LIVETS BRÖD
Matmässans öppningstal den 30 augusti 2013 i Kauhajoki
Simo Peura
Den gemensamma måltiden skapar samhörighet
Bästa mässbesökare, utställare och arrangörer,
matbordet är kanske den viktigaste mötesplatsen för människor från olika världar. Den gemensamma
måltiden förenar människor och skapar en outtalad känsla av samhörighet.
Detta fick vi uppleva förra veckan när vi hade besök av gäster från den evangelisk-lutherska kyrkan i
Tanzania. Som seden bjuder ville vi visa dem finländsk gästfrihet och hoppades att det skulle glädja dem.
Under fem dagar fick de smaka på traditionella maträtter och stifta bekantskap med många nya och obekanta
smaker.
Ett liknande möte uppstår även på denna Matmässa. Vi har möjlighet att bekanta oss med både våra nordiska
grannars och vår egen matkultur. Jag är säker på att Mittnordiska kulturdagarnas deltagare även kommer att
få ta del av den sydösterbottniska gästfriheten. Det faller sig naturligt att diskutera samarbete och fundera
över hur det kunde utvecklas över en bit mat. Även för oss här i Norden är det gemensamma matbordet den
viktigaste mötesplatsen. Förhoppningsvis kommer denna tradition att leva vidare hos våra familjer i
framtiden och under kommande generationer.
Mässan samlar även denna gång ett stort antal aktörer inom livsmedelsbranschen. Trots stora omvälvningar
inom jordbruket är Södra Österbotten ett starkt matlandskap. Matmässan är ett utmärkt fönster till vår
verklighet som matprovins. Vad ser jag genom Matmässans fönster? Det fönster som jag tittar ut genom
består av tre rutor, och i dessa ser jag tre olika vyer.
God mat är summan av många faktorer
I den första vyn ser jag produktionskedjan för vår mat. Innan maten landar på våra matbord har den passerat
många led. Maten går från primärproducenterna via förädlare och handel till konsumenterna, utan att
förglömma forskning och produktutveckling. Livsmedelskedjan är fortfarande en viktig arbetsgivare och en
av stöttepelarna i det sydösterbottniska välståndet. Här om någonstans ska vi ta väl hand om matkedjan och
värna om dess kvalitet. Att producera god mat är vår gemensamma uppgift.
Kyrkan är bekymrad över producenternas överlevnad. Jordbruket har präglats av stora omvälvningar till följd
av ständiga strukturella förändringar. Förändringarna tycks vara ett bestående tillstånd, inte en övergående
fas. Jag önskar att producenterna får behålla sin framtidstro. Inom primärproduktionen är man tvungen att
arbeta långa dagar och ta stora ekonomiska risker. Jag önskar er uthållighet, kraft och visdom. Kyrkan och
församlingarna bidrar gärna med andligt stöd om ni behöver någon som lyssnar.
Stundom frågar jag mig om det råder balans mellan alla delar av livsmedelskedjan. Fördelas den ekonomiska
avkastningen rättvist mellan producenter, förädlare och handel? För att matkedjan ska fungera bra måste
varje länk i kedjan få en rimlig och tillräckligt stor andel av avkastningen. Vi ska komma ihåg att en kedja
inte är starkare än dess svagaste länk. Om en länk i kedjan stärker sin ställning på de andras bekostnad brister
kedjan till slut, och då drabbas även den starkaste.
Även vi konsumenter måste känna till vilka påverkningsmöjligheter vi har. Vi har en nyckelroll när det gäller
att säkra tillgången till inhemsk mat av hög kvalitet och utveckla matprovinsen. Genom våra dagliga
köpbeslut antingen bidrar vi till eller äventyrar framtiden för den inhemska och lokala produktionen. Vi bör
prioritera de livsmedel vars ursprung vi känner till, även om de kanske kostar lite mer. Merparten av oss
finländare kan göra detta. Vårt ekonomiska välstånd är så stort att en allt mindre del av våra inkomster går
till den dagliga maten.
Hur ska man leva i ett överflöd?
I den andra vyn ser jag överflöd. Det var framför allt de samtal som jag förde med mina tanzaniska gäster
som fick mig att fundera över hur människan klarar av att leva mitt i ett stort överflöd utan att tappa
verklighetsuppfattningen.
