Gaddsteklar på Öland

Gaddsteklar på Öland
- riktad inventering av gaddsteklar i sex naturområden
Gaddsteklar på Öland - riktad inventering av gaddsteklar i sex naturområden
Meddelandeserien nr 2012:06
ISSN-nummer 0348-8748
Utgiven av
Länsstyrelsen Kalmar län
Ansvarig avd/enhet
Miljö- och naturavdelningen, Naturvårdsenheten
Författare
Magnus Stenmark
Omslagsbild
Kollage av gaddstekelarterna praktbyxbi Dasypoda hirtipes (övre vänster), slåtter-
sandbi Andrena humilis (övre höger), guldsandbi Andrena marginata (nedre vänster) och en rovstekel (nedre höger).
Fotograf omslagsbild Magnus Stenmark
Upplaga
100 exemplar
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Förord
Länsstyrelsens reservatsförvaltning ansvarar för förvaltningen av Kalmar läns skyddade natur.
Naturreservatens biologiska mångfald ska behållas och förstärkas. Som en del av förvaltningens
verksamhet sker inventeringar för att öka kunskapsläget om olika naturtyper och vilka skötselbehov
som finns inom enskilda skyddade områden. Föreliggande rapport är en del i det arbetet.
Sandiga miljöer härbärgerar en rik fauna av gaddsteklar som också till stor del har visat sig bestå av
arter som är hotade i odlingslandskapet. Förklaringen till detta ligger i att blottad sand i solig miljö
attraherar en fauna som är knuten till odlingslandskapets solexponerade torrängar, en naturtyp som
har gått tillbaka mycket starkt i Sverige. Syftet med inventeringen var att öka kännedomen om gaddstekelfaunan på några lokaler på Öland; vilka hotade gaddsteklar som finns i dessa miljöer och vilka
miljöer som hyser flest hotade arter. I inventeringsuppdraget ingick också att lokalerna skulle bedömas utifrån restaureringsbehov med avseende på funnen fauna eller fauna som lokalen skulle kunna
hysa. Presenterade skötselråd kommer att ligga till grund för kommande skötselåtgärder på dessa
lokaler. Inventerade lokaler påträffas inom skyddad natur i naturreservat eller N2000-områden.
Inventeringen har utförts av Faunistica AB på Länsstyrelsens uppdrag, och författaren Magnus Stenmark svarar själv för resultat och bedömningar.
Kalmar 2012-03-01
Charlotta Larsson
Reservatsförvaltningen
3
3
4
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Sammanfattning
Under säsongen 2011 genomfördes en inventering av gaddstekelfaunan på sex platser på Öland. Syftet med inventeringen var att ta fram kunskap om varje områdes gaddstekelfauna, analysera dess behov och föreslå skräddarsydda skötselåtgärder. De undersökta områdena var naturreservaten Borga
hage (112 ha), Skeppersäng (79 ha), Degerrörsbacken (12 ha), Åby sandbackar (34 ha),
N2000-området vid Gårdby sandhed (47 ha) och ett område vid Triberga (8 ha). Inventeringen förlades i huvudsak till de skyddade områdena men inventeringen gjordes även på intilliggande värdefulla marker. Alla områden inventerades löpande under säsongen med 5-6 fältbesök och genom att
besöka alla för gaddsteklar värdefulla biotoper. Observationer noterades och belägg samlades in
med håv för konfirmering eller senare artbestämning. Områdena Borga hage, Skeppersäng,
Degerrörsbacken och Triberga inventerades dessutom med färgskålar i vitt, gult och blått.
Alla områden har under tidigare år besökts av entomologer, men för Skeppersäng, Degerrörsbacken
och Triberga fanns endast enstaka triviala observationer. Borga hage besöktes flitigt redan under tidigt 1900-tal av bland andra J.A.Z. Brundin, Edgar Wieslander och Daniel Gaunitz. Från Borga hage
med omnejd finns rikligt med information från tidigt 1900-tal och löpande fram till i dag. Gårdby
sandhed är däremot en plats som uppmärksammats för sin artrikedom långt senare, under 1970-talet,
och i dag är denna sandhed ett omtyckt besöksmål för insektsintresserade. Åby sandbackar är i dag
också ett populärt besöksmål biologer, men de entomologiska värdena på denna stäpplokal uppmärksammades först under början av 2000-talet.
Under inventeringen 2011 påträffades 221 arter, varav 23 rödlistade. I synnerhet låg inventeringens
fokus på att hitta arter som berörs av Naturvårdsverkets särskilda åtgärdsprogram för hotade arter
och följande arter påträffades: stortapetserarbiet, guldsandbiet, klocksolbiet och storbandbiet. För
gaddsteklar har det på Öland påträffats totalt 22 åtgärdsprogramarter, fördelade på sju olika program, och många har påträffats i ett eller flera av de undersökta områdena. Flera av åtgärdsprogramarterna verkar numera vara försvunna från Öland. Tack vare intresset från tidigare generationers
entomologer vet vi att Borga hage med omnejd har varit ett habitat för en rad åtgärdsprogramarter:
humlepälsbiet, stortapetserarbiet, svartpälsbiet, märgelsandbiet och pärlbiet, men ingen av dessa arter kunde återbeläggas under inventeringen 2011. Troligen har de numera extensivt skötta leriga åkrarna i naturreservatet, uteblivet bete av brynmiljöer och radikalt minskat betestryck på det närliggande slottsalvaret förändrat miljön så att dessa naturvårdens symbolarter har försvunnit. För de
övriga fem områdena finns inte ett lika starkt historiskt facit.
För varje område presenteras en detaljerad beskrivning av vilka arter som påträffats. Skötselperspektivet diskuteras både i generella termer för varje område i sin helhet, och i specifika termer där konkreta
skötselförslag knyts till så kallade åtgärdsytor. Ett antal öländska ansvarsarter har tagits fram och föreslås, jämte åtgärdsprogramarterna, bli viktiga i det regionala naturvårdsarbetet. Slutligen diskuteras
den öländska gaddstekelfaunan och jämförs med data från andra regioner och platser i Sverige.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Summary in English
During the 2011 season the aculeate wasp fauna was surveyed at six sites on the island of Öland in
southeast Sweden. The purpose was to provide a strategy for specific management actions on each
site. The surveyed areas were the nature reserves Borga hage (112 ha), Skeppersäng (79 ha), Degerrörsbacken (12 ha), Åby sandbacke (34 ha), the N2000-habitat at Gårdby sandhed (47 ha) and an
area near Triberga (8 ha). All six sites were surveyed regularly during 5-6 field visits. During the surveys, all observations were noted and some insect individuals were collected with a net for later determination to species. The sites Borga hage, Skeppersäng, Degerrörsbacken and Triberga were additionally surveyed by pan-traps in white, yellow and blue colours.
All sites have been visited by entomologists in previous years, but for Skeppersäng, Degerrörsbacken
and Triberga there were only a few trivial observations. The Borga hage site was visited frequently
during the early 1900s by, among others JAZ Brundin, Edgar Wieslander and Daniel Gaunitz and
there is plenty of data from all decades up to present day. The site Gårdby sandhed was recognized
for its wasp diversity much later, during the 1970s, and today this heath is a popular destination for
European entomologists. The site Åby sandbackar, not far from Gårdby, is presently also a popular
destination for entomologists and other biologists, but was broudly recognized only in early 2000s.
The survey in 2011 provided 221 species, including 23 red-listed species. In particular, the survey focused on finding species included in specific action programs for endangered species and the following species were found: Megachile lagopoda, Andrena marginata, Dufourea inermis and Halictus
quadricinctus. On this island a total of 22 action species among aculeate wasps have been reported,
included in seven different action programs, and most of these have been reported from one or more
of the surveyed sites. The majority of these action program species seems, unfortunately, to have disappeared from the island during the last few decades. Thanks to the ambitious work of earlier entomologists, we know that the vicinity of Borga hage have been a habitat for a number of action program species: Anthophora plagiata, Anthophora retusa, Megachile lagopoda, Andrena labialis and
Biastes truncatus, but none of these species were detected on this site during the 2011 survey. Probably, the nowadays extensively managed muddy fields in the nature reserve, the lack of forest edge
grazing and the dramatically reduced grazing intensity on the nearby alvar area, did change the environment so much that these species did disappear. For the other five sites we do not have the same
historical record.
For each site a detailed description of the aculeate wasp fauna is presented. The management strategy
is discussed both in general terms for each site, and in specific terms where management suggestions
are linked to certain action areas. A set of species of regional responsibility is proposed. These regionally important species will, together with the action program species, be important in the local
nature conservation work. Finally, the report discusses the islands aculeate wasp fauna and compares
it with data from other regions and sites in Sweden.
5
5
6
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Innehåll
Förord  ������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 3
Sammanfattning  ����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������4
Summary in English  ���������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 5
Inledning  �������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������9
Biologisk mångfald och ruderatmarker  Vad är gaddsteklar?  Hur lever gaddsteklar?  Var lever gaddsteklar?  Ekosystemtjänster  Syfte med inventeringen  9
10
10
10
13
13
Metod  ����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 14
Riktade eftersök och insektsfällor  Artbestämning  Systematik  14
14
14
Resultat  �������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 15
Rödlistade arter  Ekologisk presentation av familjer  Ekologiska nischer  Artantal  Artpresentation  Ölands ansvarsarter  Ölands gaddstekelfauna  Beskrivning av områdena  15
15
24
25
26
34
35
36
Generella åtgärder  �����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������43
Motormanuell röjning  Maskinell röjning  Bränning  Bete och slåtter  Djurslag och betestryck  Bibäddar och vildstekelholkar  Ytstörning, grävning och schaktning  43
43
43
43
44
44
45
Specifika åtgärder  ���������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 46
Borgehage  Degerrörsbacken  Gårdby sandhed  Skeppersäng  Triberga  46
48
48
50
51
Slutsatser  �����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������53
Skillnader   Skötselperspektiv  Öländska faunan knuten till sandmarker  53
54
57
Referenser  ��������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������59
7
7
8
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Viktiga begrepp i rapporten
Ansvarsart betyder att en betydande andel av artens svenska population förekommer inom ett visst område. Ansvarsarterna bör uppmärksammas regionalt för att naturvården effektivt ska nå mål om att bevara
och utveckla regional biologisk mångfald.
Biologisk mångfald är den samlade diversiteten av arter inom en given geografi. Inom den biologiska
mångfalden talar man om värdet av antalet arter, värdet av olika naturtyper och värdet av hållbara ekologiska funktioner.
Biotop är ett område med särskilda biologiska förutsättningar. Organismerna bildar ett tydligt växt- och
djursamhälle som kännetecknar biotopen.
Ekosystem är ett avgränsat område som man valt att se på som ett system dit både biotiska (organismerna)
och abiotiska (miljön) faktorer hör. Ett ekosystem befinner sig i ständig förändring (succesion) och kan ha
hög biologisk mångfald eller vara ett utarmat fattigt ekosystem som har låg mångfald av arter och ekologiska funktioner.
Ekosystemtjänster är ett begrepp som vanligen används för att beskriva tjänster som levereras av naturen
och är till nytta för människan. Pollination, minskad jorderosion och vattenrening är exempel på ekosystemtjänster.
Habitat är synonymt med livsmiljö och benämner den miljö som en viss organism lever i. Ett habitat har
en geografisk avgränsning. Ett partiellt habitat är en särskild yta som används för ett visst ändamål, till exempel parning, födosök eller nattvila.
Indikatorer är enskilda arter eller element (till exempel en sydvänd sandexponerad slänt) som med stor
sannolikhet påvisar närvaro av en rad andra arter och därmed hög biologisk mångfald.
Oligolekti är en specialisering hos vildbin. Oligolektiska arter samlar pollen från en snäv närbesläktad
grupp av kärlväxter.
Karaktärsart är en organism som har en stabil population och som passar väl in ett givet habitat. Även
sällsynta arter kan lokalt vara karaktärsarter.
Polylekti betecknar att pollensamlande vildbin är generalister som kan samla pollen från en rad olika kärlväxter.
Ruderatmark har en tidig succession av flora och fauna och har en hög grad av störning. Ofta är störningen beroende av människans aktivitet. Störningen är sådan att ett täckande växtlager inte hinner etablera sig
och därför får konkurrenssvaga arter med kort livscykel fotfäste. Exempel på ruderatmark är eroderande
strandzoner, gårdsplaner och kantzoner i odlingslandskapet. Även rivningstomter, utfyllnadsområden,
grusplaner, industrimark, parkeringsplatser och järnvägsstationer är ruderatmarker.
Rödlistan är en nationell förteckning av växter, svampar och djur som minskar i utbredning, individantal
eller på annat sätt hotas . I bedömningen år 2010 var 4 127 av Sveriges över 50 000 arter med på rödlistan.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Inledning
För majoriteten av organismgrupperna utgör
Kalmar tillsammans med Skåne de två mest
artrika länen i landet. Gaddstekelfaunan är
särskilt artrik på flera håll i södra och nordöstra Skåne, på Gotland, på Öland och i en handfull sandiga områden i Småland. Bara på
Öland har hittills 473 arter av gaddsteklar registrerats. I länet är siffran en god bit över 500
arter, ca 65 % av Sveriges gaddstekelfauna. I
Kalmar län finns en rad biotoper som har en
rik och ofta unik fauna av gaddsteklar. Till
dessa marker hör betade havsstrandängar,
sandfält, sanddyner, sandigt odlingslandskap,
torra betesmarker, skogslandskapets varma
lövskogsdalar, skogslandskapets brynmiljöer
till odlingsmark, tallhedar, skogsbilvägar och
sandiga hyggen. Kalmar län tillsammans med
Gotland och Skåne län är ensamma i landet att
hysa den hotade biotopen sandstäpp som är ett
viktigt element för gaddsteklar. Därtill kommer en solfjäder av sandiga ruderatmarker
som påträffas i alla delar av Kalmar län. Rikedomen av biotoper i Kalmar län, och i synnerhet på Öland, gör området till ett av det mest
artrika i norra Europa. Därför bär Kalmar län
ett särskilt ansvar att gynna, bevara och utveckla länets gaddstekelfauna. I Kalmar län
finns flera så kallade hot spots för gaddsteklar.
Figur 1. I åkerkanter i sandiga odlingslandskap bildas sandiga kantfåror som är utmärkta bosubstrat för sandälskande
gaddsteklar och andra organismer. Här har plogen skurit
genom en dyn på vid Åby sandbackar.
Följande hot spots för gaddsteklar är tydliga: Strandskogen, Gårdby-Åby-Sandby
(Mörbylånga kommun), Lindby tall (Borgholms kommun), Vassmolösa-Igersdela,
Skäggenäs-Furudal-Böle (Kalmar kommun), Emådalen med omnejd uppströms
Högsby (Högsby och Hultsfred kommun),
Trekanten-Vimmerby-Södra Vi (Vimmerby
kommun) samt området runt Vindommen
(Västerviks kommun).
Biologisk mångfald och
ruderatmarker
Ruderatmarker hyser en rik mångfald av arter, i
synnerhet kärlväxter, steklar, skalbaggar och
fjärilar (Saure 1996, Frycklund 2003, Hansson
2006, Lönell & Ljungberg 2006, Sörensson
2006, Lönell & Cederberg 2007). Naturvärdet i
ruderatmarker är knutet till tidig succession och
försvinner då biotopen förändras. Förändringen
av ruderatmarker sker vanligen genom att mer
högvuxna örter tar vid. Den kraftiga vegetationssvålen förhindrar örter med små frön att
gro och på sikt förbuskas och förskogas området. Vissa ruderatmarker utsätts för upprepade
störningar och kan därmed upprätthålla ett första successionstadium under en lång tid. Sådan
ruderatmark finns ofta i stadsnära miljöer i industriområden, motorbanor och finns också naturligt förekommande vid älvstränder som årligen översvämmas, rasbranter, rörliga
inlandsdyner, stränder och platser som regelbundet och i stor omfattning störs av större djur.
Sand- och grustäkter är ett exempel på en
ruderatmark som utsätts för upprepad störning
och därför behåller en så kallad förstasuccessionsvegetation. Denna speciella miljö, till vilken den xerotermofila (torr- och värmeälskande)
floran och faunan är knuten, har utvecklats under årmiljoner i naturens egna ruderatmarker
men har särskilt hittat sin nisch i de många störda miljöer som finns i människans traditionella
odlingslandskap. De kraftiga förändringar som
skett de senaste 80 åren i samband med den
agrara revolutionen (Lennartsson et al. 1996)
har på ett tydligt sätt ändrat förutsättningarna
9
9
10
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
och i dag är den förr så vanliga ruderatmarken
borta från vardagslandskapet. Borta är de
vältrampade stigarna, de blomrika åkerrenarna,
slåtterängarna, körvägarna, de frekventa husbehovstäkterna. Med handelsgödsel, diesel och asfalt försvann de magra åkrarna och de frekventa
sandblottorna som gav plats åt de växter och
djur som förr var vanliga. I dag finns få refuger
kvar i odlingslandskapet och istället har den
xerotermofila floran och faunan etablerats på
andra platser som järnvägs- och vägmiljöer,
sand- och grustäkter och kraftledningsgator,
flygplatser och stadsmiljöer.
Vad är gaddsteklar?
I Sverige finns förmodligen minst 60 000 flercelliga organismer fördelade över faunan, floran
och fungan (Sjöström 2007). Gaddsteklarna,
som i stamträdet håller kategorin infraordning,
utgör 1,2 % av den svenska artstocken av flercelliga organismer. Av Sveriges ca 800 arter av
gaddsteklar är 183 upptagna på den nationella
rödlistan år 2010 (Gärdenfors 2010).
Hur lever gaddsteklar?
Gaddsteklar lever som rovdjur, pollenätare eller
parasiter. Rovdjuren är ofta specialiserade predatorer och samlar vårtbitarnymfer, flugor,
stritar, bladlöss och fjärilslarver till sina larver.
Vägsteklarna paralyserar och släpar spindlar till
sitt bo. Rovdjuren använder ofta sin gadd för att
paralysera sitt byte. De parasitiska arterna lever
i larvstadiet som snyltare på framför allt andra
gaddstekelarter. I vissa fall parasiteras skalbaggar. Vildbina är en samling familjer som gått
över från animalisk till vegetabilisk diet och numera livnär sig dessa arter på pollen och nektar
från kärlväxter. De vuxna djuren av rovdjuren
och parasiterna livnär sig själva som regel på
nektar och pollen precis som vildbina.
En knapp majoritet av gaddstekelarterna behöver sand eller lätta jordar för bobyggnad. Den
andra stora delen av faunan av vildbin, rovsteklar och solitärgetingar och flera arter från de
andra grupperna, anlägger sina bon i ved, i grenklykor eller under stenar på marken och är därför inte kopplade till sand för sin bobyggnad.
Mer udda sätt att bo är i snäckskal som
snäckmurarbiet Osmia bicolor eller i vassrör
som vasscitronbi Hylaeus pectoralis och
rörcitronbi Hylaeus pfankuchi (Westrich 1990).
Nedan följer en kort beskrivning över de huvudsakliga biotoperna för gaddsteklar.
Ängs- och betesmarker
Ängs- och betesmarker ger tack vare den pollenproducerande floran ofta mycket goda förutsättningar för gaddsteklar. I Kalmar län finns
de största arealerna av miljöstödd slåtteräng i
Borgholm och Mörbylånga kommun (219 respektive 206 ha). I hela länet finns ca 600 ha
slåtteräng. Borgholms kommun har också den
största arealen i länet av betesmarker som har
subventionsformen särskilda värden i landsbygdsprogrammet (ca 13 000 ha), följd av
Mörbylånga, Västervik och Kalmar kommun.
Totalt i länet finns ca 35 000 ha betesmarker
med särskilda värden.
Var lever gaddsteklar?
Gaddsteklar är typiska för ruderatmarker men
finns också i miljöer som fuktängar, skog,
skogsbryn och i fjällen (Linkowski et al. 2004).
Figur 2. Varma sydslänter med god tillgång på nektar, pollen och
insektslarver är omtyckta miljöer för gaddsteklar.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Strandängar och dyner
Betade strandängar på sandiga marker är en viktig biotop för gaddsteklar och hyser specialiserade arter som havstapetserarbiet Megachile
leachella. Sanddyner med stora ytor öppen
sand, strandråg strandvial och andra ärtväxter är
värdefulla för en rad specialiserade rovsteklar,
vägsteklar och vildbin.
Rullstensåsar
Sand- och grusmassor finns ofta i landskapet såsom avlagringar av typen rullstensåsar. Kalmar
län är rikt på rullstensåsar och även om de flesta
av åsarna i dag är planterade med tall så har flera av dem öppna sandområden i form av täkter,
vägskärningar, sandiga åkrar, stigar, obelagda
körvägar och sandiga hyggen. Alla typer av
öppna sandmarker är biotoper för gaddsteklar.
Industriområden
På industriområden skapas vattensamlingar, diken, sandhögar, körskador, varierat markslitage,
slyuppslag, sandblottor och andra för
ruderatmarksorganismer gynnsamma förutsättningar. Därför kan industrimarker på sandiga
underlag vara bra biotoper för gaddsteklar.
Sand- och grustäkter
Täkter för sand och grusuttag längs rullstensåsar
är den viktigaste biotopen för majoriteten av
gaddsteklar i de skogsnära och skogsbeklädda
kommunerna (Emmaboda, Nybro, Högsby,
Vimmerby, Mönsterås, Oskarshamn och Västervik) där biotoper kopplade till sandiga strandängar och sandigt odlingslandskap i stort saknas. Miljömålet En God Bebyggd Miljö har
som målsättning att fasa ut naturgruset till förmån för bergkross och därmed på sikt avveckla
sand- och grustäkter. Detta miljömål kan få
ödesdigra konsekvenser för de sandmarkslevande organismerna i berörda områden.
Sandfält
I Kalmar län finns ett antal sandfältsområden
och de mest uppmärksammade finns på Öland.
