Kommunikationsartefakt utan display och tal
IT-Universitetet | MDI Interaktionsdesign | Designmetodik 3p | Det lilla projektet | ht2003
Grupp 1
Jonas Eklund
Linus Kjellqvist
Anneli Olsen
Paula Phillips
Inledning
I Det Lilla Projektet fick vi till uppgift att göra en konceptuell skiss av ett nytt
kommunikationsverktyg. De givna begränsningarna var att verktyget inte fick använda
sig av tal eller en display.
I framtagandet av den konceptuella skissen fick vi fyra metoder att tillgå. Metoderna
fanns presenterade på fyra kort som tilldelades gruppen i starten av projektarbetet. Varje
metod föll under en särskild kategori. Metodkategorierna var följande:
Learn, skaffa och analysera information för att få insikter och kunna identifiera
monster.
Look, observera människor för att se vad de gör snarare än vad de säger att de gör.
Ask, involvera människor för att få fram relevant information.
Try, testa och skapa simuleringar för att bättre förstå människor i användarsituationen
och för att kunna utvärdera vår design.
Det fanns möjligheter att modifiera metoderna ifall de ansågs svåra att tillämpa i
projektarbetet.
Syfte
Vi började arbetet med att spåna fram ett koncept och användningsområde för
kommunikationsverktyget. Eftersom vi hade vissa begränsningar (ej tal eller display)
kom vi ganska snart in på ett tämligen annorlunda spår.
Efter ett antal timmar av brainstorming och olika trådar som vi tog upp och släppte, kom
vi på en idé. Istället för att fundera över olika kommunikationssituationer där ett verktyg
kan tänkas användas, kom vi att tänka på alla de situationer då människor inte
kommunicerar med varandra. Alla de situationer där olika människor möts av olika
anledningar, vistas i samma miljö och korsar varandras privata sfärer, utan ögonkontakt
eller någon annan direkt kommunikation (förutom kanske ett tillbakadraget kroppsspråk).
För hur kommunicerar människor med varandra i en hiss eller vid en spårvagnshållplats?
Kan man tänka sig ett kommunikationsverktyg för människor som inte kommunicerar
med varandra?
Vi började ifrågasätta vad begreppet kommunikationsverktyg egentligen innebär.
Traditionellt sätt tänker man ju på ett verktyg som man kommunicerar via, men kan ett
kommunikationsverktyg också vara något som triggar kommunikation? Om man ser på
verktyget som en kanal för kommunikation så förutsätter man nästan ett antal givna
parter i kommunikationen, personer som känner varandra, eller av t ex olika intresseskäl
tar kontakt med varandra. Ser man på kommunikationsverktyget som något som triggar
kommunikation så kan parterna vara för varandra okända och kommunikationen behöver
inte initieras av parterna själva.
Metoder
De metoder som vi skulle praktisera i framtagande av kommunikationsverktyget var
följande:
Historisk analys (Learn)
Denna metod går ut på att jämföra kännetecken för en industri, organisation, grupp,
marknadssegment, eller företeelser i olika utvecklingsfaser. Metoden hjälper till att
identifiera trender och cykler av produktanvändning och kundbeteenden. Dessa mönster
kan därefter projiceras på framtiden.
En dag i livet (Look)
I denna metod katalogiseras de aktiviteter och kontexter som en användare erfar under en
dag. Detta är ett användbart sätt att avslöja oväntade beteenden som är naturliga i de
rutiner och omständigheter människor erfar och befinner sig i, dagligen.
Kamerajournal (Ask)
I denna metod ombeds användaren att föra en skriven och en visuell dagbok över sina
intryck, omständigheter och aktiviteter relaterade till produkten. Denna notationsteknik
utförd av användaren, är användbar i syfte att få användare att avslöja åsikter och
beteendemönster.
Pappersprotoyp (Try)
I denna metod kan designkonceptets grundläggande användbarhet utvärderas genom att
utforma en pappersprototyp. Detta är en bra metod för att visualisera designkonceptet.
Designprocess
Vi har i stort sett följt den givna ordningen för metoderna. Vi började med den historiska
analysen och avslutade med pappersprototyperna. Däremot löpte fotojournalen och ”en
dag i livet” parallellt.
