Master of Science Gestalt Psychotherapy Du blir aldrig färdig och det är som det ska En studie om vuxnas identitet Maria Delmar Januari 2003 Handledare Sari Scheinberg 1 Innehåll 1. Inledning och syfte 2 2. Teori Människans utveckling fortgår livet igenom Kvinnans identitetsutveckling Självet som centralt begrepp Identitet som en kör av sub-identiteter Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling Meningsskapande som central kraft i utveckling Identitet som en berättelse Gestaltterapins synsätt Olika synsätt på identitet 5 5 6 7 8 9 9 10 10 11 3. Forskningsfrågor 12 4. Metod Filosofiskt angreppssätt Forskningsstrategi 13 13 13 Urval Intervjuer Analysmetod Tillförlitlighet Generaliserbarhet Etik 14 15 16 21 21 22 5. Analys och resultat Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras? Hur beskriver personerna sin identitet? Upplever personer att deras identitet ändras? Hur förändras självbilder enligt personenas beskrivningar? Hur upplever personerna processen när identiteten förändras? Hur beskriver intervjupersonerna samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten förändras? Vilka kvaliteter har viktiga relationer under förändringen? Svar på forskningsfrågor 31 34 36 6. Avslutande diskussion Studiens resultat och bidrag till teori Studiens bidrag till praktiken 39 39 40 Referenser Bilaga1 Intervjuguide Bilaga 2 –4 Utdrag ur analysmaterial 43 23 24 27 28 29 2 1. Inledning och syfte Jag är intresserad av hur vuxna människor upplever och beskriver sin egen personliga utveckling eller förändring under livet. Mer speciellt är jag intresserad av människors självbild eller identitet och hur den förändras i livets olika skeden och situationer. Vad påverkar identiteten? Hur går det till när vuxna människors identitet formas? Hur hänger människans identitet samman med hennes sammanhang, hennes familj, arbete, samhälle? Det är många frågor och ett stort område som jag närmar mig och jag ska avgränsa mig så småningom. Men låt mig börja med att ge några glimtar av tre personer som jag har mött. En god vän till mig kommer ursprungligen från Danmark men har bott i Sverige i 25 år. Hon är gift med en svensk man och har barn som har vuxit upp i Sverige. Jag frågar henne; är du samma person när du talar danska som när du talar svenska? Hon svarar; - ”nej, när jag talar danska med danskar då är jag mycket mer livlig och aktiv. När jag talar svenska är jag mer eftertänksam och lugn. Och fortfarande - fortsätter hon - så är det som om det är en hinna mellan mig och det jag säger när jag pratar om något viktigt på svenska.” Jag lyssnar till en ung kvinna som berättar om sitt liv. Hon berättar att när hon var i 18årsåldern så flyttade hon till en annan stad, tillsammans med sin mamma och syster. Hon gick i skolan i den nya staden och träffade nya kamrater. Själv upplevde hon att hon började blomma. Nya sidor hos henne kom till synes med de nya kamraterna. Hon beskrev det inte som att hon själv förändrades vid flyttningen, utan just att det som förut hade varit dolt nu kom fram. Den tredje personen jag vill berätta om är en man i sextioårsåldern. Han slutade arbeta några år tidigare än han räknat med. När han ser tillbaka på åren som följer så beskriver han en lång omställningsprocess. När han slutade arbeta förändrades hans självbild. Han blev av med sin position och en slags makt eller snarare kraft. Livet var ibland mödosamt att leva och han upplevde en känsla av meningslöshet. Efterhand hittade han vänner som inte var upptagna av arbete hela tiden. Familj och barnbarn var viktiga. Den mening han upplevde blev så småningom en annan än tidigare. För mig är beskrivningarna exempel på situationer där människors självbild eller identitet har förändrats på något sätt. Av exemplen kan jag se att språket har betydelse för identiteten. En persons relationer och i vilka sammanhang personen vistas är också viktiga. Dessutom har den mening som personen upplever betydelse för självbilden. Detta vill jag utforska vidare. Hur går det till när vuxna människors identitet formas och förändras? Låt mig se frågan i flera delar: - Hur går det till? Jag är intresserad av vad som sker, hur processen kan upplevas och beskrivas. Jag ser det så att vuxna människors identitet inte är något oföränderligt utan att en människas upplevelse av sig själv kan ändras på olika sätt under hela livet. - Vuxna människor. De flesta teorier inom utvecklingspsykologi handlar om barns och ungdomars utveckling. Jag är intresserad av det som händer sedan. - Identitet. Ordet som beskriver det som är unikt, det som skiljer oss från andra, det betyder faktiskt lik eller liknande. Det för mina tankar till att både likheter med andra och skillnader kan ha betydelse för identiteten. Vad kan vi då mena med identitet? Ett svar från en gestaltterapeut är Hostrup (1999) som beskriver identitet som upplevelsen av att 3 vara en bestämd person. En enkel beskrivning som pekar på att identitet är en subjektiv upplevelse. Inom gestalterapi är personens kontakt med sin omvärld grundläggande och jag vill ha med detta i en beskrivning av identitet. Jag lägger till Frits Perls (1958) beskrivning av självet, som en process som kommer till synes i personens kontakt med sin omvärld. - Identitet som formas och förändras. Jag är intresserad av identitetsformandet som process och då speciellt samspelet mellan individen och hennes sammanhang. - Min syn på identitet har blivit tydligare för mig under arbetet med denna studie. Jag ser identitet som personens upplevelse av sig själv, i relation till sin omvärld. För mig är identitet något föränderligt och något som uppstår mellan människor. Vad förväntar jag mig då att finna genom att undersöka detta fenomen? Någon slags sanning, kanske? Nej, jag vill börja med att teckna några stora linjer när det gäller vilka frågor som har varit viktiga för människor att besvara. På 1600-talet skedde det ett skifte när det gällde vilken fråga som var viktig. Jag insåg detta när jag lyssnade på ett radioprogram om de goda häxorna, de kloka gummorna. Frågan tidigare hade varit om en företeelse var god eller ond, och det onda skulle bekämpas. Under 1600-talet blev i stället den viktiga frågan, är fenomenet verkligt eller overkligt? Är det sant eller falskt? Det overkliga eller falska skulle bekämpas och det gällde även de goda häxorna. Jag tror att en del av den samhällsvetenskapliga forskningen fortfarande försöker finna svaret på frågan sant eller falskt. Men Asplund (1970) ställer frågan på ett annat sätt. Han frågar, vad betyder företeelsen? Hur kan vi begripa detta? Han visar att det finns många aspekter. Konsten är att se poängrika aspekter, sådana som får oss att säga ”aha!”. Jag vill gärna beskriva många aspekter på fenomenet människors identitet och hur den formas och förändras. Samtidigt menar jag att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr vad vi möter och uppfattar. Jag kommer därför att beskriva teorier och begrepp som jag tycker är intressanta för mina frågeställningar och då även säga några ord om upphovsmännens- och kvinnornas övergripande synsätt. Varför är detta fenomen intressant för mig? Jag arbetar med ledare som vill utveckla sig och sitt ledarskap. Mitt uppdrag är då att skapa arbetsformer där ledarna kan arbeta med frågor som; vem är jag och vad står jag för? Hur ser jag på mig själv och på andra? Hur vill jag leda och hur kan jag bidra till andra människors utveckling? Vad vill jag utveckla hos mig själv? Finns det något samband mellan mina personliga erfarenheter i livet och mitt förhållningssätt som ledare? Uppsatsen är ett sätt för mig att formulera och precisera mina frågor och erfarenheter kring hur vuxna upplever sin identitet och hur den förändras i livet. Samtidigt fördjupar jag min teoretiska förståelse inom området. De senaste fem åren har jag arbetat med min egen personliga utveckling i utbildningen till Gestaltterapeut. Vid flera tillfällen har jag skrivit om min utveckling som ett led i utbildningen. Jag vill nu vidga mina perspektiv och undersöka hur andra ”skolor” inom psykologin närmar sig och beskriver dessa fenomen. Om Gestaltpsykoterapin är en ö i psykologins skärgård – vilka är de andra öarna och hur är de förbundna med varandra genom havsbotten? Jag vill läsa, undersöka och skriva för att upptäcka fler perspektiv. 4 Jag har också en egen stark upplevelse av hur min identitet påverkades när jag bodde i ett annat land ett år när jag var tjugo år. Jag bodde hos en familj med värderingar som skilde sig från mina. Jag träffade inte så många jämnåriga utan arbetade och levde mest med äldre människor. Jag märkte att jag anpassade mitt sätt att klä mig och uppträda till det som gällde i familjen. Jag ändrade nog en del av mina värderingar men höll ändå fast vid några viktiga värden, där familjens värderingar skilde sig starkt från mina, till exempel när det gällde synen på svarta människor. Jag märkte att mitt självförtroende vacklade och jag visste inte riktigt vem jag var. Det var underbart att komma hem till Sverige igen. Det tog några månader att hitta tillbaka till mig själv, och det underlättades mycket av kontakten med familj och gamla vänner. Jag har aldrig glömt denna upplevelse utan funderat mycket på hur jag och andra påverkas av vår omgivning. 