Glimtar från Jerusalem
Hösten 2011 arrangerade Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd en studieresa till Jerusalem. I ELSA
nr 4, 2011, berättade vi om möten med kristna, palestinska kvinnor. Här kommer några glim­
tar från möten med judiska, israeliska kvinnor (och en man).
Bildas studiecenter SCSC har ett ypperligt läge vid Jaffaporten – en fast orienteringspunkt i Gamla stan. Dit tar vi oss
för att möta Debbie Weissman. Debbie
är invandrad från USA, ortodox jude
och ordförande i International Council
of Christians and Jews (ICCJ). Hon berättar att det inte är vilken dag som helst,
denna vår första dag i Jerusalem, utan den
sista dagen i Lövhyddofesten. Judarna
ska senare på dagen till Guds ära dansa
med Torah-rullarna i synagogan. Debbie
Weissman arbetar med religionsdialog
och hennes starka övertygelse är att ”talar
vi med varandra så dödar vi inte varandra”, och att samtalen mellan religionerna
vidgar vyerna och stärker vars och ens
identitet. Hon berättar att efter Andra
Vatikankonciliet (på 1960-talet) läser katolikerna/vi kristna bibeln på ett sätt som
för oss närmare förståelse av judisk tro. Vi
sitter på Studiecentret och samtalar om
judendomen. Genom de öppna fönstren
hör vi minaretens böneutrop och kyrkklockors klang.
Senare i veckan, på fredagen som är sab-
batsdagen, möter vi Ophir, en ortodox jude
och lärare. Han informerar oss om reformsynagogan (den progressiva synagogan),
ovanlig för Israel som mest har ortodoxa
av olika schatteringar. Judarna i reformsynagogan är oftast invandrade från Europa
och USA. I denna synagoga får män och
kvinnor sitta blandade och det finns rabbiner som är kvinnor. Det är tillåtet att använda musikinstrument i de reformerade
synagogorna, om man vill, men det gör
man inte i den vi ska besöka. I reformsynagogan firas gudstjänsten på folkspråket,
som i Israel är hebreiska. Ophir ger oss en
introduktion till den judiska sabbatsgudstjänsten; liturgin går att följa i en bok,
men du har också frihet att stänga boken
och ”bara vara” i gudstjänsten. Liturgin
inleds med ca 20 minuters välkomnande
till sabbaten. De övriga veckodagarna har
varandra som sina ”partners”, men sabbaten har Israels folk som sin partner. Sabbaten är något att se fram emot, absolut
10 Elsa nr 1 2012
inte en börda, säger Ophir. Sabbaten och
Israels folk kan liknas vid ett äktenskap, en
”reunion”. I liturgin ingår bl a sex psalmer
från Psaltaren, en för varje dag i vecka. Sedan Ps 92 med nio versar för att välkomna
sabbaten och under den 9:e versen vänder
sig församlingen mot dörren för att just
– välkomna sabbaten! Textläsningar, böner, välsignelser följer i enlighet med liturgin. Slutintryck: Gudstjänstens helhet är
medryckande med fantastisk sång enbart
ackompanjerad med att rytmen markerades av rabbinen som ledde bönen. Efter
gudstjänsten vandrar vi i cirka 50 minuter
till fots (under sabbaten tillåts inte Ophir
som ortodox jude att använda några slags
fordon) till Agron Guesthouse. Där får vi
uppleva en judisk sabbatsmåltid tillsammans med Ophir och hans svenskfödda
och till judendomen konverterade hustru
Sara samt deras fyra barn. Ophir förklarar
en del seder kring måltiden, bl.a. att vinet
och brödet välsignas, barnen välsignas osv.
På söndagen, ledsagade av Tina Blom-
qvist, arkeolog, bibelvetare och guide,
och Hanna Bendcowski, utbildningsledare och guide, vandrar vi genom judiska
kvarter i västra Jerusalem. Våra guider är
båda knutna till Jerusalem Center for Jewish – Christian Relations. Västra Jerusalem ligger utanför stadens murar och först
1860 började man bygga här. Vi får veta
att detta var ett blandat område med judar och muslimer fram till 1948, då flyttade/flyttades muslimer till östra Jerusalem.
Idag finns i praktiken inga blandade bostadsområden, det är en delad stad. 1948
flyttades också Knesset till Jerusalem.
