Medborgarrättsrörelsen i USA
Publicerad 20 september, 2008Text: Elisabeth Braw
Det var på grund av de så kallade Jim Crow-lagarna som Walter Byes fick dricka ljummet vatten under sin
barndom i New Orleans.
– Allt var åtskilt. Restauranger hade vita och svarta bord, det fanns vita och svarta offentliga toaletter och vita
och svarta kranar där man kunde dricka. De vita kranarna hade kallt vatten medan vårt var ljummet, minns Byes,
som är född 1945 och som fortfarande bor i sin hemstad.
Jim Crow-lagarna kom till i många sydstater efter att slaveriet hade avskaffats. De varierade från delstat till
delstat och gick kort sagt ut på att skilja svarta och vita åt. Alabama föreskrev att vita och svarta skulle köpa tågoch bussbiljetter i separata biljettluckor och vänta i olika väntsalar. I Texas hade parker vita och svarta delar. I
Maryland var vita och svarta ålagda att åka tåg i skilda vagnar, medan svarta och vita Oklahomabor använde
olika telefonhytter. Arkansas, Wyoming och Florida förbjöd äktenskap mellan vita och svarta.
I Virginia var biografer ålagda att ha salongerna uppdelade i vita och svarta avdelningar, och Georgia föreskrev
att restauranger skulle servera vita och svarta i olika delar av lokalen. Bakgrunden till de så kallade Jim Crowlagarna var en man vid namn Homer Plessy. Han var en åttondels svart och bosatt i Louisiana, där svarta och vita
var förbjudna att åka i samma tågvagnar. En grupp vita och svarta Louisianabor, som motsatte sig lagen, bad
Plessy att bli deras ansikte utåt. Plessy såg vit ut och skulle därför kunna åka i en vit tågvagn, men eftersom han
delvis var svart var han tvungen att åka i en svart vagn. Denna paradox, hävdade Louisianagruppen, illustrerade
hur godtycklig segregeringen var.
Plessy stämde järnvägsbolaget för brott mot hans konstitutionella rättigheter men förlorade i den lokala
domstolen. Målet gick ända till USA:s högsta domstol, där Plessy förlorade år 1896. Fallet ”Plessy versus
Ferguson” blev grunden för Jim Crow-lagarna i USA: raserna är ”åtskilda men lika” (”separate but equal”),
förklarade rätten. Domen gav delstaterna rätt att anta lagar som skilde svarta och vita åt.
Men Jim Crow var mer än bara lagar. I södern härskade oskrivna etikettsregler: svarta personer såg inte vita i
ögonen. Svarta kunder fick inte prova kläder i affärerna eftersom vita kunder då inte skulle vilja köpa dem.
Medan vita tilltalades med Mr och Mrs, tilltalades svarta vuxna med sitt förnamn eller boy, girl, uncle eller
auntie.
Delstatspolitikerna som införde Jim Crow-lagarna kände sig inte rasistiska. Tvärtom trodde de – liksom många
upplysta män, som den forne presidenten Woodrow Wilson – att segregeringen gynnade både svarta och vita. I
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förespråkade många svarta ledare också segregering i form av svarta
skolor, universitet och till och med städer.
Med finansiell hjälp från kameramiljonären George Eastman och Andrew Carnegie, USA:s rikaste man,
grundade den svarte ledaren Booker T Washington vid sekelskiftet bland annat universitetet Tuskegee Institute.
Fisk University, i Nashville, Tennessee, hör till de svarta universitet som fortfarande finns kvar.
Under 1900-talets första hälft hade National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) stått
för en tidig variant av medborgarrättsrörelse, som gick ut på att få domstolar att ta upp rassegregering. NAACP
brukar beskrivas som de svarta amerikanernas riksorganisation, men ända sedan organisationens födelse för
hundra år sedan, 1909, har progressiva vita amerikaner spelat en viktig roll. För vanliga svarta var det riskabelt
att protestera, så de flesta anpassade sig.