Dessa är Ölands västra sandfält (kring Aledal),
Hornsjön (området öster och norr om sjön
Horn på norra Öland), sandstäppsområdet vid
Möckleby-Dörby-Gårdby-Sandby på mellersta
Öland, sandfältet Byrum på norra Öland och
Böda på norra Öland. Hymenopterologerna
Anton Jansson och Gottfrid Adlerz besökte regelbundet Öland under 1900-talets första fält
och de beskrev och varnade för de konsekvenser som de stora tallplanteringarna kunde medföra (Adlerz 1912, Jansson 1922, 1959). Tyvärr besannades Anton och Gottfrids värsta
farhågor då naturvårdsperspektivet fortfarande
i dag, 100 år senare, inte på ett tydligt sätt etablerat sig i planeringen och skötseln av de unika sandfältsområdena i Kalmar län. De öländska sandfälten karakteriseras av lång kontinuitet
av hävd och en diversitet och abundans av värmeälskande torrmarksarter. Det har visat sig
att flera gaddstekelarter har sin enda skandinaviska, nordiska eller nordeuropeiska förekomst
på Ölands sandmarker. Sandfälten omfattas av
flera åtgärdsprogram: skärrande gräshoppa,
vildbin och småfjärilar på torräng, steklar i
sandtallskogstortapetserarbi, svartpälsbi, hotade bin på Salix, trumgräshoppa, stäppfingersvamp, sandstäpp, vildbin på ängsmark och
hotade åkerogräs.
11
11
12
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 3. Blomrika torrmarker är viktiga för gaddsteklar.
Sandfälten är i behov av restaurering och lämpliga åtgärder kan omfatta avverkning av den
planterade tallskogen, upprätthållande och återskapande av ljunghed, brand, hårdbetade fållor,
vandringsleder, ridstigar, blomstrande trädesåkrar, ökad mänsklig närvaro genom ekologisk
turism och ekologiskt boende.
Vägkanter
Vägkanter är i dag Sveriges i särklass största
slåtteräng och skapar med sin florahävd utmärkta habitat för insekter. Dessutom finns längs
vägkanter ofta utmärkta slänter, hak och blottor
som ger möjlighet för bobyggnad av gaddsteklar. I Kalmar län finns ca 25 000 mil vägar
(broar och tunnlar borträknat) om man i beräkningen inkluderar både motorvägar, landsvägar,
mindre vägar på landet och hela det kommunala
vägnätet. En schablonmässig ytberäkning som
omfattar 1,8 m från varje vägkant ger 8 852 ha
av biotopen vägkanter.
Järnvägsstationer
Slåtter, röjning och besprutning med RoundUp
är hävdformer som förekommer på järnvägsstationer och längs järnvägslinjer. Järnvägsstationer och linjer på sandigt underlag är särskilt värdefulla eftersom det här upprätthålls öppen sand
och därmed ett bra underlag för en rik och varierad örtflora.
Trädgårdar
Trädgårdar är en viktig biotop för gaddsteklar. I
trädgårdar finns en rik och varierad tillgång på
pollen och nektar tack vare planterade örter,
växter och träd. Ibland finns också torra blottade
ytor som används för bobyggnad av många
sandlevande steklar. Torra grenar, klykor eller
ihåliga stammar är populära boplatser i trädgårdar för de vedlevande steklarna. I dag finns ett
brett medvetande om fjärilars och gaddsteklars
behov av inhemska växtarter och därför anläggs
ibland särskilda fjärils- eller birabatter. Vildstekelholkar finns i dag i handeln och sätts med
fördel upp i en varm solexponerad del av trädgården.
Fornvårdsområden
Vid fornvårdsområden bildas ofta en särskild
örtflora som särskilt är rik på arter som kräver
lång och kontinuerlig hävd. Backtimjan Thymus serpyllum är vanlig på torra fornbårdsområden och är en bra nektarväxt för många gaddsteklar och även värdväxt för den svartfläckiga
blåvingen Maculinea arion. Arter som har en
koppling till just fornvårdsområden är ett tydligt exempel på biologiskt kulturarv. Bland
gaddsteklarna är följande arter knutna till fornvårdsområden i Kalmar län: Stortapetserarbiet
Megachile lagopoda, alvarsandbiet Andrena
alfkenella, vialsandbiet Andrena lathyri, vialgökbiet Nomada villosa, blodsandbiet Andrena
labiata och droppgökbiet Nomada guttulata.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 4. Sandavlagringar i Kalmar län. De så kallade hot
spots för gaddsteklar sammanfaller med särskilt tydliga
sandavlagringar.
Figur 5. Översiktskarta med de sex undersökta områdena.
Ekosystemtjänster
Syfte med inventeringen
Gaddsteklar är den viktigaste insektsgruppen
för pollination av såväl vilda som odlade örter,
buskar och träd. Tyvärr drabbas gaddsteklar hårt
vid landskapsförändringar och följaktligen påverkas de blomväxter som är beroende av steklarnas pollination. Följden kan bli utarmade
artfattiga landskap med låg fruktsättning (AllenWardell et al. 1998) och stora ekonomiska problem för lantbruksföretag som specialiserat sig
på att odla insektspollinerade örter och buskar
(Losey & Vaughan 2006).
Studiens syfte har varit att inventera faunan av
gaddsteklar i sex områden på Öland som är eller
planeras att ingå i områdesskydd. Utöver inventeringen har uppdraget inneburit att föreslå och
diskutera konkreta naturvårdsåtgärder som kan
förbättra förutsättningarna för en rik och divers
gaddstekelfauna i dessa områden.
Tabell 1. Inventerade områden under 2011.
Lokal
Kommun
Area (ha) Insektsfällor
Riktade eftersök
Borgehage
Borgholm
112
Ja
Ja
Skeppersäng
Borgholm
78
Ja
Ja
Degerrörsbacken
Mörbylånga
12
Ja
Ja
Gårdby sandhed
Mörbylånga
47
Nej
Ja
Triberga
Mörbylånga
8
Ja
Ja
Åby sandbackar
Mörbylånga
34
Nej
Ja
13
13
14
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 7. I fyra av områdena (Borgehage, Degerrörsbacken,
Skeppersäng och Triberga) användes insektsfällor under
inventeringen.
och humlepälsbiet Anthophora plagiata. Dessa
två arter har påträffats i närheten av Borgehage,
men inte rapporterats sedan år 1941.
Figur 6. Observationer av gaddsteklar från artportalen. Inventeringsinsatsen i Kalmar län är skevt fördelad mellan
länets 12 kommuner. Mörbylånga och Borgholms kommuner har länge lockat entomologer och har därför flest rapporterade observationer.
Metod
Riktade eftersök och insektsfällor
Under inventeringen har riktade eftersök utförts
på alla lokaler. Detta sök, som upprepades flera
gånger under säsongen, gick till så att 1-4 h
spenderades i området och värdväxter, boområden och parningsplatser söktes av. I synnerhet
låg fokus på att återbelägga arter som tidigare
påträffats i närheten av de inventerade områdena. Till exempel lades särskild kraft på att leta
efter arter som märgelsandbiet Andrena labialis
Artbestämning
Artbestämningen av observerade och insamlade
gaddsteklar utfördes av Magnus Stenmark och
Sofia Larsson. Sven Hellqvist och L. Anders
Nilsson konsulterades i samband med artbestämning av vissa individer. Mellaneuropeisk
och skandinavisk litteratur användes
(Schmid-Egger 1994, Løken 1973, Lomholdt
1976, Løken 1984, Kunz 1994, Schwarz et al.
1996, Linsenmaier 1997, Schmid-Egger &
Scheuchl 1997, Amiet et al. 1999, 2001,
Scheuchl 2000, Scheuchl 2006, Jacobs 2007).
Systematik
Den taxonomiska tillhörigheten för alla artnamn
följer Dynamisk taxa (www.artdata.slu.se/
svenskaartprojektet/dyntaxa.asp).
Tabell 2. Antal individer av gaddsteklar som observerades eller frihåvades under fältarbetet 2011.
Lokal
10-apr
Borgehage
16-apr
21-maj
10-jun
11-jun
2
5
3
12
Degerrör
Gårdby sandhed
12-jun
04-jul
05-jul
25-jul
2
33
61
11
2
5
10
Skeppersäng
3
73
8
17
Åby sandbackar
2
2
1
10
9
3
Summa
118
18
116
12
17
12
07-aug
13
Triberga
Summa
06-aug
4
26
9
5
20
4
19
26
97
37
19
92
98
26
4
2
79
2
383
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Tabell 3. Antal individer och antalet arter av gaddsteklar som artbestämdes från fällmaterialet,
frihåvningen och observationerna under 2011. För antalet arter har data från tidigare inventeringar lagts till i kolumnen Alla år. Antalet rödlistade arter anges inom parantes.
Lokal
Period 1
Period 2
Summa
Alla år
Borgehage
148
51
66
52
0
317
125 (27)
94 (9)
Degerrör
236
77
271
99
26
709
118 (8)
117 (8)
Gårdby sandhed
Skeppersäng
Triberga
Åby sandbackar
Summa
Period 3 Period 4 Period 5
endast frihåvning och observation
371
84
73
98
71
697
24
13
38
144
59
278
endast frihåvning och observation
779
225
448
393
156
2001
Endast 2011
129 (31)
28 (9)
103 (5)
100 (5)
84 (9)
79 (7)
80 (12)
79 (7)
280 (48)
221 (23)
Resultat
Gaddstekelinventeringen visade på stora skillnader i artsammansättningen mellan de sex undersökta områdena. Områdena Borgehage och
Gårdby sandhed har besökts flitigt av
entomologer sedan 1910-talet respektive
1970-talet och därför presenteras resultaten, i de
fall det är relevant, tillsammans med de äldre
fynden. Åby sandbackar har under 2000-talet
också besökts ett stort antal gånger av en rad
entomologer. Skeppersäng, Degerörsbacken och
Triberga har också besökts av gaddstekelintresserade entomologer tidigare men inga betydande observationer hade rapporterats från dessa
platser.
Rödlistade arter
Under fältinventeringen påträffades 23 rödlistade arter av gaddsteklar. De flesta av dessa påträffades vid enstaka tillfällen, men följande
rödlistade arter var under 2011 spridda på tre eller fler av de sex undersökta områdena: praktbyxbiet Dasypoda hirtipes NT, fibblesandbiet
Andrena fulvago NT, alvarsandbiet Andrena alfkenella NT, alvarsmalbiet Lasioglossum lativentre NT, klinttapetserarbiet Megachile pyrenaea
VU, lusernbiet Melitta leporina NT och alvargetingen Stenodynerus bluethgeni VU. Dessa
sju arter är hör till de rödlistade arter som är
spridda på Öland och lokalt kan förekomma i
stora populationer. Praktbyxbiet och alvarsmalbiet hör till varma torrmarker med fibblor medan alvarsandbiet finns i torr ängsmark med korsblommiga växter. Klinttapetserarbiet och
lusernbiet påträffas ofta tillsammans och behöver
varma platser med rik tillgång på korgblommiga
tistlar och väddklint och lusern. Alvargetingen
bor sannolikt i ved eller växtstänglar och verkar
trivas i varma bryn i odlingslandskapet spritt
över hela Öland. Andra spridda öländska rödlistade gaddstekelarter är mosshumlan Bombus
muscorum VU som finns på sandstäpp och andra torrmarker. Klocksolbiet Dufourea inermis
EN är också en spridd ölandsart som dock har
höga krav på varma platser med sand och rik
tillgång på liten blåklocka. Guldsmalbiet
Lasioglossum aeratum NT är också spridd på
Öland och verkar snabbt kolonisera nya marker
med mycket öppen fin sand och verkar inte ha
några specifika behov av nektar- och pollenväxter. Ljuslergetingen Odynerus melanocephalus
NT är spridd på Öland och är kopplad till plan
lerhaltig mark för bobyggande och fjärilslarver
som larvföda. Ljuslergetingen har hittills påträffats i områden med betesmarker, varma bryn
och ler- eller sandhaltig mark. De övriga rödlistade arterna som påträffades är sällsynta på
Öland och har som regel mycket specifika biotop krav.
Ekologisk presentation av familjer
Här följer en introduktion till de 22 svenska familjerna av gaddsteklar.
15
15
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Andrena alfkenella
alvarsandbi
NT
1932
2011
Andrena apicata
spetssandbi
NT
1951
2006
Andrena argentata
silversandbi
NT
1920
2001
Andrena bimaculata
rapssandbi
VU
1931
2011
Andrena bluethgeni
dådresandbi
EN
1931
1931
Andrena fulvago
fibblesandbi
NT
1700-tal
2011
Andrena gelriae
väpplingsandbi
EN
1940
1940
Andrena hattorfiana
väddsandbi
NT
ca 1900
2011
Andrena humilis
slåttersandbi
EN
1950
2009
Andrena labialis
märgelsandbi
VU
1941
1952
Andrena marginata
guldsandbi
VU
1932
2011
Andrena nigrospina
sotsandbi
NT
1931
2004
2011
2011
2011
1981
1956
2011
2011
2011
2000
2011
2009
2011
1941
Andrena similis
ginstsandbi
EN
1938
2000
storfibblebi
VU
1700-tal
2011
2006
Panurgus calcaratus
småfibblebi
NT
1940
2005
2006
1941
långtungebin
Anthophora plagiata
humlepälsbi
CR
1940
1981
1941
Anthophora retusa
svartpälsbi
VU
ca 1900
2009
1941
Biastes truncatus
pärlbi
VU
1980
2005
1980
Bombus cullumanus
stäpphumla
RE
1930
1976
Bombus distinguendus
klöverhumla
NT
1930
1930
Bombus muscorum
mosshumla
VU
1999
2011
Epeolus marginatus
rödfiltbi
NT
2003
2004
Melecta luctuosa
praktsorgbi
RE
okänt
1946
Nomada argentata
silvergökbi
CR
1971
1973
Nomada armata
väddgökbi
EN
1949
2008
Nomada facilis
fibblegökbi
EN
1938
2002
Nomada fuscicornis
mörkgökbi
EN
1957
2003
Nomada guttulata
droppgökbi
NT
1973
2006
Nomada similis
ölandsgökbi
EN
1977
2007
Nomada villosa
vialgökbi
NT
1951
1951
Chrysididae
inget namn
VU
1971
1971
Hedychridium chloropygum
kronguldstekel
VU
2000
2008
Hedychridium coriaceum
bronsguldstekel
NT
2001
Philoctetes truncatus
blå glansguldstekel
DD
1800-tal
Pseudospinolia neglecta
sidenguldstekel
EN
1941
2011
Spinolia unicolor
azurguldstekel
CR
1920
1920
2006
okänt
2003
2000
2005
1800-tal
2011
korttungebin
Colletes fodiens
hedsidenbi
NT
1931
2004
Colletes marginatus
klöversidenbi
NT
1932
2011
Hylaeus difformis
franscitronbi
NT
ca 1870
1957
Hylaeus pictipes
väggcitronbi
VU
ca 1900
1978
Crabronidae
2002
guldsteklar
Chrysis fasciata
Colletidae
2011
1999
Panurgus banksianus
Apidae
Åby sandbackar
grävbin
Senaste år
Triberga
Andrenidae
Röd- Första år
lista
Skeppersäng
Svenskt namn
Gårdby
sandhed
Fam.- och artnamn
Degerrör
Tabell 4. Samtliga kända observationer av de rödlistade gaddstekelarter (N=100) som påträffats på Öland. Tabellen omfattar
samtliga data från artportalen (registreringar t.o.m. 2011-10-04) och artdatabankens observationsdatabas. Korrigeringar av
arter och fyndår har gjorts i konsultation med berörda entomologer.
Borgehage
16
1939
1983
1948
rovsteklar
Astata minor
inget namn
VU
1938
2008
Bembix rostrata
läppstekel
NT
1700-tal
2011
Diodontus tristis
saknar ännu namn
NT
1977
2008
Dryudella stigma
saknar ännu namn
NT
1976
2008
Gorytes quinquecinctus
saknar ännu namn
VU
1930
2008
1934
Mellinus crabroneus
saknar ännu namn
EN
1934
Mimesa bicolor
saknar ännu namn
NT
1968
2011
Nysson interruptus
saknar ännu namn
VU
1932
1976
Oxybelus argentatus
saknar ännu namn
NT
1976
2011
Pemphredon beaumonti
saknar ännu namn
NT
2009
2009
1941
2011
1998
1941
2011
2011
2011
Pemphredon mortifer
saknar ännu namn
NT
2004
2008
Tachysphex fulvitarsis
saknar ännu namn
VU
2007
2009
Formicidae
sothästmyra
RE
okänt
okänt
Myrmica specioides
dynrödmyra
NT
1986
1986
Polyergus rufescens
amazonmyra
CR
1800-tal
2011
Solenopsis fugax
tjuvmyra
EN
okänt
okänt
sabelmyra
EN
1941
1941
Strongylognathus testaceus
1990
vägbin
Dufourea dentiventris
ängssolbi
NT
1940
1940
Dufourea halictula
monkesolbi
VU
1928
2006
Dufourea inermis
klocksolbi
EN
1932
2011
Halictus confusus
kustbandbi
NT
1928
2008
Halictus eurygnathus
klintbandbi
NT
ca 1900
2011
Halictus leucaheneus
stäppbandbi
EN
ca 1900
2007
Halictus quadricinctus
storbandbi
CR
2011
2011
Lasioglossum aeratum
guldsmalbi
NT
ca 1900
2011
Lasioglossum brevicorne
stäppsmalbi
VU
1983
2011
Lasioglossum lativentre
alvarsmalbi
NT
1700-tal
2011
Lasioglossum nitidiusculum
släntsmalbi
VU
1934
1971
Lasioglossum sexmaculatum
kantsmalbi
NT
1700-tal
2011
Sphecodes cristatus
kölblodbi
CR
1940
1991
Sphecodes miniatus
pannblodbi
VU
ca 1900
1976
Sphecodes puncticeps
punktblodbi
NT
1932
1945
Sphecodes reticulatus
nätblodbi
NT
1938
2011
Megachilidae
2011
1999
1981
1949
2011
2011
1999
2011
2003
1932
2011
ca 1900
2011
2011
2011
CR
1930
2009
1939
2006
Hoplitis mitis
klockgnagbi
NT
1920
2011
Megachile dorsalis
havstapetserarbi
NT
1700-tal
2011
Megachile lagopoda
stortapetserarbi
VU
1912
2011
1939
Megachile pyrenaea
klinttapetserarbi
VU
1700-tal
2011
2011
Stelis phaeoptera
stampansarbi
NT
1971
2011
2011
2011
2011
2011
sommarbin
praktbyxbi
NT
1912
2011
guldbyxbi
RE
ca 1870
1974
Melitta leporina
lusernbi
NT
1920
2011
Melitta tricincta
rödtoppebi
VU
1932
1976
NT
1944
1958
1944
2004
2011
2011
2011
2011
2011
spindelsteklar
stor spindelstekel
vägsteklar
Arachnospila alvarabnormis
alvarvägstekel
EN
1940
2004
Arachnospila opinata
virvelvägstekel
NT
2008
2008
Arachnospila wesmaeli
flygsandvägstekel
NT
1932
2008
Arachnospila westerlundi
tallmovägstekel
NT
2007
2009
Evagetes subglaber
koppargökstekel
EN
1977
1977
Priocnemis agilis
ängsvägstekel
VU
1932
2000
Priocnemis minuta
dvärgvägstekel
VU
2008
2008
NT
1939
1939
sandsteklar
saknar ännu namn
myrsteklar
Methocha articulata
sandjägarstekel
EN
1910
2001
Tiphia minuta
saknar ännu namn
NT
1700-tal
2005
äldre
2011
Vespidae
2011
2011
Dasypoda suripes
Ammophila campestris
2007
2011
2011
Dasypoda hirtipes
Tiphiidae
2011
buksamlarbin
VU
Sphecidae
2011
1976
kilbi
Pompilidae
2011
2011
storkägelbi
Mutilla europaea
2011
2011
Aglaoapis tridentata
Mutillidae
2006
2000
Coelioxys conoidea
Melittidae
Åby
sandbackar
myror
Camponotus vagus
Halictidae
Triberga
Senaste år
Skeppersäng
Röd- Första år
lista
Gårdby
sandhed
Svenskt namn
Degerrör
Fam.- och artnamn
Borgehage
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
getingar
Odynerus melanocephalus
ljuslergeting
NT
1940
2011
Odynerus reniformis
tagglergeting
NT
1973
2008
Pterocheilus phaleratus
palpgeting
EN
1920
2009
äldre
Stenodynerus bluethgeni
alvargeting
VU
2006
2011
2011
Symmorphus murarius
större vedgeting
VU
1920
1970
2011
1997
2011
2011
2011
2011
17
17
18
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Korttungebin (Colletidae)
Korttungebin anses påminna om de allra första
bina som dök upp evolutionen eftersom mundelarna morfologiskt liknar mundelarna på rovsteklar. Ungefär 40 % av arterna är specialiserade
på att samla pollen från vissa kärlväxter. Eftersom korttungebin har en enkel munapparat med
kort tunga måste arterna nöja sig med att besöka
grunda blommor. Renfana, harklöver och sälgoch viden hör till favoritväxterna. ​
Korttungebisläktena sidenbin Colletes (figur 66)
och citronbin Hylaeus skiljer sig mycket. Medan sidenbin är kraftiga arter som är rikligt
behårade i gråbrunt så är citronbin små (3-8
mm), sparsamt behårade, helt svarta och som regel med gula streck lite här och var. Citronbin
doftar gott med citron om du håller ett framför
näsan.
Sommarbin (Melittidae)
Sommarbin har också en morfologi som påminner om hur vi tror de allra första bina såg ut.
Bland sommarbin finns byxbina Dasypoda,
oljebin Macropis (figur 11) och blomsterbin
Melitta. I Sverige är alla arter pollensamlande
och alla är specialiserade på kärlväxtpollen från
väddväxter, blåklockor, lusern, fibblor och fackelblomster. Sommarbin är markbyggare i torr
gärna sandig mark. Sommarbin är bin med rundade kanter, tydliga kontraster och ofta med
randad bakkropp.
Figur 8. Ett tapetserarbipar i parning på väddklint.
Grävbin (Andrenidae)
Denna familj omfattar släktena sandbin Andrena
(figur 9), fibblebin Panurgus (figur 20) och bergsbin Panurginus och lejonparten av arterna är knutna till torrmarker och gynnas av öppen sand. Alla
arter är markbyggare. Alla arter samlar pollen och
är ofta specialiserade till särskilda kärlväxter. Av
de öländska arterna är 65 % pollenspecialiserade.
Grävbin är slanka bin med påfallande stort huvud
och samlar pollen på bakbenen men ofta också i
särskilda fickor på höftlederna. Honorna hos
sandbina har också två streck i ansiktet (fovea)
som gör att man med säkerhet vet att det är ett
sandbi. Till favortinäringsväxterna hör ärtväxter,
sälg- och viden, korsblommiga växter och korsblommiga växter.
Vägbin (Halictidae)
Vägbin omfattar på Öland smalbin
Lasioglossum, bandbin Halictus, solbin
Dufourea och det parasitiska släktet blodbin
Sphecodes. Av de pollensamlande arterna är de
flesta generalister, bara 10 % är specialiserade
till särskilda kärlväxter. Vägbin samlar pollen på
bakbenen precis som grävbin, men skiljs lättast
i fält på den hos honan rundare ofta glansiga
bakkroppen som alltid har ett tvärsnitt på den
sista bakkroppsplattan.