I Tanzania ser livet annorlunda ut än hos oss. Där betyder närproducerad mat till exempel att familjens två
kor producerar den mjölk som behövs. Hönsen som går ute på gården ger ägg och kött. Däremot är
kycklingkött dyrt, eftersom produktionen ännu är i sin linda. På en liten åkerlapp odlas grönsaker och
spannmål. Man känner mycket väl till matens ursprung, men man måste jobba mycket hårdare för den än vi
här hemma. En av de saker som förbryllade våra gäster var vattnet. De frågade gång på gång om man kan
dricka kranvattnet i Finland. På grund av bristen på rent vatten använder man sig nästan inte alls av färska
obehandlade grönsaker i Tanzania.
De senaste månaderna och åren har vi oroat oss över nedgången i vårt lands ekonomi. Trots hotbilderna är
det ett faktum att vi lever mitt i Finlands och Södra Österbottens materiella välstånd. Även om det även hos
oss finns människor som har svårt att klara sig ekonomiskt och även om en del finländare klarar sig endast
genom att ställa sig i brödkön har vi stor anledning att vara tacksamma. Våra barn och ungdomar får
fortfarande varierad mat på dagis och i skolan. En bra tanzanisk skolmåltid innehåller ris och bönor fyra
gånger i veckan samt kött en gång i veckan. Vi skämdes nästan över att berätta att vi i Finland har en
skolmatsedel som sträcker sig över en sex veckors period.
Frågan ”Vad ska vi äta i dag” har en helt annan innebörd hos oss än i Tanzania. Vi funderar över mängden
mat och känner ångest över alla valmöjligheter. I Tanzania och många andra länder handlar kampen om den
dagliga brödfödan. ”Vad ska vi äta i dag” berättar om hunger. Det är en fråga om liv och död. Det dagliga
brödet är livets bröd.
Vi ska komma ihåg att vara tacksamma
Vårt förhållande till mat har förändrats i grunden. Förr i tiden var man medveten om matens värde, och då
hade man även större respekt för maten. Därför förvarades till exempel bröd aldrig upp och nervänt och
därför ristade man in ett kors på det. Det känns inte bra att slänga ner maten i butikens kundvagn. Varsam
hantering av maten signalerar att den intar en särställning bland alla materiella ting. Den håller oss vid liv.
När vi vandrar runt på Matmässan och tar oss en titt på det breda utbudet hoppas jag att vi ska känna glädje
och tacksamhet. Här kan man även bekanta sig med produkter av småskaliga producenter och tillverkare.
Förutom att vi har stor tillgång till mat lever vi mitt i ett kvalitetsmässigt överflöd. Vår mat är ren och
hälsosam. Och finländarna litar på den inhemska maten. Allt detta ger anledning att känna stor tacksamhet.
Tacksamhet är också min tredje infallsvinkel och fönsterruta. Hur kan man ge uttryck för den?
När vi åt med våra tanzaniska gäster föll det sig naturligt att välsigna maten. Vi ska aldrig glömma att
välsigna maten. Jag gläder mig över att denna praxis fortfarande lärs ut i skolorna och daghemmen inom
stiftets område. Den korta bordsbönen ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få” är en
påminnelse om matens ursprung. Den är en gåva av Skaparen, av Gud.
Av denna anledning inkluderade även Jesus en bön om mat i Fader Vår. ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”
berättar att människan alltid är beroende av Skaparen. I sin godhet skapar Gud ständigt nytt och möjliggör
därigenom människoliv. Vårt dagliga bröd är ett uttryck för Gud Faders kärlek. Han är den som ger oss
gynnsamt väder och bevarar oss från svält. Även för oss är den dagliga maten livets bröd. Dessutom är den
en symbol för något som vi har anledning att känna ännu större tacksamhet över, nämligen Guds nåd.
Vetskapen om att den dagliga maten inte är någon självklarhet för alla får oss att dela med oss av vårt
överflöd till dem som saknar grundläggande livsförutsättningar. ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.”
Bästa åhörare, i dag gläder vi oss över vårt sydösterbottniska matlandskap, välståndet, den varierade
produktionen och den goda maten. Jag hoppas att vi utöver glädje ska känna ödmjukhet och tacksamhet och
dela med oss av detta till andra. Genom att göra det vet vi hur vi ska leva mitt i överflödet och behålla vår
verklighetsuppfattning.
Med dessa ord öppnar jag den 23:e Matmässan i Kauhajoki.
