1(16)
PSYKOTERAPI: SYFTE, PROCESS & PRAKTIK
Tillägg till principerna i En Kurs i Mirakel…
Psykoterapi är den enda form av terapi som finns. Eftersom det bara är sinnet som kan vara sjukt
så är det bara sinnet som kan helas. Bara sinnet är i behov av helande. Så verkar det inte vara,
eftersom denna världs manifestationer verkligen ter sig verkliga. Psykoterapi är nödvändig för att
en individ skall kunna börja ifrågasätta sin verklighet. Ibland är det möjligt för honom att börja
öppna sitt sinne utan formell hjälp, men även då är det alltid någon form av förändring i hans
uppfattning om mellanmänskliga relationer, som gör det möjligt för honom att göra detta. Ibland
behöver han en mer strukturerad, långvarig relation med en ”officiell” terapeut. I vilket fall, är
uppgiften densamma; patienten måste få hjälp med att förändra sitt sinne när det gäller sina
illusioners ”verklighet”.
1. SYFTET MED PSYKOTERAPI
Enkelt uttryckt så är syftet med psykoterapi att avlägsna hindren för sanningen. Dess syfte är att
hjälpa patienten att överge sina inrotade system av självbedrägeri, och att börja överväga den
falska orsak/verkan relation som den vilar på. Ingen i denna världen undgår rädsla, men alla kan
ta dess orsaker under övervägande och lära sig att värdera dem på rätt sätt. Gud har gett alla en
Lärare Vars vishet och hjälp vida överstiger det bidrag en jordisk terapeut kan erbjuda. Men det
finns tidpunkter och situationer där en jordisk patient/terapeut - relation blir det medel genom
vilken Han erbjuder Sina större gåvor till båda.
Vilket bättre syfte skulle någon relation kunna ha än att bjuda in den Helige Ande i den och ge
den Hans Egen stora gåva av fröjd? Vilket högre mål skulle någon kunna ha än att lära sig att
vända sig till Gud och höra Hans Svar? Och vilket mer enastående syfte kan det finnas än att
erinra sig Vägen, Sanningen och Livet, och att komma ihåg Gud? Att hjälpa till med detta är
psykoterapins verkliga syfte. Skulle någonting annat kunna vara heligare? För psykoterapi, rätt
uppfattad, lär ut förlåtelse och hjälper patienten att känna igen den och acceptera den. Och i
hans helande blir terapeuten förlåten tillsammans med honom.
Var och en som behöver hjälp, oavsett plågans art, attackerar sig själv, och hans sinnesfrid lider
som en konsekvens av detta. Dessa tendenser beskrivs ofta som ”självdestruktiva”, och patienten
betraktar dem ofta så själv. Det han inte inser och behöver lära sig är att detta ”själv”, som kan
attackera och attackeras också, är ett koncept som han har uppfunnit. Vidare, han när det när
han försvarar det, och är ibland till och med villig att ”offra” sitt ”liv” för det. För han betraktar
det som sig själv. Detta själv ser han som något som det ageras mot och som reagerar på yttre
krafter som det kräver och som är hjälplöst i världens våld.
Psykoterapin måste då återföra till hans medvetande förmågan att fatta egna beslut. Han måste
bli villig att ändra sitt sätt att tänka, och att förstå att det han trodde projicerade sina effekter på
honom uppstod ur hans projektioner på världen. Världen han ser existerar därför inte. Fram till
dess att detta åtminstone kan accepteras till del, så kan patienten inte se sig själv som kapabel
att fatta beslut. Och han kommer att slåss mot sin frihet eftersom han tror att den är detsamma
som slaveri.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
2(16)
Patienten behöver inte tänka på sanningen som Gud för att göra framsteg mot befrielse. Men
han måste börja separera sanningen från illusioner, och inse att de inte är samma sak, och bli
alltmer villig att betrakta illusionerna som falska och acceptera sanningen som det som är sant.
Hans Lärare kommer att ta honom vidare därifrån, så långt som han är beredd att gå. Psykoterapi
kan bara spara tid åt honom. Den Helige Ande använder tiden som Han finner bäst, och Han tar
aldrig fel. Psykoterapi under Hans vägledning är ett av de hjälpmedel Han använder för att spara
tid, och för att förbereda ytterligare lärare för Sitt arbete. Det finns inget slut på den hjälp som
Han inleder och som Han vägleder. Oavsett vilka vägar Han väljer, så leder all psykoterapi till Gud
till slut. Men det är upp till Honom. Vi är alla Hans psykoterapeuter, för Han vill ha oss alla helade
i Honom.
2. PSYKOTERAPINS PROCESS
Psykoterapi är en process som förändrar synen på självet. Som bäst blir detta ”nya” själv en mer
välgörande självuppfattning, men psykoterapin kan knappast förväntas upprätta verkligheten.
Det är inte dess funktion. Om den kan bereda plats för verkligheten, så har den uppnått sin
yttersta framgång. När allt kommer omkring så är dess enda funktion att hjälpa patienten att
handskas med ett grundläggande misstag; tron på att ilska kan ge honom någonting som han
verkligen vill ha, och att genom att rättfärdiga attack så skyddar han sig själv. I den utsträckning
som han inser att detta är ett misstag, i den utsträckningen är han verkligen räddad.
Patienter går inte in i den terapeutiska relationen med detta mål i sikte. Tvärtom, sådana
koncept betyder ingenting för dem, för i så fall skulle de inte behöva hjälp. Deras syfte är att
behålla sin självuppfattning exakt som den är, men utan det lidande som den för med sig. Hela
deras jämvikt vilar på den vanvettiga tron att detta är möjligt. Och eftersom detta helt klart är
omöjligt för ett friskt sinne, så är det magi de söker. Bland illusioner är det omöjliga lätt att
uppnå, men bara till priset av att göra illusionerna sanna. Patienten har redan betalt detta pris.
Nu vill han ha en ”bättre” illusion.
Till en början står därför patientens och terapeutens mål i strid med varandra. Terapeuten såväl
som patienten kan nära en falsk självuppfattning, men deras respektive uppfattningar om
”framsteg” måste ändå skilja sig åt. Patienten hoppas på att få lära sig hur han skall få till stånd
de förändringar han vill ha utan att förändra sin självuppfattning i någon avgörande grad. Det
själv som han ser är hans gud, och han söker bara efter att kunna tjäna det bättre.
Oavsett hur uppriktig terapeuten själv än må vara, så måste hon vilja förändra patientens
självuppfattning på något sätt som hon tror är riktigt. Uppgiften för terapin handlar om att
förena dessa skillnader. Förhoppningsvis kommer båda att lära sig att ge upp sina ursprungliga
mål, för det är bara i relationer som befrielse/frälsning kan uppnås. Till en början är det
oundvikligt att såväl patienter som terapeuter accepterar orealistiska mål inte helt fria från
magiska övertoner. De ges till slut upp av bådas sinnen.
Psykoterapins begränsningar
Men den idealiska utgången uppnås sällan. Terapi börjar med insikten om att det är sinnet som
behöver helas, och i psykoterapi har de kommit samman som redan tror detta. Det kan bli så att
de inte kommer så mycket längre, för ingen lär sig mer än han är mogen för. Men nivåer för
mognad ändrar sig, och när terapeut eller patient har nått nästa så kommer en relation att räckas
dem som möter deras förändrade behov. Kanske kommer de att gå samman igen och avancera i
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
3(16)
samma relation och göra den heligare. Eller kanske en av dem kommer att gå in i ett annat
engagemang. Var säker på detta: båda kommer att gå framåt. Tillbakagång är tillfällig. Den
samlade riktningen är den som rör sig framåt mot sanningen.
