DE TVISTANDE STATERNAS KRIGSMEDEL.

10
DE TVISTANDE STATERNAS KRIGSMEDEL.
DE TVISTANDE STATERNAS
KRIGSMEDEL.
en märkliga företeelsen inträffade, att, när tyskarna första gången efter den förste
Napoleons fall skulle mäta sina krafter med sina gamla fiender fransmännen, de
uppträdde med arméer, ordnade enligt de grunder, som väckts till lif af den stora franska
revolutionen, och som fulländats af Napoleon, under det fransmännen allt ifrån dennes
fall hade skjutit dessa samma grunder åt sidan och gifvit sin armé en viss anstrykning
af det förgångna århundradets härbildning, och ändock ansågs denna organisation mångenstädes såsom utomordentligt öfverlägsen.
Efter åtskilliga ryckningar hade 1832 års rekryteringslag bragt någon ordning i
de orediga franska förhållandena. Denna lag omfattade väl teoretiskt den allmänna
värnplikten men tillät så väl »remplacement» eller insättandet af karl i den tjänstskyldiges
ställe som »substitution» eller byte mellan olika slag af manskap.
Årsklassen delades i
tvenne delar, en »premiére portion», som inkallades till sju års tjänstgöring, och en
»deuxième portion», som skulle utgöra reserv och i fredstid icke öfvades. Härtill kom
slutligen det efter julirevolutionen till lif kallade nationalgardet. Så väl krimkriget som
italienska fälttåget, i hvilka endast en del af arméen deltog, visade organisationens
brister — de hemmavarande trupperna utblottades för att hålla de i kriget deltagande
fulltaliga —, men flera förslag att råda bot för det onda tillbakavisades.
Den förändringen h ade emellertid blifvit vidtagen, att remplacement’et 1855 öfvertagits af staten. Den nya anordning, som med anledning häraf vidtogs, fick benämningen
»exoneration» och bestod däri, att hvarje till tjänst uttagen ung man mot erläggande af
en viss penningesumma kunde lösa sig fri från densamma. Lösepenningarna ingingo till
en kassa, kallad »caisse de la dotation de 1’armée», hvars medel användes att förmå
uttjänta soldater kvarstanna i tjänst, ty man hade fått en ofantlig aktning för gamla
soldater. Härigenom blef den personliga krigstjänstskyldigheten endast ett tomt ord
och kom att drabba uteslutande de fattigare samhällsklasserna, och arméens tillgång på
utbildadt reservmanskap blef mycket ringa. År 1861 höjdes årskontingenten från 80
till 100 tusen man och började manskapet af »deuxiéme portion» att emellanåt inkallas
till korta öfningar, men ingendera af dessa åtgärder var till fyllest.
Den raskhet, med hvilken Preussens truppmassor 1866 sattes i rörelse, gjorde
Frankrikes ledande män något betänksamma. Ett genomgripande förslag till ombildning
HÄRVÄSENDETS UTVECKLING I FRANKRIKE.
ARMÉEN
1 870.
11
af det franska krigsväsendet framställdes 1867 af den upplyste krigsministern, marskalk
Niel men förkastades af kamrarna såsom för mycket betungande. Ett nytt och lindrigare
förslag framlades kort därefter och antogs trots oppositionens motstånd samt fick namn
af armélagen af den 1 februari 1868.
Enligt denna lag skulle arméens fältstyrka uppbringas till 800 tusen man, oberäknadt
en särskild inom landet användbar reserv, som fick benämningen mobila nationalgardet.
Den allmänna värnplikten kvarstod såsom rekryteringskälla. Exoneration'en afskaff ades,
men remplacement på enskild väg tilläts åter, det vill säga att en hvar, som enligt
lottdragning uttogs till verklig tjänstgöring, ägde rätt att sätta annan man i sitt ställe.
Årskontingenten bibehölls vid 100 tusen man, hvaraf 63 tusen ingingo i »premiére portion».
Tjänstgöringstiden vid trupperna minskades till fem år, hvarpå följde fyra års kvarstående
i reserven.
»Deuxiéme portion» utgjorde en andra reserv, i hvilken tjänstetiden skulle
vara nio år med kortare öfningar, hvilka dock aldrig kommo fullständigt till utförande.
Såsom ytterligare reserv inom landet skulle finnas det nyinrättade mobila nationalgardet eller mobilgardet, såsom det vanligen kallades.
