Gaddsteklar på Öland - riktad inventering av gaddsteklar i sex naturområden Gaddsteklar på Öland - riktad inventering av gaddsteklar i sex naturområden Meddelandeserien nr 2012:06 ISSN-nummer 0348-8748 Utgiven av Länsstyrelsen Kalmar län Ansvarig avd/enhet Miljö- och naturavdelningen, Naturvårdsenheten Författare Magnus Stenmark Omslagsbild Kollage av gaddstekelarterna praktbyxbi Dasypoda hirtipes (övre vänster), slåtter- sandbi Andrena humilis (övre höger), guldsandbi Andrena marginata (nedre vänster) och en rovstekel (nedre höger). Fotograf omslagsbild Magnus Stenmark Upplaga 100 exemplar GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Förord Länsstyrelsens reservatsförvaltning ansvarar för förvaltningen av Kalmar läns skyddade natur. Naturreservatens biologiska mångfald ska behållas och förstärkas. Som en del av förvaltningens verksamhet sker inventeringar för att öka kunskapsläget om olika naturtyper och vilka skötselbehov som finns inom enskilda skyddade områden. Föreliggande rapport är en del i det arbetet. Sandiga miljöer härbärgerar en rik fauna av gaddsteklar som också till stor del har visat sig bestå av arter som är hotade i odlingslandskapet. Förklaringen till detta ligger i att blottad sand i solig miljö attraherar en fauna som är knuten till odlingslandskapets solexponerade torrängar, en naturtyp som har gått tillbaka mycket starkt i Sverige. Syftet med inventeringen var att öka kännedomen om gaddstekelfaunan på några lokaler på Öland; vilka hotade gaddsteklar som finns i dessa miljöer och vilka miljöer som hyser flest hotade arter. I inventeringsuppdraget ingick också att lokalerna skulle bedömas utifrån restaureringsbehov med avseende på funnen fauna eller fauna som lokalen skulle kunna hysa. Presenterade skötselråd kommer att ligga till grund för kommande skötselåtgärder på dessa lokaler. Inventerade lokaler påträffas inom skyddad natur i naturreservat eller N2000-områden. Inventeringen har utförts av Faunistica AB på Länsstyrelsens uppdrag, och författaren Magnus Stenmark svarar själv för resultat och bedömningar. Kalmar 2012-03-01 Charlotta Larsson Reservatsförvaltningen 3 3 4 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Sammanfattning Under säsongen 2011 genomfördes en inventering av gaddstekelfaunan på sex platser på Öland. Syftet med inventeringen var att ta fram kunskap om varje områdes gaddstekelfauna, analysera dess behov och föreslå skräddarsydda skötselåtgärder. De undersökta områdena var naturreservaten Borga hage (112 ha), Skeppersäng (79 ha), Degerrörsbacken (12 ha), Åby sandbackar (34 ha), N2000-området vid Gårdby sandhed (47 ha) och ett område vid Triberga (8 ha). Inventeringen förlades i huvudsak till de skyddade områdena men inventeringen gjordes även på intilliggande värdefulla marker. Alla områden inventerades löpande under säsongen med 5-6 fältbesök och genom att besöka alla för gaddsteklar värdefulla biotoper. Observationer noterades och belägg samlades in med håv för konfirmering eller senare artbestämning. Områdena Borga hage, Skeppersäng, Degerrörsbacken och Triberga inventerades dessutom med färgskålar i vitt, gult och blått. Alla områden har under tidigare år besökts av entomologer, men för Skeppersäng, Degerrörsbacken och Triberga fanns endast enstaka triviala observationer. Borga hage besöktes flitigt redan under tidigt 1900-tal av bland andra J.A.Z. Brundin, Edgar Wieslander och Daniel Gaunitz. Från Borga hage med omnejd finns rikligt med information från tidigt 1900-tal och löpande fram till i dag. Gårdby sandhed är däremot en plats som uppmärksammats för sin artrikedom långt senare, under 1970-talet, och i dag är denna sandhed ett omtyckt besöksmål för insektsintresserade. Åby sandbackar är i dag också ett populärt besöksmål biologer, men de entomologiska värdena på denna stäpplokal uppmärksammades först under början av 2000-talet. Under inventeringen 2011 påträffades 221 arter, varav 23 rödlistade. I synnerhet låg inventeringens fokus på att hitta arter som berörs av Naturvårdsverkets särskilda åtgärdsprogram för hotade arter och följande arter påträffades: stortapetserarbiet, guldsandbiet, klocksolbiet och storbandbiet. För gaddsteklar har det på Öland påträffats totalt 22 åtgärdsprogramarter, fördelade på sju olika program, och många har påträffats i ett eller flera av de undersökta områdena. Flera av åtgärdsprogramarterna verkar numera vara försvunna från Öland. Tack vare intresset från tidigare generationers entomologer vet vi att Borga hage med omnejd har varit ett habitat för en rad åtgärdsprogramarter: humlepälsbiet, stortapetserarbiet, svartpälsbiet, märgelsandbiet och pärlbiet, men ingen av dessa arter kunde återbeläggas under inventeringen 2011. Troligen har de numera extensivt skötta leriga åkrarna i naturreservatet, uteblivet bete av brynmiljöer och radikalt minskat betestryck på det närliggande slottsalvaret förändrat miljön så att dessa naturvårdens symbolarter har försvunnit. För de övriga fem områdena finns inte ett lika starkt historiskt facit. För varje område presenteras en detaljerad beskrivning av vilka arter som påträffats. Skötselperspektivet diskuteras både i generella termer för varje område i sin helhet, och i specifika termer där konkreta skötselförslag knyts till så kallade åtgärdsytor. Ett antal öländska ansvarsarter har tagits fram och föreslås, jämte åtgärdsprogramarterna, bli viktiga i det regionala naturvårdsarbetet. Slutligen diskuteras den öländska gaddstekelfaunan och jämförs med data från andra regioner och platser i Sverige. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Summary in English During the 2011 season the aculeate wasp fauna was surveyed at six sites on the island of Öland in southeast Sweden. The purpose was to provide a strategy for specific management actions on each site. The surveyed areas were the nature reserves Borga hage (112 ha), Skeppersäng (79 ha), Degerrörsbacken (12 ha), Åby sandbacke (34 ha), the N2000-habitat at Gårdby sandhed (47 ha) and an area near Triberga (8 ha). All six sites were surveyed regularly during 5-6 field visits. During the surveys, all observations were noted and some insect individuals were collected with a net for later determination to species. The sites Borga hage, Skeppersäng, Degerrörsbacken and Triberga were additionally surveyed by pan-traps in white, yellow and blue colours. All sites have been visited by entomologists in previous years, but for Skeppersäng, Degerrörsbacken and Triberga there were only a few trivial observations. The Borga hage site was visited frequently during the early 1900s by, among others JAZ Brundin, Edgar Wieslander and Daniel Gaunitz and there is plenty of data from all decades up to present day. The site Gårdby sandhed was recognized for its wasp diversity much later, during the 1970s, and today this heath is a popular destination for European entomologists. The site Åby sandbackar, not far from Gårdby, is presently also a popular destination for entomologists and other biologists, but was broudly recognized only in early 2000s. The survey in 2011 provided 221 species, including 23 red-listed species. In particular, the survey focused on finding species included in specific action programs for endangered species and the following species were found: Megachile lagopoda, Andrena marginata, Dufourea inermis and Halictus quadricinctus. On this island a total of 22 action species among aculeate wasps have been reported, included in seven different action programs, and most of these have been reported from one or more of the surveyed sites. The majority of these action program species seems, unfortunately, to have disappeared from the island during the last few decades. Thanks to the ambitious work of earlier entomologists, we know that the vicinity of Borga hage have been a habitat for a number of action program species: Anthophora plagiata, Anthophora retusa, Megachile lagopoda, Andrena labialis and Biastes truncatus, but none of these species were detected on this site during the 2011 survey. Probably, the nowadays extensively managed muddy fields in the nature reserve, the lack of forest edge grazing and the dramatically reduced grazing intensity on the nearby alvar area, did change the environment so much that these species did disappear. For the other five sites we do not have the same historical record. For each site a detailed description of the aculeate wasp fauna is presented. The management strategy is discussed both in general terms for each site, and in specific terms where management suggestions are linked to certain action areas. A set of species of regional responsibility is proposed. These regionally important species will, together with the action program species, be important in the local nature conservation work. Finally, the report discusses the islands aculeate wasp fauna and compares it with data from other regions and sites in Sweden. 5 5 6 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Innehåll Förord ������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 3 Sammanfattning ����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������4 Summary in English ���������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 5 Inledning �������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������9 Biologisk mångfald och ruderatmarker Vad är gaddsteklar? Hur lever gaddsteklar? Var lever gaddsteklar? Ekosystemtjänster Syfte med inventeringen 9 10 10 10 13 13 Metod ����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 14 Riktade eftersök och insektsfällor Artbestämning Systematik 14 14 14 Resultat �������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 15 Rödlistade arter Ekologisk presentation av familjer Ekologiska nischer Artantal Artpresentation Ölands ansvarsarter Ölands gaddstekelfauna Beskrivning av områdena 15 15 24 25 26 34 35 36 Generella åtgärder �����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������43 Motormanuell röjning Maskinell röjning Bränning Bete och slåtter Djurslag och betestryck Bibäddar och vildstekelholkar Ytstörning, grävning och schaktning 43 43 43 43 44 44 45 Specifika åtgärder ���������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������� 46 Borgehage Degerrörsbacken Gårdby sandhed Skeppersäng Triberga 46 48 48 50 51 Slutsatser �����������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������53 Skillnader Skötselperspektiv Öländska faunan knuten till sandmarker 53 54 57 Referenser ��������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������������59 7 7 8 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Viktiga begrepp i rapporten Ansvarsart betyder att en betydande andel av artens svenska population förekommer inom ett visst område. Ansvarsarterna bör uppmärksammas regionalt för att naturvården effektivt ska nå mål om att bevara och utveckla regional biologisk mångfald. Biologisk mångfald är den samlade diversiteten av arter inom en given geografi. Inom den biologiska mångfalden talar man om värdet av antalet arter, värdet av olika naturtyper och värdet av hållbara ekologiska funktioner. Biotop är ett område med särskilda biologiska förutsättningar. Organismerna bildar ett tydligt växt- och djursamhälle som kännetecknar biotopen. Ekosystem är ett avgränsat område som man valt att se på som ett system dit både biotiska (organismerna) och abiotiska (miljön) faktorer hör. Ett ekosystem befinner sig i ständig förändring (succesion) och kan ha hög biologisk mångfald eller vara ett utarmat fattigt ekosystem som har låg mångfald av arter och ekologiska funktioner. Ekosystemtjänster är ett begrepp som vanligen används för att beskriva tjänster som levereras av naturen och är till nytta för människan. Pollination, minskad jorderosion och vattenrening är exempel på ekosystemtjänster. Habitat är synonymt med livsmiljö och benämner den miljö som en viss organism lever i. Ett habitat har en geografisk avgränsning. Ett partiellt habitat är en särskild yta som används för ett visst ändamål, till exempel parning, födosök eller nattvila. Indikatorer är enskilda arter eller element (till exempel en sydvänd sandexponerad slänt) som med stor sannolikhet påvisar närvaro av en rad andra arter och därmed hög biologisk mångfald. Oligolekti är en specialisering hos vildbin. Oligolektiska arter samlar pollen från en snäv närbesläktad grupp av kärlväxter. Karaktärsart är en organism som har en stabil population och som passar väl in ett givet habitat. Även sällsynta arter kan lokalt vara karaktärsarter. Polylekti betecknar att pollensamlande vildbin är generalister som kan samla pollen från en rad olika kärlväxter. Ruderatmark har en tidig succession av flora och fauna och har en hög grad av störning. Ofta är störningen beroende av människans aktivitet. Störningen är sådan att ett täckande växtlager inte hinner etablera sig och därför får konkurrenssvaga arter med kort livscykel fotfäste. Exempel på ruderatmark är eroderande strandzoner, gårdsplaner och kantzoner i odlingslandskapet. Även rivningstomter, utfyllnadsområden, grusplaner, industrimark, parkeringsplatser och järnvägsstationer är ruderatmarker. Rödlistan är en nationell förteckning av växter, svampar och djur som minskar i utbredning, individantal eller på annat sätt hotas . I bedömningen år 2010 var 4 127 av Sveriges över 50 000 arter med på rödlistan. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Inledning För majoriteten av organismgrupperna utgör Kalmar tillsammans med Skåne de två mest artrika länen i landet. Gaddstekelfaunan är särskilt artrik på flera håll i södra och nordöstra Skåne, på Gotland, på Öland och i en handfull sandiga områden i Småland. Bara på Öland har hittills 473 arter av gaddsteklar registrerats. I länet är siffran en god bit över 500 arter, ca 65 % av Sveriges gaddstekelfauna. I Kalmar län finns en rad biotoper som har en rik och ofta unik fauna av gaddsteklar. Till dessa marker hör betade havsstrandängar, sandfält, sanddyner, sandigt odlingslandskap, torra betesmarker, skogslandskapets varma lövskogsdalar, skogslandskapets brynmiljöer till odlingsmark, tallhedar, skogsbilvägar och sandiga hyggen. Kalmar län tillsammans med Gotland och Skåne län är ensamma i landet att hysa den hotade biotopen sandstäpp som är ett viktigt element för gaddsteklar. Därtill kommer en solfjäder av sandiga ruderatmarker som påträffas i alla delar av Kalmar län. Rikedomen av biotoper i Kalmar län, och i synnerhet på Öland, gör området till ett av det mest artrika i norra Europa. Därför bär Kalmar län ett särskilt ansvar att gynna, bevara och utveckla länets gaddstekelfauna. I Kalmar län finns flera så kallade hot spots för gaddsteklar. Figur 1. I åkerkanter i sandiga odlingslandskap bildas sandiga kantfåror som är utmärkta bosubstrat för sandälskande gaddsteklar och andra organismer. Här har plogen skurit genom en dyn på vid Åby sandbackar. Följande hot spots för gaddsteklar är tydliga: Strandskogen, Gårdby-Åby-Sandby (Mörbylånga kommun), Lindby tall (Borgholms kommun), Vassmolösa-Igersdela, Skäggenäs-Furudal-Böle (Kalmar kommun), Emådalen med omnejd uppströms Högsby (Högsby och Hultsfred kommun), Trekanten-Vimmerby-Södra Vi (Vimmerby kommun) samt området runt Vindommen (Västerviks kommun). Biologisk mångfald och ruderatmarker Ruderatmarker hyser en rik mångfald av arter, i synnerhet kärlväxter, steklar, skalbaggar och fjärilar (Saure 1996, Frycklund 2003, Hansson 2006, Lönell & Ljungberg 2006, Sörensson 2006, Lönell & Cederberg 2007). Naturvärdet i ruderatmarker är knutet till tidig succession och försvinner då biotopen förändras. Förändringen av ruderatmarker sker vanligen genom att mer högvuxna örter tar vid. Den kraftiga vegetationssvålen förhindrar örter med små frön att gro och på sikt förbuskas och förskogas området. Vissa ruderatmarker utsätts för upprepade störningar och kan därmed upprätthålla ett första successionstadium under en lång tid. Sådan ruderatmark finns ofta i stadsnära miljöer i industriområden, motorbanor och finns också naturligt förekommande vid älvstränder som årligen översvämmas, rasbranter, rörliga inlandsdyner, stränder och platser som regelbundet och i stor omfattning störs av större djur. Sand- och grustäkter är ett exempel på en ruderatmark som utsätts för upprepad störning och därför behåller en så kallad förstasuccessionsvegetation. Denna speciella miljö, till vilken den xerotermofila (torr- och värmeälskande) floran och faunan är knuten, har utvecklats under årmiljoner i naturens egna ruderatmarker men har särskilt hittat sin nisch i de många störda miljöer som finns i människans traditionella odlingslandskap. De kraftiga förändringar som skett de senaste 80 åren i samband med den agrara revolutionen (Lennartsson et al. 1996) har på ett tydligt sätt ändrat förutsättningarna 9 9 10 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND och i dag är den förr så vanliga ruderatmarken borta från vardagslandskapet. Borta är de vältrampade stigarna, de blomrika åkerrenarna, slåtterängarna, körvägarna, de frekventa husbehovstäkterna. Med handelsgödsel, diesel och asfalt försvann de magra åkrarna och de frekventa sandblottorna som gav plats åt de växter och djur som förr var vanliga. I dag finns få refuger kvar i odlingslandskapet och istället har den xerotermofila floran och faunan etablerats på andra platser som järnvägs- och vägmiljöer, sand- och grustäkter och kraftledningsgator, flygplatser och stadsmiljöer. Vad är gaddsteklar? I Sverige finns förmodligen minst 60 000 flercelliga organismer fördelade över faunan, floran och fungan (Sjöström 2007). Gaddsteklarna, som i stamträdet håller kategorin infraordning, utgör 1,2 % av den svenska artstocken av flercelliga organismer. Av Sveriges ca 800 arter av gaddsteklar är 183 upptagna på den nationella rödlistan år 2010 (Gärdenfors 2010). Hur lever gaddsteklar? Gaddsteklar lever som rovdjur, pollenätare eller parasiter. Rovdjuren är ofta specialiserade predatorer och samlar vårtbitarnymfer, flugor, stritar, bladlöss och fjärilslarver till sina larver. Vägsteklarna paralyserar och släpar spindlar till sitt bo. Rovdjuren använder ofta sin gadd för att paralysera sitt byte. De parasitiska arterna lever i larvstadiet som snyltare på framför allt andra gaddstekelarter. I vissa fall parasiteras skalbaggar. Vildbina är en samling familjer som gått över från animalisk till vegetabilisk diet och numera livnär sig dessa arter på pollen och nektar från kärlväxter. De vuxna djuren av rovdjuren och parasiterna livnär sig själva som regel på nektar och pollen precis som vildbina. En knapp majoritet av gaddstekelarterna behöver sand eller lätta jordar för bobyggnad. Den andra stora delen av faunan av vildbin, rovsteklar och solitärgetingar och flera arter från de andra grupperna, anlägger sina bon i ved, i grenklykor eller under stenar på marken och är därför inte kopplade till sand för sin bobyggnad. Mer udda sätt att bo är i snäckskal som snäckmurarbiet Osmia bicolor eller i vassrör som vasscitronbi Hylaeus pectoralis och rörcitronbi Hylaeus pfankuchi (Westrich 1990). Nedan följer en kort beskrivning över de huvudsakliga biotoperna för gaddsteklar. Ängs- och betesmarker Ängs- och betesmarker ger tack vare den pollenproducerande floran ofta mycket goda förutsättningar för gaddsteklar. I Kalmar län finns de största arealerna av miljöstödd slåtteräng i Borgholm och Mörbylånga kommun (219 respektive 206 ha). I hela länet finns ca 600 ha slåtteräng. Borgholms kommun har också den största arealen i länet av betesmarker som har subventionsformen särskilda värden i landsbygdsprogrammet (ca 13 000 ha), följd av Mörbylånga, Västervik och Kalmar kommun. Totalt i länet finns ca 35 000 ha betesmarker med särskilda värden. Var lever gaddsteklar? Gaddsteklar är typiska för ruderatmarker men finns också i miljöer som fuktängar, skog, skogsbryn och i fjällen (Linkowski et al. 2004). Figur 2. Varma sydslänter med god tillgång på nektar, pollen och insektslarver är omtyckta miljöer för gaddsteklar. