Stridsåtgärder – en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 865
Stridsåtgärder – en grundläggande
rättighet som kan begränsas av den
fria rörligheten
BIRGITTA NYSTRÖM*
Redan före det svenska medlemskapet i EU började diskussionerna kring frågan
om Sveriges möjligheter att vid mötet med EG-rätten behålla det som utmärker
den svenska modellen för regleringen av arbetsmarknaden. Framför allt att lagstiftaren traditionellt överlåtit till arbetsmarknadens parter att själva reglera
arbetsförhållanden genom förhandlingar och kollektivavtal. Lagstiftning har
tidigare begränsats till i första hand mera grundläggande frågor. Efter 1970talets formliga lagstiftningsexplosion på det arbetsrättsliga området har lagreglerna ändå mestadels varit utformade som ett dispositivt ramverk, avsedda att
anpassas och fyllas ut genom kollektivavtal för olika branscher och verksamheter.
I EU mötte Sverige en kontinental tradition med ett lagstadgat minimiskydd
för arbetstagarna. I samband med medlemsförhandlingarna försäkrades Sverige
att man skulle få behålla sina arbetsmarknadstraditioner,1 trots att EG-domstolen i sin praxis underkänner kollektivavtal som ett sätt att ensamt genomföra
EG-rätten.2 Problem har dock uppkommit t.ex. i samband med genomförandet
av EG:s arbetstidsdirektiv 93/104/EEG, där Sverige fått överge helt dispositiva
lagregler om arbetstid till förmån för ett EG-rättsligt tvingande minimiskydd. I
Sverige finns ingen tradition av minimilönelagstiftning, utan det är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar skall reglera lönerna, vilket vållade problem då utstationeringsdirektivet 96/71/EG skulle implementeras. Den svenska
utstationeringslagen saknar något stadgande om lön.3 Sverige har också varit
aktivt för att begränsa EUs möjligheter att påverka frågor som rör bland annat
förhandlingar och stridsåtgärder. Det har från de nordiska länderna framförts att
* Professor i civilrätt vid Lunds universitet.
Bland annat genom ett brev från den ansvarige kommissionären, se Nyström, B., EU och arbetsrätten, Norstedts Juridik, 3 uppl., 2002, s. 67–68.
2
Nyström, EU och arbetsrätten s. 66–69 och där gjorda hänvisningar.
3
När EU-kommissionen utvärderade direktivet hade man inga anmärkningar mot den svenska
implementeringen av direktivet i detta avseende.
1
866
Birgitta Nyström
EG saknar såväl direkt som indirekt kompetens att reglera medlemsstaternas
arbetsmarknadsorganisationers rätt att vidta stridsåtgärder.4
Debatten om s.k. social dumpning, dvs. om den fria rörligheten kan leda till
en osund konkurrens som eftersätter skyddet för arbetstagarna, har intensifierats
sedan EU de senaste åren fått allt fler medlemmar, och från medlemsländer där
förhållandena för arbetstagarna avsevärt understiger dem i framför allt de nordeuropeiska länderna. I den svenska diskussionen gällde det länge frågan om
enskilda arbetstagares fria rörlighet, men sedan allt fler utländska tjänsteföretag
hyrt ut arbetstagare till Sverige eller själva kommit hit med egna anställda, blev
fackets övervakning och krav på svenska kollektivavtal för allt arbete som utförs
på svenskt territorium uppmärksammat i flera branscher. En överenskommelse
slöts också mellan LO och Svenskt Näringsliv om att gästande företagare skall
kunna ansluta sig till svenska arbetsgivareföreningar och till svenska kollektivavtal, där parterna rensat bort sådana frågor som de gästande arbetstagarna inte
kunde tillgodogöra sig i Sverige eller som arbetsgivaren betalade för i hemlandet, främst olika typer av försäkringar.
Mot slutet av 2007 kom EG-domstolens principiellt viktiga avgöranden i två
mycket uppmärksammade fall som gäller den fria rörligheten i förhållande till
nationella stridsåtgärder, Laval och Viking Line.
Den 18 december 2007 kom EG-domstolens överraskande dom i Lavalmålet5 (eller, som det också har kallats i Sverige, Waxholmsmålet). Bakgrunden
till målet är en tvist på en byggarbetsplats i Waxholm 2004, där ett lettiskt byggbolag (Laval) vägrat teckna svenskt kollektivavtal för sina lettiska anställda.
