MIN EUROPEISKA
FAMILJ
KARIN BOJS
MIN EUROPEISKA
FAMILJ
DE SENASTE 54 000 ÅREN
A L B ERT B O N N IER S FO R L AG
www.albertbonniersforlag.se
©Karin Bojs, 2015
Eva Lindeberg
i l lus t r at ion e r Stefan Rothmaier
t ryc k Livonia print, Lettland 2015
i sbn 978-91-0-013911-7
gr a f i s k f or m
Till Anita och Göran
som jag fick alla mina gener från.
INNEHÅLL
Begravningen 8
Jägarna 13
Trollungen, 54 000 år sedan 14
Neandertalare i Leipzig 18
Flöjtspelarna 42
Först på plats i Europa 55
Mammutar i Brno 67
Cro-Magnon 75
Den första hunden 97
Doggerland 106
Istiden tar slut 117
Mörk hud, blå ögon 136
Klimatet och skogen 146
Är jag same? 152
Vi får keramik 163
Bönderna kommer 169
Bönderna 175
Syrien 176
Båten till Cypern 178
Första ölet 193
Bönder seglar västerut 212
Husen på de dödas gravar 221
Konflikter i Pilsen och Mainz 230
Sådd och soluppgång 238
Bönder går iland i Skåne 247
Ötzi 253
Falbygden 260
Jägargener och bondegener 278
Indoeuropéerna 287
Den första hingsten 288
dna-trådar länkar till öster 305
Stridsyxor 323
Klockbägare, kelter och Stonehenge 333
Himmelsskivan i Halle 342
Hällristarna 349
Järn och pest 368
Är jag viking? 375
Mödrarna 400
Arvet från Hitler och Stalin 416
Trädet och källan 424
Frågor och svar om dna 429
Tack 436
Referenser, boktips och reseråd 438
Bildförteckning 485
BEGRAVNINGEN
när jag höll på att arbeta med den här boken dog min
mor, Anita Bojs. En hel del vänner och bekanta kom till begravningen – betydligt fler än jag hade vågat hoppas på. Men vi var
bara en liten skara släktingar. Allihop fick plats på samma bänk
längst fram: min bror och jag med våra respektive, och tre finklädda barnbarn.
Det var försommar och lila syrener blommade i parken utanför Vasakyrkan i Göteborg. Tillsammans sjöng vi psalmen ”Den
blomstertid nu kommer”. Och sedan ”Härlig är jorden”. Jag hade
valt den på grund av ett par strofer som jag tycker är särskilt tröste­
rika: ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens
gång.”
Vid minnesstunden efteråt höll jag ett tal. Jag vände mig särskilt till barnbarnen. Jag ville att de skulle känna stolthet över sin
farmor och sitt ursprung, trots omständigheterna.
Den farmor som de hade lärt känna var åldrad och märkt av
livet. Hennes lovande yrkesbana hade tagit slut redan i femtioårs­
åldern. Redan då fanns en lång historia av svåra problem: sjukdom,
skilsmässa, konflikter, missbruk …
Därför berättade jag för barnbarnen och de övriga gästerna
på minnesstunden om den första halvan av min mors liv. Om A-­
studenten som fick läsa medicin på Karolinska institutet, trots att
hon var flicka och kom från enkla omständigheter. Om barndoms-
8
MIN EUROPEISKA FAMILJ
hemmet på övervåningen till småskolan i brukssamhället där min
mormor Berta var lärarinna. Det var ett hem som visserligen var
fattigt räknat i pengar, men desto rikare på gemenskap, musik,
konst, litteratur och kunskapstörst.
Jag citerade en dagbok som jag hittat bland min mors kvarlämnade saker. ”Topphemligt” stod det på pärmen, skrivet med barnslig handstil. Där berättade hon om sommarloven hemma hos sin
mormor i Värmland – min mormorsmor Karolina Turesson. Bara
fyra mil bort låg norska gränsen. Där rasade andra världskriget.
Men skildringen av hur kusinerna lekte tillsammans på bryggan
vid den glittrande Värmeln var ändå så ljus och vacker, betraktad
i efterhand.
Själv träffade jag varken min mormor eller min mormorsmor.
På grund av alla problem som fanns i min trasiga familj träffade jag
sällan några släktingar överhuvudtaget.
