Karlstads universitet
Estetisk-filosofiska fakulteten
Avd. språk/ Anna Lindholm
FACIT Instuderingsfrågor – Bolander, kapitel 7
1. Fundamentet i en påståendesats kan ju vara vilken satsdel som helst. Men
i praktiken finns vissa principer för hur man väljer att börja en mening.
Svenskans ledföljd regleras till stor del av ”viktprincipen”. Särskilt i
talspråk börjar man helst med ett kort, lätt led. Man undviker också att
börja en sats med ny information, något obekant utan med något som
lyssnaren känner igen. Man börjar ofta med att knyta till något som man
har sagt tidigare.
Fundamentet består därför oftast av något som redan är bekant, något
som inte innehåller ny information.
Naturliga fundament är alltså:
”bekanta” pronomen (jag, du, hon ...)
pronominella adverb (då, där, här ..)
bekanta substantiv
(solen, den här texten ...)
tidsadverbial
(igår, i förra veckan, 2007 ...)
Andra fundament får vanligtvis emfas (extratryck) och tolkas speciellt
som viktig och oväntad information.
Exempel på naturliga fundament:
Fagersta är en liten stad med ca 17 000 invånare. Det är ett gammalt
brukssamhälle och detta faktum har präglat staden. Nuförtiden är det
emellertid en modern industristad med et stort och viktigt stålverk.
Stålverket sysselsätter den största delen av befolkningen. Där tillverkar
man bl a verktygsstål.
2. Man gör två satser av en genom att göra ett led till predikativ i en ”det
är”-sats med de andra leden underordnade i en ”som”-sats.
Ex: Johan röker vita Prince. Det är Johan som röker vita Prince.
3. Ett ovanligt fundament (med ny tung information) är i allmänhet betonat.
Ofta innebär det en kontrast eller en motsättning till något annat Ex:
Henne tycker jag bra om, men honom har jag aldrig gillat.
I tal kan man framhäva vilket ord som helst genom betoning eller tryck.
Skillnaden mellan tal- och skriftspråk är att skriftspråket ofta har tunga,
långa led som fundament. Ex Att spela grammofon på nätterna borde inte
tillåtas (skrift) Det borde inte vara …. (tal)
4. Ordföljden är viktig i svenskan, eftersom vi använder den grammatiskt för
att signalera vad som är huvudsats och bisats, vad som är subjekt och
objekt och om ett meddelande är ett påstående eller en fråga. Dessutom
använder vi den för att ge våra meddelanden ett ändamålsenligt
informationsflöde genom att vi kan börja med det kända, innan vi
presenterar det nya på slutet i en sats.
5. I huvudsats kommer det finita verbet alltid på andra plats,
satsadverbialen på fjärde och de infinita verben på plats fem. I bisats
kommer subjektet på den första platsen efter bisatsinledaren.
Satsadverbialen kommer på plats tre och det finita verbet på plats fyra.
Se Bolander 7.3.1 och 7.3.2.
6. Tema definieras här som det första ledet i en mening. Temat är oftast
något redan känt (kanske efter någon form av presentering?). Det blir
genom positionen meningens ”samtalsämne”, dvs det som meningen utsäger
något om. Denna definition är inte heltäckande men ett sådant
temabegrepp fungerar bra som arbetsredskap för att förstå
informationsflödet i de flesta svenska meningar. Remat är då det som
utsägs om temat, dvs det som är nytt och mer eller mindre
anmärkningsvärt i sammanhanget.
7. Se stencil.