Medan diskussionerna med Svenska Byggnadsarbetarförbundet pågick, tecknade Laval kollektivavtal med det lettiska byggfacket. Laval försattes i blockad
av Byggnads. Sympatiåtgärder vidtogs av Elektrikerförbundet. Laval väckte
talan i AD för att få stridsåtgärderna förklarade otillåtna på den grund att de
stred mot EG-rättens regler om fri rörlighet och icke-diskriminering. I AD 2004
nr 111 beslutade AD att inte förbjuda stridsåtgärderna interimistiskt. Efter
huvudförhandling i målet6 beslutade domstolen att inhämta förhandsavgörande
från EG-domstolen. AD formulerade två frågor till EG-domstolen. Den första
frågan handlar främst om konflikten mellan EG-fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och rätten i Sverige att vidta stridsåtgärder för att framtvinga kollektivavtal då utstationeringsdirektivet genomförts på det sätt som skett i
Sverige. Den andra frågan behandlar i första hand konflikten mellan fördragets
regler om nationalitetsdiskriminering och utformningen av de svenska reglerna
4
5
6
Nyström, EU och arbetsrätten, s. 106, 110–112; Nielsen, R., EU arbejdsret, Jurist- og økonomforbundets forlag, 4 udg., 2006, s. 156–159 och där gjorda hänvisningar, s. 34; Maier, L., EU,
arbetsrätten och normgivningsmakten, Iustus förlag, 2000, särskilt kap. 11 och 12.
Mål C 341/05 Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet m.fl.
AD 2005 nr 49.
Stridsåtgärder – en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 867
om stridsåtgärder då det finns ett befintligt utländskt kollektivavtal, de s.k. Lex
Britannia-reglerna.7
Laval-målets handläggning i EG-domstolen har följts åt av Viking Linemålet,8 som också berör ämnet stridsåtgärder och principiella frågor i balansen
mellan ekonomiska och sociala rättigheter. Viking Line är ett finländskt rederi,
som äger fartyget Rosella under finskt flagg och är skyldig att tillämpa finsk
lönenivå på besättningen. Fartyget går mellan Finland och Estland. Rederiet
ville registrera fartyget i Estland och ingå kollektivavtal med estländsk fackförening. Det finska facket motsatte sig detta och ITF (Internationella Transportarbetarefederationen) meddelade alla anslutna fack om situationen och uppmanade dem att inte förhandla med Viking Line. Efter hot om stridsåtgärder ingick
Viking Line en överenskommelse med det finska facket.9
Den 23 maj 2007 kom respektive generaladvokat med förslag till domar både
i Laval-målet och i Viking Line-målet. Generaladvokaterna var i båda målen
eniga om att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet
som skyddas av EG-rätten men som kan begränsas med hänsyn till den fria rörligheten, en avvägning måste göras. De visade också i sina yttranden en förståelse för den nordiska arbetsmarknadsmodellen.10 Mengozzi underströk dock i
Laval att stridsåtgärder inte får vara oproportionerliga i förhållande till skyddet
av arbetstagare och motarbetande av social dumpning. Byggnads krav på att
Laval skulle teckna ett fullständigt kollektivavtal ifrågasattes därför av Mengozzi, men han ville överlåta avgörandet till den svenska Arbetsdomstolen.
Dom i de båda målen bestämdes till den 11 december 2007.
I sista stund beslutade EG-domstolen att skjuta på domen i Laval-målet i en
vecka (vilket gav upphov till en del spekulationer), men domen i Viking Line
kom på utsatt dag. I huvudsak ansluter domstolen sig i Viking Line till generaladvokaten och erkänner här för första gången uttryckligen rätten att vidta stridsåtgärder som en grundläggande rättighet inom EG-rätten. Att rätten att vidta
fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet medför dock inte att de
ifrågavarande fackliga stridsåtgärderna skulle falla utanför tillämpningsområdet
för artikel 43 EG. Domstolen behandlar endast förhållandet mellan den fria etableringsrätten (artikel 43) och rätten att vita stridsåtgärder och konstaterar att
artikel 43 har horisontell direkt effekt; en privat arbetsgivare som utsätts för en
7
8
9
10
Laval-målet kommenteras bl.a. av Sigeman, T., Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt,
Europarättslig Tidskrift 2005, s. 465–495; och av samme författare, Lavaldomen sätter spärr för
social protektionism, Lag & Avtal, Nr 1 2008, s. 34–35. Angående Lex Britannia, se SOU
2005:89, s. 105–112 och där gjorda hänvisningar.
