Utrikesdepartementet - Regeringens webbplats om mänskliga

advertisement
Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Kenya 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Kenya respekterar i många avseenden de mänskliga rättigheterna (MR) och
olika reformer har initierats för att komma till rätta med brister. Sedan 2003 har
situationen förbättrats särskilt vad gäller det demokratiska utrymmet. Vissa
negativa tendenser har emellertid förekommit under 2006 och dessa kan
förstärkas under perioden fram till det planerade gemensamma riksdags- och
presidentvalet i slutet av 2007. Allvarliga brister kvarstår på många områden
beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna. Polisens brutalitet och
övervåld – inklusive summariska avrättningar av misstänkta brottslingar − är
ett stort problem. Förhållandena i fängelserna är mycket dåliga. Straffrihet är
ett problem och poliser och fängelseanställda ställs sällan till ansvar för
människorättsövergrepp. Sexuellt våld mot kvinnor och barn är vanligt
förekommande. Kvinnor diskrimineras både familjerättsligt och i arvsfrågor.
Kvinnlig könsstympning förekommer i stora delar av landet, men trenden är
neråtgående. Det finns en lag för främjandet av barnets rättigheter men i
praktiken saknas fortfarande skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
Många barn har blivit föräldralösa till följd av hiv/aids-epidemin, antalet
gatubarn är stort och barnprostitutionen förefaller öka. En översyn av
lagstiftningen för barns rättigheter har inletts under 2006.
En allvarlig händelse under 2006 var den så kallade Standardraiden då en
mediagrupp tillhörande oppositionen utsattes för en kommandoaktion av
polisens underrättelsetjänst som beslagtog datorer och förstörde
tidningspressar. Media har dock även efter händelsen fortsatt att vara
frispråkig.
Rättssystemet är underdimensionerat och ineffektivt. Det förekommer
korruption och brist på både personella och materiella resurser. En
2
reformering av rättssystemet kom igång på allvar under 2004 och har fortsatt
under 2006. Reformen inbegriper polis, domstolsväsende, åklagarmyndigheten,
fängelser och rehabilitering, lagkommissionen och MR-kommissionen. Den
utbredda korruptionen i Kenya är fortsatt ett stort problem och något som
ständigt debatteras i media.
Politiska partier fortsätter att vara etniskt baserade och grupperar om sig i nya
konstellationer för att vinna valet i december 2007. En upptrappning av
politiskt motiverade etniska motsättningar kunde skönjas i slutet av året, som
en föraning inför kommande valår.
Beträffande de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är
förhållandena bekymmersamma med stor fattigdom och ojämlikhet mellan
olika grupper i samhället. Över 50 procent lever på mindre än en USD per dag.
Primärutbildningen är fri. För fattiga kenyaner är tillgången till hälsovård
begränsad och geografiskt sett är sjukvården ojämnt fördelad mellan stad och
landsbygd. Hiv/aids har gjort att påfrestningarna på de sociala systemen ökat.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Kenya har ratificerat de centrala konventionerna om de mänskliga
rättigheterna:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
1976. De två tillhörande protokollen har dock varken undertecknats
eller ratificerats.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR) 1972.
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(CERD) 2001.
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) 1984. Dess fakultativa protokoll om enskild klagorätt har
varken undertecknats eller ratificerats.
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT) 1997 men inte dess fakultativa
protokoll om förebyggande av tortyr som inte heller har undertecknats.
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) 1990. Det fakultativa
protokollet om barn i väpnade konflikter har ratificerats medan
protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi
endast har undertecknats.
- Flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från 1967.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC) 2005.
3
Kenya har gjort en reservation till ICESCR avseende mödrars rätt till betald
ledighet före och efter förlossningen.
Rapporteringen till FN:s övervakningkommittéer har varit sparsam och
oregelbunden och rapporterna har inte varit fullständiga. Avseende ICCPR
rapporterade Kenya senast 2004 och rapporten behandlades av övervakningskommittén under 2005. Kenya rapporterade till övervakningskommittén för ICESCR senast 1993 och till övervakningskommittén för
CEDAW år 2000. En rapport till kommittén som övervakar CRC lämnades in
under 2005. Barn deltog i utarbetandet av rapporten. Rapporten ska behandlas
av kommittén i januari 2007. Arbetet med rapporten till övervakningskommittén för CAT beräknas vara avslutat i december 2006. Kenya har inte
lämnat in någon rapport avseende implementeringen av CERD och inte heller
avseende tilläggsprotokollet till CRC om barn i väpnade konflikter.
Specialrapportören för ursprungsbefolkningar har planerat ett besök till Kenya
i december 2006.
Kenya har ratificerat den Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens
rättigheter (1992) och Afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd
(2000). Rapporten till den Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens
rättigheter lämnades in i juni 2006 men har ännu inte behandlats.
Kenyas nationella kommission för mänskliga rättigheter arbetar med att
förbättra rapportering och för att utveckla en nationell plan för att bättre
tillgodose de mänskliga rättigheterna. Samarbetet med FN:s
övervakningskommittéer har varit relativt gott.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Säkerhetssituationen i Kenya och allmänhetens uppfattning att polisen och
rättsväsendet inte kan hantera våldet och kriminaliteten har lett till att
människor tar lagen i egna händer. Att misstänkta gärningsmän dödas av en
folkmassa är inte ovanligt.
Polisens brutalitet och övervåld fortsatte att vara ett stort problem i Kenya
under 2006. Även fängelsevakter gör sig skyldiga till tortyr och annan grym och
omänsklig behandling av intagna. Det förekommer också fall av utomrättsliga
avrättningar. MR-organisationer uppger att det under perioden januari – juni
2006 rapporterades 83 fall där polis och militär har avrättat påstått kriminella
och misstänkta. Tortyr och annan grym och omänsklig behandling används
som metoder under arresteringar och vid förhör av misstänkta kriminella.
4
Enskilda organisationer och pressen offentliggör ofta fall av tortyr och
polisbrutalitet men det leder sällan till några rättsliga undersökningar och de
skyldiga straffas inte.
Förhållandena i de kenyanska fängelserna är synnerligen svåra och i många
avseenden livshotande för internerna. Fängelserna är överfyllda och de intagna
saknar tillräcklig tillgång till vatten, mat, hygien, sovutrymme samt hälsovård.