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Strandängar och dyner Betade strandängar på sandiga marker är en viktig biotop för gaddsteklar och hyser specialiserade arter som havstapetserarbiet Megachile leachella. Sanddyner med stora ytor öppen sand, strandråg strandvial och andra ärtväxter är värdefulla för en rad specialiserade rovsteklar, vägsteklar och vildbin. Rullstensåsar Sand- och grusmassor finns ofta i landskapet såsom avlagringar av typen rullstensåsar. Kalmar län är rikt på rullstensåsar och även om de flesta av åsarna i dag är planterade med tall så har flera av dem öppna sandområden i form av täkter, vägskärningar, sandiga åkrar, stigar, obelagda körvägar och sandiga hyggen. Alla typer av öppna sandmarker är biotoper för gaddsteklar. Industriområden På industriområden skapas vattensamlingar, diken, sandhögar, körskador, varierat markslitage, slyuppslag, sandblottor och andra för ruderatmarksorganismer gynnsamma förutsättningar. Därför kan industrimarker på sandiga underlag vara bra biotoper för gaddsteklar. Sand- och grustäkter Täkter för sand och grusuttag längs rullstensåsar är den viktigaste biotopen för majoriteten av gaddsteklar i de skogsnära och skogsbeklädda kommunerna (Emmaboda, Nybro, Högsby, Vimmerby, Mönsterås, Oskarshamn och Västervik) där biotoper kopplade till sandiga strandängar och sandigt odlingslandskap i stort saknas. Miljömålet En God Bebyggd Miljö har som målsättning att fasa ut naturgruset till förmån för bergkross och därmed på sikt avveckla sand- och grustäkter. Detta miljömål kan få ödesdigra konsekvenser för de sandmarkslevande organismerna i berörda områden. Sandfält I Kalmar län finns ett antal sandfältsområden och de mest uppmärksammade finns på Öland. Dessa är Ölands västra sandfält (kring Aledal), Hornsjön (området öster och norr om sjön Horn på norra Öland), sandstäppsområdet vid Möckleby-Dörby-Gårdby-Sandby på mellersta Öland, sandfältet Byrum på norra Öland och Böda på norra Öland. Hymenopterologerna Anton Jansson och Gottfrid Adlerz besökte regelbundet Öland under 1900-talets första fält och de beskrev och varnade för de konsekvenser som de stora tallplanteringarna kunde medföra (Adlerz 1912, Jansson 1922, 1959). Tyvärr besannades Anton och Gottfrids värsta farhågor då naturvårdsperspektivet fortfarande i dag, 100 år senare, inte på ett tydligt sätt etablerat sig i planeringen och skötseln av de unika sandfältsområdena i Kalmar län. De öländska sandfälten karakteriseras av lång kontinuitet av hävd och en diversitet och abundans av värmeälskande torrmarksarter. Det har visat sig att flera gaddstekelarter har sin enda skandinaviska, nordiska eller nordeuropeiska förekomst på Ölands sandmarker. Sandfälten omfattas av flera åtgärdsprogram: skärrande gräshoppa, vildbin och småfjärilar på torräng, steklar i sandtallskogstortapetserarbi, svartpälsbi, hotade bin på Salix, trumgräshoppa, stäppfingersvamp, sandstäpp, vildbin på ängsmark och hotade åkerogräs. 11 11 12 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 3. Blomrika torrmarker är viktiga för gaddsteklar. Sandfälten är i behov av restaurering och lämpliga åtgärder kan omfatta avverkning av den planterade tallskogen, upprätthållande och återskapande av ljunghed, brand, hårdbetade fållor, vandringsleder, ridstigar, blomstrande trädesåkrar, ökad mänsklig närvaro genom ekologisk turism och ekologiskt boende. Vägkanter Vägkanter är i dag Sveriges i särklass största slåtteräng och skapar med sin florahävd utmärkta habitat för insekter. Dessutom finns längs vägkanter ofta utmärkta slänter, hak och blottor som ger möjlighet för bobyggnad av gaddsteklar. I Kalmar län finns ca 25 000 mil vägar (broar och tunnlar borträknat) om man i beräkningen inkluderar både motorvägar, landsvägar, mindre vägar på landet och hela det kommunala vägnätet. En schablonmässig ytberäkning som omfattar 1,8 m från varje vägkant ger 8 852 ha av biotopen vägkanter. Järnvägsstationer Slåtter, röjning och besprutning med RoundUp är hävdformer som förekommer på järnvägsstationer och längs järnvägslinjer. Järnvägsstationer och linjer på sandigt underlag är särskilt värdefulla eftersom det här upprätthålls öppen sand och därmed ett bra underlag för en rik och varierad örtflora. Trädgårdar Trädgårdar är en viktig biotop för gaddsteklar. I trädgårdar finns en rik och varierad tillgång på pollen och nektar tack vare planterade örter, växter och träd. Ibland finns också torra blottade ytor som används för bobyggnad av många sandlevande steklar. Torra grenar, klykor eller ihåliga stammar är populära boplatser i trädgårdar för de vedlevande steklarna. I dag finns ett brett medvetande om fjärilars och gaddsteklars behov av inhemska växtarter och därför anläggs ibland särskilda fjärils- eller birabatter. Vildstekelholkar finns i dag i handeln och sätts med fördel upp i en varm solexponerad del av trädgården. Fornvårdsområden Vid fornvårdsområden bildas ofta en särskild örtflora som särskilt är rik på arter som kräver lång och kontinuerlig hävd. Backtimjan Thymus serpyllum är vanlig på torra fornbårdsområden och är en bra nektarväxt för många gaddsteklar och även värdväxt för den svartfläckiga blåvingen Maculinea arion. Arter som har en koppling till just fornvårdsområden är ett tydligt exempel på biologiskt kulturarv. Bland gaddsteklarna är följande arter knutna till fornvårdsområden i Kalmar län: Stortapetserarbiet Megachile lagopoda, alvarsandbiet Andrena alfkenella, vialsandbiet Andrena lathyri, vialgökbiet Nomada villosa, blodsandbiet Andrena labiata och droppgökbiet Nomada guttulata. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 4. Sandavlagringar i Kalmar län. De så kallade hot spots för gaddsteklar sammanfaller med särskilt tydliga sandavlagringar. Figur 5. Översiktskarta med de sex undersökta områdena. Ekosystemtjänster Syfte med inventeringen Gaddsteklar är den viktigaste insektsgruppen för pollination av såväl vilda som odlade örter, buskar och träd. Tyvärr drabbas gaddsteklar hårt vid landskapsförändringar och följaktligen påverkas de blomväxter som är beroende av steklarnas pollination. Följden kan bli utarmade artfattiga landskap med låg fruktsättning (AllenWardell et al. 1998) och stora ekonomiska problem för lantbruksföretag som specialiserat sig på att odla insektspollinerade örter och buskar (Losey & Vaughan 2006). Studiens syfte har varit att inventera faunan av gaddsteklar i sex områden på Öland som är eller planeras att ingå i områdesskydd. Utöver inventeringen har uppdraget inneburit att föreslå och diskutera konkreta naturvårdsåtgärder som kan förbättra förutsättningarna för en rik och divers gaddstekelfauna i dessa områden. Tabell 1. Inventerade områden under 2011. Lokal Kommun Area (ha) Insektsfällor Riktade eftersök Borgehage Borgholm 112 Ja Ja Skeppersäng Borgholm 78 Ja Ja Degerrörsbacken Mörbylånga 12 Ja Ja Gårdby sandhed Mörbylånga 47 Nej Ja Triberga Mörbylånga 8 Ja Ja Åby sandbackar Mörbylånga 34 Nej Ja 13 13 14 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 7. I fyra av områdena (Borgehage, Degerrörsbacken, Skeppersäng och Triberga) användes insektsfällor under inventeringen. och humlepälsbiet Anthophora plagiata. Dessa två arter har påträffats i närheten av Borgehage, men inte rapporterats sedan år 1941. Figur 6. Observationer av gaddsteklar från artportalen. Inventeringsinsatsen i Kalmar län är skevt fördelad mellan länets 12 kommuner. Mörbylånga och Borgholms kommuner har länge lockat entomologer och har därför flest rapporterade observationer. Metod Riktade eftersök och insektsfällor Under inventeringen har riktade eftersök utförts på alla lokaler. Detta sök, som upprepades flera gånger under säsongen, gick till så att 1-4 h spenderades i området och värdväxter, boområden och parningsplatser söktes av. I synnerhet låg fokus på att återbelägga arter som tidigare påträffats i närheten av de inventerade områdena. Till exempel lades särskild kraft på att leta efter arter som märgelsandbiet Andrena labialis Artbestämning Artbestämningen av observerade och insamlade gaddsteklar utfördes av Magnus Stenmark och Sofia Larsson. Sven Hellqvist och L. Anders Nilsson konsulterades i samband med artbestämning av vissa individer. Mellaneuropeisk och skandinavisk litteratur användes (Schmid-Egger 1994, Løken 1973, Lomholdt 1976, Løken 1984, Kunz 1994, Schwarz et al. 1996, Linsenmaier 1997, Schmid-Egger & Scheuchl 1997, Amiet et al. 1999, 2001, Scheuchl 2000, Scheuchl 2006, Jacobs 2007). Systematik Den taxonomiska tillhörigheten för alla artnamn följer Dynamisk taxa (www.artdata.slu.se/ svenskaartprojektet/dyntaxa.asp). Tabell 2. Antal individer av gaddsteklar som observerades eller frihåvades under fältarbetet 2011. Lokal 10-apr Borgehage 16-apr 21-maj 10-jun 11-jun 2 5 3 12 Degerrör Gårdby sandhed 12-jun 04-jul 05-jul 25-jul 2 33 61 11 2 5 10 Skeppersäng 3 73 8 17 Åby sandbackar 2 2 1 10 9 3 Summa 118 18 116 12 17 12 07-aug 13 Triberga Summa 06-aug 4 26 9 5 20 4 19 26 97 37 19 92 98 26 4 2 79 2 383 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Tabell 3. Antal individer och antalet arter av gaddsteklar som artbestämdes från fällmaterialet, frihåvningen och observationerna under 2011. För antalet arter har data från tidigare inventeringar lagts till i kolumnen Alla år. Antalet rödlistade arter anges inom parantes. Lokal Period 1 Period 2 Summa Alla år Borgehage 148 51 66 52 0 317 125 (27) 94 (9) Degerrör 236 77 271 99 26 709 118 (8) 117 (8) Gårdby sandhed Skeppersäng Triberga Åby sandbackar Summa Period 3 Period 4 Period 5 endast frihåvning och observation 371 84 73 98 71 697 24 13 38 144 59 278 endast frihåvning och observation 779 225 448 393 156 2001 Endast 2011 129 (31) 28 (9) 103 (5) 100 (5) 84 (9) 79 (7) 80 (12) 79 (7) 280 (48) 221 (23) Resultat Gaddstekelinventeringen visade på stora skillnader i artsammansättningen mellan de sex undersökta områdena. Områdena Borgehage och Gårdby sandhed har besökts flitigt av entomologer sedan 1910-talet respektive 1970-talet och därför presenteras resultaten, i de fall det är relevant, tillsammans med de äldre fynden. Åby sandbackar har under 2000-talet också besökts ett stort antal gånger av en rad entomologer. Skeppersäng, Degerörsbacken och Triberga har också besökts av gaddstekelintresserade entomologer tidigare men inga betydande observationer hade rapporterats från dessa platser. Rödlistade arter Under fältinventeringen påträffades 23 rödlistade arter av gaddsteklar. De flesta av dessa påträffades vid enstaka tillfällen, men följande rödlistade arter var under 2011 spridda på tre eller fler av de sex undersökta områdena: praktbyxbiet Dasypoda hirtipes NT, fibblesandbiet Andrena fulvago NT, alvarsandbiet Andrena alfkenella NT, alvarsmalbiet Lasioglossum lativentre NT, klinttapetserarbiet Megachile pyrenaea VU, lusernbiet Melitta leporina NT och alvargetingen Stenodynerus bluethgeni VU. Dessa sju arter är hör till de rödlistade arter som är spridda på Öland och lokalt kan förekomma i stora populationer. Praktbyxbiet och alvarsmalbiet hör till varma torrmarker med fibblor medan alvarsandbiet finns i torr ängsmark med korsblommiga växter. Klinttapetserarbiet och lusernbiet påträffas ofta tillsammans och behöver varma platser med rik tillgång på korgblommiga tistlar och väddklint och lusern. Alvargetingen bor sannolikt i ved eller växtstänglar och verkar trivas i varma bryn i odlingslandskapet spritt över hela Öland. Andra spridda öländska rödlistade gaddstekelarter är mosshumlan Bombus muscorum VU som finns på sandstäpp och andra torrmarker. Klocksolbiet Dufourea inermis EN är också en spridd ölandsart som dock har höga krav på varma platser med sand och rik tillgång på liten blåklocka. Guldsmalbiet Lasioglossum aeratum NT är också spridd på Öland och verkar snabbt kolonisera nya marker med mycket öppen fin sand och verkar inte ha några specifika behov av nektar- och pollenväxter. Ljuslergetingen Odynerus melanocephalus NT är spridd på Öland och är kopplad till plan lerhaltig mark för bobyggande och fjärilslarver som larvföda. Ljuslergetingen har hittills påträffats i områden med betesmarker, varma bryn och ler- eller sandhaltig mark. De övriga rödlistade arterna som påträffades är sällsynta på Öland och har som regel mycket specifika biotop krav. Ekologisk presentation av familjer Här följer en introduktion till de 22 svenska familjerna av gaddsteklar. 15 15 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Andrena alfkenella alvarsandbi NT 1932 2011 Andrena apicata spetssandbi NT 1951 2006 Andrena argentata silversandbi NT 1920 2001 Andrena bimaculata rapssandbi VU 1931 2011 Andrena bluethgeni dådresandbi EN 1931 1931 Andrena fulvago fibblesandbi NT 1700-tal 2011 Andrena gelriae väpplingsandbi EN 1940 1940 Andrena hattorfiana väddsandbi NT ca 1900 2011 Andrena humilis slåttersandbi EN 1950 2009 Andrena labialis märgelsandbi VU 1941 1952 Andrena marginata guldsandbi VU 1932 2011 Andrena nigrospina sotsandbi NT 1931 2004 2011 2011 2011 1981 1956 2011 2011 2011 2000 2011 2009 2011 1941 Andrena similis ginstsandbi EN 1938 2000 storfibblebi VU 1700-tal 2011 2006 Panurgus calcaratus småfibblebi NT 1940 2005 2006 1941 långtungebin Anthophora plagiata humlepälsbi CR 1940 1981 1941 Anthophora retusa svartpälsbi VU ca 1900 2009 1941 Biastes truncatus pärlbi VU 1980 2005 1980 Bombus cullumanus stäpphumla RE 1930 1976 Bombus distinguendus klöverhumla NT 1930 1930 Bombus muscorum mosshumla VU 1999 2011 Epeolus marginatus rödfiltbi NT 2003 2004 Melecta luctuosa praktsorgbi RE okänt 1946 Nomada argentata silvergökbi CR 1971 1973 Nomada armata väddgökbi EN 1949 2008 Nomada facilis fibblegökbi EN 1938 2002 Nomada fuscicornis mörkgökbi EN 1957 2003 Nomada guttulata droppgökbi NT 1973 2006 Nomada similis ölandsgökbi EN 1977 2007 Nomada villosa vialgökbi NT 1951 1951 Chrysididae inget namn VU 1971 1971 Hedychridium chloropygum kronguldstekel VU 2000 2008 Hedychridium coriaceum bronsguldstekel NT 2001 Philoctetes truncatus blå glansguldstekel DD 1800-tal Pseudospinolia neglecta sidenguldstekel EN 1941 2011 Spinolia unicolor azurguldstekel CR 1920 1920 2006 okänt 2003 2000 2005 1800-tal 2011 korttungebin Colletes fodiens hedsidenbi NT 1931 2004 Colletes marginatus klöversidenbi NT 1932 2011 Hylaeus difformis franscitronbi NT ca 1870 1957 Hylaeus pictipes väggcitronbi VU ca 1900 1978 Crabronidae 2002 guldsteklar Chrysis fasciata Colletidae 2011 1999 Panurgus banksianus Apidae Åby sandbackar grävbin Senaste år Triberga Andrenidae Röd- Första år lista Skeppersäng Svenskt namn Gårdby sandhed Fam.- och artnamn Degerrör Tabell 4. Samtliga kända observationer av de rödlistade gaddstekelarter (N=100) som påträffats på Öland. Tabellen omfattar samtliga data från artportalen (registreringar t.o.m. 2011-10-04) och artdatabankens observationsdatabas. Korrigeringar av arter och fyndår har gjorts i konsultation med berörda entomologer. Borgehage 16 1939 1983 1948 rovsteklar Astata minor inget namn VU 1938 2008 Bembix rostrata läppstekel NT 1700-tal 2011 Diodontus tristis saknar ännu namn NT 1977 2008 Dryudella stigma saknar ännu namn NT 1976 2008 Gorytes quinquecinctus saknar ännu namn VU 1930 2008 1934 Mellinus crabroneus saknar ännu namn EN 1934 Mimesa bicolor saknar ännu namn NT 1968 2011 Nysson interruptus saknar ännu namn VU 1932 1976 Oxybelus argentatus saknar ännu namn NT 1976 2011 Pemphredon beaumonti saknar ännu namn NT 2009 2009 1941 2011 1998 1941 2011 2011 2011 Pemphredon mortifer saknar ännu namn NT 2004 2008 Tachysphex fulvitarsis saknar ännu namn VU 2007 2009 Formicidae sothästmyra RE okänt okänt Myrmica specioides dynrödmyra NT 1986 1986 Polyergus rufescens amazonmyra CR 1800-tal 2011 Solenopsis fugax tjuvmyra EN okänt okänt sabelmyra EN 1941 1941 Strongylognathus testaceus 1990 vägbin Dufourea dentiventris ängssolbi NT 1940 1940 Dufourea halictula monkesolbi VU 1928 2006 Dufourea inermis klocksolbi EN 1932 2011 Halictus confusus kustbandbi NT 1928 2008 Halictus eurygnathus klintbandbi NT ca 1900 2011 Halictus leucaheneus stäppbandbi EN ca 1900 2007 Halictus quadricinctus storbandbi CR 2011 2011 Lasioglossum aeratum guldsmalbi NT ca 1900 2011 Lasioglossum brevicorne stäppsmalbi VU 1983 2011 Lasioglossum lativentre alvarsmalbi NT 1700-tal 2011 Lasioglossum nitidiusculum släntsmalbi VU 1934 1971 Lasioglossum sexmaculatum kantsmalbi NT 1700-tal 2011 Sphecodes cristatus kölblodbi CR 1940 1991 Sphecodes miniatus pannblodbi VU ca 1900 1976 Sphecodes puncticeps punktblodbi NT 1932 1945 Sphecodes reticulatus nätblodbi NT 1938 2011 Megachilidae 2011 1999 1981 1949 2011 2011 1999 2011 2003 1932 2011 ca 1900 2011 2011 2011 CR 1930 2009 1939 2006 Hoplitis mitis klockgnagbi NT 1920 2011 Megachile dorsalis havstapetserarbi NT 1700-tal 2011 Megachile lagopoda stortapetserarbi VU 1912 2011 1939 Megachile pyrenaea klinttapetserarbi VU 1700-tal 2011 2011 Stelis phaeoptera stampansarbi NT 1971 2011 2011 2011 2011 2011 sommarbin praktbyxbi NT 1912 2011 guldbyxbi RE ca 1870 1974 Melitta leporina lusernbi NT 1920 2011 Melitta tricincta rödtoppebi VU 1932 1976 NT 1944 1958 1944 2004 2011 2011 2011 2011 2011 spindelsteklar stor spindelstekel vägsteklar Arachnospila alvarabnormis alvarvägstekel EN 1940 2004 Arachnospila opinata virvelvägstekel NT 2008 2008 Arachnospila wesmaeli flygsandvägstekel NT 1932 2008 Arachnospila westerlundi tallmovägstekel NT 2007 2009 Evagetes subglaber koppargökstekel EN 1977 1977 Priocnemis agilis ängsvägstekel VU 1932 2000 Priocnemis minuta dvärgvägstekel VU 2008 2008 NT 1939 1939 sandsteklar saknar ännu namn myrsteklar Methocha articulata sandjägarstekel EN 1910 2001 Tiphia minuta saknar ännu namn NT 1700-tal 2005 äldre 2011 Vespidae 2011 2011 Dasypoda suripes Ammophila campestris 2007 2011 2011 Dasypoda hirtipes Tiphiidae 2011 buksamlarbin VU Sphecidae 2011 1976 kilbi Pompilidae 2011 2011 storkägelbi Mutilla europaea 2011 2011 Aglaoapis tridentata Mutillidae 2006 2000 Coelioxys conoidea Melittidae Åby sandbackar myror Camponotus vagus Halictidae Triberga Senaste år Skeppersäng Röd- Första år lista Gårdby sandhed Svenskt namn Degerrör Fam.- och artnamn Borgehage GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND getingar Odynerus melanocephalus ljuslergeting NT 1940 2011 Odynerus reniformis tagglergeting NT 1973 2008 Pterocheilus phaleratus palpgeting EN 1920 2009 äldre Stenodynerus bluethgeni alvargeting VU 2006 2011 2011 Symmorphus murarius större vedgeting VU 1920 1970 2011 1997 2011 2011 2011 2011 17 17 18 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Korttungebin (Colletidae) Korttungebin anses påminna om de allra första bina som dök upp evolutionen eftersom mundelarna morfologiskt liknar mundelarna på rovsteklar. Ungefär 40 % av arterna är specialiserade på att samla pollen från vissa kärlväxter. Eftersom korttungebin har en enkel munapparat med kort tunga måste arterna nöja sig med att besöka grunda blommor. Renfana, harklöver och sälgoch viden hör till favoritväxterna. Korttungebisläktena sidenbin Colletes (figur 66) och citronbin Hylaeus skiljer sig mycket. Medan sidenbin är kraftiga arter som är rikligt behårade i gråbrunt så är citronbin små (3-8 mm), sparsamt behårade, helt svarta och som regel med gula streck lite här och var. Citronbin doftar gott med citron om du håller ett framför näsan. Sommarbin (Melittidae) Sommarbin har också en morfologi som påminner om hur vi tror de allra första bina såg ut. Bland sommarbin finns byxbina Dasypoda, oljebin Macropis (figur 11) och blomsterbin Melitta. I Sverige är alla arter pollensamlande och alla är specialiserade på kärlväxtpollen från väddväxter, blåklockor, lusern, fibblor och fackelblomster. Sommarbin är markbyggare i torr gärna sandig mark. Sommarbin är bin med rundade kanter, tydliga kontraster och ofta med randad bakkropp. Figur 8. Ett tapetserarbipar i parning på väddklint. Grävbin (Andrenidae) Denna familj omfattar släktena sandbin Andrena (figur 9), fibblebin Panurgus (figur 20) och bergsbin Panurginus och lejonparten av arterna är knutna till torrmarker och gynnas av öppen sand. Alla arter är markbyggare. Alla arter samlar pollen och är ofta specialiserade till särskilda kärlväxter. Av de öländska arterna är 65 % pollenspecialiserade. Grävbin är slanka bin med påfallande stort huvud och samlar pollen på bakbenen men ofta också i särskilda fickor på höftlederna. Honorna hos sandbina har också två streck i ansiktet (fovea) som gör att man med säkerhet vet att det är ett sandbi. Till favortinäringsväxterna hör ärtväxter, sälg- och viden, korsblommiga växter och korsblommiga växter. Vägbin (Halictidae) Vägbin omfattar på Öland smalbin Lasioglossum, bandbin Halictus, solbin Dufourea och det parasitiska släktet blodbin Sphecodes. Av de pollensamlande arterna är de flesta generalister, bara 10 % är specialiserade till särskilda kärlväxter. Vägbin samlar pollen på bakbenen precis som grävbin, men skiljs lättast i fält på den hos honan rundare ofta glansiga bakkroppen som alltid har ett tvärsnitt på den sista bakkroppsplattan. Buksamlarbin (Megachilidae) Buksamlarbin är långtungade bin och de har en typisk satt kroppsform med en bullig bakkropp som ofta är rikligt och spretigt behårad. Buksamlarbin samlar sitt pollen under bakkroppen som därför kan lysa vit eller gul. Av de öländska arterna är 27 % parasitiska och finns bland släktena pansarbin Stelis, kilbin Aglaoapis och kägelbin Coelioxys. De övriga arterna samlar pollen och 34 % av dessa är pollenspecialiserade. De stora släktena är tapetserarbin Megachile (figur 8), murarbin Osmia och blomsovarbin Chelostoma. Bland favoritväxterna finns väddklint, luktvicker, käringtand, blåklockor och smörblommor. Buksamlarbin är som regel hålbyggare och kan förutom i död ved, murar och växtstjälkar även bo i tomma snäckskal. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Långtungebin (Apidae) Långtungebin innehåller stora och håriga vildbiarter som pälsbin Anthophora, långhornsbin Eucera och humlor Bombus. De parasitiska släkten gökbin Nomada och filtbin Epeolus hör även de till långtunebin. Även Sveriges enda tama biart, honungsbiet Apis mellifera, är ett långtungebi. Långtungebin består av både sociala (humlor och honungsbiet) och solitärlevande arter. De pollensamlande långtungebina lever i håligheter i ved, växtstänglar, murar eller liknande. Ett antal arter är markbyggare i jord eller sandslänter. Av alla öländska långtungebin lever 60 % parasitiskt på andra vildbin. Av de 40 % som samlar pollen är bara 9 % pollenspecialiserade. Favoritväxter är som regel växtarter med djupa blommor såsom kransblommiga växter och ärtväxter. Kackerlackesteklar (Ampulicidae) I Sverige en familj som representeras endast av arten Dolichurus corniculus och som specialiserat sig på att fånga larver av skogskackerlacka Ectobius lapponicus. Sandsteklar (Sphecidae) Sandsteklar är stora (12-30 mm) med långa ben och en lång skaftad rödsvart bakkropp. Hannarna har tät ljus behåring i ansiktet. Alla sju svenska arter är rovlevande och majoriteten är specialiserade och föredrar byte av nattflyn (3 arter) eller bladsteklar (1 art). Rovsteklar (Crabronidae) Rovsteklar är den mest artrika gaddstekelfamiljen i Sverige. Arterna inom denna grupp skiljer sig mycket i storlek, utseende och habitat. Inom familjen har 6 % av arterna gått över till ett parasitiskt liv. Bland de rovlevande arterna har ca 20 % utvecklat en födospecialisering. Spottstritar, dvärgstritar, sköldstritar, markgräshoppor och torngräshoppor verkar höra till de mest eftertraktade bytesfamiljerna att specialisera sig på. I Sverige finns ca 35 släkten inom familjen. I den öländska rovstekelfaunan är 73 % markbyggare och är således kopplade till öppna marker med varma partier av blottad sand och jord. Tabell 5. Översikt över familjer av gaddsteklar som finns representerade i Sverige med information om antalet påträffade arter på Öland. Överfamilj Familj Svenska namn Apoidea Colletidae Korttungebin Apoidea Melittidae Sommarbin Apoidea Andrenidae Arter i Sverige Arter på Öland Parasitiska arter ÅGP-arter Rödlistade arter 27 18 9 6 2 6 6 Grävbin 69 43 10 25 30 Apoidea Halictidae Vägbin 61 42 15 5 Apoidea Megachilidae Buksamlarbin 53 41 12 2 12 Apoidea Apidae Långtungebin 93 57 51 10 24 Apoidea Ampulicidae Kackerlackesteklar 1 1 Apoidea Sphecidae Sandsteklar 7 5 Apoidea Crabronidae Rovsteklar 158 95 Chrysididoidea Chrysididae Guldsteklar 53 35 53 Chrysididoidea Bethylidae Dvärggaddsteklar 24 3 24 Chrysididoidea Dryinidae Stritsäcksteklar 34 Chrysididoidea Embolemidae Vedstritsteklar 1 Vespoidea Formicidae Myror Vespoidea Mutillidae Vespoidea 9 2 3 1 26 10 34 1 88 39 6 Sammetssteklar 2 2 2 Myrmosidae Fuskmyror 1 1 1 Vespoidea Pompilidae Vägsteklar 63 44 11 Vespoidea Sapygidae Planksteklar 3 2 3 1 1 2 3 2 Vespoidea Scoliidae Dolksteklar 1 Vespoidea Tiphiidae Pansarsteklar 3 Vespoidea Methochidae Jägarsteklar Vespoidea Vespidae Getingar Summa 1 9 1 1 20 1 1 1 1 51 36 3 7 803 473 230 34 183 19 19 20 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Guldsteklar (Chrysididae) Alla svenska arter lever parasitiskt och lägger ägg i bon av rovsteklar, getingar, buksamlarbin, bladsteklar eller andra insekter. De flesta guldsteklar är specialiserade att parasitera på en eller något fåtal arter. De svenska guldsteklarna är metalliskt glänsande och har utvecklat ett tjockt exoskelett för att skydda sig mot sina offer som den parasiterar. En egenhet hos guldsteklar är bakkroppen som är konkav undertill. Detta gör att guldstekeln kan rulla ihop sig till en boll och därmed undgå att bli stungen eller på annat sätt attackerad. Dvärggaddsteklar (Bethylidae) Dvärggaddsteklar är små (2-5 mm) steklar som vanligen är helt svarta, har avlångt huvud och med en långsträckt kroppsform. Honorna saknar vingar hos en del arter. Dvärggaddsteklarna lever på skalbaggslarver och fjärilslarver. De larver som parasiteras är ofta stora och är troligen upp emot 100 gånger volymen av dvärggaddstekelhonans. Dvärggaddsteklar är ett mellanting mellan parasiter och rovlevande djur. Efter att honan i släktet Scleroderma paralyserat en larv kan hon dra den till ett närbeläget gömställe, men bygger inget eget bo. När dvärggaddstekelhonan hittat ett byte kryper hon runt på larven och paralyserar larvens muskler genom att sticka med gadden. Detta arbete kan pågå i fyra dygn. När larven till slut är orörlig biter honan igenom huden och äter av larvsaften, vilket är nödvändigt för att hon ska utveckla ägg. Därefter lägger honan upp till 150 ägg på värdlarven. Dessa ägg kläcks snart till dvärggaddstekellarver och honan ser då till att alla larver är rena genom att slicka på dem. Larverna biter sig snart genom huden och börjar äta av det paralyserade bytet. Efter en månad kläcks nya honor och hanar från kokonger som dvärggaddstekellarverna spunnit. Stritsäcksteklar (Dryinidae) Stritsäckssteklar är inte en väl undersökt grupp i Sverige. Stritsäckssteklar är små (2-6 mm) långsmala steklar som påminner om myror. De para- siterar på dvärgstritar, sköldstritar och på en rad andra närstående familjer av halvvingar. Honor av stritsäckssteklar utmärker sig genom att de har en stor klo på framtarserna. Denna klo använder de sig av för att hålla fast stritlarverna under äggläggningen. Stritsäcksstekelhonan lägger ägg inuti stritlarven genom att penetrera äggläggningsröret genom nymfskalet. Strisäcksstekellarven lever sedan inuti stritlarven för att sedan ta sig till utsidan och bildar på stritens bakkropp en liten säck. Eftersom stritar ibland uppträder som skadegörare på vete och potatis är stritsäckssteklar en metod inom biologisk bekämpning. I Sverige används dock inte denna metod systematiskt. Vedstritsteklar (Embolemidae) Vedstritsteklar är en familj som står nära stritsäckssteklarna. Deras ekologi är i stort okänd. Ungefär 20 arter finns beskrivna, men i Sverige har endast en art påträffats. Hannar har i Sverige påträffats på hösten, vilket kan betyda att parningen sker då och att adulta honor övervintrar. Vedstritstekelarten Ampulicomorpha confusa har identifierats som parasit på värddjuret Epiptera floridae som tillhör familjen vedstitar (Bridwell 1958, Wharton 1989). Det är därför rimligt att anta att Embolemus rudii som är den enda påträffade svenska vedstritstekelarten är associerad med vedstritar, men det finns inga uppgifter om detta vare sig från Sverige eller utomlands ifrån. I Sverige finns två arter vedstritar, ljus vedstrit Cixidia lapponica och mörk vedstrit Cixidia confinis, och de är båda spridda i mellersta och norra Sverige i barrskogsområden. Vedstritar lever på svamp och inte växtsaft som andra stritar. Det är också känt att vedstritsteklar förpuppar sig under barken på träd. Myror(Formicidae) Myror har en speciell kroppsform och skiljs från övriga gaddsteklar genom petiolus, en nod som bildas av den bakre delen av mellankroppen och bakkroppens första och ibland andra segment och blir en tydlig tunn led mellan mel- GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 9. Sobersandbiet bor aggregerat i sandig mark och honorna besöker ofta maskros. lankroppen och bakkroppen. Myrornas antenner har en tydlig böj och detta skiljer dem från andra myrlika gaddsteklar. Myror bildar ofta stora samhällen med en vinglös arbetarklass och hanar och drottningar med vingar. Några arter är parasiter och tar över andra arters kolonier, lägger ägg i andra arters bon eller på annat sätt interagerar utan att själv samla mat till sina larver. Sammetssteklar (Mutillidae) Sammetssteklarna ser ut som stora mycket håriga myror men saknar de krokade antennerna och har inte heller myrornas skaftade bakkropp (petiolus). Honorna är vinglösa. Hanarna har vingar och påminner mer om rovsteklar eftersom de är mindre håriga. Sammetssteklar är parasitoider på humlor och solitärbin, men verkar inte vara specialiserade till särskilda arter. Fuskmyror (Myrmosidae) Honorna av fuskmyror påminner mycket myror, men avsaknaden av skaftad petiolus och raka antenner avslöjar dem snabbt. Fuskmyror är inte lika håriga som sammetssteklar. Fuskmyror parasiterar på vildbin, men verkar inte vara ha några specifika värdarter. Vägsteklar (Pompilidae) Vägsteklar är slanka med långa spensliga ben. Vingarna är som regel mörka eller åtminstone med mörka fläckar. Kroppen är ofta svart och kan ha vita, röda eller gula färgmönster. Vägsteklar jagar spindlar och paralyserar sitt byte med ett sting. Vägstekelhonan för sedan sitt byte till sitt bo där hon lägger ett ägg på sitt byte. Hos vissa arter finns inget bo utan vägstekelhonan letar upp spindlar i spindelbon och lägger ägg där efter att hon paralyserat sitt byte. Vägsteklar är ofta knutna till torr, öppna insektsrika marker. Många arter är knutna till torra förhållanden med hög värme och påträffas därför i sandområden. Planksteklar (Sapygidae) Planksteklar är slanka och spröda djur som ofta är svarta och kan ha rött och gult på bakkroppen. Planksteklar kan man se vid ladugårdsväggar eller uppvärmda bryn där det finns gott om bon av buksamlarbin. Planksteklar är parasiter på buksamlarbin, i synnerhet blomsovarbin Chelostoma, väggbin Heriades och murarbin Osmia. 21 21 22 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Tabell 6. Ölands gaddstekelfauna (N=473) har 326 arter som har en beskriven värd- eller bytesdjurassociation. Av dessa 326 arter är 215 arter (45 % av den totala öländska gaddstekelfaunan) så specialiserade att deras värdorganismer eller bytesdjur ryms inom samma familjetaxa. Här listas de viktigaste familjerna som används som värdväxter, som värddjur eller bytesdjur. Rike, klass/ordning och familj Svenskt namn Plantae Apiales Apiaceae Asterales Asteraceae Campanulaceae Brassicales Brassicaceae Dipsacales Dipsacaceae Ericales Ericaceae Primulaceae Fabales Fabaceae Lamiales Lamiaceae Scrophulariaceae Ranunculales Ranunculaceae Rosales Rosaceae Salicales Salicaceae Metazoa Araneae Araneidae Clubionoidae Gnaphosidae Lycosidae Tetragnathidae Thomisidae Blattodea Blattellidae Coleoptera Carabidae Chrysomelidae Curculionidae Scarabaeidae Tenebrionidae Diptera Dolichopodidae Empididae Hemiptera Cercopidae Cicadellidae Issidae Pentatomidae Hymenoptera Andrenidae Apidae Colletidae Crabronidae Formicidae Halictidae Megachilidae Pompilidae Tenthredinidae Vespidae Lepidoptera Gelechidae Geometridae Noctuidae Psychidae Tortricidae Orthoptera Acrididae Tettigonidae växter flockblomstriga växter flockblommiga korgblommiga växter korgblommiga klockväxter korsblommiga växter korsblommiga väddväxter väddväxter ljungväxter ljungväxter viveväxter ärtväxter ärtväxter kransblommiga växter kransblommiga lejongapsväxter smörblommeväxter ranunkelväxter rosväxter rosväxter salixväxter videväxter djur spindlar hjulspindlar säckspindlar plattbukspindlar vargspindlar käkspindlar krabbspindlar kackerlackor småkackerlackor skalbaggar jordlöpare bladbaggar vivlar bladhorningar svartbaggar tvåvingar styltflugor dansflugor halvvingar spottstritar dvärgstritar sköldstritar bärfisar steklar grävbin långtungebin korttungebin rovsteklar myror vägbin tapetserarbin vägsteklar bladsteklar getingar fjärilar stävmalar mätare nattflyn säckspinnare vecklare hopprätvingar markgräshoppor vårtbitare Antal kopplade gaddstekelarter 1 15 8 1 3 5 1 16 1 1 2 3 7 2 1 1 1 1 1 2 1 4 3 1 1 1 1 6 1 1 1 21 9 5 22 4 13 16 7 3 9 1 2 3 1 1 3 1 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Dolksteklar (Scoliidae) I Sverige finns det bara en art, den håriga dolkstekeln Scolia hirta. Denna art, likt andra representanter från familjen, är stora (15-25 mm) robust byggda och påfallande håriga steklar. Dolksteklar besöker ofta blommor och gärna nektarrika sådana som stånds, gullris och väddklint. Dolksteklar är parasiter på skalbaggar. Den håriga dolkstekeln uppges utomlands leta upp larver av bladhorningar, i synnerhet Cetonia aurata, och lägger ägg direkt på den paralyserade larven. Andra dolksteklar föredrar istället ollonborrar Melolontha. Det är oklart vilken värdpreferens som den svenska populationen av hårig dolkstekel har. Pansarsteklar (Tiphiidae) Pansarsteklar är små eller medelstora gaddsteklar med tjockt exoskelett som skydd mot sina värddjur. De svenska arterna är helt svarta med röda eller svarta ben och ger intryck med sin glänsande kropp och spensliga ben. Pansarsteklar besöker ofta blommor för att suga nektar. Pansarsteklar är parasitoider på larver av bladhorningar. Jägarsteklar (Methochidae) I Sverige finns endast en representant för familjen jägarsteklar, sandjägarstekeln Methocha articulata. Sandjägarstekeln parasiterar på Figur 10. Procentuell fördelning för de tre födostrategierna parasit (blå), rovdjur (röd) och växtätare (grön) för alla gaddstekelarter i de sex undersökta områdena. Figur 11. Lysingbiet Macropis europaea är oligolektiskt på lysingväxter. sandjägarlarver Cicendela. Sandjägarstekeln har förfinat sin metod att komma nära sin värd så till den grad att den antagit utseendet av sandjägarlarvens eget byte som är myror. Sandjägarstekeln har en långsmal glänsande kropp som är endast sparsamt behårad och rör sig ofta tillsammans med myror. Getingar (Vespidae) Både sociala (Vespinae) och solitära (Eumeninae) getingar ryms inom denna stora familj. Getingarnas vingar kan vikas ihop längsgående i vila, vilket är unikt bland gaddsteklarna. Getingarnas fasettögon har som regel en tydlig inbuktning på ansiktets insida. De sociala arterna är som regel generalister i sitt val av rov. Det är bland de sociala arterna man kan hitta stora bon av cellulosa i träd, i marken eller i byggnader. Bålgetingen Vespa crabro är den största arten och kan, likt de andra sociala arterna, bygga ett samhälle med 100-tals arbetare. De solitära arterna är ofta specialiserade i sitt bytesval och har ofta långtgående krav på bomiljö. De solitära arterna bygger sitt bo i sandig eller lerig mark, eller i en hålighet i växtstjälkar eller död ved. Bladbaggar, vivlar och larver av fjärilar som stävmalar, säckspinnare, mätare och vecklare hör till de byten som de solitära arterna är specialiserade att samla till sina bon. Ungefär 30 % av alla getingarter har en sådan födospecialisering. 23 23 24 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Ekologiska nischer De viktigaste värdväxterna på Öland för vildbina, de pollensamlande gaddstekelarterna, är ärtväxter, korgblommiga växter, klockväxter, videväxter och väddväxter (Tabell 6). Många specialiserade vildbiarter är specifikt knutna till en enda växtart. De enskilt viktigaste kärlväxtarterna är åkervädd, väddklint, gulvial, liten blåklocka, stor blåklocka, rotfibbla, sommarfibbla, sälg och viden. Bland bytesdjuren dominerar en specialisering på spottstritar, bladbaggar och vivlar, medan de parasitiska arterna utnyttjar grävbin, rovsteklar och tapetserarbin (Tabell 6). Alla gaddstekelarter kan tillskrivas en av födostrategierna parasit, rovdjur eller växtätare. För Ölands totala gaddstekelfauna (N=473) hamnar förhållandet på 26:43:31, men för de undersökta områdena finns helt andra proportioner (figur 10). De parasitiska arterna är utöver de parasitiska vildbina även guldsteklarna, myrsteklarna och några rov- och vägstekelarter. De rovlevande arterna finns inom familjerna rovsteklar, vägsteklar, myror, kackerlackesteklar, getingar och sandsteklar. De växtätande arterna är de pollensmalande vildbiarterna. Figur 12. Förhållandet mellan parasitiskt, oligolektiskt och polylektiskt levnadssätt för vildbin i de undersökta områdena. Under inventeringen registrerades en hög andel oligolektiska arter bland vildbina (figur 12). Specialisering hos vildbin kallas för oligolekti. Oligolektiska arter samlar pollen från en snäv närbesläktad grupp av kärlväxter. Inom begreppet finns en gradient från monolekti där vildbiarten är knuten endast till en värdväxtart. Därefter följer till exempel det snävoligolektiska guldsandbiet Andrena marginata som på Öland är knutet till åkervädd för pollensamling, men även kan dryga ut kosten med pollen från fältvädd och ängsvädd. De mellanoligolektiska arterna samlar systematiskt pollen från flera växtarter som är nära släkt, vanligen inom samma släkte. Det bredoligolektiska storfibblebiet Panurgus banksianus samlar däremot pollen från en rad fibblearter som har en varierad morfologi och taxonomisk närhet. De arter som har en familjepreferens, till exem- Figur 13. Bopreferens av samtliga gaddsteklar i de undersökta områdena. Varje art, även de parasitiska, har knutits till en av kategorierna. pel mosshumlan Bombus muscorum, föredrar pollen från en och samma familj men drygar då och då ut kosten med pollen från andra växtfamiljer. En art är däremot polylektisk om det inte finns någon specialiseringstendens. Slutligen benämns de arter som gått ifrån pollensamling och istället lägger ägg i andras bon för parasiter. I de undersökta områdena skiljde sig frekvenserna av oligolektiskt, polylektiskt och parasitiskt levnadssätt (figur 12). Åby sandbackar och Borgehage hade störst proportion specialister. Triberga och Degerrörsbacken hade den högsta andelen av polylektiska arter och Gårdby och Åby sandbackar hade den högsta frekvensen av parasitiska vildbin. Öland är känt för sin sandstäpp och sina sandområden. Därför är det inte överaskande att de gaddstekelarter som bygger sina bon i marken dominerar faunan. De flesta markbyggande arterna föredrar eller måste ha sand för sin bobyggnad. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Gårdby sandhed och Åby sandbackar var, inte oväntat, de områdena med vildbina högst andel (71 % respektive 61 % av gaddstekelfaunan) markbyggare. Borgehage och Skeppersäng hade ungefär likvärdiga proportioner av hål- och markbyggare. Artantal Figur 14. En hona av ÅGP-arten silversandbi Andrena argentata NT. Foto: Christoffer Fägerström. Hålbyggare däremot är inte kopplad till marken utan behöver tomma larvgångar i död ved, växtstänglar, snäckor eller håligheter i stenmurar för att anlägga sitt bo. Förhållandet mellan markbyggare och hålbyggare varierade kraftigt mellan de sex undersökta områdena (figur 13). Inventeringsresultatet för de sex undersökta områdena gav totalt 221 arter av gaddsteklar. Antalet singletons, arter påträffade i endast en individ, var 30 % och doubletons, arter påträffade i en eller två individer, 44 %, vilket är ett högt värde men vanligt vid inventeringar som görs under en och samma säsong. Tre arter noterades i samtliga områden: ljusjordhumlan Bombus lucorum, mörkjordhumlan Bombus terrestris och markhumlan Bombus pratorum. De vanligaste arterna till antalet individer var snäckmurarbiet Osmia bicolor, gyllensandbi Andrena nigroaenea, bronssmalbi Lasioglossum leucopus, jordsnylthumla Bombus bohemicus, ljusjordhumla Bombus lucorum, ängscitronbi Hylaeus confusus, svart slavmyra Formica fusca, större stigstekel Priocnemis perturbator och åkerhumla Bombus pascuorum. Tabell 7. Öländska gaddstekelarter som berörs av åtgärdsprogram för hotade arter. Årtalet för det senaste fyndet anges för de sex undersökta platserna och för Öland i sin helhet. Degerrörsbacken och Triberga saknar åtgärdsprogramarter. Åtgärdsprogram Artnamn Rödlista Svenskt namn Borgehage Gårdby sandhed Skeppersäng Åby Hela sandbackar Öland Hotade bin på Salix Andrena bimaculata VU rapssandbi Humlepälsbi Anthophora plagiata CR humlepälsbi Steklar i sandtallskog Andrena argentata NT silversandbi Stortapetserarbi Megachile lagopoda VU stortapetserarbi 1939 2011 Svartpälsbi Anthophora retusa VU svartpälsbi 1941 2002 Vildbin och småfjärilar Andrena gelriae EN väpplingsandbi Vildbin och småfjärilar Andrena labialis VU märgelsandbi Vildbin och småfjärilar Dufourea halictula VU monkesolbi Vildbin och småfjärilar Halictus leucaheneus EN stäppbandbi Vildbin och småfjärilar Melitta tricincta VU rödtoppebi 1976 Vildbin och småfjärilar Nomada fuscicornis EN mörkgökbi 2003 Vildbin och småfjärilar Nomada similis EN ölandsgökbi Vildbin och småfjärilar Panurgus banksianus VU storfibblebi Vildbin och småfjärilar Sphecodes cristatus CR kölblodbi Vildbin på ängsmark Andrena humilis EN slåttersandbi Vildbin på ängsmark Andrena marginata VU guldsandbi Vildbin på ängsmark Biastes truncatus VU pärlbi 1980 Vildbin på ängsmark Dufourea inermis EN klocksolbi 2011 1999 2011 1941 1981 2001 2011 2011 2009 1940 1952 1952 2006 2000 2007 2007 2006 2011 1991 2009 2009 2011 2011 1999 2006 2011 2005 Vildbin på ängsmark Halictus quadricinctus CR storbandbi Vildbin på ängsmark Nomada argentata CR silvergökbi 1973 Vildbin på ängsmark Nomada armata EN väddgökbi 2008 Vildbin på ängsmark Nomada facilis EN fibblegökbi 2002 2011 2011 25 25 26 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 15. En hona av ÅGP-arten rapssandbi Andrena bimaculata VU. Foto: Josef Dvořák. Artpresentation Här presenteras de 22 öländska gaddstekelarter som figurerar i åtgärdsprogram för hotade arter, de så kallade ÅGP-arterna. Dessa arter har en viktig naturvårdspotential på Öland och i ett nationellt perspektiv. Under inventeringen 2011 påträffades följande 4 ÅGP-arter: stortapetserarbiet, guldsandbiet, klocksolbiet och storbandbiet. På en eller flera av de undersökta områdena har ytterligare 7 ÅGP-arter registrerats tidigare, och på hela Öland är 22 ÅGP-gaddstekelarter registrerade (Tabell 7). Silversandbi Andrena argentata NT Silversandbiet är en liten sandbiart och honan är kontrastrik och bär tydliga ränder på bakkroppen. Silversandbiet är starkt knuten till lös sand i områden med varma och torra miljöer. Arten är polylektisk men påträffas ofta på fibblor. Silversandbiet är en utpräglad sandart som anlägger Figur 16. En hona av ÅGP-arten märgelsandbi Andrena labialis VU. Foto: Magnus Stenmark. Figur 17. En hona av ÅGP-arten slåttersandbi Andrena humilis EN. Foto: Magnus Stenmark. sina bon i lös helt vegetationsfri sand. Bona av silversandbi går ofta inte att urskilja eftersom öppningen är flytande det vill säga ständigt är täckt av lös sand. Silversandbihonan sjunker därför genom det lösa sandlagret och hittar sin bomynning en bit under markytan. I Kalmar län finns arten både på fastlandet och på Öland. I modern tid finns få observationer och alla kännedom om arten är knutna till exklusiva sandblotterika och särskilt varma platser. Till skillnad från övriga landet verkar silversandbiet inte vara starkt kopplat till sandtäkter i länet. Silversandbiet missgynnas av svagt betestryck, igenplantering av sandmarker, upphörd hävd och exploatering. Rapssandbi Andrena bimaculata VU Rapssandbi är en kraftig och övervägande ljusbrunt behårad sandbiart. Rapssandbiet uppträder i två generationer och den första födosöker på sälg- och videarter medan högsommargenerationen tenderar att välja ärtväxter för pollensamling. Rapssandbiet är påträffad på en handfull öländska lokaler. Alla observationer av arten på Öland hör till platser med hög artrikedom av gaddsteklar, så kallade hot spots. Rapssandbiet är kräsen vad gäller val av bosubstrat och kräver förmodligen öppen sand i varma lägen. Sandstäpp och aktiva sandtag med god tillgång på sälg- och viden och ärtväxter är artens habitat. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 18. En hona av ÅGP-arten guldsandbi Andrena marginata VU. Foto: Magnus Stenmark. Väpplingsandbi Andrena gelriae EN Väpplingsandbiet är svårskiljt från andra arter i undersläktet Taeniandrena. Honan liknar ärtsandbi Andrena wilkella och rödklöversandbi Andrena intermedia – storvuxna svagt behårade sandbin med bullig bakkropp med tydliga vita ränder. Hannarna är enkla att skilja med genitaliepreparering. Väpplingsandbiet är födospecialiserat på getväppling och påträffas sällsynt i sand- och grustäkter och andra mycket sandexponerade miljöer. Väpplingsandbiet observerades på Öland vid Rälla (Edgar Wieslander, 1940) och Algutsrum (Anton Jansson, 1950) men saknas i moderna inventeringar. Slåttersandbi Andrena humilis EN Slåttersandbiet är ett kompakt och kvickt sandbi. I fält ser man honornas kraftiga pollenkorgar på bakbenen och en typisk ljusröd hårtuss på bakkroppsspetsen. Slåttersandbiet bygger bon i grupper på bara fläckar i tät sand. Figur 20. En hona av ÅGP-arten storfibblebi Panurgus banksianus VU. Foto: Magnus Stenmark. Honorna är mycket snabba i sin pollensamling och återvänder redan efter 4-5 minuter till boet med fyllda pollenkorgar. De populationer som är knutna till sommarfibbla verkar samla pollen endast på förmiddagen och honorna stänger därefter boingången och spenderar resten av dygnet i sitt bo. Slåttersandbiet är sällsynt men spritt i Skåne, Jönköping, Kronoberg, Dalarna och Kalmar län. Tidigare var arten spridd upp till Gävleborg. Slåttersandbi samlar pollen endast på fibblor och besöker i synnerhet sommarfibbla och rotfibbla. Slåttersandbiet finns vid Ölands västra sandfält, men har aldrig rapporterats från andra platser på Öland. Slåttersandbiet hotas av att torrängar minskar i antal. Märgelsandbi Andrena labialis VU Märgelsandbiet är mellanoligolektiskt på ärtväxter och är en storvuxen långsträckt sandbiart med små pollenkorgar på bakbenen. Märgelsandbiet lever på varma platser och bygger sina bon i bryn och slänter där lera runnit ut och stelnat. Märgelsandbiets lilla pollensamlingskorg indikerar att arten flyger långa sträckor för att samla pollen. Den stora aktionsradien borde göra den mindre känslig mot att kärlväxtfloran lokalt förändras. Figur 19. ÅGP-arten humlepälsbi Anthophora plagiata CR. Dessa har mellan- europeisk färgteckning. Den svenska populationen är svart med rök bakkroppstipp för båda könen. Foto: Josef Dvorák. 27 27 28 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 21. En hona av ÅGP-arten svartpälsbi Anthophora retusa VU. Foto: Magnus Stenmark. Märgelsandbiet har påträffats på Öland vid Borgehage år 1941, men aldrig i andra områden på Öland. Under fältarbetet eftersöktes märgelsandbiet särskilt vid Borgehage med omnejd. I anslutning till åkrarna vid Bergdala gård upptäcktes små solbelysta torkade lerfläckar i brynen, och detta verkade stämma förträffligt med hur arten bor i andra delar av landet. Bosubstratet hittades dock i mycket liten utsträckning och endast lokalt. Eftersom märgelsandbiet inte påträffades trots upprepade eftersök under 2011 är det inte sannolikt att den finns kvar i området kring Borgehage. Guldsandbi Andrena marginata VU Med sin kopparröda bakkropp är guldsandbiet lätt att känna igen. Figur 22. En hona av ÅGP-arten silvergökbi Nomada argentata CR. Foto: Josef Dvořák. Guldsandbiet är mellanoligolektiskt på väddväxter. På Öland födosöker populationerna av guldsandbiet på åkervädd, men antagligen kan senkläckta honor även samla pollen även från ängsvädd. På fastlandet i Kalmar län och i de flesta områden där arten förekommer i Sverige är guldsandbiet fenologiskt anpassat till enbart ängsvädd. Guldsandbiet har höga krav på bosubstrat och kräver packad, fin och vegetationsfri sand för bobyggnad. Guldsandbiet är sällsynt påträffad på södra Öland och har tidigare även rapporterats från norra Öland. Den öländska huvudsakliga utbredningen sträcker sig i ett område som omfattar både Gårdby sandhed, Åby sandbackar och stora delar av odlingsmarkerna och alvarkanterna väster om Sandby. Storfibblebi Panurgus banksianus VU Storfibblebiet Panurgus banksianus är ett helsvart stort vildbi (10-11 mm) som samlar pollen enbart från fibblor. I synnerhet rotfibbla, höstfibbla, sommarfibbla, flockfibbla och stångfibblor omtyckta värdväxter. Storfibblebiet är knutet till sandiga betesmarker, grusfotbollsplaner, sandfält och täkter med rikedom av fibblor. Storfibblebiet finns ofta tillsammans med andra vildbin som är sandspecialister såsom praktbyxbiet Dasypoda hirtipes, renfanesidenbiet Colletes similis, sommarsandbiet Andrena nigriceps, blåklocksbiet Melitta haemorrhoidalis och ängssolbiet Dufourea dentiventris. På Öland verkar storfibblebiet ha en sparsam förekomst på östra sidan. Figur 23. En hona av ÅGP-arten väddgökbi Nomada armata EN. Foto: Magnus Stenmark. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND På Öland har arten fram till 1940-talet påträffats nära Borgehage och det senaste fyndet på Öland är från närbelägna Räpplinge år 1981. Arten har på Öland sannolikt drabbats av minskad blomtillgång i gårdsnära områden. Svartpälsbi Anthophora retusa VU Honan av svartpälsbiet påminner om en helsvart liten humla, men när man Figur 24. En hona av ÅGP-arten mörkgökbi Nomada fuscicornis EN. Foto: Josef Dvořák. ser den på närmare håll syns de långa tunna benen, det kompakta huvudet och den långa sugsnabeln. I fält förvåArten förekommer rikligt vid Ölands västra nas man av deras kvicka flygande från blomma sandfält och andra sandiga områden på västra till blomma. I Sverige har svartpälsbiet gått tillsidan. Storfibblebiet hotas av att torrmarker inte baka drastiskt och verkar i dag bara ha stabila längre brukas och beteshävdas i samma omfattpopulationer på Öland, i östra Småland och ning som tidigare. Storfibblebiet har hittat till de Gotland. Svartpälsbiet är polylektiskt och dess stora täkterna och i vissa områden är detta den främsta habitat utgör aktiva och nedlagda sandviktigaste biotopen. Ekologisk efterbehandling täkter, järnvägsstationer, sandstäppsområden av täkter och andra industrimarker är en viktig och andra sandiga områden i odlingslandskapet. förutsättning för artens framtida existens. Arten hotas av att blomrika marker med rik tillgång på helt bar sand minskar i landskapet. Humlepälsbi Anthophora plagiata CR Humlepälsbiet har svart kortbehårad kropp med en röd bakkropppstipp och påminner mycket om Silvergökbi Nomada argentata CR en humla. Arten är storväxt och är födogeneraSilvergökbiet är ett av få svenska gökbin som list. Pollensamling har rapporterats från bland saknar gul teckning. annat vallört, vresros och oxtunga. HumlepälsSilvergökbiet lever som boparasit på guldsandbiet har gått tillbaka kraftigt i hela västra Europa och i Sverige verkar arten bara vara kvar i östra Skåne. I östra Skåne är de kända boplatserna i korsvirkeshus med obränd lera, men artens boområde har från mellersta Europa beskrivits som soltorkade lerslänter. Figur 25. En hona av den öländska ansvarsarten och ÅGP-arten ölandsgökbi Nomada similis EN. Foto: Magnus Stenmark. 29 29 30 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND biet Andrena marginata VU. Efter 1973 har inte silvergökbiet påträffats på Öland. Det är sannolikt att arten fortfarande finns i kanterna av Stora Alvaret på södra Öland. För att restaurera populationen av silvergökbi måste förutsättningarna öka för värdarten guldsandbiet. Arbetet med att gynna guldsandbiet och silvergökbiet bygger på stora kontinuerliga resurser av åkervädd i områden med god tillgång på sandhak och sandfläckar. Väddgökbi Nomada armata EN Väddgökbiet är ett långsträckt gökbi med gula fläckar på bakkroppen som ofta suger nektar på blomställningar av åkervädd. Honorna har en i fält karakteristisk vitgrå hårpuff på sidan av mellankroppen. Väddgökbiet är väddsandbiets Andrena hattorfiana VU följeslagare och attackerar dess bon och kan stundvis nå höga parasiteringsfrekvenser. Inom väddsandbiets utbredningsområde saknas observationer av väddgökbiet i stora delar och då i synnerhet i randområden som nordgränsen som troligen går genom Dalarna, Västmanland och Uppland. Arten är bara känd från ett ställe på Öland (Ölands västra sandfält) och har försvunnit från mittlandsskogens södra kanter där den under 1970-talet var spridd. Fibblegökbi Nomada facilis EN Fibblegökbiet är påfallande hårig för att vara ett gökbi och har gult och rött på bakkroppen. Arten lever som boparasit på fibblesandbiet Andrena fulvago NT som är spritt på Öland. Fibblegökbiet är sällsynt noterat på både södra och norra Öland. Fibblegökbiet hotas särskilt av bristen på varma och fibblerika lokaler med en kontinuitet av sandblottor. Mörkgökbi Nomada fuscicornis EN Mörkgökbiet är en liten slank art och eftersom den har mörka vingar och saknar gula fläckar ger den ett mörkt intryck. Bakkroppen har breda mörkröda band. Figur 26. En hona av ÅGP-arten stortapetserarbi Megachile lagopoda VU. Foto: Magnus Stenmark. Mörkgökbiet lever som boparasit på småfibblebiet Panurgus calcaratus NT som är en spridd art i sandmiljöer i södra Sverige. Arten förekommer längs Ölands västra sandfält i Mörbylånga och Borgholms kommuner. Arten är beroende av mycket varma sandområden, gärna sydslänter eller bryn där värmen ackumuleras. Brist på öppen sand påverkar arten negativt. Igenväxning, minskat utmarksbete och exploatering tros vara de främsta enskilda hoten mot arten. Ölandsgökbi Nomada similis EN Detta gökbi har en helröd bakkropp som ibland kan uppvisa små gula fläckar. Arten suger ofta nektar på fibblor. Arten är spridd men inte på något sätt stabil i området Ölands västra sandfält. Ölandsgökbiet har aldrig påträffats på andra delar av Öland. Nyligen har också arten påträffats vid Igersdela och Gelebo som är två blomrika sandtäkter i Nybro respektive Kalmar kommun. Arten finns också i Skåne. Exploatering av Strandskogen förefaller vara det allvarligaste hotet men ohävd, lågt betestryck och försämrat markslitage är också hot mot artens möjlighet att upprätthålla en population på Öland även i framtiden. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Stortapetserarbi Megachile lagopoda VU I fält är stortapetserarbiet en spektakulär upplevelse. Honorna är stora, kompakta och ljusgrått behårade. Hannarna banflyger trots sin storlek kvickt från blomställning till blomställning och ser tuffa ut med sina kraftigt förstorade ljusa framtarser. Stortapetserarbiet är bredoligolektiskt och födosöker på framförallt väddklint. Stortapetserarbiet har mött en drastisk tillbakagång i Sverige och har därför blivit föremål för ett särskilt åtgärdsprogram. Arten är spridd på Öland och förekommer allmänt i biotoper med kraftiga bestånd av väddklint. Stortapetserarbiet hotas av att kantzoner i odlingslandskapet, vid fornminnesområden och längs vägar sköts så att blomresursen av väddklint minskar. Betesmarkssystem med rotationsbete, långträdade åkrar och senslåttrade vägkanter gynnar värdväxten och därmed förutsättningarna för stortapetserarbiet. Pärlbi Biastes truncatus VU Pärlbiet är ett svart kompakt parasitiskt bi med röd och gul färgteckning. Arten är kleptoparasitisk och attackerar bon av solbin Dufourea. Arten är sparsamt påträffad från mellersta västra Öland. Arten hotas av att förutsättningarna för värddjuren solbin Dufourea minskar. Figur 28. En hona av ÅGP-arten monkesolbi Dufourea halictula VU. Foto: Christoffer Fägerström. Figur 27. En hane av den öländska ansvarsarten och ÅGP-arten klocksolbi Dufourea inermis EN. Foto: Magnus Stenmark. På Öland är klocksolbiet Dufourea inermis det dominerande och därför troligen den huvudsakliga värdarten. Rödtoppebi Melitta tricincta VU Rödtoppebiet är likt lusernbiet Melitta leporina, men är till skillnad från den specialiserad att samla pollen från rödtoppor. Den huvudsakliga pollenväxten rödtoppa är knuten till trädesåkrar och till extensivt betade marker. Rödtoppa är en vanlig växt men områden som år efter år har kraftiga populationer av blommande rödtoppa är sällsynta. Arten har rapporterats från både norra och södra Öland. Det sista fyndet gjordes i trakterna av Böda (Borgholms kommun) år 1976. Under 2008-2011 har arten sporadiskt eftersökts i lämpligt habitat men kunde inte påvisas. Kraftiga populationer av rödtoppa finns bland annat på Sandby skjutfält, vid SLU:s försöksstation i Skogsby, Figur 29. En hona av ÅGP-arten stäppbandbi Halictus leucaheneus EN. Foto: Josef Dvořák. 31 31 32 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 30. ÅGP-arten storbandbi Halictus sexcinctus CR. Denna art påträffades på Öland första gången 2011. Foto: Josef Dvořák. vid nedlagt sandtag i Löttorp och i trakterna av Skeppersäng. Framtida eftersök får utvisa om arten finns kvar på Öland. Arten har drabbats hårt av den ändrade markanvändningen som inneburit att fuktiga åkerträdor på sandiga marker i dag är en sällsynthet. I dag trädas inte åkermark i samma utsträckning som förr och det har gjort att tillgången på stora blommande partier av rödtoppa har minskat och dessutom kraftigt fragmenterats. Landsbygdsprogrammets slopade krav på trädesåkrar inom odlingslandskapet har kraftigt förändrat artens förutsättningar. Landsbygdsprogrammets mångfaldsträdor, en del av åtgärderna inom utvald miljö, har dock potential att gynna rödtoppebiet. Monkesolbi Dufourea halictula VU Monkesolbi förekommer på sandstäpp, sandhed och sandiga torrängar med öppna sandytor i Skåne, Halland, Blekinge, Småland och på Öland. Honan samlar pollen endast på blåmunkar Jasione montana. Arten verkar ha en stabil förekomst längs Ölands västra sandfält vilket sträcker sig från Algutsrum till Ekerum och bildar ett brett band från kusten i väster till landborgskanten en till två kilometer längre österut. Stora bestånd av blåmunkar bildas ofta när åkrar trädas på sandiga marker. I dag trädas inte åkrar i samma utsträckning som förr och därför har artens värdväxt minskat i omfattning. Blåmunkar kan också växa i betesmarker men bildar sällan kraftiga bestånd i den miljön. Klocksolbi Dufourea inermis EN Arten är knuten till torrängar med liten blåklocka. Klocksolbiet vekar ha en spridd och stark utbredning på södra och mellersta Öland, men rapporter från mitten av 1900-talet indikerar att arten då var mer spridd. Sannolikt har klocksolbiet försvunnit från flera områden där den förr var vanlig eftersom liten blåklocka i kombination med öppen sand har blivit en kombination som i dag är sällsynt. Klocksolbiet bör gynnas med ökad blottad sand och högt betestryck på Gårdby sandhed, Åby sandbackar och Borgehage. Stäppbandbi Halictus leucaheneus EN Stäppbandbiet påminner starkt om den vanliga arten ängsbandbi Halictus tumulorum. Huvudets form är dock mycket arttypiskt. Stäppbandbiet är en utpräglad torrmarksart med stabila populationer endast på sandstäppslokaler i Skåne och på Öland, och mindre förekomster i Halland och Småland. Stäppbandbiet är polylektiskt och förekommer sällan i stora populationer. På Öland är arten spridd men nyckfull eftersom den vissa år visar sig i få exemplar vid kända förekomstplatser. På norra Öland finns endast historiska belägg liksom för sandområdena kring Vassmolösa i Kalmar kommun. Arten hotas av att odlingslandskapets trädor på sandiga marker uteblir i dag. Igenväxning av sandfält är också ett hot på mellersta Öland. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Stäppbandbiet gynnas av pågående och planerade naturvårdsåtgärder vid Åby sandbackar och Gårdby sandhed. Åtgärder skulle också behövas i sandområden norr om Mörbylånga kring Kleva eftersom det är ett område med flera nyliga observationer av arten. Tabell 8. Ansvarsarter för Öland. Dessa arter har i hög grad (Öländska) eller enbart påträffats på Öland jämfört med alla observationer i landet vid en jämförelse gjord med hjälp av artportalen. Arter med endast enstaka observationer har uteslutits eftersom dessa bör eftersökas noggrant före eventuella naturvårdsåtgärder. Familj och ansvarsart Svenskt namn (Röd.) Apidae långtungebin Nomada similis Storbandbi Halictus quadricinctus CR Chrysididae ölandsgökbi (EN) Öländska 94% guldsteklar Chrysura trimaculata alvarguldstekel Hedychridium chloropygum kronguldstekel (VU) 100% Storbandbiet är vårt största vägbi och ger ett starkt intryck med sin slanka kropp och tydliga vita ränder på bakkroppen. Storbandbiet uppges vara specialiserad att samla pollen från korgblommiga växter som tistlar och väddklint. Arten är känd på bara två platser i landet, Rörum i Skåne och Skeppersäng på Öland. Likt andra bandbin bygger storbandbiet sina bon i väldränerad sandig mark, ofta i bryn, betesmarker eller i åkerkanter. Det finns ingen information om storbandbiets populationsstorlek eller exakta utbredning vid Skeppersäng, eftersom bara en enda hona har påträffats. Storbandbiet är en vacker art och spektakulär med sin storlek. Det är i det närmaste uteslutet att storbandbiet finns på mellersta eller södra Öland eftersom det då skulle ha rapporterats tidigare. På norra Öland är torrmarkerna inte lika välbesökta av entomologer och detta är sannolikt förklaringen till varför storbandbiet tidigare inte registrerats från Öland. Det troliga är att det finns en liten population av storbandbiet som är begränsad till nordöstligaste delen av norra Öland. Allt talar för att arten har funnits där under lång tid eftersom förutsättningarna funnits länge. En sentida kolonisation är osannolik eftersom arten har endast en mycket liten population i Rörum i Skåne och att arten inte är allmän i något land i norra Europa. 