Örebro Universitet
HumUS-akademin
Argumentationsstrategier
- En komparativ studie av logik, dialektik, retorik
och eristik
C-uppsats
Retorik
Handledare Anders Eriksson
Skriven av Rikard Gard
1 Inledning .............................................................................................................................. 2
1.1 Syfte ............................................................................................................................................ 2
2 Teoretiska utgångspunkter ............................................................................................. 3
2.1 Tidigare forskning .................................................................................................................. 9
3 Metod och material ........................................................................................................ 10
4 Analys ................................................................................................................................ 12
4.1 Logik.........................................................................................................................................12
4.1.1 Argumentationsstrategi ............................................................................................................ 12
4.1.2 Argumentationstaktik................................................................................................................ 13
4.1.3 Argumentationsteknik............................................................................................................... 15
4.1.4 Legitimeringsfas ......................................................................................................................... 16
4.2 Dialektik ..................................................................................................................................17
4.2.1 Argumentationsstrategi ............................................................................................................ 17
4.2.2 Argumentationstaktik................................................................................................................ 18
4.2.3 Argumentationsteknik............................................................................................................... 19
4.2.4 Legitimeringsfas ......................................................................................................................... 21
4.3 Retorik .....................................................................................................................................22
4.3.1 Argumentationsstrategi ............................................................................................................ 22
4.3.2 Argumentationstaktik................................................................................................................ 23
4.3.3 Argumentationsteknik............................................................................................................... 26
4.3.4 Legitimeringsfas ......................................................................................................................... 28
4.4 Eristik.......................................................................................................................................29
4.4.1 Argumentationsstrategi ............................................................................................................ 29
4.4.2 Argumentationstaktik................................................................................................................ 30
4.4.3 Argumentationsteknik............................................................................................................... 31
4.4.4 Legitimeringsfas ......................................................................................................................... 33
5. Diskussion........................................................................................................................ 34
6 Slutsats .............................................................................................................................. 41
7 Sammanfattning ............................................................................................................. 42
8 Källförteckning ............................................................................................................... 42
1
1 Inledning
I mina retorikstudier har jag läst om retorikens skiftande roll i samhället och de olika
skolorna som försökt definiera den och proklamera vad som tillhör retorikens domän
vilket har skapat en ambivalens i mitt tänkande i vad jag själv anser att den är. Många
akademiker och stora författare har ju varit så övertygande i vad dess domän är.
Sokrates som säger att den inte söker sanningen och därför bara är en form av
smicker, Gorgias som säger att den är allt då ordet är makt och avgör vad sanningen
är, Aristoteles som började systematisera och tydligt definiera dess studieobjekt,
Chaim Perelman som inkorporerade dialektiken i retoriken och Kenneth Burke som
introducerade retoriska analysverktyg ämnade för att finna motiven bakom texter.
För mig kommer retoriken alltid ha sitt primära syfte att tala, rhetor betyder ju en som
talar. Men jag funderar ofta på vad dess studieobjekt egentligen är och här har jag
insett en sak, de flesta använder sig av normativa definitioner vilket innebär att man
definierar hur ett begrepp bör användas. Med mitt arbete har jag därför ett
underliggande motiv vilket är att ge min definition av vad retoriken borde vara.
En tydlig distinktion är viktigt för att veta vad det är man håller på med och det är vad
den här uppsatsen handlar om. Det här arbetet är ett sätt att strukturera fyra olika
argumentationsteorier i ett konceptuellt ramverk som jag skapat i syfte att jämföra
dem och undersöka deras förhållanden till varandra, men även för att få utveckla mitt
kreativa tänkande. Det är ett försök att finna nya sätt att kategorisera de olika
teoretiska begreppen som finns i en tydlig hierarkisk ordning för att göra de olika
argumentationsteorierna mer lättöverskådliga.
Det här är alltså ett arbete som försöker finna ett sätt att sammanbinda de olika
skoldisciplinerna inom olika argumentationsteorier och den bro som söker binda
samman dessa discipliner är strategiernas bro. Tanken är att denna bro ska visa hur de
olika argumentationsteorierna förhåller sig till varandra. Även underlätta att åka
mellan de olika teorierna utan att köra vilse. Med det menar jag att genom att se till
strategibegreppet för att förklara olika argumentationsteorier ges ett nytt sätt för att
kategorisera och tydliggöra varje argumentationsteoris egentliga begreppssfär. Något
som skulle kunna underlätta samarbetet mellan olika skoldiscipliner som studerar
nästan samma studieobjekt men endast med en marginell skillnad.
1.1 Syfte
Syftet med den här uppsatsen är alltså att undersöka fyra olika argumentationsteorier
och se hur dessa förhåller sig till varandra, de fyra olika argumentationsteorierna är
logik, dialektik, retorik och eristik. Uppsatsens karaktär är teoriutvecklande och
begreppsutredande då jag använder mig av ett oprövat konceptuell ramverk och då jag
försöker förklara vad olika begrepp innebär.
För att undersöka de olika begreppen har alltså en normativ modell skapats utifrån
antagandet att begreppen strategi, taktik och teknik kan fungera som konceptuellt
ramverk för att ställa de olika argumentationsteorierna mot varandra på ett metodiskt
sätt och utifrån det konceptuella ramverket jämföra de olika argumentationsteorierna.
Det konceptuella ramverket kan förklaras som ett tankemönster eller tankefilter som
fylls med innehåll från de olika argumentationsteorierna och då bildar en specifik
argumentationsstrategi beroende på vilken teori man utgår ifrån. Det konceptuella
2
ramverket kan ses som en hypotes för att kategorisera och strukturera, i ett nytt
hierarkiskt system, olika argumentationsteorier och kan förklaras med metaforen att
man har en tom låda bestående av begreppen strategi, taktik och teknik, vilket är det
konceptuella ramverket. Det ramverket fyller man med teoretiskt innehåll som
kommer från argumentationsteorierna. Det blir då en packlåda, flyttlåda eller soplåda
beroende på vad man fyller dem med, vilket då skapar exempelvis den logiska
strategin eller den dialektiska strategin, alltså argumentationsstrategierna. Då det finns
tvetydigheter i vad som utgör argumentationsteoriernas egentliga studieobjekt är
denna uppsats även normativ i den mån att den tar ställning till vad som tillhör dessa
argumentationsteoriers egentliga grund.
Den forskningsfråga jag ställt mig är: Hur kan ett konceptuellt ramverk av
argumentationsstrategier fungera för att undersöka den teoretiska begreppssfären av
olika typer av argumentationsteorier?
För att besvara denna fråga ställer jag mig ytterligare frågor som fungerar som en röd
tråd genom uppsatsen för att forma dess struktur men samtidigt är de viktiga bitar för
förståelsen av min forskningsfråga, dessa frågor är följande:
Vad utgörs det konceptuella ramverket av?
Hur förhåller sig argumentationsteorierna till det konceptuella ramverket?
Hur förhåller sig argumentationsstrategierna sig till varandra?
2 Teoretiska utgångspunkter
Ett argument är att ge ett skäl för ett påstående; det är att ställa upp premisser som
leder till en slutsats eller att ställa upp axiom, vilket är en självklar sanning, som leder
till ett teorem, vilket ses som ett bevisat påstående inom logiken. Ett argument är
enligt min definition inte nödvändigtvis en social företeelse utan ett argument är ett
begrepp som kan användas inom olika discipliner och kan därför få en social karaktär
eller sakna social karaktär beroende på vilket fält den används i. Med det menar jag
att ett argument får sin karaktär beroende på var och hur det används och ett argument
som används i en tankeprocess skiljer sig från ett argument av social karaktär. En
argumentation kan vara ett eller flera argument kopplade till någon form av
ståndpunkt/slutsats, men det kan även vara med sig självt eller i en social kontext.1
Ser man till denna definition av argument blir begreppet argument alltså mer
allmängiltigt och dess användningsområde blir större vilket gör att det även kan
omfatta logiken som en argumentationsstrategi.
Vad argumentationens utgångspunkt är och vad dess inneboende egenskaper utgörs
av beror på vilket syfte vi ställer upp; de syften jag ämnar utgå ifrån i denna uppsats
är bevisa, resolvera, påverka och manipulera. Respektive syfte följs av en
argumentationsteori och hur respektive syfte förhåller sig till argumentationsteorierna
och vad de innebär kommer förklaras inom kort men först en presentation av det
konceptuella ramverket och hur det kommit till.
Det konceptuella ramverket, den normativa modellen, består av tre olika
abstraktionsnivåer där varje abstraktionsnivå är baserad på de välkända begreppen
1
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 2
3
strategi, taktik och teknik där taktik och teknik ingår i själva strategibegreppet. Jag har
hämtat definitionen av dessa tre begrepp ur Nationalencyklopedin och Wikipedia och
utifrån det omformat det till ett ramverk som kan appliceras på argumentationsteorier.
Användningen av Wikipedia kan vara bra för det topiska tänkandet men bör inte som
giltig litteraturreferens. En vanlig uppfattning av strategier och dess underordnade
begrepp är att det handlar om krig. Men denna användning av begreppet strategi kan
sägas ha urholkats med tiden och numera används strategibegreppet exempelvis även
inom kognitionsforskning där begreppet strategi innebär en metod för att applicera
olika tankeoperationer för att uppnå ett mål i tanken.2 Man kan alltså se strategi som
ett ord tillhörande stridskonsten, en verbal krigskonst eller ett ord som fungerar som
ett sätt att förklara specifika tillvägagångssätt där tillvägagångssättet utgörs av olika
abstraktionsnivåer i en hierarkisk ordning.
Argumentationsstrategi - Ett långsiktigt övergripande tillvägagångssätt för att planera
och genomföra en argumentation där syftet med argumentationen styr vilken strategi
man bör välja och innehållet i strategin styrs av dess omgivning. De element som
utgör en argumentationsstrategi är syfte, övergripande tillvägagångssätt,
förhållningsregler, taktik och teknik. En strategi är antingen av direkt natur, som
innebär ett direkt tillvägagångssätt som inriktas på syftet, eller av indirekt natur som
innebär ett indirekt tillvägagångssätt som successivt genomför taktiker i mindre
omfattning; man smyger fram sin tes genom subtila argumentationer.
Förhållningsregler omfattas av etiska och/eller vetenskapliga utgångspunkter, krav
som ställs på strategins genomförande samt riktlinjer i hur man bör tillämpa sig av
respektive strategi.3
Argumentationstaktik – Konsten att ställa upp argument till en argumentation anpassat
efter situationens krav där taktiker bör ses som ett planmässigt tillvägagångssätt för
att uppnå ett delmål för att uppnå det större syftet. Varje taktik utgörs av dels en
generell form som säger något om vad metoden går ut på men även av taktiska
element som är specifika tillvägagångssätt som pekar ut riktningen i hur argumenten
bör formas eller hur den kan analyseras. Taktikbegreppet kan utgöras av en
analyserande eller producerande sort vilket innebär att man kan använda taktiker för
att analysera en diskurs men även för att skapa en diskurs. Karaktären av de taktiska
elementen är antingen offensiv vilket innebär att man angriper en argumentation,
objektiv vilket innebär att man undersöker en argumentation eller defensiv vilket
innebär att man försvarar en argumentation. För att på bästa sätt kunna tillämpa sig av
taktiker måste man ha en viss uppfattning om den retoriska situationen eller den
argumentativa diskursens innehåll. Utöver detta talar krigskonsten om tre viktiga
principer vilket är kraftsamling, överraskning och handlingsfrihet. Dessa tre begrepp
kan även användas inom argumentationens sfär då det kan handla om att fokusera på
en viss länk i argumentationskedjan, överraska sin motståndare med oväntade
argument för att överrumpla eller en taktik som förutsätter förberedda resurser i form
av extra argument som används ifall situationen ändras och man måste ändra sin
ursprungliga argumentationsdiskurs. En passande distinktion mellan taktik och
http://www.ne.se.db.ub.oru.se/lang/strategi, 2011-06-09
http://sv.wikipedia.org/wiki/Strategi, 2011-06-13
http://www.ne.se.db.ub.oru.se/lang/strategi, 2011-06-13
2
3
4
strategi är ett citat hämtat från Wikipedia: ”Strategi är konsten att vinna ett krig, taktik
är konsten att vinna ett slag.”4
Argumentationsteknik – Medel för att uppfinna, transformera eller applicera argument
i syfte att genomföra en taktik; ett ändamålsriktat och standardiserat handlingssätt.
Det finns ett nära samband mellan taktiska element och argumentationstekniker men
där taktiska element är av generell karaktär är argumentationstekniker av specifik
karaktär. Argumentationsteknik är den tredje abstraktionsnivån som i sin tur är
underordnad argumentationstaktiken; varje taktik använder sig av minst en teknik.5
Logik
Logiken tar sitt avstamp i Aristoteles skrifter som går under namnet analytics, som är
ekvivalent med dagens definition av logik. Aristoteles delar in argument i tre olika
typer vilket är demonstrativa, dialektiska och retoriska, där demonstrativa argument
klassas som uppenbart sanna.6 Härledningarna av slutsatserna är alltså giltiga
inferenser där teorin motsvaras av just logik. Logiken kallas inom vissa discipliner för
formell logik för att den formaliserar språket till kedjor av sammanlänkade
påståenden som skalat bort det konkreta innehållet i den sats som den behandlar.7
Syftet med att tillämpa sig av logik är att bevisa och för att konstruera ett absolut
bevis är en total formalisering av ett deduktivt, induktivt eller abduktivt system
nödvändigt.8 Viktigt att understryka är att det är det generella tillvägagångssättet för
att skapa ett bevis som hanteras i denna uppsats, det finns vetenskapsgrenar som
använder sig av sofistikerade tekniker i form av experiment för att bevisa
förhållanden men detta är specifika vetenskapsgrenar, logiken som sådan är
allmängiltig och dess strategi, taktik och teknik är applicerbar inom alla sorters
vetenskapliga discipliner.
Då logik är ett underliggande tankemönster som berör sambandet mellan påstående
och slutsats kan logiken placeras i olika kontexter och logik handlar egentligen inte
om hur vi faktiskt gör slutledningar utan den riktar in sig på giltigheten i våra
slutledningar.9 Dock används begreppet logik på olika sätt av olika personer. Kaj
Hansens förklarar logik som ”Logik har med tänkande att göra. Tänker man logiskt,
tänker man rätt. Tänker man ologiskt, tänker man fel”10 men det är inte den aspekten
av logik som de flesta argumentationsdiscipliner utgår ifrån utan den aspekten bör
snarare ses i samband med kognitiva vetenskaper då den handlar just om det
mänskliga tänkande som jag skulle vilja påstå vi förstår väldigt lite av.
Om vi ser till den formella logiken så befinner den sig i en strukturell kontext och
med det menar jag att den är skapad av den retoriska situationen men har reducerats
http://sv.wikipedia.org/wiki/Taktik, 2011-06-13
http://www.ne.se.db.ub.oru.se/lang/taktik, 2011-06-13
5 http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsteknik, 2011-06-13,
”teknik” – Filosofi Lexikonet (1988), s 541
6 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 33
7 Hellspong (1995), s 5
8 Nagel & Newman (1958), s 26
9 Prawitz (2001), s 23
10 Hansen (2003), s 9
4
5
till att endast existera i en idévärld som är härledd och konstruerad från verkliga
situationer. Man bortser från vissa element av den retoriska situationen som inte är
relevanta för logikens frågeställningar. Matematiken kan ses som en typ av formell
logik som befinner sig i en strukturell kontext då den bygger på teorem som endast
existerar i den mån vi själva skapar dem. Den strukturella kontexten kan ses i
samband med konstruktivismen som säger att matematisk kunskap är syntetisk a
priori och beror på konstruktionen av matematiska objekt i den rena rums- och
tidsåskådningen. Alltså att en argumentation endast befinner sig i en kontext där
sociala element inte utgör någon värdering av argumentens validitet; det är endast
strukturen som analyseras, inte förhållandet till mänsklig evaluering.11
I Aristoteles analytics beskriver han noggrant logikens huvudverktyg vilket är
syllogismen. En syllogism består av minst två påståenden och en slutsats, ett exempel
på detta skulle vara det klassiska textboksexemplet:
(1) Alla människor är dödliga
(2) Sokrates är en människa
(3) Sokrates är dödlig (konklusion)12
Den moderna logiken så som den formats genom åren söker numera skapa ett
universellt språk som kan användas för att förstå vårt naturliga språks, eller andra
vetenskapliga systems, underliggande struktur. Den moderna logiken använder sig av
satslogiska konnektiv där exempelvis ordet och betecknas med symbolen , samt
eller med symbolen
.13 Satskonnektiv är alltså nyckelord som binder samman
meningar med varandra till ny sats.
Anledningen till att översätta det naturliga språket med symboler som alltid motsvarar
samma sak är att skapa ett system som inte ska gå att tolka, där symbolerna endast har
en betydelse. Om man ser mellan fingrarna lite grann kan man se en analog likhet
med det juridiska språket som även det syftar till att vara fritt från tolkningar.