Det händer att barn placeras i fängelser tillsammans med vuxna. Under 2005
fanns 369 barn under fyra år i fängelse tillsammans med sina mödrar. Det
förekommer vidare att familjer till personer som avlider i fängelser inte blir
informerade. Kvinnors säkerhet i fängelse kan inte alltid garanteras och det
förekommer att kvinnliga intagna våldtas av manliga intagna och ibland
placeras kvinnor och män i samma celler på grund av platsbrist. Många av de
häktade hålls i fängelse flera år innan deras fall avslutas i domstol. Många får
också sitta i isoleringscell betydligt längre än lagstadgat. Sedan 1998 är det
möjligt att döma till samhällstjänst istället för fängelse.
En stor reform av rättssektorn, inklusive reform av polisen och
fängelsesystemet (GJLOS – Governance, Justice, Law and Order Reform
Program), påbörjades 2004. Rättsreformen med många olika aktörer har lett till
ökad samordning av åtgärder mot brott mot mänskliga rättigheter.
Under året har inga fall av politiska försvinnanden rapporterats.
4. Dödsstraff
Dödsstraff utdöms som påföljd för en rad brott i Kenya, bland annat mord
och väpnat rån. Ingen avrättning har verkställts sedan 1987. Det finns dock
viss opinion för att avskaffa dödsstraffet. Kenya uppgav att fram till juni 2006
satt 2906 personer, varav 48 kvinnor, i fängelse dömda till döden. Dödsdömda
har till skillnad från andra fångar inte tillgång till någon som helst form av
sysselsättning eller rehabilitering.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Fall av godtyckliga frihetsberövanden förekommer. Fattiga, hemlösa, unga
människor i slumområden och kvinnor är särskilt drabbade. Det händer att
polisen gör razzior och griper folk på svaga grunder för att kunna ta betalt av
dem de griper om de vill gå fria. Många människor hålls anhållna betydligt
längre än vad lagen ger utrymme för. Enligt kenyansk lagstiftning får en
misstänkt vara anhållen i 24 timmar innan åtal väcks mot personen. När det
gäller allvarliga och våldsamma brott måste åtal väckas inom 14 dagar. Det
förekommer fall där personer suttit inspärrade i åratal utan rättegång. För 2005
uppgav regeringen att väntetiden i genomsnitt var 16 månader men att många
5
satt mer än tre år i fängelse innan avslutad rättegång. Orsaken anses främst vara
det ineffektiva domstolsväsendet och brist på rättshjälp. Vidare förekommer
det att anhöriga och juridiska ombud nekas tillstånd att besöka de arresterade.
I många fall gör polisen husrannsakan utan lagligt tillstånd, vilket även drabbat
hela förorter då polisen efterspanar kriminella, olagliga eldvapen samt
flyktingar utan uppehållstillstånd. Även vissa publikationer och enskilda
organisationer har utsatts för detta. Särskilt drabbade av husrannsakan utan
lagligt tillstånd är muslimer och framförallt de av somalisk härkomst. Dessa har
även betydligt svårare än andra kenyaner att få både identifikationsdokument
och pass.
Det förefaller inte finnas några politiska fångar enligt FN:s definition.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättssäkerheten för den enskilde medborgaren är mycket begränsad beroende
på ett antal faktorer. Statliga utredningar inom ramen för rättsreformen
(Governance, Justice Law and Order Reform) konstaterar att det kenyanska
rättsväsendet är ineffektivt och till viss del fortfarande korrupt. Det saknas
också såväl materiella som personella resurser och även det oberoende som
finns inskrivet i författningen. Dokumenten pekar också på brister som
nepotism och inkompetens.
Domstolssystemet är underdimensionerat och det är stor brist på domare,
vilket leder till oacceptabelt lång väntan på rättegång och det finns uppgifter
om att över 400 000 fall väntar på att tas upp i domstol. Processerna i
domstolarna går mycket långsamt vilket också bidrar till att fängelserna är
överfulla. Domarkåren anses dessutom vara känslig för ekonomiska och
politiska påtryckningar. Även åklagarväsendet lider av samma brister. Många
invånare har inte tillgång till det formella rättssystemet. Bidragande till detta är
det komplexa systemet och de kostnader det innebär att vända sig till domstol.
Officiell rättshjälp ges endast till mordanklagade. För människor på
landsbygden erbjuds − i bästa fall − endast så kallade barfotajurister som
rättshjälp. Ett utkast till en nationell plan för rättshjälp togs fram av
justitieministeriet under året.
I barnlagen (Children’s Act) från 2002 anges att barn kan få rättshjälp. Detta
skall prövas av domstol. Barn blir straffmyndiga när de är åtta år gamla.
Värst drabbade av situationen inom rättsväsendet är föga förvånande fattiga,
kvinnor och barn. Rättsväsendet har inte utgjort en progressiv kraft i arbetet
för att främja kvinnans ställning i landet utan tolkar ofta befintliga lagar och
6
sedvanerätt i närmast konservativ riktning. Vidare är rättsväsendet ofta både
obenäget och inkompetent att hantera våldtäkter och annat våld mot kvinnor
samt sexuella övergrepp mot barn. Det saknas tillräckligt med läkare med
kompetens att tillvarata bevis nödvändiga för fällande domar. Speciella
domstolar för barn har upprättats på några ställen och drygt hundra domare
har utnämnts att arbeta i dessa domstolar. En ny lagstiftning mot sexuella
övergrepp antogs 2006 som i viss mån stärker det juridiska skyddet för offren.
Den oberoende MR-kommissionen, Kenya National Commission for Human
Rights, är mycket aktiv och syns i massmedia när det gäller användandet av
statliga resurser för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, minoriteters
rättigheter och landrättigheter. Den har också drivit frågan om en sanningsoch försoningskommission. Den arbetar vidare aktivt med att integrera ett
rättighetsperspektiv i olika statliga reformer och program. Under 2006 har MRkommissionen och justitieministeriet påbörjat arbetet med att ta fram en
nationell handlingsplan för MR.
1998 beslutade parlamentet att en institution med en ombudsman skall
upprättas för att ta emot klagomål på statsförvaltningen. Regeringen har ännu
inte författat ett lagförslag i enlighet med beslutet. Däremot finns en särskild
funktion för klagomål från allmänheten under lagen om etik för statsanställda.