Historisk analys
Eftersom vi inte har en given produkt eller artefakt att utgå ifrån har vi lagt den historiska
analysen på två olika nivåer: För det första ser vi på vilka kommunikationsverktyg det
finns idag för att sammanföra för varandra okända människor (chat, datingprogram) och
för det andra ska vi se på hur människor beter sig idag på offentliga miljöer där de samlas
(t ex busskurer och väntsalar) och i vilka situationer de kommunicerar med varandra i
dessa miljöer.
Historiskt sett har det funnits flera olika metoder för att sammanföra människor. Oftast
har det dock handlat om personer med gemensamma intressen eller personer som till
exempel vill ha en romantisk kontakt. Det har ändå funnits ramar som alla parter varit
överens om. Verktyg för detta kan vara kontaktannonser, annonser för brevvänner, eller
datingprogram på TV. Det finns även exempel på datingapparater som signalerar när
någon som passar ens preferenser befinner sig i närheten. När det gäller chat på Internet
så har det öppnat för en mer förutsättningslös kontakt. Att chatta med någon över Internet
behöver inte innebära att personerna ifråga kommer att träffas eller ens har speciellt lika
intressen. Denna kommunikation är så pass omedelbar och dessutom anonym, vilket gör
att okända människor lättare tar kontakt med varandra, kanske som rent tidsfördriv. Dock
initieras all denna kommunikation av användarna själva.
Idag finns det situationer och miljöer där det inte är riktigt socialt acceptabelt att börja
prata med varandra. Exempel på dessa miljöer är hissar eller vid spårvagnshållplatser där
det befinner sig människor som är okända för varandra. Människorna i dessa situationer
pratar inte med varandra utan de väntar i tystnad på att hissen eller spårvagnen skall
komma. Människor upplever det egendomligt om en okänd person skulle gå fram och
prata med dem. Personen skulle bryta mot de kulturellt oskrivna lagarna d.v.s. att börja
prata med människor i miljöer där vi vanligtvis inte tar kontakt. I ovanstående miljöer
men i andra situationer är det acceptabelt att prata med okända människor. Oftast uppstår
dessa situationer i ens lokala miljö när något förändras och bryter mot det vardagliga.
Dessa situationer skulle kunna vara när det fallit ovanligt mycket snö eller om det
olyckligtvis inträffat en olycka. Kring den inträffade händelsen börjar människor prata
sinsemellan och diskutera vad som hänt. Det inträffar både i negativa och positiva
situationer som t ex när Sverige vann VM-brons i fotboll. Då hoppade fritt främmande
människor ner i fontäner och kramades av glädje. En person som står utanför och
beskådar detta utan vetskap om det inträffade anser det nog vara ett underligt beteende.
I alla miljöer skapar människor kognitiva modeller över vad som skall hända i olika
situationer. Dessa modeller, eller scheman som det även kallas, skapar vi efter våra
erfarenheter. Om en person går till en snabbmatsrestaurang, säg McDonald’s, så går inte
personen och sätter sig vid ett bord utan först går han eller hon till kassan, beställer mat
och betalar. I och med att de flesta snabbmatsställen idag har liknande system som
McDonald’s finns det inte många personer som skulle uppleva detta som något nytt.
Enligt Lundh, Montgomery och Wearn (1992) förbereder vi oss för att ta upp en viss
sorts information när vi beträder miljön. De menar att scheman är ett slags strukturerade
förväntningar som innebär en beredskap för att inhämta viss information snarare än
någon annan sorts information. Alltså med andra ord, människor vet beroende på
kontexten när det är normal för dem att ta kontakt med andra okända människor.
När vi tänkte på vårt kommunikationsverktyg och hur det ska trigga kommunikation
mellan okända människor ville vi få fram precis den effekten som uppstår när något
oväntat inträffar. Kan man låna några av dessa situationers egenskaper och applicera det
på vårt kommunikationsverktyg?
Med hjälp av denna metod, historisk analys, fick vi en bättre uppfattning om vilka
lösningar inom kommunikation som har använts fram till idag. Med hjälp av metoden
fick vi även mer kunskap om hur människor beter sig i vissa situationer. Utifrån
reflektioner kring vår historisk analys, fick vi fram nya tankar och idéer om vilka
egenskaper det tänkta kommunikationsverktyget skulle kunna ha.
En dag i livet
När vi använde oss av denna metod var vi tvungna att utföra vissa modifikationer.