Dialektik
Dialektiken är en samtalskonst. För att förtydliga vad det innebär så är ett samtal en
formell diskurs med en annan part utan emfas på åsiktsutbyte.14 Platons definition av
dialektiken binds samman till dialogen, samtalet. Dialektiken är ett uttryck för
konsten att föra ett samtal men för sakens skull, inte för ens egen. Metoden bygger på
frågor och svar mellan samtalsdeltagarna för att bryta ner och överskrida åsikterna,
för att nå antingen den relativa sanningen eller den objektiva sanningen, beroende på
vilka premisser som dialogen vilar på. Aristoteles å sin sida förklarar dialektiken som
en metod som utgår ifrån allmänt accepterade åsikter, den tar sin utgångspunkt i
åsikter som är sannolika. Oavsett vem man väljer att se till för att förklara dialektik så
är dialektiken grundad i ett samtal som bygger på att båda parter är delaktiga och kan
följa med i resonemanget, lite hårddraget kan man säga att det krävs en viss
intellektuell kapacitet för att kunna argumentera dialektiskt.15
”konstruktivism” - Filosofi Lexikonet (1988), s 302
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 36
13 Prawitz (2001), s 13
14 ”samtal” – Norstedts plusordbok (1997), s 954
15 ”dialektik” - Filosofi Lexikonet (1988), s 112
11
12
6
Den moderna dialektiska teorin som jag utgår ifrån är pragmadialektiken och jag
utgår ifrån pragmadialektiken som en representant för dialektiken. Det är viktigt att
notera att vissa anser att dialektiken skiljer sig från pragmadialektiken men jag ser
pragmadialektiken som en systematiserad variant av dialektiken, alltså att den
fortfarande utgår ifrån samma premisser som den äldre dialektiken bara att den
numera är noggrant detaljerad och mer strategiskt inriktad. Pragmadialektiken har ju
utformat den kritiska diskussionsramen utifrån bl.a. det sokratiska idealet.16
Vidare ser jag till Platons och Sokrates användning av dialektik som styrt av dess
syfte vilket var att finna sanningen. Pragmadialektikens syfte är att resolvera, lösa en
meningsskiljaktighet, vilket innebär att syftet är att kunna avgöra vem som har rätt
eller, om så är fallet, nå en konsensus i huruvida meningsskiljaktigheten vilar på två
helt skilda sätt att se och uppfatta världen på. Det här kan liknas vid att söka
sanningen som den äldre dialektiken hade som funktion enligt Platon. För att kunna
göra detta ställer pragmadialektiken upp regler för en kritisk diskussion som fungerar
som en normativ modell för att kunna resolvera en meningsskiljaktighet, samt ett
allmängiltigt tillvägagångssätt för att genomföra dialogen på.17
Retorik
Aristoteles förklarar retoriken som förmågan att finna de möjliga vägarna för
övertygelse eller övertalning genom talet.18 Han var den person som först
systematiserade retoriken och försökte sig på att strukturera dess olika
användningsområden. Nästan allt av den moderna retoriken är hämtat från Aristoteles
skrifter antingen direkt eller indirekt via andra författare som i sin tur tolkat
Aristoteles verk. Han delade bl.a. in retorikens olika typer av tal i tre olika genrer: (1)
genus iudiciale, vilket är juridiska tal där man dömer eller friar. (2) genus
deliberativum, vilket är tal där man överlägger eller rådslår. (3) genus demonstrativum
eller den epideiktiska genren vilket innebär tal där man hyllar eller fördömer någon
eller något.19
Retorikens viktigaste element är dess förhållande till publiken eftersom retoriken
handlar om att finna vägar för att påverka publiken. Förhållandet till publiken
fungerar som så att talaren har något den vill säga till en annan och för att
åstadkomma detta tar retoriken sin utgångspunkt i doxa, vilket är de föreställningar,
värderingar och åsikter som publiken har. Vidare för att lyckas med att påverka
publiken i önskad riktning behandlar retoriken kairos som handlar om den aktuella
och specifika situationen, kairos kan utvecklas mer ingående men ett sätt att göra det
kortfattat är att förklara den som timing; för att övertyga måste man tima sitt budskap
och finna de rätta ögonblicken för att maximera chansen att nå ut. Doxa och kairos är
intrikat sammankopplade då det rätta ögonblicket bygger på publikens doxa.20
Sedan bygger förhållandet till publiken på talarens decorum: förmågan att anpassa sig
till situationen och publiken. Ett ytterligare begrepp som retorikens teori ställer upp är
van Eemeren & Grootendorst (2004), s 57
Ibid. s 21f
18 Aristoteles (2007), Bok 1, Kapitel 2, vers 1
19 Ibid. Bok 1, Kapitel 3, vers 1ff
20 Lindqvist (2008), s 49
16
17
7
vad de gamla grekerna benämner som to dynaton, vilket berör talarens behov av att
måla upp en bild till sina åhörare som visar hur någonting skulle kunna vara, en bild
av det möjliga.21
Som talare har man tre plikter att förhålla sig till för att nå ut med sitt budskap.
Movere vilket är att beröra publiken, docere vilket är att lära ut och delectare vilket är
att behaga. Sedan har man även tre former av bevisning som är ethos, pathos och
logos.. Retoriken har utöver detta etiska förhållningsregler som vilar på Quintilianus
vir bonus princip som innebär att man är en god person som följer moraliska krav.
Den kan sägas utgöra ett etiskt ramverk om vad man får och inte får göra för att
påverka sin publik. Denna aspekt förklaras mer ingående i analysdelen under
strategibegreppet.22
En senare utveckling av retoriken i Perelmans Retorikens Imperium har kommit att
väva samman dialektiken med retoriken för att forma den ”nya retoriken”. Andra
utvecklingar har gjort att retoriken har inkorporerat analytiska och evaluerande
element som studieobjekt i sin forskningsdisciplin i syfte att förstå och tolka olika
diskurser.23 Analysmetoder som består av att man söker nyckelord eller dissekerar en
diskurs för att förstå olika underliggande strukturer som kan säga något utöver det
som framställs explicit. Ett exempel är Kenneth Burkes pentadanalys som söker finna
det underliggande motivet bakom en given diskurs.24
Eristik
Eristiken är en konst som följt med sedan antika Greklands storhetstid där eristike
techne är strid- eller diskussionskonst och den beskrivs som konsten att använda
logiska spetsfundigheter på ett polemiskt sätt.25 Aristoteles berör eristik i sina skrifter
kring sofistiska vederläggningar där han beskriver eristik som en sofistisk
debattkonst.26 Han beskriver även en syllogism som eristisk om det är fallet att
slutsatsen härleds från vad som anses vara generellt accepterade ståndpunkter som de
facto inte är generellt accepterade ståndpunkter.27 Eristiken kan därför sägas vara
konsten att bedra, manipulera, ifall man lyssnar till Aristoteles förklaring av eristik.
Det bör dock tidigt poängteras att det finns ett nära samband mellan eristik och
dialektik så som den utformades i dess begynnelse28, men där dialektiken handlar om
att lösa en meningsskiljaktighet handlar eristiken om att vinna en debatt.
Om man går tillbaka ca tvåhundra år i tiden finner vi Schopenhauer, som utgått ifrån
Aristoteles skrifter och Schopenhauers synsätt på eristik är att ”Eristik är konsten att
debattera på ett sätt så att man alltid får rätt, alltså per fas et nefas [med såväl rätta
som orätta medel].”29
Ibid. s 50
Hellspong (2004), s 47ff
23 Foss (2004), s 3ff
24 Ibid. s 383
25 ”eristik” - Filosofi Lexikonet (1988), s 140
26 Aristoteles (2007), Bok 2, kapitel 24, vers 10
27 Ibid. s 264
28 Benjamin (1983), s 21
29 Schopenhauer (2007), s 13
21
22
8
Den eristiska disciplinen som går ut på att manipulera, eller vinna en debatt förhåller
sig inte till något etiskt ramverk. Den söker knep som att förlöjliga sin motståndare
eller helt enkelt köra över dennes argument på olika sätt. Schopenhauers förklaring av
eristik är att det är en andlig fäktning där man angriper eller vederlägger sin
motståndare eller parerar ett argument, det är alltså det närmaste en stridskonst i
argumentation vi kommer.30
Mina teoretiska utgångspunkter består i huvudsak av det konceptuella ramverket som
jag presenterat ovan vilket är en normativ modell i form av innehållslös och abstrakt
struktur som kan fyllas med innehåll från de olika teorierna. Argumentationsteorierna
är logik(med syftet att bevisa), dialektik(med syftet att resolvera, lösa en
meningsskiljaktighet), retorik(med syftet att påverka en publik) och eristik(med syftet
att vinna en debatt, att manipulera). Min hypotes är att det konceptuella ramverket
kommer att underlätta förståelsen för argumentationsteoriernas förhållande till
varandra samt tydliggöra deras respektive begreppssfär.
2.1 Tidigare forskning
Då syftet med den här uppsatsen är dels att undersöka förhållandet mellan fyra olika
argumentationsteorier samt att söka ett nytt sätt att kategorisera dessa på utgörs den
tidigare forskningen även av det material, alltså den litteratur, jag analyserat. De som
tidigare undersökt förhållandet mellan de olika teorierna är bl.a. Hellspong i sitt häfte
om Retorik och praktisk logik där han jämför logik med retorik. Där förklarar
Hellspong dem båda som former av diskursregler men med skillnaden att retoriken är
situationsbaserad och produktiv och logiken söker det allmängiltiga och är mer
analyserande. En kombination av dessa två skulle då bli en form av praktisk logik.31
Christian Kock har skrivit artikeln Choice is Not True or False: The Domain of
Rhetorical Argumentation där han kritiserar van Eemeren och Houtlossers syn på
retorik i samband med Strategic Manoeuvering, Kock anser att de båda har
missförstått retorikens egentliga roll. Även om denna artikel handlar om retorikens
domän blir det samtidigt en jämförelse mellan de olika perspektiven av
argumentationsteorier då olika skoldiscipliner ställs mot varandra.32 Kock skriver
även om Christopher Tindale som enligt Kock har en bredare definition av retorik än
vad van Eemeren och Houtlosser har.
Tindales artikel Constrained Maneuvering: Rhetoric as a Rational Enterprise
undersöker förhållandet mellan retorik och dialektik men även logiken då han har en
bakgrund i informell logik. Han betonar även dialektikens användning av logikens
teorier och pekar på sambandet mellan de olika argumentationsteorierna utifrån
förhållandet till publiken som de alla har enligt honom men där retoriken är den
fundamentala disciplinen.33 Detta bör ses som tidigare forskning då den reder ut de
olika argumentationsteoriernas begreppssfär.
En annan som har bidragit med att undersöka förhållandet mellan de olika
argumentationsteorierna är Ralph H. Johnson som bl.a. skrivit artikeln Manifest
Rationality Reconsidered: Reply to my Fellow Symposiasts som är delvis en
Ibid. s 20f
Hellspong (1995), s 7
32 Kock (2009), s 63
33 Tindale (2006), s 452f
30
31
9
försvarsartikel mot kritik kring hans Manifest Rationality men även en artikel som tar
upp logiken, dialektiken och retorikens roll inom argumentationsteorier. Denna artikel
är en tidigare forskning av den anledningen att den jämför de olika
argumentationsteorierna logik, dialektik och retorik. I sin artikel argumenterar
Johnson för att den (informella) logiken är den fundamentala disciplinen bland
argumentationsteorier.34 Medan min utgångspunkt är mer lik Tindales; den att
retoriken är den fundamentala utgångspunkten för studiet av argumentation.
Van Eemeren, Grootendorst och Henkemans som tillsammans skrivit boken
Fundamentals of Argumentation Theory och som varit en grund i detta uppsatsarbete
bör även ses som tidigare forskning i området då de ställer de olika teorierna i relation
till varandra. Främst görs detta i kapitel 2 som handlar om Aristoteles användningen
av begreppen logik(analytik), dialektik och retorik inom argumentationen sfär och hur
de förhåller sig till varandra.35 James Benjamins artikel som jag använt mig av för att
komplettera eristiken är även det en tidigare forskning då den jämför eristik, dialektik
och retorik men utifrån andra premisser än detta uppsatsarbete. Benjamins synpunkter
på relationen mellan dessa argumentationsteorier berör i huvudsak argumentationens
grundpremisser utifrån de antika tänkarnas definition av begreppen. Han menar att
eristiken är en defekt form av dialektiken då den använder sig av fallasier. Retoriken
menar han är svår placerad och därför är förhållandet mellan retorik och eristik
oklart.36
En annan aspekt kring tidigare forskning som är relaterat till detta uppsatsarbete är
den gällande hur man strukturerar argumentationsteorier och dess olika begrepp. Här
finner man Jasinski och hans Source Book on Rhetoric där han går igenom olika
kategoriseringar av bl.a. Perelman och Olbrechts-Tytecas indelning av de olika
argumenten.37 Men där de flesta verkar vara inriktade på att endast se till argumentens
roll på ett plan och inte under en annan hierarkisk ordning där argumenten ges olika
abstraktionsnivåer, så ger detta uppsatsarbete ett nytt inslag i hur man kan
kategorisera dessa argument. Denna uppsats söker testa en ny hierarkisk struktur för
argumentationsteorier och dess olika begrepp.
3 Metod och material
Metoden som sådan bygger på att genom det konceptuella ramverket strukturera och
kategorisera de olika argumentationsteoriernas begrepp och element i detta ramverk
för att på så vis på fram specifika argumentationsstrategier. Det konceptuella
ramverket består av de tre begreppen argumentationsstrategi, argumentationstaktik
och argumentationsteknik där argumentationsstrategin omfattar de två andra. Dessa
tre begrepp utgör det konceptuella ramverket som jag utgår ifrån för att reda ut de
olika argumentationsteoriernas förhållande till varandra.
Metoden som sådan tar sin utgångspunkt i den ”rationella processen” för att
argumentera och består av en heuristisk fas och en legitimeringsfas. Precis så som
Hellspong beskriver valideringsproceduren, enligt Toulmins terminologi, så är detta
Johnson (2002), s 328
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 29-50
36 Benjamin (1983), s 23ff
37 Jasinski (2007), s 38-49
34
35
10
ett sätt att styrka sin hypotes.38 Den heuristiska fasen går ut på att finna en lösning på
ett problem och testa lösningen. Legitimeringsfasen går ut på att motivera valet av
begrepp samt problematisera huruvida det fungerade eller inte att använda sig av den
lösning man valt. I den heuristiska fasen har jag skapat det konceptuella ramverket
som ska fungera som en lösning på problemet och i legitimeringsfasen diskuterar jag
huruvida det gick bra eller inte.
Det material jag använder mig av för att undersöka logiken är ABC i Symbolisk
Logik och Philosophy of Science.39 Även kompletterat med förklaringar från Filosofi
Lexikonet.40 Dialektiken undersöks utifrån Pragmadialektikens teorier. Det material
som ligger till grund för uppsatsen är Fundamentals of Argumentation Theory och A
Systematic Theory of Argumentation, där jag kompletterat med Chaim Perelmans
dissociationsbegrepp.41 Det material jag använt mig av för att undersöka retoriken är
Janne Lindqvists bok Klassisk Retorik för Vår Tid, boken Ad Herennium, Aristoteles
On Rhetoric samt Chaim Perelmans Retorikens Imperium.42 Vissa grundläggande
begrepp inom retoriken är även förklarade utifrån Hellspongs Konsten att Tala.43
Eristikens material som jag utgår ifrån är Schopenhauers Eristik: eller 38 sätt att få
rätt.44 Detta har jag kompletterat med tankar från Aristoteles som går att finna i hans
skrifter kring topikerna vilket följer med som bilagor till den översatta boken On
Rhetoric samt James Benjamins artikel om eristik, dialektik och retorik.45
Jag använder mig alltså av ett konceptuellt ramverk som fungerar som en tom ram
och fyller denna ram med innehåll hämtat från den litteratur som behandlar respektive
argumentationsteori. För att fylla den tomma ramen har jag utgått ifrån ett specifikt
syfte som har styrt mitt urval av vilka begrepp, modeller och vilken teori som ska tas i
beaktning. Det specifika syftet jag utgått ifrån har gått att finna i det material jag
undersökt och de fyra syftena jag fann var bevisa, resolvera, påverka och manipulera.
Urvalet är subjektivt men fortfarande metodiskt styrt då min utgångspunkt grundar sig
just i ett specifikt syfte.
I den andra fasen, legitimeringsfasen, argumenterar jag för huruvida det går att
strukturera de olika argumentationsteorierna genom att använda mig av det
konceptuella ramverk jag format. Alltså en problematisering eller ett legitimerande i
hur arbetet med att fylla det konceptuella ramverket med innehåll, från litteraturen
kring respektive argumentationsteori, har fungerat. Legitimeringsfasen finns i slutet
av varje argumentationsteoridel av analysen. Den sista delfrågan samt huvudfrågan
besvaras under diskussionsdelen och det är där jag jämför de olika teorierna och sedan
diskuterar hur det gick att använda sig av det konceptuella ramverk som jag använt
mig av. Efter diskussionsdelen avslutar jag med en slutsats för att utveckla vad jag
kommit fram till.
