Gerridae
Skräddare
NE
NA
Halvvingar
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Hemiptera (halvvingar), Familj: Gerridae - skräddare Leach, 1815
Synonymer:
Kännetecken
Av de vattenlevande insekterna hör skräddare till de få grupper som till det yttre är välkända av allmänheten. Detta
genom att de är allerstädes närvarande vid grunda stränder samt att de har den för människor fascinerande
egenskapen att kunna gå på vattnet. Familjen Gerridae hyser 10 arter i Sverige varav sju hör till släktet Gerris.
Skräddare är ytvattenlevande rovdjur, har långa ben och antenner, samt stora ögon.
Utbredning och status
Skräddare kan hittas i hela landet och de tio arterna varierar från smala till breda utbredningsområden, vilka delvis
hänger ihop med habitatkraven som för de olika arterna varierar brån brack- och småvattenspecialister till arter med
betydligt bredare krav.
Ekologi
Skräddares ovanliga och åskådliga levnadssätt gör dem till en det yttre en känd insektsgrupp. Trots detta har få
personer i Sverige intresserat sig för gruppen på djupet, särskilt i modern tid. Den främsta kunskapen om de svenska
arterna härrör sig från finska studier.
Skräddare är aktiva rovdjur som jagar på vattenytor, vilka de kan röra sig över genom en kombination av vattnets
ytspänning och långa ben vilka är täckta med starkt hydrofob behåring.
Vad gäller livscykeln så genomgår skräddare äggstadium, fem nymfstadier och därefter vuxenfasen. De olika
stadierna är ofta korrelerade mellan individer så att de allra flesta är i samma fas vid ett givet tillfälle. Tiden från ägg
till vuxen individ är starkt beroende av vattentemperaturen.
Habitatvalet varierar från art till art. Alltifrån snävt till brett. Bland de snävare av Sveriges arter kan Gerris
sphagnetorum nämnas. Som namnet antyder finns den främst i vitmossemiljöer. Gerris thoracicus finns endast i
brackvatten, således i kustnära områden längs Östersjön. Gerris lacustris är den i Sverige vanligaste arten vilket
delvis förklas av att den föredrar den mycket vanliga biotopen skogssjöar.
Liksom de flesta insekter har skräddare flygförmåga, men gruppen har s k vingpolymorfism; hos flera arter varierar
olika kullar på så sätt att vissa är vinglösa medan andra har flygförmåga. Detta anses vara en strategi som ökar
avkommors överlevnadschans. Blir förhållandena sämre så kan de bevingade ta sig till en ny miljö. Vid stabila
förhållanden kan vingar vara en nackdel då de kan bli blöta och tynga ner individerna, vilket gör dem känsliga.
Vinglöshet är då en fördel.
Skräddare är territoriella och studerar man dem en stund framstår de ofta som bråkiga. Dels hanar som interagerer
men ofta även ovälkomna parningsförsök. Under parningsperioden håller hanarna revir som de försvarar. De
signalerar till andra hanar samt till honor genom att låta benen vibrera mot vattnet. Före parningstiden bildas ofta
större flockar utan revir. Individerna kan då samarbeta vid födosök samt ansamlas i stora mänder på platser som är
lämpliga för vila. Trots detta är kannibalism vanligt och förekommer ofta även i samarbetande grupper.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Litteratur
Andersen, N.M. 1996. Heteroptera, Gerromorpha. In Aquatic Insects of North Europe. P. 77-90. Apollo Books
Stenstrup.
Greenalgh, M. & Ovenden, D. 2007. Freshwater Life - Britain and Northern Europe. P 120-121. Collins, London.
Macan, T.T. 1965. A Key to British Water Bugs. Freshwater Biological Association, Scientific Publication No.
16. Kaiser, E. V. Vandtaeger (Heteropera aquatica) i Thy. Flora og Fauna 72: 43-78.
Southwood, T. R. E., Leston, D. 1959. Land and Water Bugs of the British Isles. p. 351-352.
Författare
Ulf Bjelke, 2016.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
