Vägen till kriget 1914

advertisement
Vägen till kriget 1914
Första världskrigets utbrott är en av världshistoriens mest omdebatterade händelser. Redan när
kriget bröt ut började frågan om vem som var ansvarig diskuteras, och båda sidor i kriget beskyllde
varandra. När kriget var över lades skulden på Tyskland. Men det var mer ett diktat av segrarna än
en vetenskapligt fastställd sanning, så debatten blev bara mer förgiftad av detta.
Alltsedan dess har debatten gått i vågor. På tjugotalet uppstod en revisionistisk skola som menade
att ententen, framför allt Frankrike och Ryssland, hade huvudansvaret. Andra världskriget gjorde
dock att det blev populärt att lägga ansvaret på Tyskland igen, mest enligt baklängesresonemanget
att eftersom tyskarna drev fram krigsutbrottet 1939 så måste de ha drivit fram krigsutbrottet 1914.
Tesen om Tysklands ansvar fick en mer seriös utformning på 1960-talet, då tyska historiker började
tala om att Tyskland hade en ”sonderweg”, en särskild utveckling som skilde det från andra
europeiska länder. På 1990-talet lyfte en framstående historiker istället fram Storbritannien som
huvudansvarig. Och så vidare.
En tanke som med tiden vuxit fram är att kriget egentligen inte var någons fel – eller kanske mer
korrekt att det var allas fel. Denna tanke, som först formulerades av den brittiska historikern A J P
Taylor, ska jag försöka presentera här. För att förstå den, ska vi titta närmare på de olika aktörernas
handlingar. Vilka beslut fattade politiker och militärer under de kritiska dagarna, och på vilka
grunder fattade de sina beslut?
Steg 1: Österrike och Serbien
När ärkehertig Franz Ferdinand mördades av Gavrilo Princip såg hela Europa med bestörtning på
det inträffade. Österrikes officiella reaktion var chock, ilska och indignation, och den gamle
kejsaren Franz Josef II:s sorg var nog så äkta. Men inofficiellt var många av de ledande statsmännen
nöjda med vad som skett. Franz Ferdinand hade under sin levnad betett sig tämligen okarismatiskt
och lyckats alienera många av de högfärdiga österrikiska adelsmän som utgjorde eliten i den
habsburgska statsbildningen. Särskilt hade han fått Ungerns premiärminister, greve Tisza, till
fiende.
Det habsburgska riket brukar alltid benämnas Österrike, men det korrekta namnet vid den här tiden
var dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter att habsburgarna besegrats av Preussen 1866 var riket i
upplösningstillstånd. Den tyskspråkiga minoriteten fann det allt svårare att upprätthålla kontroll
över riket, och därför delade man med sig av makten till ungrarna. År 1867 blev Österrike en
dubbelmonarki med två parlament, ett österrikiskt och ett ungerskt. De slaviska folken (tjecker,
slovaker, kroater, slovener osv) fortsatte dock att utgöra ett orosmoment. Franz Ferdinand
diskuterade möjligheten att göra om riket till en trippelmonarki, med ett slaviskt parlament också.
Hur pass allvarligt menat hans förslag var kommer vi aldrig att få veta, men bara förslaget räckte för
att Tisza skulle ogilla honom. Om slaverna fick erkännande och självstyre skulle Ungerns makt
nämligen minska.
När Franz Ferdinand mördades såg de konservativa elementen i riket sin möjlighet. Franz
Ferdinands reformistiska idéer var röjda ur vägen, och mordet gav österrikarna en ursäkt att trycka
till den främsta källan till oro: Serbien. Serbien hade genom sin nationalistiska politik utmanat
Österrike i årtionden. Eftersom Serbien stod under ryskt beskydd vågade Österrike normalt inte
göra något riktigt allvarligt åt saken. Men nu, i skuggan av mordet på en kunglighet, skulle inte ens
Ryssland ställa upp för Serbien. Det var i alla fall så Österrikes utrikesminister greve Berchtold
tänkte när han formulerade sin plan. Österrike skulle överlämna ett ultimatum till Serbien.
Ultimatumet innehöll stränga krav på den serbiska regeringen. Kraven var så hårt formulerade att
om Serbien accepterade, skulle de i princip erkänna österrikisk överhöghet. Men Berchtold räknade
med att de inte skulle acceptera: Wien ville ha krig. Inte ett storkrig, utan en snabb straffexpedition
där Serbien besegrades och Belgrad ockuperades för en tid. Något erövringskrig var det inte fråga
om: Österrike hade nog problem med de serber som redan fanns inom landets gränser.
De österrikiska kraven överlämnades till Serbien den 28 juli, exakt en månad efter mordet på Franz
Ferdinand. Den serbiska regeringen hade redan förberett sig på det värsta. Den sammankallades
dagen därpå för att ta ställning till ultimatumet. Premiärministern Nikola Pasic föredrog dock att ta
ut semester den dagen: den övriga regeringen fick skicka poliser som hämtade upp honom på
Belgrads tågstation. Uppenbarligen insåg Pasic att läget var ganska mörkt och försökte undvika att
behöva ta ansvaret, men poliseskorten förde honom till regeringsmötet.
Serberna funderade över sina alternativ. Att helt acceptera kraven var uteslutet. Att helt avfärda dem
var likaledes uteslutet, eftersom Serbien då skulle framstå i dålig dager. Pasic och hans
regeringskollegor hoppades att de skulle kunna få Rysslands stöd, men de kunde inte veta det, för
den ryska ambassadören i Belgrad hade dött i en hjärtinfarkt samma dag, och därför var kontakten
med Ryssland tillfälligt bruten.
I slutändan valde Serbien att lägga sig så platt som möjligt utan att totalt ge sig; de accepterade alla
Österrikes krav utom ett. Det var dock inte tillräckligt för Österrike, som förklarade Serbien krig
och började mobilisera.
Steg 2: Ryssland och mobiliseringens dilemma
I och med Österrikes krigsförklaring hade ett lokalt krig utbrutit på Balkan. Än så länge var inga
andra stormakter inblandade. Men initiativet hamnade nu hos Ryssland, som konkurrerade med
Österrike om inflytande på Balkan och hade tagit på sig rollen som Serbiens beskyddare.