1940 och från vid Strandskogen fram till 1991. Arten har efter 1991 eftersökts vid flera tillfällen i ett tiotal passande habitat spritt över Öland men aldrig påträffats. I dag kan arten vara utgången och befaras därför vara försvunnen från norra Europa. Kölblodbiet hotas av att sandfält växer igen, planteras igen och byggs igen. Ölands västra sandfält kan ha varit en bra biotop för arten men i dag präglas det forna sandfältet av planterad tallskog, asfalterade cykel- och bilvägar och byggnader. Kölblodbiet kräver förmodligen storskaliga avverkningar, naturvårdsbränningar av ljung- och gräsmark och omställning till betesmark och åkermark på de värdefulla resterna av Ölands västra sandfält. Kölblodbi Sphecodes cristatus CR Kölblodbiet är som alla blodbin svåra att artbestämma i fält, men kan identifieras utomhus genom att man tittar på tillfälligt infångade individer med lupp på karaktärer på huvud och ben. Värddjursrelationen för denna art är okänd men det har spekulerats om det kan vara stäppbandbi Halictus leucaheneus. Arten är känd från endast två platser i Norden. Dessa platser är båda i Mörbylånga kommun. I Lilla Frö fanns arten år Figur 31. Den öländska ansvarsarten alvarguldstekeln Chrysura trimaculata. Arten är spridd i varma sandområden på Öland Foto: Josef Dvořák. Crabronidae 76% rovsteklar Pemphredon mortifer inget namn (NT) 80% Tachysphex fulvitarsis inget namn (VU) 95% Halictidae vägbin Dufourea inermis klocksolbi (EN) 54% Halictus eurygnathus klintbandbi (NT) 25% Megachilidae buksamlarbin Coelioxys conoidea storkägelbi (CR) Osmia aurulenta guldmurarbi Vespidae 100% 41% getingar Eumenes coarctatus östlig krukmakargeting 52% Odynerus melanocephalus ljus lergeting (NT) 76% Stenodynerus bluethgeni alvargeting (VU) 90% 33 33 34 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Ölands ansvarsarter Under den biologiska mångfaldens år 2010 gjorde Regeringen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna en nationell samling kring hotade arter. Kommunerna började då arbeta med ansvarsarter. Numera förekommer ansvarsarter i naturvårdsprogram, översiktsplaner och i andra kommunala sammanhang. Här presenteras ett antal gaddstekelarter som är av särskilt naturvärde på Öland. Dessa arter har gemensamt att det är spridda på hela eller delar av Öland men saknas eller är ovanliga i andra delar av Sverige. Ölandsgökbi Nomada similis EN är en boparasit på storfibblebiet Panurgus banksianus och finns på Ölands västra sandfält som är beläget mellan Färjestaden och Ekerum. Ölandsgökbiet finns i Skåne och Småland, men har sin starkaste population på Öland. Alvarguldstekeln Chrysura trimaculata lever som boparasit hos solitära murarbin som anlägger sina bon i tomma snäckskal såsom snäckmurarbiet Osmia bicolor och guldmurarbiet Osmia aurulenta. Kanske parasiteras även taggmurarbiet Hoplosmia spinulosa. Alvarguldstekeln verkar vara spridd på mellersta Öland, medan dess värdar finns allmänt på hela ön. Alvarguldstekeln finns i Sverige endast på Öland. Kronguldstekel Hedychridium chloropygum VU är sällsynt och utvecklas enligt uppgifter från europeisk litteratur på den sällsynta rovstekeln Astata minor. Kronguldstekeln finns bara på mycket varma och artrika sandmarkslokaler. Rovstekeln Pemphredon mortifer NT behöver varma sandmarker. Denna rovstekelart har funnits på fastlandet men verkar i dag bara finns kvar på Öland. Rovsteklen Tachysphex fulvitarsis VU lever på varma öppna sandområden och har särskilt påträffats i sandig odlingsmark på trädor och vid sandiga husbehovstäkter. Klocksolbiet Dufourea inermis EN lever på torrmarker med riklig förekomst av liten blåklocka och behöver varma sandiga vindskyddade miljöer för sin bobyggnad. På fastlandet är ängssolbiet Dufourea dentiventris NT en spridd specialist på liten blåklocka men på Öland är den istället sällsynt. Klintbandbiet Halictus eurygnathus NT är utbredd på ängsmarker och alvarkanter med riklig blomresurs av korgblommiga växter. Lokalt kan denna art vara vanlig. Storkägelbiet Coelioxys conoidea CR finns kvar endast på Öland. Storkägelbiet parasiterar på stortapetserarbiet Megachile lagopoda VU som är spridd på Öland. Guldmurarbiet Osmia aurulenta lever på blomrika torrmarker och bor i tomma snäckskal. Guldmurarbiet kan lokalt bli vanligt men är en raritet på fastlandet förutom i sydvästra Halland där guldmurarbiet också verkar vara spritt. Östlig krukmakargeting Eumenes coarctatus är en värme- och sandälskande art som murar sitt bo i marken med lera. Den ljusa lergetingen Odynerus melanocephalus NT samlar småfjärilar och möjligen vivlar till larverna och lever i sandiga kulturmiljöer. Figur 32. Fördelningen av födopreferens för bin (N=207) på Öland. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 33. De 100 rödlistade gaddstekelarterna som påträffats på Öland (baserat på artportalen) och information om de påträffats från och med år 2000. Alvargetingen Stenodynerus bluethgeni VU påträffas i varma ruderat- och kulturmiljöer. Alvargetingens larvföda är sannolikt stävmalar. Ölands gaddstekelfauna Den öländska naturen har skapat förutsättningar för en särpräglad gaddstekelfauna som skiljer sig mycket från det som erbjuds på fastlandet. Det är tydligt att faunan som är knuten till sandstäpp, flygsanddyner, sandigt odlingslandskap och andra torrmarker omfattar både en bred diversitet och en hög andel unika arter som ofta hör hemma i södra eller östra Europa. Tvärtom är faunan av arter som är knuten till död ved underrepresenterad på Öland. Den undermåliga representationen av vedberoende arter förklaras av att stora delar av Öland har varit fritt från träd och större buskar under långa perioder under 1800-talet och 1900-talet. I dag utgör markbyggarna ca 43 %, och hålbyggarna 31 % av den öländska gaddstekelfaunan. Den övriga gruppen, de 121 parasitiska arterna, utgör 26 % av den totala öländska gaddstekelfaunan. De parasitiska arterna är till ca 60 % knutna till markbyggande arter. Om man bara tittar på gruppen pollensamlande bin så är 64 % markbyggare. På Öland domineras torrmarker av andra arter än de som syns på fastlandssidan bara ett tiotal kilometer bort. Klinttapetserarbiet Megachile pyrenaea, alvarsandbiet Andrena alfkenella och guldmurarbiet Osmia aurulenta är, som denna inventering också visade, på Öland spridda arter på torrmarker och ängsmarker. Ingen av dessa arter är spridda på fastlandet. Tabell 9. Särskilt värdefulla ytor och deras huvudsakliga naturvärde. Ytorna är markerade på översiktskartorna i bilagan och finns som shapefiler. Lokal Area (ha) Beskrivning Triberga 0,13 Före detta täkt med god tillgång på Salix och sand Triberga 0,27 Örtrika vägkantsäng öster om väg Triberga 0,23 Örtrika vägkantsäng väster om väg Triberga 0,03 Slänt viktig för gaddsteklar Skeppersäng 0,99 Värdefull torrmarksyta med öppen sand Skeppersäng 9,59 Tre åkrar med förekomst av skärrande gräshoppa Skeppersäng 1,02 Värdefulla betade sydbryn Degerrörsbacken 0,61 Hårdbetad torräng med mycket bar mark Degerrörsbacken 0,38 Brynmiljö med örter, busk- och trädskikt, bl a ask Borgehage 2,30 Landborgskrönet med fin torrmarks- och alvarflora Borgehage 0,49 Gård- och trädgårdsmiljö med rik gaddstekelfauna Borgehage 0,96 Brynmiljöer och kantzoner med höga värden Åby sandbackar 1,34 Stor resurs av väddklint och åkervädd (värdväxter för flera av reservatets rödlistade arter) Åby sandbackar 0,47 Troligt boområde för guldsandbi Åby sandbackar 0,37 Krypvidebestånd och sandblottor Åby sandbackar 0,41 F d stentippen, nu sandblottor och torrängsväxter Åby sandbackar 0,60 Flygsanddyn med sandhak, tofsäxing Åby sandbackar 2,70 Stor resurs av åkervädd (värdväxt för bl a guldsandbi) Gårdby sandhed 0,79 Den norra körvägen, boområde för steklar Gårdby sandhed 0,91 F d banvallen, boområde och födoplats för insekter Gårdby sandhed 1,69 Sandtaget, kupering ger välkommen värmegryta Gårdby sandhed 0,61 Vägkantsvegetation med bl a väddklint Gårdby sandhed 0,09 Försöksytor - värdefull barmarksfläck Gårdby sandhed 0,13 Sandhak - boområden för steklar Gårdby sandhed 0,80 Vindskyddad struktur med goda florala resurser Gårdby sandhed 1,67 Vägkantsvegetation med bl a väddklint 35 35 36 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Beskrivning av områdena Här finns en kort generell beskrivning av alla undersökta områden. I varje område har också särskilt värdefulla habitat för gaddsteklar identifierats. Dessa habitat finns markerade på översiktskartorna och här följer en beskrivning av dessa habitat (Tabell 9). Översiktskartor för alla undersökta områden finns längst bak i rapporten. Figur 34. Ladugården vid Bergdala i Borgehage. I vasstaket bor stora kolonier av gaddsteklar. Foto: Magnus Stenmark. För vildbin är det intressant att ta upp frekvenser av specialisering (figur 32). Den öländska vildbifaunan omfattar 206 arter med känd förekomst, även om några av arterna inte har påträffats under de senaste årtiondena. Av dessa är 31 % födospecialiserade, och om vi bara tittar på de pollensamlande vildbina (148 arter) så är 43 % födospecialiserade. På Öland har precis 100 rödlistade gaddstekelarter hittills påträffats, men 28 av dessa har inte rapporterats under år 2000 eller senare (figur 33). Enstaka arter av de övriga 373 icke-rödlistade gaddstekelarterna har heller inte lyckats återrapporteras under de senaste 12 säsongerna. Dessa 28 arter som inte återrapporterats har ett genomsnittlig sista observationsår som är 1955. Vidare är det genomsnittliga första observationsåret för dessa arter år 1937. För de rödlistade arter som förekommer på Öland och har återrapporterats efter år 2000 är motsvarande sista observationsår 2007 och första observationsår är 1927. Figur 35. I Borga hage naturreservat finns lerslänter i sydbryn, precis som märgelsandbiet Andrena labialis vill ha. Tyvärr fanns för lite. Foto: Magnus Stenmark. Borgehage Under fältbesöken i Borga hage naturreservat och i området kring Borgehage har diskussioner om skötsel förts med reservatsförvaltare Christina Erlandsson. Christina hade också vänligheten att själv visa delar av området och berätta om skötselhistoriken och den pågående förvaltningen. Slottsalvaret och slottsruinen Området kring slottsruinen och söder om ruinen längs med men utanför reservatsgränsen ner till minnesplatsen Drottning Victorias byst är mycket värdefulla miljöer för gaddsteklar. Här i slottsalvarets kant finns örtrika torrmarker, jordblottor, rester av äldre tiders kalkbrytning och en bra spridning på vindskyddande buskage. Tack vare slitage från turister och från betande nötkreatur upprätthålls höga värden. Delar av området kvävs av slånbuskage och kräver röjning. Området ligger utanför naturreservatet, därför bör röjningen ske inom ramen för miljöersättningen. Figur 36. Den öländska ansvarsarten solitärgetingen Odynerus melanocephalus. Arten finns bland annat i mittlandsskogen vid Degerrörsbacken. Foto: Josef Dvořák. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Brynmiljöer vid åkerkanter och diken Här finns soliga slänter med lera (figur 35). Det ligger nära till hands att tro att det är just här som märgelsandbiet Andrena labialis VU har byggt sina bon, men denna art kräver större ytor och har försvunnit från området. Här växer också den sällsynta silverviolen Viola alba CR. Brynmiljöerna ger utrymme för en rad viktiga näringsväxter såsom luktvicker, åkervädd och gulvial. Det finns begränsade bosubstrat i diken. Figur 37. I naturreservatet Degerrörsbacken består buskoch trädskiktet av solitärer jämnt utspridda. Tyvärr gör detta att varma, vindskyddade miljöer med barmark bara förekommer sparsamt. Foto: Magnus Stenmark. Gård- och trädgårdsmiljöerna Gårdsmiljön till Bergdala rättaregård hyser både kulturmiljövärden och naturvärden. Själva trädgården sköts till stor del som slåttermark och har därför utvecklat en torrängsflora. Här finns en rik mångfald av både odlade och vilda nektar- och pollenväxter som vid blomning attraherar traktens gaddsteklar. Här fanns prästkrage, cikoria, ullkardborre, åkervädd, luktvicker, åkertistel, fläder och andra i sammanhanget viktiga nektar- och pollenväxter. Denna gårdsmiljö erbjuder också mycket goda bomöjligheter för hållevande gaddsteklar. Vasstaket på ladan och lövvedsdeponierna i olika åldrar spritt på gårdsplanen är viktiga bomiljöer för många gaddstekelarter. Figur 38. En hona av den öländska ansvarsarten storkägelbi Coelioxys conoidea CR. Arten verkar ha en kärnpopulation i trakterna av Gårdby och Sandby. Foto: Magnus Stenmark. Slåtterängarna De båda slåtterängarna i södra delen av naturreservatet är viktiga leverantörer av örtflora som i sin tur föder en rad arter av gaddsteklar. Den västra ängen i högre och den östra i mindre grad har ytor med torr ängsmark. Den torra ängsmarken är den mest värdefulla för gaddstekelfaunan. I den torra delen av ängen bildas både bomöjligheter för de marklevande arterna och de viktigaste pollenväxterna växer här: liten blåklocka och gulvial. I den friskare delen växte även väddklint och blåsuga. Här fanns också vildapel. Degerrörsbacken Naturreservatet vid Degerrörsbacken är ett järnåldersgravfält som hävdas genom hårt bete av hästar. I södra delen av naturreservatet har avverkning och röjning skapat en mosaikbetesmark som domineras av solitära hasselbuskar och enbuskar. Här finns också en rad andra buskar och träd, bland andra trubbhagtorn, rosbuskar, oxel, skogstry, lönn och ask. Hårdbetad torräng I naturreservatets norra del finns ett parti av betesmarken med kort vegetation och hårt slitage. Troligen röjs fornminnena här regelbundet, vilket bidrar till den hårda hävden. Den intensiva hävden är positiv för artrikedomen av gaddsteklar. Hävden har här skapat stora mattor av stångifbblor och liten blåklocka. Här finns även tulkört och liljekonvalj i stora mängder. 37 37 38 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 39. Sandtaget vid Gårdby sandhed bildar en vindskyddad uppvärmd gryta och fungerar som boområde för många gaddstekelarter. Flera gaddstekelarter, och då i synnerhet de arter som är specialiserade på att samla pollen från blåklockor och fibblor, lever i denna torräng. Här lever alvarsandbiet Andrena alfkenella, fibblesandbiet Andrena fulvago, guldsmalbiet Lasioglossum aeratum och alvargetingen Stenodynerus bluethgeni. Brynmiljöer Norr om naturreservatet finns en viktig brynmiljö. Träd- och buskskiktet domineras här av ask, slån, en och hassel. Örtfloran representeras av kraftiga örter som gulmåra, väddklint, blåhallon, lusern och renfana. Denna solbelysta och uppvärmda vegetationsridå levererar en värdefull miljö för en rad hotade arter. Här födosöker till exempel klinttapetserarbiet. Denna brynmiljö är också bomiljö för vedlevande gaddsteklar som flyger in i naturreservatet för att samla mat. Gårdby sandhed Vid Gårdby sandhed finns mycket höga entomologiska naturvärden kopplade till naturtypen sandstäpp, till sandtaget och till de brynmiljöer som finns norr och öster om området. Här listas de främsta strukturerna i N2000-området med omnejd som är viktiga för gaddstekelfaunan. Den norra körvägen, boområde för steklar Omedelbart norr om N2000-gränsen finns en sandig körväg i ost-västlig riktning. Figur 40. Vid Triberga finns stora mängder av nektar- och pollenväxter i vägkanterna, men behovet av hävd är stort för gräsmarken utanför beteshagen. Körvägen utsätts för ett lämpligt slitage av enstaka transporter men också av människor som rör sig i området. Sanden är finkornig och marken väldränerad vilket gör den populär som boområde för gaddsteklar. Största delen av körvägen ramas in av stenmuren i söder och tallskogen i norr. Denna inramning ger ett gott skydd mot vind och släpper samtidigt in mycket solljus mot marken. De största kolonierna av gaddsteklar längs körvägen hör till de som har preferens för lös sand: läppstekeln Bembix rostrata, vårsidenbiet Colletes cunicularius med parasit storblodbiet Sphecodes albilabris, hartsbi Trachusa byssina och bivarg Philanthus triangulum. Banvallen, boområde och födoplats Fram till 1961 användes den smalspåriga järnvägen på Öland. Kort därefter revs rälsen upp och banvallen norr om Gårdby har förmodligen inte genomgått någon drastisk förändring sedan dess. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND I dag används den före detta banvallen flitigt för rekreation, både av närboende och tillresta. Slitaget från människor håller sandytor öppna och gynnar en tidig successionsfas av floran. På själva banvallen växer bland annat stångfibblor, blåmunkar, liten blåklocka och käringtand. I sanden på banvallen bygger många marklevande gaddsteklar sina bon. En rad vildbin samlar pollen från växterna på vallen och vägsteklar, rovsteklar och sandsteklar letar rov bland grästuvorna. Många gaddsteklar som bor på själva banvallen flyger in i N2000-området för att samla pollen eller rov. Sandtaget, kupering ger värmegryta Mellan landsvägen och den före detta banvallen finns ett långsträckt sandtag som verkar ha använts under många decennier. Sand i liten omfattning har även forslats bort helt nyligen, vilket är positivt. Täktbotten och slänterna mot väg och före detta banvall är glest bevuxna med tall. Örtfloran är mycket gles och domineras av gräs. Sandtaget har en betydande population av tofsäxing. Sandtaget ger med sin nersänkta småkuperade yta en välkommen uppvärmd vindskyddad plats. En rad sandälskande gaddsteklar finns därför i själva sandtaget. Figur 42. Delar av odlingslandskapet kring Skeppersäng karakteriseras av igenväxning, här med slånbuskage. Figur 41. En hona av den öländska ansvarsarten östlig krukmakargeting Eumenes coarctatus. Arten är spridd på sandmarker över hela ön. Foto: Josef Dvořák. Här lever blyvägstekeln Pompilus cinereus som fångar spindlar och här lever stäppsmalbiet Lasioglossum brevicorne, guldsmalbiet Lasioglossum aeratum. Kilbiet Aglaoapis tridentata, som parasiterar på buksamlarbin, verkar också hålla till enbart i sandtaget. Vägkantsvegetation med bl. a. väddklint På båda sidor om landsvägen finns betydande mängder vägkantsvegetation. Denna resurs är viktig som nektar- och pollenleverantör, i synnerhet eftersom denna flora skiljer sig mycket från de växter som finns på heden, längs den förde detta banvallen och i sandtaget. Vägkantsvegetationens viktigaste värdväxter för gaddsteklar är väddklint, renfana, liten blåklocka, luktvicker, käringtand och slåtterfibbla. Försöksytorna - värdefulla barmarksfläckar Mitt på heden har två försöksytor skapats genom ytskrapning. Försöksytorna, ursprungligen 10x20 m, har långsamt koloniserats av gräs och örter, men består till största delen av blottad sand. Försöksytorna är omtyckta födosöksområden och boområden för flera gaddstekelarter. Flera gaddstekelarter bygger sina bon i försöksytornas kanter där sanden har en lämplig packning. 