Kategorin ”look”, som metoden faller under, går ju ut på observationer, men vi kände att
vi inte hade tid till att observera en person under en hel dags tid. Istället valde vi att göra
denna metod till ett scenario där en fingerad person följs under en hel dag. Tonvikten har
vi lagt på de olika situationer där han vistas en längre tid i miljöer med främlingar t ex på
spårvagnen eller vid gaten på flygplatsen. Scenariot blev följande:
”Klockan ringer. Snoozar för sjätte gången. Vaknar med ett ryck.
H-vete, skall på kundbesök i Stockholm idag. Springer igenom duschen. Rakar hakan och
after shave. Kostym idag. Vilken slips?
Spårvagnen får gärna komma nu. Fryser om fötterna. De där skorna ser bekväma ut. Undrar
var han köpt dem? Äntligen 6:ans spårvagn. Mycket folk. En sittplats. En kvinna går mot
platsen. Nä, jag behöver inte sitta. Sitt du. Framme nu.
Skönt ingen har kommit till kontoret ännu. Tar en kaffe ur automaten. Var har Daniel lagt
proverna? Kollar vid hans skrivbord. Där är de. Packar ihop.
Sitter på flygbussen nu. Har inte läst tidningen idag. Finns det någon Metro här? Verkar inte
så. Mer folk än vanligt på bussen. En man sätter sig bredvid. Han ler. Jag ler. Tittar ut genom
fönstret. Det regnar. Framme vid inrikeshallen.
Köper en tidning. 30 minuter innan flyget går. Sätter mig vid gaten. Läser att tågstrejken har
börjat. Vilken vacker kvinna! Hon sätter sig mittemot. Hon lossar vänsterskon. Verkar som
hon har skoskav. Fortsätter att läsa tidningen. Smygtittar på henne. Dags att gå ombord.
Trångt i flygstolen. Frukost serveras. Kaffe med kalkonsmörgås. Har samma aftershave som
mannen bredvid. Ett bra val. Vill ha mer kaffe. Mannen bredvid går på toaletten. Ser kvinnan
nu. Vacker. Landning går smärtfritt.
Går mot Arlanda Express. Smidigt. Tåget kommer. Kollar över presentationen. En bra
prototyp. Undrar över deras reaktion. Byter vid T-centralen. Skall mot Kista. Ett original går
förbi. Han har röd fuskpäls och pratar för sig själv. Tar tunnelbanan till Kista Science City. 10
minuter kvar till mötet. Tydligen fler människor som skall dit.
Framför mitt ärende i receptionen. Skriver in mig i besökspärmen. Hänger av mig jackan.
Känner en lätt nervositet. Hoppas det inte syns. Det är klart att det kommer att gå bra. Rättar
till slipsen. Studerar människorna som kliver genom entrén. Undrar vart de är på väg? Slår
mig ner på en stol. En kvinna sätter sig bredvid. Hennes mobil ringer. Jag bläddrar i en
tidning.
Patrik kommer ur hissen med ett leende. Vi sätter oss i ett konferensrum. Eva och Mats
kommer in. Jag presenterar förslaget. Eva nickar gillande. Känner hur självsäkerheten växer.
Deras respons är mycket positiv. De vill arbeta vidare. Bestämmer tid för ett nytt möte. F-n
vad skönt.
Tillbaka till Arlanda via T-Centralen. Har gått om tid innan flyget går. Ringer Daniel på
kontoret. Han blir glad över den goda nyheten. Vi bestämmer att ses senare för en
”afterwork”.
Tar mig till loungen. Det är inte mycket folk. Ser en grupp med fåtöljer borta vid fönstret. De
ser sköna ut. Det finns inga människor där borta. Tar en tidning och går bort. Fåtöljen är
supernice. Vecklar upp tidningen. En person sätter sig mittemot. Jag tittar upp. Det är kvinnan
från i förmiddags. Jag ler. Hon ler tillbaka. Lycka. Hon har nya skor.
Sitter på planet. Kvinnan sitter bakom mig. Inget mer kaffe nu. Måste tänka på magen. Jag tar
te. Piloten pratar. Det är fortfarande regn i Göteborg. Läser flygtidningen för andra gången.
Kan inte koncentrera mig. Landar i ösregn.
Det har hunnit bli mörkt. Kvinnan försvinner in i en bil. Tar flygbussen till stan. Radion är på
i bussen. Lyssnar till nyheterna. Musik nu. Coldplays nya är strålande. Människorna på
bussen sitter tysta. Hoppar av vid Kungsportsplatsen.
Hållplatsen är full med människor. Det är nog en försening. Zickzackar mig förbi människor
mot tidtabellen. Hållplatsdisplayen visar att 3:an borde komma nu. Flyttar mig för att släppa
förbi en ung kvinna. Det är verkligen mycket folk. 3:an kommer nu.