7. Straffrihet
På grund av att rättsväsendet är ineffektivt, korrupt och mottagligt för
ekonomiska och politiska påtryckningar är det sällan inflytelserika personer och
höga statstjänstemän ställs inför rätta. I de fall där så skett, har det förekommit
att Riksåklagaren (Attorney General) utnyttjat sin lagliga rätt att överta mål, för
att sedan omedelbart lägga ned åtalet.
Det är ytterst sällsynt att poliser, fängelseanställda eller andra statsanställda blir
ställda till ansvar för tortyr eller utomrättsliga avrättningar och andra
människorättsövergrepp.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den kenyanska pressen har tillvunnit sig betydande friheter sett i historiskt
perspektiv. Den anses som mycket frispråkig och tar upp känsliga frågor och
avslöjanden, även om de större medieföretagen fortfarande uppges idka en viss
grad av självcensur. Media har under 2006 varit aktiva i bevakningen av
korruption. MR-organisationer nämner dock i rapporter att journalister
arresterats under året och att politiker hotat journalister när de rapporterat om
känsliga frågor som korruption bland högt uppsatta politiker. Det förekommer
också en uppfattning att även pressen är korrupt och att journalister lätt kan
7
köpas. Inom pressen finns en vilja att utveckla en pressetik som bygger på
självcensur och kvalitetskontroll enligt överenskomna regler.
Ett bakslag under 2006 var den så kallade Standardraiden. TV-stationen KTN:s
nyhetsredaktion och tidningspressar, båda tillhörande mediagruppen Standard
med koppling till oppositionen stormades av maskerade män som visade sig
tillhöra polisens underrättelsetjänst. Datorer beslagtogs, utrustning förstördes
och en tidningsupplaga beslagtogs. Den enda förklaring som gavs var att
landets säkerhet var hotad. Säkerhetsministern har försvarat aktionen men
justitieministern har uttalat sig negativt om de metoder som användes. MRkommissionen utreder händelsen. Pressen har dock fortsatt att vara frispråkig
även efter tillslaget mot Standardgruppen.
Enligt lagen om sekretess för offentliga handlingar (Official Secrets Act) har
statliga tjänstemän inte rätt att ge information till media eller allmänheten. MRorganisationer anser att lagen missbrukas för att dölja information som kunde
vara intressant för allmänheten eller skada statstjänstemännen själva. MRorganisationer driver på för ett förslag om lagförändring för ökad rätt till
information.
En liberalisering har skett av den tidigare statskontrollerade etermedian, vilken
är den viktigaste kanalen för information och nyhetsförmedling. Privata
operatörer tillåts driva både radio- och TV-stationer men sänder på frekvenser
med begränsad räckvidd. Dessa licenser har hittills nästan uteslutande gällt
Nairobi och i några fall även ett par andra storstäder. Några privata
radiostationer når emellertid numera ut med större räckvidd till delar av
landsbygden och allt fler städer nås av det privata utbudet. Trots att
pluralismen inom radio, TV och internet fortsatt öka under de senaste åren är
den statsägda Kenya Broadcasting Corporation (KBC) den enda TV-station
som är rikstäckande. KBC har under de senaste åren sänt mer balanserad
information. Under 2006 avsattes emellertid chefen för Kenya Broadcasting
Corporation med förklaringen att KBC:s roll är att informera folket om
regeringens ansträngningar, att utbilda folket i nationella värderingar, främja
nationalism och Kenyas nationella intressen, vilket måste ses som ett bakslag.
Ett ökande antal radiostationer sänder på minoritetsspråk. Några radiokanaler
har utnyttjat den nya friheten för etnisk propaganda.
Den kontrollerande säkerhetstjänsten som under den förre presidenten nådde
ner på bynivå har ändrat karaktär. På by-, distrikts-, och provinsnivå finns nu
ökad möjlighet för samverkan mellan allmänheten och statsanställda där man
inte är rädd för att fritt uttala även kritiska åsikter.
Föreningsfriheten är garanterad i konstitutionen och det finns ett stort antal
enskilda organisationer i Kenya som är mycket aktiva på en rad områden. Det
8
har förekommit enstaka fall där regeringen missbrukat lagstiftning som kräver
att alla former av sammanslutningar skall registreras för att bli juridiska
personer med tillstånd att verka. Om man vill hålla ett offentligt politiskt möte
måste man informera myndigheterna minst tre dagar i förväg och det
förekommer att demonstrationer har nekats tillstånd att hållas på grunder som
inte accepteras i ICCPR.
Den kenyanska lagstiftningen tillåter religionsfrihet och generellt respekteras
denna rättighet i praktiken.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Trots att ett flerpartisystem infördes 1992 har den kenyanska konstitutionen
behållit många av enpartistatens karaktärsdrag. Den nuvarande författningen
ger stor makt till presidentämbetet som bland annat genom rätten att utnämna
alla offentliga tjänster har en av andra instanser närmast oinskränkt kontroll
över statsförvaltningen och dess verksamhet på nationell och lokal nivå.
Genom den så kallade provinsadministrationen finns en pyramidal hierarki av
statstjänstemän med stora maktbefogenheter ända ute i lokalsamhällena och
dessa är endast ansvariga inför presidentens kontor. En undersökning av
KACC (Kenya Anti Corruption Commission) 2006 visade att
provinsadministrationen ansågs som mest korrupt i Kenya. En
antikorruptionsplan är under utarbetande.
Parlamentet har genom en författningsändring på senare tid vunnit större
självständighet efter att tidigare varit placerat under den exekutiva statsmaktens
inflytande. I parlamentet förs ofta en livlig debatt om centrala frågor såsom
politiska reformer, korruptionen samt angelägna policyförändringar.
Kommittén med ansvar för revision har varit mycket i aktiv under året i arbetet
mot korruption.
Den lokala demokratin är beskuren i författningen. Lokala myndigheter, stadsoch kommunfullmäktige har begränsade resurser och saknar oberoende
gentemot det centrala ministeriet för lokalt styre, vilket inte sällan ägnar sig åt
detaljstyrning av lokala organ.
En oberoende rapport från fyllnadsvalen i juni 2006 visar på oegentligheter
som exempelvis användande av statliga medel i valkampanjer. Vidare
rapporterades om röstköp och inflammatoriska etniska uttalanden av både
regerings- och oppositionspolitiker. Inga åtgärder har ännu vidtagits med
anledning av rapporten. Det finns risk för att det kommer att tänjas på de
demokratiska spelreglerna också i det kombinerade president- och
parlamentsvalet som planeras hållas i slutet av 2007.