Mål C-438/05 Internationella transportarbetarefederationen och Finlands sjömansunion mot
Viking Line ABP och OU Viking Line Eesti.
Både Viking Line- och Laval-målet kommenteras av Nielsen, EU arbejdsret, s. 151 ff.
Nyström, B., Svensk arbetsrätt i ett Europaperspektiv. Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 390–392, 395–396.
868
Birgitta Nyström
stridsåtgärd kan gå till nationell domstol och få prövat om stridsåtgärderna strider mot etableringsrätten.11 Sådana åtgärder som fackföreningarna vidtagit i
detta fall utgör en inskränkning i etableringsfriheten så som den anges i artikel
43 EG. Inskränkningar kan godtas om de har ett legitimt ändamål och är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset. Inskränkningen måste vara
ägnad att säkerställa det eftersträvade syftets förverkligande och inte gå utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. Gemenskapens ekonomiska och
sociala ändamål måste vägas mot varandra. Domstolen konstaterar att stridsåtgärder som inskränker den fria etableringsrätten kan godtas om deras syfte är att
skydda anställningarna eller arbetsvillkoren för de medlemmar som skulle
kunna påverkas av utflaggningen. Dessutom måste stridsåtgärderna vara ägnade
att förverkliga detta legitima syfte och får inte gå utöver vad som är nödvändigt
för att uppnå detta mål. Att göra denna proportionalitetsprövning ankommer på
den nationella domstolen som bland annat skall beakta om alla alternativa medel
för att tillvarata arbetstagarnas intressen är uttömda.
I Laval-domen en vecka senare går dock EG-domstolen på en helt annan linje
än generaladvokaten gjorde ett drygt halvår tidigare. Först konstaterar man att
Sverige har infört EG-reglerna om skydd för utstationerade arbetstagares
anställningsvillkor genom en svensk lag som inte innehåller någon regel om
minimilön, samt att kollektivavtal inte kan förklaras ha allmän giltighet i Sverige
och att Sverige inte utnyttjat möjligheten enligt utstationeringsdirektivet artikel
3.8 andra stycket att utgå från allmänt tillämpade kollektivavtal, eller kollektivavtal ingångna av de mest representativa arbetsmarknadsparterna på nationell
nivå. Rätten att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med förmånligare villkor än utstationeringslagens minimiregler kan göra det svårare för
utländska företag att utföra arbete i Sverige och är därmed en inskränkning av
den fria rörligheten. Att ansluta sig till ett kollektivavtal som innehåller bestämmelser som går utöver det minimiskydd som garanteras i utstationeringsdirektivet kan göra det mindre lockande eller svårare att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige. Det går visserligen att göra sådana inskränkningar men de
skall då ha ett legitimt ändamål och vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset. Social dumpning kan vara ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset. Inskränkningen måste i så fall också vara proportionerlig. Rätten att
vidta fackliga stridsåtgärder för att skydda arbetstagarna mot social dumpning
grundar sig på tvingande hänsyn till allmänintresset. Byggnads blockad har i
princip som ändamål att skydda arbetstagarna, men i detta fall är stridsåtgärderna inte motiverade. Arbetsgivare som utstationerar arbetstagare är redan
skyldiga att iaktta tvingande regler för minimiskydd. Gemenskapsrätten förbjuder inte medlemsländerna att med lämpliga medel säkerställa att deras bestäm-
11
Beträffande artiklarna 43 EG och 49 EG och deras verkan för fackliga organisationer, se Nielsen, EU arbejdsret, s. 155–156; Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt,
s. 484–485, och mål C-36/74 Walrave och Koch REG 1974 1405.
Stridsåtgärder – en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 869
melser om minimilöner iakttas av företag som utstationerar arbetstagare. Fackliga åtgärder kan dock inte vara motiverade när de syftar till att få ett företag att
genomföra löneförhandlingar i ett nationellt sammanhang där det inte finns
några precisa lönebestämmelser. Det blir i praktiken omöjligt att få kännedom
om de skyldigheter i fråga om minimilöner som åligger företaget. Slutsatsen
som EG-domstolen drar, är att artikel 49 EG och utstationeringsdirektivets artikel 3 hindrar fackliga stridsåtgärder i form av blockad för att förmå ett gästande
företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal
som på vissa punkter ger mer förmånliga villkor än enligt utstationeringslagen
och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna
täcker.