Står som en packad sill. Chauffören kör som en dåre. Vagnen kränger och gnisslar. Luften på
vagnen är dålig. Kan inte se ut för all imma på vagnens rutor. Tittar upp i taket istället. Skall
bli skönt att gå av. Framme i Linnéstaden nu. Får tränga mig förbi människor för att komma
av vagnen.
Luft, vad skönt. Promenerar gatan fram. Är lite sen. Kliver in i på restaurangen. Ser Daniel
vid bardisken. Dricker ett par öl. Talar om dagen. Kistabesöket. Nämner något om den vackra
kvinnan. Daniel berättar om sin dag. Det är inflyttningsfest på lördag. Skön avslutning på
dagen. Ögonlocken börjar bli tunga. Längtar efter sängen. Vi skiljs åt.
Promenerar hem. Lyssnar på telefonmeddelandena. Måste ringa Sara och Pelle imorgon.
Borstar tänderna till slutet av tv-programmet Spaning i New York. Kryper till kojs. Somnar
bums.”
Att göra detta scenario tvingade oss att tänka oss in i alla de ”väntsituationer” som man
kan hamna i dagligen. Detta gav oss idéer om var och hur kommunikationsverktyget
skulle kunna användas.
Fotojournal
Vi skickade ut en tänkbar användare med en digitalkamera för att fotografera olika
situationer av den karaktären som vi tidigare beskrivit. Eftersom vi ännu inte hade någon
konkret idé om hur det tänkta kommunikationsverktyget skulle se ut valde vi att lägga
journalen på den konceptuella nivån. Vi informerade inte personen om vår konceptuella
idé eftersom vi inte ville att denne skulle begränsas av våra tankar. Istället försåg vi
personen med ett antal nyckelord som vi tyckte beskrev de situationer som vi hade tänkt
oss. Det var helt upp till personen att göra sina egna tolkningar av orden. De ord han fick
var; vänta, folksamling, tyst, främlingar och under tak. Personen tog 35 bilder. Resultatet
blev bland annat detta:
Bild 1. Bilder från fotojournalen.
Fotojournalen gav oss mer insikt i hur människor beter sig i exempelvis köer eller på
spårvagnen. Vissa av bilderna var mycket symboliska i det avseendet. Vi såg också hur
inredningar i offentliga miljöer faktiskt fråntar människor den naturliga möjligheten att
starta en konversation (t ex den runda soffön i centralstationen eller sätena i spårvagnen,
se Bild 1).
Vi tycker att denna metod fungerade bra på så sätt att den införde nya tankar från utanför
gruppen. Dessutom var den inte speciellt tidskrävande då det faktiskt var någon annan
som skötte själva fotograferingen. Det som tog tid här var att gå igenom alla bilder och
diskutera dem i gruppen. Det som kan vara nackdelen med denna metod är att den kan
generera väldigt mycket material. Efterarbetet kan då bli väldigt tidskrävande. En annan
nackdel som vi diskuterade innan vi skickade ut personen på uppdraget var att det fanns
en risk att fotografen skulle missuppfatta uppdraget och återvända med foton som inte
gick att använda.
Från koncept till artefakt
Fram till det här stadiet har vi hållit oss på ett mer konceptuellt stadium och inte
diskuterat hur det tänkta kommunikationsverktyget skulle se ut rent konkret. De metoder
vi använt oss av i designprocessen har gett oss många idéer och vi har kommit fram till
följande lösning:
Vi vill realisera kommunikationsverktyget i en uppsättning möbler som ska stå i en
allmän lokal t ex en vänthall av någon sort. Det egentliga verktyget ska bestå av en matta
som är omgärdad av ett antal fåtöljer som är riktade mot varandra och bildar en grupp.
Fåtöljerna ska ha inbyggda sensorer som känner av när någon sätter sig. När minst två
personer har satt sig i fåtöljgruppen händer något efter ett tag. Plötsligt börjar ett mönster
uppenbara sig på mattan mellan fåtöljerna. Mönstret börjar vid en av fåtöljerna där någon
sitter och kryper långsamt fram till en annan fåtölj där någon satt sig. När personerna som
sitter i de berörda fåtöljerna upptäcker mönstret och att det binder ihop dem och deras
fåtöljer blir de förhoppningsvis förundrade och börjar prata om det inträffade.
