Mats Kinnwall Marknadsanalys
Efter valet: Politiska och
ekonomiska perspektiv
Så är då Riksdagsvalet avklarat, den åttaåriga epoken av borgerlig Alliansregering är till
ända och en ny regering har tillträtt. Även om en hel del av krutröken skingrats de senaste
veckorna är det fortfarande inte helt lätt att reda ut de privat- och samhällsekonomiska
konsekvenserna av regimskiftet. Låt oss inleda med en snabb genomgång av de parlamentariska förutsättningarna.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu fått möjlighet
att bilda regering med Stefan Löfven som statsminister,
samtidigt som Vänsterpartiet uteslutits från regeringstaburetterna. Det betyder att regeringen kommer att vila
på en mycket bräcklig parlamentariskt bas bestående
av endast c:a 38 procent av valmanskåren. Visserligen
var vänsterpartisterna besvikna på S för att ha blivit
avsnoppade men S-MP-regeringen kommer nog ändå i
praktiken att kunna räkna in V i regeringsunderlaget, det
är närmast uteslutet att V skulle rösta emot regeringen i
någon avgörande fråga och därmed riskera att fälla regeringen. Regeringen får dock inte majoritet i Riksdagen
ens med V som stödparti utan når bara 43 procent.
Två hinder som S och MP lyckats forcera i förhandlingarna är kärnkraften och försvaret. MP har under valrörelsen argumenterat hårt för att två kärnkraftverk ska stängas under mandatperioden. Energiuppgörelsen innebär att
kärnkraften ska bära en större del av sina samhällsekonomiska kostnader, att säkerhetskraven ska skärpas och att
kärnavfallsavgiften höjas. Enligt miljöpartiet kommer detta
att innebära att flera kärnkraftverk kommer att tvingas
stänga p.g.a. olönsamhet, återstår att se hur det blir med
det. Vad det gäller försvaret har MP tvingats vika ner och
måste nu acceptera ökade anslag till försvaret vilket bl a
ger utrymme för inköp av Jas-plan och ubåtar.
Än återstår flera tunga frågor där regeringspartierna
har olika ståndpunkter, t ex framtiden för Bromma
flygplats och Förbifart Stockholm. Med tanke på att
båda partierna visat sig vara beredda till långtgående
eftergifter tyder dock det mesta på att man kommer till
lösningar även i dessa tvisteämnen.
Budgetpropositionen nästa nålsöga
Nästa nålsöga för regeringen att passera är budgetpropositionen. Vänsterpartiet har spelat ett högt spel genom att
kräva en uppgörelse som bl a innehåller förbud mot vinster
i välfärden för att stödja S-MP-regeringens budgetförslag.
I dagarna har också regeringen och Vänsterpartiet kommit överens i vinstfrågan, vilket innebär att detta hinder har
röjts undan. Uppgörelsen innebär bl a att överskott ”som
huvudregel” ska återinvesteras i verksamheten. Privat insatt
kapital och låg ränta på detsamma behöver inte återinvesteras. Vidare ska kommunerna i framtiden få bestämma
över etableringen av friskolor. En utredning tillsätts som
i mars 2016 ska lägga fram de samlade förslagen inom
området. Det betyder att det knappast kan bli tal om några
regelförändringar förrän tidigast i mitten av 2016. Föga
överraskande möter överenskommelsen kraftig kritik från
borgerligt håll, inom detta område verkar regeringen vara
beredd att riva broarna till borgerligheten.
Mats Kinnwall är analyschef för Svensk
tillväxtbarometer på Blue Institute. Han
var under åren 2009-2013 chefsekonom
på Sveriges kommuner och landsting och
under perioden 1995-2009 makro- & finansanalytiker på Handelsbanken, de sista fyra
åren som chefsanalytiker. Mats har även
arbetat som utredare på Riksbanken och
Industriens utredningsinstitut (nuvarande
Institutet för Näringslivsforskning) under
1980-90-talen och har en flerårig erfarenhet
1
som forskare och lärare i nationalekonomi
på Stockholms universitet. Mats är även
styrelseledamot i AP7 och Skandia Investment Management samt extern ledamot i
Borlänge kommuns finanskommitté.
