recensionbok
■ De flesta av oss har en uppfattning om vad
en intervju är för något. Många har själva utfört
en intervju eller blivit intervjuade av någon, som
till exempel en övning på gymnasiet eller högskolan. Och vi har också sett åtskilliga intervjuer på tv. Allt detta gör att vi och många andra
vet vad en intervju är för något. Denna typ av
kunskap tycker jag är problematisk. Den låser
tankarna och därmed också handlingsutrymmet. För att komma förbi dessa begränsningar
kan man läsa Heléne Thomssons bok. Hon har
tagit en vardaglig och självklar metod och utvecklat den till ett konststycke som öppnar för
nya möjligheter.
Boken är egentligen en sidoprodukt av den
undersökning Heléne Thomsson gjorde om invandrarkvinnor i Sverige tillsammans med kollegerna Annie Mohl och Betty Kajubi vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Allteftersom projektet framskred utvecklades
deras intervju- och analysteknik. Den här boken
är ett resultat av alla de givande diskussionerna
om forskningsarbetet som gruppen hade.
Författaren beskriver hur ett reflexivt intervjuarbete kan gå till. Enligt henne är det normalt
att i våra vardagliga samtal reflektera över det
som sägs och menas, men inom vetenskapen
finns en tendens att bortse från de tankar och
känslor som tränger sig på. När man väl har
gjort en intervjumall eller en enkät vill man ogärna ifrågasätta verktyget. Hon skriver att det är
ofta man släpper tankar och infall som skulle
kunna leda till djupare kunskap. I boken beskriver hon hur man kan arbeta metodiskt med att
reflektera över det material som kommer fram i
intervjuerna. Boken är en praktisk handbok
som går igenom en intervjuundersöknings olika
faser utan att för den skull förlora i djup.
Författaren börjar med att ifrågasätta varför
man över huvud taget ska göra en intervjuundersökning. Thomssons råd är att fundera
igenom vad det är man vill veta. Nästa steg är
att noga tänka igenom hur man ska lägga upp
arbetet samt om möjligt ta del av andras
erfarenheter. Författaren betonar hur viktigt det
är att noggrant förbereda sig innan man börjar
själva intervjuerna. Till läsarens hjälp presenterar hon tio kritiska punkter som man bör gå
igenom innan man startar.
Acceptera eller reflektera
Mitt intryck av boken är att reflexiva intervjuer
inte bara är en fråga om teknik. Kanske är det
snarare en grundläggande attityd till kunskapen. Thomsson beskriver sitt förhållningssätt
så här:
”Den som gör en undersökning kan välja att
acceptera eller att reflektera. Det är ett aktivt
val, som innebär olika förhållningssätt till undersökningssituationen, till frågor, deltagare och
svaren på frågorna och de resultat som man så
småningom kommer att presentera. Den som
väljer att reflektera väljer bort accepterandet.
Ingenting är självklart, säger den som reflekterar, allt går att ifrågasätta och förklara och ifrågasätta igen.”
Författaren anser att den som gör undersökningen är själv en viktig del i en kritisk kun-
Psykologtidningen 10/03
Att utveckla
intervjun som
metod
REFLEXIVA INTERVJUER
Av Heléne Thomsson,
Studentlitteratur, Lund 2002.
skapsprocess. Hon eller han måste själv betraktas som en del i studiematerialet som ska
analyseras. Till exempel kan vi ta vilken betydelse det har om intervjuaren tillhör majoritetsbefolkningen eller en minoritet när hon intervjuar
invandrarkvinnor. Varken likheten eller olikheten mellan intervjuaren och den intervjuade
garanterar ett bra resultat. Det enda man kan
säga är att svaren, och därmed kunskapen man
får, skiljer sig åt. En i mitt tycke mycket ödmjuk
inställning från forskarnas sida om vad som är
kunskap och hur den genereras.
Förståelsegrundad forskning
Metoden som beskrivs i boken ger kvalitativa
och förståelsegrundade data. Författaren redogör för vad förståelsegrundad forskning innebär och dess förhållande till den positivistiska
vetenskapssynen. Enligt henne kan man varken
verifiera eller falsifiera förståelsegrundad forskning. Det viktiga är tolkningen av intervjuerna
och hur hon eller han har kommit fram till dem.