5 2. Teori Föreställningen att vi människor är unika varelser, är ungefär 500 år gammal i Europa. Tanken om individen föddes under renässansen. Föreställningar om individ och identitet är alltså kulturella företeelser och har behandlats i flera vetenskaper. Jag kommer att hämta teorier främst från psykologin, men ämnet behandlas också inom filosofin, antropologin och sociologin med flera vetenskaper. Jag kommer att göra en genomgång av olika teorier och synsätt som kan ge olika infallsvinklar på fenomenet vuxnas identitet. Jag är intresserad av vuxna och tar därför inte med teorier som enbart handlar om barn. Jag är intresserad av det som sker i vanliga livet och kommer därför inte att ta upp teorier om hur identitet kan förändras i terapi. Jag har inte någon avsikt att göra en historisk översikt av hur teorier bygger på varandra och utvecklas. För de psykodynamiska teorierna finns en utmärkt sådan översikt hos Havnesköld och Risholm Mothander (1995). Människans utveckling fortgår livet igenom Jag börjar min genomgång med en teori som sätter fokus på kriser och utveckling under människans hela liv. I dagligt tal människor emellan pratar vi om 40-årskriser och 50årskriser. Erik H Eriksons (1982) teori om människors utveckling tar fasta på de mönster i kriser och utveckling som han ser under en människas liv. Erik H Erikson var 80 år när hans bok Den fullbordade livscykeln (1982) kom ut. Han ser tillbaka på sitt liv och även andras, utifrån människor som han mött, bland annat som psykoanalytiker. Han har ett psykosocialt synsätt och börjar med antagandet att människans existens i varje ögonblick beror på tre organisationsprocesser som kompletterar varandra. Det är den biologiska processen (soma), den psykiska processen som organiserar individens upplevelse och erfarenhet (psyke) och gemenskapsprocessen, dvs den kulturella organisationen av individernas ömsesidiga beroende av varandra. Erikson beskriver människans utveckling från födelse till ålderdom genom åtta stadier. I varje stadium måste en psykosocial kris lösas i förhållande till den sociala omgivningen. Varje stadium kan leda till positiva eller negativa lösningar och dessa påverkar vår personlighet. Teman för de åtta stadierna, som börjar med spädbarnstiden och slutar med ålderdomen, är: 1. Grundtillit eller misstro 2. Autonomi eller skam 3. Initiativ eller skuld 4. Verksamhet eller underlägsenhet 5. Identitet eller identitetsförvirring 6. Intimitet eller isolering 7. Generativitet eller stagnation 8. Integritet eller avsmak Den femte fasen handlar om identitet eller identitetsförvirring och det är den dominerande krisen under tonåren. Jag beskriver den litet närmare för att ge en viss inblick i Eriksons teori. Den grundläggande styrka som kan mogna hos tonåringen är trohet, menar Erikson. Trohet handlar om en förnyelse på högre nivå av förmågan att lita på (och lita på sig själv), alltså 6 tillit, som är temat för spädbarnsåldern. Trohet innebär också anspråket att räknas som pålitlig och att kunna ge sin lojalitet åt någon ideologisk sak. Om trohet inte utvecklas så inträder istället den negativa motpolen rollförkastande. Det är en strävan att skilja ut roller och värden som man måste stå emot och bekämpa som främmande för sig själv. Rollförkastandet uppträder som osäkerhet i förhållande till de identitetsmöjligheter som finns eller tar sin skepnad som systematiskt trots. Jag tycker att det är intressant att Eriksson beskriver människans utveckling som ett samspel mellan människans biologi, psyke och den sociala omgivningen. Jag tycker också det är värdefullt att Ericson beskriver att människans utveckling fortsätter genom hela livet ända in i ålderdomen. Jag är kritisk till att Ericson ser anpassning till samhället som utveckling. Att krisen i tonåren kan resultera i rollförkastande ses enbart som trots och en negativ lösning och inte som en möjlig utveckling för roller som kanske behöver förkastas. Den regelbundna utvecklingen som Ericson beskriver verkar främmande för mig när jag tänker på vårt samhälle med stora förändringar. Skulle invandrare från olika länder eller personer som blir arbetslösa känna igen krisernas regelbundenhet? Ericsons teori beskriver människans utveckling nästan i termer av naturlagar. Jag uppfattar att det speglar hans vetenskapssyn. Vetenskapsmannen Ericson strävade efter objektivitet och sökte efter regelbundenheter, lagbundenhet och ordning. Kvinnans identitetsutveckling Jag vill nu fortsätta med att beskriva den feministiska forskningen. Den har ett annat perspektiv på kvinnans identitetsutveckling, bland annat har den en annan syn på betydelsen av autonomi än vad vi finner i Eriksons och även Freuds utvecklingsteorier. Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) stöder sig på de kvinnopsykologiska teoribildningar som kommit fram under de senaste tjugo åren när de beskriver kvinnors identitetsutveckling. Några namn bland de forskare som de stöder sig på är; Jean Baker Miller som lanserade begrepper ”själv-i-relation” (1980) och Harriet Goldhor Lerner som publicerat flera böcker på svenska om kvinnors nära relationer (1990) och kvinnors vrede (1987). Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) menar att manliga tankemodeller hittills har styrt vår syn på psykisk utveckling. Dessa modeller idealiserar det som uppfattas som manligt. Autonomi och självständighet ses som den högsta formen av utveckling. Det har gjort att avskiljning och inre separation har överbetonats i teoribildningen kring barns utveckling. Närhet och relaterande däremot, som ju mer svarar mot den kvinnliga vägen, har i stället beskrivits som barnsligt och outvecklat. De säger vidare att traditionella utvecklingsteorier missar något viktigt som gäller båda könen, nämligen utvecklingen mot allt rikare och mer differentierat sätt att relatera. Ett exempel är det som i dagligt tal kallas barnets trotsålder. Det är den fas som inträffar i 1 – 2 årsåldern, då barnet lär sig säga nej. Erikson menade att den domineras av självständighetssträvan och fasen kallas numera allmänt separations - individuationsfasen. Kvinnopsykologin menar att separationen kanske inte ens är den viktigaste aspekten. Väljer man att betona relationsaspekten kan man se att handlingen att säga nej innebär ett steg mot ett mer avancerat sätt att kommunicera. Genom att säga nej formar barnet en självuppfattning som innebär ett nytt sätt att förhålla sig till andra, där det egna jaget har en tydligare markering. Alltså får betoningen på relaterande i stället för på separation ett nytt och viktigt steg att framträda. 7 Personligen så säger jag aha! och tänker på Asplunds poängrika aspekt, när jag inser att samma fenomen, ”att säga nej” kan tolkas på två helt olika sätt. Två olika vägar för människors utveckling formuleras i de olika teorierna; att bli autonom respektive att bli tydligare inom en relation och att utveckla allt rikare sätt att relatera. Fridelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) tar också upp kvinnors situation i samhället och vad den kan betyda för flickors och kvinnors identitetsutveckling. Kvinnor tillhör det underordnade könet i samhället, skriver författarna. Kvinnlighet, såsom vår kultur uppfattar den, värderas lägre än manlighet. Författarna menar att detta får djupgående konsekvenser för flickans utveckling till kvinna när det gäller till exempel självuppfattning, kroppsbild och självförtroende. Både känslomässigt och intellektuellt får flickan ett behov att hitta en lösning på denna konflikt mellan sin självkänsla och den manliga dominansen hon ser omkring sig. Men konflikten är för det mesta inte medveten för flickan. Flickan kommer förmodligen att fastna för en strategi som hon generellt tillämpar för att förstå världen och sin egen plats i den. Eva Ethelberg (1985) har formulerat tre strategier som hon tycker sig kunna urskilja att flickor tar till och som ligger till grund för den fortsatta personlighetsutvecklingen. 1. ”Jag är bra nog och manlig dominans existerar inte” 2. ”Manlig dominans existerar och jag är inte bra nog” 3. ”Jag är bra nog och manlig dominans är en del av verkligheten” Dessa personlighetsstrategier är bara en del av den totala personligheten. Då de vilar på en samhällelig konflikt är de instabila och fordrar ett ständigt samspel med omgivningen för att vidmakthållas. Större livshändelser, till exempel att få barn, kan ändra på det grundläggande valet av strategi. Jag menar att genusperspektiv på hur människor uppfattar sig själva och andra i samhället berikar, på så sätt att jag ser andra saker när jag ser med genusperspektiv, än utan det. Det samma antar jag gäller om jag ser identitetsutveckling ur en minoritets eller majoritets synvinkel. Självet som centralt begrepp Det finns många sätt att se på individens utveckling. Vilken term man väljer för att beskriva ”vad som utvecklas” blir viktigt för att kunna precisera de olika perspektiven. Havnesköld och Risholm Mothander (1995) som har ett psykodynamiskt synsätt, väljer att använda begreppet själv som ett centralt begrepp. De menar att begreppet själv passar i utvecklingsmodeller där barnets eller den vuxne människans upplevelse av sina relationer är tyngdpunkten. Självet refererar till ett centrum för handling, organisation och integration. Känsla av själv beskriver hur detta upplevs. Heinz Kohut (1971) var den förste att konsekvent införa självet som centralt begrepp i en psykoanalytisk modell. Kuhot var en österrikisk-amerikansk psykoanalytiker som grundade den riktning som kallas ”självpsykologi” inom psykoanalysen. Han beskrev (1977) självet som ”centrum för det psykiska universumet”. Självet, menar Kohut, är en upplevelse av ägarskap och sammanhang av egna känslor, tankar och handlingar. Självet är summan av individens självbilder. Han ersatte Freuds strukturella modell (det, jag, överjag) med begreppet själv. Kohut betonade människans behov av empatisk bekräftelse och förebilder att idealisera. Ett viktigt begrepp i hans teori är begreppet självobjekt. Självobjekt är en subjektiv upplevelse hos en människa av den funktion och betydelse en annan människa, ett djur, en sak, en kulturmanifestation eller en idé har, för upprätthållande av ens känsla av att vara ett 8 sammanhängande och meningsfullt själv. Kuhut menade att ett kännetecken på psykisk hälsa är förmågan att kunna omge sig med närande självobjekt. Jag vill ta upp ytterligare en författare som använt ordet själv, och då i en annan mening än Kohut. Winnicott var en av företrädarna för objektrelationsteorin i England. Objektrelationsteorin är en riktning inom psykoanalysen som betonar människors sätt att relatera till ”objekt”, dvs känslomässigt betydelsefulla personer. Teorin lägger stor vikt vid det tidiga samspelet mellan mor och barn och den roll detta spelar för skapande av inre psykiska strukturer (en inre värld av objektrelationer) som avgör individens sätt att relatera till betydelsefulla personer i framtiden (Egidius 1994). Winnicott (1960) använde begreppet själv, bland annat i betydelsen ”sant” och ”falskt” själv. Med det sanna självet avsåg han det säregna och unika hos barnet, dess potential. Det falska självet, menade Winnicott, är en produkt av barnets överanpassning till en familj eller miljö som inte tillräckligt väl kan svara mot barnets behov och där integrationen av motstridiga tendenser inte fått tillräckligt spelrum. Jag tycker det är intressant att se skillnader i olika forskares syn på samspelet mellan individen och hennes miljö. Erikson såg indivdens anpassning till samhället som utveckling. De feministiska forskarna betonar betydelsen av en manlig dominans i samhället för kvinnors identitetsutveckling. Winnicott belyser att ett barn kan överanpassa sig om inte miljön tillräckligt väl kan svara på barnets behov. ”Begreppet själv har en brokig historia och det kan ses som en spegling av det skiftande förhållandet mellan individ och samhälle under skilda perioder”, skriver Thielst, citerad i Illeris (1999). Illeris menar att föreställningen om det autonoma självet är en konstruktion som utvecklats i det moderna individualistiska samhället. Han menar att det tjänar makthavarnas intressen, inte minst genom den disciplinering som sker i skolor och andra utbildningar med dess