Skyldiga till tjänst i detsamma
voro alla, som icke blifvit inkallade till arméens trupper eller tillhörde dess reserv, samt
alla, som i dessa satt annan man för sig. Tjänstetiden bestämdes till fem år, och man
räknade på en styrka af 500 tusen man, indelad i bataljoner och batterier. Öfningarna
skulle försiggå under högst femton dagar årligen och äga rum företrädesvis om söndagarna. Mobilgardet ordnades
väl på några ställen i landet, men organisationen fick
ingen fart, då den lamt bedrefs
frånstyrelsens sida och icke alls uppbars af befolkningen,
och sedan marskalk Le Boeuf efterträdt den af döden bortkallade marskalk Niel, föll
alltsammans i glömska.
Arméens nya organisation skulle vara fullständigt genomförd år 1876, hvadan
krigets utbrott träffade arméen i ett öfvergångstillstånd. Dess styrka beräknades i juli
1870 till 567 tusen man, men om man härifrån drager 1869 års ännu icke inkallade men
medräknade årsklass samt alla trupper, som icke kunde tagas i anspråk för fältarméen,
så återstod för denna icke mera än 336 tusen man, en styrka, som i själfva verket
knappast ernåddes.
Af trupper ägde franska arméen tillsammans 106 infanteriregementen om 3
bataljoner*, 21 fotjägarbataljoner, 63 kavalleriregementen af olika slag om 4 fältskvadroner, 21 artilleriregementen om i allmänhet 8 fältbatterier samt 3 ingeniörregementen om 16 kompanier, af hvilka trupper en del och bland dem zuav- och de så
kallade turkosregementena voro förlagda i Algeriet. Antalet truppenheter utgjorde 368
bataljoner, 252 skvadroner och 164 batterier med sex kanoner i batteriet, och bakom
dem kommo depoter samt föga förberedda reservformationer. I det nyligen antagna
chassepotgeväret ägde infanteriet ett vapen, som stod på teknikens höjdpunkt; artilleriet
* Gardeszuavregementet hade dock endast 2 bataljoner. — 2 infanteriregementen jämte 2
skvadroner och 2 batterier stodo i Kyrkostaten till påfvens skydd.
DE TVISTANDE STATERNAS KRIGSMEDEL.
12
hade refflade framladdningskanoner, som visat sin öfverlägsenhet i Italien men
1111
stodo
betydligt efter de tyska bakladdningskanonerna, och till råga. på olyckan hade man låtit
förleda sig att utbyta en tredjedel af kanonerna mot kulsprutor, hvilka på intet sätt motsvarade de förhoppningar,
som man fäste vid dem.
Truppenheter af högre ordning funnos i fredstid
endast vid de i Paris, Lyon och Algeriet förlagda trupperna samt för dem, som hvarje år sammandrogos i lägret
vid Châlons. De fördelar, man genom denna anordning
hoppades ernå, att kunna sätta unga och kraftfulla generaler i spetsen för trupperna, motvägdes dock af den tidsförlust och den osäkerhet, som nybildningen förorsakade.
Marskalk Le Boeuf.
Förvaltningen var till ytterlighet centraliserad, och alla de
stora förråden stodo omedelbart under krigsministeriet eller
under dess närmaste organ.
I örlogshamnarna ä g d e Frankrike en talrik och vacker pansarflotta, men som
dess företag mot Tysklands Nord- och Östersjökust blefvo utan inflytande på krigets
förlopp, må vi här lämna den ur räkningen. En icke ringa del af flottans trupper och
af dess befälhafvare kommo till användande i kriget till lands.
Den preussiska arméens byggnad hade rest sig på den af 1814 års rekryteringslag
lagda grunden, hvars kärna utgjordes af alla medborgares personliga krigstjänstskyldighet.
Arméens utveckling höll dock icke jämna steg med folkökningen, och det blef först
genom den under åren 1859— 1866 under framsynta mäns
ledning genomdrifna härreformen möjligt att för fälttrupperna tillgodogöra sig den rekryteringstillgång, som den
allmänna värnplikten ställde till förfogande, och i sammanhang därmed att genomföra Tysklands enhet. Sedan genom
1866 års händelser några tyska stater blifvit införlifvade
med Preussen och andra såsom delägare i Nordtyska förbundet ställt sina trupper under preussiske konungens domvärjo, utsträcktes den preussiska rekryteringslagen 1867 till
hela Nordtyska förbundet. Härens angelägenheter sköttes
under hela denna tid af den framstående krigsministern,
general v. Roon.
Så många värnpliktiga ynglingar, som härens
Preussiske krigsministern,
general v. Roon.
befälsramar, kadrer, kunde mottaga, inkallades till tre års —
undantagsvis två års eller kortare — tjänst och tillhörde därefter arméens reserv till
och med sjunde och landtvärnet till och med tolfte tjänsteåret, under det öfver-