9
Sedan december 1991 tillåts politiska partier att verka i Kenya och landet har
haft tre flerpartival. Valen 1992 och 1997 ansågs, trots många brister, utgöra
rimliga återspeglingar av folkviljan. De större politiska oppositionspartierna,
som varit splittrade längs etnisk-regionala linjer och kretsat kring ledande
personligheter, lyckades i valet 2002 att gå samman i en större allians, den så
kallade National Rainbow Coalition (NARC) och besegra KANU-regeringen i
ett fritt och rättvist val. Koalitionen splittrades 2005 efter en folkomröstning
som delade regeringen i två läger. En lag för statligt stöd till politiska partier
har utarbetats och presenterats för parlamentet.
Kvinnor deltar endast i begränsad utsträckning i beslutsfattande, politiska
organ. Endast 18 kvinnor kom in i parlamentet i valet 2002 av totalt 222
ledamöter, men detta ses ändå som ett framsteg bland kvinnorättsorganisationer. Efter ombildningen av regeringen 2005 finns två kvinnliga
ministrar och tre biträdande ministrar. Även i de lokala beslutsfattande organen
är kvinnor underrepresenterade. Trots att regeringen säger sig prioritera
jämställdhet mellan könen görs ytterst få utnämningar av kvinnor till poster
inom statsförvaltningen och till politiska poster. En viss ökning av kvinnor på
beslutsfattande nivå kan ändå skönjas. Organisationer i civilsamhället för
genom väljarutbildning fram en positiv bild av kvinnor och ledarskap, utbildar
kvinnliga kandidater och arbetar för att stärka deras ställning inom partier,
institutioner och statlig förvaltning.
Arbetet med att ta fram en ny grundlag har pågått under många år men har
ännu inte givit resultat. Ett konstitutionsförslag som lades fram i en
folkomröstning 2005 förkastades.
Förberedelser för parlaments- och presidentval 2007 inleddes under
året. Ett problem är svårigheter att erhålla ID-kort som är en
förutsättning för att få rösta. Detta gäller främst unga väljare.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Kenya har ratificerat de flesta av de centrala ILO-konventionerna:
- Konventionen om föreningsfrihet och förhandlingsrätt (nr 98)
- Konventionerna om icke-diskriminering i arbetslivet (nr 100 och 111)
- Konventionerna om förbud mot tvångsarbete (nr 29 och 105)
- Konventionerna om minimiålder respektive förbud mot de värsta
formerna av barnarbete (nr 138 och 182).
Mer än hälften av befolkningen är verksam inom jordbruket. Den
arbetsrättsliga lagstiftningen är svag. Den ekonomiska krisen under 1990-talet
10
med medföljande hög arbetslöshet (uppskattas vara cirka 35 procent) och
frånvaron av en aktiv fackföreningsrörelse innebär en svag ställning för flertalet
kenyanska löntagare.
Arbetstiden är reglerad i lag till maximalt 52 timmar för en normal arbetsvecka.
Minimilönen för personer i städer är 230 kenyanska shilling (Ksh) (23 svenska
kronor) per dag och för jordbruksarbetare 205 Ksh per dag. Den reglerade
minimilönen är generellt sett otillräcklig att försörja en familj på. Staten följer
inte upp hur minimilöner respekteras och kvinnor betalas ofta mindre än män.
Det finns lagstiftning avseende hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.
Arbetsplatser med minst 20 anställda skall ha en kommitté med
arbetarrepresentation för att se över förhållandena. Statliga inspektioner av
arbetsplatser och fabriker har visat att mindre än hälften av även större företag
har etablerat någon sådan kommitté och det stora flertalet fabriker efterlever
inte bestämmelsen alls.
Den kenyanska grundlagen garanterar föreningsfrihet. Det finns för närvarande
ungefär 40 fackföreningar som representerar ungefär 600 000 arbetare, det vill
säga ungefär en tredjedel av det totala antalet lönearbetare i den formella
ekonomin. Alla utom fem av fackföreningarna är medlemmar i paraplyorganisationen Central Organisation of Trade Unions (COTU). Denna
organisation är ännu inte helt självständig. Den exekutiva statsmakten och
COTU-ledningen är nära allierade med det före detta styrande regeringspartiet
KANU. Då även flertalet fackförbund är inaktiva, förekommer nu dynamiskt
fackföreningsarbete enbart på specifika arbetsplatser. Den enda signifikanta
fackförening som inte är medlem i COTU är lärarförbundet Kenya, National
Union of Teachers, som är ett av det största och mest aktiva fackförbunden.
Kenya Civil Servants Union som varit förbjuden sedan 1980 har återetablerats.
MR-organisationer har börjat följa upp arbetares förhållanden. Detta har lett
till viss konflikt med fackföreningsrörelsen.
Många arbetare anställs tidsbegränsat. Detta kan pågå i åratal, vilket gör att de
går miste om förmåner som hälsoförsäkring, årlig semester och vilodagar som
är förmåner knutna till fasta anställningar.
Det förekommer att personer med hiv/aids diskrimineras på arbetsplatser, att
jobbsökande testas för hiv innan de anställs och att de som är infekterade
avskedas. Sådana avskedanden är dock emot lagen.
Den kenyanska grundlagen förbjuder alla former av slaveri, träldom och
tvångsarbete, liksom tvångsarbete för barn och barnarbete för att betala av
skulder. Under en lag kan emellertid lokala statstjänstemän kommendera ut
arbetskraft ”under nödlägen”. Denna lag har kritiserats för att stå i strid med
ILO-konventionerna 29 och 105 angående tvångsarbete. Vidare finns uppgifter
11
om att fängslade ibland används som gratis arbetskraft för fängelseledningens
privata vinning. Det förekommer också uppgifter om att barn på landsbygden
sänds att arbeta av familjeskulder.
Barnarbete är fortsatt ett problem. Barnarbete för barn under 16 år är
förbjudet inom industrisektorn men detta gäller inte inom jordbrukssektorn.