Kanske är det därför jag har grubblat så mycket över vilka dessa
släktingar var, och varifrån de kom. Ända sedan tioårsåldern har
jag velat veta mer.
Min farmor Hilda och min farfar Eric fick jag åtminstone träffa några gånger. Besöken hos dem hör till mina ljusaste minnen.
Deras hus i Kalmar luktade så gott. Där hängde tavlor överallt, och
farfar hade själv målat bilder på dörrar, väggar och möbler. Både
farmor och farfar berättade gärna om när de själva var små, men
sällan något om släkten längre tillbaka i tiden.
Nu, i vuxen ålder, har jag fått hjälp av skickliga släktforskare
att spåra Bertas, Hildas och Erics ursprung många generationer
bakåt. Som ung tyckte jag att släktforskning var lite töntigt. Men
som vuxen har jag fått mycket större respekt. Jag inser hur fascinationen för förfäderna är en viktig beståndsdel i många av världens
B E G R AV N I N G E N
9
kulturer. I många skriftlösa folkgrupper kan människor rabbla sin
släkt minst ett tiotal generationer bakåt – ungefär lika långt som
lyckosamma släktforskare i Sverige. I Bibeln finns långa släktlinjer
redovisade, de äldsta skrivna för över två tusen år sedan och traderade muntligt långt dessförinnan.
Sedan biblisk tid har metoderna för att spåra sina anor utvecklats. Faktum är att tekniken precis just nu genomgår en makalös utveckling. Jag skulle vilja beskriva det som rena rama kvantsprånget.
För ett femtiotal år sedan började några få forskarpionjärer jämföra
blodgrupper och enstaka genetiska markörer, för att på så sätt kunna spåra släktskap och historiska folkvandringar. På den tiden hade
dna-molekylen varit känd i några få år, och kunskapen fanns bara
hos en liten begränsad grupp av forskare. Att undersöka allt dna
hos en liten, liten bakterie blev möjligt först 1995. Sedan dess har
utvecklingen gått med hisnande hastighet. Det sker faktiskt ännu
mer dramatiska förändringar inom biotekniken än inom datatekniken, även om förbättringar av datorer, telefoner och internet är
mer synliga för den breda allmänheten. Inom dataindustrin talar
man om ”Moores lag”. Den beskriver hur datorernas kapacitet fördubblas vartannat år. Kapaciteten för att läsa av en dna-sekvens
förbättras mycket snabbare än så.
Sedan ett par år tillbaka går det att analysera en människas
fullständiga arvsmassa på några få timmar. Forskare kan till och
med analysera dna hos människor som har varit döda i tiotusentals – och i något fall till och med hundratusentals – år. En analys
som för något årtionde sedan kostade miljardbelopp går nu att få
för några hundralappar. Tack vare de sänkta priserna har tekniken
också börjat spridas utanför de professionella forskarnas värld. Till
och med släktforskande privatpersoner har börjat använda dna
10
MIN EUROPEISKA FAMILJ
som verktyg. Med hjälp av små variationer i dna-sekvensen går
det att hitta okända kusiner, sysslingar och bryllingar, och även
släktingar som levde för mycket länge sedan – under den senaste
is­tiden och ännu längre tillbaks.
Jag har följt utvecklingen inom dna-tekniken på nära håll
i mitt arbete som vetenskapsjournalist de senaste 18 åren, under
merparten av denna tid som vetenskapsredaktör för Dagens Nyheter. Jag har sett hur kriminalteknik, medicinsk och biologisk forskning har revolutionerats, och hur dna-tekniken nu också börjar
bidra till arkeologi och historia.
Denna bok är ett försök att knyta ihop trådarna: de professio­
nella forskarnas allra senaste rön om Europas tidiga historia och
min egen privata familjehistoria. Jag har rest i tio länder, läst ett
par hundra vetenskapliga studier och intervjuat ett sjuttiotal forskare för att göra research.
Nu börjar jag kunna skönja trådar som går mellan min mormorsmor Karolina, min farmor Hilda och min farfar Eric och händelser långt bakåt i historien. Merparten av dessa trådar delar jag
med stora delar av Europas befolkning.
Låt oss börja med något som hände våra släktingar i närheten
av Genesarets sjö för ungefär 54 000 år sedan.
JÄGARNA
Annika födde Märta som födde Karin.
Karin blev mor till Annika, och hennes dotter blev
också Karin.