– En gång när jag satte mig på en plats för vita i bussen sade de svarta som satt på svarta platser: ”Kom hit bak
och sitt där du hör hemma.” Det var svårt att få svarta att engagera sig mot orättvisorna eftersom de var så vana
vid situationen. De hoppades att det skulle bli förändringar någon gång, men till dess bekymrade de sig mest för
vardagen, berättar Samuel ”Billy” Kyles, baptistpastor och medborgarrättskämpe i Memphis, och fortsätter:
– Och vi svarta var inte någon stor, lycklig familj. Det fanns mycket skilda åsikter om huruvida civil olydnad
skulle fungera.
1954 förklarade högsta domstolen i USA att ”åtskilda men likvärdiga”-principen var oförenlig med landets
konstitution – i alla fall när det gällde utbildning. Fallet ”Brown versus Board of Education”, där domstolen
bestämde att kommunala skolor måste ta emot barn av olika rastillhörighet, innebar i praktiken slutet på Jim
Crow-lagarna. Domstolen hänvisade bland annat till den svenske professorn Gunnar Myrdals verk An American
Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy.
Året därpå åkte Rosa Parks buss i Alabama-staden Montgomery. Bussarna var segregerade, men när en vit man
klev på och Parks ombads ge sin plats till honom vägrade hon. Parks blev arresterad och dömd till böter, men
hennes civila olydnad inledde en allmän bussbojkott bland Montgomerys svarta.
– Folkrörelser är alltid mycket små i början. De flesta människor ser om sitt eget och vill inte riskera att bli av
med jobbet eller värre saker. Under 1940- och 50-talen kunde man bli mördad i sydstaterna om man engagerade
sig för svartas rättigheter. Bussbojkotten i Montgomery var första gången som hela den svarta befolkningen
protesterade tillsammans, säger Harvard Sitkoff, professor i amerikansk historia på University of New
Hampshire och expert på medborgarrättsrörelsen.
Protesten hade planerats av NAACP, som hade valt ut Rosa Parks att inleda den och bett Martin Luther King (se
artikel nedan) att förhandla med stadsledningen å de svarta invånarnas vägnar. Bojkotten pågick i över ett år, tills
högsta domstolen beslutade att segregerade bussar stred mot konstitutionen.
Medborgarrättsrörelsen hade vunnit sin första stora seger, och nu tog kampen fart. 1957 skulle nio svarta elever –
sedermera kända som ”Little Rock Nine” – få börja i en dittills vit skola i Little Rock. Delstatsguvernören ville
inte veta av någon skolintegration och skickade nationalgardssoldater för att stoppa de svarta eleverna, men
president Dwight D Eisenhower tvingade honom att backa. För att upprätthålla säkerheten ledsagades eleverna
av polis, och därefter – när protesterna blev våldsammare – av soldater.
En dag sommaren 1960 satte sig fyra svarta studenter vid ett ”vitt” bord på varuhuset Woolworth i staden
Greensboro. Vid stängningsdags hade de fortfarande inte fått någon mat.
– Vi satte oss där för att göra en markering. Om restaurangen inte serverade oss skulle folk få se hur fel de
handlade. En stund efter att vi hade satt oss kom en gammal vit dam fram till oss och sade att hon var besviken –
för att vi inte hade gjort detta tio år tidigare, minns Joseph McNeil, en av studenterna.
Nästa dag kom de fyra unga männen tillbaka med några vänner – liksom dagen därpå. De fick fortfarande ingen
mat. Den tysta protesten växte och växte, till slut hade den tusen deltagare, och blev känd som ”The Woolworth
Sit-In”.
