Omvårdnad i ett internationellt
perspektiv
Författare: Lisa Thildéus
Kurs: VMFD60
Termin: Sommarkurs T4/T5
Skriftlig rapport
Sommaren 2016
Lunds universitet
Medicinska fakulteten
Nämnden för omvårdnadsutbildning
Box 157, 221 00 LUND
På en pediatrikavdelning på Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania, där jag
hade min praktik, träffade jag på ett sjukt barn som var 11 år. Han hade cerebral pares,
funktionsnedsättning och var oförmögen att stå eller gå. Patienten hade dessutom något
problem med andningen som gjorde att han var i behov av syrgas dygnet runt. Dessa
diagnoser och bristen på hjälp från sjukvårdspersonalen på sjukhuset gjorde att barnet aldrig
lämnade sängen eller mobiliserades, utan spenderade all sin tid i liggandes i sängen.
Patienten kunde inte prata, patientens mamma var inte så bra på engelska och jag var inte så
bra på swahili vilket gjorde att det blev svårt att kommunicera mellan oss. Jag fick senare tag
på en sjuksköterska som kunde förklara patienthistoriken för mig och jag fick då reda på att
patienten hade legat på avdelningen i cirka två år, och verkade inte heller ha något slutdatum
för hur länge vistelsen på sjukhuset skulle fortgå. Anledningen till att patienten hade legat på
sjukhuset under en så lång period var att han hade drabbats av lunginflammation för cirka två
år sen som hade lett till andningsproblem vilket i sin tur gjorde att han behövde syrgas dygnet
runt. Det verkade vara närmast omöjligt att få syrgas till hemmet, det skulle vara alldeles för
dyrt att köpa och svårt att frakta till huset där patienten bodde.
Att ha patienten liggandes på sjukhuset kostade även det mycket pengar och måste ha varit en
stor påfrestning för familjen rent ekonomiskt. Sjukhuset i Moshi där patienten behandlades
krävde även att anhöriga var hos patienterna varje dag för att sköta de basala behoven, så som
att byta blöja och tvätta samt mata barnet. Patientens mamma var där i många timmar varje
dag för att sköta detta. Maten som hon gav till barnet var oftast gröt som hon hade tillagat
hemma och som hon tog med i termos till patienten. Att mamman till patienten var tvungen
att spendera varje dag på sjukhuset gjorde troligtvis hemsituationen svårare, då familjen bara
hade en inkomsttagare istället för två. Patienten hade även syskon som nu inte kunde få den
omsorg och närhet som mamman tidigare hade kunnat ge dem.
Milleniummål 3 som handlar om att öka jämställdhet mellan kvinnor och män syftar bland
annat till kvinnans roll i arbetslivet och hur många procent av den kvinnliga befolkningen som
har ett jobb jämfört med den manliga befolkningen (UNDP, 2015a). Ett sjukvårdssystem som
det i Tanzania, där anhöriga får ta en stor roll i omvårdnaden av patienten, kan försvåra
jämställdhetsarbetet för landet. I Tanzania är en tredjedel av kvinnorna mellan 15-45 år
analfabeter, ett resultat av att många unga flickor inte har fått gå i skolan utan har växt upp för
att bli en god fru och en bra mamma (UNICEF, 2010). Att bryta en sådan norm kan bli svårt
då det inte bara är familjen som kräver detta av kvinnan utan även sjukvårdssystemet och
landet man lever i. Enligt UNDP (2015a) bidrar kvinnans låga ställning i samhället och
svårigheter för kvinnor att balansera familj och arbete till bristen på jämställdhet och hög
arbetslöshet för kvinnor. Den patients mamma som jag träffade hade inte möjlighet att ha ett
jobb då hela dagarna gick åt att ta sig till sjukhuset för att ta hand om sitt sjuka barn, och från
sjukhuset för att ta hand om sina andra barn, sin man och sitt hus. Att omstrukturera
sjukvården så att undersköterskor eller liknande anställs för att se över omvårdnad för
patienterna hade kunnat ge många kvinnor chansen att skaffa en utbildning och ett jobb,
istället för att ta hand om sina barn eller föräldrar på sjukhuset. Det hade också gett
arbetstillfällen för många, och i synnerhet kvinnor.