EG-domstolen finner i Laval-domen också att det är diskriminerande att medbestämmandelagen innehåller regler som gör att tjänsteutövare med utländskt
kollektivavtal för sina arbetstagare, oavsett avtalets innehåll, kan utsättas för tilllåtna stridsåtgärder på samma sätt som en svensk företagare utan något kollektivavtal alls. Sådana regler kan vara motiverade men bara om de grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. De svenska reglerna syftar till att
verka för att arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden tillämpar sådana
löner och anställningsvillkor som motsvarar vad som är brukligt i Sverige och
att skapa förutsättningar för sund konkurrens, men detta är inte sådana hänsyn
som motiverar diskriminering.12 Artiklarna 49 och 50 EG utgör hinder för att ha
ett förbud mot stridsåtgärder som syftar till att undanröja eller ändra ett befintligt kollektivavtal, när förbundet endast gäller då stridsåtgärder vidtas med
anledning av arbets- eller anställningsvillkor som den nationella lagen är direkt
tillämplig på. Domstolen underkänner alltså Lex Britannia såsom diskriminerande.
EG-domstolen lämnar med sitt utslag i Laval-målet inte något egentligt handlingsutrymme för den svenska Arbetsdomstolen. Målets fortsatta handläggning
i Sverige blir intressant att följa.
Att EG-domstolen underkänner Lex Britannia är enligt min mening inte särskilt förvånande. Regeln har tidigare utsatts för kritik i svensk doktrin,13 men en
statlig utredning fann den med viss tvekan godtagbar.14 Här kan finnas möjlighet att i stället införa en regel om att kollektivavtal (svenskt eller utländskt) med
avsevärt lägre villkor än branschavtalet inte medför fredsplikt. En sådan regel
skulle inte vara otillåtet diskriminerande.15 I domen understryker också EGdomstolen att det handlar om en regel som inte tar hänsyn till kollektivavtal, som
12
13
14
15
Se även mål C-445/03 Kommissionen mot Luxemburg, REG 2004 s. I–10191. Skyddet av den
nationella arbetsmarknaden är inget hållbart argument eftersom de utstationerade arbetstagarna
inte gör anspråk på tillträde till denna.
Nyström, EU och arbetsrätten, s. 128–130; Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell
arbetsrätt, s. 491–493.
Ds 1994:13 Lex Britannia.
Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 494.
870
Birgitta Nyström
redan är ingångna i den medlemsstat där företaget är etablerat, ”oavsett innehållet i dessa avtal” (domen p. 116). Mer svårhanterlig är slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta
kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens.
Det går alltså inte att med stridsåtgärder tvinga fram kollektivavtal med regleringar på fler områden, eller med förmånligare nivåer, än vad utstationeringslagen medger. Det är enligt EG-domstolens utslag emellertid möjligt att framtvinga tydliga minimilöneregler angivna i kollektivavtal genom stridsåtgärder.
Om Sverige vill behålla den ordning som hittills varit förhärskande, dvs. att det
i första hand är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar och kollektivavtal reglerar den svenska arbetsmarknaden, och att det yttersta påtryckningsmedlet för att få kollektivavtal till stånd är stridsåtgärder, så finns det inga enkla
och givna lösningar för att svensk arbetsrätt och praxis skall komma i samklang
med EG-domstolens utslag.
Domstolen lägger som synes stor vikt vid utstationeringsdirektivet och tolkar
artikel 49 EG-fördraget i ljuset av direktivet. Direktivet tolkas också mycket restriktivt och på ett sätt som främjar den fria rörligheten.16 Resultatet blir att domstolen med hänvisning till utstationeringsdirektivet förändrar sin praxis i
inskränkande riktning.