Det sistnämnda faktumet var det som drev Ryssland att agera. För dåtidens nationalistiskt präglade
stormakter var nationens anseende av yttersta vikt, och det ryska tsardömet hade under de senaste
tio åren fått en del rejäla törnar. Kriget mot Japan 1904-05 hade blottlagt rikets inre instabilitet och
slutat i ett förödmjukande nederlag. Medan Ryssland återhämtade sig från nederlaget passade
Österrike på att utöka sitt inflytande på Balkan genom att annektera Bosnien 1908. Balkankrigen
1912-13 visade att Rysslands tidigare skyddslingar Serbien och Bulgarien förde en självständig
politik utan hänsyn till ryska intressen. När 1914 års kris flammade upp såg den ryska ledningen sin
chans att återställa en del av sin prestige. Om man inte gjorde något skulle Österrike vinna en snabb
seger, stärka sin prestige, och Ryssland skulle förlora allt inflytande på Balkan. Men om Ryssland
istället agerade skulle Österrike inte kunna segra, utan skulle tvingas backa och lida en
prestigeförlust. Detta skulle stärka Rysslands inflytande på Balkan, och dessutom skulle Serbien
står i tacksamhetsskuld till tsardömet.
För tsar Nikolaj II och hans rådgivare stod det alltså klart att Ryssland måste agera. Men vad skulle
man göra? Den ryska armén var överlägsen den österrikiska, men om Ryssland angrep Österrike
skulle detta kunna provocera Tyskland, Österrikes allianspartner, att ingripa i kriget. Den ryska
generalstabschefen Suchomlinov var säker på att kunna besegra Österrike, men Tyskland var en helt
annan fråga. Problemet var också att Ryssland i egenskap av anfallare inte kunde räkna med att
allianspartnern Frankrike skulle ingripa i kriget.
Frågan komplicerades av att Österrike redan hade satt igång sin mobilisering och börjat inleda
fientliga aktioner mot Serbien. Att mobilisera, det vill säga att ställa upp sin armé, var en
tidskrävande, komplicerad och kostsam åtgärd. Stormakternas värnpliktsarméer räknade miljontals
soldater som skulle köras till rätt mobiliseringspunkt och där få rätt utrustning. Varje lands
mobiliseringsplan vilade på järnvägsnätet. Alla militära planerare försökte skapa en så bra
mobiliseringsplan som möjligt, och ett mål var att den skulle gå så snabbt som möjligt. Eftersom
Österrike redan var igång fanns en risk att de skulle hinna besegra Serbien och sedan flytta hela sin
armé österut för att försvara sig mot Ryssland innan Ryssland ens hunnit mobilisera klart. Ryssarna
var tvungna att fatta beslut snabbt.
Tsaren kom med ett bra förslag. Han ansåg att det bästa skulle vara att börja mobilisera, men inte
hela armén. Vid händelse av krig skulle en del ryska styrkor ställa upp vid gränsen mot Tyskland,
andra vid gränsen mot Österrike. Varför inte mobilisera bara den del av armén som skulle ställa upp
mot Österrike? Då skulle Ryssland kunna hota Österrike och förmodligen tvinga dem att backa,
utan att egentligen hota Tyskland.
Det fanns bara ett problem med tsarens lösning med partiell mobilisering: den skulle inte fungera.
Generalstabschefen Suchomlinov förklarade för tsaren att Ryssland bara hade en mobiliseringsplan,
och den utgick ifrån att Ryssland skulle hamna i krig med både Österrike och Tyskland. Planen var
mycket noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt tidpunkt och med
rätt last. Om man började peta i planen för att bara göra en partiell mobilisering, skulle hela
mobiliseringsplanen falla samman. Hela den ryska arméorganisationen skulle hamna i oordning,
och risken var stor att Ryssland inte skulle kunna ställa upp någon armé alls. Även om det lyckades
skulle hela den ryska järnvägsorganisationen vara i oordning. Om Tyskland då ändå bestämde sig
för att ingripa i kriget skulle Ryssland inte kunna mobilisera resten av sin armé, och därmed skulle
de förlora kriget.
Inför expertens synpunkter stod tsaren svarslös, och han blev tvungen att överge den partiella
mobiliseringsplanen. Av allt att döma var en fullständig mobilisering den enda lösningen. Men hur
skulle man göra för att undvika att provocera Tyskland? Tsarens nödlösning blev att skriva ett
personligt brev till sin kusin ”Willy” (kejsar Wilhelm II av Tyskland), där han förklarade att
mobiliseringen bara var riktad mot Österrike och inte avsåg att hota Tyskland det minsta. Brevet
skickades iväg, mobiliseringsordern sändes ut, och tsaren lämnade högkvarteret för att ta itu med
politiken. När han lämnat högkvarteret slog Suchomlinov sönder sin telefon, så att tsaren inte skulle
kunna ringa och stoppa mobiliseringsordern om han plötsligt ändrade sig.
Steg 3: Tyskland och tvåfrontskrigets problem
Det ryska agerandet hade lett till att ett krig mellan två stormakter var på väg att bryta ut. Men än så
länge var bara Ryssland och Österrike inblandade, och kriget var regionalt – begränsat till östra
Europa. Den stora frågan var dock hur Tyskland skulle reagera, och hur det skulle påverka krigets
utveckling.
Om tsar Nikolaj hade försökt sätta sig in i tyskarnas situation, skulle han ha insett att ”Willy”
knappast skulle kunna acceptera hans förklaring och avstå från att agera. Som Europas
”centralmakt” hotades Tyskland alltid av ett potentiellt tvåfrontskrig mot både Ryssland och
Frankrike. För att avhjälpa detta så mycket som möjligt behövde Tyskland sina allierade, Österrike
och Italien. Om Tyskland inte ställde upp för Österrike skulle habsburgarna antingen besegras av
Ryssland eller tvingas till en förödmjukande reträtt. I vilket fall skulle de inte vara beredda att ställa
upp för Tyskland inom överskådlig framtid. Kejsar Wilhelm plågades förmodligen också av att han
tidigare hade stött Österrikes planer. Greve Berchtold hade informerat Tyskland om sin plan, och
Wilhelm, som just då råkat befinna sig i en grandios och krigisk sinnesstämning, lovade att stöda
Österrike oavsett vad som hände.
Tyskland kände sig alltså tvunget att ingripa. Men på vilket sätt? För kejsar Wilhelm och hans
ministrar var svaret uppenbart. Rysslands mobilisering hotade den tyska gränsen i öst. Alltså måste
Tyskland mobilisera sin armé mot Ryssland.
Det fanns bara ett problem med detta. Den tyska generalstabschefen von Moltke upplyste kejsaren
och ministrarna om att Tyskland bara hade en mobiliseringsplan. Denna plan, den så kallade
Schlieffenplanen, utgick ifrån att Tyskland skulle hamna i krig med både Ryssland och Frankrike.