Karins dotter var Kajsa, och Kajsa födde Karolina.
Karolina födde Berta som födde Anita.
Anita födde Karin.
TROLLUNGEN
54 000 ÅR SEDAN
kvinnan som skulle bli min släkting gick med hastiga
steg nedför berget. Hon skyndade ner mot sjön i dalen. I dag kallar
vi den för Genesarets sjö. Vid denna tid var vattenspegeln mycket
större. Vår tids geologer har i efterhand gett sjön namnet Lisan
– som betyder tunga – efter dess långsträckta form. Vad kvinnan
och hennes grupp använde för namn på det stora vattnet kan vi
inte veta.
Hon var ung och smärt, hennes hår var svart och krusigt och
hennes hud var mörkt brun. Med undantag för ett tvinnat snöre
runt höfterna hade hon inga kläder på sig. Från höftsnöret dinglade rader av snäckskal färgade i rött och grönt. De svängde rytmiskt
i takt med hennes steg. Mellan de nakna brösten hängde en amulett i en läderrem – en liten fågelfigur tillverkad av gasellhorn.
Uppe på berget hade kvinnan mött en man. Hans säd fanns nu
i hennes underliv.
Mannen var ungefär lika lång som kvinnan, men mycket tyngre och kraftigare. Det är möjligt att han använde våld vid deras
möte, och i så fall skulle hon knappast ha kunnat värja sig. Hans
ansikte liknade inte ansiktena hos de människor som kvinnan tidigare hade träffat. Näsan var mycket större och bredare och hela
ansiktet var liksom framskjutet.
Hans ögon var bruna, precis som hennes, men hans hud var
ljusare och hans hår hängde rakt ner. Framför allt luktade han på
14
MIN EUROPEISKA FAMILJ
ett särskilt sätt. Det kände hon först när han kom riktigt nära. Han
hade en frän och främmande doft.
Trots att mannen och kvinnan var så olika började ett barn växa i
hennes kropp. När det var tid att föda hade det blivit vinter. Hennes lilla grupp höll sig fortfarande vid stranden till sjön Lisan, men
de hade vandrat några mil längre söderut, tillbaka i riktning mot
det gamla landet som de hade kommit ifrån. De slog upp några
enkla vindskydd mot en klippvägg och hoppades få vara ifred från
de varelser som hade visat sig bo i det nya landet. De Andra. Eller
trollen, som de också sa ibland.
Ett kyligt regn föll. Inga röda tulpaner växte längre på marken,
bara några torra tistlar stod kvar vid stranden.
Förlossningen var svår, men både kvinnan och barnet överlevde. Det blev en pojke – en ovanligt stor och kraftig pojke. Min släkting lindade in honom i ett gasellskinn och lade honom försiktigt
på en bädd av torra grässtrån.
Efter tre dagar höll shamanen en ceremoni. Hon dansade häftigt tills hon nådde fram till gudarna. Under tiden satt de övriga
i gruppen runt elden och sjöng. När shamanen kom tillbaka från
gudarnas värld hade hon en del att berätta om barnets framtid.
Hon sa att pojken skulle få många ättlingar. De skulle vandra i alla
väderstreck och sprida sig över alla marker, utan ände. ”Han ska
kallas för gudarnas son och gudarna ska ge dig kraft så att du kan
uppfostra honom”, sa shamanen till den nyblivna modern.
Så märkvärdiga ord brukade hon verkligen inte använda om
nyfödda barn. Men shamanen var en klok kvinna. Hon förstod
att kvinnan som skulle bli min släkting behövde ett särskilt uppdrag om barnet skulle överleva. Gruppen kunde inte mista fler
J ÄG A R N A
15
barn, då var det slut med deras tillvaro i det nya landet.
Lyckligtvis visade sig pojken vara frisk och präktig. Han åt med
god aptit. Först av bröstmjölken, sedan skrapat kött och örter. Han
drack vattnet från bäckarna och blev inte ens dålig i magen.
Men han såg inte riktigt ut som andra barn. Hans skinn var
ljusare. Hans haka var mindre och sluttade ner mot halsen. Hans
ögonbrynsbågar var kraftigare. När hans hår började växa ut hängde det rakt ner. När modern inte hörde brukade gruppens medlemmar kalla barnet för Trollungen. Det var sagt med kärlek, men
de hade ju sina aningar om hans härkomst.