Psykoterapin i sig själv kan inte vara kreativ. Detta är en av de villfarelser som egot befordrar; att
det är kapabelt till verklig förändring, och därför till verklig kreativitet. När vi talar om ”den
räddande illusionen” eller ”den slutgiltiga drömmen” så är detta inte vad vi menar, men här är
egots sista försvar. ”Motstånd” är dess sätt att se på företeelser; dess tolkning av
framåtskridande och växt. Dessa tolkningar är med nödvändighet felaktiga, eftersom de är
bedrägliga. De förändringar som egot söker göra är inga verkliga förändringar. De är bara djupare
skuggor eller kanske annorlunda molnformationer. Men det som är gjort av tomhet kan inte
kallas nytt eller annorlunda. Illusioner är illusioner; sanning är sanning.
Motstånd så som det definieras här kan vara karakteristiskt såväl för terapeuten som för
patienten. Oavsett vilket så begränsar det psykoterapin eftersom det blir till hinder för syftet.
Inte heller kan den Helige Ande kämpa mot egots intrång i den terapeutiska processen. Men Han
väntar, och Hans tålamod är oändligt. Hans mål är alltid helt och fullt odelat. Vilka lösningar
patient och terapeut än uppnår i samband med deras egna avvikande mål så kan de inte
fullständigt förenas som en förrän de förenas med Hans. Bara då är all konflikt över, för bara då
finns säkerheten.
Idealiskt, så är psykoterapin en serie av heliga möten där bröder möts för att välsigna varandra
och för att motta Guds frid. Och detta kommer en dag att inträffa för varje ”patient” på jordens
yta, för vem utom en patient skulle rimligtvis ha kommit hit? Terapeuten är bara en något
specialiserad Guds lärare. Hon lär sig genom att undervisa, och ju mer avancerad hon blir ju mer
undervisar hon och desto mer lär hon sig. Men oavsett vilket stadium hon befinner sig på, så
finns det patienter som behöver henne precis där hon är. De kan inte ta emot mer än hon kan ge
för tillfället. Men båda kommer att finna mental hälsa till slut.
Religionens roll i Psykoterapin
För att vara en Guds lärare är det inte nödvändigt att vara religiös eller ens tro på Gud i någon
igenkännlig utsträckning. Det är dock nödvändigt att lära ut förlåtelse snarare än fördömelse.
Inte ens i detta begärs fullständig konsekvens, för den som hade uppnått detta skulle kunna
undervisa om befrielsen fullkomligt, inom ett ögonblick och utan ett ord. Men den som har lärt
allt behöver ingen lärare, och den helade har inget behov av en terapeut. Relationer är
fortfarande den Helige Andes tempel, och de kommer att göras fullkomliga i tiden och upprättas
till evigheten.
Formell religion har ingen plats i psykoterapi, men den har inte heller någon verklig plats i
religion. I denna världen finns det en märklig tendens att förena motsägelsefulla ord i en term
utan att det motsägelsefulla över huvud taget uppfattas. Försöket att formalisera religion är så
uppenbart ett försök av egot att förena det oförenliga att det knappast kräver en genomgång
här. Religion är erfarenhet/upplevelse; psykoterapi är erfarenhet/upplevelse. På de högsta
nivåerna blir de ett. Ingendera är sanningen själv, men båda kan leda till sanningen. Vad skulle
kunna vara mer nödvändigt för sanningen, som finns kvar fullständigt uppenbar, annat än att få
bort de skenbara hindren för sann medvetenhet?
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
4(16)
Ingen som lär sig att förlåta kan misslyckas med att komma ihåg Gud. Förlåtelse är därför allt som
behöver läras ut, för det är allt som behöver läras. Alla hinder för att komma ihåg Gud är former
av oförsonlighet, och ingenting annat. Detta är aldrig uppenbart för patienten, och bara i
sällsynta fall för terapeuten. Världen har mobiliserat alla sina krafter mot denna enda
medvetenhet, för i den ligger slutet på världen och allt den står för.
Men det är inte medvetenheten om Gud som utgör ett rimligt mål för psykoterapin. Den
kommer att komma när psykoterapin är fullständig, för där det finns förlåtelse där måste
sanningen komma. Det vore verkligen orättvist om tro på Gud vore nödvändig för terapeutisk
framgång. Inte heller är tro på Gud ett verkligt meningsfullt koncept, för Gud kan bara
kännas/vetas. Tro förutsätter att otro är möjlig, men kunskap/vetskap om Gud har ingen verklig
motsats. Att inte känna/veta Gud är att inte ha kunskap; och det är till detta som all
oförsonlighet leder. Och utan kunskap/vetskap kan man bara tro.
Olika läromedel tilltalar olika människor. En del former av religion har ingenting att göra med
Gud, och vissa former av psykoterapi har ingenting med helande att göra. Men om elev och
lärare förenas i att dela ett mål, så kommer Gud att komma in i deras relation eftersom Han har
bjudits in. På samma sätt upprättar ett gemensamt syfte mellan patient och terapeut Guds plats
för inflytande, först genom Kristus vision och därefter genom minnet av Gud Själv. Psykoterapins
process är återvändandet till mental hälsa. Lärare och elev, terapeut och patient, är alla galna, i
annat fall skulle de inte vara här. Tillsammans kan de finna en väg ut, för ingen kan finna mental
hälsa på egen hand.
Om helande är detsamma som en inbjudan till Gud att komma in i Hans Rike, vad spelar det då
för roll hur inbjudan är skriven? Spelar pappret någon roll, eller bläcket eller pennan?
Eller
är det han som skriver som ger inbjudan? Gud kommer till dem som vill återupprätta Hans värld,
för de har funnit sättet att kalla på Honom. Om två förenas, måste Han vara där. Det spelar ingen
roll vilket deras mål är, men de måste dela det fullt ut för att lyckas. Det är omöjligt att dela ett
mål som inte välsignas av Kristus, för det som inte ses genom Hans ögon är för fragmenterat för
att vara meningsfullt.
På samma sätt som sann religion helar, så måste sann psykoterapi vara religiös. Men båda har
många former, eftersom ingen bra lärare använder ett och samma närmande för alla elever.
Tvärtom lyssnar han tålmodigt på var och en, och låter eleven formulera sin egen
undervisningsplan; inte planens mål, utan hur han på bästa sätt skall kunna nå det mål som den
ställer upp för honom. Läraren kanske inte tänker på Gud som en del av undervisningen.
Psykoterapeuten kanske inte förstår att helande kommer från Gud. De kan lyckas där många som
tror att de har funnit Gud kommer att misslyckas.
Vad måste läraren göra för att säkerställa lärandet? Vad måste terapeuten göra för att få till
stånd helande? Bara en sak; samma krav som befrielsen/frälsningen ställer på alla. Var och en
måste dela ett mål med någon annan, och i detta släppa all känsla för åtskilda intressen. Bara
genom att göra detta är det möjligt att gå utöver de snäva gränser som egot vill tvinga på självet.
Bara genom att göra detta kan lärare och elev, terapeut och patient, du och jag, acceptera
Försoningen och lära sig att ge den som den mottogs.