Hellspong (1999), s 75
Bird (2002)
40 Filosofi Lexikonet (1988)
41 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), van Eemeren &
Grootendorst (2004), Perelman (2004)
42 Lindqvist (2008), Ad Herennium (2005), Aristoteles (2007), Perelman (2004)
43 Hellspong (2004)
44 Schopenhauer (2007)
45 Aristoteles (2007), Benjamin (1983)
38
39
11
Den litteratur som finns för att åtskilja argumentationsteknik från taktik är i mångt
och mycket obefintlig och denna normativa uppsats är endast ett försök att ge en
översiktsbild av hur det skulle kunna se ut. Jag gör inga anspråk på att det är ett bättre
sätt att förklara argumentationsteoriers förhållande till varandra utan min mening med
uppsatsen är att själv förstå och reda ut de olika argumentationsteorierna och för att
göra detta finner jag det mest lämpligt att utgå ifrån min egen föreställning av hur
saker och ting struktureras i vårt naturliga språk. Det hade varit möjligt att gå igenom
varje disciplin och se hur och om de använder sig av begreppen strategi men det jag
märkt i min läsning är att orden strategi, taktik och teknik används i väldigt skiftande
mening beroende på sammanhang och författare vilket inte hade lett till någon djupare
förståelse om begreppen
Metodproblem är alltså dels att jag endast jämför argumentationsteorierna så som jag
själv uppfattar dem vilket kan skilja sig från andra skribenter vilket innebär att man
kommer fram till olika resultat. Det här är å andra sidan ett vanligt förekommande
problem då vad de olika teorierna utgörs av alltid bottnar i en viss uppfattning av vad
som utgör varje teori, retorik för mig är inte nödvändigtvis samma sak som retorik för
någon annan. Ett annat problem är att det ramverk jag använder mig av testas för
första gången vilket innebär att jag endast i slutet av mitt arbete vet om den verkligen
fungerar, om den behöver utvecklas eller om den bör förkastas helt. Ett tredje problem
är den omfattning som varje teori egentligen utgörs av och ett sådant här arbete skulle
lika gärna kunna täcka en bok, men jag har gjort en selektiv bedömning i vad som
behöver tas med för att kunna visa det generella förhållandet mellan
argumentationsteorierna, men jag vill understryka bristen i arbetet då alla aspekter
inte kan tas med och inte heller utvecklas helt.
4 Analys
4.1 Logik
4.1.1 Argumentationsstrategi
Då syftet med den formella logiken är att bevisa förhåller sig argumentationsstrategin
till vetenskaplig praxis och etiska förhållningsregler. Den formella logikens
argumentationsstrategi bör ses som väldigt strikt och ingenting lämnas i slutändan åt
hermeneutiken. Ifall en mening går att tolka ges den statusen varken sann eller falsk
och logiken är semantisk i den mån att den söker just de atomära satsernas egentliga
innebörd för att avgöra om de är sanna eller ej.46 Atomära satser innebär satser där
inga av satskonnektiven förekommer och en molekylär sats är en sats som använder
sig av något av satskonnektiven.47
Logiken analyserar en redan befintlig diskurs och saknar egna producerande taktiker
och tekniker. Det innebär att den inte skapar premisser eller diskurser och logiken
används för att identifiera huruvida diskursen handlar om episteme eller doxa.
46
47
Prawitz (2001), s 42
Ibid. s 23
12
Strategins tillvägagångssätt för att analysera en diskurs består av att först ställa sig
frågan om den komplexa satsen(meningen) kan uppfattas som något av
satskonnektiven av två enklare satser. Sen repeterar man frågan tills man stöter på de
atomära satserna. När man identifierat alla atomära satser är det endast härledning och
sanningsprövning som kvarstår.48 Det handlar alltså om att översätta det naturliga
språket till ett universalspråk som skapar en strukturell kontext där det går att se
huruvida sanningen förhåller sig till strukturen och undersöka det underliggande
logiska mönstret som binder samman argument med slutsats, axiom med teorem.
Ett exempel på en uppställning av ett argument och hur det ser ut när man översätter
det naturliga språket till den formella logikens universalspråk är följande:
1) Om jag åker till Holland så kommer jag att plocka tulpaner (molekylär sats)
2) Jag åker till Holland (atomär sats)
3) Alltså kommer jag att plocka tulpaner (slutsats)
Översättningen:
1) P
Q
2) P
3) Alltså Q
Symbolen
har innebörden ”om… så…” och bör ses som en argumentationsteknik
och jag kommer förklara de olika satskonnektiven mer ingående under
argumentationstekniker.
En sista sammanfattning av logikens strategi: logiken är ett universellt system som
används inom alla vetenskapliga discipliner och man bevisar antingen ett förhållande
inom språket eller ett fenomen inom naturvetenskapen. Med hjälp av logiken
tydliggörs det ifall den syllogistiska grunden vilar på axiom eller osäkra premisser då
den identifierar atomära och molekylära satser som vilar på just dessa
grundantaganden. Logiken som analysmetod gör att man kan urskilja om det handlar
om epistemologisk kunskap eller doxologisk kunskap. Epistemologisk kunskap
innebär att kunskapen är säker och bevisbar; kunskap där vi verkligen vet någonting.
Den doxologiska kunskapen innebär att kunskapen är sannolik eller möjlig; kunskap
där vi tycker eller tror någonting.49 Logiken är primärt analytisk och när en diskurs
måste tolkas i sociala kontexter lämnar logiken över ansvaret till andra discipliner
som får reda ut vilken tolkning som ska användas eller så använder den sig av
sanningsfunktioner men det kommer inte tas upp här.
4.1.2 Argumentationstaktik
Det finns tre övergripande taktiker som den formella logiken använder sig av när den
söker bevisa, vilket kan sägas utgöras av induktion, deduktion eller abduktion. Dessa
taktiker utgörs av den objektiva karaktären med kraftsamling som princip då det
handlar om att undersöka detaljnivån i en argumentationskedja och taktikerna bygger
på perspektiv som metod. D innebär att man undersöker diskurser med taktiken som
48
49
Ibid. s 33f
Hellspong (1995), s 4
13
lins. Det är alltså tillvägagångssätt för att härleda ett bevis och eftersom det är
tillvägagångssätt för den mindre argumentationen bör de ses som taktiker. Exempelvis
är den logiska strategins syfte att bevisa och för att ”vinna” detta ”slag” måste man
undersöka diskurser utifrån olika perspektiv. Medan deduktionen är den mest rigorösa
och koherenta av dessa taktiker är induktionen och abduktionen mer osäkra i sin
bevisning då det inte alltid förekommer en tvingande slutsats utan vilar på
sannolikheter eller hypoteser.50
Deduktion är ett sätt att härleda slutsatser genom att gå från helheten till delen.
Genom att utgå ifrån de premisser som finns uppställda kan vi dra slutsatser om hur
saker och ting förhåller sig, vi kan alltså härleda en utsaga från andra utsagor i
enlighet med logiska slutledningsregler.51 Deduktionens enklaste struktur tar sin form
i en syllogism som består av en huvudpremiss, en underpremiss och en slutsats:
1) Man blir trött av att vara vaken för länge – Huvudpremiss
2) Jag har varit vaken för länge – Underpremiss
3) Jag har blivit trött – Slutsats
Induktion är ett sätt att härleda slutsatser där man utgår ifrån enskilda exempel för att
säga någonting om helheten. Ett exempel på en vetenskap som använder sig av
induktiva metoder är statistiken som genom att exempelvis kasta en tärning flertal
gånger tillslut får fram en relativ frekvens som motsvarar tärningens
sannolikhetsfördelning; om man kastar en tärning tusen gånger och räknar hur många
ettor man fått, hur många tvåor man fått osv. så är det sannolikt att man fått nästan
lika många ettor som tvåor. Detta är tärningens relativa frekvens som utgår ifrån ett
experiment. Rent intuitivt vet vi att ifall vi kastar en tärning har vi en chans på sex att
få en etta vid ett kast, men då slumpen är slumpen kan det hända att vi får fem sexor i
rad och det är inte tärningens sanna sannolikhetsfördelning. Det vi måste göra är att
istället upprepa kastet med tärningen väldigt många gånger för att tillslut se hur den
relativa frekvensen ter sig. Om vi då kastar en tärning tusen gånger kan vi ganska
säkert se att vi får fram en sannolikhetsfördelning som visar att vi får lika många
sexor som ettor och att dessa har samma sannolikhet. Man utgår alltså ifrån flertal
enskilda observationer och drar en inferens om helheten.
Abduktion är ytterligare ett sätt att härleda slutsatser på som kan liknas vid deduktion
men då deduktion bygger på två premisser som är uteslutande så bygger abduktion på
att ena premissen är uteslutande och den andra endast sannolik, vilket resulterar i en
slutsats som endast kan vara sannolik.52 Man kan även beskriva abduktion som en typ
av hypotetisk deduktion där en premiss är sann och undersatsen till denna hypotetisk,
vilket skulle innebära att slutsatsen är sann så tillvida att hypotesen är sann, men när
vi använder oss av abduktion är vi osäkra på ifall hypotesen är sann eller ej. Om vi ser
till syllogismen som abduktionen bygger på så skiljer sig den från deduktionens
syllogism i och med att underpremissen är av hypotetisk karaktär.
1) En patient har fått cancer – Huvudpremiss
2) Man får cancer om man röker cigaretter – Hypotetisk premiss
Bird (2005), s 187
”deduktion” - Filosofi Lexikonet (1988), s 100
52 ”abduktion” – Filosofi Lexikonet (1988), s 11
50
51
14
3) Cigaretter orsakade cancern - slutsats
Exemplet ovan är en enkel typ av abduktion för det kan fortfarande vara så att det inte
var cigaretter som orsakade cancern då det finns andra faktorer som kan ha varit
avgörande för att ge patienten cancer. Den är trovärdig men det finns alltså fler än en
hypotes att utgå ifrån i en abduktion.
4.1.3 Argumentationsteknik
Teknikerna som kan användas till induktionen utgörs av samma tekniker som
deduktion och abduktion men endast ifall den slutsats som induktionen ligger till
grund för är del av ett större deduktivt system. Annars så är de tekniker som går under
induktionen direkta observationer och här är det hela vetenskapen som utövar sig av
olika typer av observationer; det är alltså inte alltid nödvändigt att formalisera ett
induktivt bevis med satskonnektiven. De övriga teknikerna som används inom logiken
är just de satskonnektiv som den moderna logiken har tagit fram och det finns olika
sätt att beteckna symbolerna beroende på om man studerar mängdlära eller det
predikatlogiska systemet men samtliga symboler har samma innebörd. Däremot är
vissa system mer eller mindre utvecklade för att kunna analysera olika typer av
system där exempelvis det predikatlogiska språket är en vidareutveckling av det
satslogiska språket i den mån att det predikatlogiska systemet kan analysera texter där
individer tillskrivs egenskaper53 medan det satslogiska språket kan analysera satser
där satskonnektiv förekommer men kan inte gå ner på samma detaljnivå då det saknar
tekniker för detta.54
De tekniker som jag tänker ta upp är begränsade till satslogiken då en genomgång av
hela den formella logiken skulle bli för omfattande och dessutom inte bidra med något
ytterligare för uppsatsens huvudsyfte, det räcker med de fem satskonnektiv som
satslogiken använder sig av för att illustrera de argumentationstekniker som logiken
använder sig av, följande tabell är hämtad ur boken ABC i symbolisk logik:
För att bilda
Negation
Används symbolen
Placering
¬
¬A
Konjunktion
A
Disjunktion
A
B
A →B
A↔B
Implikation
ekvivalens
→
↔
B
Utläses
Det är inte fallet att A
A och B
A eller B
Om A, så B
A om och endast om B
Dessa fem satskonnektiv verkar alltså som tekniker för att översätta det naturliga
språket till det formella logiska språket där varje bokstav utgör det själva meningen
handlar om och ett exempel på hur det ser ut kan vara följande:
Jag kommer inte på någon syllogism och jag är trött
Om jag är trött så borde jag sova
Jag är trött
Alltså borde jag sova
53
54
Prawitz (2001), s 108f
Ibid. s 13
15
A B
B→C
B
Alltså C
Här representeras A av att ”jag kommer inte på någon syllogism” och B av att ”jag är
trött”. Om B gäller så gäller C vilket är att ”jag borde sova”. B gäller.
Vilket innebär att C gäller och jag borde sova.
En mening som blir svår att analysera med endast det satslogiska språket skulle kunna
vara följande:
När jag är trött har jag ibland låg kreativitet
Jag har just nu låg kreativitet
Alltså kanske jag är trött
Slutsatsen är logisk men den är inte av tvingande karaktär då ord som ibland och
kanske är med. Vidare ses fortfarande meningen ”jag är trött” som ett enskilt element
medan i det predikatlogiska systemet hade det delats in i element där subjektet jag
och predikatet trött hade ytterligare formaliserats till j är t.
4.1.4 Legitimeringsfas
Den konceptuella ramen ger en översiktlig bild av logiken som sådan och att det
handlar om analys av redan befintliga diskurser på ett formellt och vetenskaplig sätt.
Den belyser avsaknaden av en kreativ metod då logiken i sig inte skapar premisser
eller axiom utan den handlar om att visa vilken form av slutledning det är tal om och
huruvida den är logiskt giltig eller inte. Det den däremot gör är att den använder sig
av en intern argumentation för att ta reda på hur argumentationsstrukturer ser ut och
den har ett övergripande tillvägagångssätt, det här anser jag vara tillräckligt
tillfredsställande för att se det som en form av praktisk argumentationsstrategi, även
om den inte fyller någon social funktion vilket de tre andra argumentationsteorierna
gör.
När vi kommer till logikens taktiker blir det något problematiskt då logikens taktiker
är, på sätt och vis, ett sätt att se på ett problem för att kunna bevisa någonting, medan
dialektiken, retoriken och eristiken är specifika tillvägagångssätt för att välja ut rätt
tillvägagångssätt. Med det menar jag att man inte väljer på förhand vilken taktik man
ska ta till när det kommer till logiken, för den bygger ju på att analysera en redan
befintlig diskurs och taktikerna blir en form av tankemönster för att undersöka
förhållandet mellan premiss och slutsats. Oftast framställs det successivt vilken typ av
slutledningsform det rör sig om och då logikens taktik handlar om att undersöka
argumentationer faller den in under den objektiva karaktären av taktiken, den
undersöker alltså sakfrågan. Det konceptuella ramverket belyser även avsaknaden av
en offensiv och defensiv karaktär som de kommande strategierna omfattas av vilket
gör att det jämförelsen underlättas då det blir tydligt i att den endast är objektiv men
problemet blir istället att logiken som argumentationsstrategi skiljer sig en hel del från
de tre andra. Här blir det tydligt att det konceptuella ramverket är användbart för att
belysa en teoris struktur men när det gäller relationen till strategi som krigsbegrepp
måste man omdefiniera strategi som något som endast tillhör stridskonsten till att vara
16
en generell hierarkisk ordning för att förstå dess funktion. Teknikerna blir väldigt
specifika då det handlar om transformation och man översätter det naturliga språket
till ett universalspråk som undersöker den underliggande logiska strukturen.
4.2 Dialektik
4.2.1 Argumentationsstrategi
Man använder sig av den dialektiska argumentationsstrategin när man kan föra en
dialog där man inträder en roll som antagonist eller en protagonist. Den bygger i
mångt och mycket på förmågan att tänka logiskt och att använda sitt sunda förnuft
och strategin förutsätter kriterier som måste följas. Ser man till den konceptuella
ramen måste den dialektiska strategin utöva sig av ett direkt tillvägagångssätt då ett
indirekt tillvägagångssätt skulle bryta mot dess förhållningsregler. Det övergripande
tillvägagångssättet består av fråga-svar metoden då det handlar om att tillsammans
lösa en meningsskiljaktighet. Då syftet är att resolvera en meningsskiljaktighet med
hjälp av talet är det en nödvändighet att båda parter har chans att ställa upp skäl och
motskäl mot varandra, för om möjligheten till att få en fråga ordentligt besvarad inte
finns kommer den dialektiska strategin inte att fungera optimalt. Pragmadialektiken
har genom dess normativa modell ställt upp fyra steg som man går igenom i en
dialektisk argumentation för att resolvera en meningsskiljaktighet vilket kan ses som
tillvägagångssättet: Konfrontationsstadiet, öppnandestadiet, argumentationsstadiet
och det konkluderande stadiet där man i varje stadium undersöker vilka talakter som
bör används för att lösa meningsskiljaktigheten. Vidare kan man förklara dialektiken
som en strategi för att förstå den andres argumentationsbas för det är när man förstått
varandras argumentationsbas som man kan härleda vari dispyten ligger. 55
I en kritisk diskussion där båda parter försöker resolvera en meningsskiljaktighet görs
detta genom att testa sina argument och se huruvida argumentationen är hållbar eller
inte genom logiska analysmetoder av argumenten. De förhållningsregler som ligger
till grund för den kritiska diskussionen i pragmadialektiken består av 10 olika regler.