Mats har under åren förekommit frekvent i
medierna som kommentator av den ekonomiska och finansiella utvecklingen och som
flitig skribent på tidningarnas debattsidor.
För närvarande skriver Mats regelbundet
krönikor på SvD:s Börsforum.
Mats Kinnwall Marknadsanalys
Stalltipset: S-MP får igenom sin budget
De forna allianspartierna kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag som ställs mot S-MP-förslaget.
En dark horse är Sverigedemokraterna som skulle kunna
stoppa S-MP-regeringens budget genom att rösta för
Alliansens förslag. SD har svävat en aning på målet men
ändå antytt att de skulle kunna tänka sig att rösta för
Alliansens budget när väl det egna förslaget röstats bort.
Osvuret är bäst men troligast är ändå att SD röstar emot
såväl Alliansens som S-MP:s budgetförslag, som båda t
ex kommer att innehålla ytterligare medel till flyktingmottagning, vilket innebär att förslaget från S-MP kommer
att vinna. Summan av kardemumman är att det mesta
talar för att regeringen kommer att få aktivt stöd för sin
budgetproposition av V och passivt stöd av Alliansen
och SD.
En annan förändring, som kan komma att genomföras
redan i höst och som det finns relativt stor enighet kring
över blockgränsen, är amorteringskrav på bostadslån. I
Sverige är den genomsnittliga löptiden för ett bolån 50
år, enligt den europeiska branschorganisationen European Mortgage Federation. I jämförbara länder som
Finland, Tyskland, Norge m fl, är däremot den genomsnittliga amorteringstiden för bolån endast 20-30 år.
Om liknande regler skulle införas i Sverige kan det alltså
innebära att svenskarna måste betala av på sina lån
betydligt snabbare än i dag, något som innebär stora
konsekvenser för många hushålls privatekonomi och
samtidigt öka hushållssparandet.
Svårstyrt pastorat på längre sikt
Jag tror således att Stefan Löfven kommer att klara av
att få igenom en första budget. Det betyder dock ingalunda att det kommer att bli lätt för regeringen att styra
landet de kommande fyra åren. S-MP-regeringen vilar
som sagt bara på c:a 38 procent väljarstöd och kommer
att behöva support från andra partier. Det räcker alltså
inte heller med stöd från Vänsterpartiet för att skapa
majoritet i Riksdagen vilket förklarar Stefan Löfvens
intensiva flört med Centerpartiet och Folkpartiet. Det
är dock mycket osannolikt att något av mittenpartierna
kommer att lockas till ett organiserat samarbete med regeringen, åtminstone under den närmaste tiden. Jag har
mycket svårt att se att FP och/eller C skulle ställa upp på
t ex S-MP-regeringens ekonomiska politik med omfattande skattehöjningar, som i betydande utsträckning går
i motsatt riktning mot den politik som Alliansen stått för
de senaste mandatperioderna. Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om välfärdsvinsterna
kommer att ytterligare fördjupa och vidga klyftan mellan
regeringen och borgerligheten.
Direkta ekonomiska effekter av maktskiftet
Frågan är då vilken inriktning den ekonomiska politiken
kommer att få. Under valrörelsen har S och MP gått fram
med delvis olika ekonomiska förslag. Socialdemokraterna lovade t ex höjda tak i a-kassan och sjukförsäkringen,
höjd skatt på inkomster över 60000 kronor i månaden,
sänkt skatt på pensionsinkomster, höjt barnbidrag och
underhållsstöd, en tredje pappamånad och en storsatsning på jobben inom välfärdssektorn. Dessutom ville
man finansiera en stor del av förslagen, förutom med
höjd inkomstskatt, med höjd restaurangmoms och höjd
arbetsgivaravgift för unga. Man ville även sänka taket för
rut-avdragen från 50000 kr till 25000 kr och ta bort rutavdraget för läxhjälp.