Gemenskap är omöjlig på egen hand. Ingen som står för sig själv kan motta Kristus vision. Den
hålls fram till honom, men han kan inte sträcka fram sin hand för att motta den. Låt honom bli
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
5(16)
stilla och inse att hans broders behov är hans eget. Och låt honom sedan möta sin broders behov
som sitt och se att de möts som en, för det är det de är. Vad är religion annat än ett hjälpmedel
för att hjälpa honom att se att det är så? Och vad är psykoterapi annat än hjälp i precis samma
riktning? Det är målet som gör dessa processer till samma sak, för de är ett i syfte och måste
sålunda vara ett när det gäller medel.
Psykoterapeutens roll
Psykoterapeuten är en ledare i det avseendet att hon går något före patienten, och hjälper
honom att undvika några fallgropar längs vägen genom att se dem först. Idealiskt så är hon också
en efterföljare, för En skall gå framför henne för att ge henne ljus så att hon kan se. Utan Denne,
kommer båda att stappla blint utan att komma någon vart. Det är emellertid omöjligt att Denne
skulle kunna vara fullkomligt frånvarande om målet är helande. Men det är möjligt att Han inte
känns igen. Och därför blir det lilla ljus som kan accepteras det enda som finns för att lysa upp
vägen till sanningen.
Helandet begränsas av psykoterapeutens begränsningar, på samma sätt som det begränsas av
patientens begränsningar. Syftet med processen är därför att gå utöver dessa begränsningar.
Ingendera kan göra detta ensam, men när de förenas ges de potentialen att överskrida alla
begränsningar. Nu beror deras framgång på hur mycket av denna potential som de är villiga att
använda. Villigheten kanske kommer från den ene i början, och när den andre delar den,
kommer den att växa. Framgång blir en fråga om beslut; den kan nå nästan till Himlen eller inte
gå längre än ett steg eller två från helvetet.
Det är helt möjligt att psykoterapi kan se ut att misslyckas. Det är till och med möjligt att
resultatet ser ut som tillbakagång. Men till sist måste det bli någon framgång. En ber om hjälp; en
annan hör och försöker svara i form av hjälp. Detta är formeln för befrielse/ frälsning, och måste
hela. Bara splittrade mål kan hindra fullkomligt helande. En totalt egobefriad terapeut skulle
kunna hela världen utan ett ord, bara genom att vara där. Ingen behöver se henne tala eller ens
känna till hennes existens. Hans enkla Närvaro räcker för att hela.
Den ideale terapeuten är en som är ett med Kristus. Men helande är en process, inte ett faktum.
Terapeuten kan inte gå framåt utan patienten, och patienten kan inte vara beredd att ta emot
Kristus för då skulle han inte vara sjuk. På ett sätt är den egobefriade terapeuten en abstraktion
som står vid slutet av helandets process, för avancerad för att tro på sjukdom och för nära Gud
för att ha kvar fötterna på jorden. Nu kan hon hjälpa genom de som är i behov av hjälp, för på så
sätt verkställer hon den plan som upprättats för befrielsen/frälsningen. Psykoterapeuten blir
hans patient, och arbetar genom andra patienter för att uttrycka hennes tankar såsom hon
mottar dem från Kristus Sinne.
Sjukdomens process
På samma sätt som all terapi är psykoterapi, så är all sjukdom mental sjukdom. Den är ett
dömande av Guds Son, och dömande är en mental aktivitet. Dömande är ett beslut som fattas
om och om igen mot skapelsen och dess Skapare. Det är ett beslut att uppfatta universum som
du skulle ha skapat det. Det är ett beslut som innebär att sanningen kan ljuga och måste vara
lögner. Vad kan då sjukdom vara annat än ett uttryck för sorg och skuld? Och vem kan annat än
gråta över sin oskuld?
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
6(16)
När Guds Son väl betraktas som skyldig så kommer sjukdomen att bli oundviklig. Den har
efterfrågats och kommer att bli mottagen. Och alla som ber om sjukdom har nu dömt sig själva
att söka efter botemedel som inte kan vara till hjälp, eftersom deras tro handlar om sjukdomen
och inte om befrielsen. Det finns ingenting som en förändring av sinnet inte kan påverka, för alla
yttre ting är bara skuggor av ett beslut som redan fattats. Om beslutet förändras, hur skulle då
skuggorna kunna förbli oförändrade? Sjukdom kan inte vara något annat än skuldens skugga,
grotesk och ful eftersom den imiterar vanskapthet. Om vanskapthet betraktas som verklig, hur
skulle skuggan kunna vara annat än vanskapt?
Nedstigningen i helvetet följer steg efter steg i en oundviklig bana, när väl beslutet en gång har
fattats att skulden är verklig. Sjukdom och död sprider sig på jorden i obönhörliga vågor, ibland
tillsammans och ibland i grym följd. Men allt detta, oavsett hur verkligt det än verkar är inget
annat än illusioner. Vem kan tro på dem när detta väl en gång har insetts? Och vem skulle inte
tro på dem förrän han insett detta? Helande är terapi eller korrigering, och vi har redan sagt det
och kommer att säga det igen, att all terapi är psykoterapi. Att hela de sjuka handlar bara om att
föra denna insikt till dem.
Ordet ”bota” har kommit i vanrykte bland de mer ”respektabla” terapeuterna i världen, och det
med all rätt. För inte en enda av dem kan bota, och ingen förstår sig på helande. I sämsta fall gör
de kroppen verklig i sina egna sinnen, och när de väl har gjort det, söker de efter magiska
lösningar för att hela de sjukdomar som deras sinnen bestått dem med. Hur skulle en sådan
process kunna bota? Det är absurt från början till slut. Men när det väl en gång har börjat måste
det sluta så här. Det är som om Gud vore djävulen och måste finnas i det onda. Hur skulle
kärleken kunna finnas där? Och hur skulle sjukdom kunna bota? Är inte dessa båda en och
samma fråga?
Som bäst, och ordet kanske kan ifrågasättas här, kan denna världens ”helare” inse att sinnet är
källan till sjukdom. Men deras misstag ligger i tron på att det kan bota sig själv. Detta kan ha
något värde i en värld där ”grader av misstag” är ett meningsfullt begrepp. Men deras botande
måste förbli tillfälliga, för annars kommer en annan sjukdom att uppstå, för döden har inte
övervunnits förrän kärlekens mening har blivit förstådd. Och vem kan förstå denna utan Guds
Ord, givet av Honom till den Helige Ande som Hans gåva till dig?
Sjukdom oavsett vilken, kan definieras som resultatet av en syn på självet som svagt, sårbart, ont
och i farozonen, och sålunda i behov av konstant försvar. Men om självet verkligen vore sådant
skulle försvar vara omöjligt. Därför måste de försvar som söks vara magiska. De måste övervinna
alla begränsningar som uppfattas i självet, och på samma gång göra ett nytt själv-koncept som
det gamla inte kan återvända till. Kort sagt, villfarelse betraktas som verklig och behandlas med
illusioner. När sanningen har förts till illusioner, blir verkligheten ett hot och uppfattas som
ondskefull. Kärleken fruktas eftersom verkligheten är kärlek. Sålunda stängs cirkeln mot
befrielsens ”intrång”.
Sjukdom är därför ett misstag och behöver korrigeras. Och som vi redan har sagt. kan inte
korrigering uppnås genom att först fastställa misstagets ”riktighet” och sedan överse med det.