Den första regeln kallas frihetsregeln och handlar om att deltagare inte får förhindra
varandra från att lägga fram en ståndpunkt eller hindra den andra från att ifrågasätta
en ståndpunkt. Den andra regeln handlar om att man är förpliktad att försvara sig, om
en deltagare lägger fram en ståndpunkt så måste han försvara ståndpunkten ifall den
andra efterfrågar det. Den tredje regeln kallas ståndpunktsregeln och omfattas av att
man inte får angripa en ståndpunkt som inte lags fram av motsidan, man måste alltså
vet vad den andres ståndpunkt de facto är. Den fjärde regeln kallas relevansregeln och
handlar om att man måste hålla sig till sakfrågan, en argumentation får inte relatera
till något annat än just sakfrågan. Den femte regeln handlar om presuppositioner,
outtalade premisser, och innebär man inte får ignorera sina egna outtalade premisser,
eller på ett falskt sätt presentera outtalade premisser hos sin motståndare som denna
faktiskt inte använder som presupposition. Den sjätte regeln kan ses som
utgångsperspektivregeln och omfattas av att deltagarna inte får presentera ett
utgångsperspektiv som om det var sant ifall det är falskt, eller negligera ett redan
accepterat utgångsperspektiv. Den sjunde regeln kallas validitetsregeln och innebär att
all analys av argumenten måste ske på ett logiskt sätt. Den åttonde regeln kallas
argumentationsschemaregeln och handlar om att all argumentation som uttrycks
måste gå att testas logiskt genom argumentationsscheman. Ingen ståndpunkt får anses
55
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 280ff
17
vara försvarad om det inte går att testa argumentet inom ramen för
argumentationsscheman. Den nionde regeln går under namnet konkluderingsregeln
och innebär att en ståndpunkt som försvarats på ett tillfredställande sätt inte får ses
som tvivelaktig eller att en ståndpunkt som inte gått att försvara får bibehållas. Den
tionde och sista regeln kallas språkanvändningsregeln och den går ut på att
formuleringar inte får vara otydliga och man får heller inte misstolka den andres
formuleringar.56
Den dialektiska argumentationsstrategin som sådan har ett övergripande
tillvägagångssätt för att analysera och evaluera argumentationen och det finns fem
principer som man bör uppmärksamma för att kunna gå tillväga på ett
tillfredsställande sätt. Den första gäller de ståndpunkter som ligger till grund för
meningsskiljaktigheten, den andra är de utgångsperspektiv som respektive deltagare
har samt de konklusioner som dragits, den tredje utgörs av vilka argument som har
lagts fram av respektive deltagare, den fjärde principen handlar om
argumentationsstrukturen av argumenten och den sista principen gäller de
argumentationsscheman som ligger till grund för argumenten. För att kunna resolvera
en meningsskiljaktighet krävs det alltså att man är införstådd i den argumentativa
diskursens natur och för att kunna förstå diskursen bör man vara införstådd i
argumentationsstrukturers analytiska överblick. Pragmadialektiken skiljer därför
mellan olika typer av teser som: enkel-icke blandade, multipel-icke blandade, enkel
blandade och multipel blandade teser. Den undersöker även hur explicita och
implicita premisser som utgör argumentationen används. Även ifall argumentationens
struktur gäller enkla, multipla, ”coordinatively compound” (parallellkopplad
argumentation) eller ”subordinatively compound” (seriekopplad argumentation) och
till sist argumentationsscheman: tecken, likhet samt konsekvenser. De här begreppen
bör ses som en förutsättning för att kunna genomföra en strategi och därför som typer
av förhållningsregler i hur man utför strategin, av den anledning att de lägger grunden
till hur man analyserar argument vilket är just en förutsättning.57
4.2.2 Argumentationstaktik
Antingen behöver man fråga varför den andra interlokutören anser som den gör vilket
tar sin form i en öppen fråga; det går att svara på flera sätt. Eller så ställer man upp en
stängd fråga vilket måste resultera i ett ja eller nej, detta gör man för att kunna
utesluta vissa premisser så att man kan komma närmare den faktiska dispyten, vari det
verkligen skiljer sig. Den öppna frågan följer principen handlingsfrihet och den
stängda kraftsamlingsprincipen och båda dessa taktiker är av objektiv karaktär då de
undersöker sakfrågan och varken angriper eller försvarar en argumentation.
Pragmadialektikens taktiker för att resolvera en meningsskiljaktighet bygger på
taktiker för att rekonstruera och förstå argumentationens struktur där fyra sorters
transformation utgör de taktiska elementen för taktiken att rekonstruera en
argumentation. Borttagande innebär att man identifierar de element som är viktiga för
att lösa själva meningsskiljaktigheten och de element som inte är relevanta tas bort.
Tillägg omfattas av att man söker göra underförstådda premisser explicita och man
kompletterar argument som bygger på implicita antagande för att synliggöra hela
56
57
van Eemeren & Grootendorst (2004), s 190-196
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 288f
18
argumentationen. Det gäller även här att det som är relevant för att lösa själva
meningsskiljaktigheten tas upp och underförståddheter som inte direkt rör själva
meningsskiljaktigheten ignoreras. Omflyttning innebär att man arrangerar argumenten
och dess element i en hierarkisk ordning för att tydliggöra de begrepp som är mest
relevanta för att lösa meningsskiljaktigheten. D.v.s. man omstrukturerar argumenten
och börjar evaluera de element som man anser vara mest väsentliga för att lösa
dispyten sedan fortsätter man i den ordning man anser vara mest effektiv. Dock
behöver man inte maniskt följa den ordning man konstruerat utan det dialektiska
händelseförloppet utmynnar ibland i att man måste omordna och finna nya sätt att
strukturera sin analys, ens evaluering av diskursen är ständigt under prövning och
metoden i sig är dynamisk. Ersättning omfattas av att man försöker skapa en klar och
explicit argumentation där vaga och otydliga element byts ut mer tydliga och klara
förklaringar; man söker göra inkoherenta formuleringar koherenta.58 Samtliga av
dessa taktiska element är av objektiv karaktär och syftar till att kraftsamla i ett
analyserande syfte och jag kallar dessa fyra begrepp tillsammans för
rekonstruktionstaktiken, anledningen till att jag väljer att kategorisera taktiken som
objektiv är just för att den undersöker sakfrågan.
Fem taktiska element som pragmadialektiken kallar pragmatiska drag, eller talakter,
används i resolutionsprocessen, dessa fem taktiska element tillsammans utgör
resolutionstaktiken och omfattas av: bestämdhet, som är ett drag där man bekräftar
någonting, direktiv handlar om att talaren uppmanar den andre interlokutören till att
göra eller inte göra någonting, åtaganden handlar om att talaren själv säger att denne
ska göra eller inte göra någonting, uttryckanden handlar om att talaren uttrycker
känslor genom att exempelvis gratulera någon eller ångra någonting, den femte och
sista talakten som pragmadialektiken tar upp är deklarerande, vilket handlar om att
just deklarera, kungöra, vissa omständigheter som exempelvis definitioner,
specificeringar eller dylikt.59 Anledningen till att placera dessa begrepp som taktiker
är för att de utgör ett tillvägagångssätt för att argumentera. De är snarare generella sätt
att argumentera än specifika sätt och de vilar på att man använder andra former av
argumentationstekniker för att kunna genomföra taktiken. För utan
argumentationsteknikerna blir dessa taktiska element innehållslösa.
4.2.3 Argumentationsteknik
Fallasiidentifiering som teknik är ett sätt att undersöka hur vissa typer av argument, i
form av fallasier, bryter mot den kritiska diskussionens ”tio budord”.60 Detta bör ses
som tekniker då det är ett standardiserat handlingssätt för att identifiera fallasier för
att kunna genomföra några av taktikerna och det är ett analytiskt moment som
förutsätter praktisk argumentation i form av ett socialt samspel. Logiken och
dialektikens tekniker består båda av att analysera snarare än att producera.
Genom att analysera argumentationen under konfrontationsstadiet kan man se ifall
någon av interlokutörerna bryter med regel 1 genom att använda sig av argumentum
ad baculum som är att sätta press på den andre eller att hota med sanktioner,
argumentum ad misericordiam som är att vädja till känslorna hos den andre
Ibid. s 292f
van Eemeren & Grootendorst (2004), s 62ff
60 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 300ff
58
59
19
interlokutören eller genom argumentum ad hominem som är att inskränka den andres
expertis, oberoende, integritet eller trovärdighet. Regel 2 bryter man mot i
öppningsstadiet ifall man använder sig av fallasier som att slinka undan eller skifta
bevisbördan, specialfall av argumentum ad verecundiam som är att presentera en
ståndpunkt som uppenbart sann eller argumentum ad ignorantiam som är att
immunisera sin ståndpunkt mot kritik. Regel 3 kan man bryta mot under alla stadier
och exempel på det är strawman som innebär att man vantolkar motståndarens
ståndpunkt, vidare exempel på detta är att ta ståndpunkten ur dess kontext eller göra
generaliseringar som förbiser nyanser och kvalifikationer i en ståndpunkt. Regel 4 kan
man bryta mot under argumentationsstadiet genom ignoratio elenchi som är att
använda sig av en argumentation som inte är relevant för den ståndpunkt man
bemöter, argumentum ad populum som vädjar till publikens känslor eller genom ett
annat specialfall av argumentum ad verecundiam som är att paradera med sina egna
kvalitéer. Regel 5 bryter man mot under argumentationsstadiet ifall man förnekar
användning av underförstådda premisser eller ifall man förvränger en underförstådd
premiss. Regel 6 kan man bryta mot under argumentationsstadiet ifall man undviker
bevisbördan genom att t.ex. presentera en ståndpunkt som självklar, genom att
inkorporera en proposition i en presupposition i en fråga eller genom petitio principii
som är ett cirkelargument. Regel 7 bryter man mot under argumentationsstadiet
genom att använda sig av argumentationsscheman inkorrekt och det finns tre
kategorier i hur man begår detta misstag som representeras av tre olika
argumentationsscheman: symptomatisk argumentation bryter man mot ifall man
använder sig av argumentum ad populum som är populistiska argument eller
förhastade generaliseringar vilket man gör ifall ståndpunkten generaliseras utifrån
otillräckliga observationer, jämförande argumentation använder man sig felaktigt av
ifall fallasier så som falsk analogi förekommer och instrumentell argumentation är
inkorrekt ifall argumentum ad consequentiam eller post hoc ergo propter hoc
förekommer. Där den första fallasin innebär att man en deskriptiv ståndpunkt
förkastas pågrund av oönskade konsekvenser och den andra fallasin innebär ett orsakverkan förhållande som baseras på en observation av att två event följer varandra.
Regel 8 bryter man mot under argumentationsstadiet ifall man blandar ihop
nödvändiga förhållande med tillräckliga förhållanden, om man bekräftar
konsekvensen men nekar antecedenten eller om man felaktigt ger helheten samma
attribut som delen vilket är fallasier av division och kompositions argument. Regel 9
kan man bryta mot under det konkluderande stadiet om man felaktigt proklamerar en
absolut seger av försvaret eller proklamerar ett absolut misslyckande av försvaret.
Alltså att man antingen säger att något måste vara sant för att man lyckas försvara
ståndpunkten eller för att man hävdar att pågrund av att den andre interlokutören inte
kunnat motbevisa ens ståndpunkt så måste den vara sann. Regel 10 kan man bryta mot
under alla stadier och här söker man identifiera fallasier så som fallasi av oklarhet
eller fallasi av ambiguitet. Man är helt enkelt otydlig eller tvetydig i det man menar
och genom att utgå ifrån dessa typer av fallasiidentifieringar påvisar man brister i
argumentationen.61
Dissociation är en teknik som använts inom filosofin i syftet att vara systematisk,
anledningen till att placera den som en teknik under dialektiken är för att den har
tydliga tekniska drag och använts av dialektiker genom tiderna. Det tekniska draget
utgår ifrån att det är ett standardiserat handlingssätt för att särskilja olika begrepps
61
Ibid. s 298ff
20
inneboende mening. Tekniken går ut på att när man når en motsägelse söker man att
lösa upp vissa termer som är relevanta för motsägelsen så att man kan undersöka
saken vidare. Själva dissociationstekniken utgörs av att man delar in ett begrepp i dess
inneboende dikotomier och en vanligt förekommande indelning av ett begrepp är i
sken/verklighet där det blir väsentligt att skilja mellan ett begrepps olika
manifestationer från hur det verkligen är. Om vi ser till Sken/Verklighet kan man ge
detta formen term 1/term 2 där term 1 motsvarar det självklara, det explicita, det som
är direkt bekant för oss och term 2 motsvaras av hur det skiljer sig från term 1 och
endast i relation till term 1. Perelman skriver att term 2 tillhandhåller ett kriterium, en
norm som ska göra det möjligt att skilja det värdefulla från det som saknar värde. Han
skriver även att det är något som inte är givet utan att det är en konstruktion och att
denna konstruktion fungerar som en regel för att avgöra vad som är felaktigt eller en
illusion. Konstruktionen, i relation till term 1, är alltså både normativ och explikativ
enligt Perelman.62
4.2.4 Legitimeringsfas
Den dialektiska strategin representeras av pragmadialektiken då pragmadialektiken
har ett formellt tillvägagångssätt som utgått ifrån det sokratiska idealet av en kritisk
diskussion. Vad syftet är och vilket etiskt förhållningssätt man bör anamma blir
tydligt strukturerat genom ramverket. Samtliga begrepp från strategin fungerar för att
förklara dess natur.
Det är delvis tack vare pragmadialektikens egna teoretiska struktur som översikten av
taktikerna blir bra men modellen specificerar ytterligare vilken karaktär och vilka
principer som följer av respektive taktiskt element. En övergripande typ av taktik
omfattas av att använda sig av att rekonstruera en argumentation. Här blir det
konceptuella ramverket något svårapplicerat då det är svårt att säga om karaktären är
objektiv, defensiv eller offensiv även om det tycks vara en objektiv karaktär, dvs. att
den undersöker sakfrågan. Här ser jag alltså en brist i ramverket och skulle vilja
undersöka hur man kan komplettera det konceptuella ramverket med begrepp från
pragmadialektiken. Talakterna, som kan ses som en taktiks sociala element, tycks bli
sina egna taktiska element och går inte konsekvent att kategoriseras under
offensiv/objektiv/defensiv utan här föreligger en klar åtskillnad mellan de olika sätten
att se på en diskurs; för man kan uppmana sin motståndare att antingen försvara
dennes tes eller angripa ens egen vilket innebär att en uppmaning kan vara både
offensiv och defensiv. Det är även svårt att säga om de är kraftsamlande eller inte
men jag tycker att det övergripande karaktärsdraget är kraftsamlande då det handlar
om att gå ner på detaljnivå i en argumentationskedja för att se var problemet är.
De rekonstruerande taktiska elementen fungerar alltså som riktlinjer i form av
tillvägagångssätt som anpassas beroende på vilken typ av diskurs det är frågan om.
Utradera exempelvis är taktiken som bygger på att ta bort onödig information som
inte är relevant för att lösa meningsskiljaktigheten. Ett alternativ vore att se de fyra
rekonstruerande begreppen som tekniker för att genomföra taktiken men jag vill påstå
att för att genomföra exempelvis utradering så vilar det i grunden på
dissociationstekniken samt så är dessa generella tillvägagångssätt, därför är de snarare
taktiska element än tekniker. Det råder alltså en tvetydighet i min indelning mellan
62
Perelman (2004), s 151
21
taktiska element och teknik och en utveckling av det konceptuella ramverket skulle
kunna gynna dess förklaringsgrad när man analyserar teorier, ett exempel skulle vara
att komplettera ramverket med exempelvis talakterna som pragmadialektiken ställer
upp vilket skulle få som följd att den kan kategorisera de olika teorierna på ett mer
lämpligt sätt då ramverket skulle bli mer rigoröst.
Argumentationsteknikerna domineras av fallasiidentifiering som kan sägas vara ett
sätt att genomföra en teknik på men dissociationsbegreppet är både ett genomförande
och ett uppfinnande av argument. Här uppmärksammar jag en svårighet i att dela upp
argumentationstekniker i mindre begrepp för är det verkligen möjligt att skilja
uppfinnandet från genomförandet alla gånger? Jag finner att hela teknikens process
från skapandet av argumentet, till transformationen, till genomförandet är en process
som alla gånger inte är lätt att separera och retorikens tekniker är ett passande
exempel på denna problematik som jag senare kommer gå in på. En vidareutveckling
av teknikernas underkategorier är alltså på plats vilket kan gynnas av forskningen
kring topikerna.
4.3 Retorik
4.3.1 Argumentationsstrategi
Retoriken som argumentationsstrategi handlar om hur en talare bör gå tillväga för att
påverka sin publik, antingen genom övertalning som handlar om att uppmana till
handling eller genom övertygning som handlar om att ändra publikens övertygelser.
Den form av retorisk argumentation som jag behandlar berör den där en talare har tid
att förbereda sig inför en situation där syftet är att påverka en specifik målgrupp, det
är alltså olika sorters tal som retorikens domän utgörs av. Det finns två sätt att tala till
den tänkta målgruppen, antingen talar man direkt till dem man vill övertyga eller så
debatterar man mot en person genom att anpassa argumenten till publiken för att
påverka de som lyssnar till debatten, alltså en explicit eller implicit beroende på hur
den retoriska situationen ser ut. Man bör även ha klart för sig om man kan förvänta
sig motargument som inte går att förutse eller om man kan hålla ett föredrag i en viss
tid utan att oförberedda frågor kommer att dyka upp, för om det kommer upp frågor
bör man vara mer insatt i det man talar om än om man bara fick hålla sin presentation.
De argument som retoriken använder sig av är speciellt utvalda för en publik och
argumenten kan vara sanna(episteme) eller åsiktsbaserade(doxa) vidare kan de vara
logiska, auktoritativa eller känslomässiga.63 När det kommer till retoriken och dess
kunskapssyn så utgår retoriken ifrån en koherensteori snarare än en
korrespondensteori vilket innebär att retoriken anser att sanningen sitter i språket och
i relation till de som talar. Sanningen är alltså inte objektiv utan den är subjektiv, vi
kan enligt retorikens kunskapssyn inte förstå om det vi säger stämmer överens med
verkligheten.64 Det här medför en problematik gällande sanningsbegreppet kring
argument men jag vill påstå att sanning existerar oberoende av människans
världsuppfattning vilket medför att indelningen episteme och doxa är väsentlig när
man talar om argument.
