HINDUISMEN

HINDUISMEN
Introduktion:
1. Hinduismen kan vara en uppsättning
handlingar
2. Hinduismen som rituell sedvänja
3. Hinduismen som kunskapstradition
4. Det historiska perspektivet på
hinduismen
Brāhmana-teologi och religiös
mångfald
• En mångfald av gurus och olika läror
• Trots detta finns en elit av lärda pandits som har
definierat hinduismen
• Det finns tre huvudriktningar:
- den brahmanska kärntraditionen
- organisationer som fokuserar starkt på frälsningen
(moksha) Ex. TM, ISKCON, Sai Baba
- by- eller stambaserade religiösa traditioner
• Sanātana Dharma – ”lag, plikt, religion etc”
- Människan upprätthåller universum genom sina
handlingar.
- Varnashramadharma står för följande:
- De fyra klasserna (varna): brāhmana, kshatriya, vaishya,
shudra
- De fyra levnadsstadierna: lärjungestadiet,
familjeförsörjarstadiet, skogsbostadiet, asketstadiet
Jāti (kast) är de olika yrkesgrupper etc som inordnas
under varna.
Hinduismen som rit och som kunskap:
• Hinduismen är också en rituell sedvänja. Man utför en
mängd olika ritualer vid ex vis Ganges för att rituellt rena
sig. Pilgrimer samlas i staden för ritualer.
• Det är viktigt att påpeka att hinduismen också är en
kunskapstradition. Det finns en lång intellektuell tradition
också när det gäller filosofi.
• Ingen religion har ett större antal heliga texter.
• Brahmanerna står traditionellt högst i samhället, högre
än de präster som bara utför ritualer.
Definitioner av Hinduismen
• Brahmāna-klassen har definierat en hindu som en som accepterar
Vedas auktoritet, följer varnashramadharma, och accepterar sin
egen klass som teologisk auktoritet.
• B.K.Smith: utgår från Veda och relaterar senare utveckling till Veda;
Halbfass: Veda och Dharma; Smiths definition: ”Hinduismen är
religionen för de människor som skapar , upprätthåller och förändrar
traditioner med legitimerande referens till Vedans auktoritet.”
Eliade: tar in de centrala begreppen som māyā, karma, yoga,
brahman, samsāra, moksha, bhakti (obs. avidyā).
I modern hinduism betonas även dessa begrepp.
• Obs att Jacobsen tillbakavisar tendenser hos västerländska forskare
att hinduismen består av flera religioner, det finns trots allt en syn på
att hinduismen är en religion fast ordet inte funnits mer än 200 år.
• Hindutvā-begreppet finns i modern politik under 1900-talet,
”hinduiskheten” viktigt i nationalismen.
• Hur spridd är hinduismen i världen?
• Den tyske indologen Stietencron hävdar att hinduismen
är flera religioner och den har ingen enande teologi. Man
menar att det har aldrig funnits något hinduiskt samfund i
Indien. Det finns bara olika traditioner
• Idag levande hinduer anser dock att det finns något som
kan kallas ”hinduism” med vissa kännetecken.
• Det är intressant att konstatera att först så gav
engelsmännen namnet hinduism till indiernas religion
och nu vill vissa västerländska forskare säga att den inte
finns.
• Om man ger rätten till religionens anhängare själva att
namnge sin religion, så finns det faktiskt någon tradition
som kan kallas ”hinduismen”.
• Brahmaner har i tvåtusen år namngett en tradition som
de kallat för dharma (lag, lära) som är ungefär dagens
hinduism.
Perioder i hinduismens historia
• Svårt att göra perioder p g a den indiska
motviljan mot exakta historiska perioder. En
relativt enkel periodindelning är enligt Jacobsen:
• Induskulturen och förvediska traditioner (till 1750
f.v.t.)
• Den vediska perioden (1750-500 f.v.t.)
• Asketisk reformperiod (500-200 f.v.t.)
• Klassisk hinduism (200 f.v.t. – 1100 e.v.t.)