Så småningom vågade de sig tillbaka till bergen i norr, trots De
Andra. Trakterna som vi numera kallar Galileen var så gynnsamma att leva i – fulla av gaseller och uroxar och annat vilt. De hittade
en stor, fin kalkstensgrotta som gav skydd under vintrarna.
Bara vid sällsynta tillfällen skymtade de någon från De Andra,
och nästan alltid på långt avstånd. Någon enstaka gång kom de inom
hörhåll. De Andra pratade konstigt och deras språk kunde man inte
begripa någonting av. Deras kläder var helt utan dekorationer.
Trollungen var sen med att prata och uppskattade inte sagor
som vanliga barn. Men han var minst lika händig med flinta, trä
och skinn som någon annan. Man behövde bara visa hur han skulle göra.
Vintrarna vid den här tiden blev ovanligt kalla, blöta och svåra.
Många småbarn blev sjuka. Flera dog. Men Trollungen växte och
blev starkare och starkare.
Gruppen tog väl hand om honom. De ägnade honom extra omsorg, som de brukade göra med sådana som var lite annorlunda.
Dessutom – men det sa de aldrig högt – var de ängsliga att någon
skulle komma och ta honom ifrån dem.
16
MIN EUROPEISKA FAMILJ
Några år senare dog kvinnan, utan att ha avslöjat något om
mannen som hon hade träffat den där vårdagen när tulpanerna
blommade röda i sluttningarna.
Men shamanens ord besannades. Trollungen fick verkligen ett
stort antal ättlingar som vandrade i alla väderstreck och spred sig
över alla marker, utan ände.
J ÄG A R N A
17
NEANDERTALARE I LEIPZIG
de flesta av oss som lever i dag kan räkna några trollungar till våra anor. En liten del av anlagen i vår arvsmassa kommer
från ”De Andra”. Numera kallar vi ”De Andra” för neandertalare.
För människor som i likhet med mig härstammar från Europa handlar det om knappt två procent av allt dna. Det motsvarar
att en neandertalare skulle vara min mormors mormors farfar. En
trollunge, med en neandertalare som pappa, skulle då kunna vara
min mormors mormors far.
Så är det naturligtvis inte. Min mormors mormors far levde på 1800-talet. Korsningen mellan neandertalare och moderna
människor inträffade långt tidigare, för ungefär 54 000 år sedan.
Men anlagen har levt kvar under årtusendena. Det beror på att
befolkningen var så liten på den tiden. Därför kunde några få korsningar med neandertalare få stort genomslag. Dessutom var några
av neandertalarnas anlag bra att ha. De ökade chansen att överleva
och få egna barn.
Platsen för vårt sexuella utbyte med neandertalare bör ha varit Mellanöstern – en korridor som alla människor passerade på
sin väg från Afrika till övriga världsdelar. Det kan mycket väl ha
inträffat i Galileen, för där visar arkeologiska fynd att moderna
människor och neandertalare levde samtidigt. Det kan också ha
skett lite längre norrut, till exempel i nuvarande Libanon.
Neandertalarna kom till området först. Deras förfäder vand-
18
MIN EUROPEISKA FAMILJ
rade ut ur Afrika flera hundra tusen år före oss. Det finns spår av
neandertalare från Spanien i väster till Sibirien i öster. Ett av de
första fynden gjordes i mitten av 1800-talet i Neanderdalen i Tyskland, och det var då namnet ”neandertalmänniskan” kom till.
Efter fyndet i Neanderdalen på 1800-talet och fram till de senaste årtiondena trodde de flesta forskare att dagens européer skulle vara ett slags barnbarn till neandertalarna. De tänkte sig att vi
hade utvecklats här, isolerade från andra folkslag under lång tid,
och på så sätt utvecklat ett typiskt europeiskt utseende med ljust
skinn och rakt hår. Människor i Asien och Afrika skulle ha sina separata utvecklingshistorier; asiater skulle exempelvis brås på andra
förmänniskor som Pekingmannen och Javamannen.
Dessa tankar kallas för den multiregionala hypotesen. De är i
stort sett fel. Men de innehåller några små korn av sanning. Den
nya dna-tekniken har gjort dessa korn synliga.
En person som mer än någon annan har bidragit till att klar­lägga
människans tidiga historia genom att studera gammalt dna är
svenskfödde Svante Pääbo.