Pappersprototyp
I kursen Människa-Datorinteraktion sades det att en prototyp kan vara ett sätt att
visualisera designidéer. Detta både mot användaren och designteamet. I vårt fall vill vi
visa ungefär hur vi tänkt att systemet skall fungera för våra designkollegor i klassen.
Eftersom vi fick kortet som behandlar pappersprototyper så har vi byggt upp vårt koncept
i miniatyrformat användandes papper och legogubbar. Vi har sedan fotograferat
prototypen för att illustrera ett händelseförlopp. Eftersom vårt system är dynamiskt men
inte interaktivt krävs att man får se konceptet vid olika tidpunkter för att kunna förstå hur
det fungerar. Bilderna är tänkta att presenteras tillsammans med korta kommentarer så att
man därefter kan få synpunkter från åskådarna. Vi funderade först på att göra en
storyboard, men beslutade sen oss för att istället göra som avhandlas här ovan. Vår
lösning ger en bättre bild av konceptet i och med att man får en känsla av rymd och man
lättare kan tänka sig in i hur det skulle vara att vara på plats då man ser ett fotografi
snarare än en målad bild. En mer traditionell pappersprototyp är ganska statisk. Antingen
är det bara en bild av hur man tänkt att systemet ska se ut eller så kan man interagera lite
med systemet genom att någon förändrar prototypen då användaren gjort något med den
som exempelvis tryckt på en ditritad knapp. Vår lösning, det vill säga en kombination
mellan storyboard och pappersprototyp, tyckte vi passade bättre till det koncept vi arbetat
fram.
Att använda sig av pappersprototyper är bra då de är billiga, lätta att göra och, dessutom,
lätta att förstöra. Man får möjlighet att bygga och förkasta många förslag utan att det tar
alltför mycket tid och resurser. Särskilt då man fortfarande håller sig i närheten av
konceptstadiet är det bra med billiga och snabba prototyper då det är viktigt att inte fastna
för mycket för en lösning på en gång. Även väldigt flummiga idéer konkretiseras och kan
bedömas mer objektivt än om de bara beskrivs i ord. Lösningar som bara finns i ord- och
tankeform kan tyckas ha obegränsade möjligheter. När man byggt en prototyp får man en
mer realistisk bild av vad ett koncept klarar och inte klarar.
Det som kan uppfattas som dåligt med pappersprototyper just är att de är väldigt långt
ifrån det färdiga systemet. Att se något som en bild på ett papper eller som en storyboard
är en milsvid skillnad från att se systemet i verkliga livet. Man reagerar naturligtvis inte
likadant om man får interagera med någonting gjort av papper som man skulle ha gjort
med ett klart system. Om du exempelvis får användartesta en biljettautomat uppbyggd av
post it-lappar upptäcker du inte om knapparna är tröga eller displayen otydlig. Du kan få
en känsla för att funktioner sitter i rätt ordning och på rätt plats, men du får inte en
helhetsbild av systemet då alla knappar sitter på likadana lappar och är ganska svåra att
skilja ifrån varandra.
Slutdiskussion
När vi fick korten diskuterade vi till en början hur korten och de givna metoderna skulle
användas genom projektets gång. Kunde man använda sig av vissa metoder innan man
kommit på själva idén? Vissa av korten förutsatte ju en produkt eller ett koncept och de
var kanske inte till en så stor hjälp i början av designprocessen, i själva brainstormandet
av idéer.
Vi tycker att metoderna var till hjälp under arbetets gång. Till exempel fick vi värdefull
input ur fotojournalen (hur bänkarna var placerade etc), som vi kanske inte hade utfört
om vi inte hade haft de givna metoderna. Även pappersprototyperna var roliga och
intressanta att göra och den metoden kommer vi antagligen använda oss av i framtida
projekt.
Att arbeta med givna metoder på det här sättet var nytt för oss alla och det kunde kännas
lite krystat ibland att integrera metoderna fullt ut i processen. Ibland hade vi kanske en
lös idé redan innan vi använde oss av korten och i dessa fall kunde idéerna konfirmeras
med hjälp av dem. Det positiva med att jobba med korten var att man använde sig av
metoder som man annars kanske inte hade använt.
Vi funderade också på om typen av metoder vi fick tilldelade påverkade själva utfallet av
projektet. Vi har svårt att tänka oss hur projektet hade blivit utan de givna metoderna,
men exempelvis pappersprototypen hade vi aldrig gjort utan korten.
