”Skapandet av människor som är ’socialminded, som är aktivt intresserade av
gemensamma angelägenheter, har förmåga av eget kritiskt tänkande […] som är
inställda på kooperation med andra människor för att åstadkomma behövliga
samhälleliga reformer. Kort sagt, att gynna bildandet av en demokratisk
människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med
social ansvarskänsla.”
Uno Åhren 1945, bilaga till SOU XX
Per Hasselberg är en samtidskonstnär som intresserar sig för de Större
sammanhangen. Han använder enskilda företeelser i dagligt liv och boende
som viktiga medel för att nå en högre visdom om vad som bygger det stora
maskineriet: en miljonprogramslägenhet för att förstå samtidsmänniskan. En
tvättstuga för att undersöka hur den interagerar med sina medmänniskor.
Stadens offentliga rum och hur vi rör oss i det, vad det säger om staden?
Vad säger det om oss? Om vårt kollektivt tänkande, där staden är centrum,
som idé, dess tillkomst och tillämpning.
I det konceptuella arbetet är processen för att nå en sådan djupare inblick
kanske det viktigaste, det konstnärliga arbetet i sig snarare än den
slutgiltiga produkten. Ofta finns heller inget uttalat mål med resan,
därför blir vägen desto viktigare. I arbetet med Konsthall C tydliggörs
detta, eftersom konstverket i det fallet består av själva platsen, där
konsten hela tiden byts ut och förändras. Utställningarna och projekten
skiftar. I takt med att Hökarängen förändras gör konsthallen också det på
ett naturligt sätt, genom samarbetet med Stadsdelsrådet. Detta samarbete
är, förutom att vara unikt som konstnärligt grepp också ett typexempel på
en viktig beståndsdel i det konceptuella arbetet, nämligen att skapa
nätverk. De institutionella liksom de rent fysiska, mänskliga mötena blir
betydande då de färgar resan och ibland har förmågan att styra den i olika
riktningar. I samtalen med andra människor kan nya idéer formas och
pågående projekt kan få oväntade vändningar. Med Småstugebyrån får vi ett
annat bra exempel på just detta. I arbetet ingår att föra betydande
instanser såsom byggherrar, hyresvärdar och samhällsplanerare till samråd.
Att vidta en sådan, rent praktisk åtgärd är att ta konsten ett steg längre.
Att driva den från tankestadiet till en faktisk realisering.
Och Per befinner sig ofta någonstans i gränslandet mellan fiktionen eller
den utopiska idén och de rent praktiska samhällsåtgärderna. Han ger sig in
i bostadspolitiken och arbetar hela tiden aktivt för att inte bara belysa
problemen, utan också ta itu med dem. Hans tillvägagångssätt är minst sagt
nyskapande och sträcker sig längre än tanke och diskussion. Han använder
den egna drivkraften för att på ett konkret sätt ”kliva in i” de
samhällsfrågor han intresserar sig för. Han experimenterar där med de
sociala strukturernas funktion, form och sammanhang. Hans ifrågasättande
tar ofta grund i direkt självupplevelse, kroppsligt placerar han sig själv
i det rum han väljer att undersöka, såsom en husvagn eller gångtunnel.
Hans konst kan också betecknas som samhällskritisk med särskild betoning på
stadsplanering och boendepolitik. Den tar fasta på rådande strukturer och
ifrågasätter deras självklarhet, uppmärksammar de roller som samhället
tilldelat oss och de orättvisor som uppstår som följd. Konsten, liksom Per
själv värnar ofta om de utfrysta, de som befinner sig i samhällets utkant,
de hemlösa liksom de inlåsta, de som saknar boende och de som sitter
instängda i sina ”demokratiskt” formade hem.
Per är därmed lite av en anarkist. En busunge. Med en förvånande god
förmåga att skapa engagemang och stöd för sina projekt i de mest skiftande
sammanhang. Men vad vill han, egentligen? Hjälpa de som hamnat avsides, se
hur långt han kan driva en idé, eller helt enkelt bara gå emot rådande
strukturer och ordning, skapa oreda? Var befinner sig Per Hasselberg själv?
Som en av de trådar som löper genom konstnärskapet finns resandet och
byggandet av bon, motsättningen mellan att färdas, och att slå sig ner. Att
vara i rörelse men också att bosätta sig. Den mänskliga resan och sökandet
efter ett hem. Att konkret inordna sig i en struktur eller bryta upp den.
Drivkraften kan synas högst personlig, då i det konstnärliga projektet inte
bara ligger att förflytta eller sätta tankar om samhället i rörelse, utan
också inbegripes den egna konkreta förflyttningen och bosättningen, sin
egen mänskliga resa och kanske också det symboliska sökandet efter ett hem.
Det når därmed en större allmängiltighet.
Siri Elfhag, 2010