bortträngningar av känslomässiga och kroppsliga aspekter. Aha! tänker jag, synen på människans själv och identitet kan naturligtvis också ses i ett maktperspektiv. Identitet som en kör av sub-identiteter ”Vi är inte bara en tenor eller sopran”, säger Mishler (1999), ”vi sjunger eller pratar om oss, alltså uttrycker vår identiet, med en kör av röster” (min översättning). Mishler väljer att se identitet som ett dynamiskt organiserande av subidentiter som kan komma i konflikt med varandra. Han hänvisar till feministiska forskare som tidigare har föreslagit begrepp som ”multiple selves” (Josselson, 1996) och ”shifting social identities” (Lykes och Mallona, 1996). Mishler studerar hur identitet formas i relation mellan människor. Det kan vara i familjen, i sociala relationer eller i arbetsrelationer. Han intresserar sig speciellt för vändpunkter och konflikter och ser till exempel på hur man löser eller inte löser konflikter mellan behov av självständighet och ansvar för andra eller konflikter mellan krav från arbete och krav från familjen. Mishler (1999) använder sig av berättelser, livshistorier i sin forskning. Han studerar berättelsens språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala eller kulturella funktion. Hans arbete går ut på att beskriva hur vuxnas formande av identitet kan gå till. Lika viktigt för honom är att utforma och beskriva en vetenskaplig metod för forskning av detta slag. 9 Mishler är mycket tydlig när han beskriver sitt synsätt och sin metod. Vad jag kan förstå är han banbrytande i sitt sätt att bedriva forskning. Begränsningen som jag ser det är att Mishler hittills avgränsat sig till att enbart se på yrkesidentitet och lämnat resten av ”kören” därhän. Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling Om Mishler betonar betydelsen av vändpunkter, diskontinuitet och motsägelser i en människas livshistoria så använder L Havnesköld och P Risholm Mothander (1995) termen livstema för att belysa kontinuitet och sammanhang i individens utveckling. Kontinuitet i en människans utveckling kan illustreras av specifika teman som förekommer genom hela livet. Ett livstema försvinner aldrig, men det kan under vissa perioder vara i fokus och av avgörande betydelse för kraften och inriktningen i den individuella utvecklingen, medan det under andra perioder kan finnas mer i skymundan, till förmån för något annat tema. Författarna nämner självreflektion, empati, kreativitet och moral som exempel på livsteman som många dagligen kommer i beröring med. Livsteman kan ses som utvecklingsuppgifter som behöver bearbetas livet igenom. Ett livstema kan sägas ha en viss utvecklingslinje genom livet. Det är den plats och form ett livstema får under uppväxten och det sätt på vilket det påverkar individens utveckling. Det var Anna Freud (1965) som introducerade begreppet utvecklingslinje. Anna Freud var dotter till Sigmund Freud och var verksam som psykoanalytiker, forskare och författare i Wien och London. Hon använde termen för att beskriva kontinuiteten i utvecklingen från barn till genomsnittsvuxen. Hon nämner som exempel utvecklingen från infantilt beroende till vuxen självtillit, utvecklingen av försvarsmekanismerna och tänkandets utveckling. Spädbarnsforskaren Daniel Stern (1991) har presenterat en teori om en utvecklingslinje för känslan av själv. Stern beskriver självutvecklingen som en process av ömsesidiga relationer och tar sin utgångspunkt i barnets subjektiva värld. Han beskriver fem kvalitativa språng i självets utveckling, språng som han kallar ett uppvaknande själv, ett kärnsjälv, ett subjektivt själv, ett verbalt själv och ett berättande själv. Dessa ska inte ses som faser i barnets utveckling utan som positioner som fortsätter finnas som tänkbara upplevelseområden resten av livet. Jag kan se en människas skapande av sin identitet som en utvecklingslinje livet igenom. Jag tror att vändpunkter och förändringar i livet kan sätta igång förändringar i personens identitet. Meningsskapande som central kraft i utveckling Psykologen Robert Kegan är en amerikansk forskare som har utvecklat en modell (1982) för självutveckling som grundar sig på individens sätt att skapa mening som en central utvecklingskraft. Kegan undersöker hur mycket vi kan förstå av en person genom att förstå hur personen skapar mening ” understand his or her meaningsystem”. Han intresserar sig för hur mening skapas, på det sätt som personen själv upplever det. Kegan ser självet som en meningsskapande process. Han menar att mänsklig existens framför allt innebär att organisera erfarenhet, och att meningsskapande är den grundläggande kraften för all evolution. Kegan grundar sig på Piaget, som forskade om hur begrepps- och tankemönster utvecklas hos barn. Kegan refererar också till Erikson, Winnicott och Kohut. Det allt överskuggande utvecklingsmotivet är för Kegan sammanhållningen av självet. Att utvecklas innebär en rad kriser för barnet, som hela tiden måste organisera nya meningssammanhang för att behålla balansen mellan differentiering och integration. Kriser och frustrationer kan betraktas som en reaktion på den ökade komplexitet som det nya självet möter. Att lösa en kris innebär att hitta ett nytt sätt att vara i världen, menar Kegan. För Kegan är känslolivets källa själva upplevelsen av utveckling – att försvara, upprätthålla och 10 rekonstruera ett centrum. Vi förstår inte en annan människa när vi vet vad som har hänt henne, utan när vi vet vad erfarenheten betyder för henne, säger Kegan. Identitet som en berättelse Kegan betonar individens meningsskapande. Harlene Anderson är en amerikansk familjeterapeut som i stället betonar kollektivets betydelse när vi skapar mening. I sin bok Samtal, språk och möjligheter (2002) beskriver hon vad postmodern filosofi innebär för hennes terapeutiska synsätt och praxis. Hon betonar språkets betydelse och undersöker vilka slags samtal som kan ge nya handlingsmöjligheter och ny mening. Hennes synsätt är att mänskligt liv och relationer skapas och omskapas i språket. Anderson ser självet som ett berättande själv. Självet blir till i samtal och konstrueras och omkonstrueras genom ständig interaktion i relationer. Hon ser identitet som en pågående berättelse, den är en version av många, och den påverkas av berättarsituationen. I berättandet, menar hon, uppstår inte bara nya historier, utan människan, det berättande självet, förändras. Den mening vi tillskriver händelser och upplevelser i våra liv, inklusive våra egna identiteter, skapas av individer i samtal och handling tillsammans. Anderson har ett socialkonstruktionistiskt synsätt. Det innebär att verkligheten konstrueras genom kollektivt meningsskapande. Det innebär att till exempel idéer, kunskap och identiteter är resultat av mänskliga relationer. Till skillnad från konstruktivismens synsätt, där tyngdpunkten ligger på det individuella konstruerande sinnet och individen som meningsskapare – så betonar den sociala konstruktionismen den interaktionella och gemensamma kontexten som meningsskapare. Jag tycker att spänningsfältet mellan individen och det kollektiva som meningsskapare är intressant. Jag har själv synsättet att vi människor konstruerar vår sociala värld. Jag har ännu inte trängt in i det socialkonstruktivistiska synsättet. Men jag kommer att pröva att använda det i liten skala i studiens analysfas. Gestaltterapins synsätt Jag vill avsluta genomgången av teori med en beskrivning av gestaltterapins synsätt. Hostrup (1999) beskriver gestaltterapins stora drag i tre nivåer; en metateori, en psykologisk teori och en terapeutisk metod. Filosofin eller metateorin representeras av den existentiella livssynen. Den visar sig i terapeutens fokus på frågor om liv och död, på betoningen av det personliga ansvaret och betydelsen av egna val och mening. Hostrup beskriver vidare den psykologiska teorin som utgörs av gestaltpsykologin. Huvuddragen är att vi människor har en tendens att organisera våra sinnesintryck i helheter, i gestalter. Vi organiserar sinnesintrycken så att något blir förgrund och något annat bakgrund. Våra behov påverkar vad som blir förgrund. Gestaltpsykologins synsätt är att en människas upplevelser är en funktion av en oavbruten dialog mellan människan och världen. Den terapeutiska metoden utgörs av fenomenologin. Terapeuten intresserar sig inte för det som kan finnas dolt hos klienten utan hon hjälper klienten att undersöka sina förhållningssätt till existensen genom att uppmärksamma fenomen som visar sig hos klienten eller i samspelet mellan klient och terapeut. Det är klienten som gör tolkningar av sin livsvärld. Gestaltterapin betonar alltså individens samspel med sin omvärld och möjligheterna för människor att bli mer medvetna om detta samspel för att kunna ta ansvar för sin egen del. En grundpelare är också att det är i det mänskliga mötet mellan ”jag och du” som vi människor blir vi till. 11 Olika synsätt på identitet Jag vill avsluta genomgången av olika teorier genom att i punktform sammanfatta vilka skillnader som jag kan se mellan teoriernas olika synsätt. • Identitet kan ses som ”en kärna” i människor – eller som något som uppstår mellan människor. • Det dolda i människor kan betonas, t ex det omedvetna – eller kan det synliga betonas, till exempel synliga fenomen eller berättelser. • Teorierna kan sträva efter objektivitet – eller välja ett subjektivt perspektiv. • Teorier kan ha uppmärksamheten på det kontinuerliga i upplevelser av identitet – eller på det föränderliga. • Individen ses som något för sig – individen ses i sitt sammanhang. Jag uppfattar att det också finns andra skillnader i några grundläggande synsätt. Det skiljer i syn på vad som är verklighet och kunskap. • Verkligheten kan ses som något som finns och kan speglas i språket – eller som något som vi människor konstruerar i språket. • Kunskap kan ses som verklighetens spegel – eller kan kunskap ses som något som skapas i samtal och är beroende av sammanhanget. Mitt synsätt i studien finns i de högra delarna av meningsparen. 12 3. Forskningsfrågor Syftet med min studie är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras identitet ändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Jag är intresserad av hur människor beskriver sin självbild och sin upplevelse av processen när självbilden förändras. Jag har formulerat följande forskningsfrågor: Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker förändringar i deras liv? Hur upplever i så fall människor processen när identiteten förändras? Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten förändras? Med identitet menar jag den enskilda människans upplevelse av sig själv. I studien använder jag ordet självbild, synonymt med identitet. Jag menar att människor har många bilder av sig själva i olika sammanhang. Dessa självbilder bildar tillsammans upplevelsen av identitet. Huvudfokus i studien är identitetsformandet som en process. Det är människors upplevelser och beskrivningar jag är intresserad av. Hur upplever personerna processen? Hur beskriver de dynamiken i förändringen? Jag menar att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr vad vi möter och uppfattar. Mitt eget synsätt på identitet har blivit tydligare under arbetet med studien. Mitt synsätt är att jag tror att människors identitet eller självbild formas och omformas hela livet. Det sker i ett dynamiskt samspel i relation till andra personer och grupper i samhället. Jag menar att olika slags förändringar i livet kan sätta igång förändringar av självbilden. Jag tror att upplevelse av mening eller meningslöshet, har stor betydelse för upplevelsen av identitet. Jag ser identitet som något som formas i samspel med andra, identitet är inte en ”kärna” i en människa. Jag intresserar mig för det föränderliga hos självbilder, även om det finns delar som är kontinuerliga. Jag menar att människan konstruerar sin självbild i samspel med andra och att samhället och det kollektiva påverkar denna konstruktion. I studien lyssnar jag till det sagda, det berättade. Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 13 4. Metod I detta avsnitt beskriver jag min uppläggning av studien och vilken filosofi den grundar sig på. Jag beskriver min forskningsstrategi, vilket urval av intervjupersoner som jag har gjort och hur jag genomförde intervjuer. Jag beskriver hur jag gjorde analysarbetet. Jag avslutar avsnittet med att diskutera tillförlitlighet, generaliserbarhet och etik. Filosofiskt angreppssätt Jag har valt att göra en undersökning utifrån fenomenologisk filosofi. Fenomenologi studerar världen sådan den ter sig för en som upplever och uppfattar den (Egidius 1994). Den ”levda” erfarenheten är i fokus, varseblivningar som i regel är försedda med personens tolkning i form av avsikter, värderingar eller mening (Alvesson, Sköldberg 1994). En fenomenologisk studie fokuserar ett fenomen och undersöker vad erfarenheten betyder för några personer som har en sådan erfarenhet och som kan beskriva den (Creswell 1998). Jag har valt att göra kvalitativa intervjuer. En intervju är ett samspel mellan två personer. Intervjuaren och den intervjuade reagerar på varandra och påverkar varandra. Kvale (1997) menar att snarare än att söka reducera vikten av detta samspel, så gäller det i den kvalitativa intervjun att erkänna och utnyttja de insikter som det mellanmänskliga samspelet föder. Vid intervjuerna så berättar personerna om sina liv. Kvale (1997) skriver att det finns ett stort intresse i nutida tänkande för den narrativa kunskapen, alltså kunskapen som berättelse. Berättelser är ett sätt för oss människor att göra en erfarenhet begriplig eller meningsfull. Mishler (1999) ser berättelser som en social handling, ”in speaking, we perform our identity”, dvs. när vi talar så framför vi vår identitet. Detta synsätt hjälpte mig att lyssna efter alla de berättelser om identitet som kom fram vid intervjuerna. Forskningsstrategi Syftet med studien är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras identitet förändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Den fenomenologiska filosofin stämmer precis med de avsikter jag har med studien. Jag är intresserad av människors beskrivningar av olika aspekter på identitet. Jag vill förstå något om identitetsformande som en process. Jag studerar dessa fenomen utifrån enskilda personers beskrivningar av sina upplevelser. Jag analyserar olika aspekter på identitet, hur dessa förändras och hur personer upplever att de samspelar med andra i denna process. Den forskningsstudie, som har inspirerat mig mest är Mishlers (1999) Storylines. Mishler undersöker hur yrkesidentiteten hos konsthantverkare formas. Han syn på identitet är att den formas i relationer och han fokuserar diskontinuitet, spänningar och motsägelser i livsberättelser snarare än kontinuitet. Mishler använder en sociolingvistisk metod och analyserar berättelsers språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala eller kulturella funktion. Mishler analyserar alltså både innehåll och struktur i berättelserna. Min studie är mer begränsad, jag saknar kompetens att analysera själva språket eller strukturen, utan jag analyserar det som sägs. Under intervjuerna var jag också uppmärksam på hur något sades. Jag är som gesaltterapeut tränad i att registrera ansiktsuttryck, tonfall och gester. Detta påverkade framförallt mina följdfrågor under intervjuerna. Jag har funderat på om direkta observationer skulle kunna vara ett alternativt sätt att studera processer när identiteter formas och förändras. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt och 14 intressant att t ex studera samspel i en familj, släkt, gäng eller annat socialt sammanhang och undersöka hur samspelet kan påverka upplevelser av identitet. I denna studie är jag dock intresserad av människors tankar, föreställningar och känslor. Jag är intresserad av hur människor berättar om sig själva med en viss distans till en förändring. Jag fann att den strategi jag har valt stämmer väl med det syftet. Jag har ett uttalat synsätt när jag gör studien. Jag kallade det länge för en hypotes. Men jag tänker inte visa att min hypotes är rätt eller fel. Jag tror inte det är möjligt, min syn är att det inte finns någon verklighet ”därute” som stämmer eller inte stämmer. Mitt synsätt är mina glasögon som påverkar vad jag ser och hör, hur jag ställer frågor och visar intresse under intervjuerna. Jag beskriver synsättet ovan, i avsnittet om forskningsfrågor. Jag är intresserad av den berättelse som kommer till under intervjun. Jag är intresserad av det som framträder, hur personerna beskriver sin identitet eller förändringsprocess. Jag har ingen tanke på ”hur det egentligen är”. Det skulle förutsätta att det finns en verklighet ”där ute”. Jag har en konstruktivistisk syn som innebär att jag ser berättelsen som en del i personernas konstruktion av sin identitet och sin upplevda verklighet. Jag inser att berättelsen en annan dag eller med en annan intervjuare skulle formas på ett något annorlunda sätt. Berättelsen är oupplösligt förenad med det sammanhang som den uppstår i. Urval Jag formulerade följande kriterier för de personer som skulle ingå i studien. Personerna har varit med om en större förändring i livet. Det kan vara att ingå ett nytt parförhållande, skilja sig, flytta till ett annat land, börja eller sluta arbeta eller gå igenom en sjukdom. Personerna är inte mitt uppe i förändringen utan det har gått en viss tid, cirka 3 år. Både män och kvinnor ska ingå i studien och med en ålder av 40 till 69 år. Jag gjorde flera överväganden. Skulle förändringen som personerna varit med om vara av likartat slag eller inte? Jag funderade t ex på att intervjua invandrare men jag valde att inte göra det. Jag befarade att själva problematiken med att byta land skulle kunna ta överhanden. Jag valde att ha en viss tid mellan förändringen och intervjutillfället. Det var inte upplevelser mitt i krisen jag var intresserad av utan snarare de levda och bearbetade erfarenheterna. Jag valde att ha med både män och kvinnor. Jag tänkte att dessa olikheter skulle kunna berika. Jag var intresserad av vuxna personer. Jag valde att inte ha med åldersintervallet 20-40. Det är en intensiv period i livet för många, med familjebildning och karriär. Det skulle kunna undersökas i en annan studie. Jag var mer intresserad av skedet när eventuella barn är stora och arbetslivet håller på att avslutas. Det beror kanske på att jag själv närmar mig den åldern. Åldersgruppen från 70 år och uppåt kan jag också tro skulle vara mycket intressant grupp att intervjua, i en annan studie. Jag intervjuade fem personer. Creswell (1998) rekommenderar ett urval på upp till tio personer. Mishler (1999) intervjuade fem personer i studien som resulterade i boken Storylines. Jag bedömer att jag får tillräckligt underlag med fem intervjuer och att det är så mycket material som jag klarar att hantera. Jag fann personerna genom att gå via mitt kontaktnät. För mig var det praktiska skäl som avgjorde att jag gick den vägen. Det var ett sätt att ganska snabbt kunna få tillgång till personer. Jag bedömde att tillvägagångssättet innebar att det skulle finnas en grund för tillit vid intervjun. Jag bedömde att risken var liten för att personerna inte skulle våga berätta öppet för mig även om jag hade anknytning i deras nätverk. Jag frågade alltså människor i mitt kontaktnät om de kände till personer som uppfyller kriterierna ovan. Jag fick förslag på 7 15 personer som uppfyllde kriterierna. Av dessa valde jag att kontakta 5 personer. Alla personerna sa ja till att delta i studien. Mitt sätt att göra urvalet innebär att det är personer med någon form av kontaktnät som ingår i studien. Några fakta om personerna: Antal Kvinnor Män Ålder 40 – 49 50 – 59 60 – 69 De förändringar som personerna sammantaget har varit med om är: Utbrändhet, bytt yrke, stroke, skilsmässa, ny samborelation, doktorerat, tillfrisknat från livshotande sjukdom, slutat arbeta. 1 1 Intervjuer Jag har använt halvstrukturerade intervjuer för att samla in information. En halvstrukturerad intervju är enligt Kvale (1997) varken ett öppet samtal eller följer ett strängt strukturerat frågeformulär. Den genomförs med hjälp av en intervjuguide som koncentrerar sig till vissa teman. När jag valde denna form funderade jag på om det fanns alternativa sätt att samla in data. En möjlighet skulle t ex kunna vara att studera berättelser om identitet i skönlitteratur, teater eller film. Där finns berättelser om de fenomen som jag är intresserad av. Jag avstod eftersom jag ville få erfarenhet att själv göra intervjuer, men jag skulle med intresse läsa en sådan studie. Jag har också funderat över vilka nackdelar som finns med att använda metoden intervjuer. Om jag håller mig till metoden och inte går in på kritik som kan finnas mot kvalitativ forskning som sådan, så uppfattar jag att den störta risken är om intervjuaren saknar kompetens. Själv gör jag intervjuerna för att öka min kompetens och jag har stor respekt för uppgiften. Kvale (1997) betonar dock detta, forskning med hjälp av intervjuer, kräver hantverksskicklighet. Jag valde halvstrukturerade intervjuer för att ge intervjupersonerna utrymme att berätta. En strukturerad intervju skulle ha formats mer utifrån min eller någon annan intervjukonstruktörs föreställningar. En viss struktur bidrar dock till att intervjun handlar om de frågor som jag är intresserad av i studien. Det är också en hjälp för de intervjuade att komma igång och berätta. Jag utformade intervjuguiden tillsammans med min handledare. Jag hade prövat i liten skala, att ställa forskningsfrågorna rakt av till några personer i min närhet. De hade svårt att svara på dem. I stället utformade jag frågor som skulle stimulera till berättelser. Jag trodde att personerna lättare skulle beskriva sina självbilder på det sättet. Jag träffade intervjupersonerna i deras hem. I ett fall skedde intervjun av praktiska skäl, i mitt hem. Den första intervjun gjorde jag som ett test för att se om frågorna gick att svara på och jag ville också pröva hur lång tid intervjun tog. Jag fann att frågorna fungerade som underlag för samtalet och ändrade inte uppläggningen. Jag spelade in intervjuerna på band. Intervjuerna tog cirka två timmar. 