De flesta barn arbetar inom det kommersiella jordbruket, turistsektorn, som
hemhjälp, inom saltindustrin och inom fiskenäringen. Opublicerad officiell
statistik visar att det finns 1,9 miljoner barn som arbetar, varav 1,4 miljoner på
heltid. Andra uppskattningar pekar på att det kan finnas uppemot fem miljoner
barnarbetare i Kenya. Problemet med barnarbete har ägnats betydande
uppmärksamhet av media och civilsamhälle på senare år. Införandet av fri
primärundervisning 2003 har dock lett till att fler barn numera går i skolan
istället för att arbeta.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Kenya har haft en enorm befolkningsökning under de senaste 50 åren. Mellan
åren 1948 och 2006 ökade befolkningen från fem till 34 miljoner.
Hälsotillståndet har försämrats genom den extra börda som hiv/aids
(förekomst cirka sju procent) utgör både som primär och sekundär
sjukdomsalstrare. Förutom hiv/aids är malaria och tuberkulos stora problem.
För barn under fem år är malaria den vanligaste dödsorsaken.
Barnadödligheten under fem år är 129 för pojkar och 110 för flickor per 1 000
barn. Födelsetalen ligger på 4,6 per kvinna. Det beräknas att 25 procent av
kenyanerna har tillgång till hälsovård inom åtta kilometer från hemmet. Endast
30 procent av statens utgifter för hälsovård går till landsbygden. Ungefär 50
procent av hälsosektorn finansieras av det civila samhället, inte minst av
kyrkorna. Den förväntade livslängden är 56 år, vilket är en uppgång från 47 år
2000.
För den fattige kenyanen är det endast den statliga hälsoservicen och den
sjukvård som erbjuds av civilsamhället som är tillgänglig. Privat sjukvård är
alltför dyr. Men inte heller den statliga sjukvården och den sjukvård som
erbjuds av civilsamhället är utan avgifter. Samtliga distriktssjukhus tillämpar
avgifter för alla former av service. Då de också har mycket begränsade resurser
blir patienterna oftast ombedda att betala för all utrustning som behövs för
behandling som: sprutor, handskar, mediciner och rengöringsmedel. För den
enskilde blir ett besök också inom den statliga sjukvården mycket kostsamt.
Regeringens initiativ att införa en låg standardavgift vid besök på statligt
finansierade sjukhus har inte gjort att andra kostnader försvunnit eftersom
sjukhusen är fortsatt underfinansierade. För barn under fem år är sjukvården
fri sedan 2005.
12
Rent geografiskt är sjukvården också mycket ojämnt fördelad inom landet.
Generellt kan sägas att ju närmre distriktet ligger Nairobi desto mer resurser
har man att arbeta med, fler läkare, mer mediciner och större budget. Staten tar
inte sitt fulla ansvar för hälsovården vare sig när det gäller finansiering av
sektorn eller när det gäller den regionala fördelningen av de resurser som är
tillgängliga.
Fattigdomen är i sig själv en hälsorisk. En av de viktigaste faktorerna för
förbättrad hälsostatus är förbättrade levnadsförhållanden för befolkningen.
Rätten till utbildning och rätten till information om hälsorisker är viktiga för att
öka välbefinnandet inom befolkningen. Få människor har kunskap om rätten
till bästa uppnåeliga hälsa.
12. Rätten till utbildning
Läs- och skrivkunnigheten i landet är cirka 74 procent (för personer över 15
år). De regionala skillnaderna är stora. Av den totala budgeten lägger Kenya så
mycket som cirka 28 procent på utbildning, vilket delvis förklaras av att lärare
är statligt anställda.
Ett mycket positivt steg är regeringens ansträngningar att förverkliga alla barns
rätt till utbildning. Denna rätt fastställdes också i den nya barnlagsstiftningen
som infördes 2002. Primärundervisningen är obligatorisk och sedan 2003
avgiftsfri. Den stora tillströmningen av barn, sedan avgifterna togs bort,
medför att det råder stor brist på utbildade lärare och i många delar av Kenya
är lärarna underkvalificerade. Ännu har ingen nämnvärd ökning av elever skett
i de torra områdena i nordöstra provinsen där bara 11 procent av alla barn går i
skolan.
Skolgång efter primärskolan är inte avgiftsfri och även om antalet ökar är det
fortfarande mindre än hälften av eleverna i primärskolan som fortsätter.
Fattigdom är ett hinder för utbildning i allmänhet. Tidiga giftermål och
kvinnlig könsstympning, brist på sanitetskydd samt otillräckliga sanitära
faciliteter i skolorna utgör hinder för flickors skolgång. Hiv/aids utgör också
ett hinder. Föräldralösa barn måste arbeta för att försörja sig och sina syskon
istället för att gå i skolan. I de torra områdena i norra Kenya utgör avstånd och
säkerhetsproblematik hinder för barns rätt till utbildning. Några mobila skolor
har startats för att tillgodose minoriteter som lever som nomader.
Än så länge har inte information om barnkonventionen eller andra MRkonventioner inkluderats i läroplanen, inte heller inom lärarutbildningen. Vissa
kenyanska enskilda organisationer arbetar dock med att sprida kunskap om
dessa frågor bland elever och samarbetar även med lärare för att införa
13
mänskliga rättigheter i utbildningen på grundskole- och gymnasienivå. Den nya
sektorreformen inom utbildningsväsendet har planer på att integrera MRundervisning i skolan på olika nivåer, inklusive barns deltagande i
beslutsfattande.
År 2002 förbjöds aga inom skolväsendet, vilket tidigare varit mycket utbrett
och lett till flera uppmärksammade fall av misshandel och dödsfall. Förbudet
ledde till en upphetsad debatt i ämnet, där ett flertal debattörer argumenterade
för behovet av kroppsstraff som disciplinär åtgärd. Ännu har dock inget
konkret gjorts för att motverka fysisk bestraffning i skolan. Också under 2006
uppmärksammades sexuella övergrepp mot barn i skolan och
utbildningsministeriet avskedade misstänkta lärare.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
De allmänna livsvillkoren är fortsatt svåra men trenden är försiktigt positiv.
Human Development Index 2006 placerade Kenya som nr 152 av 177 stater.
Det är en liten förbättring sedan förra året då Kenya låg på plats 154.
Levnadsstandarden för det stora flertalet har fortsatt vara låg trots att
ekonomin under de senaste åren vuxit med fem–sex procent. Andelen
kenyaner som beräknas leva under fattigdomsstrecket (mindre än en USD per
dag) uppgår enligt uppgifter till drygt 50 procent. Tidigare har främst den
fattiga befolkningen på landsbygden uppmärksammats men enligt regeringen
har även fattigdomen i de urbana områdena ökat markant.