Rush Potuguesa 199017 var det första målet som gällde vilket lands regler som
skall gälla för utstationerade arbetstagare, och här uttalade EG-domstolen att det
inte finns något hinder enligt EG-rätten att en medlemsstat utsträcker sin lagstiftning eller kollektivavtal att gälla för alla som utför arbete inom statens territorium. I Finalarte-domen 200118 hade inte fristen för utstationeringsdirektivets införlivande ännu löpt ut, och målet avgjordes med hänvisning till artikel
49 EG. Domstolen fann här inga hinder för att Tyskland hade regler om ett högre
antal semesterdagar än enligt arbetstidsdirektivet 93/104/EEG och utsträckte
dessa till att omfatta även arbetstagare som utstationerades till Tyskland.19 Domstolens avgöranden rörande i vilken utsträckning den fria rörligheten för tjänster
i artikel 49 EG kan begränsas genom krav på att gästande företag skall tillämpa
värdlandets regler, kan – för tiden före utstationeringsdirektivets ikraftträdande
– sammanfattas enligt följande. Den fria rörligheten för tjänster får begränsas
endast genom tillämpning av regler som grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset. Socialt skydd för arbetstagare kan vara ett sådant intresse. Likabehandling av gästande och nationella företag måste ske. Det intresse som reglerna
skall skydda får inte vara tillgodosedda genom regler i hemlandet och samma
16
17
18
19
Se också Sigeman, Lavaldomen sätter spärr mot social protektionism.
Mål C-113/89 REG 1990 I-1417.
Förenade målen C-49/98, 50/98 m.fl. Finalarte m.fl. REG 2001 I-7831.
Se också mål C-165/98 Mazzoleni REG 2001 I-2189, C-279/00 Kommissionen mot Italien REG
2002 I-1425, C-164/99 Portugaia REG 2002 I-787; samt Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och
nationell arbetsrätt, s. 467 och där gjorda hänvinsningar.
Stridsåtgärder – en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 871
resultat kan inte uppnås genom mindre ingripande regler (proportionalitetsprincipen).20
Utstationeringsdirektivet 96/71/EG bekräftade EG-domstolens praxis att det
är tillåtet att utsträcka lagar och kollektivavtal i värdlandet till att gälla utstationerade arbetstagare. Direktivet skall främja fri rörlighet för tjänster, motverka
social dumpning och skydd utstationerade arbetstagare. En ”hård kärna” av
arbets- och anställningsvillkor i värdlandet skall garanteras. Det gäller arbetstid,
semester, minimilön, villkor för uthyrning av arbetskraft, arbetsmiljö, skydd för
gravida och ammande, barn och unga samt icke-diskriminering. I den svenska
utstationeringslagen (1999:678) hänvisas till tillämpliga bestämmelser i Arbetsmiljölagen, Arbetstidslagen, Semesterlagen, Föräldraledighetslagen och i diskrimineringslagstiftningen, men något stadgande om minimilön finns inte.
Även sedan utstationeringsreglerna trätt i kraft har EG-domstolen tidigare
följt en annan argumentationslinje. I målet Kommissionen mot Tyskland,21 som
uppkom sedan utstationeringsreglerna trätt i kraft, konstaterade EG-domstolen
att kravet på att översätta bl.a. anställningsbevis och lönespecifikationer i och
för sig innebär en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, men att kravet syftar till att tillvarata ett tvingande allmänintresse, nämligen det sociala
skyddet för arbetstagare. Kontrollen skulle bli oerhört svår eller omöjlig, om
översättningar av dokumenten inte görs, och kravet är därför ägnat att säkerställa
det legitima syftet. Kravet går inte längre än vad som är nödvändigt och inga
mindre ingripande åtgärder kan säkerställa syftet.22
I Laval finner domstolen att inget annat än sådana frågor som anges i utstationeringsdirektivet, den ”hårda kärnan” och frågor som har att göra med ”ordre
public”23 får regleras i miniminivåer för utstationerade arbetstagare. Utstationeringsdirektivet har med andra ord fått en mycket snäv tolkning och det går inte
kräva reglering på fler områden än som anges i direktivet och inte heller utöver
miniminivåer. Direktivet är både ett minimi- och ett maximidirektiv.
20
21
22
23
Se också Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 467; Maier, L., Utstationering av arbetstagare och det svenska kollektivavtalssystemet, SACO juni 2005, s. 15; mål C445/03 Kommissionen mot Luxemburg, REG 2004 I-10191, mål C-43/93 Vander Elst, REG
1994 s. I-3803, C 244/04 Kommissionen mot Tyskland, REG 2006 I-901, (p. 30–31). Förenade
målen C-369/96 och 376/96 Arblade (p. 34–35) REG 1999 I-8453, C-164/99 Portugaia (p. 19),
C-445/03 Kommissionen mot Luxemburg (p. 20–22, 29).