Miljöpartiet ville också höja a-kassan och höja inkomstskatten men redan på inkomster över 40000 kr
i månaden. MP ville också höja flera miljöskatter och
avskaffa rut-avdraget för läxhjälp men i övrigt behålla nuvarande rut-system och dessutom utvidga rot-avdragen
till att även gälla hyresgäster.
Förhandlingarna har hittills bl a lett till att S övergivit sitt krav på avskaffande av krogmomsen och höjd
arbetsgivaravgift för unga. Socialdemokraterna har även
accepterat att rut-avdraget behålls. S-MP har även enats
om att höja a-kassan till 80 procent och att höja högsta
nivån i a-kassan. Nyligen enades man även om att höja
skatten på inkomster över 50000 kr/månaden, genom en
gradvis avtrappning av jobbskatteavdraget. Dessutom
stödjer såväl S, MP som stora delar av oppositionen
den av regeringen tillsatta Företagsskattekommitténs
förslag om en särskild beskattning av finanssektorn, en
så kallad bankskatt. Förslaget går ut på att neutralisera
det minskade skatteuttag från storbankerna som 2013
års bolagsskattesänkning innebar. Totalt ska skatten
inbringa omkring 4 miljarder kronor. Däremot blir det
ingen bensinskattehöjning, något som MP hade på sin
kravlista.
Även om det fortfarande råder oklarheter på en del
punkter talar det mesta för sammanlagda skattehöjningar i storleksordningen 30-35 mdr kr som ska finansiera
utgiftsökningar i form av höjd a-kassa, mer resurser till
skolan, etc.
Extraval osannolikt
Samtidigt talar historien starkt emot att de etablerade
partierna skulle medverka till att skapa ett politiskt kaos
i Riksdagen med extraval som konsekvens. Varken de
forna allianspartierna eller de röd-gröna vill framstå som
oansvariga. Dessutom finns det en betydande risk för att
ett extraval, särskilt om det framtvingas av att de etablerade partierna inte kan komma överens, skulle innebära
att Sverigedemokraterna går ytterligare framåt. Något
som ändå kan tala för akut regeringskris och extraval är
det faktum att SD framgångar kraftigt ritat om den parlamentariska kartan. Om SD bedömer att man kan kapa åt
sig en ännu större del av väljarkakan i samband med ett
tidigt extraval, kan man mycket väl rösta för Alliansens
budgetförslag och därmed fälla S-MP regeringen.
Ett närmare samarbete med C eller FP kan däremot
inte uteslutas när krutröken skingrats längre fram i mandatperioden, även om en formell regeringssamverkan är
ytterst osannolikt. Sannolikt kommer överenskommelser
slutas över blockgränserna i enskilda frågor där partierna
har likartade ståndpunkter, bl a inom skolans område,
familjepolitiken och skatten för pensionärer. Vi vet även
att S, vid sin senaste kongress, ställde sig positivt till
2
Mats Kinnwall Marknadsanalys
ett särskilt bosparande med den norska modellen som
förebild. Eftersom även KD, MP och C tidigare ställt sig
positiva till modellen, som bl a innehåller statligt subventionerat sparande för unga, skulle ett sådant förslag
kunna komma upp på bordet. Just nu verkar FP ligga
närmast till hands som samarbetspartner, eftersom det
är rätt troligt att Jan Björklund kommer att avgå inom de
närmaste åren vilket kan öppna upp för en delvis annan
inriktning för FP. Däremot har Annie Lööf vind i seglen
och har knappast något att vinna på att vika från den
nuvarande tuffa oppositionsretoriken.