En fundamental politisk utmaning ligger i den skeva inkomstfördelningen som
visas i att de fattigaste 20 procenten endast har tillgång till fem procent av den
nationella inkomsten, medan de rikaste 20 procenten förfogar över 50 procent.
Denna inkomstfördelning är bland de mest ojämlika i världen och hög i Afrika.
Hiv/aids-epidemin bidrar till att familjer i alla dess former och andra sociala
strukturer får allt svårare att ta sitt sociala ansvar eftersom de är överbelastade
av behoven inom den externa familjen och tvingas ta på sig nya roller. Detta
har allvarligt påverkat samhällets förmåga att ta hand om utsatta grupper och
individer. Hittills har uppskattningsvis 1,5 miljoner kenyaner dött i aids, vilket
gjort 1,7 miljoner barn föräldralösa. Barns rätt till social trygghet och skydd har
ännu inte tacklats på ett sätt där stat, närsamhälle och familj långsiktigt
samverkar för ekonomiskt och socialt stöd till svaga grupper.
Fattigdomen i städerna har ökat dramatiskt och mycket lite har gjorts för att ta
itu med den enorma bristen på samhällsservice och infrastruktur i de växande
slumområdena. I Nairobi finns Kibera, det största slumområdet söder om
Sahara. Där beräknas det bo minst 500 000 människor. De största problemen
är bristen på tillgång till vatten och sanitet. Människorna som bor i slummen
14
har inte heller någon säkerhet i sitt boende eftersom de inte har några
rättigheter till det land de bor på eller till de hus/skjul de bor i.
Massvräkningar av folk i slumområden är inte ovanligt och dessa sker inte i
enlighet med internationella normer. De som vräks får inte reda på innan eller
mycket kort tid innan att de skall bli vräkta och följden blir att de blir hemlösa.
Den stora befolkningsökningen i städerna förväntas fortsätta och den urbana
fattigdomen öka ytterligare. Regeringen har visat vilja till uppgradering av
slumområden och man har allokerat pengar för denna förbättring i budgeten.
Det pågår även arbete med att utarbeta en landpolicy för att hitta alternativa
hyres- och arrendesystem. Regeringen erkänner också att massvräkningar är ett
problem och man arbetar med att utarbeta riktlinjer för hur vräkningar skall gå
till – i enlighet med internationella riktlinjer.
Bristen på tjänligt boende är omfattande och gäller inte bara urbana områden.
Även minoritetsgrupper på landsbygden har svårigheter. Rätten till bostad
påverkas till stor del av avsaknaden av progressiv stadsplanering, oklara
juridiska ägandeförhållanden av mark samt landstölder.
Stora delar av befolkningen saknar tillgång till rent vatten och sanitet. Siffrorna
varierar men några siffror som uppgetts är att 60 procent av befolkningen i
urbana områden har tillgång till vatten och sanitet medan siffran på
landsbygden endast är 40 procent. Faciliteterna är generellt sett dåliga. Kvinnor
är hårdast drabbade av den svåra vattensituationen eftersom de vanligen har
huvudansvaret för att hämta vatten. På landsbygden beräknas majoriteten av
kvinnorna gå mer än en och en halv timme per dag efter vatten. Bristen på rent
vatten och sanitet bidrar till sjukdom och ökad dödlighet.
Livsmedelssäkerheten i landet är fortfarande bekymmersam. Det finns
områden där bristen på livsmedel är akut och beroendet av nödsändningar av
mat blivit närmast permanent. Livsmedelssituationen är till viss del en effekt av
svåra naturförhållanden och torka, men är framför allt en konsekvens av
bristande politisk planering och svag förvaltning. Undernäring är ett problem –
över 30 procent av befolkningen beräknas vara undernärda.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kenya har anslutit sig till FN:s konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW). Kenya har dock inte ratificerat
tilläggsprotokollet till CEDAW om individuell klagorätt. Kvinnan har historiskt
15
sett inte gynnats av vare sig politiskt ansvarstagande eller progressiv
lagstiftning, utan Kenya är fortfarande ett i grunden starkt patriarkaliskt
samhälle. Även de så kallade traditionella normerna som är så avgörande för
flertalet på landsbygden gör stor åtskillnad mellan könen och diskriminerar
kvinnor och flickor.
Kvinnor diskrimineras i lag vad gäller arv, vid ansökan om pass och när det
gäller att ge kenyanskt medborgarskap till sina barn. Familjelagstiftningen är
olika för olika religiösa grupper och sedvanerätt är en accepterad del av
familjerätten. Den samhälleliga diskrimineringen tar sig många uttryck.
Kvinnor kontrollerar färre resurser än män.
I västra Kenya är det vanligt att ärva hustrur. När en man dör tas hans hustru
över av någon av mannens manliga släktingar. Många kvinnor motsätter sig
detta men tvingas gifta om sig.
Kvinnlig könsstympning praktiseras i stora delar av landet. Det förefaller dock
som om utvecklingen går mot att allt färre utsätts för ingreppet. Kvinnlig
könsstympning är vanligare på landsbygden än i urbana områden och det
varierar stort beroende på etnicitet. Utbildning är en viktig faktor och kvinnor
som är utbildade löper mindre risk att bli omskurna än kvinnor utan någon
utbildning. Trots att presidenten och regeringsföreträdare uttalar sig mot
könsstympning så har regeringen inte genom lagstiftning totalt förbjudit denna
sedvänja. Barnlagen förbjuder emellertid kvinnlig könsstympning på flickor
under 16 år. Samhällsproblemet diskuteras ofta i den offentliga debatten och
många aktivister, kyrkoledare och enskilda organisationer arbetar med att
bekämpa könsstympning. Kenya har skrivit under Maputo-protokollet mot
kvinnlig könsstympning.
Kvinnans underordnade ställning medför att hon har ett mycket betungande
ansvar för både familjen och hemmet samt ofta också för det produktiva
arbetet, till exempel familjejordbruk, småskalig handel etc.