I dag är han en av världens mest kända forskare – chef för genetiska avdelningen på Max Planck-institutet för evolutionär antropologi,
som han själv har varit med och grundat i den tyska staden Leipzig.
Jag besöker institutet två gånger under arbetet med denna bok.
Det ligger i ett stort specialritat hus där ljus strömmar in genom
väggar av glas. I en atriumgård i mitten av byggnaden blänker vattnet i en damm, omgiven av gröna växter. I entrén finns en klättervägg, konstruerad efter Svante Pääbos direktiv. Den är lika hög
som alla de fyra våningsplanen tillsammans. Unga forskare brukar
träna på klätterväggen innan de åker till Afrika på fältarbete för att
J ÄG A R N A
19
studera apor som lever högt upp i trädkronor. Bredvid klätterväggen står en flygel, där sångkören brukar öva. Det visar lite av institutets speciella karaktär. Forskarna arbetar inom flera skilda discipliner, som psykologi, paleontologi och lingvistik, för att förstå hur
vi har utvecklats till de människor vi är i dag. Men molekylärbiologin och dna-forskningen är institutets allra främsta gren.
Det speciella laboratoriet för att rena fram gammalt dna ligger nere i källaren, för att inga oönskade föroreningar ska kunna smyga sig in. Här nere kämpar Svante Pääbo och hans unga
medarbetare för att pressa tekniken framåt. Numera har de många
konkurrenter i olika länder, men gruppen i Leipzig är fortfarande
världsledande. Samma vecka som jag besöker institutet för andra
gången publicerar de en studie om dna från en förmänniska i Spanien som är omkring 400 000 år gammal – från en tid innan neandertalare ens hade hunnit utvecklas.
Det Svante Pääbo sysslar med är spetsforskning som driver tekniken och kunskapen framåt. Men det är fortfarande neandertalarna som har gjort honom berömd, och det är för sina alltmer högupplösta analyser av neandertal-dna som han har blivit känd för
den breda allmänheten.
När jag kommer in på hans kontor är det första som möter mig
ett skelett av en neandertalare, inklämt mellan skrivbordet och
soffgruppen. Det består av kopior av olika ben som har hittats vid
utgrävningar. Neandertalaren är kort och kraftigt byggd. Svante
Pääbo däremot är lång och gänglig med långsmalt ansikte.
Tidningar över hela världen har skrivit spaltmeter både om
hans forskning och om hans speciella familjebakgrund, som hemlig och utomäktenskaplig son till Nobelpristagaren och rektorn
för Karolinska institutet Sune Bergström. Svante Pääbo själv har
20
MIN EUROPEISKA FAMILJ
skrivit en intressant självbiografi, Neandertalmänniskan, där han
framför allt lyfter fram sin mor, den estniska flyktingen och livsmedelskemisten Karin Pääbo. Hon tog med honom på en resa till
Egypten när han var tretton år, och där blev han djupt fascinerad
av mumier. Det var så hans forskarkarriär började.
Han växte upp i förorten Bagarmossen söder om Stockholm,
lärde sig ryska på Försvarets tolkskola (en av försvarets mest krävande utbildningar) och läste egyptologi och koptiska språket vid
Uppsala universitet. Efter ett par år lämnade han egyptologin och
började läsa på läkarutbildningen i stället. Efter fyra års medicinstudier började han forska i cellbiologi.
Hans ordinarie jobb var att studera ett virusprotein. I hemlighet försökte han också isolera dna från tusenåriga mumier. Hans
chef förblev ovetande, ända tills den första vetenskapliga artikeln
var på väg att bli publicerad. Den trycktes i en östtysk tidskrift,
­eftersom Svante Pääbo hade hämtat de första mumierna på ett museum i Östberlin.
I efterhand har det visat sig att det som Svante Pääbo trodde
var sensationellt mumie-dna troligen mest var föroreningar från
nutida människor. Men idén var i alla fall väckt. Han hade visat att
dna kan överleva i vävnad som är flera tusen år gammal.
Ingen i väst tog notis om den östtyska artikeln. Men ett år senare publicerade han också en artikel i den brittiska tidskriften Nature. Den väckte däremot stor uppmärksamhet. Bland annat kom
ett brev från Allan Wilson på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien,
som då var en av världens främsta specialister på evolution och
dna. Allan Wilson bad att få komma och praktisera i ”professor
Pääbos” laboratorium. Svante Pääbo hade vid denna tid just fyllt
trettio år. Han var ännu inte klar med sin doktorsavhandling och
J ÄG A R N A
21
hade verkligen inte tillgång till något eget laboratorium.