• Hinduiska organisationer (1100 e.v.t. – 1850)
• Modern hinduism (från 1850)
Kosmiska perioder
• Hinduismen har en indelning av världsförloppet i
olika kosmiska perioder av olika längd
• Kali-yuga (4.320.000 år) är den nuvarande
• Perioderna är cykliska och när alla perioder
gåtts igenom börjar världen om igen
Skrifttraditioner
• Veda, häri inräknas också Brāhmana-texterna. Dessa
texter räknas som uppenbarade (shruti) och som
absoluta rättesnören.
• Smriti – de har en författare. Ex Mahābhārata,
Rāmāyana, Purāna
• Sutra-texter – De är korta, ofta gåtfulla texter som kräver
omfattande kommentarer för att förstås
• Det heliga språket är Sanskrit som har flera olika
varianter. Det klassiska sanskritspråket fastställdes av
Pānini på 200-talet f.Kr.
Från induskulturen till
varnāshramadharma
• Induskulturen c:a 3.000 – 1700 f.v.t. Dess
religion hade troligen starka drag av rituell
renhet, kvinnliga gudafigurer, fallosstenar
(Śiva?), kanske yoga existerade – en bild av en
mediterande yogi finns?
• Förbindelsen med senare vedisk religion
omdiskuterad. Antingen kontinuitet eller en arisk
invandring från norr. Senare forskning lutar nu
mera åt en kontinuitet.
Den vediska religiösa traditionen
• Vedaböckerna – Rigveda, Samaveda,
Yajurveda är Samhita-texterna. – Atharva-veda
har en magisk-praktisk funktion.
• Efter 800-t. f.v.t. tillkom tre textgrupper:
- Brahmāna
- Aranyaka
- Upanishaderna (Vedānta)
Vediska ritualer
• Omfattande ritualer, homa, yajña. Vedisk religion ville bevara
naturens ordning och samhällets ordning. Gudarna och
människorna stödde varandra i detta.
• Matoffer, offer av soma och djuroffer (ex.ashvamedha). Offret
upprätthåller världen så det gäller att utföra ritualerna på rätt sätt.
Därför fick brahmana-prästerna en mycket viktig roll. Texterna
reciterades utantill eftersom det inte ännu fanns någon skrift.
• Brahman är kraften i offret, genomsyrar universum och är den
yttersta principen. Brahman-begreppet blir sammanhållande. Idén
om att allt har uppstått ur en princip finns redan i Rigveda. Det var
början till denna monistiska idé som sedan kom att dominera i
Upanishaderna.
Vediska gudar
• Indra är en atmosfärisk gud. Han är krigs- och åskgud. Hans vapen
är Vajran (åskvigg), en kastklubba. Han är den viktigaste och i
många texter dominerande guden.
• Vritra (ormgud) kamp mot Indra som vann den kampen och
betraktas som en sorts frälsare som besegrade ”draken” Vritra.
• Agni, eldguden, offrets gud, förknippad med solen
• Soma, var den heliga rusdrycken personifierad. Den gavs till
gudarna och till deltagarna i offerceremonierna. Troligen var den
baserad på en växt som innehöll efedrin,som verkar
centralstimulerande.
• Varuna och Mitra – uppträder alltid i par, kan representera sol och
måne. Varuna var vid sidan av Indra den vikigaste guden i Rigveda.
Det viktiga i Veda är offret.
Den vediska traditionens möte med shramanarörelsen.
• Den vediska religionens centrum var tidigare i västra Indien, men
flyttades gradvis österut till Gangesdalen där de mötte religiösa
grupper med asketiska traditioner som kallas för shramana-rörelsen.
Sanskritverbet ”shram” betyser ”sträva”, vilket innebar att de sökte
sann kunskap och drog sig undan från världen.
• Shramana-asketerna var ute efter att förverkliga befrielse från
återfödelse genom askes, meditation och kunskap. Man ville slippa
undan förändringen i världen och realisera de oföränderliga och
odödliga. Detta är tankar som la grunden till alla indiska religioner i
vilka föränderligheten alltid är ett problem. Liksom i det gamla
Grekland under ungefär samma tid.