39 39 40 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Sandhak - boområden för steklar Strax söder om försöksytorna finns ett område med små spridda öppna sandytor. Ytorna skapas av betesdjurens slitage. Liknande sandhak finns spritt på några ställen på heden och uppstår främst där marken är naturligt kuperad, ofta längs kanterna av igenväxta flygsanddyner. Dessa sandhak används flitigt som boområden av gaddsteklar. Vindskyddad struktur med florala resurser I N2000-områdets nordvästra del, söder om Galgbacken, finns ett blomrikt område med spritt växande tall, en, hassel och björk. Här finns högörtsvegetation som väddklint, rödklint och åkervädd, men också liten blåklocka och gulmåra. Området används av gaddsteklar för att samla pollen från högörter. Skeppersäng De sandiga åkermarkerna i området kring Skeppersäng är kända för sin rika förekomst av skärrande gräshoppa Stauroderus scalaris NT men numera vet vi att dessa trakter också har en unik mycket skyddsvärd gaddstekelfauna. Värdefull torrmarksyta med öppen sand Mitt i byn Getterum finns en vacker torräng som ofta betas med häst. Denna torräng har flera öppna sandytor som förmodligen skapats och hålls öppna av betesdjuren. Floran domineras av blåmunkar, liten blåklocka, knavlar, femfingerört och i kanterna rölleka, gulvial och rödklöver. Figur 44. En hona av den öländska ansvarsarten guldmurarbiet Osmia aurulenta. Guldmurarbiet är spridd på blomrika torrmarker över hela ön. Foto: Johan Frölinghaus. Figur 43. Vid Åby sandbackar upprätthåller och nyskapar nötkreaturen sandblottad mark. Torrängen är värdefull eftersom blåmunkar bildar en stor resurs här. De frekventa sandfläckarna är dessutom boplatser för en rad väg- och rovsteklar som också jagar i torrängsvegetationen. Tre åkrar med skärrande gräshoppa De sandiga åkrarna i Getterum är sedan många år uppmärksammade för sin kärnpopulation av skärrande gräshoppa. På själva åkrarna lever även lusernbi och en rad andra vildbin knutna till ärtväxter, korg- och korsblommiga växter. I åkrarna jagar även rovsteklar, och i synnerhet Tachysphex nitidus och Tachysphex pompiliformis som är specialiserade på att samla nymfer av markgräshoppor, den familj som även den skärrande gräshoppan tillhör. Släktet Tachysphex, likt en stor del av alla rovsteklar, bygger sina bon i sandiga åkerkanter, sydbryn och andra blottade markytor. Värdefulla betade sydbryn I brynen i byns norra del finns värdefulla solbelysta vedmiljöer som används av gaddsteklar. Här är det ännu blomfattigt, men förändring kan vara på gång med nyligen infört bete. Brynen bildar en särskilt viktig struktur eftersom det här skapas både vindskyddade miljöer, solbelyst död och skadad ved och ofta öppen sand. Här fanns guldsteklarna Chrysura radians, parasit på murarbin, Chrysura illigeri och Hedychridium ardens som båda parasiterar på rovstekelsläktet Tachysphex. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Triberga Området är en varierad miljö med åkermark, betesmark, vägkanter, körvägar och en husbehovstäkt. Före detta täkt med Salix och sand Strax nordväst om träkvarnen finns en sand- och grustäkt som inte använts på flera decennier. I täktbotten och i de västra kanterna växer rikligt med sälg och gråvide, en viktig resurs för de vildbin som bor i slänterna. Täktslänterna är glest bevuxna med gul fetknopp, solvända och stångfibblor. Här växer också hundkex, gulmåra, oxtunga och vallört. Täktbotten och slänterna är omtyckta boplatser för hartsbin Trachusa byssina, praktbyxbin Dasypoda hirtipes, småullbi Anthidium punctatum och lusernbiet Melitta leporina. Figur 46. En hona av gulbyxbiet Dasypoda suripes RE. Arten påträffades sista gången i Sverige år 1974 bara ca 2 km från Åby sandbackar. Foto: Magnus Stenmark. Örtrik vägkantsäng På båda sidor om landsvägen finns en mycket varierad vägkantsflora. Floran karakteriseras av högörter som blåeld, renfana, väddklint, slåtterfibbla, gulvial, lusern, bosyska. Längre bort från vägen breder snår av slånbär ut sig. Den rika örtfloran ger vildbifaunan viktiga pollenresurser och här finns specialiserade arter som stortapetserarbiet Megachile lagopoda, klinttapetserabiet Megachile pyrenaea, kantsmalbi Lasioglossum sexmaculatum och mosshumla Bombus muscorum. Slänt viktig för gaddsteklar I områdets norra del, precis mot tomtmarkerna, finns en igenväxande slänt som är värdefull för gaddsteklar. I slänten bildas av nötkreaturens slitage små sandblottor som passar bra för bobyggande. Här bildas också ett någorlunda vindskyddat läge så en mur i norr och träd och busk i söder skyddar mot vind. Förbuskningen av slänten är tyvärr påtaglig. Figur 45. Den före detta stentippen vid Åby sandbackar. Numera är ytan i det närmaste plan och utsatt för vind. Klocksolbiet Dufourea inermis verkar ha flyttat från platsen. Åby sandbackar Åby sandbackar är vindpinad plats och det flacka landskapet förklarar troligen varför antalet gaddstekelarter är betydligt lägre här än vid Gårdby sandhed. Åby sandbackar besöktes i en tidigare inventering av gaddsteklar och författaren (Nilsson 2007) ger där en bild av områdets då kända hotade arter av gaddsteklar. 41 41 42 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Stor resurs av väddklint och åkervädd I den västra betesfållan rakt söder om Åby växer en kraftig örtflora. De år då betestrycket är lågt bildas stora blommande partier med väddklint, vägtistel, åkervädd, fältsippa, slåtterfibbla, rölleka, oxtunga, gulmåra, lusern och cikoria. Dessa växter levererar stora mängder pollen till gaddstekelfaunan och är därför en viktig resurs. Troligt boområde för guldsandbi I de västra delarna av den stora fållan, den så kallade sandhorvebacken, finns ett parti med försänkningar och små kullar. Här betar ofta hästarna och här bildas det små sandhak där djuren trampar. Floran består av gles men täckande grässvål och tydligt inslag av åkervädd och gräslök. Observationer av pollensamlande honor av guldsandbi och markens beskaffenhet talar för att guldsandbiet gräver sina bon i detta område. Krypvidebestånd och sandblottor Precis öster om naturreservatet, på södra kladdängen, finns igenväxta sanddyner och stora bestånd av krypvide. Här finns också sandblottor som skapas av betesdjuren. Krypvidebestånden spelar en viktig roll på våren för traktens gaddstekelfauna. En rad vildbiarter är specialiserade på att samla pollen från just sälg- och videarter. I dag är stentippen borta men området är fortfarande mycket sandigt och här finns fortfarande ett starkt fäste för praktbyxbiet, fibblemurarbiet Osmia leaiana, klockgnagbiet Hoplitis mitis. Här finns också en stor koloni av den vanliga rovstekeln Mellinus arvensis. Klocksolbiet kunde inte observeras alls under 2011, kanske är etableringen just vid den före detta stentippen borta. Området domineras av stora blommande resurser av hagfibblor, harklöver, rölleka, humlelusern, blåmunkar och liten blåklocka. Även axveronika, lusern, åkervädd, gulmåra och backsilja är vanliga här. Ljung finns också och verkar etablera sig mer och mer. Flygsanddyn med sandhak Påtagliga flygsanddyner finns norr om åkermarken som ligger sydost om naturreservatet. Här växer tofsäxing. Öppen sand skapas regelbundet i samband med åkerbruket. Här finns fina sandhak som är utmärkta för markbyggande gaddsteklar. Här lever bland andra guldmurarbiet Osmia aurulenta, klockgnagbiet Hoplitis mitis, den östliga krukmakargetingen Eumenes coarctatus och de gräshoppesamlande rovsteklarna Tachysphex pompiliformis och Tachysphex nitidus. Före detta stentippen I södra delen av sandhorvebacken fanns fram till 2008 en stentipp kring vilken boskapen ofta samlades. Här bildades öppna sandområden av klövtrampet och vindskyddet från stenhögen gjorde att stora kolonier av praktbyxbi Dasypoda hirtipes och klocksolbi Dufourea inermis fanns i sanden. Figur 47. Att skapa en bibädd är enkelt och lockar nya invånare redan första säsongen. Tävelsrum. Foto: Magnus Stenmark. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Stor resurs av åkervädd Åkervädd är på Åby sandbackar värdväxten för guldsandbi Andrena marginata och väddsandbi Andrena hattorfiana, men också en kompletterande nektar- och pollenkälla för hundratals andra insekter. Åkervädd är spridd över hela området och förekommer särskilt tätt i kanterna och tillfälligt svagt betade områden. I ett stråk snett över stora fållan finns ett tätare bestånd av åkervädd. Generella åtgärder Här beskrivs riktade naturvårdsåtgärder som är lämpliga för att gynna gaddsteklar. Motormanuell röjning Röjarlag utrustade med motorsågar och röjsågar kan arbeta i igenväxta betesmarker, bryn och täkter för att röja bort buskage och träd. Tack vare det manuella tillvägagångssättet kan röjningen ske selektivt. På detta sätt kan nektaroch pollenproducerande buskar och träd favoriseras. Röjarlagen måste ha kompetens att skilja på positiva och negativa växter ur ett mångfaldsperspektiv. Sälg, nyponros, reseda, häggmispel och ärtväxter är exempel på positiva växter medan björk, asp, tall och jätteslide som regel är negativa. All bortröjd vegetation förs bort från området eller bränns på närliggande plats. Bortförsel av det organiska materialet förhindrar gödslingseffekt. Näringsdränering är det bästa sättet att gynna en artrik örtflora och samtidigt minskar tillväxten av busk och träd. Maskinell röjning Röjningen sker bäst med skärande verktyg såsom roterande knivar. En sådan anordning är också möjlig att ansluta till en uppsamlingsanordning där den avskurna vegetationen sugs upp och förs bort med tåget. Vägverket har sedan en tid på försök använt sig av skärande röjningsanordningar som de kopplat till suganordningar för att samtidigt föra bort den avslagna vegetationen. Vid röjningar där vegetationen består av sly kan skärande verktyg sällan användas. I sådana fall är kättingslåtter en bra metod – de roterande kärringarna krossar allt uppväxande. Nackdelarna är att krossade toppskott och stjälkar gör att även lågväxande örter torkar ut och dör och samtidigt är det svårt att samla upp det organiska materialet på ett kostnadseffektivt sätt. Bränning Bränning är en kostnadseffektiv metod som är väl beprövad i naturvårdssammanhang och bidrar till att lågväxande örter gynnas. Det finns goda erfarenheter av bränning på sandiga marker i Halland. Gräsmarksbränning på Öland har inte använts traditionellt i samma utsträckning som på västkusten. Det är också osäkert hur kalkgräsmarker reagerar på bränning. Bete och slåtter Gaddsteklar är en grupp där majoriteten av arterna gynnas och i vissa fall är helt beroende av odlingslandskapets slåtter- och betesmarker. Årlig slåtter är mycket bra metod för att gynna en rik och varierad örtflora. Att beta torra marker ger höga biologiska värden och ofta kan en lagom hävd nås. Många arter av vildbin bygger sina bon i betesmarkens sandfläckar, hak och på djurstigar men är specialiserade på att samla pollen från högörter. På samma sätt är flera rovsteklar bobyggare endast i helt öppen sand, men flyger för att smala nymfer av gräshoppor, vårtbitare och stritar i högvuxen ängsvegetation. Dessa högörter, såsom åkervädd, lusern, väddklint och vickrar förekommer i störst omfattning på trädesmark, svagbetade marker och på impediment. Det är därför uppenbart att många arter av vildbin och även andra gaddstekelarter är beroende av mosaiklandskap med både torra hårdbetade partier och rikblommande högörtsvegetation. Utmaningen i områdesskydd är att samtidigt tillgodose flera av dessa partiella habitat. I praktiken innebär detta oftast att öka andelen hårt betade partier med kontinuerligt skapande av nya sandblottor. Detta eftersom det ofta finns gott om kantzoner, åkerholmar, vägkanter och andra impediment som levererar högörtsvegetation. 43 43 44 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Djurslag och betestryck I ett omfattande arbete med historisk kartläggning av hävdmönster (Dahlström 2006) visade det sig att variationen i tid och rum varit betydande för tidpunkt av hävden under säsongen, betestryck och djurslag. En sådan variation gynnar den biologiska mångfalden generellt och i synnerhet rikedomen och diversiteten av gaddsteklar eftersom dessa samtidigt är i behov av flera olika successionstadier. Först och främst bör det slås fast att en betad mark, oavsett djurslag och betestryck, på sikt har bättre förutsättningar än ohävdade marker att utveckla en rik och varierad gaddstekelfauna. I många områden, och i synnerhet inom naturreservat, finns däremot långtgående möjlighet att styra valet av djurslag och betestrycket utifrån ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Det är uppenbart att det är komplicerat att hitta en betesregim som passar för gaddsteklar. Gaddstekelfaunan gynnas av sandhak, djurstigar, öppna jord- och sandblottor och andra markstörningar som ofta är närvarande vid hårt betstryck. Gaddstekelfaunan är också en produkt av en rikblommande örtflora som ofta reduceras starkt vid hårt betestryck. Därför finns ingen skolbokslösning med det optimala djurslaget och betestrycket. Det viktiga är att så långt det är möjligt variera betestrycket över tid och rum så att flera nischer finns närvarande. I många naturreservat med fokus på gaddsteklar är det viktigt att fokusera på att det finns hårdbetade ytor eftersom det ofta är en brist i landskapet. Vad gäller djurslag så spelar det ingen roll när syftet är näringsutarmning, då är allt bete bra eftersom det för bort näring från marken. Däremot finns det stora skillnader i hur betesdjuren beter sig mot floran och mot marken. Kalvar och ungdjur av nötboskap verkar ofta kunna ta för sig av buskuppslag och grövre örter. Samtidigt bökar och kliar sig dessa djur ofta så att det bildas små jord- och sandblottor. Mjölkbesättningar av nötboskap tenderar att vara mycket försiktigare i sitt bete och kanske inte rör sig över lika stora ytor. Kalvar och ungdjur av nötboskap är därför ett bra val av djurslag i betesmarker då syftet är att gynna gaddstekelfaunan. Problemet med nötboskap är att de levererar stora mängder dynga i betesmarken, och ofta på själva torrmarksfläckarna. Detta är naturligtvis positivt för dynglevande organismer. Men på små marker med stödutfodrade besättningar kan detta betyda att betesmarkens torra partier näringsackumuleras i snabb takt. Hästar verkar bete selektivt och låter ofta en rad viktiga nektar- och pollenväxter vara ifred. Dessutom är hästar också benägna att sparka upp jord- och sandblottor. Hästar är ett mycket bra val av djurslag, särskilt på torrmarker, när syftet är att gynna gaddstekelfaunan. Får är mycket effektiva betesdjur och kan snabbt leverera välhävdade marker. Även sly och högre örter attackeras av får. Problemet med får är att de lämnar små utrymmen för nektar- och pollenväxter i betesmarken. Om det är möjligt att sambeta ger det ofta mycket bra förutsättningar för biologisk mångfald. På Öland finns marker med mycket höga biologiska värden som fårbetas (Ramsättra kvarn), hästbetas (Degerrörsbacken, Bröttorp), betas med nöt (Borgholms slottsalvar, Skede Mosse), sambetas med får och häst (Källheden) eller sambetas med ungdjur av nöt och häst (Åby sandbackar). Detta breda spektrum visar att det primära inte är val av djurslag utan betestidpunkt och betestryck. Bibäddar och vildstekelholkar Bäddar av sand och holkar av trä utgör utmärkta bosubstrat för majoriteten av gaddstekelfaunan. I många områden är bosubstratet den begränsande faktorn. På dessa platser ger skapande av bibäddar och utsättning av holkar ger snabba resultat. Bibäddar ska ses som ett alternativ till ytskrapning och främst anläggas i områden där det inte är lämpligt att ytskrapa. Att skapa bibäddar är en enkel åtgärd som varar i flera årtionden. Det är viktigt att skapa rejäla bäddar, gärna med minst 1 m3 sand, så att åtgärden blir långsiktig. Sand till bibäddar tas med fördel från lokal husbehovstäkt och om det finns alternativ bör en blandning av finsand och mellansand användas (i handeln kallas det mursand och dressand). Vildstekelholkar görs av bambu, plank eller ved och kan utformas på många olika sätt. Det gemensamma är att ett stort antal väl skyddade håligheter erbjuds för insekterna. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Tabell 10. Föreslagna åtgärdsytor för Borgehage, Degerrörsbacken, Skeppersäng och Triberga. Åtgärdsytorna och åtgärdskommentarerna finns som en shapefil. Lokal Area (ha) Åtgärder Triberga 0,48 Glesa ut tallskog och annan busk Spara vindskydd Triberga 0,44 Initialt bör röjning av busk och fläckvis (10-20 m2) ytskrapning ske Sedan årlig slåtter alternativt bete på de delar som går att betas Triberga 0,68 Initialt bör röjning av busk och fläckvis (10-20 m2) ytskrapning ske Sedan årlig slåtter alternativt bete på de delar som går att betas Triberga 0,77 Åker/vall som lämpar sig perfekt för mångfaldsträda Sandigt underlag Triberga 0,07 Skräpmark med onödigt risupplag Bör forslas bort och slyröjas för att öppna upp värdefull mark Här kan det bli fina solexponerade ytor som på sikt kan bli örtrika Triberga 0,53 Fårbetad hage Det hårda betet reducerar blomrikedom Skeppersäng 0,67 Skaparrikligt med öppen sand genom ytskrapning alt hårt bete Skeppersäng 1,10 Värdefulla sydbryn som behöver återfå sand, värme och blomrikedom Busk- och trädskikt bör glesas ur, markvegetation ytskrapas fläckvis efter hela sträckan Strukturer som död ved, sandhögar, stenhögar mm bör lyftas fram eller nyskapas Skeppersäng 1,26 Denna starkt igenväxta gräsmark kan restaureras genom schaktning och ytskrapning för att få bort grässvål Därefter lämpligen bete Skeppersäng 10,03 Äldre tallskog med lövinslag Vedlevande gaddsteklar gynnas vid det återupptagna betet Ytterligare åtgärder är urglesning för att skapa gläntor med kraftig solinstrålning, glesa bryn, och tillgång på död ved Degerrörsbacken 2,46 Mosaikbetesmark Området bör styras bort från genomgående solitärträd och solitärbuskbestånd Mångfalden gynnas av att större gläntor öppnas kring upphöjningar och strukturer, medan andra plaster får tätare buskage, Borgehage 2,55 Lämplig åkermark för mångfaldsträda Borgehage 0,77 Lämplig åkermark för mångfaldsträda Borgehage 0,27 Lämplig åkermark för mångfaldsträda Borgehage 9,32 Området har delvis bete i dag, men betestryck/betestid bör ses över så att hävden blir starkare Igenväxning på stora delar av området Borgehage 2,41 Detta bestånd av löv (ek, alm mm) kan få en värdefull brynmiljö mot söder, men dit är det långt Igenväxning sker långt ut på betet (slottsalvaret) och för att komma till rätta behövs ett samlat grepp om röjning och förhöjt betestryck) Håligheterna bör vara ca 10-15 cm djupa och varieras mellan 3 och 14 mm i diameter. Kraftiga bamburör har denna variation naturligt, och behöver bara kapas i lämpliga längder. Plank och annat trä behöver borras enligt dessa mått och borrhålen kan sitta tätt med bara någon centimeter mellan hålen. Det är viktigt att placera vildstekelholkar i gynnsamma mikromiljöer. Holkarna måste sitta på ett torrt ställe, vindskyddat och solbelyst en del av dagen. Ytstörning, grävning och schaktning Den biologiska mångfalden i torra och varma miljöer gynnas av att det finns ytor som är helt vegetationsfria där insekter kan gräva bogångar och där värmekrävande växter kan etableras. Blottade ytor används också som jaktmarker och parningsplatser av många gaddstekelarter. Ytstörning sker på flacka marker genom att skrapa med en traktorskopa eller grävskopa. Det är viktigt att inför en ytskrapning försäkra sig om att det organiska marktäcket är tunt. Detta kan göras med hjälp av marksond eller provgrävning. Om det saknas sandavlagringar under marktäcket riskerar ytskrapningen att få otillräcklig effekt. Figur 48. Gårdsmiljön vid Bergdala gård. Torräng i förgrunden med fruktträd och Borgholms slottsruin i bakgrunden. Foto: Magnus Stenmark. 