Buksamlarbin (Megachilidae)
Buksamlarbin är långtungade bin och de har en
typisk satt kroppsform med en bullig bakkropp
som ofta är rikligt och spretigt behårad. Buksamlarbin samlar sitt pollen under bakkroppen
som därför kan lysa vit eller gul. Av de öländska
arterna är 27 % parasitiska och finns bland släktena pansarbin Stelis, kilbin Aglaoapis och kägelbin Coelioxys. De övriga arterna samlar pollen och 34 % av dessa är pollenspecialiserade.
De stora släktena är tapetserarbin Megachile (figur 8), murarbin Osmia och blomsovarbin
Chelostoma. Bland favoritväxterna finns väddklint, luktvicker, käringtand, blåklockor och
smörblommor. Buksamlarbin är som regel hålbyggare och kan förutom i död ved, murar och
växtstjälkar även bo i tomma snäckskal.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Långtungebin (Apidae)
Långtungebin innehåller stora och håriga
vildbiarter som pälsbin Anthophora, långhornsbin Eucera och humlor Bombus. De parasitiska
släkten gökbin Nomada och filtbin Epeolus hör
även de till långtunebin. Även Sveriges enda
tama biart, honungsbiet Apis mellifera, är ett
långtungebi. Långtungebin består av både sociala (humlor och honungsbiet) och solitärlevande arter. De pollensamlande långtungebina
lever i håligheter i ved, växtstänglar, murar eller
liknande. Ett antal arter är markbyggare i jord
eller sandslänter. Av alla öländska långtungebin
lever 60 % parasitiskt på andra vildbin. Av de 40
% som samlar pollen är bara 9 % pollenspecialiserade. Favoritväxter är som regel växtarter med
djupa blommor såsom kransblommiga växter
och ärtväxter.
Kackerlackesteklar (Ampulicidae)
I Sverige en familj som representeras endast av
arten Dolichurus corniculus och som specialiserat sig på att fånga larver av skogskackerlacka
Ectobius lapponicus.
Sandsteklar (Sphecidae)
Sandsteklar är stora (12-30 mm) med långa ben
och en lång skaftad rödsvart bakkropp. Hannarna har tät ljus behåring i ansiktet.
Alla sju svenska arter är rovlevande och majoriteten är specialiserade och föredrar byte av nattflyn (3 arter) eller bladsteklar (1 art).
Rovsteklar (Crabronidae)
Rovsteklar är den mest artrika gaddstekelfamiljen i Sverige. Arterna inom denna grupp skiljer
sig mycket i storlek, utseende och habitat. Inom
familjen har 6 % av arterna gått över till ett parasitiskt liv. Bland de rovlevande arterna har ca
20 % utvecklat en födospecialisering. Spottstritar, dvärgstritar, sköldstritar, markgräshoppor
och torngräshoppor verkar höra till de mest eftertraktade bytesfamiljerna att specialisera sig
på. I Sverige finns ca 35 släkten inom familjen. I
den öländska rovstekelfaunan är 73 % markbyggare och är således kopplade till öppna marker
med varma partier av blottad sand och jord.
Tabell 5. Översikt över familjer av gaddsteklar som finns representerade i Sverige med information om antalet påträffade arter på Öland.
Överfamilj
Familj
Svenska namn
Apoidea
Colletidae
Korttungebin
Apoidea
Melittidae
Sommarbin
Apoidea
Andrenidae
Arter i Sverige
Arter på Öland Parasitiska arter
ÅGP-arter
Rödlistade arter
27
18
9
6
2
6
6
Grävbin
69
43
10
25
30
Apoidea
Halictidae
Vägbin
61
42
15
5
Apoidea
Megachilidae
Buksamlarbin
53
41
12
2
12
Apoidea
Apidae
Långtungebin
93
57
51
10
24
Apoidea
Ampulicidae
Kackerlackesteklar
1
1
Apoidea
Sphecidae
Sandsteklar
7
5
Apoidea
Crabronidae
Rovsteklar
158
95
Chrysididoidea
Chrysididae
Guldsteklar
53
35
53
Chrysididoidea
Bethylidae
Dvärggaddsteklar
24
3
24
Chrysididoidea
Dryinidae
Stritsäcksteklar
34
Chrysididoidea
Embolemidae
Vedstritsteklar
1
Vespoidea
Formicidae
Myror
Vespoidea
Mutillidae
Vespoidea
9
2
3
1
26
10
34
1
88
39
6
Sammetssteklar
2
2
2
Myrmosidae
Fuskmyror
1
1
1
Vespoidea
Pompilidae
Vägsteklar
63
44
11
Vespoidea
Sapygidae
Planksteklar
3
2
3
1
1
2
3
2
Vespoidea
Scoliidae
Dolksteklar
1
Vespoidea
Tiphiidae
Pansarsteklar
3
Vespoidea
Methochidae
Jägarsteklar
Vespoidea
Vespidae
Getingar
Summa
1
9
1
1
20
1
1
1
1
51
36
3
7
803
473
230
34
183
19
19
20
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Guldsteklar (Chrysididae)
Alla svenska arter lever parasitiskt och lägger
ägg i bon av rovsteklar, getingar, buksamlarbin,
bladsteklar eller andra insekter. De flesta guldsteklar är specialiserade att parasitera på en eller
något fåtal arter. De svenska guldsteklarna är
metalliskt glänsande och har utvecklat ett tjockt
exoskelett för att skydda sig mot sina offer som
den parasiterar. En egenhet hos guldsteklar är
bakkroppen som är konkav undertill. Detta gör
att guldstekeln kan rulla ihop sig till en boll och
därmed undgå att bli stungen eller på annat sätt
attackerad.
Dvärggaddsteklar (Bethylidae)
Dvärggaddsteklar är små (2-5 mm) steklar som
vanligen är helt svarta, har avlångt huvud och
med en långsträckt kroppsform. Honorna saknar
vingar hos en del arter. Dvärggaddsteklarna lever på skalbaggslarver och fjärilslarver. De larver som parasiteras är ofta stora och är troligen
upp emot 100 gånger volymen av dvärggaddstekelhonans. Dvärggaddsteklar är ett mellanting
mellan parasiter och rovlevande djur. Efter att
honan i släktet Scleroderma paralyserat en larv
kan hon dra den till ett närbeläget gömställe,
men bygger inget eget bo. När dvärggaddstekelhonan hittat ett byte kryper hon runt på larven
och paralyserar larvens muskler genom att
sticka med gadden. Detta arbete kan pågå i fyra
dygn. När larven till slut är orörlig biter honan
igenom huden och äter av larvsaften, vilket är
nödvändigt för att hon ska utveckla ägg. Därefter lägger honan upp till 150 ägg på värdlarven.
Dessa ägg kläcks snart till dvärggaddstekellarver och honan ser då till att alla larver är rena
genom att slicka på dem. Larverna biter sig
snart genom huden och börjar äta av det paralyserade bytet. Efter en månad kläcks nya honor
och hanar från kokonger som dvärggaddstekellarverna spunnit.
Stritsäcksteklar (Dryinidae)
Stritsäckssteklar är inte en väl undersökt grupp i
Sverige. Stritsäckssteklar är små (2-6 mm) långsmala steklar som påminner om myror. De para-
siterar på dvärgstritar, sköldstritar och på en rad
andra närstående familjer av halvvingar. Honor
av stritsäckssteklar utmärker sig genom att de
har en stor klo på framtarserna. Denna klo använder de sig av för att hålla fast stritlarverna
under äggläggningen. Stritsäcksstekelhonan
lägger ägg inuti stritlarven genom att penetrera
äggläggningsröret genom nymfskalet.
Strisäcksstekellarven lever sedan inuti stritlarven för att sedan ta sig till utsidan och bildar på
stritens bakkropp en liten säck. Eftersom stritar
ibland uppträder som skadegörare på vete och
potatis är stritsäckssteklar en metod inom biologisk bekämpning. I Sverige används dock inte
denna metod systematiskt.
Vedstritsteklar (Embolemidae)
Vedstritsteklar är en familj som står nära stritsäckssteklarna. Deras ekologi är i stort okänd.
Ungefär 20 arter finns beskrivna, men i Sverige har endast en art påträffats. Hannar har i
Sverige påträffats på hösten, vilket kan betyda
att parningen sker då och att adulta honor
övervintrar. Vedstritstekelarten
Ampulicomorpha confusa har identifierats
som parasit på värddjuret Epiptera floridae
som tillhör familjen vedstitar (Bridwell 1958,
Wharton 1989). Det är därför rimligt att anta
att Embolemus rudii som är den enda påträffade svenska vedstritstekelarten är associerad
med vedstritar, men det finns inga uppgifter
om detta vare sig från Sverige eller utomlands
ifrån. I Sverige finns två arter vedstritar, ljus
vedstrit Cixidia lapponica och mörk vedstrit
Cixidia confinis, och de är båda spridda i mellersta och norra Sverige i barrskogsområden.
Vedstritar lever på svamp och inte växtsaft
som andra stritar. Det är också känt att vedstritsteklar förpuppar sig under barken på träd.
Myror(Formicidae)
Myror har en speciell kroppsform och skiljs
från övriga gaddsteklar genom petiolus, en nod
som bildas av den bakre delen av mellankroppen och bakkroppens första och ibland andra
segment och blir en tydlig tunn led mellan mel-
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 9. Sobersandbiet bor aggregerat i sandig mark och honorna besöker ofta maskros.
lankroppen och bakkroppen. Myrornas antenner
har en tydlig böj och detta skiljer dem från andra myrlika gaddsteklar. Myror bildar ofta stora
samhällen med en vinglös arbetarklass och hanar och drottningar med vingar. Några arter är
parasiter och tar över andra arters kolonier, lägger ägg i andra arters bon eller på annat sätt interagerar utan att själv samla mat till sina larver.
Sammetssteklar (Mutillidae)
Sammetssteklarna ser ut som stora mycket håriga myror men saknar de krokade antennerna
och har inte heller myrornas skaftade bakkropp
(petiolus). Honorna är vinglösa. Hanarna har
vingar och påminner mer om rovsteklar eftersom de är mindre håriga. Sammetssteklar är
parasitoider på humlor och solitärbin, men verkar inte vara specialiserade till särskilda arter.
Fuskmyror (Myrmosidae)
Honorna av fuskmyror påminner mycket myror,
men avsaknaden av skaftad petiolus och raka
antenner avslöjar dem snabbt. Fuskmyror är inte
lika håriga som sammetssteklar. Fuskmyror parasiterar på vildbin, men verkar inte vara ha
några specifika värdarter.
Vägsteklar (Pompilidae)
Vägsteklar är slanka med långa spensliga ben.
Vingarna är som regel mörka eller åtminstone
med mörka fläckar. Kroppen är ofta svart och
kan ha vita, röda eller gula färgmönster.
Vägsteklar jagar spindlar och paralyserar sitt
byte med ett sting. Vägstekelhonan för sedan sitt
byte till sitt bo där hon lägger ett ägg på sitt
byte. Hos vissa arter finns inget bo utan vägstekelhonan letar upp spindlar i spindelbon och
lägger ägg där efter att hon paralyserat sitt byte.
Vägsteklar är ofta knutna till torr, öppna insektsrika marker. Många arter är knutna till torra förhållanden med hög värme och påträffas därför i
sandområden.
Planksteklar (Sapygidae)
Planksteklar är slanka och spröda djur som
ofta är svarta och kan ha rött och gult på bakkroppen. Planksteklar kan man se vid ladugårdsväggar eller uppvärmda bryn där det
finns gott om bon av buksamlarbin. Planksteklar är parasiter på buksamlarbin, i synnerhet
blomsovarbin Chelostoma, väggbin Heriades
och murarbin Osmia.
21
21
22
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Tabell 6. Ölands gaddstekelfauna (N=473) har 326 arter som har en beskriven värd- eller bytesdjurassociation. Av dessa 326
arter är 215 arter (45 % av den totala öländska gaddstekelfaunan) så specialiserade att deras värdorganismer eller bytesdjur
ryms inom samma familjetaxa. Här listas de viktigaste familjerna som används som värdväxter, som värddjur eller bytesdjur.
Rike, klass/ordning och familj
Svenskt namn
Plantae
Apiales
Apiaceae
Asterales
Asteraceae
Campanulaceae
Brassicales
Brassicaceae
Dipsacales
Dipsacaceae
Ericales
Ericaceae
Primulaceae
Fabales
Fabaceae
Lamiales
Lamiaceae
Scrophulariaceae
Ranunculales
Ranunculaceae
Rosales
Rosaceae
Salicales
Salicaceae
Metazoa
Araneae
Araneidae
Clubionoidae
Gnaphosidae
Lycosidae
Tetragnathidae
Thomisidae
Blattodea
Blattellidae
Coleoptera
Carabidae
Chrysomelidae
Curculionidae
Scarabaeidae
Tenebrionidae
Diptera
Dolichopodidae
Empididae
Hemiptera
Cercopidae
Cicadellidae
Issidae
Pentatomidae
Hymenoptera
Andrenidae
Apidae
Colletidae
Crabronidae
Formicidae
Halictidae
Megachilidae
Pompilidae
Tenthredinidae
Vespidae
Lepidoptera
Gelechidae
Geometridae
Noctuidae
Psychidae
Tortricidae
Orthoptera
Acrididae
Tettigonidae
växter
flockblomstriga växter
flockblommiga
korgblommiga växter
korgblommiga
klockväxter
korsblommiga växter
korsblommiga
väddväxter
väddväxter
ljungväxter
ljungväxter
viveväxter
ärtväxter
ärtväxter
kransblommiga växter
kransblommiga
lejongapsväxter
smörblommeväxter
ranunkelväxter
rosväxter
rosväxter
salixväxter
videväxter
djur
spindlar
hjulspindlar
säckspindlar
plattbukspindlar
vargspindlar
käkspindlar
krabbspindlar
kackerlackor
småkackerlackor
skalbaggar
jordlöpare
bladbaggar
vivlar
bladhorningar
svartbaggar
tvåvingar
styltflugor
dansflugor
halvvingar
spottstritar
dvärgstritar
sköldstritar
bärfisar
steklar
grävbin
långtungebin
korttungebin
rovsteklar
myror
vägbin
tapetserarbin
vägsteklar
bladsteklar
getingar
fjärilar
stävmalar
mätare
nattflyn
säckspinnare
vecklare
hopprätvingar
markgräshoppor
vårtbitare
Antal kopplade gaddstekelarter
1
15
8
1
3
5
1
16
1
1
2
3
7
2
1
1
1
1
1
2
1
4
3
1
1
1
1
6
1
1
1
21
9
5
22
4
13
16
7
3
9
1
2
3
1
1
3
1
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Dolksteklar (Scoliidae)
I Sverige finns det bara en art, den håriga dolkstekeln Scolia hirta. Denna art, likt andra representanter från familjen, är stora (15-25 mm) robust byggda och påfallande håriga steklar.
Dolksteklar besöker ofta blommor och gärna
nektarrika sådana som stånds, gullris och väddklint. Dolksteklar är parasiter på skalbaggar.
Den håriga dolkstekeln uppges utomlands leta
upp larver av bladhorningar, i synnerhet
Cetonia aurata, och lägger ägg direkt på den
paralyserade larven. Andra dolksteklar föredrar
istället ollonborrar Melolontha. Det är oklart
vilken värdpreferens som den svenska populationen av hårig dolkstekel har.
Pansarsteklar (Tiphiidae)
Pansarsteklar är små eller medelstora gaddsteklar med tjockt exoskelett som skydd mot sina
värddjur. De svenska arterna är helt svarta med
röda eller svarta ben och ger intryck med sin
glänsande kropp och spensliga ben. Pansarsteklar besöker ofta blommor för att suga nektar.
Pansarsteklar är parasitoider på larver av
bladhorningar.
Jägarsteklar (Methochidae)
I Sverige finns endast en representant för familjen jägarsteklar, sandjägarstekeln Methocha
articulata. Sandjägarstekeln parasiterar på
Figur 10. Procentuell fördelning för de tre födostrategierna
parasit (blå), rovdjur (röd) och växtätare (grön) för alla
gaddstekelarter i de sex undersökta områdena.
Figur 11. Lysingbiet Macropis europaea är oligolektiskt
på lysingväxter.
sandjägarlarver Cicendela.
Sandjägarstekeln har förfinat sin metod att komma nära sin värd så till den grad att den antagit
utseendet av sandjägarlarvens eget byte som är
myror. Sandjägarstekeln har en långsmal glänsande kropp som är endast sparsamt behårad
och rör sig ofta tillsammans med myror.
Getingar (Vespidae)
Både sociala (Vespinae) och solitära
(Eumeninae) getingar ryms inom denna stora
familj. Getingarnas vingar kan vikas ihop längsgående i vila, vilket är unikt bland gaddsteklarna. Getingarnas fasettögon har som regel en
tydlig inbuktning på ansiktets insida. De sociala
arterna är som regel generalister i sitt val av rov.
Det är bland de sociala arterna man kan hitta
stora bon av cellulosa i träd, i marken eller i
byggnader. Bålgetingen Vespa crabro är den
största arten och kan, likt de andra sociala arterna, bygga ett samhälle med 100-tals arbetare.
De solitära arterna är ofta specialiserade i sitt
bytesval och har ofta långtgående krav på
bomiljö. De solitära arterna bygger sitt bo i sandig eller lerig mark, eller i en hålighet i växtstjälkar eller död ved. Bladbaggar, vivlar och larver av fjärilar som stävmalar, säckspinnare,
mätare och vecklare hör till de byten som de solitära arterna är specialiserade att samla till sina
bon. Ungefär 30 % av alla getingarter har en sådan födospecialisering.
23
23
24
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Ekologiska nischer
De viktigaste värdväxterna på Öland för vildbina, de pollensamlande gaddstekelarterna, är
ärtväxter, korgblommiga växter, klockväxter,
videväxter och väddväxter (Tabell 6). Många
specialiserade vildbiarter är specifikt knutna till
en enda växtart. De enskilt viktigaste kärlväxtarterna är åkervädd, väddklint, gulvial, liten
blåklocka, stor blåklocka, rotfibbla, sommarfibbla, sälg och viden. Bland bytesdjuren dominerar en specialisering på spottstritar, bladbaggar och vivlar, medan de parasitiska arterna
utnyttjar grävbin, rovsteklar och tapetserarbin
(Tabell 6).
Alla gaddstekelarter kan tillskrivas en av födostrategierna parasit, rovdjur eller växtätare.
För Ölands totala gaddstekelfauna (N=473)
hamnar förhållandet på 26:43:31, men för de
undersökta områdena finns helt andra proportioner (figur 10). De parasitiska arterna är utöver
de parasitiska vildbina även guldsteklarna, myrsteklarna och några rov- och vägstekelarter. De
rovlevande arterna finns inom familjerna rovsteklar, vägsteklar, myror, kackerlackesteklar, getingar och sandsteklar. De växtätande arterna är
de pollensmalande vildbiarterna.
Figur 12. Förhållandet mellan parasitiskt, oligolektiskt och
polylektiskt levnadssätt för vildbin i de undersökta områdena.
Under inventeringen registrerades en hög andel
oligolektiska arter bland vildbina (figur 12).
Specialisering hos vildbin kallas för oligolekti.
Oligolektiska arter samlar pollen från en snäv
närbesläktad grupp av kärlväxter. Inom begreppet finns en gradient från monolekti där
vildbiarten är knuten endast till en värdväxtart.
Därefter följer till exempel det snävoligolektiska
guldsandbiet Andrena marginata som på Öland
är knutet till åkervädd för pollensamling, men
även kan dryga ut kosten med pollen från fältvädd och ängsvädd. De mellanoligolektiska arterna samlar systematiskt pollen från flera växtarter som är nära släkt, vanligen inom samma
släkte. Det bredoligolektiska storfibblebiet
Panurgus banksianus samlar däremot pollen
från en rad fibblearter som har en varierad morfologi och taxonomisk närhet.
De arter som har en familjepreferens, till exem-
Figur 13. Bopreferens av samtliga gaddsteklar i de undersökta områdena. Varje art, även de parasitiska, har knutits
till en av kategorierna.
pel mosshumlan Bombus muscorum, föredrar
pollen från en och samma familj men drygar då
och då ut kosten med pollen från andra växtfamiljer. En art är däremot polylektisk om det inte
finns någon specialiseringstendens. Slutligen
benämns de arter som gått ifrån pollensamling
och istället lägger ägg i andras bon för parasiter.
I de undersökta områdena skiljde sig frekvenserna av oligolektiskt, polylektiskt och parasitiskt levnadssätt (figur 12). Åby sandbackar och
Borgehage hade störst proportion specialister.
Triberga och Degerrörsbacken hade den högsta
andelen av polylektiska arter och Gårdby och
Åby sandbackar hade den högsta frekvensen av
parasitiska vildbin.
Öland är känt för sin sandstäpp och sina sandområden. Därför är det inte överaskande att de gaddstekelarter som bygger sina bon i marken dominerar faunan. De flesta markbyggande arterna
föredrar eller måste ha sand för sin bobyggnad.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Gårdby sandhed och Åby sandbackar var, inte
oväntat, de områdena med vildbina högst andel
(71 % respektive 61 % av gaddstekelfaunan)
markbyggare. Borgehage och Skeppersäng hade
ungefär likvärdiga proportioner av hål- och
markbyggare.
Artantal
Figur 14. En hona av ÅGP-arten silversandbi Andrena
argentata NT. Foto: Christoffer Fägerström.
Hålbyggare däremot är inte kopplad till marken
utan behöver tomma larvgångar i död ved, växtstänglar, snäckor eller håligheter i stenmurar för
att anlägga sitt bo. Förhållandet mellan markbyggare och hålbyggare varierade kraftigt mellan de sex undersökta områdena (figur 13).
Inventeringsresultatet för de sex undersökta områdena gav totalt 221 arter av gaddsteklar. Antalet singletons, arter påträffade i endast en individ, var 30 % och doubletons, arter påträffade i
en eller två individer, 44 %, vilket är ett högt
värde men vanligt vid inventeringar som görs
under en och samma säsong. Tre arter noterades
i samtliga områden: ljusjordhumlan Bombus lucorum, mörkjordhumlan Bombus terrestris och
markhumlan Bombus pratorum. De vanligaste
arterna till antalet individer var snäckmurarbiet
Osmia bicolor, gyllensandbi Andrena nigroaenea, bronssmalbi Lasioglossum leucopus,
jordsnylthumla Bombus bohemicus, ljusjordhumla Bombus lucorum, ängscitronbi Hylaeus
confusus, svart slavmyra Formica fusca, större
stigstekel Priocnemis perturbator och
åkerhumla Bombus pascuorum.