För att snabbt avgöra kriget och eliminera riskerna med ett tvåfrontskrig, skulle tyskarna satsa
nästan hela sin armé på att slå ut Frankrike ur kriget. Därefter skulle armén gå österut och ta upp
kampen mot Ryssland.
Nå, frågade kejsaren, kan vi inte strunta i den planen och istället mobilisera vår armé bara mot
Ryssland?
Kan du gissa vad generalstabschefen svarade? I så fall, hoppa till nästa stycke. Eller så kan du läsa
vidare och få reda på att von Moltke förklarade att en sådan ändring av planerna var omöjlig. Den
tyska mobiliseringen var noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt
tidpunkt och med rätt last. Om man började peta i planerna nu skulle hela den tyska
arméorganisationen hamna i oordning, vilket skulle medföra att man inte skulle kunna göra någon
mobilisering alls. Även om det skulle gå, skulle hela järnvägssystemet var i totalt kaos. Om
Frankrike då valde att ändå gå in i kriget skulle Tyskland inte kunna försvara sig och skulle då
förlora.
Ställda inför denna expertkommentar blev kejsar Wilhelm och ministrarna tvungna att tänka om.
De hade länge väntat sig att ett krig skulle bryta ut förr eller senare. Kanske borde man ta tillfället i
akt och starta kriget nu, innan fiendemakterna hade hunnit växa sig övermäktiga?
Generalstabschefen von Moltke stödde detta, och beslutet fattades.
Kejsar Wilhelm gjorde ett sista försök att begränsa konflikten. Om Frankrike överlät sina gränsfort
till de tyska soldaterna skulle Tyskland ha en buffert mot franska attacker, och skulle då kunna
skicka sina soldater österut för att besegra Ryssland. Kejsaren skrev därför ett personligt brev till
den franska premiärministern Raymond Poincaré, där han förklarade att den tyska mobiliseringen
egentligen inte alls var riktad mot Frankrike, och om den franska armén bara backade någon
kilometer kunde krig undvikas.
Det torde vara uppenbart för alla vad Frankrike svarade.
Steg 4: Storbritannien och betydelsen av ett papper
Tysklands beslut att sätta igång sin mobilisering förändrade kriget till ett europeiskt storkrig. Ett
riktigt världskrig blev det först när Storbritannien gick med. Att de skulle gå in i kriget var dock inte
alls givet.
Storbritannien hade traditionellt fört en politik som gick ut på att inte binda sig vid någon allians
med andra stater. Tysklands starka makttillväxt och kejsar Wilhelms envisa önskan att bygga en
krigsflotta oroade dock den brittiska regeringen. Under 1900-talets första årtionde sökte
Storbritannien därför bundsförvanter på kontinenten, och fann dem i den fransk-ryska alliansen.
Britternas vänskapsavtal med Frankrike och Ryssland kallades Ententen.
Ententen var dock ingen fast försvarsallians, utan ett löst vänskapsavtal. Den brittiska regeringen
ville stödja Frankrike och Ryssland för att hålla tillbaka Tyskland, men ville helst undvika att hamna
i ett storkrig.
När krisen bröt ut försökte Storbritannien därför stå utanför. En konflikt på Balkan intresserade dem
inte. Men den tyska mobiliseringen drog med inte bara Frankrike, utan också Storbritannien.
Anledningen var att den tyska Schlieffenplanen gick ut på att tyskarna skulle marschera genom
Belgien för att snabbt kunna hota Paris.
När britterna fick reda på att tyska trupper marscherat in i Belgien blev de oroliga. Om tyskarna
kontrollerade Belgien skulle de få tillgång till den viktiga hamnen Antwerpen. Därifrån skulle de
tänkbart kunna påbörja en invasion av de brittiska öarna. Det var ett alltför allvarligt hot för att
britterna skulle kunna stå vid sidan om. Englands utrikesminister Sir Edward Grey började därför
kräva att Tyskland skulle lämna Belgien ifred. Han hänvisade specifikt till ett avtal från 1830, i
vilket stormakterna hade lovat att respektera Belgiens självständighet. Den tyska rikskanslern,
Bethmann-Hollweg, svarade dock att det bara var ”en bit papper”. Grey tog med sig detta uttalande
till det brittiska parlamentet, där det väckte bestörtning och ilska. Den splittrade brittiska opinionen
förenades nu i ett gemensamt beslut: Storbritannien gick in i kriget.
Lärdomar av krigsutbrottet
Om vi försöker analysera de kritiska besluten kan vi lägga märke till några gemensamma punkter:
1) Varje beslutsfattare utgick bara ifrån det egna landets valmöjligheter. Ingen tänkte ytterligare ett
steg, på hur andra länder skulle kunna tänkas reagera. Utifrån det rent egocentriska perspektiv som
varje beslutsfattare utgick ifrån var deras beslut oerhört rationella. Tillsammans ledde de till krig.
2) Alla beslutsfattare tog framför allt hänsyn till prestige och makt. För Österrike var det en
prestigefråga att trycka till Serbien. Att backa undan var otänkbart, för det skulle skada
habsburgarnas prestige och stärka Serbiens. På samma sätt kunde Ryssland inte låta Serbien köras
över av Österrike. Och Tyskland kunde inte låta Österrike hunsas av Ryssland. Alla resonerade i
termer av prestige och fann ett krig att föredra framför en prestigeförlust.
3) Tsar Nikolaj och kejsar Wilhelm försökte båda hitta alternativa lösningar på konflikten, men
hämmades av den militära organisationen. Det är frestande att skylla detta på generalstabscheferna,
som ju onekligen var de som hejdade sina chefer. Men man kan lika gärna hävda att det var
politikernas ansvar att se till att de fick insyn i militärernas planer. De europeiska militärerna var en
samling fantasilösa gamla män som inte kunde något annat än krigföring och inte ville kunna något
annat. Utan politisk styrning ägnade de sig åt att förfina sina mobiliseringsplaner utan att fundera
över politiska växlingar. Det var detta som fick den franska statsmannen Georges Clemenceau att
konstatera att ”krig är alldeles för allvarliga saker för att lämnas åt militärerna”.