45 45 46 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Det översta 5-15 cm lagret av marken består av organiskt material som ackumulerar näring. Genom att ta bort detta lager utmagras marken och man öppnar upp för lågväxande örter. Ytskrapningen sker som åtgärder om 20-200 m2 på marker som annars sköts med ekologisk röjning eller slåtter och därmed har en artrik örtflora. Schaktning är en åtgärd som med fördel görs i samband med grävning och är olika former av upphöjningar som skapas för att bilda en slänt, kulle eller rygg. Schaktningen kan ske på vilket underlag som helst men det är viktigt att schaktmaterialet är av sand eller finkornigt grus som har en låg humusinblandning. Schaktmassorna läggs så att solinstrålningen maximeras mot den slänt som bildas, och ingen insådd eller täcke av matjord ska läggas. Täktens rika flora kommer fort att kolonisera en öppen sandrygg som skapas på detta sätt och redan efter ett par månader blommar de första örterna samtidigt som det fortfarande finns sandytor där insekter kan bygga sina bon. Ytstörningar, grävningar och schaktningar är alla engångsåtgärder som efter tillverkningen ingår i en skötselregim, vanligen återkommande ekologisk röjning, bränning, slåtter eller beteshävd. Specifika åtgärder Under fältarbetet har ytor som är lämpliga för åtgärder sökts och dessa är benämnda åtgärdsytor och har tagits fram för Borgehage, Degerrörsbacken, Skeppersäng och Triberga. Gårdby sandhed och Åby sandbackar är båda två välkända hot spots för gaddsteklar och diskussioner har förts under flera år om vilka åtgärder som är bäst lämpade och var. Dessa två områden är också de enda två av de sex undersökta områdena där naturvårdsåtgärder för att gynna insekter redan har utförts. Därför föreslås och diskuteras åtgärder på områdesbasis för Gårdby sandhed och Åby sandbackar. För Gårdby sandhed och Åby sandbackar är de värdefulla habitaten i tidigare kapitel väl utvecklade och bör fungera som bas för framtida naturvårdsåtgärder som syftar till att gynna gaddsteklar. Översiktskartor för alla undersökta områden finns längst bak i rapporten. Figur 49. Östra delen av Borga hage naturreservat. Här syns de fyra åkertegarna och en del av östra ädellövskogsbranten. Här finns också de skyddsvärda habitaten kring Bergdala, åkrarna och en del av slottsalvaret med. Borgehage Naturreservatet vid Borgehage består till största delen av ädellövskog. Det stora massiv av ek, alm och hassel som dominerar området är inte en attraktiv miljö för någon större diversitet av gaddsteklar och inte heller för någon hotad gaddstekelart. Det är i brynmiljöerna, slåttermarkerna, betesmarkerna, i anslutning till åkermarken, gårdsmiljön och precis utanför reservatsgränsen mot slottsalvaret och kring slottsruinen som det finns mycket bra substrat för gaddsteklar. Strandängarna På strandängarna är betestrycket lågt vilket har lett till att de tidigare örtrika torrmarksområdena har tappat sina värden. Stora delar av strandängarna är förbuskade. Den nuvarande floran består bara till liten del av nektar- och pollenrika örter viktiga för gaddsteklar. Trots detta finns potential för en restaurering. Denna restaurering bör fokusera på de torrare områdena som finns vid strandängarna. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 50. Degerrörsbacken betas med häst. På själva gravfältet är betet hårt, men i södra delen är grässvålen tät. Foto: Magnus Stenmark. Dessa områden kan vid en restaurering snabbt börja leverera både bomiljöer och födoplatser med örter för gaddsteklar. Slåtterängarna De två slåtterängarna i södra delen av naturreservatet är mycket viktiga leverantörer av nektar och pollen för vildbin. Den västra slåtterängen är till stor del näringspåverkad och grässvålen är påtaglig i vissa delar. Ängen bör genomgå näringsdränering för att återfå en rik och varierad nektar- och pollenflora. Näringsdräneringen kan lämpligen ske genom att se över slåttertidpunkten och försäkra sig om att allt hö transporteras bort från ängen. Slåtter två gånger per säsong eller bränning av delytor kan vara lämpliga åtgärder som påskyndar näringsdräneringen. Figur 51. Vid restaureringen av intilliggande områden norr och söder om Degerrörsbacken brändes ris och ved. Uppslaget av stånds, luktvicker, tistlar, åkervädd och fibblor lockade många arter till restaureringsytorna. Foto: Magnus Stenmark. Gårdsmiljön kring Bergdala Trädgård, ladugårdsplan, körväg, vedupplag och impediment bildar ett paradis för gaddsteklar. Vasstaket på ladugården fungerar som boplats för ett 30-tal gaddstekelarter, inklusive väggbiet Heriades truncorum. Precis i vasstaket levde också stora mängder av smörblommebiet Chelostoma florisomne och dess parasit plankstekeln Sapyga clavicornis. Vedupplagen, flera som legat många år, har blivit boplatser för vedlevande solitära getingar och guldsteklar. Gårdsmiljön bör underhållas i samma anda som den drivits under de senaste åren. Konkreta åtgärder bör vara att byta ut vasstaket till ett nytt eftersom den gamla vassen numera faller sönder och snart inte fyller sin funktion som tak eller boplats. Vasstak kan bytas på två sätt. Antingen sparas all gammal vass uppstaplat på en solvarm plats på gården i ett par säsonger, eller så byts halva taket under två påföljande säsonger. Detta för att den mycket rika gaddstekelfaunan ska kunna få en möjlighet att flytta från det gamla till det nya taket. Åkermarken Åkermarken, utspridd på fyra tegar, finns kring gården Bergdala. Den norra tegen är den tor�raste och den har därför bäst förutsättningar att utveckla en rik örtflora under trädesår eller efter skörden. Som regel efterbetas åkermarken med häst vilket ger en bra skötsel. På denna åkermark eller på en del av den är det lämpligt att ingå i ett åtagande med mångfaldsträda. Figur 52. Naturreservatet Degerrörsbacken med markerad åtgärdsyta mosaikbetesmark. De två skyddsvärda habitaten norr om åtgärdsytan finns också markerade. 47 47 48 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 53. Vid Gårdby sandhed var naturvårdsplöjningen en åtgärd som tycktes om av många gaddstekelarter. Den nyblottade sanden koloniserades av ett 15-tal vanliga sandälskande gaddstekelarter. Många av de sällsynta gaddstekelarterna behöver dock mer vindskyddade miljöer. Östra ädellövskogsbranten Ädellövskog med ek och alm sträcker sig som en tunga rakt österut från slottsruinen. Brynmiljöerna mot söder är värdefulla eftersom det skapas varma platser, solbelysta stammar och en varierad vegetation. Tyvärr är brynmiljöerna kraftigt igenväxta som en följd av mycket lågt betestryck på det angränsande nötbetade slottsalvaret. För att öka förutsättningarna för gaddsteklar bör en restaurering fokusera på att öppna gläntor, gynna ett varierat bryn med blommande örter, buskar och träd. Resatureringen här måste genomföras tillsammans med slottsalvarets markägare och arrendator. Degerrörsbacken Naturreservatet vid Degerrörsbacken har under lång tid hävdats med röjning och hästbete. I dag är hela naturreservatsdelen väl betad. Under de senaste åren har omfattande restaureringsröjningar genomförts av områden väster och norr om naturreservatet. Dessa nyrestaurerade marker blir ett välkommet komplement till de naturvärden som finns i skälva naturreservatet. Mosaikbetesmark Detta södra område bör styras bort från genomgående jämnt spridda solitära träd och buskar. Den biologiska mångfalden, och i synnerhet den pollinerande faunan av vildbin, gynnas här av ett trädoch buskskikt som bildar små sammanhängande klungor. Dessa strukturer skapar ofta vindskyddade mikromiljöer som är livsviktiga för gaddsteklar. Dessutom gynnas en mer varierad flora när små buskområden tillåts. Gläntor mellan buskar och träd bör skapas så att sydbryn är solbelysta större delen av dagen. Dessa vindskyddade större gläntor öppnas med fördel kring väldränerade upphöjningar och strukturer, eftersom dessa platser har goda förutsättningar som bosubstrat för gaddsteklar. Gårdby sandhed Gaddstekelfaunan vid Gårdby sandhed är inte primärt knuten till naturtypen sandstäpp, utan verkar styras av tillgången på gles vegetation och öppen sand av olika fraktioner för bobyggande. Tillgången på nektar och pollen från en rad specifika kärlväxter och rika förekomster av spindlar, flugor, fjärilslarver och stritar som är de rovlevande gaddsteklarnas huvudsakliga föda är också en viktig faktor. Den höga artrikedomen och den höga koncentrationen av sällsynta gaddstekelarter på Gårdby sandhed verkar förklaras av ovanstående faktorer tillsammans med ytterligare lokalklimatologiska förutsättningar: god tillgång på vindskyddade och varma platser. Det är också tydligt att gaddstekelarter använder hedens nischer på ett sätt som gör att de sällan gynnas av samma naturvårdsåtgärder. Till exempel verkar rapssandbiet Andrena bimaculata VU ha sitt boområde i den öppna sanden vid sandtaget och de flyger längre österut och söderut för att samla pollen från Salix på våren och från höga örter under högsommaren. Andra arter som klocksolbiet Dufourea inermis EN bor och rör sig ute på heden i jakt på pollen från liten blåklocka. En tredje kategori arter som stäppbandbi Halictus leucaheneus EN, rovstekeln Oxybelus argentatus NT och alvarvägstekeln Arachnospila alvarabnormis EN verkar leva enbart längs den sandiga banvallen och i sandtaget. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 54. Södra delen av Gårdby sandhed. Här finns följande skyddsvärda habitat markerade: banvallen, sandtaget, försöksytorna och yta med sandhak. Behoven för att bevara och utveckla förutsättningarna för gaddstekelfaunan på Gårdby sandhed är följande: • Hela tiden ha tillgång till rikligt med öppen • • • • sand, det vill säga sandstäppens första succesionsfas. Rikligt med öppen sand behövs särskilt i betesmarken. Öppen sand bör i första hand skapas där det finns strukturer, till exempel längs stenmuren i norr eller i betesmarkens centrala del där det finns igenväxta dyner. Värna vindskyddande tallskog i norr och öster. Viktiga buffertzoner bör säkras via naturvårdsavtal. Betrakta gräsmarkerna längs vägkanter och öster om landsvägen som resursområden och stimulera till slåtter eller bete. Stimulera allmänheten att röra sig mer i betesmarken genom att anlägga en led. Figur 56. Nordöstra delen av Gårdby sandhed. Här finns följande skyddsvärda habitat markerade: norra körvägen, banvallen och vägkantsvegetation. • En idé är att införliva den före detta banvallen och sandtaget i betesmarken. Det kan öka och säkerställa sandstörning. Nackdelen kan bli att tillgängligheten för rekreation av allmänheten begränsas då för till exempel hundägare som ofta inte känner sig bekväma i en betesmark. Dessutom kan den viktiga mopedkörningen och sandhämtningen utebli om sandtaget stängslas. Figur 55. Nordvästra delen av Gårdby sandhed. Här finns det skyddsvärda habitatet med vindskyddande busk- och trädskikt och hög blomrikedom. 49 49 50 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 57. De centrala delarna av Skeppersäng med de fyra åtgärdsytorna. De skyddsvärda habitaten är också markerade. • • Sköta brynmiljöerna så att hanliga buskindivider av Salix och andra pollenproducerande arter gynnas. I synnerhet gäller detta kring rastplatsen, längs den norra gränsen och i söder omedelbart söder om sandtaget. Arbeta mer för allmänhetens förståelse och aktiva deltagande. En större lokal förankring stimulerar nya skötselinitiativ och nya användningsområden. Figur 58. Värdefulla brynmiljöer intill de sandiga åkrarna vid Skeppersäng. Här kan ytskrapning och bete bryta den tjocka grässvål som bildats i brynen. Genom att låta betesdjuren trampa upp grässvålen eller genom ytskrapning kan öppen sand skapas. Grässvålen måste på sikt reduceras helt och övergå i en nektar- och pollenrik torrmarksflora. Skeppersäng Naturreservatet Skeppersäng innehåller en betydande areal av sandig åkermark (7,6 ha) och i huvudsak torra betesmarker (7,2 ha). Under 2009 fördes diskussioner mellan naturvårdsenheten på länsstyrelsen i Kalmar och arrendatorn till åkermarken. Rådgivning skedde på plats och det skissades på en serie små naturvårdsåtgärder för att öka mängden öppen sand i brynet mot åkern. Dessa åtgärder var planerade att finansieras av åtgärdsprogram för hotade arter, men åtgärderna slutfördes aldrig. Med riktade naturvårdsåtgärder i dessa marker kan förutsättningarna öka för diversiteten av gaddsteklar. Här följer riktade åtgärdsförslag i åtgärdsytorna som finns markerade på översiktskartan. Gårdsnära betesmark med bryn Området har en kraftig grässvål och ett glest bryn med död ved bildar en bra övergång till tallskogen i norr. Figur 59. Norra delen av området vid Triberga. Här syns alla åtgärdsytor utom den södra betesmarken. Samtliga skyddsvärda habitat är indikerade. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Bryn norr om åkermark Värdefulla sydbryn som behöver återfå sand, värme och blomrikedom. Busk- och trädskikt bör glesas ur, markvegetation ytskrapas fläckvis efter hela sträckan. Strukturer som död ved, sandhögar, stenhögar mm bör lyftas fram eller nyskapas. Tallskogen Äldre tallskog med lövinslag i söder och öster. Området bär spår av att ha varit en glest trädklädd betesmark. För vedlevande gaddsteklar är solbelyst död ved ett krav. Gaddsteklar skulle gynnas av att området betas. Ytterligare åtgärder är urglesning för att skapa gläntor med kraftig solinstrålning, glesa bryn, och tillgång på död ved. Igenväxt gräsmark före detta åkermark Denna starkt igenväxta gräsmark kan restaureras genom schaktning av den före detta täkten och ytskrapning i stora schok för att få bort grässvål. Det bästa vore naturligtvis om det fanns lokalt intresse att återuppta husbehovstäkten. Därefter bör området lämpligen betas. I den del som har varit en sandtäkt kan sandhak och sydväggar skapas, särskilt mot syd. Betesdjuren kommer sedan att upprätthålla öppna sandfläckar i täkten och på gräsmarken. Figur 61. Östra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar med omkringliggande värdefulla marker. Här finns de skyddsvärda habitaten igenväxande flygsanddyner (i söder), krypvidebestånd och en del av ytan med täthet av värdväxten åkervädd. Triberga Områdets restaureringspotential ligger i att skapa en långsiktig hävd för ängs- och torrmarksfloran i vägkanterna och i de igenväxta delarna av betesmarken. Igenväxt täktområde Här behövs tallskogen glesas ur och buskskiktet röjas. En ridå av träd och buskar bör sparas som vindskydd. Området har igenväxta slänter som kan öppnas. Figur 60. Triberga vid åkermarken. Husbehovstäkter av sand skapar substrat för gaddsteklar. Vägkant väster och öster Till en början bör röjning av busk (slån) komma till stånd. Fläckvis (10-20 m2) ytskrapning är lämplig. Den fortsatta hävden av området måste lösas, och om det finns ett lokalt intresse för slåtter eller bete vore det välkommet. 51 51 52 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 62. De västra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar. Här finns de skyddsvärda habitaten med stor resurs av väddklint och åkervädd (i väster), det angränsande habitatet med troligt boområde för guldsandbi och den före detta stentippen. Åkermarken Åkermark som lämpar sig utmärkt för mångfaldsträda. Sandigt underlag. Skräpmarken Skräpmark med onödigt risupplag och rotvältor som skuggar värdefulla sandslänter och bryn. Genom röjning och städning kan värdefull mark lyftas fram. Denna plats har med sitt sydläge förutsättningar att bli både örtrika och rika på sandstrukturer. Södra betesmarken Hage med hårt betestryck, troligen betad av nöt. Det hårda betet reducerar blomrikedom men ger möjlighet för många gaddstekelarter att bygga bo i gles vegetation. Rådgivning med lantbrukaren bör ta upp möjlighet att betesfreda del av hagen under viss tid på säsongen. Figur 63. De norra delarna av naturreservatet vid Åby sandbackar med täthet av värdväxten åkervädd i en båge över stora fållan. Åby sandbackar Området vid Åby sandbackar är en unik plats för gaddsteklar och skötselarbetet bör förutom konkreta åtgärder lyftas till ett landskapsperspektiv med närliggande sandstäppslokaler som Gårdby sandhed, landsvägskorsningen vid infarten till Sandy, det gamla täktområdet väster om Gårdby och husbehovstäkten Berndts grustag sydväst om Gårdby. Under säsongen 2011 betades huvudfållan av ungdjur av nöt. Boskapen rörde sig ofta tillsammans och sparkade och rullade ibland så att sandblottor vidgades eller skapades. Sammantaget verkar ungdjur av nöt fungera bra på denna mark, även om man önskade ett generellt hårdare betestryck för att skapa mer öppen sand och glesare vegetation. Boskapen rörde sig över hela området, men det föreföll som om den nyligen avverkade delen i söder och sydost inte besöktes av djuren. Den stora betesfållan betades också av ett par hästar vilket är mycket positivt. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Åtgärder som kan gynna gaddsteklar vid Åby sandbackar: • Mycket öppen sand behövs och det saknas i norr och nordost Gles vegetation behövs, i dag är grässvålen tät framför allt i norr och nordost Strukturer som gropar, dynsvackor och stenmurar i kombination med sand eller gles vegetation är mycket viktiga och är bosubstrat för många gaddstekelarter Röjning av buskuppslaget i södra delen behövs Sälg- och videarter, åkervädd, väddklint, liten blåklocka, hökfibblor och fibblor är de viktigaste värdväxterna på Åby sandbackar. • • • • Slutsatser Skillnader Figur 64. Vid Åby sandbackar finns igenväxta flygsanddyner. Flera sällsynta gaddstekelarter bor i sanden. Betesfållan väster om huvudfållan betades också av en nötbesättning, men inte ungdjur. I denna betesfålla är betestrycket bitvis svagt och framemot högsommaren betades inte marken alls. Denna ohävd gjorde att viktiga nektaroch pollenväxter som åkervädd, renfana, cikoria och väddklint blommade i stor mängd här. Rimligen är det särskilt lämpligt att variera betestrycket mellan år i denna fålla eftersom det växer kraftiga örter på denna mark. Det nyligen avverkade området i södra delen är avsevärt försurat och ljungen är på frammarsch mellan buskuppslagen. Biologisk mångfald kan jämföras med olika metoder och ofta används Shannons eller Simpsons index (Samways et al. 2010). Dessa index tar hänsyn till antal arter och individer och kräver populationsuppskattningar av varje art. Syftet med denna inventering har istället varit att påvisa förekomst av arter och därför är det mer lämpligt att använda enklare index för jämförelser mellan platser. De sex undersökta områdena jämfördes med Sørensens likhetsindex (Tabell 11). Denna jämförelse bygger på antalet påträffade unika och gemensamma arter från två områden. Då Sørensens likhetsindex närmar sig 1 är två områden helt identiska med avseende på vilka arter som förekommer. Tabell 11. Sørensens likhetsindex mellan de undersökta områdena. Område Degerrör Borgehage Degerrör Gårdby sandhed 0,46 - Skeppersäng Triberga Gårdby sandhed 0,43 0,40 - Skeppersäng 0,45 0,55 0,41 - Triberga 0,31 0,49 0,43 0,37 - Åby sandbackar 0,35 0,37 0,52 0,50 0,44 53 53 54 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Samtidigt jämfördes områdenas dominans av hållevande arter, parasitiska arter, pollensamlande arter och oligolektiska vildbin. Det visade sig att Borgehage, Skeppersäng och i viss mån Degerörsbacken har en i sammanhanget hög andel hållevande arter av gaddsteklar. På dessa platser är solbelyst död ved och stenmurar viktiga boplatser. De övriga områdena Åby sandbackar, Gårdby sandhed och i viss mån Triberga är tydliga sandmarkslokaler och domineras av markbyggande arter som gräver bon direkt i marken. Sørensens likhetsindex visade också att Borgehage och Skeppersäng har en liknande fauna som domineras av hållevande arter. Borgehage var det område som visade högst (52 %) andel av pollensamlande arter, medan Skeppersäng (44 %) och Degerrörsbacken (46 %) visade på lägst andel. På samma sätt är Åby sandbackar och Gårdby sanhed mycket lika varandra, präglade av sandmarksarter som lever på sandstäpp och stäppartad torräng. Båda dessa lokaler har också en hög andel arter som lever som parasitiska (21 % respektive 25 %). Degerrörsbacken liknar Borgehage och Skepperäng med en hög andel vedberoende arter. Samtidigt har Degerrörsbacken och Triberga många gemensamma arter förmodligen kopplat till båda platsernas närhet till alvaret. Degerrörsbacken och Triberga är också de två områden som har de mest hårdbetade ytorna. Triberga är dock framför allt en sandmarkslokal som har många arter gemensamt med Gårdby sandhed och Åby sandbackar. Skötselperspektiv Gårdby sandhed och Åby sandbackar Dessa två platser ingår i ett och samma sandstäppsområde. Området har ingen faunistisk motsvarighet vare sig på Öland eller i resten av Sverige. Det är därför av yttersta vikt att skötselarbetet i detta område fortsätter och utvecklas. På sikt bör även närliggande områden omfattas av skötselåtgärder och kanske ingå i någon form av områdesskydd. Dessa områden är framför allt den gamla sand- täkten väster om Gårdby bystuga, sandiga åkrar och husbehovstäkten Berndts grustag väster om landsvägen i höjd med Sandby samt områden öster och söder om landsvägsinfarten till Sandby. Gårdby sandhed och Åby sandbackar är två områden som påminner om varandra och tack vare deras geografiska närhet ingår de i samma metapopulation för många gaddstekelarter. Tillsammans hyser dessa två områden 154 arter av gaddsteklar, och faunan har en hög andel hotade arter. På Gårdby sandhed och på Åby sandbackar har 34 rödlistade arter påträffats, även om inte alla kunde observeras under år 2011. Dessa två områden har en under 2011 (2 st) eller tidigare (5 st) påvisad förekomst av åtgärdsprogramarter. Gårdby sandhed och Åby sandbackar bör bli navet i de skötselåtgärder på östra Öland som syftar till att bevara, restaurera och utveckla den öländska sandstäppen. I naturvårdsarbetet med gaddsteklar är det viktigt med ett brett perspektiv. Naturtypen