Hanna berättar att det inte finns något prästerskap inom judendomen utan
alla män kan göra det som rabbinen gör
såsom omskära och viga. Inom judendomen finns 640 baslagar – hur strikt de
tillämpas varierar mycket. Hanna berättar
att inom judendomen syns det vilken riktning, vilken tillämpning av lagarna man
har, vilken rabbi man följer genom yttre
tecken: om håret döljs (av peruker, sjalar,
pälsmössor) eller lockar sig vid öronen,
längden på det, färgen på kippan (männens huvudbonad), längden på kjolen.
Även sekulära judar och judinnor har sina
yttre tecken, så bär till exempel bosättarkvinnor ofta hellånga kjolar.
Vi ser bostadsområden med gemensamma gårdar, byggda tack vare välgörenhetsmedel på slutet av 1800-talet. Varje
kvarter har sin egen synagoga. Här bor de
ultra-ortodoxa. Vi tittar på, och i, en färgglad liten container, en ”gniza”. Här slängs
alla dokument med Gudsnamnet på för
att senare begravas på en begravningsplats. Vi ser även välgörenhetsbössor med
olika inkast för olika ändamål. Hanna berättar om några av de östeuropeiska trosriktningar som nu finns representerade
här: chassidismen (intuitiv kunskap om
Gud är möjlig, följer lagar och regler) och
levaxer (traditionella).
Tina berättar om de judiskt-kristna
relationerna i dagens Israel. För första
gången är judarna i majoritet och ställs
därmed inför frågan: Hur ska vi behandla
landets religiösa minoriteter? För att få
den kristna minoriteten att stanna kvar
under goda förhållanden krävs att man
arbetar med att skapa mötesplatser. Det
vill Jerusalem Center for Jewish-Christian Relations göra bl a genom integrerad
skolundervisning.
Väl tillbaka på Bildas studiecenter träffar
vi rabbinen Rachel Sabbat Beit-Halachmi. Hon är ordinerad/vigd till rabbin i
den äldsta av de reformerade judiska riktningarna. Rachel är feminist eller postfeminist, beroende på hur man definierar
uttrycket. Judisk feminism, menar hon,
ligger 5–10 år efter den amerikanska.
Rachel arbetar och bor i Jerusalem där
hon bl a ansvarar för ledarseminarier. Hon
kom hit, från Minnesota i USA, för 20 år
sedan som student. Efter fem års rabbinskola var hon utbildad till att utföra allt
utom kosherslakt och omskärelse. Hon är
medlem av det religiöst lagliga rådet. Det
finns 1000-tals kvinnliga rabbiner varav
ett 100-tal i Jerusalem. Löneskillnaderna
mellan kvinnliga och manliga rabbiner är
K y r ka o c h sam
sa m h ä l l e u r k v i n n o r s p erspe ktiv
k tiv
Överst: Utsikt från studieförbundet Bildas studiecenters takterass; en familj på väg att fira Lövhyddehögtiden. Under till vänster:
En så kallad ”gniza”. Till höger: Hanna Bendcowski guidar i västra Jerusalem och visar var man kan lämna sin gåva till välgörenhet. Rabbin Rachel Sabbat Beit-Halachmi och Debbie Weissman. Foto: Anna Tora Martin
fortfarande stor även om det nu är tredje
generationen kvinnor på uppgiften.
Den sekulära staten Israels high schoolutbildning i judendomen har utformats
av det seminarium som Rachel nu leder.
Hon frågar sig om man i ett sekulärt samhälle kan ha religiöst grundad segregation, med kvinnor och män på olika sidor
av gatan, på olika, åtskiljda delar av Kla-
gomuren? Hon berättade om studie-/bönegrupper som kommer ur kvinnodagar
runt nymånen. I hennes församling, anser
hon att allt är jämlikt. Men fortfarande är
det fler pojkar än flickor som går till sin
bar mitzva. Så undrar Rachel: Varför har
vi överhuvudtaget denna diskussion om
varför män och kvinnor har så olika roller? Rachel ser Mirjam som den första
kvinnliga rabbinen. Kvinnor tycks alltid
gå i främsta fronten när det gäller fredsfrågor, avslutar Rachel.
Utdrag ur den gemenamma
resedagboken. (Anna Liljestrand,
Elisabeth Björklund, Marie Lumsden)
E l sa n r 1 2012 11