Överenskommelsen blev i stället att Svante Pääbo fick komma
och forska i Allan Wilsons laboratorium i Kalifornien. I detta laboratorium hade Allan Wilson och hans medarbetare börjat använda
dna-teknik för att nysta upp människans tidiga historia.
År 1987 kunde de publicera den första studien som med dna-­
teknikens hjälp visar att alla nu levande människor har sitt ursprung i Afrika. Vår gemensamma urmoder var en kvinna som
levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Hon brukar kallas för
”mitokondrie-Eva”. Namnet Eva är förstås en blinkning till den
bibliska skapelseberättelsen. Mitokondrier är särskilda strukturer i
cellerna som innehåller en liten mängd dna. I början byggde alla
dna-analyser om människans ursprung uteslutande på mitokondrie-dna. Sådant dna är nämligen mycket lättare att analysera än
dna inne i cellkärnan, eftersom det finns tusentals mitokondrier i
de flesta celler, men bara en cellkärna. En begränsning är att mitokondrie-dna bara kan användas för att spåra ursprung på mödernet, eftersom vi bara ärver våra mitokondrier från våra mammor.
Redan 1987 räckte alltså tekniken till för att spåra mitokondrie-­
Eva, även om arbetsmetoderna förefaller osannolikt tungrodda
med dagens perspektiv. De unga forskarna i Allan Wilsons laboratorium åkte runt till förlossningskliniker i Kalifornien och samlade
ihop moderkakor från kvinnor med ursprung i olika delar av världen. Med stor möda renade de fram dna från dessa moderkakor,
och räknade fram resultaten med sina primitiva datorer.
Linda Vigilant, som numera är gift med Svante Pääbo, var
doktorand hos Allan Wilson. Hon gjorde en uppföljande studie
om­­mitokondrie-Eva ett par år senare. Datorerna var ­fortfarande­
så svaga och långsamma att beräkningarna tog en vecka. Men
22
MIN EUROPEISKA FAMILJ
Grafik1.pdf
1
2015-06-04
22:18
MÄNSKLIGHETENS MÖDRAR
"Eva"
L3
L0
L1
L5
L2
L6
Ut ur Afrika
L4
M
N
R
L
L3
M
(C, E, G, Q, Z)
D
N
R
(A, I, O, S, W, X, Y) (B, F, J, P, T)
R0
U
(HV, H, V)
(K)
Källa: Phylotree 2015
”Eva” levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Hon har kommit att bli urmoder till alla människor som lever i dag. För ungefär 60 000 år sedan tog en
av hennes dotterlinjer steget ut ur Afrika, och spreds sedan till övriga världen.
J ÄG A R N A
23
dna-tekniken hade tagit ett stort steg framåt. En forskare i Kalifornien hade utvecklat en kopieringsmetod som kallas pcr och belönades med Nobelpris några få år senare. Med hjälp av denna kopieringsmetod kunde forskarna nu använda enstaka hårstrån som
arbetsmaterial i stället för hela moderkakor. Antropologer som arbetade i olika världsdelar hjälpte till att skaffa fram hårstrån från
alla möjliga befolkningar. Och resultaten från den första studien
stod sig. För ungefär 200 000 år sedan levde en kvinna i Afrika
som alla nu levande människor härstammar från. Hon är allas vår
gemensamma anmoder.
Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera
rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-Eva. Han
kallas för y-kromosom-Adam. Den förbättrade dna-tekniken och
de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar.
y-kromosomer innehåller mycket mer dna än mitokondrier och
överförs bara från fäder till söner. De kan alltså bara användas till
släktträd för raka fädernelinjer. Resultaten visade att för ungefär
200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levande
män. Även denne y-kromosom-Adam levde i Afrika.
Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död.
Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika.
dna-tekniken förbättrades allt mer. Inte minst Svante Pääbo själv
lyckades steg för steg utveckla metoder för att analysera prover som
var flera tusen år gamla. Genom att testa på fossil från djur lärde han sig att hålla proverna rena. Utmaningen var att undvika
damm, gamla bakterier och spår från nutida människor som hade
tagit i fossilen.
24
MIN EUROPEISKA FAMILJ