63
64
Se Retorikens Argumentationstaktiker
Bengtsson (2008), s 9
22
En del av den retoriska strategin är att den förutsätter vissa förhållningsregler till hur
man bör gå tillväga. Man ska undvika de flesta former av fallasier och Qunitilianus
skriver om retoriken där han förenar etiska förhållningsregler med retoriken i form av
vir bonus som innebär god man(eller kvinna sett utifrån dagens norm). Uttrycket god
omfattas av att talaren ska vara rättrådig, dugande, ansvarstagande och ha världsligt
vett, kort sagt en moralisk person.65 Det här innebär att man alltså inte kan ta till vilka
knep man vill för att påverka sin publik utan måste följa ett etiskt förhållningssätt.
Detta etiska förhållningssätt utgörs av såväl generella principer som normativa
principer som hämtas och anpassas efter den rådande doxan, argumenten följer alltså
en etisk ram.
Själva strategin utgörs delvis av fem steg som retoriken benämner partesläran.
Partesläran är en metod för att skapa ett tal där de olika delarna är inventio, dispositio,
eloqutio, memoria och actio. Under de olika delarna avgör man vilka
argumentationstaktiker man ska använda sig av i den specifika situationen och dessa
taktiker är speciellt utvalda och anpassade efter publiken. Inventiodelen utgör en av
de större delarna av strategin och här använder sig retoriken av topiker för att finna de
argument som ska användas. De allmänna topikerna används i syfte att skapa
generella argumentationstekniker som fungerar för att fullborda de olika taktikerna
medan specifika topiker kan ses i relation till det specifika ämne ens argumentativa
diskurs handlar om.
I själva presentationen av sin diskurs förhåller man sig till en särskild disposition som
kan ändras beroende på vad som är väsentligt att ta upp men den generella
dispositionen består av exordium som är inledning där man bör ha klart för sig om
man ska använda en direkt början(principium) som innebära att man går rakt på sak
eller en indirekt början(insinuatio) som innebär att man successivt lägger fram tesen i
talet, narratio som är sakframställning – denna bör vara kort, koncis och sannolik,
diviso som är ståndpunktsprecisering, confirmatio som är bevisning, confutatio som är
motbevisning och till sist conclusio som är avslutning. Som talare har man tre plikter
att förhålla sig till för att på effektivaste sätt nå ut med sitt budskap vilket är movere
som är att beröra, docere som är att lära ut och delectare som är att behaga.66 Vidare
finns tre saker man vill framkalla hos sina åhörare vilket är att göra åhörare läraktig
(docilis), välvillig (benivolus) och uppmärksam (adtentus).67
4.3.2 Argumentationstaktik
Man anpassar sina taktiker efter hur den retoriska situationen ser ut där den retoriska
situationen kan förklaras som de omständigheter, förutsättningar och krav som präglar
den situation där den argumentativa diskursen hålls.
Taktiker inom retoriken använder man sig av för att antingen stärka sin egen
ståndpunkt eller argumentation, vilket är en defensiv karaktär, eller försvaga
motsidans ståndpunkt eller argumentation, vilket är en offensiv karaktär. Det gäller
alltså huruvida man anser att confirmatio eller confutatio är den rätta vägen att gå,
Hellspong (2004), s 47
Lindqvist (2008), s 58
67 (2005) Ad Herrenium, s 1:2-7
65
66
23
eller en blandning.68 Man bör överväga ifall man ska föra en allmän(handlingsfrihet)
eller specifik(kraftsamlande) argumentation. Det finns två taktiker för att härleda
argument på inom retoriken vilket är genom enthymem och paradigm, båda dessa
utgörs av objektivitet och handlingsfrihet men de taktiska elementen kan ändra dess
karaktär beroende på hur de används. Ett enthymem kan liknas vid en syllogism där
underpremissen är underförstådd och förstås implicit av publiken, den härleder
argumentet genom en deduktion och är således snarlik den logiska syllogismen men
skiljer sig åt i detaljinnehåll. Ett argument som är paradigmatiskt fungerar på så vis att
man utgått från ett exempel för att validera ett påstående.69 Paradigm kan liknas vid
den formella logikens induktion men metoden i hur båda argument skapas skiljer sig
markant åt. Quintilianus nämner fyra olika sätt att skapa ett paradigm på och det är
via historien, poesin, ordspråk och talesätt samt liknelser.70
Statusläran som taktik utgörs av fyra olika taktiska element för att bemöta ett
argument vilket innebär att den är offensiv och de fyra nedanstående taktiska
elementen är alltså olika sätt att ifrågasätta en argumentation:
Status coniecturalis – Här ifrågasätter man ett arguments sanning genom att
ifrågasätta den fakta som berör det uppställda argumentet. Man ser till graden
av hur sannolikt påståendet är.
Status definitionis – Det här taktiska elementet bygger på att man ifrågasätter
definitionen, dess terminologi, som ens motdebattör ställt upp eller så som
man föreställer sig en viss invändning.
Status qualitatis – Här ser man till de kvalitativa egenskaperna som utgör
argumentet och söker ifrågasätta motståndarens argument genom att
identifiera andra egenskaper som utgör det argument denne ställt upp.
Status translationis – Detta taktiska element går ut på att man ifrågasätter sin
motståndares moraliska egenskaper eller dennes roll som auktoritativ i den
givna diskursen. Det kan bygga på att överföra beslutsfattandet från sin
motståndare till några andra, detta för att överförandet gör att man kan ställa
upp ett auditorium som skulle acceptera det man säger.71
Chaim Perelman lägger fram tre olika typer av argumentation som jag ser som taktik
då de är generella tillvägagångssätt för att lägga upp en argumentation. Dessa
taktikers taktiska element är flera då de kan formas antingen defensivt, objektivt eller
offensivt och karaktären kan vara antingen kraftsamlande, frihetsingivande eller
överraskande eller så kan de ämna bevisa genom ethos, pathos eller logos. De tre
typer av taktikerna är: kvasilogisk argumentation, argument som baseras på
verklighetens struktur och argument som strukturerar verkligheten.
Kvasilogisk argumentation kan liknas vid den formella logikens struktur men där den
formella logiken söker bevisa något som endast kan vara på ett sätt så söker den
kvasilogiska argumentationen finna argument för saker som kan vara på fler än ett
sätt. Den kvasilogiska argumentationen är rigorös och näst inpå koherent vilket
innebär att sammansättningen av argumentationen är så pass stark att den i stort sett är
ett logiskt bevis men det som gör att den inte är ett logiskt bevis är att det handlar om
(2005) Ad Herennium, 1:18
Lindqvist (2008), s 98
70 Ibid. s 103f
71 Ibid. s 72
68
69
24
saker som kan vara på ett annat sätt. Den bygger på ett noga utvalt material där
argumenten som är sammankopplade till ståndpunkter är av strikt logisk natur vilket
innebär att den logiska kedjan som håller samman argument med slutsats är noggrant
igenomtänkt och fullt förklarad. En sådan taktik är lämplig att använda sig av när ens
publik kräver argumentationer av intellektuell karaktär och den kvasilogiska
argumentationen bör lämpligen användas inom vetenskapliga discipliner eller andra
forum där kravet på strikt logisk följd är av stor vikt. Om det är övertygelse vi är ute
efter kan det vara på plats att ta till denna taktik då den i det närmaste formar en helt
ny tankestruktur som åhörare kan ta till sig av. 72
Den andra typen av de tre större taktiska begreppen är argument som baseras på
verklighetens struktur och utgår ifrån att det kan råda en enighet kring kopplingar
mellan verklighetens olika element, det att det finns en tro på objektiva strukturer som
kan påvisa hur olika begrepp förhåller sig till varandra. Då verkligheten kan anses
uppfattas på ett subjektivt sätt innebär detta att man bör sätta sig in i sin publiks
rådande doxa för att förstå hur dessa uppfattar verkligheten och utifrån detta bygga sin
argumentation. Den här typen av taktik är lämplig att ta till då det är lämpligt med en
lättsmält argumentation som exempelvis i vardagssituationer eller tal där vikten inte
läggs på argumentationen i sig utan mer hur det sägs.73
Den tredje typen av argumentationstyp som Perelman presenterar är argument som
strukturerar verkligheten. Här utgår man ifrån ett enskilt fall för att upprätthålla en
modell eller generell regel som i sin tur skapar en bild av hur verkligheten ser ut. Ett
exempel kan vara att likna människans liv vid ett löv; När vi väl börjar falla kan vi
endast förmå att flyga med vinden så länge som den tillåter men vår död är oundviklig
och det finns ingen anledning att oroa sig över något som är oundvikligt för av jord är
du kommen och av jord skall du åter bli och därför bör man även lyssna till Bobby
Mcferrin: ”Don’t worry, be happy”. Det här exemplet strukturerar en verklighet där
man borde lyssna på Bobby Mcferrin pågrund av att man utgår ifrån ett fallande löv
som sedan kopplar samman lövet med andra metaforer som landar i hans budskap.
Den här argumenttypen bygger upp verklighetens struktur genom exempelvis
metaforer, exempel, modeller, antiteser, analogier och illustrationer. Dessa begrepp
bör ses som argumentationstekniker, som kan kategoriseras som
jämförelseargument.74 Den här typen av argumentationstaktik är speciellt bra för att
övertala en publik som kan sägas söka enkla resonemang och där man inte lägger
någon större vikt på strikt logiska resonemang, eller väldigt passande för att lära barn
hur världen fungerar. Dock kan denna taktik vara bra att kombinera med de andra då
den ger verktyg för att på ett förenklat sätt förklara begrepp som annars kan vara svåra
att förstå.75
Tre bekanta begrepp inom retoriken är logos, ethos och pathos som även går under
namnen substantiella, auktoritativa and motiverande warranter.76 Dessa tre begrepp
bör inte ses som taktiker i sig utan snarare taktiska element som utgör riktningen i
vilken väg taktiken bör ta. Logos, beroende på hur man vill påverka sin publik kan en
Perelman (2004), s 81f
Ibid. s 107-128
74 Jasinski (2001), s 38
75 Perelman (2004), s 78
76 Jasinski (2001), s 29
72
73
25
övergripande taktik vara att fokusera på logos vilket innebär att man söker övertyga
förnuftet genom exempelvis fakta, data, logiska resonemang eller liknande. Pathos
som taktiskt element använder man sig av om man anser det vara relevant att beröra
människors känslor. Ethos som taktiskt element kan vara användbar ifall man inser att
ens publik behöver auktoritativa argument för att övertygas, ifall man själv inte är
ansedd som en auktoritet inom ett visst ämne. Eller om man redan är ansedd kan man
ta sig vissa friheter som att basera argumentation på sin egen person utan att hänvisa
till andra.
En distinktion mellan tre huvudtyper av propositioner vilket kan ses som tre taktiska
element att lägga fram ett påstående på är yttrande av fakta, värde och policy.
Yttrande av fakta är när någon hänvisar till historiska eller nutida förhållanden och det
handlar om yttranden baserade på fakta eller data. Vad som är fakta är öppet för kritik
och det är taktikens form och argumentationstekniker som ska underbygga yttrandet
vilket är varför det endast är ett taktiskt element och inte en taktik i sig. Yttrande av
värde handlar om ett yttrande baserat på evalueringar, värderingar eller liknande och
det finns emellanåt ett intrikat samband mellan fakta och värde då fakta måste
värderas och det är inte alltid tydligt i vad som är fakta. Yttrande av policy handlar om
vad som bör göras eller vilken väg man bör ta. Alltså ett yttrande om vilken riktning
av aktioner som är önskvärd och precis som de två andra yttrande förekommer det
gråzoner där policy motiveras av fakta eller värderingar.77
4.3.3 Argumentationsteknik
Argumentationstekniker är som tidigare nämnt ett sätt att skapa, transformera eller
genomföra ett enskilt argument som sedan utgör en del av de argumentationer och de
taktiker som används. Retoriken har utvecklat ett brett system för det jag ser som
argumentationstekniker där sättet att uppfinna ett argument är direkt kopplat till topoi
som är en tankeplats för att finna argument och de delas in i olika typer av kategorier.
Jag har i mitt arbete valt att avgränsa mig till Perelmans kategorisering av
argumentationstekniker och kommer därför inte se över topikernas roll. Det här går
tillbaka till det selektiva urval som uppsatsens metod bygger. Topikernas roll som
argumentationstekniker bör alltså lämpligen vara en aspekt av vidare forskning som
inte får plats i detta arbete.
Samtliga av Perelmans begrepp finner jag vara kategoriserbara som tekniker då de är
noggrant förklarade som standardiserade handlingssätt som är applicerbara i specifika
tillfällen. Transitivitsteknik är en teknik som går ut på att identifiera en relation mellan
två termer för att sedan påpeka en relation mellan den andra termen och en tredje term
så att den första termen sammankopplas till den tredje. Perelman ger exemplet ”mina
vänners vänner är mina vänner” som kan utgöra en typ av transitivitetsargument.
Inklusionsteknik består i att man stöder ett element som utgör en del av en helhet, på
så vis kan man finna stöd för helheten eller hänvisa till helheten som något större och
därför bör alla delar behandlas sett utifrån hur helheten behandlas. Underkategorier
till inklusionstekniken består av exempelvis teckentekniken78 som innebär att man
hänvisar till ett tecken och tillskriver detta tecken en egenskap som är allmänt
accepterad, som exempelvis att rök ofta är ett tecken på närvaro. Divisionstekniken
77
78
Ibid. s 25ff
Jasinski (2001), s 29f
26
utgörs av att det begrepp man vill diskutera delas upp i mindre delar som utgör hela
begreppet. Exempelvis så delar dualister upp Gud i två mindre delar som utgörs av en
ond och en god sida, detta utgör de två delarna av gud som senare kan delas in i ännu
mindre delar om man så vill. Dessa mindre delar tillsammans utgör alltså det större
begreppet och utöver dessa mindre delar bör det inte finnas fler tänkbara utfall. En
annan typ av divisionstekniken är den teknik som delar upp ett arguments
händelseutfall i fler än två alternativ vilket går under namnet residueargument.79
Definition är ett sätt att tydliggöra och stärka sitt argument och tekniken bygger på att
genom att noggrant förklara exakt vad vi menar inte lämna rum för implicita
tolkningar av de ord och begrepp vi använder. Perelman delar upp definition i
grupperna normativ, deskriptiv, sammanfattande/kondenserade och komplexa.
Rättviseregeln handlar om att alla varelser som tillhör samma väsenskategori skall
behandlas på samma sätt. Det här blir en teknik att ta till exempelvis ifall vi vill
rättfärdiga ett sexskämt som vi vet har använts av en annan person i en liknande
kontext där skämtet accepterades. Reciprocitetsreglen likställer två varelser eller
situationer genom att visa att eftersom de är korrelativa termer inom en viss relation
så bör de behandlas lika. Denna regel som teknik kan användas i liknande syfte som
rättviseregeln.80
Inkompatibilitet kan ses som en teknik för att söka påvisa logiska brister i
motståndarens argumentation eller genom att applicera den på vår egen argumentation
för att söka efter regler eller ståndpunkter som bör omvärderas för att vår
argumentation inte ska vara lika öppen för motståndarens motargument. En typ av
inkompatibilitet är en autofagi som innebär att man bryter mot den regel man själv
ställer upp, ett exempel skulle kunna vara att jag skriver ”Det är aldrig okej att skriva
pomperipossa i en uppsats”, då jag uppenbarligen precis skrivit detta i uppsatsen
bryter jag mot min egen regel och gjort mig skyldig av en autofagi. Detta argument
kan man bemöta genom en retorsion, som är ett sätt att vända på ett redan befintligt
argument. Man påpekar alltså då med en retorsion att det är frågan om en autofagi.81
Det som Perelman benämner argument som baseras på verklighetens struktur och
som jag inräknade som en typ av övergripande taktik har två viktiga beståndsdelar
som kan sägas utgöra övergripande topiker för två olika sorters
argumentationstekniker; successionsförbindelser och koexistensförbindelser. Nedan
följer tre typer av argumentationstekniker som Perelman kategoriserar som
argumenttyper som räknas in under successionsförbindelser som innebär att element
av samma natur förenas, som händelser eller fenomen som sammanbinds av
kausalförhållanden. Pragmatisk teknik innebär att man pekar ut de konsekvenser som
kommer följa av någonting. Riktningstekniken är ett sätt att peka ut ett
händelseförlopp där man förklarar hur A leder till B som leder till C som leder till D.
Ett exempel på detta kan vara att om man tror att den fria viljan inte existerar så
innebär detta att ingen människa har en fri vilja och således inte är ansvarig för sina
egna aktioner och därför inte kan bli beskylld för något då det var en oundviklig
konsekvens av ett deterministiskt händelseförlopp. Ett sätt att bemöta denna teknik är
precedenstekniken som tidigt avbryter påståendekedjan så att den som lägger fram
Ibid. s 42, Perelman (2004), s 96ff
Ibid. s 87ff
81 Ibid. s 84f
79
80
27
riktningsargumentet inte får chans att visa på hur händelseförloppet skulle se ut.