Om sjukdomen är verklig kan den inte förbises i sanning, för att förbise verkligheten är
galenskap. Men det är magins syfte; att göra illusioner sanna genom falsk perception. Detta kan
inte hela för det går emot sanningen. Kanske kan en illusion om hälsa utgöra ett surrogat en liten
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
7(16)
tid, men inte så länge. Rädsla kan inte döljas av illusioner särskilt länge, för den är en del av dem.
Den kommer att fly och anta en annan form, eftersom den är källan till alla illusioner.
Sjukdom är galenskap eftersom all sjukdom är mental sjukdom, och i detta finns inga grader. En
av de illusioner genom vilken sjukdom betraktas som verklig, är tron på att sjukdom varierar i
intensitet; att graden av hot skiljer sig åt beroende på vilken form den tar sig. I detta ligger
grunden för alla villfarelser, för de är alla bara försök att kompromissa genom att bara se en liten
bit av helvetet. Detta är en vrångbild så främmande för Gud att den för evigt måste vara
otänkbar. Men de galna tror på den eftersom de är galna.
En galning kommer att försvara sina illusioner eftersom han i dem ser sin egen frälsning. Sålunda
kommer han att attackera den som försöker att rädda honom från dem i tron att hon attackerar
honom. Denna befängda cirkel av attack-försvar är ett av de mest betydelsefulla problem som
terapeuten måste handskas med. I själva verket, är detta hennes centrala uppgift; psykoterapins
kärna. Terapeuten betraktas som en som attackerar patientens mest omhuldade ägodel; hans
bild av sig själv. Och eftersom denna bild har blivit patientens trygghet som han uppfattar det,
kan inte terapeuten ses annat än som en verklig källa till fara, att attackera och till och med
döda.
Psykoterapeuten har då ett enormt ansvar. Hon måste möta attack utan attack, och därför utan
försvar. Det är hennes uppgift att demonstrera att försvar inte är nödvändiga och att
försvarslöshet är styrka. Detta måste hon lära ut, om det hon förmedlar skall kunna vara att det
är tryggt att vara mentalt frisk. Det kan inte betonas för mycket att de galna tror att vara frisk är
ett hot. Detta är den naturliga följden av ”ursprungssynden”; tron på att skulden är verklig och
helt berättigad. Det är därför psykoterapeutens uppgift att lära ut att skuld, eftersom den är
overklig, inte kan rättfärdigas. Och inte heller utgör den någon trygghet. Och därför måste den
vara oönskad likaväl som overklig.
Frälsningens enda lärosats är målet för all psykoterapi. Befria sinnet från den vanvettiga
skuldbördan som det så uttröttat bär på, och helandet åstadkoms. Kroppen botas inte. Den
uppfattas bara för vad den är. Rätt uppfattad kan dess syfte förstås. Vilket behov finns då av
sjukdom? När detta enda skifte inträtt så kommer allt annat att följa. Det finns inget behov av
någon komplicerad förändring. Det finns inget behov av långa analyser och tröttande
diskussioner och strävanden. Sanningen är enkel, desamma för alla.
Helandets process
Även om sanningen är enkel så måste den ändå undervisas om för de som redan har gått vilse i
ändlösa labyrinter av komplexitet. Detta är den stora illusionen. I dess kölvatten kommer den
oundvikliga tron på att, för att vara säker, måste man kontrollera det okända. Denna märkliga tro
vilar på vissa steg som aldrig når medvetandet. Till en början förs den in av tron på att det finns
krafter som måste övervinnas för att man över huvud taget ska kunna hålla sig vid liv. Därefter
verkar det som om dessa krafter kan hållas i schack bara genom ett uppblåst själv som gömmer
undan i mörker vad det verkligen känner, och försöker föra fram illusioner i ljuset.
Låt oss komma ihåg att de som kommer till oss för att få hjälp är bittert rädda. Det de tror hjälper
kan bara skada; det de tror kommer att skada är det enda som hjälper. Framsteg förblir omöjliga
fram till dess att patienten övertalas att ändra sitt förvridna sätt att se på världen; hans förvridna
sätt att se på sig själv. Sanningen är enkel. Men den måste läras ut till dem som tror att den
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
8(16)
kommer att sätta dem i fara. Den måste läras ut till dem som kommer att attackera eftersom de
tror sig utsatta för fara, och till dem som behöver försvarslöshetens lärdom mer än något annat,
för att visa dem vad styrka är.
Om denna världen vore idealisk så kanske det skulle kunna finnas idealisk terapi. Men den skulle
vara oanvändbar i ett idealiskt tillstånd. Vi talar om idealisk undervisning i en värld där den
fullkomlige läraren inte länge skulle kunna vara kvar; den fullkomlige terapeuten är bara en glimt
av en tanke ännu inte tänkbar. Men vi talar om vad som ändå kan göras för att hjälpa den galne
inom det uppnåeligas gränser. Så länge de är sjuka, kan och måste de hjälpas. Mer begärs inte av
terapeuten; mindre än allt hon har att ge är inte värdigt terapeuten. För Gud Själv håller fram
hennes broder som hennes Räddare från världen.
Helande är heligt. Det finns ingenting heligare i världen än att hjälpa en som söker hjälp. Och två
kommer väldigt nära Gud i detta försök, även om det är begränsat, även om det brister i
uppriktighet. Där två har förenats i helande, där finns Gud. Och Han har garanterat att Han
kommer att höra och svara dem i sanning. De kan vara säkra på att helande är en process som
Han vägleder, eftersom den är i enlighet med Hans vilja. Vi har Hans Ord till vägledning, när vi
försöker hjälpa våra bröder. Låt oss inte glömma att vi är hjälplösa på egen hand, så att vi lutar
oss mot en Styrka som är bortom vårt lilla spelrum både för vad som kan undervisas och vad som
kan läras.
En broder som söker hjälp kan medföra gåvor långt utöver vad man kunnat drömma om. Han
erbjuder oss frälsning, för han kommer som Kristus och Frälsare. Det han ber om, ber Gud om
genom honom. Och det vi gör för honom blir den gåva vi ger till Gud. Det heliga ropet på hjälp
från Guds helige Son i hans upplevda nöd kan inte annat än besvaras av hans Fader. Men Han
behöver en röst genom vilken Han kan tala Sitt heliga Ord; en hand att nå Sin Son med och röra
vid hans hjärta. Vem skulle inte bli helad i en sådan process? Detta heliga samspel är Guds Egen
plan, genom vilken Hans Son räddas.
För två har förenats. Och nu håller Gud sina löften. De begränsningar som lagts både på
patienten och terapeuten kommer inte att betyda någonting, för helandet har påbörjats. Det
som måste sättas igång kommer deras Fader att fullborda. För Han har aldrig bett om mer än den
minsta villighet, det minsta försök till närmande, den svagaste viskning av Hans Namn. Att be om
hjälp, oavsett i vilken form, är inget annat än att kalla på Honom. Och Han kommer att ge sitt
Svar genom terapeuten som är den som bäst kan tjäna Hans Son i hans nuvarande behov. Svaret
kanske inte verkar vara en gåva från himlen. Det kan också framstå som en försämring och inte
någon hjälp. Men låt inte resultatet bedömas av oss.