4) När väl risken för krig uppkommit, var alla beslutsfattare tvungna att agera snabbt, eftersom
kriget handlade om att mobilisera så stor styrka som möjligt så snabbt som möjligt på rätt plats. Här
skilde sig inte första världskriget i princip från andra krig, men arméernas oerhörda storlek gjorde
att allt måste fungera enligt tidtabell. Därför ansågs det oerhört viktigt att agera snabbt, innan
fienden hunnit mobilisera sin styrka. Som A J P Taylor sagt var kriget ett krig efter tidtabell (war by
time-table); den som kom för sent skulle inte få hänga med på tåget.
Politikernas brist på breda perspektiv, deras prestigetänkande, bristen på insyn i de militära
experternas angelägenheter, de logistiska kraven för att mobilisera en industriell värnpliktsarmé.
Dessa faktorer, som förekom i alla stormakterna, tycks ha betingat utvecklingen mot krig i mycket
högre grad än de traditionella orsakerna. Någon koppling till imperialism är överhuvudtaget svår att
se. Snarare var kriget och imperialismen två av effekterna av politikernas prestigetänkande, inte
orsaker till varandra på något sätt. Att allianssystemet som sådant inte orsakade kriget torde vara
uppenbart av det faktum att Tysklands allianspartner Italien valde att inte gå in i kriget på Tysklands
sida. Italien stod inledningsvis utanför och attackerade senare Tysklands bundsförvant Österrike.
Om allianserna orsakade kriget skulle Italien inte ha kunnat göra något sådant.
Nationalismen förblir väl den mest seriösa av de traditionella kandidaterna; dess påverkan på
konflikten mellan Serbien och Österrike är rätt tydligt. Men det i sig ledde inte till ett storkrig, bara
till ett lokalt krig på Balkan. Men nationalismen kan mycket väl ha spelat en likartad roll som
socialdarwinismen: genom att uppmuntra konkurrens och prestigetänkande gjorde den politikerna
mer benägna att agera som de faktiskt gjorde.
I slutändan kommer förklaringarna till första världskrigets utbrott förmodligen att fortsätta variera
med tiden och med vem man frågar. Det jag redogjort för här är ett perspektiv som sällan kommer
fram i vanliga historieböcker, där komplexa förhållanden lätt reduceras till en uppräkning av några
få faktorer. Men verkligheten kommer alltid att undfly våra försök att sortera in den i enkla
kategorier som ger oss enkla förklaringar. Eller, för att citera A J P Taylor:
”Nuförtiden är det på modet att söka djupa orsaker till stora händelser. Men kriget som bröt ut 1914
hade kanske inga djupa orsaker. I trettio års tid hade internationell diplomati, maktbalans,
allianserna, och den ökade militära styrkan lett till fred. Plötsligt ställdes situationen på huvudet,
och just de krafter som tidigare hade lett till fred ledde nu till ett storkrig. På samma sätt kan en
bilförare som har gjort rätt sak och undvikit olyckor i trettio år plötsligt göra ett misstag och
krascha. I juli 1914 gick saker och ting snett. Den enda säkra förklaringen i historia är att saker
händer för att de händer.”
Specifika källor till detta avsnitt:
Niall Ferguson, The Pity of War (Allen Lane/The Penguin Press 1998)
David Fromkin, Europas sista sommar. Vem startade Första världskriget? (Wahlström & Widstrand
2004)
Imanuel Geiss, "Origins of the First World War" i H.W. Roth (red.), The Origins of the First World
War (London 1972)
Miller/Lynn-Jones/Van Evera, Military Strategy and the Origins of the First World War (Princeton
1991)
Jan-Olof Olsson, 1914 (Bonniers 1964)
Göran Rystad & Sven Tägil, Första och andra världskrigets utbrott (Studentlitteratur 1984)
A.J.P. Taylor, "War by Time-Table" i From the Boer War to the Cold War. Essays on Twentieth
Century Europe (London 1995)
Keith Wilson (red.), Decisions for War, 1914 (London 1995)
2. Första världskriget
Den 28 juni 1914 skakades Europa av ett attentat. Den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand
och hans hustru Sophie blev mördade när de var på besök i den bosniska huvudstaden Sarajevo.
Drygt en månad senare drogs Europa in i ett krig som kom att bli det mest fruktansvärda som
världen dittills hade skådat. Det första världskriget kom att vara till 1918 och kostade cirka 15
miljoner människor livet.
Hur och varför kunde ett politiskt attentat leda till ett europeiskt storkrig? Vad ledde kriget till? De
frågorna kommer vi att fundera över i detta avsnitt.
Bakgrunden till kriget
Det fanns ett antal allmänna förutsättningar som ökade risken för konflikter i Europa, och så mer
specifika orsaker
Förutsättningar
Den grundläggande förutsättningen för att det skulle bli krig var Tysklands roll i Europa. Alltsedan
Tyskland uppstått som enad stat 1871 hade landet dominerat europeisk politik. Kombinationen av
en stor befolkning, hög grad av industrialisering och en stark militärtradition gjorde Tyskland till
Europas starkaste stormakt. Detta hotade de andra stormakternas ställning.
Den tyska rikskanslern Bismarck dominerade europeisk politik genom att skapa allianser med
Österrike, Italien och Ryssland samt hålla sig på vänskaplig fot med Storbritannien. Endast det
isolerade Frankrike var Tysklands fiende.
Detta system kollapsade dock 1890, när den nye tyske kejsaren Wilhelm II ville sköta
utrikespolitiken själv och avskedade Bismarck. Wilhelm förde en utrikespolitik som var både
aggressiv och oförutsägbar, vilket oroade de andra makterna. Ryssland lämnade alliansen med
Tyskland och blev vän med Frankrike. Tillsammans med Storbritannien bildade de alliansförbundet
Ententen. År 1914 var Europa delat i två alliansblock: Ententen och Trippelalliansen (Tyskland,
Österrike, Italien).
Europa 1914
Allianserna mellan stormakterna var avsedda att förhindra krig, och var därför defensiva. Det
betydde att den stormakt som anföll en annan stormakt skulle få alla i det alliansblocket emot sig,
utan att få någon hjälp av sina egna allierade.
Vid sidan om allianssystemen och Tysklands roll hade den militära utvecklingen stor betydelse. Så
gott som all stater hade infört allmän värnplikt, och det innebar att de hade enorma arméer på
miljontals man som skulle mobiliseras och förflyttas i händelse av krig. Det här medförde att
tänkbara krig måste planeras in i minsta detalj och skulle ta enorma mängder resurser i anspråk. All
denna krävande planering blev omöjlig för politikerna att sköta, så de överlät planeringen åt
militärerna. Problemet med detta var att politikerna inte hade någon insyn i militärernas krigsplaner
och därmed inte visste vad planerna gick ut på. Militärerna å sin sida struntade fullständigt i
politiska hänsyn när de formulerade sina krigsplaner.