Våld mot och våldtäkt av kvinnor och flickor är ett betydande och ökande
samhällsproblem. Uppskattningar som har gjorts hävdar att ungefär 25 procent
av alla kvinnor mellan 12 och 24 år har utsatts för våldtäkt, en uppgift som
vissa menar är för låg. Ett omfattande forskningsprojekt ger vid handen att
mellan 40 och 45 procent av kvinnorna i studien har utsatts för sexuellt våld
någon gång under sin livstid. Samma forskning visade att 80 procent av de
tillfrågade kvinnorna utsatts för fysiskt våld under barndomen och drygt 60
procent under vuxenlivet. Påföljden för våldtäkt är fängelse upp till livstid, men
oftast ges inte mer än tio års fängelse. Väldigt få fall når emellertid domstol då
det finns många kulturella och institutionella faktorer som avskräcker kvinnor
från att söka rättvisa den vägen. Samhälleliga uppfattningar avråder folk från
16
att utanför hemmets väggar diskutera vad som betecknas som
”familjedispyter”. Polisen har så smått börjat upprätta kvinnovänliga
polisenheter att arbeta med våld mot kvinnor samt börjat utbilda poliser i att
hantera våld mot kvinnor.
Abort är förbjudet förutom då moderns liv är i fara. Ett antal kvinnor dör varje
år som en konsekvens av illegala aborter. 40 procent av dessa är kvinnor och
barn under 20 år.
Positiva lagliga framsteg för kvinnors rättigheter som länge emotsetts har
uteblivit. Lagförslag, rörande positiv särbehandling för kvinnor i politiska
beslutsorgan, jämställdhet och förbud mot diskriminering samt progressiv
familjelagstiftning, har arbetats fram men har ännu inte antagits av parlamentet.
Dock antogs under 2006 en lag mot sexuellt utnyttjande, vilket är positivt även
om man exempelvis inte fick igenom att den ska omfatta våldtäkt inom
äktenskapet. Det finns en domstol för familjerättsliga tvister samt en National
Commission on Gender and Development för att arbeta med integrering av
genusfrågor i den nationella utvecklingen genom lobbying, koordinering och
rättslig reform.
Det finns en rad enskilda organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter ur
olika aspekter och dessa har visat sig ha en anmärkningsvärd kapacitet att både
medvetandegöra och mobilisera kvinnor på landsbygden, erbjuda rättshjälp
samt aktivt förespråka juridiska och policymässiga förändringar. Dessa
organisationers framgångsrika arbete ligger till stor del bakom både det ökade
intresset för politiskt arbete bland kvinnor, förändringar i samhällsattityder
samt förslag till grundlagsförändringar främjandes kvinnors rättigheter.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter är en prioriterad fråga som den kenyanska regeringen driver.
Kenya har en barnlag som antogs i mars 2002. Denna lag definierar för första
gången barn som en person under 18 år och konsoliderar alla lagar som har
med barn att göra. Den inkorporerar även många av de rättigheter som finns i
barnkonventionen samt ger barn ökad tillgång till skydd och hjälp. I praktiken
är barn i Kenya fortfarande i hög utsträckning utsatta för våld, övergrepp och
diskriminering. Det främsta problemet är avsaknaden av den institutionella
infrastruktur och de resurser som krävs för lagens genomförande. En översyn
av barnlagen inleddes under 2006.
Fattigdomen drabbar barn i högre utsträckning än vuxna. Livsmedelsbrist, till
följd av jordbrukets låga produktivitet, torkan, samt bristande mark- och
vattenvård, har lett till att undernäring är utbredd bland barn.
17
Hiv/aids-epidemin har lett till ökad barnadödlighet och till ett stort antal
föräldralösa barn. Barn från familjer med hiv/aids är diskriminerade och
stigmatiserade. Rapporter visar att ungefär tio procent av alla barn är
föräldralösa vilket innebär att de förlorat en eller båda föräldrarna. Av dessa
barn har mer än hälften blivit föräldralösa som en följd av hiv/aids. Hiv/aids
har också bidragit till att antalet gatubarn ökat. Gatubarn utnyttjas sexuellt,
ekonomiskt och fysiskt av ”beskyddare” och poliser.
Barnprostitution är ett växande problem, speciellt i kustområdena och det
drabbar både flickor och pojkar. Handel med barn förekommer och UNICEF
uppskattar att det rör sig om 10 000 – 30 000 barn. I vissa delar av landet är
barnäktenskap vanligt. Fattigdom och hiv/aids har resulterat i att unga flickor
tvingats in i sexuella relationer.
Trots att det är förbjudet är tortyr och annan grym och förnedrande
behandling av barn inte ovanligt.
Flera kulturella sedvanor såsom tidiga giftermål, kvinnlig könsstympning samt
preferens för pojkar, drabbar speciellt flickors möjlighet till utveckling. Det
svåra samhällsproblemet som sexuellt utnyttjande av och våld mot flickor, men
i även mot pojkar, uppmärksammas i allt högre utsträckning i kenyansk media.
Ytterligare utmaningar avseende barnets rättigheter är bristen på en
tvärsektoriell barnpolicy som följs upp effektivt, svårigheterna med att se barn
som egna individer med egna rättigheter och barns rätt att göra sin röst hörd i
beslut som berör dem.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Relationerna mellan olika religiösa grupper har historiskt sett varit harmoniska i
Kenya. Strider och förtryck på religiös grund är sällsynta. Talesmän för den
muslimska minoriteten, som uppgår till mellan 15 och 25 procent av
befolkningen, hävdar emellertid att de diskrimineras av den kristna majoriteten
inom utbildningsväsendet, statsförvaltningen och i affärslivet. Islamisk
extremism har det funnits få tecken på.
I Kenya, vars 34 miljoner innevånare är fördelade på ett 40-tal etno-lingvistiska
grupper, är Ogiekfolket den etniska minoritet som uppges vara mest utsatt.
Ogiek är historiskt ett samlar- och jägarfolk i Rift Valley-provinsens
skogsområden. I takt med att dessa skogar avverkas hotas deras livsbetingelser
och uppehälle, samt på sikt deras överlevnad. I takt med att de engagerat sig
för att protestera mot olagliga vräkningar av dem och rovdrift på skogen har de
även utsatts för en ökad repression av statsmakten.
18
Under året skedde ett antal sammandrabbningar mellan olika stammar, flera
med dödligt utfall. Marginalisering, brist på land och dålig ekonomi till följd av
torkan men även mångfald av vapen och ovillighet från polisen att stävja våldet
anges som några av de bidragande orsakerna.