Tabell 7. Öländska gaddstekelarter som berörs av åtgärdsprogram för hotade arter. Årtalet för det senaste fyndet anges för de
sex undersökta platserna och för Öland i sin helhet. Degerrörsbacken och Triberga saknar åtgärdsprogramarter.
Åtgärdsprogram
Artnamn
Rödlista
Svenskt namn
Borgehage
Gårdby
sandhed
Skeppersäng
Åby
Hela
sandbackar Öland
Hotade bin på Salix
Andrena bimaculata
VU
rapssandbi
Humlepälsbi
Anthophora plagiata
CR
humlepälsbi
Steklar i sandtallskog
Andrena argentata
NT
silversandbi
Stortapetserarbi
Megachile lagopoda
VU
stortapetserarbi
1939
2011
Svartpälsbi
Anthophora retusa
VU
svartpälsbi
1941
2002
Vildbin och småfjärilar
Andrena gelriae
EN
väpplingsandbi
Vildbin och småfjärilar
Andrena labialis
VU
märgelsandbi
Vildbin och småfjärilar
Dufourea halictula
VU
monkesolbi
Vildbin och småfjärilar
Halictus leucaheneus
EN
stäppbandbi
Vildbin och småfjärilar
Melitta tricincta
VU
rödtoppebi
1976
Vildbin och småfjärilar
Nomada fuscicornis
EN
mörkgökbi
2003
Vildbin och småfjärilar
Nomada similis
EN
ölandsgökbi
Vildbin och småfjärilar
Panurgus banksianus
VU
storfibblebi
Vildbin och småfjärilar
Sphecodes cristatus
CR
kölblodbi
Vildbin på ängsmark
Andrena humilis
EN
slåttersandbi
Vildbin på ängsmark
Andrena marginata
VU
guldsandbi
Vildbin på ängsmark
Biastes truncatus
VU
pärlbi
1980
Vildbin på ängsmark
Dufourea inermis
EN
klocksolbi
2011
1999
2011
1941
1981
2001
2011
2011
2009
1940
1952
1952
2006
2000
2007
2007
2006
2011
1991
2009
2009
2011
2011
1999
2006
2011
2005
Vildbin på ängsmark
Halictus quadricinctus
CR
storbandbi
Vildbin på ängsmark
Nomada argentata
CR
silvergökbi
1973
Vildbin på ängsmark
Nomada armata
EN
väddgökbi
2008
Vildbin på ängsmark
Nomada facilis
EN
fibblegökbi
2002
2011
2011
25
25
26
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 15. En hona av ÅGP-arten rapssandbi Andrena
bimaculata VU. Foto: Josef Dvořák.
Artpresentation
Här presenteras de 22 öländska gaddstekelarter
som figurerar i åtgärdsprogram för hotade arter,
de så kallade ÅGP-arterna. Dessa arter har en
viktig naturvårdspotential på Öland och i ett nationellt perspektiv. Under inventeringen 2011
påträffades följande 4 ÅGP-arter: stortapetserarbiet, guldsandbiet, klocksolbiet och storbandbiet. På en eller flera av de undersökta områdena
har ytterligare 7 ÅGP-arter registrerats tidigare,
och på hela Öland är 22 ÅGP-gaddstekelarter
registrerade (Tabell 7).
Silversandbi Andrena argentata NT
Silversandbiet är en liten sandbiart och honan är
kontrastrik och bär tydliga ränder på bakkroppen. Silversandbiet är starkt knuten till lös sand
i områden med varma och torra miljöer. Arten är
polylektisk men påträffas ofta på fibblor. Silversandbiet är en utpräglad sandart som anlägger
Figur 16. En hona av ÅGP-arten märgelsandbi Andrena labialis VU. Foto: Magnus Stenmark.
Figur 17. En hona av ÅGP-arten slåttersandbi
Andrena humilis EN. Foto: Magnus Stenmark.
sina bon i lös helt vegetationsfri sand. Bona av
silversandbi går ofta inte att urskilja eftersom
öppningen är flytande det vill säga ständigt är
täckt av lös sand. Silversandbihonan sjunker
därför genom det lösa sandlagret och hittar sin
bomynning en bit under markytan. I Kalmar län
finns arten både på fastlandet och på Öland. I
modern tid finns få observationer och alla kännedom om arten är knutna till exklusiva sandblotterika och särskilt varma platser. Till skillnad från övriga landet verkar silversandbiet inte
vara starkt kopplat till sandtäkter i länet. Silversandbiet missgynnas av svagt betestryck, igenplantering av sandmarker, upphörd hävd och
exploatering.
Rapssandbi Andrena bimaculata VU
Rapssandbi är en kraftig och övervägande ljusbrunt behårad sandbiart. Rapssandbiet uppträder i två generationer och den första födosöker
på sälg- och videarter medan högsommargenerationen tenderar att välja ärtväxter för pollensamling. Rapssandbiet är påträffad på en handfull öländska lokaler. Alla observationer av
arten på Öland hör till platser med hög artrikedom av gaddsteklar, så kallade hot spots. Rapssandbiet är kräsen vad gäller val av bosubstrat
och kräver förmodligen öppen sand i varma lägen. Sandstäpp och aktiva sandtag med god tillgång på sälg- och viden och ärtväxter är artens
habitat.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 18. En hona av ÅGP-arten guldsandbi Andrena marginata VU. Foto: Magnus Stenmark.
Väpplingsandbi Andrena gelriae EN
Väpplingsandbiet är svårskiljt från andra arter i
undersläktet Taeniandrena. Honan liknar
ärtsandbi Andrena wilkella och rödklöversandbi
Andrena intermedia – storvuxna svagt behårade
sandbin med bullig bakkropp med tydliga vita
ränder. Hannarna är enkla att skilja med
genitaliepreparering. Väpplingsandbiet är födospecialiserat på getväppling och påträffas sällsynt i sand- och grustäkter och andra mycket
sandexponerade miljöer. Väpplingsandbiet observerades på Öland vid Rälla (Edgar Wieslander, 1940) och Algutsrum (Anton Jansson,
1950) men saknas i moderna inventeringar.
Slåttersandbi Andrena humilis EN
Slåttersandbiet är ett kompakt och kvickt
sandbi. I fält ser man honornas kraftiga pollenkorgar på bakbenen och en typisk ljusröd hårtuss på bakkroppsspetsen. Slåttersandbiet bygger bon i grupper på bara fläckar i tät sand.
Figur 20. En hona av ÅGP-arten storfibblebi Panurgus banksianus VU. Foto: Magnus Stenmark.
Honorna är mycket snabba i sin pollensamling
och återvänder redan efter 4-5 minuter till boet
med fyllda pollenkorgar. De populationer som
är knutna till sommarfibbla verkar samla pollen
endast på förmiddagen och honorna stänger därefter boingången och spenderar resten av dygnet
i sitt bo. Slåttersandbiet är sällsynt men spritt i
Skåne, Jönköping, Kronoberg, Dalarna och Kalmar län. Tidigare var arten spridd upp till Gävleborg. Slåttersandbi samlar pollen endast på
fibblor och besöker i synnerhet sommarfibbla
och rotfibbla. Slåttersandbiet finns vid Ölands
västra sandfält, men har aldrig rapporterats från
andra platser på Öland. Slåttersandbiet hotas av
att torrängar minskar i antal.
Märgelsandbi Andrena labialis VU
Märgelsandbiet är mellanoligolektiskt på ärtväxter och är en storvuxen långsträckt sandbiart
med små pollenkorgar på bakbenen.
Märgelsandbiet lever på varma platser och bygger sina bon i bryn och
slänter där lera runnit ut och stelnat.
Märgelsandbiets lilla pollensamlingskorg indikerar att arten flyger långa
sträckor för att samla pollen. Den stora aktionsradien borde göra den mindre känslig mot att kärlväxtfloran lokalt förändras.
Figur 19. ÅGP-arten humlepälsbi Anthophora plagiata CR. Dessa har mellan-
europeisk färgteckning. Den svenska populationen är svart med rök bakkroppstipp för båda könen. Foto: Josef Dvorák.
27
27
28
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 21. En hona av ÅGP-arten svartpälsbi Anthophora retusa VU. Foto: Magnus Stenmark.
Märgelsandbiet har påträffats på Öland vid Borgehage år 1941, men aldrig i andra områden på
Öland. Under fältarbetet eftersöktes märgelsandbiet särskilt vid Borgehage med omnejd.
I anslutning till åkrarna vid Bergdala gård upptäcktes små solbelysta torkade lerfläckar i brynen, och detta verkade stämma förträffligt med
hur arten bor i andra delar av landet.
Bosubstratet hittades dock i mycket liten utsträckning och endast lokalt. Eftersom märgelsandbiet inte påträffades trots upprepade eftersök under 2011 är det inte sannolikt att den
finns kvar i området kring Borgehage.
Guldsandbi Andrena marginata VU
Med sin kopparröda bakkropp är guldsandbiet
lätt att känna igen.
Figur 22. En hona av ÅGP-arten silvergökbi Nomada
argentata CR. Foto: Josef Dvořák.
Guldsandbiet är mellanoligolektiskt på väddväxter. På Öland födosöker populationerna av
guldsandbiet på åkervädd, men antagligen kan
senkläckta honor även samla pollen även från
ängsvädd. På fastlandet i Kalmar län och i de
flesta områden där arten förekommer i Sverige
är guldsandbiet fenologiskt anpassat till enbart
ängsvädd. Guldsandbiet har höga krav på
bosubstrat och kräver packad, fin och vegetationsfri sand för bobyggnad. Guldsandbiet är
sällsynt påträffad på södra Öland och har tidigare även rapporterats från norra Öland. Den
öländska huvudsakliga utbredningen sträcker
sig i ett område som omfattar både Gårdby
sandhed, Åby sandbackar och stora delar av odlingsmarkerna och alvarkanterna väster om
Sandby.
Storfibblebi Panurgus banksianus VU
Storfibblebiet Panurgus banksianus är ett helsvart stort vildbi (10-11 mm) som samlar pollen
enbart från fibblor. I synnerhet rotfibbla, höstfibbla, sommarfibbla, flockfibbla och
stångfibblor omtyckta värdväxter. Storfibblebiet
är knutet till sandiga betesmarker, grusfotbollsplaner, sandfält och täkter med rikedom av
fibblor. Storfibblebiet finns ofta tillsammans
med andra vildbin som är sandspecialister såsom praktbyxbiet Dasypoda hirtipes, renfanesidenbiet Colletes similis, sommarsandbiet Andrena nigriceps, blåklocksbiet Melitta
haemorrhoidalis och ängssolbiet Dufourea
dentiventris. På Öland verkar storfibblebiet ha
en sparsam förekomst på östra sidan.
Figur 23. En hona av ÅGP-arten väddgökbi Nomada armata EN. Foto: Magnus Stenmark.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
På Öland har arten fram till 1940-talet påträffats nära Borgehage och det
senaste fyndet på Öland är från närbelägna Räpplinge år 1981. Arten
har på Öland sannolikt drabbats av
minskad blomtillgång i gårdsnära
områden.
Svartpälsbi Anthophora retusa VU
Honan av svartpälsbiet påminner om
en helsvart liten humla, men när man
Figur 24. En hona av ÅGP-arten mörkgökbi Nomada fuscicornis EN. Foto: Josef Dvořák. ser den på närmare håll syns de
långa tunna benen, det kompakta
huvudet och den långa sugsnabeln. I fält förvåArten förekommer rikligt vid Ölands västra
nas man av deras kvicka flygande från blomma
sandfält och andra sandiga områden på västra
till blomma. I Sverige har svartpälsbiet gått tillsidan. Storfibblebiet hotas av att torrmarker inte
baka drastiskt och verkar i dag bara ha stabila
längre brukas och beteshävdas i samma omfattpopulationer på Öland, i östra Småland och
ning som tidigare. Storfibblebiet har hittat till de
Gotland. Svartpälsbiet är polylektiskt och dess
stora täkterna och i vissa områden är detta den
främsta habitat utgör aktiva och nedlagda sandviktigaste biotopen. Ekologisk efterbehandling
täkter, järnvägsstationer, sandstäppsområden
av täkter och andra industrimarker är en viktig
och andra sandiga områden i odlingslandskapet.
förutsättning för artens framtida existens.
Arten hotas av att blomrika marker med rik tillgång på helt bar sand minskar i landskapet.
Humlepälsbi Anthophora plagiata CR
Humlepälsbiet har svart kortbehårad kropp med
en röd bakkropppstipp och påminner mycket om
Silvergökbi Nomada argentata CR
en humla. Arten är storväxt och är födogeneraSilvergökbiet är ett av få svenska gökbin som
list. Pollensamling har rapporterats från bland
saknar gul teckning.
annat vallört, vresros och oxtunga. HumlepälsSilvergökbiet lever som boparasit på guldsandbiet har gått tillbaka
kraftigt i hela västra
Europa och i Sverige
verkar arten bara
vara kvar i östra Skåne. I östra Skåne är
de kända boplatserna
i korsvirkeshus med
obränd lera, men artens boområde har
från mellersta Europa beskrivits som
soltorkade lerslänter.
Figur 25. En hona av den öländska ansvarsarten och ÅGP-arten ölandsgökbi Nomada similis EN. Foto: Magnus Stenmark.
29
29
30
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
biet Andrena marginata VU. Efter 1973 har inte
silvergökbiet påträffats på Öland. Det är sannolikt att arten fortfarande finns i kanterna av Stora Alvaret på södra Öland. För att restaurera populationen av silvergökbi måste
förutsättningarna öka för värdarten guldsandbiet. Arbetet med att gynna guldsandbiet och
silvergökbiet bygger på stora kontinuerliga resurser av åkervädd i områden med god tillgång
på sandhak och sandfläckar.
Väddgökbi Nomada armata EN
Väddgökbiet är ett långsträckt gökbi med gula
fläckar på bakkroppen som ofta suger nektar på
blomställningar av åkervädd. Honorna har en i
fält karakteristisk vitgrå hårpuff på sidan av
mellankroppen. Väddgökbiet är väddsandbiets
Andrena hattorfiana VU följeslagare och attackerar dess bon och kan stundvis nå höga parasiteringsfrekvenser. Inom väddsandbiets utbredningsområde saknas observationer av
väddgökbiet i stora delar och då i synnerhet i
randområden som nordgränsen som troligen går
genom Dalarna, Västmanland och Uppland. Arten är bara känd från ett ställe på Öland (Ölands
västra sandfält) och har försvunnit från mittlandsskogens södra kanter där den under
1970-talet var spridd.
Fibblegökbi Nomada facilis EN
Fibblegökbiet är påfallande hårig för att vara ett
gökbi och har gult och rött på bakkroppen. Arten lever som boparasit på fibblesandbiet Andrena fulvago NT som är spritt på Öland.
Fibblegökbiet är sällsynt noterat på både södra
och norra Öland. Fibblegökbiet hotas särskilt av
bristen på varma och fibblerika lokaler med en
kontinuitet av sandblottor.
Mörkgökbi Nomada fuscicornis EN
Mörkgökbiet är en liten slank art och eftersom
den har mörka vingar och saknar gula fläckar
ger den ett mörkt intryck. Bakkroppen har breda
mörkröda band.
Figur 26. En hona av ÅGP-arten stortapetserarbi Megachile
lagopoda VU. Foto: Magnus Stenmark.
Mörkgökbiet lever som boparasit på
småfibblebiet Panurgus calcaratus NT som är
en spridd art i sandmiljöer i södra Sverige. Arten förekommer längs Ölands västra sandfält i
Mörbylånga och Borgholms kommuner. Arten
är beroende av mycket varma sandområden,
gärna sydslänter eller bryn där värmen ackumuleras. Brist på öppen sand påverkar arten negativt. Igenväxning, minskat utmarksbete och exploatering tros vara de främsta enskilda hoten
mot arten.
Ölandsgökbi Nomada similis EN
Detta gökbi har en helröd bakkropp som ibland
kan uppvisa små gula fläckar. Arten suger ofta
nektar på fibblor. Arten är spridd men inte på
något sätt stabil i området Ölands västra sandfält. Ölandsgökbiet har aldrig påträffats på andra delar av Öland. Nyligen har också arten påträffats vid Igersdela och Gelebo som är två
blomrika sandtäkter i Nybro respektive Kalmar
kommun. Arten finns också i Skåne. Exploatering av Strandskogen förefaller vara det allvarligaste hotet men ohävd, lågt betestryck och försämrat markslitage är också hot mot artens
möjlighet att upprätthålla en population på
Öland även i framtiden.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Stortapetserarbi Megachile lagopoda VU
I fält är stortapetserarbiet en spektakulär upplevelse. Honorna är stora, kompakta och ljusgrått
behårade. Hannarna banflyger trots sin storlek
kvickt från blomställning till blomställning och
ser tuffa ut med sina kraftigt förstorade ljusa
framtarser. Stortapetserarbiet är
bredoligolektiskt och födosöker på framförallt
väddklint. Stortapetserarbiet har mött en drastisk tillbakagång i Sverige och har därför blivit
föremål för ett särskilt åtgärdsprogram. Arten är
spridd på Öland och förekommer allmänt i biotoper med kraftiga bestånd av väddklint. Stortapetserarbiet hotas av att kantzoner i odlingslandskapet, vid fornminnesområden och längs
vägar sköts så att blomresursen av väddklint
minskar. Betesmarkssystem med rotationsbete,
långträdade åkrar och senslåttrade vägkanter
gynnar värdväxten och därmed förutsättningarna för stortapetserarbiet.
Pärlbi Biastes truncatus VU
Pärlbiet är ett svart kompakt parasitiskt bi med
röd och gul färgteckning. Arten är kleptoparasitisk
och attackerar bon av solbin Dufourea. Arten är
sparsamt påträffad från mellersta västra Öland.
Arten hotas av att förutsättningarna för värddjuren
solbin Dufourea minskar.
Figur 28. En hona av ÅGP-arten monkesolbi Dufourea
halictula VU. Foto: Christoffer Fägerström.
Figur 27. En hane av den öländska ansvarsarten och
ÅGP-arten klocksolbi Dufourea inermis EN. Foto: Magnus
Stenmark.
På Öland är klocksolbiet Dufourea inermis det
dominerande och därför troligen den huvudsakliga värdarten.
Rödtoppebi Melitta tricincta VU
Rödtoppebiet är likt lusernbiet Melitta leporina,
men är till skillnad från den specialiserad att
samla pollen från rödtoppor. Den huvudsakliga
pollenväxten rödtoppa är knuten till trädesåkrar
och till extensivt betade marker. Rödtoppa är en
vanlig växt men områden som år efter år har
kraftiga populationer av blommande rödtoppa
är sällsynta. Arten har rapporterats från både
norra och södra Öland. Det sista fyndet gjordes i
trakterna av Böda (Borgholms kommun) år
1976. Under 2008-2011 har arten sporadiskt eftersökts i lämpligt habitat men kunde inte påvisas. Kraftiga populationer av rödtoppa finns
bland annat på Sandby skjutfält, vid SLU:s försöksstation i Skogsby,
Figur 29. En hona av ÅGP-arten stäppbandbi Halictus
leucaheneus EN. Foto: Josef Dvořák.
31
31
32
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 30. ÅGP-arten storbandbi Halictus sexcinctus CR. Denna art påträffades på Öland första gången 2011. Foto: Josef Dvořák.
vid nedlagt sandtag i Löttorp och i trakterna av
Skeppersäng. Framtida eftersök får utvisa om
arten finns kvar på Öland. Arten har drabbats
hårt av den ändrade markanvändningen som
inneburit att fuktiga åkerträdor på sandiga marker i dag är en sällsynthet. I dag trädas inte åkermark i samma utsträckning som förr och det har
gjort att tillgången på stora blommande partier
av rödtoppa har minskat och dessutom kraftigt
fragmenterats. Landsbygdsprogrammets slopade krav på trädesåkrar inom odlingslandskapet
har kraftigt förändrat artens förutsättningar.
Landsbygdsprogrammets mångfaldsträdor, en
del av åtgärderna inom utvald miljö, har dock
potential att gynna rödtoppebiet.
Monkesolbi Dufourea halictula VU
Monkesolbi förekommer på sandstäpp, sandhed
och sandiga torrängar med öppna sandytor i Skåne, Halland, Blekinge, Småland och på Öland.
Honan samlar pollen endast på blåmunkar Jasione
montana. Arten verkar ha en stabil förekomst
längs Ölands västra sandfält vilket sträcker sig från
Algutsrum till Ekerum och bildar ett brett band
från kusten i väster till landborgskanten en till två
kilometer längre österut. Stora bestånd av blåmunkar bildas ofta när åkrar trädas på sandiga marker.
I dag trädas inte åkrar i samma utsträckning som
förr och därför har artens värdväxt minskat i omfattning. Blåmunkar kan också växa i betesmarker
men bildar sällan kraftiga bestånd i den miljön.
Klocksolbi Dufourea inermis EN
Arten är knuten till torrängar med liten blåklocka. Klocksolbiet vekar ha en spridd och
stark utbredning på södra och mellersta Öland,
men rapporter från mitten av 1900-talet indikerar att arten då var mer spridd. Sannolikt har
klocksolbiet försvunnit från flera områden där
den förr var vanlig eftersom liten blåklocka i
kombination med öppen sand har blivit en
kombination som i dag är sällsynt. Klocksolbiet
bör gynnas med ökad blottad sand och högt betestryck på Gårdby sandhed, Åby sandbackar
och Borgehage.
Stäppbandbi Halictus leucaheneus EN
Stäppbandbiet påminner starkt om den vanliga arten ängsbandbi Halictus tumulorum. Huvudets
form är dock mycket arttypiskt. Stäppbandbiet är
en utpräglad torrmarksart med stabila populationer endast på sandstäppslokaler i Skåne och på
Öland, och mindre förekomster i Halland och
Småland. Stäppbandbiet är polylektiskt och förekommer sällan i stora populationer. På Öland är
arten spridd men nyckfull eftersom den vissa år
visar sig i få exemplar vid kända förekomstplatser. På norra Öland finns endast historiska belägg
liksom för sandområdena kring Vassmolösa i Kalmar kommun. Arten hotas av att odlingslandskapets trädor på sandiga marker uteblir i dag. Igenväxning av sandfält är också ett hot på mellersta
Öland.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Stäppbandbiet gynnas av pågående och planerade
naturvårdsåtgärder vid Åby sandbackar och
Gårdby sandhed. Åtgärder skulle också behövas i
sandområden norr om Mörbylånga kring Kleva
eftersom det är ett område med flera nyliga observationer av arten.