Orsaker
Vid sidan om dessa förutsättningar fanns ett antal faktorer som drev fram kriget. Imperialismen var
en av dem. Även om kriget som utbröt inte hade direkt med någon imperialistisk konflikt att göra,
så ökade imperialismen stormakternas konkurrenstänkande och skapade friktion mellan dem. Ett
flertal kriser hade uppstått tidigare, och flera av dem kunde ha lett till krig. Imperialismen vande
därmed beslutsfattarna och folket att förbereda sig inför ett eventuellt krig.
Den tydligaste faktorn som orsakade krigsutbrottet var då snarare nationalismen. Staternas bruk av
nationalism gjorde att människorna i varje stormakt var övertygade om att just de var bäst och att
ingen annan skulle ha en chans mot dem. Därmed tyckte de inte att ett krig skulle vara så farligt; de
var helt övertygade om att den egna sidan skulle vinna.
Nationalism var också motivet bakom mordet på Franz Ferdinand. Under 1800-talet hade ett antal
småstater uppkommit på Balkan som en följd av det Osmanska rikets gradvisa sönderfall. En av
staterna var Serbien, som präglades av en mycket stark nationalism. Serbiska nationalister drömde
om att sammanföra alla Serber på Balkan till ett storserbiskt rike.
Problemet var att det fanns serber i de två gamla imperierna, Osmanska riket och Österrike.
Serbiens nationalistiska politik förde alltså landet på kollisionskurs med dessa två makter.
Osmanska riket var vid den här tiden så försvagat att det inte utgjorde något allvarligt hot. Serbien
samarbetade med Grekland och Bulgarien för att besegra osmanerna i Balkankrigen 1912-13. Men
Österrike var alltför mäktigt för att ge sig på direkt. Istället uppmuntrade Serbien den serbiska
minoriteten i Österrike att kämpa emot det österrikiska styret. Detta inspirerade bland annat den
studentgrupp som genomförde attentatet mot Franz Ferdinand 1914.
Ytterligare faktorer var det socialdarwinistiska tänkandet och Tysklands roll som Europas
mäktigaste stat. Enligt socialdarwinismen var krig något naturligt och bra, och något som ändå
skulle inträffa förr eller senare. I så fall ville varje stat gärna ha krig när den staten var som starkast.
Det socialdarwinistiska tänkandet kan ha bidragit till krigstänkandet på två sätt. Det ena var att
Ententemakterna Ryssland, Frankrike och England fruktade Tysklands stora makt och därmed tog
tillfället i akt för att krossa detta hot mot deras egen maktställning. Omvänt fruktade Tyskland sina
fienders ”inringning” och startade kriget för att besegra dem medan Tyskland ännu hade ett övertag.
Från mord till krig
När tronföljarparet mördades i Sarajevo fick Österrike en utmärkt anledning att trycka till det
avskydda Serbien. Österrikarna formulerade ett ultimatum till Serbien med krav som var så extrema
att serberna aldrig skulle kunna gå med på dem. Österrikarnas plan var att serberna skulle vägra att
acceptera ultimatumet, och därmed skulle Österrike genomföra en militär straffexpedition mot
Serbien.
Serberna insåg att de låg illa till, och svarade så medgivande som möjligt utan att acceptera alla
Österrikes krav. För Österrike var saken klar: krig förklarades.
Men Serbien fick nu hjälp av Ryssland. Ryssland hade också intressen på Balkan, och präglades av
en slags nationalism, panslavismen, som gick ut på att Ryssland skulle beskydda alla slaviska folk,
inklusive Serbien. Ryssland kunde inte bara se på när Serbien krossades, och började därför
mobilisera sin armé för att hota Österrike och eventuellt börja ett krig mot dem.
Tyskland fick nu reda på att Ryssland mobiliserade, och därmed hotade Österrike. Liksom Ryssland
inte bara kunde låta Serbien krossas, kunde Tyskland inte bara låta Österrike krossas av Ryssland.
Därför bestämde sig Tyskland för att ingripa i konflikten.
Nu spelade dock militärens krigsplanering in. De tyska generalerna hade bara planerat för ett krig
mot både Ryssland och Frankrike, inte mot bara Ryssland. Därför bestämde sig de tyska generalerna
för att följa sin plan och anfalla Frankrike först, trots att Frankrike hittills inte hade något med
konflikten att göra.
Den tyska krigsplanen gick dessutom ut på att marschera genom det neutrala Belgien för att snabbt
kunna gå mot Paris och slå ut Frankrike ur kriget. Men invasionen av Belgien retade Storbritannien,
som hittills varit splittrat i frågan om kriget, och gjorde att britterna ställde upp på Frankrikes sida.
Läs mer om vägen till kriget 1914
Krigets förlopp
Krigsutbrottet hälsades med entusiastiskt jubel av de vanliga människorna. Alla tänkte
nationalistiskt och litade på den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel
och att det snabbt skulle vara över. Så blev det dock inte. Istället tog kriget fyra år, kostade
miljontals människor livet och förändrade Europa för all framtid.
Det som varken folket eller militärerna förstått var att industrialiseringen hade förändrat hur
krigföring gick till. Modernt artilleri och kulsprutor dominerade slagfältet och förvandlade anfall till
blodbad. Västfronten i Frankrike stelnade därför i ett statiskt skyttegravskrig.
Brittisk skyttegrav
I öster var fronten mycket vidare, och därför kunde skyttegravar och kulsprutor inte användas lika
effektivt. Efter att ha misslyckats att besegra Frankrike 1914 vände sig därför Tyskland österut och
siktade på att besegra Ryssland först.
Båda sidor försökte bryta dödläget på olika sätt. En metod var att få in fler stater på sin sida i kriget.
Tysklands allians (”Centralmakterna”) lyckades dra med sig Osmanska riket och Bulgarien, medan
Ententen fick med sig många småstater och dessutom Italien och Japan.
En annan metod var nya vapen. Under första världskriget började båda sidor använda stridsgas för
att bryta upp skyttegravskriget. Andra innovationer var stridsflygplan och så småningom
stridsvagnar.
Replikation av tyskt jaktplan från första världskriget
En tredje metod var strategisk krigföring, dvs att försöka förstöra motståndarsidans ekonomi så att
den inte kunde fortsätta kriget. Storbritannien upprättade en flottblockad mot Tyskland, så att
Tyskland och dess allierade inte kunde importera mat eller krigsmaterial från övriga världen.