Generellt sätt är landets resurser ojämnt fördelade mellan stad och landsbygd
och mellan olika regioner och denna ojämna fördelning har också en etnisk
dimension.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är förbjudet enligt kenyansk lagstiftning. Det gäller även i det
senaste konstitutionsförslaget som togs till folkomröstning 2005. Ytterst få har
emellertid åtalats och fällts i enlighet med lagen. Lagen medför dock att homo-,
bi- och transpersoner inte har rätt till preventiv och kurativ hiv-relaterad vård.
Den öppna samhälleliga debatten verkar inte ge utrymme för någon förståelse
för homo-, bi- eller transsexuellas situation eller levnadsval och de inflytelserika
kyrkorna hävdar att homo-, bi- och trassexualitet är syndfullt. Icke desto
mindre så finns det en viss tolerans för homosexuella relationer, inte minst i
kustprovinsen. Toleransen är dock inte större än att homosexualitet inte får
framstå som en alternativ och legitim livsstil, att homosexuella inte får leva
öppet som homosexuella samt att de inte får ställa krav på likaberättigande av
stat, lagstiftning och samhälle.
18. Flyktingars rättigheter
Kenya har anslutit sig till 1951 års flyktingkonvention samt 1967 års
tilläggsprotokoll. Landet har dock inte genomfört någon individuell
statusprövning av personer som sökt skydd. Skyddsbehövande har däremot
kunnat vända sig till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och där genomgått
en statusprövning alternativt erbjudits kost och logi i något av flyktinglägren i
norra delen av landet. Personer som befinns ha skyddsbehov förses med ett
intyg från UNHCR om att personen bedöms vara flykting, vilket utgör ett
skydd mot återsändande till hemlandet. De kenyanska myndigheterna förefaller
respektera dessa mandatbrev och det finns inga uppgifter om att flyktingar
tvångsvis skulle ha återsänts till sina hemländer.
Under de senaste åren har den kenyanska regeringen i samarbete med bland
annat UNHCR arbetat fram förslag till en nationell lagstiftning. Lagförslaget är
baserat på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga status och uppfyller de
grundläggande kraven på en nationell lagstiftning. Lagförslaget är ännu inte
antaget.
19
Kenya har drabbats av mycket stora flyktingvågor på grund av instabilitet och
krig i grannländerna och har ställt upp och tagit emot dessa personer. De flesta
kommer från Somalia och Sudan och det finns nu flera hundra tusen flyktingar
i Kenya. I de tre stora flyktinglägren som finns i norra Kenya är
säkerhetssituationen ofta allvarlig. Sexuellt våld mot kvinnor är ett problem.
Det hårda klimatet gör att det är svåra levnadsförhållanden i lägren. Begränsad
tillgång på mat har lett till undernäring. Kenya tillåter inte flyktingarna att röra
sig fritt utanför lägren.
I samband med att polisen gör stora ”razzior” i förorter och i slumområden i
jakt på flyktingar som olagligt uppehåller sig i Nairobi och andra storstäder
begås ofta övergrepp, våldtäkter och godtyckliga frihetsberövanden.
19. Funktionshindrades rättigheter
Trots att lagstiftningen officiellt förbjuder diskriminering av funktionshindrade
personer är de en utsatt och marginaliserad grupp av den kenyanska
befolkningen. En lag om funktionshindrades rättigheter antogs 2003. Förutom
att personer med funktionshinder får utstå orättvis behandling i samhället, där
attityderna mot dem ofta är oförstående, så kränks deras rättigheter av polis
och myndighetspersoner genom godtyckliga arresteringar, övervåld och
våldtäkter. Barn med funktionshinder göms inte sällan undan av föräldrarna.
De flesta offentliga byggnader, som sjukhus och skolor, samt offentliga
färdmedel är inte anpassade till funktionshindrade. Ett växande antal enskilda
organisationer arbetar för att öka medvetenheten om deras situation och främja
funktionshindrades rättigheter. Staten har tagit fram en särskild handlingsplan
för att främja funktionshindrades rättigheter. Inom ramen för
primärskolereformen har också tillgången till utbildning för barn med särskilda
behov stärkts.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Kenya finns det ett dynamiskt civilsamhälle. Många enskilda organisationer
ägnar sig med framgång åt att övervaka och dokumentera kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, sprida utbildning om dessa samt förespråka juridiska,
institutionella och policymässiga förändringar för ökad respekt av dessa
rättigheter. Bland de mest välrenommerade kan nämnas Kenya Human Rights
Commission, Legal Resources Foundation och International Commission of
Jurists − Kenya.
20
Som tidigare nämnts finns även organisationer som arbetar specifikt med
kvinnors rättigheter. Som framstående exempel kan ges Federation of Female
Lawyers − Kenya (Fida), Education Centre for Women in Democracy och
Kenya Women’s Political Caucus.
Även beträffande barnets rättigheter har flera nya organisationer och nätverk
startats för att sprida kunskap om barnkonventionen samt erbjuda rättshjälp
för utsatta barn. Child Rights Advisory and Documentation Legal Centre,
CRADLE, är en av dessa.
Antalet internationella NGOs verksamma i Kenya är stort. Många samarbetar
med sina lokala systerorganisationer.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Många internationella aktörer är aktiva inom området mänskliga rättigheter.
Till dem hör UNICEF som har ett tydligt rättighetsperspektiv på sina insatser i
landet. UNIFEM verkar för kvinnor i beslutsfattande ställning och för
kvinnors rättigheter generellt. UNDP har direktstöd till utveckling av
parlamentet, decentraliseringsreformer, rättssektorn och det civila samhället.
Sverige arbetar med att införa ett rättighetsperspektiv i hela
utvecklingssamarbetet med Kenya och stöder också specifika insatser
relaterade till mänskliga rättigheter. Civila samhällets ansträngningar för att
främja kvinnors och barns åtnjutande av de mänskliga rättigheterna stöds
främst via UNIFEM respektive UNICEF. Via UNDP stöder Sverige bland
annat civila samhällets arbete med rättshjälp och utbildning i mänskliga
rättigheter. Sverige stöder dessutom den rättssektorreform, GJLOS, som
omnämnts och som omfattar flera av de rättigheter som diskuterats här.
Genom UNHCR och WFP ger Sverige stöd till flyktingarnas rättigheter. Stöd
utgår också till uppgradering av slumområden för att bättre tillgodose de
fattigas levnadsstandard och sociala rättigheter. Stöd till en hälsosektorreform
är under beredning.
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Fgf

5 Cards oauth2_google_07bf2a28-bcd3-42a3-9eef-1d63e3edcbe8

Create flashcards