Tabell 8. Ansvarsarter för Öland. Dessa arter har i hög grad
(Öländska) eller enbart påträffats på Öland jämfört med alla
observationer i landet vid en jämförelse gjord med hjälp av
artportalen. Arter med endast enstaka observationer har
uteslutits eftersom dessa bör eftersökas noggrant före eventuella naturvårdsåtgärder.
Familj och ansvarsart
Svenskt namn (Röd.)
Apidae
långtungebin
Nomada similis
Storbandbi Halictus quadricinctus CR
Chrysididae
ölandsgökbi (EN)
Öländska
94%
guldsteklar
Chrysura trimaculata
alvarguldstekel
Hedychridium chloropygum
kronguldstekel (VU)
100%
Storbandbiet är vårt största vägbi och ger ett
starkt intryck med sin slanka kropp och tydliga
vita ränder på bakkroppen. Storbandbiet uppges
vara specialiserad att samla pollen från korgblommiga växter som tistlar och väddklint. Arten är
känd på bara två platser i landet, Rörum i Skåne
och Skeppersäng på Öland. Likt andra bandbin
bygger storbandbiet sina bon i väldränerad sandig
mark, ofta i bryn, betesmarker eller i åkerkanter.
Det finns ingen information om storbandbiets populationsstorlek eller exakta utbredning vid Skeppersäng, eftersom bara en enda hona har påträffats. Storbandbiet är en vacker art och spektakulär
med sin storlek. Det är i det närmaste uteslutet att
storbandbiet finns på mellersta eller södra Öland
eftersom det då skulle ha rapporterats tidigare. På
norra Öland är torrmarkerna inte lika välbesökta
av entomologer och detta är sannolikt förklaringen till varför storbandbiet tidigare inte registrerats
från Öland. Det troliga är att det finns en liten population av storbandbiet som är begränsad till
nordöstligaste delen av norra Öland. Allt talar för
att arten har funnits där under lång tid eftersom
förutsättningarna funnits länge. En sentida kolonisation är osannolik eftersom arten har endast en
mycket liten population i Rörum i Skåne och att
arten inte är allmän i något land i norra Europa.
1940 och från vid Strandskogen fram till 1991.
Arten har efter 1991 eftersökts vid flera tillfällen i ett tiotal passande habitat spritt över Öland
men aldrig påträffats. I dag kan arten vara utgången och befaras därför vara försvunnen från
norra Europa. Kölblodbiet hotas av att sandfält
växer igen, planteras igen och byggs igen.
Ölands västra sandfält kan ha varit en bra biotop
för arten men i dag präglas det forna sandfältet
av planterad tallskog, asfalterade cykel- och bilvägar och byggnader. Kölblodbiet kräver förmodligen storskaliga avverkningar, naturvårdsbränningar av ljung- och gräsmark och
omställning till betesmark och åkermark på de
värdefulla resterna av Ölands västra sandfält.
Kölblodbi Sphecodes cristatus CR
Kölblodbiet är som alla blodbin svåra att artbestämma i fält, men kan identifieras utomhus genom att man tittar på tillfälligt infångade individer med lupp på karaktärer på huvud och ben.
Värddjursrelationen för denna art är okänd men
det har spekulerats om det kan vara stäppbandbi
Halictus leucaheneus. Arten är känd från endast
två platser i Norden. Dessa platser är båda i
Mörbylånga kommun. I Lilla Frö fanns arten år
Figur 31. Den öländska ansvarsarten alvarguldstekeln Chrysura trimaculata. Arten är spridd i varma sandområden på
Öland Foto: Josef Dvořák.
Crabronidae
76%
rovsteklar
Pemphredon mortifer
inget namn (NT)
80%
Tachysphex fulvitarsis
inget namn (VU)
95%
Halictidae
vägbin
Dufourea inermis
klocksolbi (EN)
54%
Halictus eurygnathus
klintbandbi (NT)
25%
Megachilidae
buksamlarbin
Coelioxys conoidea
storkägelbi (CR)
Osmia aurulenta
guldmurarbi
Vespidae
100%
41%
getingar
Eumenes coarctatus
östlig krukmakargeting
52%
Odynerus melanocephalus
ljus lergeting (NT)
76%
Stenodynerus bluethgeni
alvargeting (VU)
90%
33
33
34
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Ölands ansvarsarter
Under den biologiska mångfaldens år 2010
gjorde Regeringen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna en nationell samling kring hotade arter. Kommunerna började då arbeta med ansvarsarter. Numera förekommer ansvarsarter i
naturvårdsprogram, översiktsplaner och i andra
kommunala sammanhang. Här presenteras ett
antal gaddstekelarter som är av särskilt naturvärde på Öland. Dessa arter har gemensamt att
det är spridda på hela eller delar av Öland men
saknas eller är ovanliga i andra delar av Sverige.
Ölandsgökbi Nomada similis EN är en boparasit
på storfibblebiet Panurgus banksianus och finns
på Ölands västra sandfält som är beläget mellan
Färjestaden och Ekerum. Ölandsgökbiet finns i
Skåne och Småland, men har sin starkaste population på Öland. Alvarguldstekeln Chrysura trimaculata lever som boparasit hos solitära murarbin som anlägger sina bon i tomma snäckskal
såsom snäckmurarbiet Osmia bicolor och guldmurarbiet Osmia aurulenta. Kanske parasiteras
även taggmurarbiet Hoplosmia spinulosa. Alvarguldstekeln verkar vara spridd på mellersta
Öland, medan dess värdar finns allmänt på hela
ön. Alvarguldstekeln finns i Sverige endast på
Öland. Kronguldstekel Hedychridium
chloropygum VU är sällsynt och utvecklas enligt uppgifter från europeisk litteratur på den
sällsynta rovstekeln Astata minor. Kronguldstekeln finns bara på mycket varma och artrika
sandmarkslokaler.
Rovstekeln Pemphredon mortifer NT behöver
varma sandmarker. Denna rovstekelart har funnits på fastlandet men verkar i dag bara finns
kvar på Öland. Rovsteklen Tachysphex
fulvitarsis VU lever på varma öppna sandområden och har särskilt påträffats i sandig odlingsmark på trädor och vid sandiga husbehovstäkter.
Klocksolbiet Dufourea inermis EN lever på
torrmarker med riklig förekomst av liten blåklocka och behöver varma sandiga vindskyddade miljöer för sin bobyggnad. På fastlandet är
ängssolbiet Dufourea dentiventris NT en spridd
specialist på liten blåklocka men på Öland är
den istället sällsynt. Klintbandbiet Halictus
eurygnathus NT är utbredd på ängsmarker och
alvarkanter med riklig blomresurs av korgblommiga växter. Lokalt kan denna art vara vanlig.
Storkägelbiet Coelioxys conoidea CR finns kvar
endast på Öland. Storkägelbiet parasiterar på
stortapetserarbiet Megachile lagopoda VU som
är spridd på Öland. Guldmurarbiet Osmia
aurulenta lever på blomrika torrmarker och bor
i tomma snäckskal. Guldmurarbiet kan lokalt bli
vanligt men är en raritet på fastlandet förutom i
sydvästra Halland där guldmurarbiet också verkar vara spritt. Östlig krukmakargeting
Eumenes coarctatus är en värme- och sandälskande art som murar sitt bo i marken med lera.
Den ljusa lergetingen Odynerus
melanocephalus NT samlar småfjärilar och
möjligen vivlar till larverna och lever i sandiga
kulturmiljöer.
Figur 32. Fördelningen av födopreferens för bin (N=207) på Öland.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 33. De 100 rödlistade gaddstekelarterna som påträffats på Öland (baserat på artportalen) och information om
de påträffats från och med år 2000.
Alvargetingen Stenodynerus bluethgeni VU påträffas i varma ruderat- och kulturmiljöer. Alvargetingens larvföda är sannolikt stävmalar.
Ölands gaddstekelfauna
Den öländska naturen har skapat förutsättningar för
en särpräglad gaddstekelfauna som skiljer sig
mycket från det som erbjuds på fastlandet. Det är
tydligt att faunan som är knuten till sandstäpp, flygsanddyner, sandigt odlingslandskap och andra torrmarker omfattar både en bred diversitet och en hög
andel unika arter som ofta hör hemma i södra eller
östra Europa. Tvärtom är faunan av arter som är
knuten till död ved underrepresenterad på Öland.
Den undermåliga representationen av vedberoende
arter förklaras av att stora delar av Öland har varit
fritt från träd och större buskar under långa perioder under 1800-talet och 1900-talet. I dag utgör
markbyggarna ca 43 %, och hålbyggarna 31 % av
den öländska gaddstekelfaunan. Den övriga gruppen, de 121 parasitiska arterna, utgör 26 % av den
totala öländska gaddstekelfaunan. De parasitiska
arterna är till ca 60 % knutna till markbyggande arter. Om man bara tittar på gruppen pollensamlande
bin så är 64 % markbyggare. På Öland domineras
torrmarker av andra arter än de som syns på fastlandssidan bara ett tiotal kilometer bort. Klinttapetserarbiet Megachile pyrenaea, alvarsandbiet Andrena alfkenella och guldmurarbiet Osmia
aurulenta är, som denna inventering också visade,
på Öland spridda arter på torrmarker och ängsmarker. Ingen av dessa arter är spridda på fastlandet.
Tabell 9. Särskilt värdefulla ytor och deras huvudsakliga naturvärde. Ytorna är markerade på översiktskartorna i bilagan och
finns som shapefiler.
Lokal
Area (ha)
Beskrivning
Triberga
0,13
Före detta täkt med god tillgång på Salix och sand
Triberga
0,27
Örtrika vägkantsäng öster om väg
Triberga
0,23
Örtrika vägkantsäng väster om väg
Triberga
0,03
Slänt viktig för gaddsteklar
Skeppersäng
0,99
Värdefull torrmarksyta med öppen sand
Skeppersäng
9,59
Tre åkrar med förekomst av skärrande gräshoppa
Skeppersäng
1,02
Värdefulla betade sydbryn
Degerrörsbacken
0,61
Hårdbetad torräng med mycket bar mark
Degerrörsbacken
0,38
Brynmiljö med örter, busk- och trädskikt, bl a ask
Borgehage
2,30
Landborgskrönet med fin torrmarks- och alvarflora
Borgehage
0,49
Gård- och trädgårdsmiljö med rik gaddstekelfauna
Borgehage
0,96
Brynmiljöer och kantzoner med höga värden
Åby sandbackar
1,34
Stor resurs av väddklint och åkervädd (värdväxter för flera av reservatets rödlistade arter)
Åby sandbackar
0,47
Troligt boområde för guldsandbi
Åby sandbackar
0,37
Krypvidebestånd och sandblottor
Åby sandbackar
0,41
F d stentippen, nu sandblottor och torrängsväxter
Åby sandbackar
0,60
Flygsanddyn med sandhak, tofsäxing
Åby sandbackar
2,70
Stor resurs av åkervädd (värdväxt för bl a guldsandbi)
Gårdby sandhed
0,79
Den norra körvägen, boområde för steklar
Gårdby sandhed
0,91
F d banvallen, boområde och födoplats för insekter
Gårdby sandhed
1,69
Sandtaget, kupering ger välkommen värmegryta
Gårdby sandhed
0,61
Vägkantsvegetation med bl a väddklint
Gårdby sandhed
0,09
Försöksytor - värdefull barmarksfläck
Gårdby sandhed
0,13
Sandhak - boområden för steklar
Gårdby sandhed
0,80
Vindskyddad struktur med goda florala resurser
Gårdby sandhed
1,67
Vägkantsvegetation med bl a väddklint
35
35
36
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Beskrivning av områdena
Här finns en kort generell beskrivning av alla undersökta områden. I varje område har också särskilt värdefulla habitat för gaddsteklar identifierats. Dessa
habitat finns markerade på översiktskartorna och här
följer en beskrivning av dessa habitat (Tabell 9).
Översiktskartor för alla undersökta områden finns
längst bak i rapporten.
Figur 34. Ladugården vid Bergdala i Borgehage. I vasstaket
bor stora kolonier av gaddsteklar. Foto: Magnus Stenmark.
För vildbin är det intressant att ta upp frekvenser av specialisering (figur 32). Den öländska
vildbifaunan omfattar 206 arter med känd förekomst, även om några av arterna inte har påträffats under de senaste årtiondena. Av dessa är 31
% födospecialiserade, och om vi bara tittar på
de pollensamlande vildbina (148 arter) så är 43
% födospecialiserade. På Öland har precis 100
rödlistade gaddstekelarter hittills påträffats, men
28 av dessa har inte rapporterats under år 2000
eller senare (figur 33). Enstaka arter av de övriga 373 icke-rödlistade gaddstekelarterna har
heller inte lyckats återrapporteras under de senaste 12 säsongerna. Dessa 28 arter som inte
återrapporterats har ett genomsnittlig sista observationsår som är 1955. Vidare är det genomsnittliga första observationsåret för dessa arter
år 1937. För de rödlistade arter som förekommer på Öland och har återrapporterats efter år
2000 är motsvarande sista observationsår 2007
och första observationsår är 1927.
Figur 35. I Borga hage naturreservat finns lerslänter i sydbryn, precis som märgelsandbiet Andrena labialis vill ha.
Tyvärr fanns för lite. Foto: Magnus Stenmark.
Borgehage
Under fältbesöken i Borga hage naturreservat och
i området kring Borgehage har diskussioner om
skötsel förts med reservatsförvaltare Christina Erlandsson. Christina hade också vänligheten att
själv visa delar av området och berätta om skötselhistoriken och den pågående förvaltningen.
Slottsalvaret och slottsruinen
Området kring slottsruinen och söder om ruinen
längs med men utanför reservatsgränsen ner till
minnesplatsen Drottning Victorias byst är mycket värdefulla miljöer för gaddsteklar. Här i slottsalvarets kant finns örtrika torrmarker, jordblottor, rester av äldre tiders kalkbrytning och en bra
spridning på vindskyddande buskage. Tack vare
slitage från turister och från betande nötkreatur
upprätthålls höga värden. Delar av området
kvävs av slånbuskage och kräver röjning. Området ligger utanför naturreservatet, därför bör röjningen ske inom ramen för miljöersättningen.
Figur 36. Den öländska ansvarsarten solitärgetingen
Odynerus melanocephalus. Arten finns bland annat i mittlandsskogen vid Degerrörsbacken. Foto: Josef Dvořák.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Brynmiljöer vid åkerkanter och diken
Här finns soliga slänter med lera (figur 35). Det
ligger nära till hands att tro att det är just här
som märgelsandbiet Andrena labialis VU har
byggt sina bon, men denna art kräver större ytor
och har försvunnit från området. Här växer också den sällsynta silverviolen Viola alba CR.
Brynmiljöerna ger utrymme för en rad viktiga
näringsväxter såsom luktvicker, åkervädd och
gulvial. Det finns begränsade bosubstrat i diken.
Figur 37. I naturreservatet Degerrörsbacken består buskoch trädskiktet av solitärer jämnt utspridda. Tyvärr gör detta
att varma, vindskyddade miljöer med barmark bara förekommer sparsamt. Foto: Magnus Stenmark.
Gård- och trädgårdsmiljöerna
Gårdsmiljön till Bergdala rättaregård hyser både
kulturmiljövärden och naturvärden. Själva trädgården sköts till stor del som slåttermark och
har därför utvecklat en torrängsflora. Här finns
en rik mångfald av både odlade och vilda nektar- och pollenväxter som vid blomning attraherar traktens gaddsteklar. Här fanns prästkrage,
cikoria, ullkardborre, åkervädd, luktvicker,
åkertistel, fläder och andra i sammanhanget viktiga nektar- och pollenväxter. Denna gårdsmiljö
erbjuder också mycket goda bomöjligheter för
hållevande gaddsteklar. Vasstaket på ladan och
lövvedsdeponierna i olika åldrar spritt på gårdsplanen är viktiga bomiljöer för många gaddstekelarter.
Figur 38. En hona av den öländska ansvarsarten storkägelbi
Coelioxys conoidea CR. Arten verkar ha en kärnpopulation
i trakterna av Gårdby och Sandby. Foto: Magnus Stenmark.
Slåtterängarna
De båda slåtterängarna i södra delen av naturreservatet är viktiga leverantörer av örtflora som i sin tur föder en rad arter av gaddsteklar. Den västra ängen i högre och den östra i
mindre grad har ytor med torr ängsmark. Den
torra ängsmarken är den mest värdefulla för
gaddstekelfaunan. I den torra delen av ängen
bildas både bomöjligheter för de marklevande arterna och de viktigaste pollenväxterna
växer här: liten blåklocka och gulvial. I den
friskare delen växte även väddklint och blåsuga. Här fanns också vildapel.
Degerrörsbacken
Naturreservatet vid Degerrörsbacken är ett järnåldersgravfält som hävdas genom hårt bete av
hästar. I södra delen av naturreservatet har avverkning och röjning skapat en mosaikbetesmark som domineras av solitära hasselbuskar
och enbuskar. Här finns också en rad andra buskar och träd, bland andra trubbhagtorn, rosbuskar, oxel, skogstry, lönn och ask.
Hårdbetad torräng
I naturreservatets norra del finns ett parti av betesmarken med kort vegetation och hårt slitage.
Troligen röjs fornminnena här regelbundet, vilket bidrar till den hårda hävden. Den intensiva
hävden är positiv för artrikedomen av gaddsteklar. Hävden har här skapat stora mattor av
stångifbblor och liten blåklocka. Här finns även
tulkört och liljekonvalj i stora mängder.
37
37
38
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 39. Sandtaget vid Gårdby sandhed bildar en vindskyddad uppvärmd gryta och fungerar som boområde för
många gaddstekelarter.
Flera gaddstekelarter, och då i synnerhet de arter som är specialiserade på att samla pollen
från blåklockor och fibblor, lever i denna torräng. Här lever alvarsandbiet Andrena alfkenella, fibblesandbiet Andrena fulvago, guldsmalbiet Lasioglossum aeratum och alvargetingen
Stenodynerus bluethgeni.
Brynmiljöer
Norr om naturreservatet finns en viktig brynmiljö. Träd- och buskskiktet domineras här av ask,
slån, en och hassel. Örtfloran representeras av
kraftiga örter som gulmåra, väddklint, blåhallon, lusern och renfana. Denna solbelysta och
uppvärmda vegetationsridå levererar en värdefull miljö för en rad hotade arter. Här födosöker
till exempel klinttapetserarbiet. Denna brynmiljö är också bomiljö för vedlevande gaddsteklar
som flyger in i naturreservatet för att samla mat.
Gårdby sandhed
Vid Gårdby sandhed finns mycket höga entomologiska naturvärden kopplade till naturtypen
sandstäpp, till sandtaget och till de brynmiljöer
som finns norr och öster om området. Här listas
de främsta strukturerna i N2000-området med
omnejd som är viktiga för gaddstekelfaunan.
Den norra körvägen, boområde för steklar
Omedelbart norr om N2000-gränsen finns en
sandig körväg i ost-västlig riktning.
Figur 40. Vid Triberga finns stora mängder av nektar- och
pollenväxter i vägkanterna, men behovet av hävd är stort för
gräsmarken utanför beteshagen.
Körvägen utsätts för ett lämpligt slitage av enstaka transporter men också av människor som
rör sig i området. Sanden är finkornig och marken väldränerad vilket gör den populär som boområde för gaddsteklar. Största delen av körvägen ramas in av stenmuren i söder och
tallskogen i norr. Denna inramning ger ett gott
skydd mot vind och släpper samtidigt in mycket
solljus mot marken. De största kolonierna av
gaddsteklar längs körvägen hör till de som har
preferens för lös sand: läppstekeln Bembix
rostrata, vårsidenbiet Colletes cunicularius med
parasit storblodbiet Sphecodes albilabris,
hartsbi Trachusa byssina och bivarg Philanthus
triangulum.
Banvallen, boområde och födoplats
Fram till 1961 användes den smalspåriga järnvägen på Öland. Kort därefter revs rälsen upp
och banvallen norr om Gårdby har förmodligen inte genomgått någon drastisk förändring
sedan dess.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
I dag används den före detta banvallen
flitigt för rekreation, både av närboende och tillresta. Slitaget från människor håller sandytor
öppna och gynnar en tidig successionsfas av floran. På själva banvallen växer bland annat
stångfibblor, blåmunkar, liten blåklocka och käringtand. I sanden på banvallen bygger många
marklevande gaddsteklar sina bon. En rad vildbin samlar pollen från växterna på vallen och
vägsteklar, rovsteklar och sandsteklar letar rov
bland grästuvorna. Många gaddsteklar som bor
på själva banvallen flyger in i N2000-området
för att samla pollen eller rov.
Sandtaget, kupering ger värmegryta
Mellan landsvägen och den före detta banvallen
finns ett långsträckt sandtag som verkar ha använts under många decennier. Sand i liten omfattning har även forslats bort helt nyligen, vilket är positivt. Täktbotten och slänterna mot väg
och före detta banvall är glest bevuxna med tall.
Örtfloran är mycket gles och domineras av gräs.
Sandtaget har en betydande population av tofsäxing. Sandtaget ger med sin nersänkta småkuperade yta en välkommen uppvärmd vindskyddad plats. En rad sandälskande gaddsteklar finns
därför i själva sandtaget.
Figur 42. Delar av odlingslandskapet kring Skeppersäng
karakteriseras av igenväxning, här med slånbuskage.
Figur 41. En hona av den öländska ansvarsarten östlig
krukmakargeting Eumenes coarctatus. Arten är spridd på sandmarker över hela ön. Foto: Josef Dvořák.
Här lever blyvägstekeln Pompilus cinereus som
fångar spindlar och här lever stäppsmalbiet
Lasioglossum brevicorne, guldsmalbiet
Lasioglossum aeratum. Kilbiet Aglaoapis
tridentata, som parasiterar på buksamlarbin,
verkar också hålla till enbart i sandtaget.
Vägkantsvegetation med bl. a. väddklint
På båda sidor om landsvägen finns betydande
mängder vägkantsvegetation. Denna resurs är
viktig som nektar- och pollenleverantör, i synnerhet eftersom denna flora skiljer sig mycket
från de växter som finns på heden, längs den
förde detta banvallen och i sandtaget. Vägkantsvegetationens viktigaste värdväxter för gaddsteklar är väddklint, renfana, liten blåklocka, luktvicker, käringtand och slåtterfibbla.