Tyskland svarade med ett nytt vapen: ubåtar, som attackerade brittiska handelsfartyg och försökte
svälta ut Storbritannien. Båda sidor började också experimentera med att släppa bomber från
flygplan.
Det totala kriget
Allt eftersom kriget fortsatte och inte tycktes ta slut, blev det allt viktigare för de krigförande
staterna att använda så stor del av sina resurser som möjligt för att vinna kriget. Att på det sättet
ställa om hela staten och inrikta den på krigföring brukar kallas att man övergår till det totala kriget.
En del i det totala kriget var att försäkra sig om att den egna befolkningen fortsatte stöda kriget.
Därför spelade staterna på nationalismen och använde sig av hatpropaganda för att framställa
fienden som monster. Samtidigt försökte man med censur hemlighålla för vanliga människor hur
hemskt de egna soldaterna hade det vid fronten. Följden av detta blev att det inte gick att förhandla
fram en gammaldags kompromissfred: hemmaopinionens överhettade nationalistiska krav tvingade
beslutsfattarna att fortsätta kriget till det bittra slutet.
Brittiska soldater anfaller vid Somme 1916
En annan del var att skapa stabila samlingsregeringar där de viktigaste partierna ingick. I länder
med stark parlamentarisk tradition som England och Frankrike fungerade det ganska bra, medan
Tyskland med tiden snarare kom att domineras av sina generaler istället för parlamentet. Ryssland,
som fortfarande var ett envälde under tsaren, var svagast i det här avseendet och hade svårt att skapa
en enad inre front.
Hela landets industri ställdes om till statligt kontrollerad krigsproduktion, och hela befolkningen
mobiliserades för kriget. Medan männen skickades till fronten som soldater, tog kvinnorna över
arbetsansvaret i krigsindustrin. En oförutsedd följd av detta var att civilbefolkningen blev ett mål
för krigföringen: eftersom hela folket var mobiliserat för kriget så kunde man försöka knäcka
motståndarens krigsvilja genom att slå direkt mot befolkningen. Det gjordes främst genom den
strategiska krigföringen med flottblockad, ubåtar och bombningar.
Kriget avgörs
Eftersom kriget var ett industriellt och totalt krig kom det att avgöras av den sida som hade mest
resurser. I slutändan var det Ententemakterna. Tyskland lyckades visserligen besegra Ryssland, som
kollapsade i revolution 1917, men av mycket större betydelse var att USA gick med i kriget på
Ententens sida samma år.
Varför ingrep USA i kriget? Från början var opinionen i USA splittrad. Men USA:s ekonomiska
förbindelser med Storbritannien gjorde att amerikanska handelsfartyg blev attackerade av tyska
ubåtar, vilket retade upp den amerikanska hemmaopinionen. USA lånade också stora summor
pengar till Ententen. Om Tyskland vann kriget skulle USA knappast få tillbaks de pengarna.
Slutligen försökte Tyskland hålla USA upptaget genom att föreslå Mexico att angripa USA. Mexico
avböjde förslaget, men det tyska telegrammet snappades upp av britterna, som visade det för
amerikanarna. Därmed hade USA ett uppenbart skäl att förklara Tyskland krig.
Våren 1918 hade flottblockaden gjort att Tysklands befolkning befann sig på svältgränsen. I ett
försök att avgöra kriget anföll tyskarna i väster. De franska och engelska trupperna stärktes dock av
att amerikanska trupper började anlända, och med gemensamma krafter lyckades de hejda den tyska
offensiven. Amerikanarna ledde sedan en motoffensiv som började driva tillbaka den tyska armén.
Tysklands ledning insåg att kriget var förlorat, och anhöll om vapenstillestånd. Den 11 november
1918 tog världskriget slut.
Krigets konsekvenser
Krigets mest uppenbara konsekvens var människoskadorna: ungefär 15 miljoner människor dog i
kriget, och en hel generation unga män blev fysiskt och eller psykiskt lemlästade av
skyttegravskrigets industriella masslakt.
Storpolitiskt innebar kriget att flera gamla stormakter kollapsade. Österrike och Osmanska riket föll
i bitar och upphörde att finnas till som stormakter. De andra två stora förlorarna, Tyskland och
Ryssland, var i inre upplösningstillstånd och skakades av radikala revolutioner. I Tyskland slogs
revolutionsförsöket ner, men i Ryssland var revolutionen framgångsrik och ledde till att världens
första kommunistiska stat, Sovjetunionen, skapades.
Läs mer om ryska revolutionen
Övergången till totalt krig ledde i förlängningen till politiska förändringar i staterna. Eftersom hela
befolkningen hade deltagit i krigsprocessen kunde arbetarklassen och kvinnorna ställa krav på att få
de rättigheter de tidigare förnekats. De styrande fruktade revolutioner efter rysk förebild om de inte
accepterade, så efter första världskriget började modern demokrati, med allmän och lika rösträtt för
män och kvinnor, slå igenom i Västra Europa och USA.
Under kriget hade regeringarna tagit kontroll över sina länders ekonomi för att optimera
krigsproduktionen. När kriget var över försökte regeringarna gärna bibehålla denna kontroll, men
nu för att reglera den sociala välfärden i landet. Detta blev en förutsättning för de välfärdsstater som
började uppkomma på 1930-talet.
Den kanske viktigaste följden av kriget var dock att människors förtroende för traditionella
auktoriteter led ett allvarligt avbräck. Före kriget fanns en utbredd tro på att den europeiska
civilisationen var överlägsen alla andra, och att tekniken bara förbättrade världen. När kriget utbröt
trodde folk på sina ledares propaganda. Men efter fyra år av historiens dittills mest fruktansvärda
krig var föreställningen om överlägsenhet bortsopad: européerna hade visat sig vara minst lika
brutala som alla andra folk, om inte ännu brutalare. De afrikanska och asiatiska soldater som
deltagit i kriget förstod också att Europas herravälde över den övriga världen berodde på
vapenteknik och träning, inte på att européerna skulle vara överlägsna alla andra folk.
Det var den tekniska utvecklingen som hade möjliggjort krigets industriella karaktär, vilket visade
att vetenskapen och tekniken i bästa fall var ett tveeggat svärd. Många frågade sig hur Gud kunde
tillåta sådana hemskheter, och kom fram till att Gud inte skulle kunna tillåta det: alltså fanns ingen
Gud.