Någonstans måste alla Guds gåvor bli mottagna. I tiden sker inga ansträngningar förgäves. Det
begärs inte av oss att vi skall vara fullkomliga för att försöka hela. Vi är redan bedragna om vi tror
att det finns ett behov av helande. Och sanningen kommer att komma till oss bara genom en
som verkar dela vår dröm om sjukdom. Låt oss hjälpa honom att förlåta sig själv för alla de
förbrytelser som han fördömer sig själv för utan grund. Hans helande är vår egen. Och när vi ser
syndlösheten i honom komma lysande genom den slöja av skuld som skymmer Guds Son, så
kommer vi att i honom skåda Kristus ansikte och förstå att det inte är något annat än vårt eget.
Låt oss stå stilla inför Guds Vilja, och göra det som den har valt åt oss att göra. Det finns bara ett
sätt att komma dit där alla drömmar tog sin början. Och det är där som vi kommer att lägga ner
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
9(16)
dem, för att gå i frid för evigt. Hör en broder ropa på hjälp och svara honom. Det kommer att
vara Gud du svarar, för du ropade på Honom. Det finns inget annat sätt att höra Hans Röst. Det
finns inget annat sätt att höra Hans Son. Det finns inget annat sätt att finna dig Själv. Heligt är
helandet, för Guds Son återvänder till Himlen genom dess vänliga omfamning. För helandet
berättar för honom, genom Rösten som talar för Gud, att alla hans synder har förlåtits honom.
Definition av helandet
Psykoterapins process kan därför enkelt definieras som förlåtelse, för inget helande kan vara
något annat. De oförsonliga är sjuka i tron att de inte är förlåtna. Fastklamrandet vid skuld, dess
nära omfamning och tillflykt dess kärleksfulla beskydd. Allt detta handlar bara om en grym
vägran att förlåta. ”Gud ska inte få komma in här” upprepar de sjuka om och om igen, medan de
sörjer sin förlust och ändå fröjdas åt den. Helandet uppstår när patienten börjar höra vilken
sorgesång han sjunger och ifrågasätter dess giltighet. Fram till dess han hör detta, så kan han inte
förstå att det är han som sjunger den för sig själv. Att höra detta är första steget i tillfrisknandet.
Att ifrågasätta den blir sen med nödvändighet hans val.
Det finns en tendens, och den är mycket stark, att höra denna dödens sång ett ögonblick, och
sedan avfärda den utan korrigering. Dessa flyktiga aningar representerar de många tillfällen som
bokstavligt ges oss ”att ändra ton/stämma om oss”. Helandets ljud kan höras istället. Men den
första villigheten att ifrågasätta ”sanningen” i fördömelsens sång måste till. De underliga
förvrängningar som olösligt vävts in i själv-konceptet, i sig själv bara en pseudoskapelse, får detta
hemska ljud att verka riktigt vackert. ”Universums rytm”, ”den förebådande ängelns sång”, allt
detta och mer hörs istället för högljudda osamstämda skrik.
Örat översätter; det hör inte. Ögat reproducerar; det ser inte. Deras uppgift är att instämma i vad
som än begärs, oavsett hur omöjligt det än är att samtycka till. De svarar på sinnets beslut,
reproducerar dess begär och översätter dem till acceptabla och angenäma former. Ibland bryter
tanken bakom formen igenom, men bara mycket kortvarigt, och sinnet blir skräckslaget och
börjar betvivla sin mentala hälsa. Men det kommer inte att tillåta sina slavar att förändra de
former som de tittar på; ljuden de hör. Dessa är dess ”botemedel”; dess ”garantier” mot
galenskapen.
Dessa vittnen, som sinnena består med, har bara ett syfte; att berättiga attack och på så sätt
bevara oförsonligheten utan att avslöja den för vad den är. När den ses utan förklädnad är den
omöjlig att tolerera. Utan skydd skulle den inte kunna bestå. Det är här som all sjukdom närs,
men utan insikten att det är på det sättet. För när en oförsonlighet inte känns igen, så verkar
formen den tar vara något annat. Och nu är det ”något annat” som verkar skrämma. Men det är
inte ”något annat” som kan helas. Det är inte sjukt och behöver inget botemedel. Att
koncentrera dina ansträngningar att hela här är bara meningslöst. Vem skulle kunna bota det
som inte kan vara sjukt och få det friskt?
Sjukdom antar många former, och likadant är det med oförsonlighet. Formen hos den ena bara
reproducerar formen hos den andra, för de utgör samma illusion. Så nära övergår den ena i den
andra, att en noggrann studie av den form en sjukdom tar kommer att alldeles klart peka ut den
form av oförsonlighet som den representerar. Men att se detta kommer inte att åstadkomma
bot. Den uppnås genom en enda insikt; att bara förlåtelse helar en oförsonlighet, och att bara
oförsonlighet är det enda som kan ge upphov till sjukdom av vilket slag det än må vara.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
10(16)
Denna insikt är psykoterapins slutgiltiga mål. Hur når man den? Terapeuten ser i patienten allt
hon inte har förlåtit i sig själv, och ges på så sätt en andra chans att titta på det, öppna det för
omvärdering och förlåta det. När detta inträffar ser hon sina synder försvunna i ett förflutet som
inte längre finns här. Till dess hon gör detta måste hon tänka på ondska som outrotlig i sig här
och nu. Patienten är hennes duk för projektion av hennes synder, och gör det möjligt för henne
att låta dem försvinna. Låt henne behålla en fläck av synd i det hon tittar på, och hennes befrielse
blir partiell och inte säkerställd.
Ingen helas ensam. Detta är den glädjefyllda sång som frälsningen sjunger för alla som hör dess
Röst. Detta påstående kan inte kommas ihåg för ofta av alla de som ser sig själva som terapeuter.
Deras patienter kan inte ses som något annat än överlämnare av förlåtelse, för det är de som
kommer för att demonstrera sin syndfrihet för ögon som fortfarande tror att det finns synd att se
på. Men beviset för syndfriheten, sedd i patienten och accepterad i terapeuten, erbjuder bådas
sinne ett förbund där de möts och förenas och är som ett.
Den ideala patient-terapeut relationen
Vem är då terapeut och vem är patient? Till slut är alla både och. Hon som behöver helande
måste hela. Läkare, hela dig själv. Vem annars skulle det finnas att hela? Och vem annars är i
behov av helande? Varje patient som kommer till en terapeut erbjuder henne en möjlighet att
hela sig själv. Han är därför hennes terapeut. Och varje terapeut måste lära sig att hela av varje
patient som kommer till henne. Hon blir sålunda hans patient. Gud känner inte till/vet inget om
separation. Han vet bara att Han har en Son. Hans kunskap reflekteras i den ideala patientterapeut relationen. Gud kommer till honom som kallar, och i Honom känner Han igen Sig Själv.
Tänk noga på, lärare och terapeut, för vem du ber, och vem som är i behov av helande. För terapi
är bön, och helande är dess resultat. Vad är bön annat än ett förenande av sinnen i en relation
där Kristus kan komma in? Detta är Hans hem, som psykoterapin bjuder honom att stiga in i.
Varför kurera symtom, när det hela tiden finns någon annan där att välja? Men när Kristus en
gång kommit in, vilket annat val finns det annat än att låta Honom stanna? Det finns inte behov
av något mer än detta, för det är allt. Helandet har kommit, och glädjen och friden. Dessa är
”symtomen” på den ideala patient-terapeut relationen, och ersätter dem som patienten kom
med och bad om hjälp för.