Parlamentariskt dödläge –
politisk handlingsförlamning
Min gissning blir sammanfattningsvis att S-MP-regeringen kan hanka sig fram ett tag med hjälp av hoppande majoriteter, ibland vilande på V och ibland på C/
FP. Samtidigt blir det mycket svårt för regeringen att
genomföra några omfattande återställare av Alliansregeringens reformer eftersom det är osannolikt att C/FP
skulle gå med på detta. Visserligen hävdar valets vinnare
att valresultatet ska tolkas som att folket vill ha förändring efter åtta år med Alliansregeringen. Man kan dock
inte med fog hävda att Alliansregeringen förlorade valet
till vänster – de röd-gröna gick inte framåt jämfört med
2010-års val – men väl till Sverigedemokraterna, ett parti
som knappast står för en politik som innebär en kraftig
vänstersväng. Det är t ex långt ifrån säkert att regeringen och V kommer att lyckas få igenom sina förslag
om vinstbegränsningar i välfärden, eftersom det just nu
verkar finnas en klar majoritet emot.
Studerar man historien lite närmare visar det sig
dock att liknande katastrofer i stort sett endast drabbar ekonomier som mer eller mindre har imploderat, i
normalfallet är det helt andra faktorer än de offentliga
finanserna som avgör ränteläget. Ingenting tyder på att
en tillträdande S-MP regering tänker växla in på ett spår
som allvarligt äventyrar statsfinanserna samtidigt som
de finanspolitiska ramverken i stort sett förhindrar att
oppositionen skjuter sönder de offentliga finanserna. Det
finns därför inga skäl att förvänta sig att Sverige, ett av
världens stabilaste länder med i grunden mycket god
ordning på de offentliga finanserna, skulle straffas hårt
av de finansiella marknaderna. Risken för att den osäkra
parlamentariska situationen i Sverige skulle resultera i
kraftigt stigande marknadsräntor och/eller en dramatisk
kronförsvagning får därför bedömmas som mycket liten.
Det hindrar inte att den politiska osäkerheten kortsiktigt
skulle kunna skapa viss turbulens i de finansiella marknaderna. Bilden nedan visar att såväl kronkursen som
långa obligationsräntor har hoppat omkring en hel del i
anslutning till Riksdagsvalet. Faktum är dock att kronan
har stärkts och obligationsräntorna fallit en hel del sedan
valet. Den här typen av små, återkommande rörelser i
marknaderna kan dock inte självklart kopplas till enskilda
händelser som det svenska valet. I den mån de finansiella
marknaderna reagerar på eventuell svensk politiskt turbulens kommer det att bli uppenbart på lite sikt.
Inget hot mot svensk kreditvärdighet
Frågan är då vilka övriga ekonomiska konsekvenser som
regeringsskiftet kan tänkas få. Ett vanligt argument är
att politisk osäkerhet skapar oro i de finansiella marknaderna, vilket straffar instabila länder genom fallande
valutor och stigande räntor. Den svenska situationen
under början av 1990-talet med skenande budgetunderskott och statsskuld är ett praktexempel på ett förlopp
där marknaderna tappar förtroendet för ekonomin. Andra
exempel är de kollapser som inträffat i Sydeuropa de senaste åren i samband med eurokrisen. I samtliga dessa
fall steg marknadsräntorna dramatiskt i takt med ökande
riskpremier och kapitaltutflöden.
Hur påverkas Riksbanken?
En annan effekt av regeringsskiftet är som nämnts
höjningar av diverse miljöskatter, höjningar som i sin tur
riskerar att driva upp den allmänna prisnivån. Jag undviker medvetet att skriva ”…riskerar att höja inflationen…”
även om det i teknisk mening handlar om just detta. Skälet är att skattehöjningarna visserligen sannolikt innebär
engångsökningar av konsumentprisindex men knappast
kommer att leda till en process med snabbare prisökningar. Distinktionen är t ex mycket viktig för Riksbanken
som knappast kommer att förändra den penningpolitiska
inriktningen på grund av att skattehöjningarna höjer KPI
”one-shot”. Däremot kommer Riksbanken att väga in de
samlade effekterna av finanspolitiken på efterfrågeläget,
resursutnyttjandet och framtida inflationsutsikter i sina
kommande räntebeslut. Det är inte kristallklart vilket regeringsalternativalternativ som skulle innebära den mest
3
Mats Kinnwall Marknadsanalys
ter leder till negativa samhällsekonomiska effekter via
lägre arbetsutbud. Färre arbetade timmar innebär i sin
tur lägre skatteintäkter vilket delvis motverkar syftet med
inkomstskattehöjningen. Å andra sidan är det knappast
realistiskt, vilket man ibland kan få ett intryck av i debatten, att räkna med att inkomstskattesänkningar ska vara
”självfinansierande”, d.v.s. att ökningen av arbetsutbudet
blir så stor att de samlade skatteintäkterna ökar. Sammantaget kommer man knappast att kunna möta framtidens ökade efterfrågan på välfärdstjänster utan skattehöjningar, såvida man inte är beredd att snegla på andra
finansieringskällor alternativt minska ambitionsnivån.