När väl kriget var över började diskussionen om hur det egentligen hade börjat. Ganska snart kom
det fram hur makthavarna hade använt sig av propaganda och censur. Följden blev att många
började misstro de traditionella makthavarna, och letade efter alternativ. Ett alternativ var förstås
kommunismen. Ett annat alternativ var att låta sig ledas av en ”man av folket”, alltså en stark ledare
som kom ur folkdjupet och delade erfarenheterna av världskriget. Det är ingen tillfällighet att både
Hitler och Mussolini var krigsveteraner.
Versaillesfreden 1919
När kriget var slut skulle en hållbar fred skapas. Men det sätt kriget bedrivits på mer eller mindre
garanterade att freden inte kunde bli någon kompromiss. Segrarna var tvungna att försöka visa
några rejäla vinster för hemmaopinionen. Därför dikterades frederna: förlorarna hade ingenting att
säga till om. Segrarna upprätthöll fortfarande flottblockaden, så de besegrade staterna var tvungna
att välja mellan att acceptera de erbjudna villkoren eller låta den egna befolkningen svälta ihjäl.
Freden med Tyskland slöts i Versailles 1919. Egentligen slöts separata freder med Österrike
(Trianon 1920) och Osmanska riket (Sèvres 1920), men här kommer vi att behandla dem
gemensamt under rubriken ”Versaillesfreden”.
Eftersom krigsutbrottet hade varit så rörigt och kriget så hemskt, ville segrarna inte ta på sig någon
delaktighet i att ha startat kriget. Därför tvingades Tyskland acceptera hela ansvaret för kriget, och
utdömdes att betala krigsskadestånd till de drabbade länderna.
När nya gränser skulle dras upp i Europa försökte segrarmakterna följa två olika, delvis motsägande
principer. Den ena kallades ”nationernas självbestämmanderätt” och drevs främst av USA, som ville
se ett slut på nationalistiska konflikter i Europa. Tanken var att varje folk som så önskade skulle få
en egen stat. Det lät bra i teorin, men var i praktiken omöjligt att realisera, eftersom Europas olika
folk inte bodde var för sig utan sammanblandat.
Den andra principen var mycket enklare att genomdriva: belöna de som stridit på segrarnas sida,
straffa de som stridit på Tysklands sida. I praktiken kom denna princip att tillämpas, även om
segrarna försökte dölja sina planer bakom principen om nationernas självbestämmande.
De viktigaste gränsförändringarna:
 Polen återskapades av territorium som tidigare kontrollerats av Tyskland, Ryssland och
Österrike.
 Övriga stater som brutit sig ut ur det sönderfallande Ryssland (Finland, de baltiska staterna)
erkändes.
 Tyskland tvingades återlämna Alsace och Lorraine till Frankrike.
 Ur resterna av det habsburgska riket uppstod tre arvtagarstater: Österrike, Ungern och
Tjeckoslovakien. Det tyskspråkiga Österrike ville bli en del av Tyskland, men detta tilläts
inte, eftersom det skulle ha stärkt Tyskland.
 Serbien fick stora områden från Habsburgarna, och bildade staten Jugoslavien. Kroater,
bosnier och slovener tilläts inte få något självbestämmande.
 Osmanska riket bröts sönder. England och Frankrike lade beslag på områdena i
Mellanöstern, som i praktiken blev nya kolonier. Detta ledde till att den sista sultanen
avsattes, och arvtagarstaten Turkiet blev en republik.
Bortsett från de territoriella förändringarna försökte segrarna avväpna Tyskland, vars armé
begränsades kraftigt så att den inte skulle vara ett hot längre.
För att försöka lösa framtida konflikter mellan stater utan att det skulle bli krig, bildades den
internationella organisationen Nationernas Förbund (NF).
Problem
Redan under fredsförhandlingarna visade det sig att freden inte var särskilt lyckad. Segrarna kunde
inte komma överens. Frankrike ville försvaga Tyskland så mycket som möjligt. Storbritannien
stödde detta halvhjärtat, men var mer intresserat av att säkra sitt eget kolonialimperium. Italien och
Japan kände båda att de inte fått sina krav tillgodosedda (de hade blivit lovade mer än de i slutändan
fått). USA tröttnade snabbt på européernas bråk och surnade till över att ingen riktigt tog hänsyn till
nationernas självbestämmande. Till slut drog de sig ur fredsförhandlingarna och lät England och
Frankrike göra som de ville.
Nationernas förbund lät bra i teorin, men i praktiken dominerades förbundet fullständigt av brittiska
och franska intressen. Tyskland och Sovjetunionen fick inte vara med, och det desillusionerade USA
valde att inte delta i förbundet.
Extra information Rosa Luxemburg (1870/71-1919)
Polsk-tysk politisk filosof och revolutionär. Luxemburg inspirerades av Marx skrifter och i samband
med Första världskriget bildade hon tillsammans med Karl Liebknecht det kommunistiska
Spartakistförbundet i Tyskland. När Tyskland hade förlorat kriget försökte Spartakisterna
genomföra en revolution i början av 1919. Försöket slogs dock ned av resterna av den tyska armén.
Luxemburg och Liebknecht tillfångatogs, torterades och avrättades.
Baserad på Joomla!
En sommardag 1914 sköts Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand ihjäl av en serbisk
student. Dådet utlöste en lavin av krigsförklaringar och ledde fram till första världskriget.
Men mordet hade kunnat undvikas – om inte chauffören kört fel.
Text: Søren Aagaard
Alla visste att det bara var en tidsfråga innan ärkehertig Franz Ferdinand skulle ta över kejsartronen
i Österrike-Ungerns dubbelmonarki. Kejsarporträttet var redan klart. I hela 63 år hade hans
stockkonservativa farbror regerat över det mångkulturella imperiet. Den nu 84-årige kejsaren
betraktade sig själv som den siste monarken av den gamla skolan.
Men Franz Ferdinand liknade inte sin farbror. Han avskydde det strikta hovlivet och dess
etikettsregler. I början av juni 1914 frågade han dock kejsaren om råd. Skulle han besöka Sarajevo i
samband med en kommande militärmanöver?
”Gör som du vill!” svarade kejsaren. Franz Ferdinand gillade inte sommarhettan på Balkanhalvön,
men mest oroade han sig över vilket mottagande han skulle få i imperiets sydöstra hörn, som vid
den här tiden gick under namnet ”Europas krutdurk”. Förhållandet mellan Serbien och ÖsterrikeUngern var spänt.