Den vita damen var inte ensam om sitt stöd. Ända sedan organisationen Core (Congress of Racial Equality)
grundades 1942 hade dess svarta och vita medlemmar gemensamt protesterat mot rasdiskrimineringen. I början
av 1960-talet blev svarta och vita Coremedlemmar kända genom att tillsammans stiga på segregerade bussar, där
de ofta blev utsatta för massivt våld av vita. 1964, när Core ordnade en kampanj för att få fler svarta
Mississippibor att rösta, brändes 37 svarta kyrkor ner. 80 personer misshandlades och tre vita Coremedlemmar
dödades.
Det stora genombrottet för medborgarrättsrörelsen var när Civil Rights Act antogs av kongressen 1964. Lagen
utgör hörnstenen i det integrerade USA. Den föreskriver att alla har lika rätt att rösta; om delstater vill ha
särskilda kunskapskrav ska de vara lika för vita och svarta invånare. Civil Rights Act förbjuder vidare all form
av segregering på offentliga platser och i allmänna lokaler, samt rasdiskriminering på arbetsplatser. (Den
förbjuder även diskriminering baserad på kön, religionstillhörighet eller födelseland.)
Lagstiftningen hade 1963 föreslagits av John F Kennedy, men det var Lyndon B Johnson som drev igenom den.
Ett antal sydstatssenatorer försökte sabotera antagandet med hjälp av en så kallad filibuster – en taktik som går ut
på att aldrig sluta tala, så att kammaren inte kan komma till omröstning. Så här sade deras ledare,
Georgiademokraten Richard Russell: ”Tills det bittra slutet kommer vi att emotsätta oss varje åtgärd eller rörelse
som skulle ha en tendens att skapa social jämlikhet och blandning av raserna i våra delstater.”
President Johnsons skicklighet som lagstiftare och hans status bland kongressledamöterna – han var före detta
majoritetsledare i senaten – var en bidragande faktor till att den historiska lagen till slut ändå blev antagen.
Allmänhetens inställning till segregering hade hunnit förändras och Civil Rights Act hade brett folkligt stöd, en
anledning till att lagen röstades igenom trots det hårda motståndet från vissa sydstatspolitiker.
Civil Rights Act må ha varit medborgarrättsrörelsens kröning, men den förändrade knappast samhället över natt.
”Mycket kan göras, och mycket måste göras”, skrev president Johnson till Martin Luther King efter att lagen
hade antagits. För medborgarrättsrörelsen innebar nyordningen också ett identitetsdilemma.
– Efter 1964 var frågan ”vad gör vi nu?”. Vill vi skapa kaos eller gemenskap? Martin Luther Kings läger tyckte
att man nu skulle försöka se till så att samhället levde upp till lagarna, medan andra började förespråka svart
nationalism eftersom de tyckte att svarta ändå inte kunde införlivas i det amerikanska samhället, säger Charles
McKinney, professor i modern amerikansk historia på Rhodes College.
Den militanta nationalismen, som bland annat kom till uttryck i organisationen Svarta pantrarna, blev dock en
marginell företeelse. Efterträdare till Martin Luther King, framförallt Jesse Jackson, har försökt fortsätta hans
kamp, men någon samhällsomvälvning har det inte blivit. Varför? Vid Kings död 1968 hade
medborgarrättsrörelsen uppnått sina viktigaste mål.
Att läsa: King – Pilgrimage to the Mountaintop (2008) och The Struggle for Black Equality, 1954–1992(1993)
av Harvard Sitkoff samt Ring Out Freedom! – The Voice of Martin Luther King Jr and the Making of the Civil
Rights Movement (2003) av Fredrik Sunnemark.
Pastorn som blev kampens ledare
Fyrtio år efter sin död 1968 är Martin Luther King, eller »Dr King» som amerikanerna kallar honom, fortfarande
medborgarrättsrörelsens mest inflytelserike företrädare. King föddes i Atlanta, Georgia, i januari 1929.
Hans förnamn tillkom inte av en slump. Egentligen hette han Michael, precis som sin far som var baptistpastor,
men när Michael Sr 1934 besökte världskongressen för baptistpastorer i Berlin blev han så tagen av att vara i
Martin Luthers hemtrakter att han bestämde sig för att ändra både sitt och sonens förnamn till Martin Luther.