Överskridandeteknik innebär att ett enda värde används som överordnat alla andra
värden och detta värde dras till sin yttersta gräns och inget annat värde kan begränsa
det värde man talar om.82
Koexistensförbindelser kan ses som en topik för de tekniker som syftar till att upprätta
en förbindelse mellan realiteter på olika nivåer. Vidare kan begreppet utvecklas med
att koexistensförbindelser handlar om en person och hennes manifestationer,
förhållandet mellan person och handling. Här identifierar Perelman argumenttyper i
form av avsiktsargument där avsikten med en handling ifrågasätter eller förstärker den
relation som handlingen har till den person som genomför den. Prestigeargumentet är
ett sätt att få en tes eller argument accepterat genom att hänvisa till en person eller en
grupps prestige, där prestige är en kvalitet som andra uppskattar. Tekniker som kan
användas för att motverka argument som bygger på koexistensförbindelser är
avbrottsteknik och bromsteknik där avbrottstekniker förhindrar en interaktion åt någon
riktning medan bromstekniken används för att begränsa omfånget i en handling,
begränsa innebörden av handlingens tonvikt på personen ifråga.83
Retoriska figurer – Ser vi till Ad Herenniums sätt att kategorisera retoriska figurer
och dess roller beskriver han dessa typer av tekniker som tankefigurer eller
ordfigurer; antingen för att stärka sin argumentation genom att transformera enskilda
argument eller utifrån en estetisk synvinkel söka uppskattning av språket så att
argumentet accepteras vilket innebär att det bör ses som teknik i den mån att de
antingen är transformerande eller ändamålsinriktade handlingssätt.84
Dissociationstekniken bygger på att man delar upp ett begrepp i dikotomier som
exempelvis sken/verklighet, episteme/doxa, mänsklig/gudomlig eller medel/mål.
Tekniken används för att upprätta en koherent bild av ett begrepp för att undvika
tvetydigheter och det blir ett sätt att utöka den teoretiska förståelsen av det vi talar
om. Tekniken som sådan har uppstått i den filosofiska disciplinen men med
Perelmans nya retorik inkorporeras även denna teknik i retoriken.85
4.3.4 Legitimeringsfas
Retoriken, sett utifrån det konceptuella ramverket som format den retoriska strategin,
förtydligar retorikens roll som techne, färdighet, men försummar dess roll som
analyserande och evaluerande vetenskapsgren; med det konceptuella ramverket ser
jag alltså endast på ena sidan av myntet gällande retoriken och negligerar den andra.
Man kan se det som att jag väljer att se till retorikens praktiska argumentationsteori
och därför har jag avgränsat mitt uppsatsarbete till talet. Jag får därmed inte plats med
retorikens analysmetoder. Även om de utgör retorikens domän. Det här går tillbaka
till den avgränsning som gjordes i metoddelen. Den att det handlar om ett selektivt
urval av de teoretiska begreppen.
Ibid. s 107ff
Ibid. s 115ff
84 (2005) Ad herennium, s IV:18
85 Perelman (2004), s 149ff
82
83
28
Med ramverket förtydligas etikens roll men vad som verkligen är retorikens etik var
svårt att urskilja och mitt material jag valt att utgå ifrån var inte tillräckligt för att ta
reda på detta. Om man alltså ser retoriken som en strategi blir det mer av en verbal
stridskonst och det konceptuella ramverket fungerar väl som tankemönster för att
förklara retoriken och dess begrepp.
Det jag anser vara av god förklaringsvikt med det konceptuella ramverket är att den
belyser ett nytt sätt att samordna en argumentation på i och med taktikerna som jag
hämtat från Perelman. Den ger även ett verktyg för att på ett mer generellt sätt binda
samman de olika argumentationsteorierna under samma studieobjekt då samtliga
teorier ges samma översiktsbild. För att gå in på förhållandet mellan taktik, taktiska
element och teknik så bör detta förtydligas och det ramverk jag utgår ifrån är inte
tillräcklig för att ge en klar bild av hur taktikerna ska se ut. Om man ser till taktiken
som konsten att vinna ett slag så kan slaget handla om en enskild sakfråga i den större
debatten där de tre övergripande taktikerna, i form av Perelmans indelning av
kvasilogisk argumentation, argument baserat på verklighetens struktur samt argument
som strukturerar verkligheten, ger en modell för vilka typer av tekniker som bör
användas. De taktiska elementen måste utgå ifrån den retoriska situationen vilket
innebär att takiska element väljs beroende av situationen, man använder fakta om det
är fakta publiken vill ha. Samma sak med karaktären av taktiken ifall den ska
kraftsamla eller överraska, det beror på vad man själv anser vara relevant för
situationen och taktikens karaktär blir alltså en form av topik för att ge instruktioner i
hur man bör forma sin argumentation. Det ramverket misslyckas med, eller min
analys, är finna sätt att dela in retorikens alla begrepp på ett tillfredsställande sätt.
Statusläran exempelvis kan antingen ses som taktiken för att bemöta argument eller så
bör de taktiska elementen under statusläran frigöras och placeras under teoretiska
utgångspunkter och inte specifika tillvägagångssätt. Teknikerna likaså, jag finner
inget tillfredsställande sätt att kategorisera tekniker på och det vilar på problematiken
med att strukturera topiska begrepp. En vidareutveckling och sammanslagning av Ad
Herennium, Retorikens Imperium och Aristoteles On Rhetoric är önskvärd men inte
möjligt i denna uppsats utan snarare ett förslag på vidare forskning, just för att skapa
en heltäckande handbok i retorik.
Alltså, taktik blir ett sätt att forma en övergripande argumentation på, taktiska element
utgör vilka riktningar man bör fokusera på, tekniker utgörs av de sätten man kan
forma och använda ett argument på. Jag inser att mitt sätt att se på argumentation
ställer till det en aning och det konceptuella ramverket har svårt att precisera exakt
hur, var och när en taktik ska användas. Men min övergripande uppfattning är att när
en sådan modell gjorts koherent kan man samordna alla argumentationsdiscipliner
under ett och samma studieobjekt där alla tillvägagångssätt är tydligt indelade vilket
skulle ge en tydlig manual, handbok, i de olika argumentationsstrategierna som finns
tillgängliga för att antingen analysera eller producera diskurser.
4.4 Eristik
4.4.1 Argumentationsstrategi
Den eristiska argumentationsstrategin går ut på att manipulera eller att vinna en
diskussion oavsett medel. Den utövar sin diskurs i privata samtal och används inte i
offentliga diskurser, även om en offentlig diskurs kan innehålla eristiska
29
resonemang.86 Den följer inga etiska förhållningsregler och den söker knep som att
löjligöra sin motståndare eller reta denne till vredesmod för att åstadkomma sitt syfte.
Den kan sägas vara mer taktiskt och teknisk orienterad då det inte finns något
övergripande tillvägagångssätt utan eristiken används i de fall där man vill vinna,
oavsett situation. Den kan blanda friskt mellan logikens, dialektikens och retorikens
strategier och göra allt för att framställa sig på sådant sätt som gör att den vinner
argumentationen. Man ser inte sin motståndare som någon man samarbetar med utan
eristiken är det närmaste en stridskonst man kommer inom argumentationsteorier och
Schopenhauer kallar det för andlig fäktning. Denna strategi bör anammas när man på
förhand kan säga att den man ska debattera mot inte tänker spela ärligt eller ens
kommer att försöka göra det och spelets regler kan sägas utgöras av att det inte finns
några regler. Eller uppmärksamma ens motståndares argument som bygger på
eristiska tekniker och på så vis avvärja sig från illasinnad argumentation.87
4.4.2 Argumentationstaktik
En del av eristiken som verkar som taktik är vad Schopenhauer förklarar som
dialektikens grundvalar. Viktigt att veta är att Schopenhauer har en egen tolkning av
vad dialektik innebär och den skiljer sig från Aristoteles och Platon; exempelvis i den
mån att Schopenhauer anser att dialektiken går ut på att alltid ha rätt 88 medan
Aristoteles och Platon ser dialektiken som en metod att finna sanningen, dock så
utvidgar Aristoteles dialektikens syfte till att även övertyga och han lär sina studenter
dialektiska tekniker för att lura motståndaren till att motsäga sig själv. 89
Om vi tänker oss en debatt där motståndaren har ställt upp en tes, eller vi själva, så
finns det enligt Schopenhauer två modus (modus innebär det sätt något är på, eller det
tillstånd som något befinner sig i; bestämning eller egenskap)90 och två
tillvägagångssätt för att vederlägga en given tes. Dessa fyra begrepp placerar jag inom
taktikens område där jag räknar modusen som taktiska element då de utgör en riktning
i hur man kan ifrågasätta något och tillvägagångssätten klassificerar jag som två olika
taktiker då de är just tillvägagångssätt som kan anpassas efter situationen. De två
indelningar av modus är 1) I relation till saken [ad rem] 2) I relation till människan
som man debatterar med [ad hominem], eller utifrån motståndarens medgivanden [ex
concessis]. Med andra ord ifrågasätter vi begreppens relation till varandra antingen
genom den verkligen naturen; den objektiva sanningen, eller genom den relativa,
subjektiva sanningen, dvs. man söker finna ståndpunkter som motsäger sig själva hos
den man debatterar med för att ifrågasätta tesen.91
De två taktikerna för att ifrågasätta en tes är antingen 1) den direkta vederläggningen
eller 2) den indirekta vederläggningen. När man använder sig av den direkta
vederläggningen ifrågasätter man tesen vid fundamenten medan den indirekta
vederläggningen angriper följderna, konsekvenserna. Schopenhauer skriver om två
olika sätt att göra en direkt vederläggning på: Ett alternativ är att visa att fundamenten
Benjamin (1983), s 23
Schopenhauer (2007), s 13ff
88 Ibid. s 19
89 Ibid. s 16
90 ”modus” - Filosofi Lexikonet (1988), s 374
91 Schopenhauer (2007), s 23
86
87
30
för påståendet är falska (nego majorem; minorem [jag bestrider översatsen respektive
undersatsen]) eller så antar vi att påståendena är sanna men att härledningen av
slutsatsen inte följer rent logiskt (nego consequentiam [jag bestrider slutledningen]).
Om man istället använder sig av den indirekta vederläggningen så finns det även här
två indelningar i hur man kan gå tillväga vilka är apagoge eller instans. Vid apagoge
antar vi att vår motståndares påstående är sant och påvisar att följderna, tillsammans
med tidigare erkända påståenden, kommer leda till en falsk slutsats och på så vis
påvisa att det blir en motsägelse i resonemanget. Vid instans, exemplum in contrarium
[motexempel], så vederlägger man ett påstående genom att utgå ifrån enskilda fall
som står i relation till det allmänna påståendet; om de enskilda fallen som används
under det allmänna påståendet inte stämmer så kan inte heller det allmänna påståendet
vara riktigt.92
När det förekommer en debatt handlar den om en tes eller ett problem, tesen eller
problemet följer av påståenden som ämnar ”lösa” problemet. Hur dessa begrepp
förhåller sig till varandra kan sägas utgöra en annan aspekt av eristikens taktiska
element: Definitum – Definitionen. Genus – kategorin eller genren, om däggdjur är
genuset är människan en species under genus. Proprium – Särskilda och eller
essentiella kännetecken. Accidens – Ett predikat; utgör egenskapen hos ett subjekt
oavsett om den är särskiljande eller uteslutande. Dessa fyra indelningar av två
begrepps förhållande till varandra bör ses som fyra olika taktiska element i den mån
att för att kunna vinna över ens motståndare i en debatt är det viktigt att inse
förhållandet mellan de argument(satser) som ställs upp för att lättare identifiera var de
svaga punkterna i motståndarens resonemang finns. Exempelvis efter att ha valt
accidens som taktiskt element söker man efter argumentationstekniker som kan
fungera för att motbevisa den tillfälliga egenskapen som ställts upp. För att
tydliggöra; precis som ethos är ett taktiskt element då det utgör vilken riktning man
tar i sin argumentation utgör accidens ett taktiskt element då det går i en specifik
riktning som visar var man bör kraftsamla sin argumentation. 93
4.4.3 Argumentationsteknik
Schopenhauer nämner 38 olika tekniker för att vinna en debatt och samtliga av dessa
är specifika tillvägagångssätt för att få rätt i någon form av diskurs.94 De kan
användas för att vinna en debatt eller manipulera men även för att identifiera tekniker
som syftar till att manipulera och på så vis kan man värja sig mot sådana knep ifall
man är insatt i de olika argumentationsteknikerna.
Flertal tekniker går ut på att vilseleda, förarga eller helt enkelt köra över motståndaren
genom direkta lögner där man exempelvis lägger ord i munnen på sin motståndare
och proklamerar sin vinst oavsett om man bemött den andres argument eller inte. Det
jag väljer att kalla de bedrägliga eller oförskämda teknikerna utgörs av åtta olika
tekniker där exempelvis teknik 31 går ut på att använda ironi för att förlöjliga
motståndaren, teknik 8 går ut på att reta motståndaren till vredesmod, teknik 27 och
34 går ut på att finna ömma punkter hos sin motståndare för att sedan fortsätta trycka
på de ömma punkterna. Teknik 23 handlar om att provocera fram en överdrift hos sin
Ibid. s 23f
Ibid. s 17ff
94 Ibid. s 26-77
92
93
31
motståndare genom repeterande av motsägelser för att sedan vederlägga överdriften.
Om man placerar motståndarens påstående i ett fack där man exempelvis säger att ett
ekonomiskt ställningstagande ”är Marxistiskt” så använder man sig av teknik 32,
teknik 37 går ut på att, om denne använder sig av ett dåligt argument, utnyttja den
situationen och hävda att hela ståndpunkten är falsk pågrund av ett dåligt argument
och den sista tekniken i denna kategori är teknik 38 och handlar om argumentam ad
personam, vilket är att kränka motståndaren på alla tänkbara sätt och den tekniken
används endast om man inser att man kommer förlora debatten annars.
De tekniker som utgår ifrån de klassiska fallasidefinitionerna är teknik 1 och 19 som
är former av secundum quid, vilket handlar om att använda sig av ett påstående som
kommer från en specifik situation som om det vore absolut. Teknik 2 och 3, men även
teknik 1, är former av ignoratio elenchi och det innebär irrelevant argumentering; det
att man inte debatterar om sakfrågan i sig, där exempelvis teknik 2 utgörs av att
använda sig av en homonymi vilket även kan gå under fallasin ambiguitet. Teknik 14,
20 och 24 är varianter av fallacia non causae ut causae och innebär att man gör
felslut genom antagande av icke-grunden som grund. Tre till tekniker som jag
placerar under de klassiska fallasierna är teknik 6, 22 och 12 och dessa utgörs av
petitio principii på olika sätt, vilket innebär cirkelargument.95
Det finns tre tekniker som används för att avvika från sakfrågan och det är teknik 17,
18 och 29. Där de två sistnämna teknikerna går ut på att genomföra en mutatio
controversiae vilket innebär att man förändrar den omstridda frågan, teknik 17 är en
form av diplomatiargument som innebär att man undviker ett krav om bevisning
genom en subtil distinktion av någon term; man undviker alltså att svara direkt på
frågan. Två tekniker som jag väljer att kalla högtravande är 30 och 36 där teknik 30
går ut på att använda sig av auktoritetsargument i tillfällen där motståndaren inte har
någon talan genom en hänvisning till experter i frågan, det är svårt att motbevisa
experter när man själv inte är insatt. Teknik 36 är en teknik av språklig karaktär som
går ut på att använda sig av ett vackert och invecklat språk för att ge skenet av att det
handlar om någonting sant. Det finns även tre tekniker som utgörs av skenbarhet
vilket jag väljer att kategorisera som de skenbara teknikerna vilket är teknik 15, 16
och 21. Dessa tre går ut på att antingen söka någonting hos motståndaren som kan
verka som en skenbar falskhet eller genom att använda sig av argument som tycks
vara sanna men faktiskt inte är det.
Argumentationstekniker som går ut på att fråga sin motståndare är 7, 9, 10, 11 och 13.
Där teknik 7 blandas med den klassiska fallasin many questions96, men där teknik 7
går ut på att använda många ord och snabbt för att vilseleda motståndaren. Teknik 9
och 10 handlar också om att vilseleda sin motståndare genom frågor medan teknik 11
handlar om att få motståndaren acceptera enskilda fall genom sin frågeställning för att
sedan, utan att uttrycka det, påstå att motståndaren accepterat en sanning då man drar
slutsatsen utifrån de enskilda fallen. Teknik 13 presenterar både påstående och
motsats för motståndaren men överdriver motsatsens negativa sidor för att försöka
lura motståndaren till att välja ens eget påstående.
95
96
Benjamin (1983), s 24
Ibid. s 24
32
Resten av teknikerna är något svårkategoriserade då de jag inte riktigt finner hur jag
ska sortera dem varför jag väljer att bunta ihop dem i en sista förklaring. Teknik 4 går
ut på att maskera sitt anförande genom att sprida ut premisser så att motståndaren inte
vet vart man vill komma med sin argumentation, vilket är lite likt teknik 9. Teknik 5
handlar om att argumentera utifrån motståndarens tankesätt för att vederlägga denne
genom dens egna premisser. Teknik 25 går ut på att göra en apogage genom en
instans, teknik 26 är en retorision vilket Perelman även använder sig av, alltså ett sätt
att vända ut och in på ett argument. Teknik 28 handlar om att när man debatterar med
en annan lärd och inte lyckas bevisa sin sak så vänder man sig till den publik som
lyssnar och övertygar dem istället, helst genom att göra den andra lärda till åtlöje.
Teknik 33 är en kommentar: ”I teorin må det vara riktigt, men i praktiken är det
falskt.” Och till sist teknik 35 som handlar om att visa att motståndarens
argumentering strider mot dennes egna intressen, motiv; alltså att ”verka på viljan
genom motiv istället för på intellektet genom grunder.”
4.4.4 Legitimeringsfas
Den eristiska argumentationsstrategin är väldigt mager då den saknar etiskt
förhållningssätt men även ett tydligt övergripande tillvägagångssätt. Då det är
Schopenhauers eristik jag utgått ifrån, som byggt sin eristik efter Aristoteles verk, blir
det en form av informationsbrus som reducerar grunden till eristiken via
Schopenhauers sätt att se på eristiken. Detta ser jag som ett problem när jag analyserar
argumentationsteorin då Schopenhauers eristik skiljer sig från Aristoteles. Jag är inte
säker på att en mer utvecklad form av eristiken är något önskvärt å andra sidan då
konsten att manipulera lämpligen bör vara försatt i dunkel.