1908 hade Österrike-Ungern annekterat Bosnien-Hercegovina och gjort området till en del av
kejsardömet. Maktövertagandet väckte vrede bland serbiska nationalister. De menade att Bosnien,
med sin stora serbiska befolkning, borde tillhöra dem. Franz Ferdinand hade dessutom planer på att
ombilda sitt rike till en trippelmonarki, där kroaterna skulle få ett eget kungahus.
Om det blev verklighet skulle planerna på ett storserbiskt rike gå om intet. Därför såg de serbiska
nationalisterna ärkehertigen som sin främste fiende. Det hade länge funnits rykten om en
mordkomplott mot den blivande kejsaren.
1911 ställde Franz Ferdinand in en resa till Bosnien eftersom riskerna ansågs för stora. Och bara ett
halvår före det nu aktuella besöket hade den serbiska tidningen Srborbran uppviglat till mord: ”Den
österrikiske tronföljaren har meddelat att han tänker besöka Sarajevo under våren. Tag helig
hämnd!”
Planerna på att mörda Franz Ferdinand smiddes på ett litet kafé i Serbiens huvudstad Belgrad. Där
satt tre bosnienserbiska studenter en sen kväll i april 1914. Upphetsat diskuterade de hur man skulle
kunna mörda den österrikiske tronföljaren.
De unga männen Nadejko Cabrinovic, Trifún Grabezh och Gavrilo Princip var endast 19 år gamla.
Alla tre hade flytt från Bosnien efter Österrikes maktövertagande sex år tidigare. ”Död åt tyrannen!
Död åt Österrike-Ungern”, vrålade studenterna när de hörde talas om tronföljarens planerade besök
i Sarajevo. Deras högljudda nationalism nådde snart den serbiska underrättelsetjänstens öron och de
kontaktades av överste Dragutin Dimitrijevic. Han var inte bara underrättelsetjänstens chef utan
också ledare för den fruktade terrororganisationen Svarta handen – en rörelse som inte skydde några
medel i kampen för att befria serbiska områden från främmande makter. Översten var övertygad om
att den serbiska stormaktsdrömmen skulle kunna bli verklighet om bara Franz Ferdinand röjdes ur
vägen.
Efter att ha svurit trohet till Svarta handen smugglades studenterna över gränsen till Bosnien för att
utföra mordet i Sarajevo. Söndagen den 28 juni 1914 var en festdag i den bosniska staden. Från
kastellets gula bastion avfyrades en salut på 24 skott. Tusentals åskådare trängdes kring gatorna för
att få en glimt av Österrikes kungligheter.
I folkvimlet väntade också Svarta handens attentatsmän. Organisationen hade värvat 22 studenter
som placerats ut längs kortegevägen, beväpnade och klara.
Den kejserliga kortegen bestod av fyra bilar med nedfällda suffletter. Ovetande om faran vände sig
Franz Ferdinand till en officer: ”Över hela landet har vi mottagits med stor vänlighet, hjärtlighet och
äkta värme. Vi är mycket lyckliga över det.”
Vid tiotiden på förmiddagen passerade bilarna den förste av de sammansvurna studenterna. Han
osäkrade sin bomb och kastade den mot tronföljarparets bil. Bomben träffade, rullade över bilens
sufflett och exploderade under den tredje bilen i raden. Den kraftiga smällen skapade vild panik.
Två officerare och ett halvdussin åskådare skadades, men kungligheterna var oskadda. Vid
ankomsten till Sarajevos rådhus fick Franz Ferdinand ett vredesutbrott. ”Är det på detta vis ni tar
emot era gäster?” röt han till stadens borgmästare.
När mottagningsceremonin i rådhuset var avklarad krävde tronarvingen att få åka till sjukhuset och
besöka de som sårats av bomben. På väg dit körde chauffören fel och hamnade på en sidogata. Han
började backa för att komma tillbaka till den tänkta färdvägen.
I samma stund steg en av de sammansvurna, Gavrilo Princip, ut från en butik alldeles intill. Efter
det misslyckade bombdådet hade han gett upp attentatsplanerna. Men när det tilltänkta mordoffret
plötsligt dök upp framför honom tvekade han inte. Han drog sin pistol och sköt två skott mot den
långsamt backande bilen. Den första kulan borrade sig in i hertiginnans mage.
”Sofie, dö inte! Tänk på barnen!” ropade Franz Ferdinand. Nästa kula träffade ärkehertigen i halsen
och slet sönder hans pulsåder och luftrör. Kort därefter avled de båda.
Nyheten om attentatet väckte starka reaktioner i Österrike. Kejsardömet ställde hårda krav på
Serbien. Bland annat skulle österrikisk polis få medverka i polisutredningen inom Serbiens gränser.
I Serbien uppfattades detta som ett direkt hot mot självständigheten – och landets regering vägrade
rätta sig efter det österrikiska kravet.
En månad efter skotten i Sarajevo förklarade Österrike-Ungern Serbien krig. Därefter rullade en
lavin av krigsförklaringar i gång. Innan sommaren var slut hade Europas alla stormakter dragits in i
konflikten. Första världskriget skulle pågå i fyra år och kosta 14 miljoner människor livet.
Rättegången mot attentatsmännen inleddes den 12 oktober 1914. Alla de 22 sammansvurna hade
gripits och förklarades skyldiga till mordet på den österrikiske tronarvingen och hans hustru. Tre av
dem avrättades, resten fick långa fängelsestraff.
Gavrilo Princip, som avlossat de dödliga skotten, hade inte fyllt 20 år och kunde enligt lagen inte
dömas till döden. Han fick i stället ett långt fängelsestraff. Efter domen förklarade Princip att han
fortfarande ansåg sig ha handlat rätt. Princip placerades i ett fångläger, där han dog i tuberkulos
1918.
Ironiskt nog gick mördarens dröm om en storserbisk stat i uppfyllelse samma år. Efter första
världskrigets slut bildades nämligen Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. 1929 bytte
den unga nationen namn till Jugoslavien.
LÄS MER: En historia om Balkan av Sanimir Resic (2006)
Publicerad i Allt om Historia 9/2011
Flera tolkningar:
http://www.adjunkten.com/Orsaker%20till%20F%f6rsta%20V%e4rldskriget.htm
http://johndclare.net/causes_WWI1.htm
http://www.historiaref.gotland.se/bakgrundforstavarlds.htm
http://www.sub.su.se/national/tglob19.htm
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Fgf

5 Cards oauth2_google_07bf2a28-bcd3-42a3-9eef-1d63e3edcbe8

Create flashcards