Den process som äger rum i denna relation är i själva verket en i vilken terapeuten i sitt hjärta
säger patienten att alla hans synder har blivit förlåtna, tillsammans med hennes egna. Vilken
skulle skillnaden kunna vara mellan helande och förlåtelse? Bara Kristus förlåter, eftersom Han
känner/vet sin syndfrihet. Hans vision helar perceptionen och sjukdomen försvinner. Den
kommer inte heller att återvända, när dess orsak en gång har tagits bort. Till detta behövs
emellertid en mycket avancerad terapeut, som är kapabel att förenas med patienten i en helig
relation där all känsla av separation slutligen övervinns.
För detta krävs en sak och bara en sak: Terapeuten förväxlar inte på något sätt sig själv med Gud.
Alla ”ohelade helare” åstadkommer denna grundläggande förvirring i en eller annan form
eftersom de måste betrakta sig själva som själv-skapade snarare än Gud-skapade. Denna
sammanblandning finns sällan om någonsin i medvetandet, för om så vore fallet skulle den
ohelade helaren inom ett ögonblick bli en Guds lärare, och ägna sitt liv åt sant helande. Innan
han nådde denna punkt trodde han att han hade ansvaret för den terapeutiska processen och
därför var ansvarig för dess resultat. Hans patienters misstag blev på så sätt till hans eget
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
11(16)
misslyckande, och skulden blev höljet, mörkt och starkt, för det som skulle bli Kristus helighet.
Skulden blir ofrånkomlig i dem som använder sitt dömande när de fattar sina beslut. Skulden blir
omöjlig i dem genom vilka den Helige Ande talar.
Skuldens död är det sanna syftet med terapi och det uppenbara syftet med förlåtelse. I detta kan
deras enhet klart bli sedd. Men hur skulle den kunna uppleva skuldens slut som känner sig
ansvarig för sin broder i rollen som vägledare för honom? En sådan funktion förutsätter en
kunskap som ingen här kan ha; en visshet om det förgångna, nuet och framtiden, och om alla de
effekter som skulle kunna inträffa i dem. Bara från denna allvetande utsiktspunkt skulle en sådan
roll vara möjlig. Men ingen perception är allvetande, inte heller är det lilla självet hos någon
ensam mot universum kapabelt att anta att det har en sådan visdom annat än i galenskap. Att
många terapeuter är galna är uppenbart. Ingen ohelad helare kan vara helt och hållet frisk.
Men det är lika galet att inte acceptera en funktion som Gud har givit dig som att hitta på en som
Han inte har givit. Den avancerade terapeuten kan inte någonsin och på något sätt betvivla den
kraft som finns i henne. Inte heller betvivlar hon dess Källa. Hon förstår att all makt på jorden och
i Himlen tillhör henne på grund av vem hon är. Och hon är detta på grund av sin Skapare, Vars
Kärlek finns i henne och Som inte kan misslyckas. Tänk på vad detta innebär; hon har gåvorna
från Gud Själv att ge bort. Hennes patienter är Guds helgon, som kallar på hennes helighet för att
få del av den själva. Och när hon ger den till dem, skådar de Kristus lysande ansikte när det tittar
tillbaks på dem.
De galna/sjuka, som tror att de är Gud, är inte rädda för att erbjuda svaghet till Guds Son. Men
det de ser i honom på grund av detta skrämmer dem verkligen. Den ohelade helaren kan inte
annat än vara rädd för sina patienter, och misstänka dem för det förräderi hon ser i sig själv. Hon
försöker hela, och emellanåt kanske hon gör det. Men hon kommer inte att lyckas annat än i viss
utsträckning och för ett tag. Hon ser inte Kristus i honom som anropar henne. Vilket svar kan hon
ge till någon som verkar vara en främling; främmande för sanningen och fattig på visdom, utan
den gud som måste ges till honom? Skåda din Gud i honom, för det du ser kommer att bli ditt
Svar.
Tänk på vad föreningen av två bröder verkligen innebär. Och glöm sedan världen och alla dess
små triumfer och dess drömmar om döden. De samma är ett, och ingenting kan nu ihågkommas
från skuldens värld. Rummet blir ett tempel, och gatan en ström av stjärnor som lätt sveper bort
alla sjukliga drömmar. Helandet är färdigt, för det som är fullkomligt behöver inget helande, och
vad finns kvar att förlåta när det inte finns någon synd?
Var tacksam terapeut, att du kan se saker som detta, om du bara förstår din rätta roll, Men om
du misslyckas med detta, så har du förnekat att Gud skapade dig, och därmed vill du inte vara
Hans Son. Vem är din broder nu? Vilket helgon kan komma och ta dig hem tillsammans med
honom? Du har gått vilse. Och kan du nu förvänta dig att i honom se ett svar som du har vägrat
att ge? Hela och bli helad. Det finns inga andra vägar att välja som någonsin kommer att leda till
frid. O, släpp in din patient, för han har kommit till dig från Gud. Är inte hans helighet tillräcklig
för att väcka ditt minne av Honom?
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
12(16)
3. PRAKTISERANDET AV PSYKOTERAPI
Val av patienter
Alla som sänds till dig är en av dina patienter. Detta betyder inte att du väljer honom, inte heller
att du väljer den form av behandling som passar. Men det betyder att ingen kommer till dig av
misstag. Det finns inga felaktigheter i Guds plan. Det vore emellertid felaktigt att anta att du vet
vad du skall erbjuda alla som kommer. Det är inte upp till dig att bestämma. Det finns en tendens
att tro att du kallas på konstant för att offra dig själv för dem som kommer. Detta kan knappast
vara sant. Att kräva offer av dig själv är att kräva offer av Gud och Han vet inget om offer. Vem
kan be den Fullkomlige bli ofullkomlig?
Vem bestämmer då vad varje broder behöver? Helt säkert inte du, som ännu inte inser vem han
är som frågar. Det finns Någonting i honom som kommer att berätta för dig, om du lyssnar. Och
det är svaret; lyssna. Kräv inte, besluta inte, offra inte. Lyssna. Det du hör är sant. Skulle Gud
sända Sin Son till dig och inte vara säker på att du skulle inse hans behov? Tänk på vad Gud säger
till dig; Han behöver din röst till att tala för Honom. Skulle någonting kunna vara heligare? Eller
en större gåva till dig? Skulle du hellre välja vem som ska vara gud, istället för att höra Hans Röst
Som är Gud i dig?
Dina patienter behöver inte vara fysiskt närvarande för att du ska kunna tjäna dem i Guds Namn.
Detta kan vara svårt att komma ihåg, men Gud vill inte att Hans gåvor till dig begränsas till de få
du faktiskt ser. Du kan också se andra, för seendet är inte begränsat till kroppens ögon. En del
behöver inte din fysiska närvaro. De behöver dig lika mycket om inte mer i det ögonblick de
sänds. Du kommer att känna igen dem på det sätt som blir till störst hjälp för er båda. Det spelar
ingen roll hur de kommer. De kommer att sändas i den form som är till mest hjälp; ett namn, en
tanke, en bild, en ide, eller kanske bara en känsla av att sträcka sig ut till någon någonstans.
Föreningen vilar i den Helige Andes händer. Den kan inte misslyckas.