16 En intervju gjorde vi om eftersom samtalet den första gången inte registrerades på bandet. Vid det andra tillfället kände jag igen många teman som kom upp. Jag märkte att tyngdpunkten kunde vara annorlunda, vid det andra tillfället upplevde jag att personen pratade mer om sina söner än första gången, till exempel. Jag inledde intervjuerna med att beskriva syftet med undersökningen och varför ämnet är intressant för mig. Jag beskrev att jag hade några frågor och att jag var intresserad av deras berättelser, med deras ord. Jag beskrev också att intervjun är konfidentiell, bara jag vet vilka jag intervjuar och bara jag ser utskrifterna. Jag började med att be personerna beskriva den förändring som de hade varit med om. Jag följde deras berättelse och ställde följdfrågor. Flera gånger kom personerna in på de frågor som jag ville ha svar på, av sig själva. Jag ställde mina frågor till intervjupersonerna men de kom i olika ordning vid intervjuerna. Jag uppfattade att personerna var välvilligt inställda och öppenhjärtliga. De visade stort intresse och engagemang och jag uppfattade dem som uppriktiga. I något enstaka fall blev vi avbrutna av telefon eller någon familjemedlem, men den mesta tiden var vi ostörda. Själv var jag litet spänd under de första intervjuerna medan jag kände mig avspänd under de senare. Under intervjuerna blev jag känslomässigt engagerad. Ett par gånger kom jag på mig själv med att fylla i meningar som intervjupersonen inte avslutat. Vid några tillfällen berörde personerna frågor som också berör mig i mitt liv. Jag kunde känna en lust att börja en dialog om det, men avstod. Vid ett par tillfällen kändes det svårt att avsluta. Jag hade fått ta del av något värdefullt, jag avslutade intervjun – sedan hade jag själv behövt en stund att avsluta ytterligare, innan jag packade ihop bandspelaren och lämnade personen. Jag hade fyra huvudfrågor med några underfrågor som min intervjuguide. De handlade om: - Den eller de förändringar som personen har varit med om. Hur förändringen har påverkat personen och personens syn på sig själv. - Personens huvudsakliga relationer under förändringen. Hur relationerna påverkades av förändringen och hur personens syn på sig själv påverkas av relationen. - Om personen ser någon mening med förändringen. Vad som är viktigt och prioriteras, har det ändrat sig. Intervjuguiden i sin helhet finns med som bilaga 1. Analysmetod Jag beskriver här hur jag har bearbetat materialet från intervjuerna, hur jag har gjort analysen och reflekterat över mönster. Jag beskriver metoden och arbetet stegvis. Detta avsnitt handlar om hur jag har gjort, med exempel från analysen. En utförlig beskrivning av vad jag har undersökt och kommit fram till finns under avsnitt 5. ”Analys och resultat”. Jag använde ett tillvägagångssätt som är baserat på Colaizzimetoden (Creswell, 1998) för att ta hand om och analysera intervjumaterialet. Colaizzimetoden består av följande 8 steg. 1. Utskrift av de bandade intervjuerna 2. Genomläsning av intervjuerna 3. Signifikanta uttalanden tas fram 4. Formulera den underliggande meningen i respektive uttalande 5. Dessa meningar/citat grupperas i olika teman 6. Dessa teman integreras i mönster 7. Fenomenet beskrivs 17 8. Resultatet valideras genom att de intervjuade tillfrågas om beskrivningen stämmer med deras upplevelse av fenomenet Min analys följer de 8 stegen och avviker i steg 4 och 8. I Colaizzimetoden formuleras den underliggande meningen i respektive uttalande. Jag är inte intresserad av någon underliggande mening. Jag är intresserad av personernas berättelser så som de kommer till uttryck och genomför alltså inte steg 4. I Colaizzimetoden validers resultatet i steg 8. Jag tillfrågade intervjupersonerna i ett tidigare skede. När jag hade tagit fram signifikanta uttalanden från varje intervju, utifrån de frågor som jag ställde till materialet, så skickade jag dessa till personerna och frågade om de kände igen sina citat. Jag genomförde analysen på följande sätt. 1. Utskrift av intervjuer Jag skrev ut intervjuerna ordagrant. Jag kunde höra det som hade sagts, med ett fåtal undantag. De ord som jag inte kunde uppfatta, trots omlyssningar, markerade jag som ohörbara i utskriften. Så här kan en del av en utskrift se ut: Sedan jag skilde mig så är jag ännu mer wow, nu får jag vara med om det här också … allting jag får vara med om är ja så …oj! Jag njuter mycket mer i stunden än vad jag gjorde tidigare. Jag kan ge mig den tiden. Innan … det gick i ett liksom, jag hann aldrig stanna upp och tänka till … nu har jag nästan inga förväntningar på saker och ting … det blir som det blir. Och jag tycker det är jätteskönt. Jag vill ha det så. Det blir som det blir. 2. Genomläsning av intervjuer Jag läste varje intervju intuitivt och skrev ned de intryck, reflektioner eller teman som jag kom att tänka på. När jag i steg 6 integrerade teman i mönster hade jag nytta av dessa intuitiva reflektioner. Exempel på mina intryck är: Jag känner mig tacksam och berörd över de berättelser jag har fått lyssna till. Så svåra situationer som flera av personerna beskriver. De har på något sätt berikat dem. Ingen ville ha förändringen ogjord. Alla har förändrat sin syn på livet . Några tänker på den egna döden. De beskriver sin livsfilosofi på väldigt tydliga sätt, olika livsfilosofier. 3. Signifikanta uttalande tas fram och grupperas För att ta fram signifikanta uttalanden formulerade jag fyra frågor, utifrån mina forskningsfrågor. Sedan läste jag igenom materialet för att hitta citat som hörde till respektive fråga. Jag markerade citaten med fyra olika färger för att sedan kunna ordna citaten under varje fråga, per intervjuperson Här följer de fyra frågorna. Jag ger ett exempel på ett signifikant uttalande till varje huvudfråga. I. Vilka berättelser och exempel beskriver aspekter av intervjupersonernas identitet - hur beskriver de sig själva - hur har olika aspekter förändrats ( t ex före och efter) Det fanns liksom inte plats för mig. Utan min roll var … jo, jag tog nog plats, jag stod nog för trygghet i familjen. Det har många sagt till mig efteråt, det hade jag inte fattat själv. Jag stod för någon slags stabilitet. Men jag som person, faen, jag var bara något mähä som följde med där … Nu fick jag liksom komma fram på något sätt. II. Vilka berättelser och exempel beskriver hur intervjupersonerna upplever processen när aspekter av identiteten förändras. 18 De flesta beskrivningar av upplevelser rör både själva förändringen (sjukdom, separation osv) och processen när aspekter av identitet ändras. Följande beskrivning rör just processen när självbilden ändrades, som jag uppfattar det. Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och obehagliga … ja rädsla, smärta. Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan blev annorlunda på något vis. Så det kändes litet konstigt. Litet ovant och så. III. Relationer - vilka relationer är viktigast – och varför (vilken mening) - vilken kvalitet hade eller har relationerna - hur har relationerna ändrats Intervjuare: Vilka är dina viktigaste relationer? Det är mina barn, det är min fru, det är de tre vännerna. De förstår någonstans vad jag siktar efter på ett djupare plan. Och honom, det finns ingen som jag pratar så öppet med som honom, inte min fru, inte mina barn, än med honom. IV. Mening och meningsskapande - hur beskrivs meningen med förändringen - hur har meningen i deras liv eller synen på livet förändrats - ändrade prioriteringar Intervjuare: Har du kunnat upptäcka någon mening med det, med sjukdomen? Ja definitivt. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete fan om jag skulle ta tillbaka … nej det skulle jag inte … nej. 4. De intervjuade tillfrågas Jag skickade citaten till respektive intervjuperson och bad dem läsa citaten för att se om de kände igen dem. Jag ringde senare upp dem och frågade om de kände de igen citaten nu när de var ordnade under fyra frågor/rubriker. Alla svarade att de kände igen sina citat. Jag hade också tillfälle att berätta hur långt jag hade kommit i arbetet och hur jag skulle fortsätta. 5. Urskiljande av teman Jag ordnade alla intervjupersonernas citat under respektive fråga/rubrik. Jag läste igenom citaten och noterade vilka teman som jag kunde uppfatta att citaten handlade om. En del teman kom fram för att jag har visat intresse för dem vid intervjuerna, t ex frågan om personerna kan se någon mening med förändringen. Åter andra teman såg jag vid genomläsning av citaten, t ex att självbilder är relationella, de hänvisar till andra. Andra teman, t ex förändringar av ackommodativ och assimilativ karaktär, hämtade jag från teori ( i detta fall Piaget, 1970). Jag beskriver detta steg mer ingående tillsammans med nästa steg som handlar om hur teman grupperas. 