Miljöskatter ingen stabil finansieringskälla
Vi vet nu att regeringen kommer att gå fram med betydande höjningar av diverse miljöskatter som i många
fall är en effektiv metod att påverka miljöpåverkande
aktiviteter. Däremot är miljöskatter ineffektiva som
finansieringskällor för välfärdssystemet just därför att de
tenderar att tränga under de miljöförstörande aktiviteterna och därmed erodera skattebaserna. Ett ökat inslag
av miljöskatter måste därför på sikt kompletteras med
andra inkomstförstärkningar/utgiftsminskningar för att
garantera finansieringen av välfärden.
Samtidigt riskerar ett ensidigt införande av högre
svenska miljöskatter att urholka delar av det svenska
näringslivets konkurrenskraft och ekonomins tillväxtförmåga, utan att de globala miljöproblemen för den
skull mildras på ett påtagligt sätt - därtill är den svenska
globala miljöpåverkan alltför liten. Med tanke på att
miljö- och klimatproblemen är gränsöverskridande är det
viktigt att införandet av skatter och andra nödvändiga
miljöpolitiska åtgärder sker i ett internationellt sammanhang.
expansiva finanspolitiken, eftersom S-MP-budgeten
innehåller såväl högre skatter som högre offentliga utgifter jämfört med Alliansens förslag. Riksbankens bedömning av framtida reporänta kommer därför troligen inte
att påverkas nämnvärt av regeringsskiftet.
Sammanfattningsvis kommer knappast regeringsskiftet att innebära några stora omedelbara, indirekta
ekonomiska effekter, via konsekvenser på räntor och/eller kronkursen. Skulle det däremot visa sig under resans
gång att landet blir mycket svårt att regera med återkommande regeringskriser, etc., kan vi hamna i ett annat
läge. Dit är dock som sagt, steget fortfarande långt.
Långsiktiga ekonomiska effekter
Även om klyftan i ekonomisk politik mellan Alliansen och
en S-MP-regering troligen inte kommer att vara bråddjup
eller milsvidd finns det onekligen betydande skillnader.
Detta gäller inte minst synen på skattepolitiken, skillnader som kan ha effekter på ekonomins långsiktiga
tillväxtförmåga.
Otaliga är de utredningar som behandlat välfärdens
framtida finansieringsproblematik och slutsatserna är
tämligen entydiga: Det kommer att uppstå ett rejält hål i
kommunsektorns kassakista som måste fyllas med fler
skattekronor. I annat fall måste antingen ambitionsnivån
i välfärdssystemen sänkas, graden av avgiftsfinansiering
höjas, effektiviseringstakten inom välfärdssektorn höjas,
eller en kombination av allt detta.
Även om det kan skymmas bakom den politiska retorikens slöja finns den en fråga som förenar partierna över
blockgränsen: värnandet av kvaliteten i välfärdssystemet.