Försöksytorna - värdefulla barmarksfläckar
Mitt på heden har två försöksytor skapats genom
ytskrapning. Försöksytorna, ursprungligen 10x20
m, har långsamt koloniserats av gräs och örter,
men består till största delen av blottad sand. Försöksytorna är omtyckta födosöksområden och boområden för flera gaddstekelarter. Flera gaddstekelarter bygger sina bon i försöksytornas kanter
där sanden har en lämplig packning.
39
39
40
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Sandhak - boområden för steklar
Strax söder om försöksytorna finns ett område
med små spridda öppna sandytor. Ytorna skapas
av betesdjurens slitage. Liknande sandhak finns
spritt på några ställen på heden och uppstår
främst där marken är naturligt kuperad, ofta
längs kanterna av igenväxta flygsanddyner.
Dessa sandhak används flitigt som boområden
av gaddsteklar.
Vindskyddad struktur med florala resurser
I N2000-områdets nordvästra del, söder om
Galgbacken, finns ett blomrikt område med
spritt växande tall, en, hassel och björk. Här
finns högörtsvegetation som väddklint, rödklint
och åkervädd, men också liten blåklocka och
gulmåra. Området används av gaddsteklar för
att samla pollen från högörter.
Skeppersäng
De sandiga åkermarkerna i området kring Skeppersäng är kända för sin rika förekomst av
skärrande gräshoppa Stauroderus scalaris NT
men numera vet vi att dessa trakter också har en
unik mycket skyddsvärd gaddstekelfauna.
Värdefull torrmarksyta med öppen sand
Mitt i byn Getterum finns en vacker torräng som
ofta betas med häst. Denna torräng har flera
öppna sandytor som förmodligen skapats och
hålls öppna av betesdjuren. Floran domineras av
blåmunkar, liten blåklocka, knavlar, femfingerört och i kanterna rölleka, gulvial och rödklöver.
Figur 44. En hona av den öländska ansvarsarten guldmurarbiet Osmia aurulenta. Guldmurarbiet är spridd på blomrika
torrmarker över hela ön. Foto: Johan Frölinghaus.
Figur 43. Vid Åby sandbackar upprätthåller och nyskapar
nötkreaturen sandblottad mark.
Torrängen är värdefull eftersom blåmunkar bildar
en stor resurs här. De frekventa sandfläckarna är
dessutom boplatser för en rad väg- och rovsteklar
som också jagar i torrängsvegetationen.
Tre åkrar med skärrande gräshoppa
De sandiga åkrarna i Getterum är sedan många
år uppmärksammade för sin kärnpopulation av
skärrande gräshoppa. På själva åkrarna lever
även lusernbi och en rad andra vildbin knutna
till ärtväxter, korg- och korsblommiga växter. I
åkrarna jagar även rovsteklar, och i synnerhet
Tachysphex nitidus och Tachysphex
pompiliformis som är specialiserade på att samla nymfer av markgräshoppor, den familj som
även den skärrande gräshoppan tillhör. Släktet
Tachysphex, likt en stor del av alla rovsteklar,
bygger sina bon i sandiga åkerkanter, sydbryn
och andra blottade markytor.
Värdefulla betade sydbryn
I brynen i byns norra del finns värdefulla solbelysta vedmiljöer som används av gaddsteklar.
Här är det ännu blomfattigt, men förändring kan
vara på gång med nyligen infört bete. Brynen
bildar en särskilt viktig struktur eftersom det här
skapas både vindskyddade miljöer, solbelyst
död och skadad ved och ofta öppen sand. Här
fanns guldsteklarna Chrysura radians, parasit
på murarbin, Chrysura illigeri och
Hedychridium ardens som båda parasiterar på
rovstekelsläktet Tachysphex.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Triberga
Området är en varierad miljö med åkermark,
betesmark, vägkanter, körvägar och en husbehovstäkt.
Före detta täkt med Salix och sand
Strax nordväst om träkvarnen finns en sand- och
grustäkt som inte använts på flera decennier. I
täktbotten och i de västra kanterna växer rikligt
med sälg och gråvide, en viktig resurs för de
vildbin som bor i slänterna. Täktslänterna är
glest bevuxna med gul fetknopp, solvända och
stångfibblor. Här växer också hundkex, gulmåra, oxtunga och vallört. Täktbotten och slänterna
är omtyckta boplatser för hartsbin Trachusa
byssina, praktbyxbin Dasypoda hirtipes,
småullbi Anthidium punctatum och lusernbiet
Melitta leporina.
Figur 46. En hona av gulbyxbiet Dasypoda suripes RE.
Arten påträffades sista gången i Sverige år 1974 bara ca 2
km från Åby sandbackar. Foto: Magnus Stenmark.
Örtrik vägkantsäng
På båda sidor om landsvägen finns en mycket
varierad vägkantsflora. Floran karakteriseras av
högörter som blåeld, renfana, väddklint, slåtterfibbla, gulvial, lusern, bosyska. Längre bort från
vägen breder snår av slånbär ut sig. Den rika
örtfloran ger vildbifaunan viktiga pollenresurser
och här finns specialiserade arter som stortapetserarbiet Megachile lagopoda, klinttapetserabiet
Megachile pyrenaea, kantsmalbi Lasioglossum
sexmaculatum och mosshumla Bombus
muscorum.
Slänt viktig för gaddsteklar
I områdets norra del, precis mot tomtmarkerna,
finns en igenväxande slänt som är värdefull för
gaddsteklar. I slänten bildas av nötkreaturens
slitage små sandblottor som passar bra för
bobyggande. Här bildas också ett någorlunda
vindskyddat läge så en mur i norr och träd och
busk i söder skyddar mot vind. Förbuskningen
av slänten är tyvärr påtaglig.
Figur 45. Den före detta stentippen vid Åby sandbackar.
Numera är ytan i det närmaste plan och utsatt för vind.
Klocksolbiet Dufourea inermis verkar ha flyttat från platsen.
Åby sandbackar
Åby sandbackar är vindpinad plats och det
flacka landskapet förklarar troligen varför antalet gaddstekelarter är betydligt lägre här än vid
Gårdby sandhed. Åby sandbackar besöktes i en
tidigare inventering av gaddsteklar och författaren (Nilsson 2007) ger där en bild av områdets
då kända hotade arter av gaddsteklar.
41
41
42
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Stor resurs av väddklint och åkervädd
I den västra betesfållan rakt söder om Åby växer
en kraftig örtflora. De år då betestrycket är lågt
bildas stora blommande partier med väddklint,
vägtistel, åkervädd, fältsippa, slåtterfibbla, rölleka, oxtunga, gulmåra, lusern och cikoria.
Dessa växter levererar stora mängder pollen till
gaddstekelfaunan och är därför en viktig resurs.
Troligt boområde för guldsandbi
I de västra delarna av den stora fållan, den så
kallade sandhorvebacken, finns ett parti med
försänkningar och små kullar. Här betar ofta
hästarna och här bildas det små sandhak där
djuren trampar. Floran består av gles men täckande grässvål och tydligt inslag av åkervädd och
gräslök. Observationer av pollensamlande honor av guldsandbi och markens beskaffenhet talar för att guldsandbiet gräver sina bon i detta
område.
Krypvidebestånd och sandblottor
Precis öster om naturreservatet, på södra kladdängen, finns igenväxta sanddyner och stora bestånd av krypvide. Här finns också sandblottor
som skapas av betesdjuren. Krypvidebestånden
spelar en viktig roll på våren för traktens gaddstekelfauna. En rad vildbiarter är specialiserade
på att samla pollen från just
sälg- och videarter.
I dag är stentippen borta men området är fortfarande mycket sandigt och här finns fortfarande
ett starkt fäste för praktbyxbiet, fibblemurarbiet
Osmia leaiana, klockgnagbiet Hoplitis mitis.
Här finns också en stor koloni av den vanliga
rovstekeln Mellinus arvensis. Klocksolbiet kunde inte observeras alls under 2011, kanske är
etableringen just vid den före detta stentippen
borta. Området domineras av stora blommande
resurser av hagfibblor, harklöver, rölleka, humlelusern, blåmunkar och liten blåklocka. Även
axveronika, lusern, åkervädd, gulmåra och
backsilja är vanliga här. Ljung finns också och
verkar etablera sig mer och mer.
Flygsanddyn med sandhak
Påtagliga flygsanddyner finns norr om åkermarken som ligger sydost om naturreservatet. Här
växer tofsäxing. Öppen sand skapas regelbundet
i samband med åkerbruket. Här finns fina sandhak som är utmärkta för markbyggande gaddsteklar. Här lever bland andra guldmurarbiet
Osmia aurulenta, klockgnagbiet Hoplitis mitis,
den östliga krukmakargetingen Eumenes
coarctatus och de gräshoppesamlande rovsteklarna Tachysphex pompiliformis och
Tachysphex nitidus.
Före detta stentippen
I södra delen av
sandhorvebacken fanns fram
till 2008 en stentipp kring vilken boskapen ofta samlades.
Här bildades öppna sandområden av klövtrampet och vindskyddet från stenhögen gjorde
att stora kolonier av
praktbyxbi Dasypoda hirtipes
och klocksolbi Dufourea
inermis fanns i sanden.
Figur 47. Att skapa en bibädd är enkelt och lockar nya invånare redan första säsongen.
Tävelsrum. Foto: Magnus Stenmark.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Stor resurs av åkervädd
Åkervädd är på Åby sandbackar värdväxten för
guldsandbi Andrena marginata och väddsandbi
Andrena hattorfiana, men också en kompletterande nektar- och pollenkälla för hundratals andra insekter. Åkervädd är spridd över hela området och
förekommer särskilt tätt i kanterna och tillfälligt
svagt betade områden. I ett stråk snett över stora
fållan finns ett tätare bestånd av åkervädd.
Generella åtgärder
Här beskrivs riktade naturvårdsåtgärder som är
lämpliga för att gynna gaddsteklar.
Motormanuell röjning
Röjarlag utrustade med motorsågar och röjsågar
kan arbeta i igenväxta betesmarker, bryn och
täkter för att röja bort buskage och träd. Tack
vare det manuella tillvägagångssättet kan röjningen ske selektivt. På detta sätt kan nektaroch pollenproducerande buskar och träd favoriseras. Röjarlagen måste ha kompetens att skilja
på positiva och negativa växter ur ett mångfaldsperspektiv. Sälg, nyponros, reseda, häggmispel
och ärtväxter är exempel på positiva växter
medan björk, asp, tall och jätteslide som regel är
negativa. All bortröjd vegetation förs bort från
området eller bränns på närliggande plats. Bortförsel av det organiska materialet förhindrar
gödslingseffekt. Näringsdränering är det bästa
sättet att gynna en artrik örtflora och samtidigt
minskar tillväxten av busk och träd.
Maskinell röjning
Röjningen sker bäst med skärande verktyg såsom roterande knivar. En sådan anordning är
också möjlig att ansluta till en uppsamlingsanordning där den avskurna vegetationen sugs upp
och förs bort med tåget. Vägverket har sedan en
tid på försök använt sig av skärande röjningsanordningar som de kopplat till suganordningar för
att samtidigt föra bort den avslagna vegetationen. Vid röjningar där vegetationen består av sly
kan skärande verktyg sällan användas. I sådana
fall är kättingslåtter en bra metod – de roterande
kärringarna krossar allt uppväxande. Nackdelarna är att krossade toppskott och stjälkar gör att
även lågväxande örter torkar ut och dör och samtidigt är det svårt att samla upp det organiska
materialet på ett kostnadseffektivt sätt.
Bränning
Bränning är en kostnadseffektiv metod som är
väl beprövad i naturvårdssammanhang och bidrar till att lågväxande örter gynnas. Det finns
goda erfarenheter av bränning på sandiga marker i Halland. Gräsmarksbränning på Öland har
inte använts traditionellt i samma utsträckning
som på västkusten. Det är också osäkert hur
kalkgräsmarker reagerar på bränning.
Bete och slåtter
Gaddsteklar är en grupp där majoriteten av arterna gynnas och i vissa fall är helt beroende av
odlingslandskapets slåtter- och betesmarker. Årlig slåtter är mycket bra metod för att gynna en
rik och varierad örtflora. Att beta torra marker
ger höga biologiska värden och ofta kan en lagom hävd nås. Många arter av vildbin bygger
sina bon i betesmarkens sandfläckar, hak och på
djurstigar men är specialiserade på att samla
pollen från högörter. På samma sätt är flera rovsteklar bobyggare endast i helt öppen sand, men
flyger för att smala nymfer av gräshoppor, vårtbitare och stritar i högvuxen ängsvegetation.
Dessa högörter, såsom åkervädd, lusern, väddklint och vickrar förekommer i störst omfattning
på trädesmark, svagbetade marker och på impediment. Det är därför uppenbart att många arter
av vildbin och även andra gaddstekelarter är beroende av mosaiklandskap med både torra hårdbetade partier och rikblommande högörtsvegetation. Utmaningen i områdesskydd är att
samtidigt tillgodose flera av dessa partiella
habitat. I praktiken innebär detta oftast att öka
andelen hårt betade partier med kontinuerligt
skapande av nya sandblottor. Detta eftersom det
ofta finns gott om kantzoner, åkerholmar, vägkanter och andra impediment som levererar
högörtsvegetation.
43
43
44
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Djurslag och betestryck
I ett omfattande arbete med historisk kartläggning av hävdmönster (Dahlström 2006) visade
det sig att variationen i tid och rum varit betydande för tidpunkt av hävden under säsongen,
betestryck och djurslag. En sådan variation gynnar den biologiska mångfalden generellt och i
synnerhet rikedomen och diversiteten av gaddsteklar eftersom dessa samtidigt är i behov av
flera olika successionstadier. Först och främst
bör det slås fast att en betad mark, oavsett djurslag och betestryck, på sikt har bättre förutsättningar än ohävdade marker att utveckla en rik
och varierad gaddstekelfauna. I många områden, och i synnerhet inom naturreservat, finns
däremot långtgående möjlighet att styra valet av
djurslag och betestrycket utifrån ett biologiskt
mångfaldsperspektiv. Det är uppenbart att det är
komplicerat att hitta en betesregim som passar
för gaddsteklar. Gaddstekelfaunan gynnas av
sandhak, djurstigar, öppna jord- och sandblottor
och andra markstörningar som ofta är närvarande vid hårt betstryck. Gaddstekelfaunan är också en produkt av en rikblommande örtflora som
ofta reduceras starkt vid hårt betestryck. Därför
finns ingen skolbokslösning med det optimala
djurslaget och betestrycket. Det viktiga är att så
långt det är möjligt variera betestrycket över tid
och rum så att flera nischer finns närvarande. I
många naturreservat med fokus på gaddsteklar
är det viktigt att fokusera på att det finns hårdbetade ytor eftersom det ofta är en brist i landskapet. Vad gäller djurslag så spelar det ingen
roll när syftet är näringsutarmning, då är allt
bete bra eftersom det för bort näring från marken. Däremot finns det stora skillnader i hur betesdjuren beter sig mot floran och mot marken.
Kalvar och ungdjur av nötboskap verkar ofta
kunna ta för sig av buskuppslag och grövre örter. Samtidigt bökar och kliar sig dessa djur ofta
så att det bildas små jord- och sandblottor.
Mjölkbesättningar av nötboskap tenderar att
vara mycket försiktigare i sitt bete och kanske
inte rör sig över lika stora ytor. Kalvar och ungdjur av nötboskap är därför ett bra val av djurslag i betesmarker då syftet är att gynna gaddstekelfaunan. Problemet med nötboskap är att de
levererar stora mängder dynga i betesmarken,
och ofta på själva torrmarksfläckarna. Detta är
naturligtvis positivt för dynglevande organismer. Men på små marker med stödutfodrade besättningar kan detta betyda att betesmarkens
torra partier näringsackumuleras i snabb takt.
Hästar verkar bete selektivt och låter ofta en rad
viktiga nektar- och pollenväxter vara ifred.
Dessutom är hästar också benägna att sparka
upp jord- och sandblottor. Hästar är ett mycket
bra val av djurslag, särskilt på torrmarker, när
syftet är att gynna gaddstekelfaunan. Får är
mycket effektiva betesdjur och kan snabbt leverera välhävdade marker. Även sly och högre örter attackeras av får. Problemet med får är att de
lämnar små utrymmen för nektar- och pollenväxter i betesmarken. Om det är möjligt att sambeta ger det ofta mycket bra förutsättningar för
biologisk mångfald. På Öland finns marker med
mycket höga biologiska värden som fårbetas
(Ramsättra kvarn), hästbetas (Degerrörsbacken,
Bröttorp), betas med nöt (Borgholms slottsalvar,
Skede Mosse), sambetas med får och häst (Källheden) eller sambetas med ungdjur av nöt och
häst (Åby sandbackar). Detta breda spektrum
visar att det primära inte är val av djurslag utan
betestidpunkt och betestryck.
Bibäddar och vildstekelholkar
Bäddar av sand och holkar av trä utgör utmärkta
bosubstrat för majoriteten av gaddstekelfaunan.
I många områden är bosubstratet den begränsande faktorn. På dessa platser ger skapande av
bibäddar och utsättning av holkar ger snabba resultat. Bibäddar ska ses som ett alternativ till
ytskrapning och främst anläggas i områden där
det inte är lämpligt att ytskrapa. Att skapa
bibäddar är en enkel åtgärd som varar i flera årtionden. Det är viktigt att skapa rejäla bäddar,
gärna med minst 1 m3 sand, så att åtgärden blir
långsiktig. Sand till bibäddar tas med fördel från
lokal husbehovstäkt och om det finns alternativ
bör en blandning av finsand och mellansand användas (i handeln kallas det mursand och dressand). Vildstekelholkar görs av bambu, plank eller ved och kan utformas på många olika sätt.
Det gemensamma är att ett stort antal väl skyddade håligheter erbjuds för insekterna.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Tabell 10. Föreslagna åtgärdsytor för Borgehage, Degerrörsbacken, Skeppersäng och Triberga. Åtgärdsytorna och åtgärdskommentarerna finns som en shapefil.
Lokal
Area (ha)
Åtgärder
Triberga
0,48
Glesa ut tallskog och annan busk Spara vindskydd
Triberga
0,44
Initialt bör röjning av busk och fläckvis (10-20 m2) ytskrapning ske Sedan årlig slåtter alternativt bete på de delar som
går att betas
Triberga
0,68
Initialt bör röjning av busk och fläckvis (10-20 m2) ytskrapning ske Sedan årlig slåtter alternativt bete på de delar som
går att betas
Triberga
0,77
Åker/vall som lämpar sig perfekt för mångfaldsträda Sandigt underlag
Triberga
0,07
Skräpmark med onödigt risupplag Bör forslas bort och slyröjas för att öppna upp värdefull mark Här kan det bli fina
solexponerade ytor som på sikt kan bli örtrika
Triberga
0,53
Fårbetad hage Det hårda betet reducerar blomrikedom
Skeppersäng
0,67
Skaparrikligt med öppen sand genom ytskrapning alt hårt bete
Skeppersäng
1,10
Värdefulla sydbryn som behöver återfå sand, värme och blomrikedom Busk- och trädskikt bör glesas ur, markvegetation ytskrapas fläckvis efter hela sträckan Strukturer som död ved, sandhögar, stenhögar mm bör lyftas fram eller
nyskapas
Skeppersäng
1,26
Denna starkt igenväxta gräsmark kan restaureras genom schaktning och ytskrapning för att få bort grässvål Därefter
lämpligen bete
Skeppersäng
10,03
Äldre tallskog med lövinslag Vedlevande gaddsteklar gynnas vid det återupptagna betet Ytterligare åtgärder är
urglesning för att skapa gläntor med kraftig solinstrålning, glesa bryn, och tillgång på död ved
Degerrörsbacken
2,46
Mosaikbetesmark Området bör styras bort från genomgående solitärträd och solitärbuskbestånd Mångfalden gynnas av att större gläntor öppnas kring upphöjningar och strukturer, medan andra plaster får tätare buskage,
Borgehage
2,55
Lämplig åkermark för mångfaldsträda
Borgehage
0,77
Lämplig åkermark för mångfaldsträda
Borgehage
0,27
Lämplig åkermark för mångfaldsträda
Borgehage
9,32
Området har delvis bete i dag, men betestryck/betestid bör ses över så att hävden blir starkare Igenväxning på stora
delar av området
Borgehage
2,41
Detta bestånd av löv (ek, alm mm) kan få en värdefull brynmiljö mot söder, men dit är det långt Igenväxning sker långt
ut på betet (slottsalvaret) och för att komma till rätta behövs ett samlat grepp om röjning och förhöjt betestryck)
Håligheterna bör vara ca 10-15 cm djupa och
varieras mellan 3 och 14 mm i diameter. Kraftiga bamburör har denna variation naturligt, och
behöver bara kapas i lämpliga längder. Plank
och annat trä behöver borras enligt dessa mått
och borrhålen kan sitta tätt med bara någon centimeter mellan hålen. Det är viktigt att placera
vildstekelholkar i gynnsamma mikromiljöer.
Holkarna måste sitta på ett torrt ställe, vindskyddat och solbelyst en del av dagen.
Ytstörning, grävning och schaktning
Den biologiska mångfalden i torra och varma miljöer gynnas av att det finns ytor som är helt vegetationsfria där insekter kan gräva bogångar och
där värmekrävande växter kan etableras. Blottade
ytor används också som jaktmarker och parningsplatser av många gaddstekelarter. Ytstörning sker
på flacka marker genom att skrapa med en traktorskopa eller grävskopa. Det är viktigt att inför
en ytskrapning försäkra sig om att det organiska
marktäcket är tunt. Detta kan göras med hjälp av
marksond eller provgrävning. Om det saknas
sandavlagringar under marktäcket riskerar
ytskrapningen att få otillräcklig effekt.
Figur 48. Gårdsmiljön vid Bergdala gård. Torräng i förgrunden med fruktträd och Borgholms slottsruin i bakgrunden.
Foto: Magnus Stenmark.
45
45
46
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Det översta 5-15 cm lagret av marken består av
organiskt material som ackumulerar näring. Genom att ta bort detta lager utmagras marken och
man öppnar upp för lågväxande örter.