Martin Luther King Jr blev sedermera även han baptistpastor samt doktor i systematisk teologi.
När Rosa Parks 1955 inledde bussbojkotten i Montgomery hade den då 26-årige King för kort tid sedan anlänt
som pastor till staden. Eftersom han var ny på orten och ännu inte hade haft några dispyter med stadsledningen
ombads han av svarta ledare att leda aktionen.
Snart hade protesten utvecklats till en allmän bojkott av busstrafiken av stadens svarta, varpå King och över
etthundrafemtio andra bojkottdeltagare häktades. King själv hamnade i fängelse. Polisens handlande var dock
kontraproduktivt: snart var pastorn med den feno-menala talargåvan känd över hela landet.
King etablerade sig snabbt som en man som kunde få svarta att engagera sig i medborgarrättsrörelsen, och vita
att acceptera dess idéer. Och han hade något som NAACP:s likaledes skickliga oratorer inte hade: han var pastor.
– Det fick honom att verka säkrare än till exempel svarta politiker och fackförenings-företrädare. På ett mycket
intelligent sätt klädde han sina tal i referenser till Bibeln och konstitutionen, säger professor Harvard Sitkoff,
som kom ut med en ny biografi om King tidigare i år.
– Men det var inte bara Kings förtjänst att medborgarrättsrörelsen blev så framgångsrik. Flera organi-sationer,
bland andra NAACP och Core, var enormt viktiga.
Det är heller ingen slump att King och flera andra pastorer fick ledande roller i den allt starkare rörelsen: svarta
predikanter var – och är – ofta betydande auktoriteter även utanför kyrkan. 1957 grundade King och ett antal
kollegor Southern Christian Leadership Conference, som blev en grundpelare i medborgarrättskampen.
1964 mottog Martin Luther King Nobels fredspris. Hans berömda tal vid marschen till Washington året före, när
över en kvarts miljon människor samlades för att bland annat protestera mot rassegregeringen, är historiskt. King
hade blivit medborgarrättsrörelsen personifierad och dess de facto-ledare.
Men han var inte okontroversiell. I synnerhet efter att Civil Right Acts antagits engagerade han sig mot sociala
orättvisor, inte bara segregering och rasism, och protesterade även mot Vietnamkriget. FBI misstänkte att både
King och medborgarrättsrörelsen hade kommunistsympatier och avlyssnade hans telefonsamtal. Radikala svarta
ansåg samtidigt att han var för eftergiven gentemot både Washingtons politiker och landets vita.
På det personliga planet hade King också sina brister: det talades om utomäktenskapliga affärer, och många år
efter hans död bekräftade Boston University, där han hade doktorerat i teologi, att han hade plagierat delar av sin
avhandling.
1968 började sophämtarna i Memphis strejka och konflikten utvecklades snart till en allmän protest mot sociala
orättvisor. King reste dit i slutet av mars och trots nya dödshot återvände han en tid senare. Den 4 april var han
bjuden på middag hos en pastor med familj i Memphis. King stod på balkongen för att vinka till människorna
nedanför när skotten mot honom avlossades. Han dog samma kväll.
Fakta Jim Crow-lagarna
»Jim Crow» började användas som en allmänt nedsättande benämning på en svart person i USA under första
delen av 1800-talet. Uttrycket uppstod när den engelskfödde sångaren Thomas Dartmouth »Daddy» Rice med
svartmålat ansikte började uppträda med sången »Jump Jim Crow». I en rad sketcher i de så kallade
minstrelshowerna – som oftast innebar att vita uppträdde sminkade som svarta – som växte fram under 1830talet förekom sedan den lantlige Jim Crow. Uttrycket, som kom att bli synonymt med rassegregation, användes
bland annat på raslagarna i USA.
Elisabeth Braw rapporterar för Metro International från Kalifornien.
Publicerad i Populär Historia 11/2008