Milleniummål 1 handlar om att halvera jordens fattigdom och hunger. I Tanzania har
fattigdomen sjunkit med en procent per år de senaste åren, men man uppskattar ändå att cirka
12 miljoner tanzanier lever i fattigdom (The World Bank, 2015). Den patient som jag mötte
hade inte råd att köpa syrgas till sitt hem, då det var en stor engångskostnad som familjen inte
hade möjlighet att spara ihop till. Att istället betala för varje dag som patienten låg inlagd blev
såklart i slutändan en större ekonomisk belastning, men då den kunde spridas ut och betalas i
omgångar så hade familjen möjlighet att hålla barnet kvar på avdelningen. Att vårdas på
sjukhus i Tanzania innebär stora kostnader för den enskilda patienten, då de flesta inte har
försäkring utan får betala alla undersökningar som görs och all tid de spenderar på
avdelningen. Att ha ett sjukvårdssystem som inte gynnar låginkomsttagare eller fattiga kan
leda till att man som patient inte söker vård förrän det har gått alldeles för långt eller till att
vissa nödvändiga behandlingar inte kan utföras. Att ha ett sådant sjukvårdssystem är inte
hållbart för att bygga en fungerande välfärd och ett starkt samhälle som värnar alla invånare,
utan systemet måste ändras. I Europa används två olika vårdmodeller, Bismarck och
Beveridge, där den ena är försäkringsfinansierad sjukvård och den andra är skattefinansierad
sjukvård. Båda systemen är i stort sätt obligatoriska och innebär att alla invånare måste betala
in en viss summa, antingen till staten eller till försäkringsbolag för att säkerställa att de som
privatpersoner kan få en god vård men även att alla andra invånare kan få det. Systemen är
grundade på premissen att alla ska ha rätt till vård på lika villkor (Socialdepartementet, 2015).
Milleniummål 2 tar upp vikten av att alla barn ska gå i grundskolan. Den patient jag träffade
på pediatrikavdelningen var 11 år gammal och hade legat på sjukhuset sedan han var 9 år.
Han hade inte fått möjlighet eller tillgång till någon utbildning, och skulle antagligen inte
heller få det med tanke på att han hade cerebral pares. I Tanzania finns knappt några
specialskolor för barn med utvecklingsstörningar, och även om det finns så är det få som kan
ta sig dit. Barnkonventionen som FN har tagit fram, innehåller bestämmelser om vilka
rättigheter som barn har. I artikel 23 går att läsa att barn med psykiskt eller fysiskt handikapp
bör leva ett anständigt och fullvärdigt liv, få särskild omvårdnad och tillgång till utbildning
samt bli socialt interagerad i samhället (UNICEF, 1989). Tan et al. (2014) skriver att det är
viktigt att barn med cerebral pares får hjälp med att lära sig hur de ska agera i sociala
interaktioner med andra redan som unga. De behöver utmanas för att öka sin mentala styrka
och sociala förmåga (ibid). Patienten som jag träffade hade inte haft möjlighet att ta sig ut
utanför sjukhuset och träffa barn i sin egen ålder. Barnet var väldigt isolerat och
understimulerat, vilket troligtvis inte förbättrade hälsotillståndet. Att bara ligga stilla är inte
heller bra för kroppen, patienten var väldigt tunn och smal och hade trycksår. UNDP (2015b)
skriver att andelen barn som går i skolan har ökat, och att i Tanzania skrivs i stort sett alla
barn in i grundskolan. För att hjälpa barn med funktionshinder och som har svårigheter att ta
sig till skolan måste initiativ tas från staten, där engagemanget för dessa barn måste öka och
de ekonomiska tillgångarna fördelas till dessa barns fördel. Speicalskolor med lärare utbildade
i de utvecklingsstörningar som barnen har är viktigt (Tan et al, 2014) och det är något som bör
satsas på.
Referenser
Socialdepartementet. (2015). Vårdsystem i andra länder. Hämtad 2016-09-16 från
http://www.regeringen.se/contentassets/6e15ee7832c14088bebc86ad26c4c485/del-2-t.o.m.kap.-3
Tan, S. S., Wiegerink, D. G., Vos, R. C., Smits, D. W., Voorman, J. M., Twisk, J. R., & ...
Roebroeck, M. E. (2014). Developmental trajectories of social participation in individuals
with cerebral palsy: A multicentre longitudinal study. Developmental Medicine & Child
Neurology, 56(4), 370-37
The World Bank (2015). Tanzania Mainland Poverty Assessment: A New Picture of Growth
in Tanzania Emerges. Hämtad 2016-09-16 från
http://www.worldbank.org/en/country/tanzania/publication/tanzania-mainland-povertyassessment-a-new-picture-of-growth-for-tanzania-emerges
UNDP (2015a). Öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Hämtad 2016-09-16 från
http://www.globalamålen.se
UNDP (2015b). Se till att alla barn får gå i grundskola. Hämtad 2016-09-16 från
http://www.globalamålen.se
UNICEF (1989). Barnkonventionen. Hämtad 2016-09-16 från
https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full
UNICEF (2010). Children and women in Tanzania: volume 1, mainlands. Hämtad 2016-0916 från
http://www.unicef.org/tanzania/SITAN_Mainland_report.pdf