Ytskrapningen sker som åtgärder om 20-200 m2
på marker som annars sköts med ekologisk röjning eller slåtter och därmed har en artrik örtflora. Schaktning är en åtgärd som med fördel
görs i samband med grävning och är olika former av upphöjningar som skapas för att bilda en
slänt, kulle eller rygg. Schaktningen kan ske på
vilket underlag som helst men det är viktigt att
schaktmaterialet är av sand eller finkornigt grus
som har en låg humusinblandning. Schaktmassorna läggs så att solinstrålningen maximeras
mot den slänt som bildas, och ingen insådd eller
täcke av matjord ska läggas. Täktens rika flora
kommer fort att kolonisera en öppen sandrygg
som skapas på detta sätt och redan efter ett par
månader blommar de första örterna samtidigt
som det fortfarande finns sandytor där insekter
kan bygga sina bon. Ytstörningar, grävningar
och schaktningar är alla engångsåtgärder som
efter tillverkningen ingår i en skötselregim, vanligen återkommande ekologisk röjning, bränning, slåtter eller beteshävd.
Specifika åtgärder
Under fältarbetet har ytor som är lämpliga för åtgärder sökts och dessa är benämnda åtgärdsytor
och har tagits fram för Borgehage,
Degerrörsbacken, Skeppersäng och Triberga.
Gårdby sandhed och Åby sandbackar är båda två
välkända hot spots för gaddsteklar och diskussioner har förts under flera år om vilka åtgärder som
är bäst lämpade och var. Dessa två områden är
också de enda två av de sex undersökta områdena
där naturvårdsåtgärder för att gynna insekter redan har utförts. Därför föreslås och diskuteras åtgärder på områdesbasis för Gårdby sandhed och
Åby sandbackar. För Gårdby sandhed och Åby
sandbackar är de värdefulla habitaten i tidigare
kapitel väl utvecklade och bör fungera som bas
för framtida naturvårdsåtgärder som syftar till att
gynna gaddsteklar. Översiktskartor för alla undersökta områden finns längst bak i rapporten.
Figur 49. Östra delen av Borga hage naturreservat. Här syns
de fyra åkertegarna och en del av östra ädellövskogsbranten.
Här finns också de skyddsvärda habitaten kring Bergdala,
åkrarna och en del av slottsalvaret med.
Borgehage
Naturreservatet vid Borgehage består till största
delen av ädellövskog. Det stora massiv av ek,
alm och hassel som dominerar området är inte
en attraktiv miljö för någon större diversitet av
gaddsteklar och inte heller för någon hotad
gaddstekelart. Det är i brynmiljöerna, slåttermarkerna, betesmarkerna, i anslutning till åkermarken, gårdsmiljön och precis utanför reservatsgränsen mot slottsalvaret och kring
slottsruinen som det finns mycket bra substrat
för gaddsteklar.
Strandängarna
På strandängarna är betestrycket lågt vilket har
lett till att de tidigare örtrika torrmarksområdena
har tappat sina värden. Stora delar av strandängarna är förbuskade. Den nuvarande floran består
bara till liten del av nektar- och pollenrika örter
viktiga för gaddsteklar. Trots detta finns potential för en restaurering. Denna restaurering bör
fokusera på de torrare områdena som finns vid
strandängarna.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 50. Degerrörsbacken betas med häst. På själva gravfältet är betet hårt, men i södra delen är grässvålen tät. Foto:
Magnus Stenmark.
Dessa områden kan vid en restaurering snabbt
börja leverera både bomiljöer och födoplatser
med örter för gaddsteklar.
Slåtterängarna
De två slåtterängarna i södra delen av naturreservatet är mycket viktiga leverantörer av nektar
och pollen för vildbin. Den västra slåtterängen är
till stor del näringspåverkad och grässvålen är
påtaglig i vissa delar. Ängen bör genomgå näringsdränering för att återfå en rik och varierad
nektar- och pollenflora. Näringsdräneringen kan
lämpligen ske genom att se över slåttertidpunkten och försäkra sig om att allt hö transporteras
bort från ängen. Slåtter två gånger per säsong eller bränning av delytor kan vara lämpliga åtgärder som påskyndar näringsdräneringen.
Figur 51. Vid restaureringen av intilliggande områden norr
och söder om Degerrörsbacken brändes ris och ved. Uppslaget av stånds, luktvicker, tistlar, åkervädd och fibblor lockade
många arter till restaureringsytorna. Foto: Magnus Stenmark.
Gårdsmiljön kring Bergdala
Trädgård, ladugårdsplan, körväg, vedupplag och
impediment bildar ett paradis för gaddsteklar.
Vasstaket på ladugården fungerar som boplats
för ett 30-tal gaddstekelarter, inklusive väggbiet
Heriades truncorum. Precis i vasstaket levde
också stora mängder av smörblommebiet
Chelostoma florisomne och dess parasit plankstekeln Sapyga clavicornis. Vedupplagen, flera
som legat många år, har blivit boplatser för vedlevande solitära getingar och guldsteklar. Gårdsmiljön bör underhållas i samma anda som den
drivits under de senaste åren. Konkreta åtgärder
bör vara att byta ut vasstaket till ett nytt eftersom den gamla vassen numera faller sönder och
snart inte fyller sin funktion som tak eller boplats. Vasstak kan bytas på två sätt. Antingen
sparas all gammal vass uppstaplat på en solvarm
plats på gården i ett par säsonger, eller så byts
halva taket under två påföljande säsonger. Detta
för att den mycket rika gaddstekelfaunan ska
kunna få en möjlighet att flytta från det gamla
till det nya taket.
Åkermarken
Åkermarken, utspridd på fyra tegar, finns kring
gården Bergdala. Den norra tegen är den tor�raste och den har därför bäst förutsättningar att
utveckla en rik örtflora under trädesår eller efter
skörden. Som regel efterbetas åkermarken med
häst vilket ger en bra skötsel. På denna åkermark eller på en del av den är det lämpligt att
ingå i ett åtagande med mångfaldsträda.
Figur 52. Naturreservatet Degerrörsbacken med markerad
åtgärdsyta mosaikbetesmark. De två skyddsvärda habitaten
norr om åtgärdsytan finns också markerade.
47
47
48
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 53. Vid Gårdby sandhed var naturvårdsplöjningen en
åtgärd som tycktes om av många gaddstekelarter. Den
nyblottade sanden koloniserades av ett 15-tal vanliga
sandälskande gaddstekelarter. Många av de sällsynta gaddstekelarterna behöver dock mer vindskyddade miljöer.
Östra ädellövskogsbranten
Ädellövskog med ek och alm sträcker sig som
en tunga rakt österut från slottsruinen. Brynmiljöerna mot söder är värdefulla eftersom det skapas varma platser, solbelysta stammar och en
varierad vegetation. Tyvärr är brynmiljöerna
kraftigt igenväxta som en följd av mycket lågt
betestryck på det angränsande nötbetade slottsalvaret. För att öka förutsättningarna för gaddsteklar bör en restaurering fokusera på att öppna
gläntor, gynna ett varierat bryn med blommande
örter, buskar och träd. Resatureringen här måste
genomföras tillsammans med slottsalvarets
markägare och arrendator.
Degerrörsbacken
Naturreservatet vid Degerrörsbacken har under
lång tid hävdats med röjning och hästbete. I dag
är hela naturreservatsdelen väl betad. Under de
senaste åren har omfattande restaureringsröjningar genomförts av områden väster och
norr om naturreservatet. Dessa nyrestaurerade
marker blir ett välkommet komplement till de
naturvärden som finns i skälva naturreservatet.
Mosaikbetesmark
Detta södra område bör styras bort från genomgående jämnt spridda solitära träd och buskar. Den
biologiska mångfalden, och i synnerhet den pollinerande faunan av vildbin, gynnas här av ett trädoch buskskikt som bildar små sammanhängande
klungor. Dessa strukturer skapar ofta vindskyddade
mikromiljöer som är livsviktiga för gaddsteklar.
Dessutom gynnas en mer varierad flora när små
buskområden tillåts. Gläntor mellan buskar och
träd bör skapas så att sydbryn är solbelysta större
delen av dagen. Dessa vindskyddade större gläntor
öppnas med fördel kring väldränerade upphöjningar och strukturer, eftersom dessa platser har goda
förutsättningar som bosubstrat för gaddsteklar.
Gårdby sandhed
Gaddstekelfaunan vid Gårdby sandhed är inte
primärt knuten till naturtypen sandstäpp, utan
verkar styras av tillgången på gles vegetation
och öppen sand av olika fraktioner för
bobyggande. Tillgången på nektar och pollen
från en rad specifika kärlväxter och rika förekomster av spindlar, flugor, fjärilslarver och
stritar som är de rovlevande gaddsteklarnas huvudsakliga föda är också en viktig faktor. Den
höga artrikedomen och den höga koncentrationen av sällsynta gaddstekelarter på Gårdby
sandhed verkar förklaras av ovanstående faktorer tillsammans med ytterligare lokalklimatologiska förutsättningar: god tillgång på vindskyddade och varma platser. Det är också tydligt att
gaddstekelarter använder hedens nischer på ett
sätt som gör att de sällan gynnas av samma naturvårdsåtgärder. Till exempel verkar rapssandbiet Andrena bimaculata VU ha sitt boområde i
den öppna sanden vid sandtaget och de flyger
längre österut och söderut för att samla pollen
från Salix på våren och från höga örter under
högsommaren. Andra arter som klocksolbiet
Dufourea inermis EN bor och rör sig ute på heden i jakt på pollen från liten blåklocka. En tredje kategori arter som stäppbandbi Halictus
leucaheneus EN, rovstekeln Oxybelus
argentatus NT och alvarvägstekeln
Arachnospila alvarabnormis EN verkar leva enbart längs den sandiga banvallen och i sandtaget.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 54. Södra delen av Gårdby sandhed. Här finns följande skyddsvärda habitat markerade: banvallen, sandtaget,
försöksytorna och yta med sandhak.
Behoven för att bevara och utveckla förutsättningarna för gaddstekelfaunan på Gårdby sandhed är följande:
• Hela tiden ha tillgång till rikligt med öppen
•
•
•
•
sand, det vill säga sandstäppens första
succesionsfas. Rikligt med öppen sand behövs särskilt i betesmarken.
Öppen sand bör i första hand skapas där
det finns strukturer, till exempel längs stenmuren i norr eller i betesmarkens centrala
del där det finns igenväxta dyner.
Värna vindskyddande tallskog i norr och
öster. Viktiga buffertzoner bör säkras via
naturvårdsavtal.
Betrakta gräsmarkerna längs vägkanter och
öster om landsvägen som resursområden
och stimulera till slåtter eller bete.
Stimulera allmänheten att röra sig mer i
betesmarken genom att anlägga en led.
Figur 56. Nordöstra delen av Gårdby sandhed. Här finns
följande skyddsvärda habitat markerade: norra körvägen,
banvallen och vägkantsvegetation.
• En idé är att införliva den före detta banvallen och sandtaget i betesmarken. Det kan
öka och säkerställa sandstörning.
Nackdelen kan bli att tillgängligheten för
rekreation av allmänheten begränsas då för
till exempel hundägare som ofta inte känner sig bekväma i en betesmark. Dessutom
kan den viktiga mopedkörningen och sandhämtningen utebli om sandtaget stängslas.
Figur 55. Nordvästra delen av Gårdby sandhed. Här finns
det skyddsvärda habitatet med vindskyddande busk- och
trädskikt och hög blomrikedom.
49
49
50
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 57. De centrala delarna av Skeppersäng med de fyra
åtgärdsytorna. De skyddsvärda habitaten är också markerade.
•
•
Sköta brynmiljöerna så att hanliga buskindivider av Salix och andra pollenproducerande
arter gynnas. I synnerhet gäller detta kring
rastplatsen, längs den norra gränsen och i söder omedelbart söder om sandtaget.
Arbeta mer för allmänhetens förståelse och
aktiva deltagande. En större lokal förankring
stimulerar nya skötselinitiativ och nya
användningsområden.
Figur 58. Värdefulla brynmiljöer intill de sandiga åkrarna
vid Skeppersäng. Här kan ytskrapning och bete bryta den
tjocka grässvål som bildats i brynen.
Genom att låta betesdjuren trampa upp grässvålen eller genom ytskrapning kan öppen sand
skapas. Grässvålen måste på sikt reduceras helt
och övergå i en nektar- och pollenrik torrmarksflora.
Skeppersäng
Naturreservatet Skeppersäng innehåller en betydande areal av sandig åkermark (7,6 ha) och i
huvudsak torra betesmarker (7,2 ha). Under
2009 fördes diskussioner mellan naturvårdsenheten på länsstyrelsen i Kalmar och arrendatorn
till åkermarken. Rådgivning skedde på plats och
det skissades på en serie små naturvårdsåtgärder
för att öka mängden öppen sand i brynet mot
åkern. Dessa åtgärder var planerade att finansieras av åtgärdsprogram för hotade arter, men åtgärderna slutfördes aldrig. Med riktade naturvårdsåtgärder i dessa marker kan
förutsättningarna öka för diversiteten av gaddsteklar. Här följer riktade åtgärdsförslag i åtgärdsytorna som finns markerade på översiktskartan.
Gårdsnära betesmark med bryn
Området har en kraftig grässvål och ett glest
bryn med död ved bildar en bra övergång till
tallskogen i norr.
Figur 59. Norra delen av området vid Triberga. Här syns
alla åtgärdsytor utom den södra betesmarken. Samtliga
skyddsvärda habitat är indikerade.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Bryn norr om åkermark
Värdefulla sydbryn som behöver återfå sand,
värme och blomrikedom.
Busk- och trädskikt bör glesas ur, markvegetation ytskrapas fläckvis efter hela sträckan.
Strukturer som död ved, sandhögar, stenhögar
mm bör lyftas fram eller nyskapas.
Tallskogen
Äldre tallskog med lövinslag i söder och öster.
Området bär spår av att ha varit en glest trädklädd betesmark.
För vedlevande gaddsteklar är solbelyst död ved
ett krav. Gaddsteklar skulle gynnas av att området betas. Ytterligare åtgärder är urglesning för
att skapa gläntor med kraftig solinstrålning, glesa bryn, och tillgång på död ved.
Igenväxt gräsmark före detta åkermark
Denna starkt igenväxta gräsmark kan restaureras genom schaktning av den före detta täkten
och ytskrapning i stora schok för att få bort
grässvål. Det bästa vore naturligtvis om det
fanns lokalt intresse att återuppta husbehovstäkten. Därefter bör området lämpligen betas. I den
del som har varit en sandtäkt kan sandhak och
sydväggar skapas, särskilt mot syd. Betesdjuren
kommer sedan att upprätthålla öppna sandfläckar i täkten och på gräsmarken.
Figur 61. Östra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar med omkringliggande värdefulla marker. Här finns
de skyddsvärda habitaten igenväxande flygsanddyner (i
söder), krypvidebestånd och en del av ytan med täthet av
värdväxten åkervädd.
Triberga
Områdets restaureringspotential ligger i att skapa en
långsiktig hävd för ängs- och torrmarksfloran i vägkanterna och i de igenväxta delarna av betesmarken.
Igenväxt täktområde
Här behövs tallskogen glesas ur och buskskiktet
röjas. En ridå av träd och buskar bör sparas som
vindskydd. Området har igenväxta slänter som
kan öppnas.
Figur 60. Triberga vid åkermarken. Husbehovstäkter av
sand skapar substrat för gaddsteklar.
Vägkant väster och öster
Till en början bör röjning av busk (slån) komma
till stånd. Fläckvis (10-20 m2) ytskrapning är
lämplig. Den fortsatta hävden av området måste
lösas, och om det finns ett lokalt intresse för
slåtter eller bete vore det välkommet.
51
51
52
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 62. De västra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar. Här finns de skyddsvärda habitaten med stor resurs
av väddklint och åkervädd (i väster), det angränsande habitatet med troligt boområde för guldsandbi och den före detta
stentippen.
Åkermarken
Åkermark som lämpar sig utmärkt för mångfaldsträda. Sandigt underlag.
Skräpmarken
Skräpmark med onödigt risupplag och rotvältor
som skuggar värdefulla sandslänter och bryn.
Genom röjning och städning kan värdefull mark
lyftas fram. Denna plats har med sitt sydläge
förutsättningar att bli både örtrika och rika på
sandstrukturer.
Södra betesmarken
Hage med hårt betestryck, troligen betad av nöt.
Det hårda betet reducerar blomrikedom men ger
möjlighet för många gaddstekelarter att bygga
bo i gles vegetation. Rådgivning med lantbrukaren bör ta upp möjlighet att betesfreda del av hagen under viss tid på säsongen.
Figur 63. De norra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar med täthet av värdväxten åkervädd i en båge över
stora fållan.
Åby sandbackar
Området vid Åby sandbackar är en unik plats för
gaddsteklar och skötselarbetet bör förutom konkreta åtgärder lyftas till ett landskapsperspektiv
med närliggande sandstäppslokaler som Gårdby
sandhed, landsvägskorsningen vid infarten till
Sandy, det gamla täktområdet väster om Gårdby
och husbehovstäkten Berndts grustag sydväst
om Gårdby. Under säsongen 2011 betades huvudfållan av ungdjur av nöt. Boskapen rörde sig
ofta tillsammans och sparkade och rullade ibland
så att sandblottor vidgades eller skapades. Sammantaget verkar ungdjur av nöt fungera bra på
denna mark, även om man önskade ett generellt
hårdare betestryck för att skapa mer öppen sand
och glesare vegetation. Boskapen rörde sig över
hela området, men det föreföll som om den nyligen avverkade delen i söder och sydost inte besöktes av djuren. Den stora betesfållan betades
också av ett par hästar vilket är mycket positivt.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Åtgärder som kan gynna gaddsteklar vid Åby
sandbackar:
• Mycket öppen sand behövs och det saknas i
norr och nordost
Gles vegetation behövs, i dag är grässvålen
tät framför allt i norr och nordost
Strukturer som gropar, dynsvackor och
stenmurar i kombination med sand eller
gles vegetation är mycket viktiga och är
bosubstrat för många gaddstekelarter
Röjning av buskuppslaget i södra delen
behövs
Sälg- och videarter, åkervädd, väddklint,
liten blåklocka, hökfibblor och fibblor är de
viktigaste värdväxterna på Åby sandbackar.
•
•
•
•
Slutsatser
Skillnader
Figur 64. Vid Åby sandbackar finns igenväxta flygsanddyner. Flera sällsynta gaddstekelarter bor i sanden.
Betesfållan väster om huvudfållan betades också
av en nötbesättning, men inte ungdjur.
I denna betesfålla är betestrycket bitvis svagt
och framemot högsommaren betades inte marken alls. Denna ohävd gjorde att viktiga nektaroch pollenväxter som åkervädd, renfana, cikoria
och väddklint blommade i stor mängd här. Rimligen är det särskilt lämpligt att variera betestrycket mellan år i denna fålla eftersom det växer
kraftiga örter på denna mark. Det nyligen avverkade området i södra delen är avsevärt försurat
och ljungen är på frammarsch mellan buskuppslagen. Biologisk mångfald kan jämföras med olika
metoder och ofta används Shannons eller
Simpsons index (Samways et al. 2010). Dessa
index tar hänsyn till antal arter och individer
och kräver populationsuppskattningar av varje
art. Syftet med denna inventering har istället varit att påvisa förekomst av arter och därför är det
mer lämpligt att använda enklare index för jämförelser mellan platser. De sex undersökta områdena jämfördes med Sørensens likhetsindex
(Tabell 11). Denna jämförelse bygger på antalet
påträffade unika och gemensamma arter från två
områden. Då Sørensens likhetsindex närmar sig 1
är två områden helt identiska med avseende på vilka arter som förekommer.
Tabell 11. Sørensens likhetsindex mellan de undersökta områdena.
Område
Degerrör
Borgehage
Degerrör Gårdby sandhed
0,46
-
Skeppersäng
Triberga
Gårdby sandhed
0,43
0,40
-
Skeppersäng
0,45
0,55
0,41
-
Triberga
0,31
0,49
0,43
0,37
-
Åby sandbackar
0,35
0,37
0,52
0,50
0,44
53
53
54
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Samtidigt jämfördes områdenas dominans av
hållevande arter, parasitiska arter, pollensamlande arter och oligolektiska vildbin. Det visade
sig att Borgehage, Skeppersäng och i viss mån
Degerörsbacken har en i sammanhanget hög andel hållevande arter av gaddsteklar. På dessa
platser är solbelyst död ved och stenmurar viktiga boplatser. De övriga områdena Åby sandbackar, Gårdby sandhed och i viss mån Triberga
är tydliga sandmarkslokaler och domineras av
markbyggande arter som gräver bon direkt i
marken. Sørensens likhetsindex visade också att
Borgehage och Skeppersäng har en liknande
fauna som domineras av hållevande arter. Borgehage var det område som visade högst (52 %)
andel av pollensamlande arter, medan Skeppersäng (44 %) och Degerrörsbacken (46 %) visade
på lägst andel. På samma sätt är Åby sandbackar
och Gårdby sanhed mycket lika varandra, präglade av sandmarksarter som lever på sandstäpp
och stäppartad torräng. Båda dessa lokaler har
också en hög andel arter som lever som parasitiska (21 % respektive 25 %). Degerrörsbacken
liknar Borgehage och Skepperäng med en hög
andel vedberoende arter. Samtidigt har
Degerrörsbacken och Triberga många gemensamma arter förmodligen kopplat till båda platsernas närhet till alvaret. Degerrörsbacken och
Triberga är också de två områden som har de
mest hårdbetade ytorna. Triberga är dock framför allt en sandmarkslokal som har många arter
gemensamt med Gårdby sandhed och Åby sandbackar.
Skötselperspektiv
Gårdby sandhed och Åby sandbackar
Dessa två platser ingår i ett och samma sandstäppsområde. Området har ingen faunistisk
motsvarighet vare sig på Öland eller i resten av
Sverige. Det är därför av yttersta vikt att skötselarbetet i detta område fortsätter och utvecklas. På sikt bör även närliggande områden omfattas av skötselåtgärder och kanske ingå i
någon form av områdesskydd.
Dessa områden är framför allt den gamla sand-
täkten väster om Gårdby bystuga, sandiga åkrar
och husbehovstäkten Berndts grustag väster om
landsvägen i höjd med Sandby samt områden
öster och söder om landsvägsinfarten till Sandby. Gårdby sandhed och Åby sandbackar är två
områden som påminner om varandra och tack
vare deras geografiska närhet ingår de i samma
metapopulation för många gaddstekelarter. Tillsammans hyser dessa två områden 154 arter av
gaddsteklar, och faunan har en hög andel hotade arter. På Gårdby sandhed och på Åby sandbackar har 34 rödlistade arter påträffats, även
om inte alla kunde observeras under år 2011.