Samtidigt som samtliga partier är besjälade av samma
ambition skiljer man sig dock rejält när det gäller metoderna. Sambandet mellan resurser och kvalitet i välfärden är visserligen inte klockrent. Samtidigt kan man inte
komma ifrån, vilket också partierna är relativt eniga om,
att en viktig nyckel till god kvalitet är ett starkt skatteunderlag. Skiljelinjen är dock skarp ifråga om metoderna
för att stärka skattebasen. Man skulle lite slarvigt kunna
säga att medan borgerligheten vill öka kommunsektorns
skatteintäkter och köpkraft genom att stimulera fram fler
jobb i den privata sektorn, vill de röd-gröna i första hand
höja skatteintäkterna genom att höja skatten för dem
som redan arbetar.
Visserligen träter man om hur stora effekterna är men
de flesta är överens om att högre skatt på arbetsinkoms-
Högre inkomstskatt negativt för potentiell BNP
S-MP-linjen innebär högre inkomstskatt och har därmed
rimligen långsiktigt negativa effekter på arbetsutbudet
och ekonomins produktionsförmåga, även om den aviserade skattehöjningen inte är dramatisk. Det finns andra
skattehöjningar där skattebaserna inte är lika flyktiga
som lönearbete, t ex höjd fastighetsskatt, och som därmed är mindre skadliga ur ett tillväxtperspektiv. Politikerna är väl medvetna om argumenten men med tanke på
hur impopulärt det tidigare systemet var hos allmänheten
är det ytterst osannolikt att någon regering kommer våga
föreslå en väsentlig höjning av fastighetsskatten.
Vad händer med den privata välfärdsproduktionen?
En sektor som vuxit relativt snabbt de senaste åren, särskilt i vissa storstadsområden, är privat verksamhet inom
välfärdsområdet. Under 2013 bestod 11,8 respektive 13,6
procent av kommunernas och landstingens kostnader av
köp av verksamhet från andra utförare att jämföra med
7,1 respektive 10 procent 2002.
Även efter måndagens uppgörelse mellan regeringen
och Vänsterpartiet är det oklart hur den framtida utvecklingen inom detta område kommer att gestalta sig, en utredning ska som nämnts tillsättas vars förslag dessutom
4
Mats Kinnwall Marknadsanalys
ska passera Riksdagens nålsöga våren 2016. Även om
det rimligen kommer att finnas kvar en del verksamheter,
som t ex en del kooperativ och ideella utförare, är det
sannolikt att ett vinstförbud skulle innebära att merparten av välfärdsproduktionen återgår i offentlig regi.
Osäkerheten om de framtida villkoren i branschen gör
i sig att stalltipset är att denna sektor kommer att växa
långsammare än under de senaste åren.
En del återställare men huvuddragen består
Sammanfattningsvis kommer regeringsskiftet att innebära att en del av Alliansregeringens politik rullas tillbaka,
t ex vad det gäller inkomstskatterna och privata inslag
i välfärden. Förutom ett allmänt högre skattetryck får vi
även räkna med en omläggning mot ett större inslag av
miljöskatter vilket sannolikt kommer att få strukturella effekter. En snabbavveckling av kärnkraften kan få påtagliga effekter på näringslivets konkurrenskraft via högre
energikostnader. Den strukturomvandling som tagit fart
med ökade privata inslag inom välfärdsproduktionen
kommer sannolikt att bromsas upp, om än kanske inte
stanna av helt.
Andra tänkbara struktureffekter av förväntade förslag
är att bankskatten kan påskynda bantningen av den
redan krympande banksektorn. Sedan toppen innan
finanskrisen har sysselsättningen i branschen minskat
med i storleksordningen 3000 personer motsvarande c:a
5 procent samtidigt som den totala sysselsättningen har
ökat med c:a 200000 personer eller 7,5 procent. Visserligen kommer bankerna säkert i stor utsträckning att
kunna vältra över kostnadsökningarna på kunderna men
en viss effekt på vinsterna, och därmed sannolikt också
på sysselsättningen i branschen, är ändå att vänta.
Dessutom kan eventuella amorteringskrav på bostadslånen att få kraftiga effekter på hushållens ekonomi och
höja hushållssparandet.
Mats Kinnwall
5