Mål C-490/04 Kommissionen mot Tyskland, 18 juli 2007, p. 68–77 (särskilt p. 70).
Se mål C-60/02 Wolff & Müller REG I-9553 där utstationeringsdirektivet tolkas mot bakgrund
av artikel 49 EG. Jfr Portugaia p. 19–20 och Mazzoleni p. 25.
I svensk rätt finns traditionellt en annan betydelse av ordre public. Public policy eller internationellt tvingande regler, är beteckningar som skulle passa bättre i denna situation. Enligt kommissionen rör det sig om tvingande bestämmelser som inte går att avvika från och som genom sin
art och sitt syfte uppfyller tvingande krav i allmänhetens intresse. Se också Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 473; och Maier, Utstationering av arbetstagare och det
svenska kollektivavtalssystemet, s. 23–24.
872
Birgitta Nyström
Domstolen har i Laval-domen inga invändningar mot det sätt som Sverige valt
att genomföra minimilönereglerna i utstationeringsdirektivet, dvs. genom kollektivavtal. Det behövs alltså inte någon minimilönelagstiftning, eller de andra
möjligheter som utstationeringsdirektivet pekar på (kollektivavtal som förklaras
ha allmän giltighet eller användandet av allmänt tillämpliga eller representativa
kollektivavtal). Gästande företag har dock rätt till att på ett relativt enkelt sätt få
reda på sina skyldigheter. Byggnadsavtalets konstruktion medför att ett
utländskt företag inte i förväg kan veta vilka löner de skall behöva betala. Inte
ens genom att underteckna kollektivavtalet vet de lönenivån, utan efterföljande
löneförhandlingar skall ändå föras. Man kan spekulera i om målet sett annorlunda ut om det funnits en bestämd minimilönenivå i kollektivavtalet och det
varit denna som yrkats. Många svenska kollektivavtal saknar regler om minimilöner och de lägsta löner som anges tar sikte på arbetstagare utan egentligt
utbildning eller erfarenhet och endast ett mycket litet antal arbetstagare i Sverige
arbetar för minimilön. Byggnads och andra parter på arbetsmarkanden får kanske fundera på om de kan konstruera ”light”-versioner av kollektivavtalen, som
bl.a. har bestämda minimilönenivåer och som kan presenteras för utländska
företag. Möjligen borde kanske utstationeringslagen tillföras en bestämmelse
som hänvisar till branschavtalens minimilönebestämmelser.
Tanken att införa minimilönelagstiftning i Sverige har tidigare avvisats och
förefaller också mig allt för främmande för den svenska traditionen. En annan
möjlighet är att införa allmängiltigförklaring av kollektivavtal, något som också
avvisats såsom främmande för svensk arbetsmarknad. Institutet finns dock med
lite olika utformning i flera av EUs medlemsländer, bl.a. i Finland, och i EESlandet Norge.
En tänkbar lagändring vore att Sverige i medbestämmandelagen införde ett
stadgande om att proportionalitetsprincipen skall iakttas. Domstolen är mycket
tydlig med sin proportionalitetsbedömning vid stridsåtgärder i Viking Linedomen och även i Laval-domen finns principen med. AD har tidigare i det s.k.
Kellermanmålet24 avvisat att det skulle finnas någon allmän proportionalitetsregel på området fackliga konflikter.
EG-domstolen kan genom sitt utslag i Laval-målet sägas att till viss del ha
infört den omdiskuterade första versionen av tjänstdirektivet, där tjänsteutövarens hemlands regler föreslog gälla (ursprungslandsprincipen) med undantag för
vad som regleras i utstationeringsdirektivet. Detta förslag fick utstå häftig kritik
som ledde till ett väsentligt omarbetat förslag och antagande av ett tjänstedirektiv där arbetsrätten undantogs. Laval-domen väcker en mängd frågor av såväl
teknisk-juridisk som praktisk natur och öppnar för konkurrens med löner och
anställningsvillor inom i alla fall vissa utsatta sektorer på den svenska arbetsmarkanden. Det är svårt att tro att EG-domstolen verkligen avsett att konsekvenserna skall bli så långtgående.
24
AD 1998 nr 17.