• Under denna tid blev indierna mera bofasta jordbrukare och det
gjorde att det blev möjligt att ägna sig åt annat än att producera mat
för vissa grupper. Individualismen blev möjlig och fokus kom att
hamna på frälsning för den enskilde i stället för det kollektiva.
Upanishaderna
• Sammanställdes från 600-t. f.v.t. Inflytande från Śramana-traditionen
• Teman: 1) Mikro-makro-korrespondenser – det finns korrelationer
mellan människan, världen och offret
2) Brahman – den enhetliga världsgrunden. Allt är skapat från brahman
och allt går tillbaka till brahman.
3) Självet – ātman – är egentligen en del av brahman, detta skall inses.
Huvudbegrepp i hinduismen efter Upanishaderna är: Samsara (det
eviga kretsloppet), karma (orsak-verkan gärningarnas resultat),
Atman, Brahman, maya (slöjan eller okunnigheten skymmer sikten,
att kunna se den sanna verkligheten); tat tvam asi, ”detta är du”,
som står för att atman är lika med brahman; moksha (befrielsen från
samsara och uppgående i brahman). Atman är hela världens själ
och är det verkliga.
Upanishaderna forts.
• Man skiljer mellan en högre och en lägre kunskap. Den lägre
kunskapen är de yttre förnimmelserna och den högre realiseras med
meditation och yoga och är lika med brahman. Den högre
kunskapen handlar om hur man lär känna akshara, det odödliga,
oföränderliga, ofattbara, som saknar ”familj”. Det rör sig om att finna
något som är oföränderligt, evigt etc. Det är en strävan som sedan
kommer att återkomma i alla indiska religioner, särskilt buddhismen
med sitt nirvana.
• De vediska gudarna är inte längre så viktiga. Kraften i offret blev
brahman som är den eviga principen i universum och också det
eviga elementet atman i varje människa. Det ledde senare till den
teistiska hinduismen där en gud, Shiva eller Vishnu, blev till den
mäktigaste och likställdes med brahman.
Upanishaderna forts.
• Mantrat AUM (OM) används i meditationen. Det kan
indelas i fyra i meditationen: A är det vakna
medvetandets nivå, B är drömmedvetandet, M är
djupsömnnivån, Stillheten är det fjärde stadiet. Detta
fjärde stadium är icke definierbart, bortom all dualitet etc.
Det är självet, atman.
• Detta kommer att vara grunden till Śankara tänkande
Vedanta-filosofin på 700-t e.v.t. som förordade att
endast brahman var verklig, och därmed också ātman.
Shankaras filosofi har sedan påverkat den filosofiska
hinduismen på 1900-talet som är det hinduiska tänkande
som har fått ett visst inflytande i västerlandet.
Kris i den vediska traditionen.
• Under kejsar Ashoka (200-t f.v.t.) och Maurya-imperiet
som behärskade nästan hela Indien främjades
buddhismen och de vediska traditionerna blev lite
undanskymda.
• Efter Maurya-rikets sammanbrott 185 f.v.t. stärktes
hinduismen igen.
• Nästa stora rike i Indien var Gupta-perioden (320-c:a
500 e.v.t.) och då blomstrade den hinduiska religionen.
Denna period räknas som det klassiska Indiens
guldålder då man nådde stora framgångar på många
områden, särskilt matematiken där man använde nollan
och de ”arabiska” siffrorna som alltså kommer från
Indien.
Varnāshramasystemet
• Varnāshrama-systemet syftar på att det finns rättigheter och
plikter knutna till klass (varna) och levnadsstadium (āshrama)
• Varna är en ideologisk term som klassificerar de olika kasterna
i en hierarki av fyra: prästklassen (brahmana), krigarklassen
(kshatriya), bonde- och köpmansklassen (vaishya) och
tjänarklassen (shudra). Det är ett utopiskt system som inte
återspeglar verkligheten. Varje klass har till uppgift att bevara
samhällets helhet.
• Bara personer från de tre översta klasserna hade lov att höra
recitationen av Veda. De är de två gånger födda p g a att de
genomgick en initiation som tillät dem lära sig Vedatexterna.