En helig terapeut, en avancerad Guds lärare, glömmer aldrig en sak; hon åstadkom inte
frälsningens undervisningsplan, inte heller fastställde hon sin del i den. Hon förstår att hennes
del är nödvändig för helheten, och att genom det kommer hon att känna igen helheten när
hennes del är fullständig. Under tiden måste hon lära sig, och hennes patienter är medel som
sänds till henne för hennes lärande. Vad skulle hon kunna vara annat än tacksam för dem och
gentemot dem? De kommer bärande Gud med sig. Skulle hon vägra denna Gåva istället för en
småsten, eller skulle hon stänga dörren för världens Räddare för att istället släppa in ett spöke?
Låt henne inte bedra Guds Son. Den som kallar på henne är långt bortom hennes
fattningsförmåga. Men skulle hon inte jubla över att hon kan svara, när det bara är på det sättet
hon kan höra anropet och förstå att det är hennes?
Är psykoterapi ett yrke?
Strängt taget så är svaret nej. Hur skulle ett särskilt yrke kunna vara något som alla är
engagerade i? Och hur skulle några begränsningar kunna läggas på ett samspel där var och en är
både patient och terapeut i varje relation som man går in i? Men i praktiken är det fortfarande så
att det finns de som i första hand ägnar sig åt helande i en eller annan form som sin huvudsakliga
uppgift. Och det är till dem som ett stort antal andra vänder sig för att få hjälp. Det är i praktiken
praktiserande av terapi. Dessa är därför ”officiella” hjälpare. De ägnar sig åt vissa former av
behov i sin professionella gärning, fastän de kan vara mycket mer skickliga lärare utanför den.
Dessa människor behöver inga speciella regler, naturligtvis, men de kan tas i anspråk för att
använda speciella tillämpningar av helandets generella principer.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
13(16)
För det första, så är den professionella terapeuten i en utmärkt position för att demonstrera att
det inte finns några svårighetsgrader i helande. För detta behöver hon emellertid speciell träning,
eftersom den undervisning som gjorde henne till terapeut förmodligen lärde henne lite eller
inget om helandets verkliga principer. I själva verket, så lärde den henne förmodligen att göra
helande omöjligt. Det mesta av världens undervisning följer en läroplan i dömande, som syftar till
att göra terapeuten till en domare.
Men till och med detta kan den Helige Ande använda, och kommer att använda, om Han ges den
obetydligaste inbjudan. Den ohelade helaren kan vara arrogant, självisk, oangelägen, och faktiskt
oärlig. Hon kan vara ointresserad av helande som sitt huvudsakliga mål. Men något hände henne,
oavsett hur obetydligt det kan ha varit, när hon valde att bli en helare, och oavsett vilken
vilseledande riktning hon än kan ha valt. Detta ”något” är tillräckligt. Förr eller senare kommer
detta något att resa sig och växa; en patient kommer att röra vid hennes hjärta, och terapeuten
kommer tyst att be honom om hjälp. Hon har själv funnit en terapeut. Hon har bett den Helige
Ande att komma in i relationen och hela den. Hon har accepterat Försoningen för sig själv.
Gud har sagts ha sett på allt Han skapade och uttalat att det var gott. Nej, Han förklarade det
perfekt, och det var det också. Och eftersom Hans skapelser inte förändras och varar för evigt, så
är det så. Men varken en perfekt terapeut eller en perfekt patient kan rimligtvis existera. Båda
måste ha förnekat sin perfektion, för just deras behov av varandra förutsätter en känsla av brist.
En en-till-en relation är inte En Relation. Ändå är den medlet för återvändandet; den väg Gud
valde för Sin Sons återvändande. I den märkliga drömmen måste en märklig korrigering komma
in, för endast där finns kallelsen att vakna. Och vad annat skall terapi vara? Vakna och var glad,
för alla dina synder har förlåtits dig. Detta är det enda budskap som två någonsin ska ge
varandra.
Någonting gott måste komma från varje möte mellan patient och terapeut. Och det goda sparas
åt båda, till den dag när de kan inse att bara det var verkligt i deras relation. I det ögonblicket
återvänder det goda till dem, välsignat av den Helige Ande som en gåva från deras Skapare som
ett tecken på Hans Kärlek. För den terapeutiska relationen måste bli som relationen mellan
Fadern och Sonen. Det finns ingen annan, för det finns inget annat. Den här världens terapeuter
förväntar sig inte denna utgång, och många av deras patienter skulle inte klara av att acceptera
hjälp från dem om de gjorde det. Men ingen terapeut sätter i verkligheten målet för den relation
som hon är en del av. Hennes förståelse börjar med att hon inser detta, och fortsätter sen
därifrån.
Det är i det ögonblick som terapeuten glömmer att döma patienten som helande uppstår. I en
del relationer uppnås aldrig denna punkt, fastän både patient och terapeut kan ha ändrat sina
drömmar i processen. Men det kommer inte att vara samma dröm för dem båda, och därför är
det inte en dröm om förlåtelse i vilken båda en dag kommer att vakna. Det goda är räddat; det är
verkligen omhuldat. Men bara lite tid har sparats. De nya drömmarna kommer att förlora sin
temporära dragningskraft och förvandlas till drömmar av rädsla, som är innehållet i alla
drömmar. Men ingen patient kan acceptera mer än han är beredd att ta emot, och ingen
terapeut kan erbjuda mer än hon tror att hon har. Och så finns det plats för alla relationer i
denna värld, och de kommer att föra med sig så mycket gott som var och en kan acceptera och
använda.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
14(16)
Men det är när dömandet upphör som helande uppstår, eftersom det bara är då som det kan
förstås att det inte finns någon svårighetsgrad i helande. Detta är en nödvändig förståelse för
den helade helaren. Hon har lärt sig att det inte är svårare att väcka en broder från en dröm än
från en annan. Ingen professionell terapeut kan hålla denna förståelse konstant i sinnet, och
erbjuda den till alla som kommer till henne. Det finns några i denna världen som har kommit
väldigt nära, men de har inte accepterat gåvan helt och hållet för att stanna och låta sin
förståelse vara kvar på jorden till tidens slut. De kan knappast kallas professionella terapeuter.
De är Guds Helgon. De är världens Räddare. Deras avbild finns kvar, eftersom de har valt att det
skall vara så. De ersätter andra avbilder och hjälper med vänliga drömmar.
När den professionella terapeuten en gång har insett att sinnen är förenade, så kan hon också
inse att svårighetsgrader i helande är meningslöst. Men innan hon når detta i tiden kan hon gå
mot det. Många heliga ögonblick kan bli hennes utmed vägen. Ett mål markerar slutet på en resa,
inte början, och när ett mål har nåtts kan ett annat anas framöver. De flesta professionella
terapeuter är fortfarande vid just det första steget på den första resan. Till och med de som har
börjat förstå vad de måste göra motsätter sig fortfarande avresan. Ändå skulle alla helandets
lagar kunna bli deras på ett ögonblick. Resan är inte lång annat än i drömmar.
Den professionella terapeuten har en fördel som kan spara enormt med tid om den används på
ett riktigt sätt. Hon har valt en väg där det finns en stor frestelse att missbruka sin roll. Detta gör
det möjligt för henne att passera många hinder för frid rätt snabbt, om hon undgår frestelsen att
anta en uppgift som inte har givits henne. För att förstå att det inte finns någon svårighetsgrad i
helande, så måste hon också inse jämlikheten mellan sig själv och patienten. Det finns inget
mellanting här. Antingen är de jämlika eller inte. Terapeuters försök att kompromissa i detta
avseende är verkligen märkliga. Några använder relationen bara för att samla kroppar till att
dyrka deras helgedom, och detta betraktar de som helande. Många patienter, betraktar också
denna märkliga procedur som frälsning. Men vid varje möte finns det En Som säger, ”Min broder,
välj på nytt”.