Ett annat begrepp som hon omdefinierar är
begreppet generaliserbarhet. Förståelsegrundad forskning kan inte generaliseras på samma
sätt som positivistisk forskning. Dock finns en
möjlighet att argumentera för det rimliga i att
kunskapen skulle kunna gälla även för andra
grupper i en liknande situation. Exemplet
Thomsson tar upp är att om invandrarkvinnor
möter fördomar om att de är sämre kvinnor än
kvinnorna i majoritetsbefolkningen, så kan man
anta att kvinnor ur andra minoritetsgrupper
också möter liknande fördomar (exempelvis
handikappade kvinnor).
Ett mycket tilltalande drag med metoden är
den demokratiska inställningen till tolkningsföreträde. Enligt David Tripp, som citeras i
boken, ska en intervjuare inte tro att denne har
samma tolkning av begreppen som intervju-
deltagaren. Hans rekommendation är att båda
växelvis måste få utrymme och rätt till tolkningsföreträde. För mig betyder ett sådant förfaringssätt att verkligen ta tillvara på den mångfald av tolkningar som en viss situation kan
rymma. Detta sätt att arbeta öppnar upp för fler
intressanta frågor snarare än för slutna svar.
Sist i boken tar författaren upp hur man bearbetar det insamlade materialet. Hon beskriver systematiskt hur man kan arbeta med de
inspelade banden och de kompletterande
anteckningarna. Redogörelsen rymmer allt från
hur man kan göra då man för första gången
lyssnar på banden, till olika sätt att analysera
och sammanställa tolkningarna.
Utrymme för lärande
Associationerna under läsningen av boken
ledde till att jag började jämföra det arbete en
terapeut bedriver med sig själv med metoden
att ifrågasätta i reflexiva intervjuer. Allteftersom
samtalen med en klient fortskrider lär man sig
att iaktta sig själv och sina reaktioner. Lärandet
i terapisamtal sker mellan varje samtal (jfr med
Att lära av patienten av Patrick Casement
1995) och kan ske enskilt eller i handledning.
Men när det gäller intervjuer lär man sig från
den ena intervjun till den andra. Skillnaden beror på att det är sällan man träffar samma
person mer än en gång i intervjusammanhang.
(Thomsson är mycket noga med att understryka att intervjun aldrig ska tillåtas gå över
gränsen och bli terapi.) Det borde göra det
svårare att lära, eftersom förutsättningarna
ändras så mycket för varje gång. Men det
gemensamma är alltså att iaktta sig själv som
instrument och lära sig av sina reaktioner och
tankar, samt att ta med sig den nya kunskapen
in i nästa samtal eller intervju.
Boken ger mig lust att gå ut och intervjua.
Författarens sätt att skriva om både lyckade
och mindre lyckade intervjuer, samt en allmänt
tillåtande attityd gör att jag skulle våga prova
mig fram. Man måste inte vara en expert innan
man startar, utan metoden ger utrymme för
lärande medan man arbetar. Dessutom finns
det inte heller något absolut slut utan det får
vara bristen på tid eller pengar som tvingar en
att sätta punkt för reflekterandet.
Boken rekommenderas till alla de studenter
och forskare som funderar på att använda sig
av intervjun som metod. Den lämpar sig troligen lika bra i utforskandet av invandrarkvinnor
som i studiet av grupptrycket i en ledningsgrupp. Thomssons studie av invandrarkvinnor
gav henne en intim inblick i deras liv. Det hade
knappast varit möjligt med en annan metod.
Känslan av att man har fått sin kunskap genom
närkontakt av tredje graden borde kunna upplevas som något positivt av de flesta forskare.
Om man sedan använder den här metoden
endast i en liten explorativ studie som ska ligga
till grund för utarbetandet av ett test eller en
enkät, eller om man vill fortsätta med reflexiva
intervjuer hela vägen fram – det är upp till var
och en!
dorian meden
psykolog
25