Varnashramasystemet forts.
• Jati är i stället namnet på de kaster som finns i Indien.
Det är släktskapsgrupper som är arrangerade hierarkiskt
i regionerna. Brahman-kaster är högst och Shudrakaster är lägst. Dessutom finns kaster utanför
klassystemet som idag kallas daliter. Brahmanerna är
rena och Shudra orena och daliterna ännu orenare.
• Man kan i princip inte byta kast. Man ska gifta sig inom
kasten. I dag utgör de orena kasterna c:a 20 % av
befolkningen. Diskriminering p g a kast är förbjudet idag i
Indien.
• Karma-begreppet kan legitimera kastsystemet genom att
en persons sociala ställning är något som hon själv har
gjort sig förtjänt av.
Ashrama-föreställningen.
• Ashrama-föreställningen uppstod under 400-talet f.v.t.
Ordet betydde eremitage, de brahmanska asketernas
tillhåll. De var mera trogna mot den vediska traditionen
och tillämpade en idé om att livet hade fyra stadier eller
mål.
• 1) Uppfyllelse av rituella och sociala plikter, det är
lärjungestadiet där man förverkligar dharma, 2)
ekonomisk rikedom och politisk makt (artha), 3) estetisk
och erotisk njutning (kama), på familjestadiet förverkligas
de tre första stadierna. 4) befrielse från återfödelse
(moksha); När man närmar sig det stadiet drar man sig
tillbaka till skogen. I det sista stadiet så ger man upp
världen och blir en sannyasin, en hemlös asket.
Varnashramadharma forts.
• För att nå frälsningen, moksha, och nå föreningen med
brahman så måste man alltså ge upp familjelivet. Man
blir en asket och munk bara strävar efter moksha.
• Läran om levnadsstadierna blir då ett sätt att lösa
motsättningen mellan familjeliv och askes. Askettillvaron
blir då ofta knuten till ålderdomen.
• Denna lära visar att hinduismen är både en samhällsreligion och en individualistisk religion där man kan söka
sin egen frälsning och lämna återfödelsernas kretslopp.
• Relativt få hinduer söker sig till ett asketiskt liv i praktiken
Tidig bhakti och varnashramadharma.
• De episka texterna Mahabharata, Ramayana och
purana-texterna blev centrala under Gupta-perioden.
Hinduismens klassiska tankesystem formulerades,
tempel byggdes och filosofiska kunskapstraditioner
uppkom.
• Gudarna Vishnu, Rama, Krishna, Shiva, Durga, Kali och
Ganesha etc. blev de viktigaste. Det hängde samman
med uppkomsten av bhakti, tillbedjan av en personlig
gud och stora sociala förändringar.
• Bhakti gjorde de två gudarna Vishnu och Shiva till de
dominerande.
Forts.
• Få människor kunde eller ville bli asketer och bhakti
öppnade vägen för även andra grupper, och fr a kvinnor
och lägre kaster, att nå frälsning.
• Den vediska traditionen var bruten och de tankar om att
målet för religiöst liv var befrielse från återfödelse blev
dominerande.
• Detta var alltså en mera folklig rörelse, då den vediska
traditionen var till för en exklusiv grupp av brahmanska
män.
• Vishnu och Shiva hade inte någon central roll i Veda
vilket underlättade för dem att bli något nytt i det som nu
kan börja kallas hinduismen.
Bhakti i Bhagavadgita
•
•
1.
2.
3.
Bhakti var en reform av den vediska traditionen där
man kan uppnå en förening med den gud som tillbeds,
gudshängivelse
Bhagavadgita skiljer ut tre olika frälsningsvägar:
Kunskapsyoga (jñānayoga), inse att självet är skilt från
kroppen, avhållsamhet.
Handlingsyoga (karmayoga) innebär att man deltar i
den vanliga världen, men utan intresse för
handlingarnas följder.
Hängivelseyoga (bhaktiyoga), man riktar alltid
medvetandet mot Gud vilket ger bra karma
Bhaktitraditionen ledde till teismen i form av vishnuism,
shivaism och shaktism