sandstäpp används av många gaddstekelarter endast som ett så kallat partiellt habitat. Det innebär att många arter är beroende av de värmegrytor, den sandkvalité och de värdväxter som produceras inom sandstäppen, men de är också beroende av andra faktorer utanför sandstäppen. Detta är som regel andra värdväxter såsom sälg- och videarter, åkervädd, ängsvädd, gulvial, väddklint och tistlar, men kan också vara solbelyst död ved, lerslänter eller förekomst av vass. Triberga De viktigaste i skötselarbetet vid Triberga är att utveckla den rika örtfloran i vägkanterna och att gynna solbelysta bryn och slänter som finns i stora betesfållan. Triberga är det område som i detta arbete levererade den minst artrika faunan med 85 arter varav 6 rödlistade. De påträffade rödlistade arterna var samtliga arter som är spridda på blomrika marker Öland och ingen åtgärdsprogramart påträffades. Tribergas fauna påminde mest om den vid Degerrörsbacken. Dessa båda områden ger stort utrymme för gaddstekelarter som gynnas av varma brynmiljöer, död ved och stora uppslag av kraftiga örter. Vid Triberga finns gott om bryn i den stora be- GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND tesfållan och vägkantsfloran ger de högväxta örter som denna fauna gynnas av. Den gamla sandtäkten i den stora betesfållan, djurstigarna och de betade slänterna och brynen utgjorde ett tydligt sandmarksinslag. Denna sandmarksprägel påminde om Gårdby sandhed och Åby sandbackar som hade en stor del av faunan gemensam med Triberga. Den kommande skötseln vid Triberga bör därför även få med sandmarksaspekten. Degerörsbacken Skötselarbetet i naturreservatet bör fortgå med fokus på markbyggande torrmarksarter, men förberedelser bör ske för att möte den vedlevande rovstekelfauna som nu koloniserar de nyrestaurerade ytorna väster och norr om reservatet. Faunan påminner mest om den på Skeppersäng. Vid Degerörsbacken påträffades 7 rödlistade gaddstekelarter, men ingen art inom åtgärdsprogram för hotade arter. En rad enkla åtgärder i odlingslandskapet gynnar gaddstekelfaunan: • spara många buskar och träd som producerar nektar och pollen • röj gärna åkerholmar, kantzoner och dylikt, men ta aldrig bort alla buskar och träd samtidigt • sörj för solbelysta bryn och kantzoner där död ved sparas • undvik grusning och asfaltering av stigar och körvägar, särskilt de på sandigt underlag • tänk på att vägkanter, gårdsmiljöer och tomtmark ofta är blomrika och därmed viktiga för insekter • sätt gärna upp vildstekelholkar på varma platser nära blomrika öppna marker Dessutom ska man alltid undvika att sprida gödsel i betesmarker och lägga på matjord i slänter i husbehovstäkter. En rik gaddsteklar gynnas av ett blomrikt odlingslandskap. Om du har möjlighet, fortsätt därför att hävda naturbetesmarker och slåtterängar. Degerörsbacken är i en speciell situation eftersom omfattande naturvårdsröjningar har utförts under 2008-2010 i området väster om naturreservatet och under 2011 slutförts även norr om naturreservatet. Sannolikt kommer gaddstekelfaunan att ytterligare berikas under de närmaste säsongerna. Dessa restaureringar som inneburit röjning av busk och avverkning av träd har lett till mycket stora uppslag av viktiga värdväxter för gaddsteklar. Luktvicker, gulvial, åkervädd, käringtand, prästkrage, stånds, vägtistel, åkertistel, liten blåklocka, stor blåklocka är några av de kärlväxter som blommade rikligt i de nyröjda ytorna under säsongen 2011. Dessa arter, med undantag av liten blåklocka, förekommer sparsamt i själva naturreservatet. Utöver värdväxterna har också död ved, solbelysta gläntor, solbelysta trädstammar och andra för gaddsteklar viktiga strukturer gynnats i de nyröjda områdena. Därför är det rimligt att tro att många gaddstekelarter nu lockas till Degerörsbacken och tack vare de stora resurserna kan de också bygga upp populaitoner i området. De närmaste åren får visa vilka arter som sedan lyckas etablera sig. Inventeringen visade att det på Degerörsbacken, i jämförelse med de övriga undersökta områdena, fanns många rovstekelarter som livnär sig på stritar. Flera stritsamlande arter inom släktena Mimesa, Pemphredon och Trypoxylon påträffades under inventeringen bara i detta område. Sannolikt har diversiteten av halvvingar gynnats av den kraftiga örtvegetationen och har lockat till sig dessa gaddstekelarter. Även en rad andra arter av rovsteklar, vägsteklar, guldsteklar och getingar var i inventeringen unika för Degerörsbacken. De flesta av dessa var knutna till de solbelysta brynmiljöer och örtuppslaget som fanns i stor mängd i de nyligen restaurerad ytorna. Borgehage Området i naturreservatet och dess närliggandeområden är mycket lämpliga för riktade skötselinsatser för att gynna gaddstekelfaunan. Tack vare de insatser som en rad entomologer bidragit med under 1900-talet vet vi att området har en unik gaddstekelfauna som är värd att utveckla. 55 55 56 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 65. Bivarg på åkervädd. I dag vet vi att 27 rödlistade gaddstekelarter, 6 av dessa åtgärdsprogramarter, har påträffats i närheten av Borgehage. Artsammansättningen är dessutom spektakulär eftersom torrängsarter, brynarter och ruderatmarksarter verkar kunna förekomma sida vid sida i Borgehage tack vare ett varierat landskap som består av olika biotoper. Skötselarbetet för att gynna gaddstekelfaunan vid Borgehage bör fokusera på de delar av odlingslandskapet som finns kvar i området. I synnerhet är åkrarna och dess bryn norr om Bergdala viktiga, men även de två slåtterängarna i söder och strandbetet. Området i och i närheten av naturreservatet Borga hage präglas av vedlevande arter, men både kring gården Bergdala och i ett stråk utanför reservatsgränsen vid slottsruinen och söder om slottsruinen finns torrmarker med utmärkta habitat för en rad marklevande gaddstekelarter. Borgehage var det enda området i inventeringen som dominerades av hållevande arter (63 vs. 62 arter). Borgehage utmärkte sig också genom att ha en hög andel vildbin och en hög andel parasitiska arter i gaddstekelfaunan. Skeppersäng Skötselarbetet vid Skeppersäng bör i första hand fokusera på de sandiga åkrarna. En hävd som fortsatt inkluderar träda och insådd av baljväxter gynnar gaddstekelfaunan. Skeppersäng överaskade under 2011 genom att storbandbiet Halictus quadricinctus CR visade sig, en art som tidigare i Sverige endast varit känd från södra Skåne. Statusen för storbandbiet, som är en åtgärdsprogramart, på Skeppersäng och andra närliggande platser på norra Öland bör lämpligen bli föremål för ett riktat eftersök och populationsuppskattning under kommande säsonger. Storbandbiet, skärrande gräshoppa och flera andra rödlistade arter som påträffats i området gynnas av att skötselarbetet fokuserar på de sandiga åkrarna, odlingslandskapets bryn och blomrika sidoområden. Inventeringen visade att naturreservatet vid Skeppersäng präglas både av markbyggande vildbin och hållevande gaddsteklar. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Båda grupperna lever av de kraftiga örter som produceras på trädesåkrarna, i skogsbrynen, vägkanterna och gårdsmiljöerna. Trots att det finns stäppartad torräng i reservatet, till exempel den hästbetade hagen mitt i byn, finns få arter som är typiska för denna miljö. Skeppersäng påminde faunistiskt mest om Degerörsbacken. Båda dessa områden har en rik rovstekelfauna och i synnerhet är de stritsamlande arterna välrepresenterade. I båda dessa områden gynnas denna fauna av öppna sandfläckar, varma brynn och och hög örtrikedom där halvvingar trivs. Öländska faunan knuten till sandmarker Den artrika (N=473) öländska gaddstekelfaunan karakteriseras av arter med preferens för sandmarker. Faunan består till en övervägande del av arter som själva bygger sitt bo i marken eller parasiterar sådana arter (58 %) och i mindre utsträckning av arter som är hållevande eller parasiterar sådana arter (42 %). Men skillnaden mot riksgenomsnittet är inte stort, ca 52 % av de svenska gaddstekelarterna är markevande eller parasiterar i bon som byggs i marken. På Öland finns en något högre andel oligolektiska (43 vs. 39 %) arter jämfört med riksgenomsnittet och många andra områden. Den öländska gaddstekelfaunan består, jämfört med den svenska gaddstekelfaunan (N=731) inom parantes, av 24 % (27 %) av parasitlevande arter, 45 % (44 %) av rovlevande arter och 30 % (30 %) pollensamlande arter. Jämförelse med andra regioner I en jämförelse med andra regioner förväntar vi oss att den öländska faunan ska ha högre preferens för markbyggande, högre andel parasitiskt levande arter och högre andel oligolektiska arter. I Örebro län har gaddstekelfaunan studerats av en rad entomologer och nyligen har en länschecklista tagits fram (Gunnar Hallin, opublicerat). Denna checklista omfattar 466 gaddstekelarter som påträffats i länet, och 81 % av dessa är observerade år 2000 eller senare. Den samlade kända gaddstekelfaunan i Örebro omfattar 54 % markbyggande arter eller parasitiskt levande arter med en markbyggande arter som huvudsaklig värd, medan 46 % är i huvudsak hållevande. Av den samlade gaddstekelfaunan i Örebro var 28 % pollensamlande bin, 48 % rovlevande och 23 % livnärde sig på att parasitera. Till antalet kända arter är Örebro län och Öland likvärdiga (466 vs 473 kända arter). Öland kan dessutom stoltsera med ytterligare 22 rovstekelarter som finns rapporterade i bland andra Lomholdt (1976), men dessa är inte medräknade eftersom de ännu inte är rapporterade med information som kan kopplas till observationer eller belägg. Ca 68 % av de totalt 542 arterna visade sig vara gemensamma mellan Örebro län och Öland. Parasitfrekvensen visade sig vara något högre på Öland (26 vs. 23 %) och andelen rovlevande arter var något högre i Örebro (46 vs 43 %). Andelen oligolektiska vildbiarter var densamma (ca 42 %) och andelen marklevande arter var bara något högre på Öland (58 vs. 54 %). Parasiterande arter Många arter av gaddsteklar har gått ifrån sitt levnadssätt med att samla pollen eller rov. Istället lever dessa arter som parasiter eller parasitoider. Parasitism, och då vanligen kleptoparasitism, är spritt bland vildbin, rov- och vägsteklar. De parasitiska arterna lägger ägg i andra arters bon och stjäl därmed en del av den insamlade pollenmängden eller bytet. De parasitoida arterna finns främst inom familjerna sammetssteklar, pansarsteklar och dvärggaddsteklar. De parasitoida arterna lägger ägg utanpå eller inuti insektslarver som dödas i samband med att larverna utvecklas. Andelen parasitiska arter av gaddstekelfaunan är på Öland 26 %. Bland de sex undersökta naturområdena varierade parasitandelen mellan 14 % och 25 % (medelvärde 18 %). I en studie i östra Småland av Johansson (2010) hade 26 % av gaddstekelarterna parasitiskt levnadsätt. I Örebro län var parasitandelen 23 %. Vid Marma skjutfält var parasitfrekvensen också 23 % (N=220) och vid Rommehed endast 19 % (N=201) under inventering där 20072008 (Magnus Stenmark, opublicerat). 57 57 58 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Figur 66. Väggsidenbiet Colletes davesianus på renfana. Hane till höger och hona till vänster. Foto Magnus Stenmark. Specialiserade vildbin Den öländska gaddstekelfaunan består av en hög andel oligolektiska arter (43 %), men liknande andel finns även registrerat i Örebro län (42 %) och för Sveriges samlade gaddstekelfauna (39 %). De oligolektiska gaddstekelarterna är de pollensamlande vildbiarter som i låg eller hög grad är specialiserade att samla pollen från några få närbesläktade kärlväxtarter. Andelen oligolektiska arter räknas fram genom att jämföra antalet oligolektiska arter med det totala antalet pollensamlande arter. Hög andel oligolektiska arter tyder på en stark koppling till specifika värdväxtarter, specifika habitat och en varierad och stabil flora. Specialiserade arter är mer känsliga för utdöenden eftersom de inte kan byta värdväxt vid en ekologisk förändring. Bland de 20 arter av vildbin som påträffats på Öland men inte registrerats under år 2000 eller senare så är andelen oligolekter 54 %. Därför bör naturvårdsinsatser riktas mot att gynna de specialiserade arterna. Hållevande arter saknas Intressant att notera är att hållevande arter kan ha drabbats hårt av landskapets förändringar under 1900-talet. Av de 90 arter av Örebro läns gaddstekelfauna som inte observerats under år 2000 eller senare var 69 % hållevande. Andra förklaringar till detta mönster kan vara att inventringsmetodiken under 1900-talet varit annorlunda än den som huvudsakligen använts under 2000-talet. Samma fenomen verkar uppträda även på Öland. De arter som rapporterats på artportalen för Öland men inte observerats år 2000 eller senare är till antalet 44. Dessutom är ytterligare 22 arter av rovsteklar (Crabronidae) noterade som förekommande på Öland i checklistan framtagen av Lomholdt (1976) inte påträffade år 2000 eller senare. Dessa 66 arter är till 56 % i huvudsak hållevande. De 22 rovstekelarterna i Lomholdts (1976) provinskatalog för Öland är helt dominerade av hållevande arter (86 %). GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Referenser Åtgärdsprogram för hotade arter redovisas inte i litteraturlistan utan hänvisas till www.naturvardsverket.se där de fastställda programmen kan laddas ned. För artfaktablad hänvisas till www.artdata. slu.se/rodlista där ett artfaktablad finns under respektive rödlistad art. Adlerz, G. 1912. Resa till Öland sommaren1911. Ent. Tidskr.22:152-176. Allen-Wardell, G., Bernhardt, P., Bitner, R., Burquez, A., Buchmann, S., Cane, J., Allen Cox, P., Dalton, V., Feinsinger, P., Ingram, M., Inouye, D., Jones, C.E., Kennedy, K., Kevan, P., Koopowitz, H., Medellin, R., Medellin-Morales, S., Nabhan, G.P., Pavlik, B., Tepedino, V., Torchio, P., & Walker, S. 1998. The potential consequenses of pollinator declines on the conservation of biodiversity and stability of food crop yields. Conservation Biology 12: 8-17. Amiet, F., Müller, A. & Neumeyer, R. 1999. Fauna Helvetica 4. Apidae 2 Colletes, Dufourea, Hylaeus, Nomia, Nomioides, Rhophitoides, Rophites, Sphecodes, Systropha. Centre suisse de cartographie de la faune CSCF., Neuchâtel, 219 pp., 280 figs, 98 distribution maps. Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumayer, R. 2001. Apidae 3: Halictus, Lasioglossum. Fauna Helvetica 6. Dahlström, A. 2006. Betesmarker, djurantal och betestryck 1620-1850. Naturvårdsaspekter på historisk beteshävd i Syd- och Mellansverige. CBMs skriftserie nr 13. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala, 333 s. Doktorsavhandling. Frycklund, M. 2003. Rödlistade arter i Uppsala läns grustag. Sammanställning samt en genomgång av ett förslag från Uppsala kommuns Miljökontor på efterbehandling av några äldre grustag. – Länsstyrelsen Uppsala län, Miljöenheten. Länsstyrelsens meddelandeserie 2003:2. Gärdenfors, U. 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, Uppsala. Hansson, A. 2006. Skalbaggen som lever gökliv i sanden. NWT 2006-05-20 Jacobs, H.-J. 2007. Die Grabwespen Deutchlands. Ampulicidae, Sphecidae, Crabronidae. Die Tierwelt Deutschlands. T. 79. Goecke & Evers, Keltern. Jansson, A. 1922. Faunistiska och biologiska studier över insektlivet vid Hornsjön på norra Öland. Arkiv för zoologi 1922:14:1-81. Jansson, A. 1959. Insektsgeografiskt märkliga fynd på Öland. Ent. Tiskr. 1959:50:54-69. Jeppson, M. & Knutsson, T. 2008. Hotspots för sällsynta svampar i Ölands sandstäpper och annan sandvegetation. Länsstyrelsens meddelandeserie 2008:14 Kunz, P.X. 1994. Die Goldwespen Baden-Württembergs. Landesanstalt für Umweltschutz BadenWürttemberg, Karlsruhe. Lennartsson, T., Sundberg, S. & Persson, T. 1996. Landskapets förändringar. Upplands fåglar fåglar, människor och landskap genom 300 år eds R. Fredriksson & M. Tjernberg., pp. 51-89. Uppsala Ornitologiska Förening. Linkowski, W.I., Cederberg, B. & A.L. Nilsson, 2004 Vildbin och fragmentering. Jordbruksverket. 59 59 60 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Lomholdt, O. 1976. The Sphecidae of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entomologica Scandinavica 4:1-452. Løken, A. 1984. Scandinavian species of the genus Psithyrus Lepeletier Hymenoptera: Apidae. Ent. Scand. Suppl. No. 23. Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees Hymenoptera, Apidae. Norsk Entomologisk Tidskrift: 20: 1–218. Lönell, N. & Cederberg, B. 2007. Bibagge och Storblodbi – två snyltare i en sandtäkt nära dig? Fauna & Flora 102:1 Lönell, N. & Ljungberg, H. 2006. Sandtäkter – en miljö att slå vakt om. Fauna och flora 101:37-43. Losey, J.E. & M. Vaughan. 2006. The economic value of ecological services provided by insects. BioScience 56:311-323 Linsenmaier, W. 1997. Die Goldwespen der Schweiz. Natur-Museum, Luzern Nilsson, L.A. 2007. Spetssandbi och andra rödlistade sandbin beroende av sälg- och videblommor i Sverige. En inventering och statusbedömning 2006. Länsstyrelsens meddelandeserie 2007:12 Samways, M.J., McGeoch, M.A. & New, T.R.. (red.) 2010. Insect Conservation. A handbook of approaches and Methods. Oxford University Press, Oxford. Scheuchl, E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band I: Anthophoridae. 2.erweiterte auflage. Velden, Eigenverlag. Scheuchl, E. 2006. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. II: Megachilidae – Melittidae. 2:a uppl. Apollo Books, Stenstrup. 192 s. Schmid-Egger, C. 1994. Bestimmungsschlüssel für die deutchen Arten der solitären Faltenwespen (Hymenoptera: Eumeninae). Deutcher Jugendbund für Naturbeobachtung, Hamburg. Schmid-Egger, C. & Scheuchl, E. 1997. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs und Berücksichtigung der Arten der Schweiz. Band III: Schlüssel der Arten der Familie Andrenidae. Velden, Eigenverlag. Schwarz, M., Gusenleitner, F., Westrich, P. & Dathe, H.H. 1996. Katalog der Bienen Österreichs, Deutschlands und der Schweiz Hymenoptera, Apidae. Entomofauna Supplement, 8, 1 - 398. Saure, C. 1996. Urban habitats for bees: the example of the city of Berlin. The conservation of bees eds A. Matheson, S. L. Buchmann, C. O´Toole, P. Westrich & I. Williams. Academic Press. Sjöstrom, M. 2007. Monetär värdering av biologisk mångfald. En sammanställning av metoder och erfarenheter. Konjukturinstitutets serie av specialstudier 2007:14. Sörensson, M. 2006. Sandtäkter som värdefulla insektsmiljöer: ett exempel från Trelleborg med tre för Skandinavien nya solitärbin Hymenoptera: Apoidea. Entomologisk Tidskrift 127: 117–134. Westrich, P. 1990. Die Wildbienen Baden-Württembergs - Allgemeiner Teil: Lebensräume, Verhalten, Ökologie und Schutz, pp. 1 - 431, Eugen Ulmer, Stuttgart, Germany. GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND 61 61 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Slottsalvaret och slottsruinen Slåtterängarna Gårdsmiljön kring Bergdala Åkermarken Östra ädellövskogsbranten Borga hage Strandängarna 62 Översiktskarta för naturreservatet Borga hage och omgivande marker som inventerades under 2011 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Mosaikbetesmark Hårdbetad torräng Brynmiljöer Degerrörsbacken Översiktskarta för naturreservatet Degerrörsbacken och omgivande marker som inventerades under 2011. 63 63 64 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Gårdby sandhed Norra körvägen Vindskyddad struktur Vägkantsvegetation Försöksytorna Sandhak Sandtaget Före detta banvallen Översiktskarta för N2000-området vid Gårdby sandhed och omkringliggande områden som inventerades under 2011. Värdefull torrmarksyta Tallskogen Igenväxt gräsmark Värdefulla betade sydbryn Gårdsnära betesmark med bryn Värdefulla sandiga åkrar Bryn norr mot åkermark GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Skeppersäng Översiktskarta för naturreservatet vid Skeppersäng. 65 65 66 GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Triberga Örtrika vägkanter Slänt viktig för gaddsteklar Före detta täkt med god tillgång på Salix Igenväxt täktområde Skräpmarken Åkermarken Södra betesmarken Översiktskarta för de områden vid Triberga som inventerades under 2011. Östra och västra vägkanterna GADDSTEKLAR PÅ ÖLAND Åby sandbackar Troligt boområde för guldsandbiet Stor resurs av väddklint och åkervädd Före detta stentippen Stor resurs av åkervädd Krypvidebestånd och sandblottor Flygsanddyn med sandhak Översiktskarta för naturreservatet Åby sandbackar och omkringliggande marker som inventerades under 2011. 67 67 www.lansstyrelsen.se/kalmar