Eristikens taktiker är kortfattade och anpassningsbara och de vilar i mångt och mycket
på taktikens huvudprinciper att kraftsamla, överaska och uppnå handlingsfrihet vilket
är passande i relation till krigstaktikers huvudprinciper. Kraftsamlingen i den mån att
de fokuserar på svagheterna i motsidans argumentation eller motståndarens svagheter
i sig, överraskning i den mån att indirekta metoder bygger på att överrumpla
motståndaren samt handlingsfrihet då alla medel är tillåtna. Det skulle dock inte skada
att utveckla taktikerna lite mer men för att göra det behöver man komplettera dem
med retorikens taktiker, samt dialektikens, osv. Schopenhauer nämner topikerna men
där Aristoteles nämner 382 nämner Schopenhauer fyra varför jag endast utgår ifrån
fyra och benämner dem inte som topiker utan taktiska element.97
Jag stöter på ett problem med språket emellanåt i min undersökning; det
Schopenhauer kallar för indirekt tillvägagångssätt handlar om att motbevisa ett
påståendes följder medan den allmänna användningen av indirekt tillvägagångssätt
handlar om att på ett smygande och perifert sätt motbevisa påståendet genom en
successiv framläggning av tesen. Det här exemplet tycker jag tydliggör vikten av en
samordnad argumentationsdisciplin där samtliga begreppsapparater betyder samma
sak, detta för att undvika missförstånd men även för att göra ett försök att skapa en
universell argumentationsteori där varje strategi har sitt användningssätt men som
vilar på samma teoretiska bakgrund och begreppsapparat.
97
Schopenhauer (2007), s 17f
33
Argumentationsteknikerna är det problematiska, de är väldigt svårkategoriserade och
vissa förklaras oftast utifrån vilket specifikt tillfälle de bör användas. Det
Schopenhauer kallar teknik utgörs ibland av flera tekniker i en vilket gör det
ytterligare mer problematiskt att samordna i en analys. Här inser jag att ett arbete som
att enbart kategorisera och förklara funktionen av eristiken och dess tekniker hade
kunnat fungera som ett C-arbete i sig men jag arbetar utifrån ett makroperspektiv
vilket innebär att jag kan se över detaljnivån något och arbeta mer generellt med
teknikernas kategorisering. Det är alltså önskvärt att finna ett bättre sätt att
kategorisera argumentationstekniker på för att klargöra teknikernas funktion och
hierarkiska ordning inom argumentationsteorierna.
5. Diskussion
Först och främst vill jag understryka att min definition av ett argument är att ett
argument är ett skäl för ett påstående. Det är ovidkommande för mig att ett argument
måste vara av social natur då jag inte anser att en argumentation med sig själv är en
social företeelse då ordet social betyder, och jag citerar: ”Det som gäller förhållandet
mellan människor; det ”mellan mänskliga”.”98 Min analys visar att logiken
undersöker argument som uppstår i en social kontext medan den argumentation som
ligger till grund för undersökningen är av en icke social karaktär utan befinner sig på
en strukturell nivå på grund av den formella karaktären. Dialektiken undersöker
sociala argument genom en social argumentation som bygger på förkunskap om hur
sociala argument kan evalueras i den strukturella kontexten, dialektiken befinner sig i
gränslandet mellan strukturell kontext och social kontext. Retoriken och Eristiken
handlar i större utsträckning om att skapa argument av social karaktär där argumenten
ses i relation till den man riktar dem till varför en evaluering blir mer komplicerad.
En person som gör en annan typ av indelning är O’Keefe som skriver om två koncept
av argument där den ena typen av argument definieras som en produkt av diskreta,
lingvistiska och förnuftiga artefakter och den andra typen av argument som en process
mellan minst två individer i ett meningsutbyte; alltså en distinktion mellan produkt
och process. Process här borde även utvidgas så att den täcker intern argumentation
med sig själv och inte endast en extern argumentation.99
När logiken används som strategi görs en intern argumentation för att analysera en
given diskurs, den interna argumentation, överläggningen, bör ses som argument i
form av en process och när man har gått igenom hela den strategiska processen blir
slutprodukten ett logiskt argument och logiken är i det stora hela mer
produktorienterad än processorienterad på grund av dess formalistiska och endast
interna argumentationssätt. Dialektiken undersöker och testar argument som är
produkter genom processer och dialektiken är nära inpå en logisk strategi men det
som skiljer sig är att dialektikens strategi använder sig av en extern argumentation,
den är alltså i en social kontext. När den dialektiska strategin är genomförd blir
slutprodukten ett dialektiskt argument. Retoriken handlar om hur man skapar
argument och dessa produkter används i den retoriska processen och här skulle jag
vilja peka på att ett retoriskt argument som produkt inte säger någonting om
argumentet i sig utan retorikens argument kan vara härledda antingen genom en
98
99
”social” - Filosofi Lexikonet (1988), s 512
Jasinski (2001), s 50
34
logisk eller dialektisk process eller genom en enkel uppfinningsfas där argumentens
validitet vilar på de premisser som ställs upp och inte sättet argumentet härleds på.
Eristiken å sin sida använder argument i en process och där skapas argumenten som
används under stridens hetta, denna process resulterar i argument i form av produkter
och bör lämpligen kallas eristiska argument. Man kan alltså kategorisera olika
argument som logiska, retoriska, dialektiska samt eristiska argument och här blir det
viktigt att skilja mellan argumentet i form av produkt där produkten följer av en
strategisk process gentemot de argument som används i själva processen. Aristoteles
gjorde denna distinktion och argumenterade för att logiska argument är sanna(även
kallade demonstrativa argument), dialektiska argument är acceptabla och retoriska
argument övertygande för en publik.100 Det följer här ett intrikat samband pågrund av
att en sådan indelning kan innebära att ett argument som är övertygande för en publik
även får statusen acceptabelt för publiken och om de accepterar argumentet så blir
detta sanningen i deras ögon. Utöver dessa tre berör Aristoteles även i sina skrifter
kring topiker ett eristiskt argument som kan sägas utgöras av skenbarhet. 101
Om man inte skiljer mellan produkt och process så är det istället viktigt att urskilja
hur argumentet har härletts och ifall det bygger på självklara sanningar i form av
axiom, osäkra premisser eller om det bygger på åsikter. Här är logiken och dialektiken
speciellt viktiga då logiken är den disciplin som kan utreda huruvida det är sant eller
inte och dialektiken urskiljer huruvida argumentationen är koherent nog för att räknas
som giltig, giltig i den mån att argumentet följs av stringenta argumentationer, oavsett
om dess fundament vilar på åsikter eller axiom. Retoriken och eristiken, som är mer
kopplade till sin publik, har svårt att urskilja om argumentet är koherent för retoriska
och eristiska argument behöver inte vara logiska. Här vill jag även passa på att
bemöta Benjamins slutsats att ett eristiskt argument endast är eristiskt pågrund av att
syftet är att vilseleda.102 Om man i sin argumentation utgår ifrån premisser som verkar
sanna men egentligen inte är det kan det antingen vara pågrund av att ens syfte är att
medvetet utgå ifrån falska premisser eller så utgår man ifrån att premisserna är sanna
men där sanningen utgörs av två olika tolkningar av premissen och man är själv inte
medveten om dess relativa sanning. Ett exempel kan vara premissen att godhet ligger
till grund för allt gott och ondska ligger till grund för allt ont. Därför om man vill att
allting bör vara gott bör man vara god. Det här ser jag som ett eristiskt argument då
premissen kan sägas vara allmänt accepterad men egentligen inte är det. Att vara ond
mot de som är onda kan vara ett sätt att vara god och den polemik som godhet och
ondska utgör är av intrikat samband och premissen vilar på den relativa naturen i vårt
språk, därför är den allmänt accepterad men vad orden sedan innebär är det vi som
avgör tolkningen av. Därför kan en premiss vara allmänt accepterad och man försöker
inte medvetet bedra någon. Men slutsatsen kan fortfarande byggas på ett allmänt
accepterat påstående som egentligen inte är sant. Den här utläggningen av de olika
sätten att kategorisera argument på är ett försök att påvisa ett beroende mellan den
argumentationsteori man utgår ifrån och dess förhållande till begreppet argument. Jag
anser att det är lämpligt att dela in argument i produkt och process samt om det
handlar om doxa eller episteme då det ger ett mindre intrikat samband än om man
definierar argument som retoriska eller dialektiska då dessa egentligen inte är någon
garant för ett arguments värde. Här vill jag passa på att argumentera för att en modell
van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 33
Aristoteles (2007), Bok 2, Kapitel 24, Vers 10
102 Benjamin (1983), s 23
100
101
35
som samordnar de olika argumentationsteorierna utifrån samma teoretiska
bakgrundbild är av vikt då det skulle eliminera tvetydigheter i de distinktioner som
görs mellan de olika skoldisciplinerna.
Under mina teoretiska utgångspunkter besvarar jag min första delfråga där jag formar
den mall som blir mitt konceptuella ramverk. Detta är endast ett tänkbart sätt att
förklara hur en sådan mall kan se ut och jag anser att en tydligare struktur är av vikt.
Ett problem med det konceptuella ramverket är att det finns överlappande delar
mellan taktiska element och teknik i viss mån vilket får som följd att vid
appliceringen av det konceptuella ramverket på argumentationsteorierna är det inte
helt klart med vad som är takiskt element och teknik. Sen uppstår ett problem med att
kategorisera argumentationstekniker och jag anser att jag ännu inte har något bra svar
på hur det skulle kunna göras. Utöver detta blir den konceptuella ramens begrepp:
strategi, taktik och teknik, en aning abstrakta och generella vilket är ytterligare en
anledning varför jag skulle vilja utveckla den genom att gå igenom en
begreppsbildningsprocess, exempelvis skulle taktikens karaktär kunna utvecklas till
aggressiv(angripa personen), offensiv(angripa motståndarens argumentation),
objektiv(undersöka argumentationen), defensiv(försvara sin egen argumentation) och
reflexiv(försvara sin person). Men att ramverket som sådan är användbart tycker jag
visas tydligt när jag går över till delen hur det konceptuella ramverket förhåller sig till
respektive argumentationsteori och även om det finns vissa oklarheter mellan de olika
teorierna så struktureras de på ett lättöverskådligt sätt vilket underlättar jämförelsen,
det som fortfarande är lite svåröverskådligt är teknikerna och i viss mån de taktiska
elementen.
I analysdelen gör jag alltså huvuddelen av detta arbete vilket är att utifrån den
konceptuella ramen placera argumentationsteoriernas innehåll i dem för att kunna
identifiera respektive argumentationsteoris väsentliga begrepp. Ett problem som
uppstår är att jag måste göra en selektiv bedömning i vad som ska vara med och vad
som inte får plats. Retoriken exempelvis, som har påverkan som sitt syfte, avgränsas
från dess analytiska roll där det på senare tid har utvecklats flera olika modeller, för
att analysera texter, i form av retorisk kritik. Det här är självklart ett problem med
retoriken överlag då det finns flera skolor som söker definiera dess studieobjekt och
antingen blir kritiken att den är för smal, dvs. retoriken när den ses som endast ett sätt
att uttrycka sig elokvent(Word programmet har exempelvis retorisk som synonym till
elokvent). I andra fall definieras retoriken som mänskligt användande av symboler för
att kommunicera vilket får följden att kritiken istället riktas mot att retoriken inte
längre följer den klassiska definitionen och därför inte längre är retorik utan något
annat. Det är alltså problematiskt att ge en specifik definition av retorikens
studieobjekt, nästan lika svårt som att ge vetenskapen ett specifikt syfte som Toulmin
uppmärksammat: ”We must try to characterize the aims of science: to give, that is,
some account of the distinctive purposes and goals properly pursued in scientific
enquiry.”103
Pågrund av att ingen av disciplinerna använder sig av terminologin strategi, taktik och
teknik blir det emellanåt problematiskt att kategorisera dem utifrån detta och en stor
del av arbetet har bestått av gediget grubblande. Dock har det varit till min fördel då
jag blivit tvingad att se på de olika teorierna utifrån nya infallsvinklar vilket har lett
103
Toulmin (1963), s14
36
till en djupare förståelse av förhållandet mellan dem men problemet med att dela in
dem kvarstår. Och hur man bör forma strategi, taktik och teknik begreppen bör
utvecklas med hjälp av stöd från andra teorier men även som jag tidigare nämnde,
empirisk testning av de färdiga strategierna för att se hur taktikbegreppet skulle kunna
utvecklas ännu mer och exempelvis indelas i mer specifika taktiska element som
tydligt påvisar taktikens roll. Det ges även utrymme i en sådan konceptuellt ramverk
att skapa helt nya strategier med specifika syften, vilket innebär att återskapa den
sofistiska strategin skulle kunna ligga till grund för vidare forskning.
Nu återkommer vi till själva kärnfrågan i uppsatsen, förhållandet mellan de olika
teorierna sett utifrån de färdiga argumentationsstrategierna och jag vill börja med att
visa en graf på hur det generella mönstret ser ut i de olika strategierna med
utgångspunkt från syfte och förhållningssätt.
Den här grafen är en översiktbild av hur de olika strategierna förhåller sig till
varandra. Förhållningsregler är alltså krav som ställs för att man ska kunna genomföra
en strategi där etiska och vetenskapliga förhållningsregler är nära sammankopplade.
Logik utgörs av ett strikt ramverk av både etiska och vetenskapliga förhållningssätt
med noll grad av påverkan på åhörare då den befinner sig i en strukturell kontext och
inte ämnar påverka andra utan den bevisar något för sakens skull. Den bevisar alltså
inte någonting anpassat till en annan person utan är av allmängiltig karaktär. Sen finns
det ibland en indirekt faktor att ta hänsyn till men så snart logiken hamnar i en social
kontext är det inte längre logiken i sig vi talar om utan då överlåter logiken det till en
annan disciplin. Ser vi till eristiken å andra sidan är den långt ned och långt till höger
pågrund av att den inte följer något etiskt ramverk och dess syfte är att kraftigt
påverka, manipulera i viss mån. Dialektiken syftar inte till att påverka men det är en
följd av att försöka lösa en meningsskiljaktighet och de indirekta följderna måste tas
med i beräkning, den utgörs av ett mer omfattande etiskt regelverk än retoriken
37
pågrund av dess rules of conduct som den ställer upp. Retoriken å sin sida handlar om
att påverka men den begränsas av det etiska förhållningssättet som ställs upp i och
med vir bonus principen så den hamnar därför mellan dialektik och eristik. Sett
utifrån ett argumentationsstrategiskt perspektiv utgör alltså dessa discipliner ett
kontinuum av påverkan där de successivt överlappar varandra beroende på vilka
variabler man ställer upp. Sen bör det också understrykas att det är en illustration och
det skulle bli komplicerat att kvantifiera argumentationsstrategierna för att kunna
skapa en modell byggd på data som går att beräkna.
Ser man till tillvägagångssättet som utgör de olika argumentationsstrategierna finner
vi att logiken i sig inte är särskilt produktiv då den består av att analysera, formalisera
och härleda slutsatser från redan befintliga system, vilket Hellspong bl.a. redan
noterat i sina skrifter.104 Dialektiken är mer produktiv än logiken då argument måste
användas i bredare utsträckning i syfte att lösa en meningsskiljaktighet och
dialektikens argument kan ses utifrån retorikens taktik beträffande logos, dvs.
dialektikens argument ska inte hänvisa till känslor eller auktoriteter då detta ses som
en form av fallasier utan utgår endast ifrån argument som tillhör logostaktiken. Både
retoriken och eristiken är produktiva strategier men där eristiken endast handlar om
att vinna en debatt och omfattas av nästan färdiga mallar handlar retoriken om så
mycket mer då den används för att skapa deliberativa, judiciala och demonstrativa tal.
Det här är en av retorikens starka egenskaper då den uppmuntrar till kreativitet och
stimulerar fantasin.
Det finns en koppling mellan retoriken och dialektiken här i mån om att retorikens
taktiska element som bygger på logos även gäller dialektiken, och där retoriken
använder sig av kvasilogisk argumentation som taktik kan man se att dialektikens
syfte är att genom dess taktiker rekonstruera en kvasilogisk argumentation för att
kunna resolvera en meningsskiljaktighet. Genom att strukturera
argumentationsteorierna på detta sätt tycker jag mig alltså har fått en inblick i delar av
vad Perelmans sammansmältning av dialektiken och retoriken gått ut på men där
dialektiken analyserar, rekonstruerar och resolverar en kvasilogisk argumentation så
söker retoriken skapa en kvasilogisk argumentation för att påverka.
När man talar om argumentationstaktiker talar man om konsten att ställa upp eller
undersöka argument i en argumentation som är anpassat till situationens krav.
Logikens taktiker som utgörs av induktion, deduktion och abduktion är olika sätt att
undersöka ett bevis och skiljer sig alltså åt då logiken i huvudsak är en analytisk
strategi. Det finns ett nära samband mellan deduktion och retorikens enthymem samt
induktionen och retorikens paradigm. Men där retoriken verkar utifrån doxa
undersöker logiken huruvida ett bevis är uppbyggt av antingen episteme eller Doxa.