Dessa två områden har en under 2011 (2 st) eller tidigare (5 st) påvisad förekomst av åtgärdsprogramarter. Gårdby sandhed och Åby sandbackar bör bli navet i de skötselåtgärder på
östra Öland som syftar till att bevara, restaurera
och utveckla den öländska sandstäppen. I naturvårdsarbetet med gaddsteklar är det viktigt
med ett brett perspektiv. Naturtypen sandstäpp
används av många gaddstekelarter endast som
ett så kallat partiellt habitat. Det innebär att
många arter är beroende av de värmegrytor, den
sandkvalité och de värdväxter som produceras
inom sandstäppen, men de är också beroende
av andra faktorer utanför sandstäppen. Detta är
som regel andra värdväxter såsom sälg- och videarter, åkervädd, ängsvädd, gulvial, väddklint
och tistlar, men kan också vara solbelyst död
ved, lerslänter eller förekomst av vass.
Triberga
De viktigaste i skötselarbetet vid Triberga är
att utveckla den rika örtfloran i vägkanterna
och att gynna solbelysta bryn och slänter som
finns i stora betesfållan. Triberga är det område som i detta arbete levererade den minst artrika faunan med 85 arter varav 6 rödlistade.
De påträffade rödlistade arterna var samtliga
arter som är spridda på blomrika marker
Öland och ingen åtgärdsprogramart påträffades. Tribergas fauna påminde mest om den vid
Degerrörsbacken. Dessa båda områden ger
stort utrymme för gaddstekelarter som gynnas
av varma brynmiljöer, död ved och stora uppslag av kraftiga örter.
Vid Triberga finns gott om bryn i den stora be-
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
tesfållan och vägkantsfloran ger de högväxta
örter som denna fauna gynnas av. Den gamla
sandtäkten i den stora betesfållan, djurstigarna
och de betade slänterna och brynen utgjorde
ett tydligt sandmarksinslag. Denna sandmarksprägel påminde om Gårdby sandhed och
Åby sandbackar som hade en stor del av faunan gemensam med Triberga. Den kommande
skötseln vid Triberga bör därför även få med
sandmarksaspekten.
Degerörsbacken
Skötselarbetet i naturreservatet bör fortgå med
fokus på markbyggande torrmarksarter, men förberedelser bör ske för att möte den vedlevande
rovstekelfauna som nu koloniserar de
nyrestaurerade ytorna väster och norr om reservatet. Faunan påminner mest om den på Skeppersäng. Vid Degerörsbacken påträffades 7 rödlistade gaddstekelarter, men ingen art inom
åtgärdsprogram för hotade arter.
En rad enkla åtgärder i odlingslandskapet
gynnar gaddstekelfaunan:
• spara många buskar och träd som producerar nektar och pollen
• röj gärna åkerholmar, kantzoner och
dylikt, men ta aldrig bort alla buskar
och träd samtidigt
• sörj för solbelysta bryn och kantzoner
där död ved sparas
• undvik grusning och asfaltering av stigar och körvägar, särskilt de på sandigt
underlag
• tänk på att vägkanter, gårdsmiljöer och
tomtmark ofta är blomrika och därmed
viktiga för insekter
• sätt gärna upp vildstekelholkar på varma platser nära blomrika öppna
marker
Dessutom ska man alltid undvika att sprida
gödsel i betesmarker och lägga på matjord i
slänter i husbehovstäkter. En rik gaddsteklar
gynnas av ett blomrikt odlingslandskap. Om
du har möjlighet, fortsätt därför att hävda
naturbetesmarker och slåtterängar.
Degerörsbacken är i en speciell situation eftersom omfattande naturvårdsröjningar har utförts
under 2008-2010 i området väster om naturreservatet och under 2011 slutförts även norr om
naturreservatet. Sannolikt kommer gaddstekelfaunan att ytterligare berikas under de närmaste
säsongerna. Dessa restaureringar som inneburit
röjning av busk och avverkning av träd har lett
till mycket stora uppslag av viktiga värdväxter
för gaddsteklar. Luktvicker, gulvial, åkervädd,
käringtand, prästkrage, stånds, vägtistel, åkertistel, liten blåklocka, stor blåklocka är några av de
kärlväxter som blommade rikligt i de nyröjda
ytorna under säsongen 2011. Dessa arter, med
undantag av liten blåklocka, förekommer sparsamt i själva naturreservatet. Utöver värdväxterna har också död ved, solbelysta gläntor, solbelysta trädstammar och andra för gaddsteklar
viktiga strukturer gynnats i de nyröjda områdena. Därför är det rimligt att tro att många gaddstekelarter nu lockas till Degerörsbacken och
tack vare de stora resurserna kan de också bygga
upp populaitoner i området. De närmaste åren
får visa vilka arter som sedan lyckas etablera sig.
Inventeringen visade att det på Degerörsbacken,
i jämförelse med de övriga undersökta områdena, fanns många rovstekelarter som livnär sig på
stritar. Flera stritsamlande arter inom släktena
Mimesa, Pemphredon och Trypoxylon påträffades under inventeringen bara i detta område.
Sannolikt har diversiteten av halvvingar gynnats
av den kraftiga örtvegetationen och har lockat
till sig dessa gaddstekelarter. Även en rad andra
arter av rovsteklar, vägsteklar, guldsteklar och
getingar var i inventeringen unika för Degerörsbacken. De flesta av dessa var knutna till de solbelysta brynmiljöer och örtuppslaget som fanns i
stor mängd i de nyligen restaurerad ytorna.
Borgehage
Området i naturreservatet och dess närliggandeområden är mycket lämpliga för riktade skötselinsatser för att gynna gaddstekelfaunan. Tack vare de insatser som en rad entomologer bidragit med under
1900-talet vet vi att området har en unik gaddstekelfauna som är värd att utveckla.
55
55
56
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 65. Bivarg på åkervädd.
I dag vet vi att 27 rödlistade gaddstekelarter, 6 av
dessa åtgärdsprogramarter, har påträffats i närheten
av Borgehage. Artsammansättningen är dessutom
spektakulär eftersom torrängsarter, brynarter och
ruderatmarksarter verkar kunna förekomma sida
vid sida i Borgehage tack vare ett varierat landskap
som består av olika biotoper. Skötselarbetet för att
gynna gaddstekelfaunan vid Borgehage bör fokusera på de delar av odlingslandskapet som finns
kvar i området. I synnerhet är åkrarna och dess
bryn norr om Bergdala viktiga, men även de två
slåtterängarna i söder och strandbetet. Området i
och i närheten av naturreservatet Borga hage präglas av vedlevande arter, men både kring gården
Bergdala och i ett stråk utanför reservatsgränsen
vid slottsruinen och söder om slottsruinen finns
torrmarker med utmärkta habitat för en rad marklevande gaddstekelarter. Borgehage var det enda området i inventeringen som dominerades av hållevande arter (63 vs. 62 arter). Borgehage utmärkte sig
också genom att ha en hög andel vildbin och en
hög andel parasitiska arter i gaddstekelfaunan.
Skeppersäng
Skötselarbetet vid Skeppersäng bör i första hand
fokusera på de sandiga åkrarna. En hävd som
fortsatt inkluderar träda och insådd av baljväxter gynnar gaddstekelfaunan. Skeppersäng överaskade under 2011 genom att storbandbiet
Halictus quadricinctus CR visade sig, en art
som tidigare i Sverige endast varit känd från
södra Skåne. Statusen för storbandbiet, som är
en åtgärdsprogramart, på Skeppersäng och andra närliggande platser på norra Öland bör
lämpligen bli föremål för ett riktat eftersök och
populationsuppskattning under kommande säsonger. Storbandbiet, skärrande gräshoppa och
flera andra rödlistade arter som påträffats i området gynnas av att skötselarbetet fokuserar på
de sandiga åkrarna, odlingslandskapets bryn
och blomrika sidoområden. Inventeringen visade att naturreservatet vid Skeppersäng präglas
både av markbyggande vildbin och hållevande
gaddsteklar.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Båda grupperna lever av de kraftiga örter som
produceras på trädesåkrarna, i skogsbrynen,
vägkanterna och gårdsmiljöerna. Trots att det
finns stäppartad torräng i reservatet, till exempel
den hästbetade hagen mitt i byn, finns få arter
som är typiska för denna miljö. Skeppersäng påminde faunistiskt mest om Degerörsbacken.
Båda dessa områden har en rik rovstekelfauna
och i synnerhet är de stritsamlande arterna välrepresenterade. I båda dessa områden gynnas
denna fauna av öppna sandfläckar, varma brynn
och och hög örtrikedom där halvvingar trivs.
Öländska faunan knuten till
sandmarker
Den artrika (N=473) öländska gaddstekelfaunan karakteriseras av arter med preferens för
sandmarker. Faunan består till en övervägande
del av arter som själva bygger sitt bo i marken
eller parasiterar sådana arter (58 %) och i mindre utsträckning av arter som är hållevande eller parasiterar sådana arter (42 %). Men skillnaden mot riksgenomsnittet är inte stort, ca 52 %
av de svenska gaddstekelarterna är markevande eller parasiterar i bon som byggs i marken.
På Öland finns en något högre andel
oligolektiska (43 vs. 39 %) arter jämfört med
riksgenomsnittet och många andra områden.
Den öländska gaddstekelfaunan består, jämfört
med den svenska gaddstekelfaunan (N=731)
inom parantes, av 24 % (27 %) av parasitlevande arter, 45 % (44 %) av rovlevande arter och
30 % (30 %) pollensamlande arter.
Jämförelse med andra regioner
I en jämförelse med andra regioner förväntar vi
oss att den öländska faunan ska ha högre preferens för markbyggande, högre andel parasitiskt
levande arter och högre andel oligolektiska arter.
I Örebro län har gaddstekelfaunan studerats av
en rad entomologer och nyligen har en länschecklista tagits fram (Gunnar Hallin, opublicerat). Denna checklista omfattar 466 gaddstekelarter som påträffats i länet, och 81 % av dessa
är observerade år 2000 eller senare.
Den samlade kända gaddstekelfaunan i Örebro
omfattar 54 % markbyggande arter eller parasitiskt levande arter med en markbyggande arter
som huvudsaklig värd, medan 46 % är i huvudsak hållevande. Av den samlade gaddstekelfaunan i Örebro var 28 % pollensamlande bin, 48 %
rovlevande och 23 % livnärde sig på att parasitera. Till antalet kända arter är Örebro län och
Öland likvärdiga (466 vs 473 kända arter).
Öland kan dessutom stoltsera med ytterligare 22
rovstekelarter som finns rapporterade i bland andra Lomholdt (1976), men dessa är inte medräknade eftersom de ännu inte är rapporterade med
information som kan kopplas till observationer
eller belägg. Ca 68 % av de totalt 542 arterna visade sig vara gemensamma mellan Örebro län
och Öland. Parasitfrekvensen visade sig vara något högre på Öland (26 vs. 23 %) och andelen
rovlevande arter var något högre i Örebro (46 vs
43 %). Andelen oligolektiska vildbiarter var densamma (ca 42 %) och andelen marklevande arter
var bara något högre på Öland (58 vs. 54 %).
Parasiterande arter
Många arter av gaddsteklar har gått ifrån sitt levnadssätt med att samla pollen eller rov. Istället lever dessa arter som parasiter eller parasitoider. Parasitism, och då vanligen kleptoparasitism, är
spritt bland vildbin, rov- och vägsteklar. De parasitiska arterna lägger ägg i andra arters bon och
stjäl därmed en del av den insamlade pollenmängden eller bytet. De parasitoida arterna finns främst
inom familjerna sammetssteklar, pansarsteklar
och dvärggaddsteklar. De parasitoida arterna lägger ägg utanpå eller inuti insektslarver som dödas
i samband med att larverna utvecklas. Andelen
parasitiska arter av gaddstekelfaunan är på Öland
26 %. Bland de sex undersökta naturområdena
varierade parasitandelen mellan 14 % och 25 %
(medelvärde 18 %). I en studie i östra Småland av
Johansson (2010) hade 26 % av gaddstekelarterna
parasitiskt levnadsätt. I Örebro län var parasitandelen 23 %. Vid Marma skjutfält var parasitfrekvensen också 23 % (N=220) och vid Rommehed
endast 19 % (N=201) under inventering där 20072008 (Magnus Stenmark, opublicerat).
57
57
58
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Figur 66. Väggsidenbiet Colletes davesianus på renfana. Hane till höger och hona till vänster. Foto Magnus Stenmark.
Specialiserade vildbin
Den öländska gaddstekelfaunan består av en hög
andel oligolektiska arter (43 %), men liknande
andel finns även registrerat i Örebro län (42 %)
och för Sveriges samlade gaddstekelfauna (39
%). De oligolektiska gaddstekelarterna är de pollensamlande vildbiarter som i låg eller hög grad
är specialiserade att samla pollen från några få
närbesläktade kärlväxtarter. Andelen
oligolektiska arter räknas fram genom att jämföra antalet oligolektiska arter med det totala antalet pollensamlande arter. Hög andel
oligolektiska arter tyder på en stark koppling till
specifika värdväxtarter, specifika habitat och en
varierad och stabil flora. Specialiserade arter är
mer känsliga för utdöenden eftersom de inte kan
byta värdväxt vid en ekologisk förändring. Bland
de 20 arter av vildbin som påträffats på Öland
men inte registrerats under år 2000 eller senare
så är andelen oligolekter 54 %. Därför bör naturvårdsinsatser riktas mot att gynna de specialiserade arterna.
Hållevande arter saknas
Intressant att notera är att hållevande arter kan ha
drabbats hårt av landskapets förändringar under
1900-talet. Av de 90 arter av Örebro läns gaddstekelfauna som inte observerats under år 2000
eller senare var 69 % hållevande. Andra förklaringar till detta mönster kan vara att inventringsmetodiken under 1900-talet varit annorlunda än
den som huvudsakligen använts under 2000-talet. Samma fenomen verkar uppträda även på
Öland. De arter som rapporterats på artportalen
för Öland men inte observerats år 2000 eller senare är till antalet 44. Dessutom är ytterligare 22
arter av rovsteklar (Crabronidae) noterade som
förekommande på Öland i checklistan framtagen
av Lomholdt (1976) inte påträffade år 2000 eller
senare. Dessa 66 arter är till 56 % i huvudsak
hållevande. De 22 rovstekelarterna i Lomholdts
(1976) provinskatalog för Öland är helt dominerade av hållevande arter (86 %).
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Referenser
Åtgärdsprogram för hotade arter redovisas inte i litteraturlistan utan hänvisas till www.naturvardsverket.se där de fastställda programmen kan laddas ned. För artfaktablad hänvisas till www.artdata.
slu.se/rodlista där ett artfaktablad finns under respektive rödlistad art.
Adlerz, G. 1912. Resa till Öland sommaren1911. Ent. Tidskr.22:152-176.
Allen-Wardell, G., Bernhardt, P., Bitner, R., Burquez, A., Buchmann, S., Cane, J., Allen Cox, P.,
Dalton, V., Feinsinger, P., Ingram, M., Inouye, D., Jones, C.E., Kennedy, K., Kevan, P., Koopowitz, H., Medellin, R., Medellin-Morales, S., Nabhan, G.P., Pavlik, B., Tepedino, V., Torchio, P., &
Walker, S. 1998. The potential consequenses of pollinator declines on the conservation of biodiversity and stability of food crop yields. Conservation Biology 12: 8-17.
Amiet, F., Müller, A. & Neumeyer, R. 1999. Fauna Helvetica 4. Apidae 2 Colletes, Dufourea,
Hylaeus, Nomia, Nomioides, Rhophitoides, Rophites, Sphecodes, Systropha. Centre suisse de
cartographie de la faune CSCF., Neuchâtel, 219 pp., 280 figs, 98 distribution maps.
Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumayer, R. 2001. Apidae 3: Halictus, Lasioglossum.
Fauna Helvetica 6.
Dahlström, A. 2006. Betesmarker, djurantal och betestryck 1620-1850. Naturvårdsaspekter på
historisk beteshävd i Syd- och Mellansverige. CBMs skriftserie nr 13. Centrum för biologisk
mångfald. Uppsala, 333 s. Doktorsavhandling.
Frycklund, M. 2003. Rödlistade arter i Uppsala läns grustag. Sammanställning samt en genomgång
av ett förslag från Uppsala kommuns Miljökontor på efterbehandling av några äldre grustag. –
Länsstyrelsen Uppsala län, Miljöenheten. Länsstyrelsens meddelandeserie 2003:2.
Gärdenfors, U. 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, Uppsala.
Hansson, A. 2006. Skalbaggen som lever gökliv i sanden. NWT 2006-05-20
Jacobs, H.-J. 2007. Die Grabwespen Deutchlands. Ampulicidae, Sphecidae, Crabronidae. Die Tierwelt Deutschlands. T. 79. Goecke & Evers, Keltern.
Jansson, A. 1922. Faunistiska och biologiska studier över insektlivet vid Hornsjön på norra Öland.
Arkiv för zoologi 1922:14:1-81.
Jansson, A. 1959. Insektsgeografiskt märkliga fynd på Öland. Ent. Tiskr. 1959:50:54-69.
Jeppson, M. & Knutsson, T. 2008. Hotspots för sällsynta svampar i Ölands sandstäpper och annan
sandvegetation. Länsstyrelsens meddelandeserie 2008:14
Kunz, P.X. 1994. Die Goldwespen Baden-Württembergs. Landesanstalt für Umweltschutz BadenWürttemberg, Karlsruhe.
Lennartsson, T., Sundberg, S. & Persson, T. 1996. Landskapets förändringar. Upplands fåglar fåglar, människor och landskap genom 300 år eds R. Fredriksson & M. Tjernberg., pp. 51-89.
Uppsala Ornitologiska Förening.
Linkowski, W.I., Cederberg, B. & A.L. Nilsson, 2004 Vildbin och fragmentering. Jordbruksverket.
59
59
60
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Lomholdt, O. 1976. The Sphecidae of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entomologica Scandinavica 4:1-452.
Løken, A. 1984. Scandinavian species of the genus Psithyrus Lepeletier Hymenoptera: Apidae. Ent.
Scand. Suppl. No. 23.
Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees Hymenoptera, Apidae. Norsk Entomologisk
Tidskrift: 20: 1–218.
Lönell, N. & Cederberg, B. 2007. Bibagge och Storblodbi – två snyltare i en sandtäkt nära dig?
Fauna & Flora 102:1
Lönell, N. & Ljungberg, H. 2006. Sandtäkter – en miljö att slå vakt om. Fauna och flora 101:37-43.
Losey, J.E. & M. Vaughan. 2006. The economic value of ecological services provided by insects.
BioScience 56:311-323
Linsenmaier, W. 1997. Die Goldwespen der Schweiz. Natur-Museum, Luzern
Nilsson, L.A. 2007. Spetssandbi och andra rödlistade sandbin beroende av sälg- och videblommor
i Sverige. En inventering och statusbedömning 2006. Länsstyrelsens meddelandeserie 2007:12
Samways, M.J., McGeoch, M.A. & New, T.R.. (red.) 2010. Insect Conservation. A handbook of
approaches and Methods. Oxford University Press, Oxford.
Scheuchl, E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs.
Band I: Anthophoridae. 2.erweiterte auflage. Velden, Eigenverlag.
Scheuchl, E. 2006. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs.
II: Megachilidae – Melittidae. 2:a uppl. Apollo Books, Stenstrup. 192 s.
Schmid-Egger, C. 1994. Bestimmungsschlüssel für die deutchen Arten der solitären Faltenwespen
(Hymenoptera: Eumeninae). Deutcher Jugendbund für Naturbeobachtung, Hamburg.
Schmid-Egger, C. & Scheuchl, E. 1997. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen
Deutschlands und Österreichs und Berücksichtigung der Arten der Schweiz. Band III: Schlüssel
der Arten der Familie Andrenidae. Velden, Eigenverlag.
Schwarz, M., Gusenleitner, F., Westrich, P. & Dathe, H.H. 1996. Katalog der Bienen Österreichs,
Deutschlands und der Schweiz Hymenoptera, Apidae. Entomofauna Supplement, 8, 1 - 398.
Saure, C. 1996. Urban habitats for bees: the example of the city of Berlin. The conservation of bees
eds A. Matheson, S. L. Buchmann, C. O´Toole, P. Westrich & I. Williams. Academic Press.
Sjöstrom, M. 2007. Monetär värdering av biologisk mångfald. En sammanställning av metoder och
erfarenheter. Konjukturinstitutets serie av specialstudier 2007:14.
Sörensson, M. 2006. Sandtäkter som värdefulla insektsmiljöer: ett exempel från Trelleborg med tre
för Skandinavien nya solitärbin Hymenoptera: Apoidea. Entomologisk Tidskrift 127: 117–134.
Westrich, P. 1990. Die Wildbienen Baden-Württembergs - Allgemeiner Teil: Lebensräume, Verhalten, Ökologie und Schutz, pp. 1 - 431, Eugen Ulmer, Stuttgart, Germany.
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
61
61
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Slottsalvaret och slottsruinen
Slåtterängarna
Gårdsmiljön kring Bergdala
Åkermarken
Östra ädellövskogsbranten
Borga hage
Strandängarna
62
Översiktskarta för naturreservatet Borga hage och omgivande marker som inventerades under 2011
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Mosaikbetesmark
Hårdbetad torräng
Brynmiljöer
Degerrörsbacken
Översiktskarta för naturreservatet Degerrörsbacken och omgivande marker som inventerades under 2011.
63
63
64
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Gårdby sandhed
Norra körvägen
Vindskyddad struktur
Vägkantsvegetation
Försöksytorna
Sandhak
Sandtaget
Före detta
banvallen
Översiktskarta för N2000-området vid Gårdby sandhed och omkringliggande områden som inventerades under 2011.
Värdefull
torrmarksyta
Tallskogen
Igenväxt gräsmark
Värdefulla
betade sydbryn
Gårdsnära betesmark med bryn
Värdefulla
sandiga åkrar
Bryn norr mot åkermark
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Skeppersäng
Översiktskarta för naturreservatet vid Skeppersäng.
65
65
66
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Triberga
Örtrika vägkanter
Slänt
viktig för
gaddsteklar
Före detta
täkt med god
tillgång på
Salix
Igenväxt
täktområde
Skräpmarken
Åkermarken
Södra betesmarken
Översiktskarta för de områden vid Triberga som inventerades under 2011.
Östra och västra vägkanterna
GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND
Åby sandbackar
Troligt
boområde för
guldsandbiet
Stor resurs av
väddklint och
åkervädd
Före detta
stentippen
Stor
resurs av
åkervädd
Krypvidebestånd
och sandblottor
Flygsanddyn
med
sandhak
Översiktskarta för naturreservatet Åby sandbackar och omkringliggande marker som inventerades under 2011.
67
67
www.lansstyrelsen.se/kalmar