IP/07/429
Bryssel den 28 mars 2007
Kommissionen föreslår ett slut på slöseriet med
fiskeresurserna
EU-kommissionen har i dag antagit ett meddelande om minskning av de
oönskade fångsterna och stopp för kassering av fångst i EU:s fiskesektor.
Kassering innebär att man kastar överbord den fisk eller andra marina
organismer som man inte vill ha och som har fångats oavsiktligen. Mängden
fisk som kastas överbord i EU:s fiskesektor varierar stort, från försumbar i
vissa småskaliga kustfisken till upp till 70–90 % av fångsten i vissa trålfisken.
Den strategi som föreslås är helt ny för den gemensamma fiskeripolitiken.
Den innefattar bland annat ett gradvist förbud mot kassering i fiske efter
fiske och normer för högsta tillåtna bifångst. Dessa åtgärder kommer att
stimulera näringen att hitta vägar att nå bifångstmålen, utan att man behöver
mängder av åtgärder för att reglera landningarna. Yrkesfiskarna kommer
således att motiveras att endast fiska den mängd som kan saluföras.
Debatten om hur dessa mål kan uppnås kommer att fortsätta till slutet av
2007 och de första förslagen till åtgärder kommer att kunna läggas fram
under 2008.
Det är slöseri med värdefulla marina resurser att kasta fångst överbord, säger Joe
Borg, EU:s kommissionär för fiske och havsfrågor.
Ur både ekologisk, ekonomisk och etisk synpunkt är det fullkomligt orimligt. Ju
snabbare vi sätter stopp för detta slöseri, desto bättre för fiskbestånden, den marina
miljön och fiskerinäringen.
Frågan om fångst som kastas överbord har behandlats i EU förr, främst genom
åtgärder som reglerar fiskeredskap, t.ex. maskstorlek för fiskegarn, användningen av
selektionspaneler på garn eller akustisk utrustning. Syftet har till stor del uppnåtts för
vissa typer av fiskeredskap, men de aktuella bestämmelserna är alltför komplicerade
att tillämpa och kontrollera. Ännu komplexare bestämmelser skulle motverka sitt
syfte.
Kommissionen anser att ett förvaltningssystem baserat på resultat, definierat på
grundval av högsta godtagbara bifångst, tillsammans med ett krav på att landa hela
fångsten, bättre kommer att motivera yrkesfiskarna att utforma de tekniska lösningar
som passar just deras verksamhet bäst. Ett sådant system skulle vara mycket
enklare för alla parter, både när det gäller genomförandet och kontrollen av
efterlevnaden. Det skulle kompletteras med bestämmelser om exempelvis förbättrad
selektivitet för fiskeredskap, stängda områden och krav på byte av fiskeområde vid
förekomst av stora ansamlingar ungfisk.
Den exakta uppbygganden av ett sådant förvaltningssystem och dess effekter på
andra bestämmelser kommer att behöva utarbetas i detalj, liksom vilka regler som
ska gälla för landningar av fisk som tidigare skulle ha kastats överbord. Tanken med
meddelandet är att det ska starta en debatt som ska pågå under hela året. En
genomförandeplan för olika typer av fisken kommer att utarbetas och de första
bestämmelserna för enskilda fisken kan komma att föreslås så tidigt som 2008.
Kassering hotar hållbarheten
Oönskade fångster och kasseringar är ett direkt hot mot hållbarheten i det
europeiska fisket, eftersom de flesta fiskar och organismer som kastas överbord inte
överlever. Kasseringen påverkar främst ungfisk som är mindre än den minsta tillåtna
landningsstorleken. Syftet med den minsta tillåtna landningsstorleken är att undvika
att ungfisk blir målfångst, och i stället stannar i havet för att fylla på bestånden.
Kassering drabbar emellertid också bestånd av vuxen fisk. Det kan hända i fisken
där flera arter fångas tillsammans (t.ex. torsk, kolja och vitling). Fartyget kanske har
kvoter kvar för en av arterna (kolja), men inte för de andra (torsk eller vitling). Det
händer också att fiskarna väljer att behålla endast den mest värdefulla fisken och
kassera fisk av lägre värde, trots att den går att saluföra.
Kassering leder till en minskning av mängden vuxen fisk som kan fångas och säljas,
eftersom fisken fiskas när den är för ung, vilket minskar antalet fiskar som kan föröka
sig. På så sätt minskar produktiviteten i haven. Kasseringen påverkar också andra
arter som tas som oönskade bifångster, inte bara icke-kommersiella fiskarter, utan
också andra marina organismer som vissa sjöfåglar, sköldpaddor och däggdjur.
Detta underminerar inte bara den biologiska och ekonomiska hållbarheten i det fiske
där det sker, utan kan också ha en bredare negativ påverkan på den marina miljön,
de marina ekosystemens integritet och bevarandet av den biologiska mångfalden.
Kassering står därför i strid både med målen för den gemensamma fiskeripolitiken
och med specifika åtaganden som Europeiska unionen har gjort, t.ex. i samband
med FN:s konvention om biologisk mångfald eller åtagandet att förvalta fiskbestånd
för ett hållbart uttag som gjordes på världstoppmötet i Johannesburg om hållbar
utveckling.
Bakgrund
Enligt en undersökning från 2005 utförd av FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation, FAO, torde kasseringarna i Nordatlanten uppgå till ca
1 332 000 ton per år – 13 % av fångsten. För Nordsjön beräknas de uppgå till mellan
500 000 och 880 000 ton. I vattnen väster om Irland och Skottland kastades mellan
31 och 90 % av fångsten överbord, beroende på typ av flotta, målart och djup. I
Medelhavet och Svarta havet kastades 18 000 ton eller 4,9 % av fångsten överbord.
I Östersjön bedömdes siffran vara låg, i genomsnitt 1,4 %.
Se även Memo/07/120.
2