Pragmadialektiken utgår ifrån ett annat perspektiv på hur argumentationen är
uppbyggt där den delar upp det i enkel-, multipel-, seriekopplad- eller
parallellkopplad argumentation. Det finns vissa likheter mellan en parallellkopplad
argumentation och logikens induktion då båda sätt att se på saken utgår ifrån flera
sammanhörande observationer som resulterar i en tes eller slutsats dock så är
skillnaden att där logiken ser hur ett bevis kan härledas så ser pragmadialektiken på
hur en argumentation kan struktureras.
104
Hellspong (1995), s 7
38
Det konceptuella ramverket krånglar till det en aning då jag i logikens fall utgår ifrån
dess teoretiska grund som taktik där man använder sig av ett synsätt i form av taktik
medan dialektikens taktik bygger på direkta handlingar där synsättet hamnar under
den dialektiska strategins teoretiska förförståelse, alltså att logikens taktik handlar om
perspektiv i form av utgångspunkt medan dialektikens taktik handlar om direkta
handlingar. Det här bygger på den oklarhet som finns i modellens definitioner av
varje element och vad dess roll verkligen är. Den slutsats jag drar här är att för att
kunna forma en strategimodell på ett tillfredställande sätt bör begreppet taktik
noggrant gås igenom och där jag endast utgått ifrån den taktiska karaktären som
består av offensiv, defensiv eller objektiv skulle det kanske vara så att även begreppen
ethos, pathos, logos och de olika talakterna vägs in i samma konceptuella ramverk. På
så sätt skapas ett mer omfattande ramverk som i sin tur kan leda till en samlad
argumentationsteori som kan utgå ifrån olika strategier, beroende på om man vill
analysera eller producera och vilka taktiker som finns tillgängliga för att evaluera som
dessa båda begrepp delar. Eristikens taktiker är i stor utsträckning relaterade till
retorikens taktiska element då exempelvis ad rem taktiken handlar om att välja ett
tillvägagångssätt som ifrågasätter ett objekts förhållande i själva sakfrågan, den
objektiva naturen vilket koexistensförbindelser även gör. Det som är den väsentliga
skillnaden är att där eristiken utgår ifrån hur man bemöter en motståndare så utgår
retoriken ifrån både hur man bemöter och argumenterar för sin sak, alltså både
probatio och refutatio. Både eristiken och retoriken anpassar vissa tekniker till den
man talar med vilket eristikens tekniker vittnar om då vissa tekniker förutsätter vissa
egenskaper hos den man debatterat mot, retoriken på grund av dess grundelement
decorum. Dialektiken å andra sidan har redan förutsatt en speciell diskussionsnorm i
form av kritiska diskussionsregler som innebär att taktikerna anpassas efter
sakinnehållet och inte fokuserar på den andra debattören, med det säger jag inte att
dialektiken inte anpassar sig efter den andra debattören utan det jag säger är att
dialektiken som strategi, och därav taktik, i viss mån redan förutsätt en anpassning
genom den kritiska diskussionens regler.
En annan aspekt av taktikerna inom dialektiken är dess evaluering av
argumentationen. Genom dess regler skapas en ram varifrån man kan evaluera
argument utifrån logikens krav på en koherent argumentation. Dialektiken och
logiken är alltså nära sammankopplade när det gäller evaluering av argument men
skiljer sig åt då logiken stannar av ifall diskursen inte går att analysera vidare, medan
dialektiken kan fortsätta genom fråga-svar metoden då dialektiken sker inom ramen
av en social kontext. Men i retoriken är det inte möjligt att evaluera argument då varje
arguments effekt endast kan avgöras av det auditorium det är riktat till och det efter
att argumentet genomförts, man kan självklart fråga hur bra argumentet fungerade
men jag ser inte det som en metod man bör använda sig av. Det vilar på talaren att på
olika sätt försöka påverka publiken och man kan idag inte på förhand säga vad som är
ett bra eller dåligt argument då det finns för många faktorer att väga in som auditoriets
humör, klartänkthet, motiv eller doxa. Därför är en evaluering av retoriska argument
svår att genomföra, just för att argumenten måste ses i relation till den publik dem är
riktade till och om man utgår ifrån retoriken som påverkande. Eristiken bryr sig inte
om att evaluera argument, den bryr sig om att vinna, punkt slut.
Ser man till förhållandet mellan de olika disciplinernas argumentationstekniker finner
man att logikens tekniker består av att transformera argumenten så att de kan fungera
i en strukturell och formaliserad kontext. Dialektikens tekniker består av att antingen
39
identifiera fallasier, vilket blir ett sätt att kunna genomföra själva evalueringen, eller
dissociationstekniken, som den delar med retorikens tekniker. Dissociationstekniken
är en grundläggande teknik för bl.a. filosofistudier och lämplig att använda sig av när
det gäller interna resonemang och som argumentationsteknik är det en nyckel till att
strukturera en argumentationskedja där man, endast genom att särskilja begrepp, kan
härleda en slutsats eller påvisa motsägelser. Retorikens tekniker är många,
obegränsade om man skulle utgå ifrån det topiska tänkandet. Vissa tekniker är
anpassade för att användas i specifika syften, så som retorsion, men i grova drag kan
man säga att argumentationsteknikerna är av allmän karaktär om man jämför dem
med dialektiken och eristikens tekniker som är väldigt specifika i deras användning
även om det finns likheter även här. En intressant parallell är eristikens användning av
fallasier för att övertyga och dialektikens användning av fallasier för att identifiera
brister i argumentationen. Alltså två helt skilda sätt att använda sig av fallasier.
Det övergripande problemet med det konceptuella ramverket är att den inte ger ett
tillfredsställande sätt att kategorisera teknikerna på, den tydliggör att det finns
skillnader mellan taktik och teknik, men inte hur man sedan skiljer respektive
underkategorier åt vilket är varför en mer stringent variant av det konceptuella
ramverket skulle vara önskvärt.
Hur kan då ett konceptuellt ramverk av argumentationsstrategier fungera för att
undersöka den teoretiska begreppssfären av olika typer av argumentationsteorier?
Genom att använda mig av det konceptuella ramverket har jag inom logikens sfär
påvisat dess analytiska roll och processen i form av en intern argumentation som går
ut på att använda taktiker som perspektiv istället för tillvägagångssätt. Modellen har
fungerat väl för att strukturera de olika nivåerna av arbetsprocessen inom logiken men
vid jämförelsen stöter jag på svårigheter då taktikens roll avviker från de tre andra
disciplinernas taktik just pågrund av att logiken är strikt analyserande. Jag ställer mig
kritisk till mitt utgångsperspektiv av de olika begreppen där exempelvis en taktiks
principer som utgörs av kraftsamling, handlingsfrihet och överraskning behöver
utvecklas, för i min jämförelse inser jag att jag själv gjort mig skyldig till att använda
mig av en homonymi vilket fått som följd att jag har jämfört äpplen med päron när det
gäller taktikens principer och jag har i rådande stund inte någon lösning utan nöjer
mig med att peka ut min uppsats brister. Men även äpplen och päron har likheter
vilket har gjort att analysen inte varit helt fruktlös.
När det gäller dialektikens förhållningssätt till modellen fungerar den bättre och
relationen mellan logik och dialektik framställs tydligt. Men även här är det taktikens
roll som inte är tillräckligt tillfredsställande för att jag ska vilja påstå att modellen
varit tillfredsställande. Modellen fungerar för att ge en översiktsbild av de olika
momenten inom dialektiken men det är när jag går in på detaljnivån kring taktikens
element som jag stöter på problemen. Detta understryker vikten av en mer utförlig
förklaring av taktikens element för att modellen ska hålla, något som borde
undersökas empiriskt utifrån olika typer av argumentationsdiskurser. Retoriken är den
disciplin som modellen fungerar tillfredsställande på då de olika momenten belyses
och bitarna faller bättre på plats. Ett exempel på det tycker jag är Perelmans tre
argumentationstyper som jag tycker får en adekvat funktion som taktiker då de kan
ges en förklaring till när man bör använda sig av dem. Det som är problematiskt med
modellen gällande retoriken är att välja mellan den teori som finns då flertal olika
författare har olika sätt att förklara nästan samma begrepp på. Ett exempel på det är
40
förhållandet mellan det taktiska elementet fakta och logos då de ibland används
synonymt med varandra inom kurslitteraturen men jag vill hävda att man kan använda
sig av fakta för att appellera till känslor. Att applicera modellen på eristiken
tydliggjorde dess taktiska element men jag blev inte på det klara med taktikernas
egentliga roll vilket är en anledning till varför jag skulle vilja komplettera retorikens
taktiker med eristikens. Strategin utgjordes inte av något övergripande
tillvägagångssätt och teknikerna var svåra att kategorisera.
6 Slutsats
Min slutsats av hur detta konceptuella ramverk fungerade för att undersöka de olika
argumentationsteorierna är tvådelad. Jag anser att det gav en god översiktsbild av de
olika argumentationsteoriernas struktur och metod men när jag gjorde jämförelsen
mellan de olika teorierna uppstod det ett problem som berörde detaljnivån i
definitionen av modellens tre olika delar och deras respektive underkategorier.
Strategibegreppet fungerade väl och det hör samman med den översiktsbild det gav.
Taktikbegreppet blev invecklat och komplicerat och bör antingen ges en bredare
förklaring men med följden att de olika teoriernas olika begrepp inte förklaras
tillräckligt tillfredsställande men översiktsbilden gynnas. Eller så går man in på
detaljnivå hur taktik bör definieras och det kräver en vidare forskning innan modellen
kan ses som adekvat. Exempelvis skulle jag vilja forma modellen utifrån de olika
argumentationsteoriernas begrepp så att argumentationsstrategins taktiska element
omfattas av de olika talakterna, även inom retoriken. Detta skulle innebära att
modellen i sig binder samman de olika teorierna till en större disciplin. Vidare finns
det en tvetydighet i vad som utgör defensiv och offensiv taktik i viss mån då man kan
ställa det i relation till kommentaren att anfall är bästa försvar; om ens egen tes går ut
på att den andra har fel och man försvarar sin egen tes, är den då offensiv eller
defensiv?
När det gäller teknikerna och hur det konceptuella ramverket fungerade för att
strukturera argumentationsteoriernas begrepp i denna kategori blev det tydligt att ett
mer stringent konceptuellt ramverk behövs. Det oprövade ramverket var alltså för tunt
för att på ett tillfredsställande sätt samordna de olika argumentationsteknikerna i
lämpliga kategorier. Det visades dock att det finns en vits med att skilja mellan
tekniker som transformation, uppfinning och applicering då man kunde se att det
faktiskt finns en skillnad mellan olika discipliners tekniska orientering. Ett exempel
på det är logikens mer transformationsinriktade tekniker i kontrast till eristikens
applicerbara tekniker. Men även denna indelning blev emellanåt svår när det förekom
ett mer intrikat samband som syntes speciellt i retorikens argumentationsbegrepp.
Vidare saknades en tydlig distinktion mellan taktiska element och tekniker och även
detta skulle behöva utvecklas för att ramverket ska vara tillfredsställande.
Kort sagt: Modellen gav en god översiktsbild av de olika argumentationsteorierna
men missgynnas och blir problematisk på detaljnivån vid jämförelsen vilket pekar på
vikten av ett mer stringent konceptuellt ramverk.
Utöver allt jag nämnt anser jag att en fördjupad forskning i hur man kan sammanställa
de olika argumentationsteorierna under ett ämne är nödvändig för att reducera
begrepp inom varje teori som har samma funktion men olika beteckningar. Den
litteratur som finns är enligt mig inte tillfredsställande för att tydliggöra de olika
41
teoriernas användningsområde, funktion och syfte vilket är varför jag vill att retoriken
skall täcka samtliga. Mitt förslag är en definition av retorikens studieobjekt som
”Konsten att föra en talan utifrån ett etiskt förhållningssätt”105 vilket omfattar de olika
strategierna och deras respektive syfte vilket måste kompletteras av olika
analysstrategier då man måste veta hur man ska underbygga sin argumentation för att
föra en bra talan, samt så går den tillbaka till den tidiga definitionen av ordet retorik,
den som har att göra med en som talar. Man kan föra en talan genom tal och skrift
likväl som bilder och för att kunna tala och förhålla sig etiskt krävs ett analytiskt
komplement som fungerar som stöd för det man vill ha sagt.
För att försöka avsluta lite klatschigt, retorikens imperium behöver ett nytt imperium.
7 Sammanfattning
Den här uppsatsen är ett försök att finna ett nytt sätt att kategorisera och jämföra
argumentationsteorier samtidigt som den vill ge en överblick av respektive
argumentationsteoris faktiska grund.
Uppsatsens syfte är att undersöka förhållandet mellan logik, dialektik, retorik och
eristik. Metoden som legat till grund för undersökningen består av ett konceptuellt
ramverk som tar sin utgångspunkt i begreppen strategi, taktik och teknik. Utifrån
dessa begrepp har en mall(konceptuellt ramverk) formats där
argumentationsteoriernas innehåll fyllts i den tomma ramen som sedan tagit form i de
specifika argumentationsstrategierna som presenteras. Varje strategi har sitt eget syfte
och de olika syftena är att: bevisa, resolvera, påverka och manipulera. Uppsatsen
undersöker hur ett sådant ramverk kan se ut och testar detta mot
argumentationsteorier för att se huruvida en sådan struktur är lämplig eller inte.
Det som undersökningen visar är att dels föreligger det ett kontinuum av
påverkansgrader mellan de olika teorierna som grundas i det förhållningssätt som
teorierna utgår ifrån, samt att den modell som ställs upp som ett konceptuellt ramverk
ger en tydlig överblickande bild av de olika teorierna men stöter på problem när man
går ned på detaljnivå för att placera de olika teoriernas metoder i den konceptuella
ramen. Vidare påvisar den likheter och skillnader mellan de olika teorierna men det
som kan sägas vara relevant för vidare forskning är just sättet att strukturera
argumentationsteorier i en annan hierarkisk ordning.
8 Källförteckning
Tryckta källor
(2005), Ad Herennium - de ratione dicendi ad C. Herennium, översättning: Birger
Bergh, Åstorp: Retor förlag
Aristoteles (2007), On rhetoric A theory of civic discourse, 2:a upplagan,
Översättning: George A Kennedy, New York: Oxford University Press, Inc.
Väldigt likt konsten att tala, men att föra en talan och att tala är två skilda
begrepp.
105
42
Bengtsson, Jan m.fl. (1988), Filosofi Lexikonet: filosofer och filosofiska begrepp från
A till Ö, Stockholm: Forum AB
Benjamin, James (1983), Eristik Dialectic and Rhetoric, Communication Quarterly,
Vol 31, No 1
Bird, Alexander (2005), Philosophy of Science: fundamentals of philosophy, Oxon:
Routledge
van Eemeren, Frans H. & Grootendorst, Rob. & Henkemans, Francisca S. (1996)
Fundamentals of Argumentation Theory, New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates,
Inc.
van Eemeren, Frans H. Grootendorst, Rob (2004), A Systematic Theory of
Argumentation - The pragma-dialectical approch, Cambridge: Cambridge University
Press
Foss, Sonja K. (2004), Rhetorical Criticism - Exploration & Practice, 3:e upplagan,
Long grove: Waveland Press, Inc.
Hansen, Kaj B. (2003), Grundläggande Logik, 4:e Upplaga, Lund: Student Litteratur
Hellspong, Lennart (1995), Retorik och praktisk logik, Stockholm: nordiska institutet
för samhällsplanering, Nordplan
Hellspong, Lennart (2004), Konsten att tala: handbok i praktisk retorik, 2:a upplagan,
Lund: Studentlitteratur
Jasinski, James (2001), Sourcebook on Rhetoric, Thousand Oaks: Sage publications,
Inc
Johnson, Ralph H. (2002), Manifest Rationality Reconsidered: Reply to my Fellow
Symposiasts, Argumentation 16: 311-331
Kock, Christian (2009), Choice is Not true or False: The Domain of Rhetorical
Argumentation, Argumentation 23: 61-80
Lindqvist Grinde, Janne (2008) Klassisk retorik för vår tid, Lund: Studentlitteratur
Nagel, Ernest & Newman, James R (1958) Gödels proof, London and Bradford:
Humphries & Co. Ltd
Perelman, Chaim (2004) Retorikens Imperium, 2:a upplagan Översättning: Mats
Rosengren, Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposium
Prawitz, Dag (2001) ABC i Symbolisk Logik, 2:a Upplagan, Stockholm: Thales
Schopenhauer, Arthur (2007) Eristik: eller 38 sätt att få rätt, Översättning: Fredrik
Linde, Åstorp: Retorikförlaget AB
43
Tindale, Christopher W. (2006), Constrained Maneuvering: Rhetoric as a Rational
Enterprise, Argumentation 20: 447-466
Toulmin, Stephen (1961) Foresight and understanding: an enquiry into the aims of
science, New York and Evanston: Harper and Row publishers
Otryckta källor
Bengtsson, Erik (2008) Myten som Argumentationsbas – hur man övertygar någon
som ser världen på ett annat sätt, (Opublicerad uppsats, Södertörn Högskola)
Hellspong, Lennart (1999) Argumentationens Retorik, Södertörn Högskola
Hellspong, Lennart (2010) Argumentationens Retorik, Södertörn Högskola
Nationalencyklopedin, Uppslagsverk och Ordbok, 2011-05-10
http://www.ne.se.db.ub.oru.se
Wikipedia, Det fria uppslagsverket, 2011-05-10
http://sv.wikipedia.org/wiki/Portal:Huvudsida
44