Glöm inte att det måste till försvar mot varje form av särskildhet, och det kommer att upprättas.
Den försvarslösa terapeuten har Guds styrka med sig, men den försvarsinställda terapeuten har
förlorat Källan till sin frälsning ur sikte. Hon ser inte och hon hör inte. Hur skulle hon då kunna
undervisa? Därför att det är Guds Vilja att hon antar sin plats i frälsningens plan. Därför att det är
Guds Vilja att hennes patient skall få hjälp att förenas med henne där. Därför att hennes
oförmåga att se och höra inte begränsar den Helige Ande på något sätt. Utom i tiden. I tiden kan
det uppstå en stor försening mellan erbjudande och accepterande av helande. Detta är slöjan för
Kristus ansikte. Men det kan inte vara annat än en illusion, eftersom tiden inte existerar och
Guds Vilja alltid har varit exakt som den är.
Frågan om betalning
Ingen kan betala för terapi, för helande kommer från Gud och Han begär ingenting. Det är
emellertid en del av Hans plan att allt i denna värld skall användas av Den Helige Ande som hjälp
för att verkställa planen. Också en avancerad terapeut har några jordiska behov medan hon är
här. Skulle hon behöva pengar kommer det att ges henne, inte som betalning, utan för att hjälpa
henne att tjäna planen. Pengar är inte ondskefulla. De är ingenting. Men ingen kan leva här utan
några illusioner, för hon måste bemöda sig om att få den sista illusionen att bli accepterad av alla
överallt. Hon har en mäktig del i detta enda syfte, för vilket hon kom. Hon stannar här bara för
detta. Och medan hon är kvar kommer hon att ges det hon behöver för att stanna.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
15(16)
Bara en ohelad helare skulle försöka hela för pengar och hon kommer inte att lyckas i den
utsträckning hon värdesätter detta. Inte heller kommer hon att finna sitt eget helande i
processen. Det kommer att finnas de som den Helige Ande ber om viss betalning för sitt syfte.
Det kommer att finnas de som Han inte ber. Det skall inte vara terapeuten som fattar dessa
beslut. Det finns en skillnad mellan betalning och kostnad. Att ge pengar där Guds plan anvisar
det kan inte innebära någon kostnad. Att hålla tillbaks dem där de med rätta hör hemma innebär
enorma kostnader. Den terapeut som gör detta kan inte kalla sig helare, för hon kan inte förstå
vad helande är. Hon kan inte ge det och i och med så har hon det inte.
Den här världens terapeuter är verkligen oanvändbara för världens befrielse. De ställer krav och i
och med detta så kan de inte ge. Patienterna kan bara betala för utbyte av illusioner. Detta
måste verkligen kräva betalning och kostnaden är stor. En ”köpt” relation kan inte erbjuda den
enda gåva genom vilken allt helande åstadkoms. Förlåtelse, den Helige Andes enda dröm, kan
inte ha någon kostnad. Om den skulle ha det, skulle den bara korsfästa Guds Son igen. Skulle
detta kunna vara det sätt som han blir förlåten? Skulle detta kunna vara det sätt som drömmen
om synden får ett slut?
Rätten att leva är ingenting som någon behöver kämpa för. Den är lovad henne, och garanterad
av Gud. Det är därför en rättighet som terapeut och patient delar. Om deras relation skall kunna
bli helig, så ger, oavsett vilket behovet är, den ene det till den andre; oavsett vilken brist det
gäller. I detta görs relationen helig, för i detta blir båda helade. Terapeuten ger patienten
tacksamhet i gengäld, och på samma sätt gör patienten gentemot henne. Det finns inte någon
kostnad för någon. Men tacksamhet är lämplig för båda, för befrielse från lång fångenskap och
tvivel. Vem skulle inte vara tacksam för en sådan gåva? Men vem skulle verkligen kunna tro att
den skulle kunna köpas?
Det har med rätta sagts att den som har skall bliva given. Eftersom han har, så kan han ge. Och
eftersom han ger, så skall han få. Detta är Guds lag, och inte världens. Så är det med Guds helare.
De ger eftersom de har hört Hans Ord och förstått det. Allt som de behöver kommer sålunda att
ges dem. Men de kommer att förlora denna förståelse om de inte kommer ihåg att allt de har
kommer bara ifrån Gud. Om de tror att de behöver någonting från en broder så kommer de inte
längre att se honom som en broder. Och om de gör detta, så kommer ett ljus att slockna till och
med i himlen. Där Guds Son går emot sig själv, där kan han bara se mörker. Han har själv förnekat
ljuset, och kan inte se.
En regel måste alltid iakttas: Ingen skall visas bort för att han inte kan betala. Ingen sänds av en
slump till någon. Relationer är alltid meningsfulla. Oavsett deras syfte innan den Helige Ande steg
in i dem, så är de alltid Hans potentiella tempel; Kristus plats att vila på och ett hem för Gud
Själv. Vem som än kommer så är han sänd. Kanske han sändes för att ge sin broder de pengar
han behövde. Båda kommer att välsignas genom det. Kanske sändes han för att lära terapeuten
hur mycket hon behöver förlåtelse, och hur värdelösa pengar är i jämförelse. Återigen, båda
kommer att bli välsignade. Bara i termer av kostnader kan en ha mer. I delande, får alla
välsignelse utan att det kostar något.
Denna syn på betalning kan vara opraktisk, och i världens ögon är det så. Men ingen värdslig
tanke är i verkligheten praktisk. Hur mycket vinns genom att sträva för illusioner? Hur mycket
förloras genom att kasta bort Gud? Och är det möjligt att göra det? Helt säkert är det opraktiskt
att sträva efter ingenting, och ett försök att göra det som är omöjligt. Stanna då upp ett tag,
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
16(16)
länge nog för att betänka detta: Du har kanske sökt efter befrielse utan att inse var du skall titta
efter den. Vem som helst som ber om din hjälp kan visa dig var. Vilken större gåva skulle du
kunna få? Vilken större gåva skulle du kunna ge?
Läkare, helare, terapeut, lärare, hela dig själv. Många kommer att komma till dig medförande
helandets gåva, om du väljer det. Den Helige Ande vägrar aldrig en inbjudan att komma in och
vistas hos dig. Han kommer att ge dig oändliga möjligheter att öppna dörren till din befrielse, för
sådan är Hans uppgift. Han kommer också att berätta exakt för dig vilken din uppgift är i varje
sammanhang och vid varje tillfälle. Vem Han än sänder till dig kommer att nå dig, och håller ut
sin hand till Hans Vän. Låt Kristus i dig bjuda honom välkommen, för densamme Kristus finns i
honom på samma sätt. Neka honom tillträde, och du har förnekat Kristus i dig.
Kom ihåg världens sorgliga historia, och befrielsens glada nyheter. Kom ihåg Guds plan för att
återupprätta glädjen och friden. Och glöm inte hur oerhört enkla Guds vägar är:
DU HADE GÅTT VILSE I VÄRLDENS MÖRKER TILLS DU BAD OM LJUS.
OCH DÅ SÄNDE GUD SIN SON FÖR ATT GE DET TILL DIG.
Översättning från engelska till svenska av Christina Ahlstedt
Lay out Margaretha Fahlström Westin – www.livsyoga.se