6. Teman grupperas I bilagorna 2 - 4 har jag gjort utdrag ur materialet som jag arbetade med under denna fas. Jag arbetade med färgmarkeringar av olika slag men i bilagorna markerar jag med olika textstilar. Jag beskriver här stegvis hur jag har gått tillväga. Jag använder samma ordning här som i kommande avsnittet ”analys och resultat”, där jag närmare beskriver vad jag har undersökt och funnit. Aspekter av identitet 19 a. Jag samlade alla beskrivningar av självbilder som jag kunde se i texten och skev de teman jag såg i marginalen. (se bilaga 2) Teman var: - hur jag är, känner mig och agerar - hur jag ser på livet och döden - hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet - hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Jag markerade ord i citaten som hörde till teman. b. När jag läste beskrivningarna i citaten av aspekten ”hur jag är känner mig och agerar” så upptäckte jag att alla beskrivningarna var relationella, de hänvisade till andra människor, grupper osv. Jag markerade i marginalen till vilka sammanhang som personen refererade till. c. För övriga aspekter, dvs synsätten på livet och döden, på val och prioriteringar och meningsskapande, markerade jag i citaten om personen beskrev vad synsättet innebär för personen. Upplever personerna att självbilder ändras? d. Sedan läste jag citaten igen för att se om de innehöll beskrivningar av självbilder som förändras eller självbilder som är mer kontinuerliga. Jag gjorde bedömningen utifrån om språket, t ex ”jag har lärt mig”, ”jag är mer närvarande” eller sammanhanget där jag gick tillbaka till utskriften av hela intervjun för att se om personen beskrev en förändrad självbild eller inte. Jag noterade detta i marginalen. (se bilaga 2) Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? e. Jag undersökte om de beskrivna förändringarna av självbilder kunde betraktas som assimilativa (tillägg till existerande psykiska strukturer) eller ackommodativa (överskridande av existerande strukturer), enligt Piaget (1970). När jag gjorde bedömningen gick jag tillbaka till utskriften av intervjuerna. Var det något för personen nytt i självbilden som beskrevs (ackommodativ förändring) eller var det en förstärkning eller annan förändring av något som funnits tidigare? (assimilativ förändring). Jag skev detta i marginalen (se bilaga 2). Jag reflekterade över mönster och såg att självbilder kan ändras i riktning att ge tillgång till fler handlingsmöjligheter för personen, i båda typer av processer. Hur upplever personerna processen när identiteten ändras? f. Jag samlade alla citat som beskrev hur förändringar kändes och upplevdes. (se bilaga 3). Jag läste citaten och såg om de beskrev upplevelser av processer när självbilden ändras och samtidigt upplevelsen av andra förändringar, t ex sjukdom och separation. Eller om citatet handlade bara om upplevelsen av processen när självbilden ändras. Jag noterade vad upplevelsen handlade om. Det var bara tre citat som jag kunde bedöma handlade just om upplevelse av förändrad självbild. Jag markerade i dessa citat hur personen beskrev sina känslor. Jag reflekterade över mönster. Upplevelserna var mycket olika och jag fann teori som speglade olikheterna. Jag funderade på om processerna hade några likartade drag, men kunde inte finna några sådana. Hur beskriver personerna samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten förändras? g. Jag samlade citat där personerna beskrev sitt samspel med andra och dynamiken, dvs krafter i förändringen, när självbilder förändras. (se bilaga 3). Jag läste citaten och noterade i marginalen vad personen beskriver som krafter i förändringen, t ex. skilsmässa, ny relation eller förändringar i eget synsätt. Jag markerade vilken slags samspel med andra som personen beskrev, t ex konfrontation, stöd, ställa sig utanför. 20 Jag kopplade citaten till teori, Lewins fältteori (1951) och socialkonstruktivistisk teori, enligt Gergen, citerad i Illeris (2001). Jag såg på hur växelspel mellan personernas synsätt och deras sammanhang beskrevs. Jag listade alla sorter samspel som hade beskrivits och fann att de kunde sammanfattas i stöd – utmaning, skillnader - likheter respektive tillhörighet – utanförskap. Jag undersökte i tre citat, om jag kunde spåra påverkan från det kollektiva, från samhället. Jag fann sådan påverkan i alla tre citaten. Vilka kvaliteter har viktiga relationer? h. Jag samlade alla beskrivningar av relationer (se utdrag i bilaga 4). Det fanns beskrivningar av relationer som personerna upplevde som viktiga under förändringen som de hade varit med om. Bland dessa fanns beskrivningar av relationer till den före detta partnern, från de personer som gått igenom separationer eller skilsmässa. Jag valde att avgränsa studien och inte ta med de beskrivningarna. Mitt skäl var att inte göra studien allt för omfattande. Det är dock en intressant fråga som jag kan rekommendera till en annan studie. Hur påverkas identiteten av relationen till den person (eller grupp) som individen separerar från? För de övriga beskrivna relationerna utgick jag från Kanters teori (1972) om relationers kvalitet i tre nivåer, instrumentell, affektiv och etisk nivå. Jag bedömde vilken nivå de beskrivna relationerna hade. Jag fann att personernas viktigaste relationer är på affektiv och etisk nivå och att alla personer beskrev en eller flera relationer på etisk nivå. De relationer på affektiv nivå, som beskrevs, fanns i personernas familjer. 7. Teman sätts in begreppsmässiga sammanhang Jag valde några teorier och begrepp för att belysa de teman och mönster som jag uppfattade. De teorier som jag valde att referera till är; Begreppet positionering, Davies och Harrè, (1990) Teori om assimilativa och ackommodativa förändringar, Piaget, (1970) Gestaltterapeutisk teori, framför allt metateorin, den existentiella livssynen, Hostrup, (1999) Fältteorin, Kurt Lewin, (1951) Socialkonstruktivistisk teori, Gergen, citerad i Illeris (2001) Kvaliteter i relationer, Kanter (1972). 8. Fenomenet beskrivs Jag valde några citat för varje tema för att belysa de många nyanser som fanns i intervjupersonernas berättelser. Jag kommenterade citaten med hjälp av de teorier som jag hade valt. Jag beskrev vad jag har kommit fram till. Ett övergripande syfte med studien har varit att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Jag har funnit att när personerna beskrev hur de hade påverkats av förändringar i sitt liv, så beskrev de också sina självbilder. Det jag fann i övrigt i studien är utförligt beskrivet i avsnitt 5 ”Analys och resultat”, där jag också besvarar forskningsfrågorna. Tillförlitlighet Frågan om tillförlitlighet handlar om jag har undersökt de fenomen som jag hade för avsikt att undersöka. I detta fall är frågan om jag har studerat hur människor upplever och beskriver sina självbilder och processer när de ändras. Enlig Kvale (1997) påverkar alla stegen i en forskningsprocess frågan om tillförlitlighet, allt ifrån planering och genomförande till slutlig rapport. Han menar att det är en fråga om hantverksskicklighet. För att ge underlag för bedömning av studiens tillförlitlighet ställer jag här några frågor, som jag också besvarar: 21 I vilken utsträckning har jag planerat studien på ett kompetent sätt? - Det är första gången jag gör en sådan studie. Jag har läst litteratur om synsätt och metodik inom forskning. Jag har diskuterat planeringen med min handledare. Jag kan konstatera att jag i slutet av studien har lärt mig mycket om hur arbetet kan läggas upp. Jag har blivit mer kompetent efter hand. I vilken utsträckning har jag genomfört intervjuerna på ett kompetent sätt? - Jag är som psykoterapeut van att samtala och lyssna till människor. Jag lägger märke till samspelet mellan oss. Det är dock en skillnad att göra intervjuer där jag styr med frågor. Jag märkte vid utskrifterna att jag kunde ha ställt fler följdfrågor. Efter intervjuerna noterade jag mina intryck och reflektioner. I vilken utsträckning återger utskrifterna det inspelade materialet? - Jag skrev själv ut intervjuerna, vilket jag tror bidrar till god kvalitet i utskriften. Jag hade lätt att höra vad som sades. Intervjupersonerna har läst utdrag ur intervjuerna och alla kände igen sina citat. Har jag varit medveten om mitt eget perspektiv? - Det som kommer fram under intervjuerna är resultatet av ett samspel mellan intervjupersonen och mig. Min föreställningsvärld möter intervjupersonens föreställningsvärld. Jag har strävat efter att vara medveten om är min egen föreställningsvärld, när jag lyssnar till intervjupersonens. Jag har varit uppmärksam på samspelet oss emellan i intervjusituationen. - Jag är medveten om att det faktum att jag är en svensk, vit kvinna i 50-årsåldern med yrke som terapeut och konsult, påverkar intervjuerna. - Jag har arbetat med att förtydliga mitt perspektiv på ämnet för studien. Efterhand som jag satte mig in i olika teorier och deras syn på identitet, så blev jag mer medveten om mitt eget synsätt. Jag har varit noga med att sätta mig in i olika metaperspektiv, dvs olika synsätt på kunskap, vetenskap och verklighet. Jag har formulerat mitt synsätt på identitet i samband med att jag formulerade forskningsfrågorna och jag har också återvänt och förtydligat det ytterligare under arbetet. Generaliserbarhet En viktig fråga är, kan resultatet från studien generaliseras? Studien baserar sig på intervjuer med fem personer. Personerna är svenska, vita, välutbildade, i åldern 40 – 69 år med egna viktiga relationer och nätverk. De kommer från en kulturellt homogen grupp. Jag menar att studien kan ses som en förstudie och att resultaten kan användas inom denna kulturella grupp. Jag kan inte se att resultaten kan generaliseras utanför den kulturella gruppen. Studien har också haft som syfte att pröva om formen berättelser underlättar för människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Jag finner att så är fallet och jag vågar påstå att metoden kan användas över kulturgränser. Etik Den viktigaste etiska frågan i studien är, som jag ser det, frågan om intervjupersonernas konfidentialitet. Jag har bevakat frågan under flera faser i studien. Under planeringen fick jag förslag från mitt nätverk på tio personer som skulle kunna uppfylla kriterierna för studien. Sju uppfyllde kriterierna och bara jag vet vilka fem personer som ingår i urvalet. Jag skrev själv ut intervjuerna, så jag är den enda personen som har hört de inspelade intervjuerna och sett utskrifterna i sin helhet. Jag uppfattar att utskriften är tillförlitlig. Jag kunde höra i stort sett allt som var inspelat och intervjupersonerna kunde känna igen sina citat som jag skickade dem för genomläsning. Jag har förvarat band och utskrifter på ett betryggande sätt. Jag har tagit bort namn och adresser, som kan visa vilka personerna är, ur citaten. 22 Jag uppfattar att intervjupersonerna tyckte det var positivt att kunna läsa sina citat. Något kom tillbaka till dem innan uppsatsen var färdig. Det var en slags kvittering på vad jag hade uppfattat och personerna kände också igen sig. När det gäller personernas berättelser så håller jag mig till det som berättas. Jag gör inte egna tolkningar av deras berättelser. Det ligger i den fenomenologiska filosofin och metoden och jag ser det som ett etiskt sätt att arbeta. 23 5. Analys och resultat I detta avsnitt beskriver jag vad jag har undersökt och funnit när jag har bearbetat intervjupersonernas berättelser. Jag utgår från mina forskningsfrågor och preciserar vissa av dem ytterligare. Jag ger exempel på citat från intervjuerna och sätter in det beskrivna i ett begreppsmässigt sammanhang. Jag beskriver vad jag har funnit under varje rubrik. Jag avslutar med att besvara forskningsfrågorna. Mina forskningsfrågor är: Hur beskriver människor sin självbild och de aspekter som eventuellt förändras? Upplever vuxna människor att deras identitet eller självbild ändras när det sker förändringar i deras liv? Hur upplever i så fall människor processen när identiteten eller självbilden förändras? Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten eller självbilden förändras? Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Jag behandlar frågorna i följande ordning och delar i några fall upp dem i delfrågor. 5.1 Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras? 5.2 Hur beskriver personerna sin identitet, vilka aspekter beskrivs? - hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang. - egna synsätt 5.3 Upplever personer att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet? -är de beskrivna självbilderna föränderliga eller mer kontinuerliga? 5.4 Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? 5.5 Hur upplever personerna processen när identiteten förändras? 5.6 Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten förändras? -hur beskriver personerna dynamiken i förändringen? 5. 7 Vilka kvaliteter har viktiga relationer under förändringen? 5.8 Svar på forskningsfrågor 5.1 Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras? Jag lade upp intervjuerna så att personerna skulle få möjlighet att berätta om sig själva. Men jag prövade ändå att fråga direkt om personernas självbilder. Jag frågade till exempel; hur ser din självbild ut nu, efter förändringen? Det var mycket svårt för personerna att svara på sådana frågor, jag fick nästan inga svar alls. En person sa ”jag blir alldeles tom när du frågar så”. Andra uttryckte att frågan var svår. Jag märkte redan under de första intervjuerna att när personerna berättade om förändringar i livet, så beskrev de också sig själva. När jag läste de utskrivna intervjuerna blev det ännu tydligare, utskrifterna innehöll många beskrivningar av självbilder. Det jag fann var att när personerna beskrev hur de hade påverkats av förändringar i sitt liv, så beskrev de också sina självbilder. 24 Jag kan bekräfta att Mishlers (1999) synsätt, att se berättelser som en social handling, fungerar. Han säger; ”in speaking, we perform our identity”, dvs, när vi talar så framför vi vår identitet. Mishler avser, som jag uppfattar det, att detta gör vi människor mest hela tiden. Jag har prövat att fråga personer om förändringar och på så sätt stimulera till berättelser, en form som jag finner hjälper personerna att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 5.2 Hur beskriver personer sin identitet, vilka aspekter beskrivs? Under intervjuerna berättade personerna om sin upplevelse av sig själva på olika sätt, dvs. de beskrev sina självbilder. De beskrev till exempel hur de upplever att de är, känner sig och agerar i olika sammanhang. De beskrev också sina synsätt när det gäller för dem, viktiga frågor i livet. När jag undersöker vilka teman som dessa synsätt handlar om så finner jag att de handlar om hur personerna ser på livet och döden, hur de väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet och hur de ger mening till händelser och erfarenheter. Jag väljer att betrakta dessa synsätt som del av personernas identitet. Jag grundar mig på flera författares beskrivningar av vad synsätten betyder för upplevelsen av sig själv. Sartre (1946) säger till exempel, ”du skapar dig själv genom dina val”. Kegan (1982) beskriver aktiviteten att skapa mening ”meaning-making” som lika med att vara en person. Den existentialistiska filosofin handlar i stor utsträckning om hur vi människor kan förhålla oss till dessa grundläggande frågor. Jag finner alltså att personernas beskrivningar av sig själva kan rymmas i följande teman: a. hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang b. egna synsätt: - hur jag ser på livet och döden - hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet - hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Jag säger inte att dessa teman är en generell beskrivning av identitet. Men de rymmer de aspekter som kom fram vid intervjuerna i denna studie. Vilka aspekter är det då som personerna beskriver inom dessa teman? Jag börjar med tema a. Tema a: hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang. Mitt synsätt är att identitet formas i relation till andra personer och grupper i samhället. Det jag finner när jag undersöker intervjupersonernas beskrivningar, är att självbilderna är relationella i sig. De innehåller alla någon slags hänvisning eller referens till andra människor eller till olika slags grupper eller sammanhang. Det kan handla om att jämföra sig, att beskriva sig i likhet med, eller till skillnad från andra - eller att uppleva sig tillhöra eller vara utanför ett sammanhang. Men det kan också handla om alla andra dimensioner som relationer utgörs av. Jag vill här ge några exempel – dels på vilka dimensioner som intervjupersonerna berättar om, dels vilka människor eller grupper som de refererar till. Jag blev helt plötsligt äldst i släkten. Jag är vuxen, får inte vara barn i något läge längre. Personen refererar till en position i släkten, i förhållande till generationer. Jag tog tag i mitt engelska påbrå … mitt engelska jag. När jag satt på planet och såg den engelska marken så började jag gråta … det har jag fått bejaka … ett tomrum som jag har fyllt. 25 Här gäller det tillhörighet till ett folk eller en nation. Jag lever på något sätt ett liv för mig själv. Det kanske hänger ihop med att jag inte kan tala, jag måste koncentrera mig för att kunna uttrycka vad jag vill. Andra tycker att jag är med, men själv upplever jag att jag finns en bit ifrån. Personen beskriver en upplevelse av avstånd till andra. Jag har alltid … tyckt att vi kvinnor är så djäkla bra. Vad jag har lärt mig …det är väl mer om män, om söner. Och när jag ser på deras kvinnor, hur de är så tänker jag, faen så djävliga vi kan vara, riktigt sataniska. Som jag också har varit, så klart. …Förringa kanske, trycka ned … skylla det på honom i stället för att titta på sig själv. Beskrivningar kan utgå från könstillhörighet, upplevelsen av att vara kvinna eller man. Det är en plåga, detta att ha dåligt självförtroende … det finns ju ingen anledning, tycker jag för min fru att stanna kvar hos mig. Hon kan hitta någon som är bättre. I min tankevärld så finns det hela tiden, på något sätt. Berättelsen refererar till andra i familjen. Min roll var … jag stod för trygghet i familjen … för någon slags stabilitet. Men jag som person, faen, jag var bara något mähä som följde med. Även detta citat refererar till familjen. Jag kände mig nog ganska otillräcklig och tyckte det var hemskt att inte klara av det jag ville klara av … jag är ju ganska envis av mig så jag vägrar att ge upp, så det var inte särskilt kul att ge upp. Jag gillade inte mig själv för att jag gjorde det. Beskrivningen ställs i relation till en uppgift. Jag identifierar mig kanske mycket med alternativa intressen … det kan vara hur medvetandet fungerar hos människor … jag har nog haft som en drivkraft att ta reda på hur det egentligen är eller hur det mer är än det som sägs mera allmänt i vanliga sammanhang. Självbilden kopplas till det som är alternativ till det gängse. När jag har kompisar som hamnar i dilemmor så kan jag vara ett stöd … vi har så mycket kraft i oss, vi kan så mycket mer än vi tror. Beskrivningen handlar om vilken funktion personen fyller för andra, t ex vänner. Jag uppfattar det som att intervjupersonerna uttrycker sin identitet genom att beskriva sin position till andra, i många olika dimensioner. Jag vill knyta an till ett begrepp som har hjälpt mig att förtydliga detta fenomen. Davies och Harré (1990) använder ordet positionering när de beskriver den processartade, sköra och relationella karaktär som de menar att självet har. De säger att vi positionerar oss till varandra genom vårt sätt att tilltala andra och framställa oss själva. Jag finner att intervjupersonerna beskriver och förtydligar sin identitet genom att positionera sig gentemot andra personer, grupper eller andra sammanhang. Det sker i många dimensioner och jag föreställer mig att det kan ske i alla dimensioner som över huvud taget kan förekomma i relationer. De vanligaste sammanhangen som personerna refererade till var familj och arbete. De förändringar som de berättade om rörde också fram för allt dessa områden, så det var inte förvånande. Andra grupperingar som de refererade till var könstillhörighet, släkt, vänner, intressen eller kunskapsområden, religion och nation. 26 Tema b. Egna synsätt Personernas beskrivningar av sig själva handlar även om deras synsätt på livet och döden, på val och prioriteringar av vad som är viktigt i livet och hur personen ger mening till händelser och erfarenheter. Jag ser alltså dessa synsätt som en del av identiteten. Personerna beskriver hur de förhåller sig i dessa grundläggande frågor. Om de gör en jämförelse så är det ofta med sig själv, hur personen har sett på dessa frågor före och efter den förändring de varit med om. Jag vill här belysa vad förändring i dessa förhållningssätt kan betyda för personer. Jag utgår från två citat som båda handlar om förhållningssätt till den egna dödligheten. Jag reflekterar sedan, med hjälp av tankar från den existentiella filosofin, om vad detta förhållningssätt kan betyda för personen. Ett första citat. För mig är … det låter konstigt men livet är nästan slut. Jag är beredd att dö i morgon eller övermorgon. … Att få en stroke har definitivt haft en mening för mig. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete faen om jag skulle ta tillbaka … nej det skulle jag inte … (välja bort att få stroke om jag hade kunnat). Här börjar det andra citatet. Jag tappade helt plötsligt, för ett, två år sedan min gudstro fullständigt … som egentligen har inneburit något för allt jag tänker på. … Det har funnits en … grundläggande tro på att det finns ett liv efter detta. … Då gör det inte lika mycket att dö. Men det gör det nu. Nu kan jag alltså nästan få panik när tankarna kommer upp att det är klart att jag dör en dag. Då finns ingenting längre. … När det har varit som värst i livet … så har faktiskt självmordet … funnits som någon sorts alternativ. … Det alternativet finns ju inte längre. … Ett par gånger i veckan skulle jag nog påstå att det här med döden dyker upp i någon sorts, litet panik. … Jag har svårt att sätta ord på det beroende på att jag är inte klar med det själv… Det är fortfarande något som jag måste gå och fundera på … jag har inte varit medveten om hur mycket den här gudstron har betytt. …Något grundläggande, inte trygghet – men ett lugn, finns inte längre. Det första citatet beskriver, som jag uppfattar det, att personen har förlikat sig med tanken på döden och att han ser en ny mening med sin stroke. Det andra citatet beskriver en plötslig förändring och en pågående process. Jag menar att en persons förhållningssätt till sin egen dödlighet är en viktig aspekt av identiteten. Hostrup (1999) beskriver hur den existentiella filosofin ser på betydelsen av att erkänna att livet är begränsat. Hon refererar till författare som Sartre, Jaspers, Camus, Marcel och andra. De menar att vi människor förändras för alltid när vi erkänner att vi själva ska dö. Då möter vi det olösliga dilemmat att vi både är helt ensamma individer och samtidigt beroende av världen och andra människor. De flesta börjar fundera på livets mening, när döden erkänns som ett villkor. Existentialisterna menar att det är genom att brottas med dessa frågor som vi människor blir till. De skriver inte direkt om identitet, men när de beskriver sin syn på hur vi blir till och skapar oss själva, så innefattar det upplevelsen av identitet, som jag ser det. Det jag finner är att alla personerna beskriver att deras sätt att leva har förändrats. De beskriver att deras syn på vad som är viktigt i livet har blivit klarare, vilket innebär att deras 27 självbild i denna aspekt har förändrats. De fyra äldsta personerna beskriver hur de ser på sin egen dödlighet, tre av dessa beskriver att de har förändrat sitt förhållningssätt i denna aspekt. Några personer beskriver också att de sett ny mening med den förändring som de varit med om. 5.3 Upplever personer att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet? Jag svarar på denna forskningsfråga genom att undersöka de citat som beskriver självbilder. Är självbilderna beskrivna som föränderliga eller mer kontinuerliga? För några citat gör jag bedömningen, om de beskriver en förändring, utifrån språket; ”jag blev helt plötsligt äldst …, jag tog tag i mitt engelska påbrå …, jag har blivit tydligare…”. Andra citat sätter jag in i sitt sammanhang i intervjun. Där framgår det om personen beskriver en förändring eller inte. Exempel på förändringar är; ”Efter sjukdomen … lever jag på något sätt ett liv för mig själv.” Eller …”jag var bara något mähä som följde med … nu har jag blivit tydligare för barnen som person.” Ett annat exempel; ”jag har kunnat odla mina alternativa intressen på ett sätt som jag har längtat efter tidigare men inte orkat … nu känner jag mig på ett vis mer hel.” Det finns också citat som beskriver en mer kontinuerlig upplevelse. Jag gör bedömningen genom att sätta in citatet i sitt sammanhang, till exempel; ”jag har ju ett grundmurat dåligt självförtroende, sen barnsben. Och tack vare många samtal så vet jag ju varför, tror jag i alla fall. Och det har ju faktiskt inte förändrats ett dugg. Man hade ju kunnat tänka sig att när man kan skriva dessa magiska bokstäverna Ph D efter sitt namn så kunde man ju känna sig litet mer säker på att detta är någonting som jag kan. Men nej, där slår självförtroendet tyvärr till igen.” Det jag finner är att de flesta självbilder som intervjupersonerna berättar om, beskrivs som föränderliga. I min sammanställning av signifikanta uttalanden finns 31 citat som beskriver aspekter av personernas identitet. 29 av dem beskriver självbilder som är föränderliga. Vid intervjuerna ställde jag frågor om förändringar, vilket jag förmodar påverkar att andelen uttalanden som beskriver förändringar är så stor. Mitt synsätt är att jag tror att människors identitet formas och omformas hela livet. Detta synsätt har påverkat hur jag har lagt upp och genomfört studien. Synsättet är styrande och det gör det möjligt att lägga märke till det föränderliga. Hade jag haft ett synsätt som mer betonar det kontinuerliga så hade jag lättare kunnat lägga märke till sådana aspekter. Av de teorier som jag har beskrivit tidigare i teoriavsnittet, så är det fram för allt tre författare som skriver om identitet som något som ändras när det sker förändringar i livet. Det är Mishler, Kegan och Anderson. Mishler (1999) intresserar sig speciellt för vändpunkter och konflikter i människors liv och hur identitetsformande som process kan beskrivas. Kegan (1982) ser meningsskapande som den centrala utvecklingskraften hos människor. Han menar att sättet att lösa en kris är att hitta ett nytt sätt att vara i världen. Anderson (2002) betonar språkets betydelse och menar att identiteten blir till i samtal och konstrueras och omkonstrueras genom ständig interaktion med andra. Min forskningsfråga lyder; upplever människor att deras självbild ändras, när det sker förändringar i livet? Den frågan besvarar jag med JA. Jag vill nu undersöka något mer om hur självbilderna förändras. Vilka typer av förändringar handlar det om? 28 5.4 Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? För att undersöka vilka slags förändringar av självbilder som personerna beskrev, tar jag till hjälp Piagets teorier om hur begrepps- och tankemönster utvecklas. Den schweiziske psykologen Piaget forskade om hur barn lär sig. Han behandlade lärandets innehåll och beskaffenhet, alltså hur lärande går till. Piaget (1970) ser lärande som en jämviktprocess. Individen anpassar sig till omgivningen och försöker anpassa omgivningen till sig. Piaget skiljer mellan assimilation och ackommodation. Assimilation innebär att man införlivar intryck från omgivningen i de rådande psykiska strukturerna. De blir tillägg till eller utbyggnader av redan existerande kunskapsstrukturer. Ackomodation innebär en förändring av de redan existerande psykiska strukturerna så att de anpassas efter nya förhållanden i omgivningen. Ackommodation kan karaktäriseras som överskridande lärande och det är de egna strukturerna överskrids. Intervjupersonerna gav exempel på båda sorternas förändringar. Här följer ett exempel. Det jag brottas med, det är min negativa bild (av mig själv). Jag har djävligt negativa tankar. De har alltid funnits där. De blir starkare nu. … Förr kunde jag göra något positivt, jag kunde handla, jag kunde bryta … nu … vill inte ha någon som kommer … vill dra mig undan. Och gärna sitta här en vecka ensam. Förändringen, som handlar om negativa tankar om sig själv, betraktar jag som en utbyggnad av redan existerande tankestruktur. Grunden för min bedömning är personens beskrivning med orden; ”De har alltid funnits där. De blir starkare nu.” Förändringen kan karaktäriseras som assimilation. Intervjupersonerna gav också flera exempel på förändringar som kan beskrivas som ackommodation. Det följande är ett exempel. Jag hade de här djupare liggande föreställningarna … som definitivt har legat i vägen och gjort att jag har anpassat mig efter omständigheter som jag egentligen inte har gillat. … Det var föreställningar om att jag inte kunde få det jag ville ha, att jag inte kunde skapa det jag ville ha eller jag såg inte möjligheter för mig själv. Eller kanske jag inte trodde jag var värd de här sakerna som jag önskade mig.… De där har jag utforskat väldigt mycket och försökt montera ned … Nu tror jag att jag inte har längre de sakerna inom mig som gjorde att jag skapade problem i mitt liv, som verkligen begränsade mig, riktigt rejält. … Jag kan ta bättre hand om mig själv. Personen beskriver en förändring som kan karaktäriseras som överskridande. Grunden för min bedömning är personens beskrivning av de tidigare föreställningarna om sig själv och sina möjligheter som begränsande. Genom en omfattande bearbetning upplever personen att hon har förändrat sina föreställningar så att hon kan se möjligheter för sig själv. Förändringen kan alltså karaktäriseras som ackommodation. Jag har medvetet använt ordet förändring av självbilder i studien, och inte ordet utveckling. Jag är intresserad av förändringar, oavsett om personerna upplever dem som utvecklande eller begränsande. Men jag ska göra ett undantag nu. Illeris (2001) beskriver de samband han ser mellan assimilativa respektive ackommodativa förändringar och personlig utveckling. Med personlig utveckling menar Illeris en förändrad självuppfatttning och självrelatering som innebär att nuvarande begränsningar överskrids och att individen får tillgång till fler handlingsmöjligheter. Han menar att det är ackomodativa förändringar som förändrar 29 självuppfattningen och självrelateringen. Han menar att personlighetsutveckling sker genom ackomodationer. Det lät som en rimlig slutsats för mig, men sedan började jag fundera över följande citat från en av intervjuerna. Jag är mer övertygad om nu att mitt sätt att se på livet har varit rätt för mig åtminstone … jag är tryggare nu att vara den jag är … det bar, ja visst. Och bär det när det är så stort så bär det i det lilla också. Ibland har jag fått, känt kritik för att jag liksom inte … du bryr dig inte, hur kan du gå omkring och liksom inte bekymra dig … Det är inte lönt att bekymra sig, det ordnar sig på något sätt. Att bekymra sig hjälper ju inte … det handlar mera om att titta framåt … Jag behöver inte säga det längre på samma sätt, jag behöver inte övertyga mig själv. Jag har fått bevis för att det stämmer. För ibland har jag tvivlat själv innan. … Men nu tvivlar jag inte, nu vet jag att det är så … För att under min sjukdom … när jag fick beskedet så sa jag, det här tänker jag ta mig igenom. Då sa min läkare, det tror jag säkert, med din livsinställning. … Det handlar om att välja att antingen så klarar du dig eller så klarar du dig inte. Det är bara de valen. … Det handlar om att tro att det går bra. Personen berättar om en inställning till livet som har blivit prövad. Synsättet har funnits tidigare men personen har tvivlat, han är nu trygg i sitt synsätt, han har fått bevis för att det stämmer. Jag uppfattar att livssynen handlar om att övervinna begränsningar. Att då förstärka eller bekräfta livssynen uppfattar jag som att den ger tillgång till fler handlingsmöjligheter. När jag ser till själva förändringen så kan jag beskriva den som tillägg eller utbyggnad av redan existerande kunskapsstrukturer. Förändringen kan karaktäriseras som assimilation och den ger personen tillgång till fler handlingsmöjligheter, som jag ser det. Min slutsats är att personers självbilder ändras i både assimilativa och ackommodativa processer. Till skillnad från Illeris (2001), så menar jag att förändringar som kan ge tillgång till fler handlingsmöjligheter, kan ske i processer av båda slagen. 5.5 Hur upplever personer processen när identiteten förändras? En av mina forskningsfrågor handlar om hur människor upplever processen när identiteten eller självbilden förändras. När jag funderar på den frågan är inte längre Piagets teori (1970) till någon hjälp. Piaget skilde på strukturella och dynamiska aspekter. Hans teori handlar om förändringens beskaffenhet och innehåll, de strukturella aspekterna. De dynamiska aspekterna, som belyser hur en förändring känns och upplevs eller vad som driver en förändring framåt, behandlar han inte. Jag börjar med de exempel på beskrivningar av upplevelser av identitetsformande som process, som jag kan finna bland intervjupersonernas berättelser. Jag redovisar sedan några teorier, speciellt från gesaltterapins område, som kan spegla och belysa personernas upplevelser. Personerna berättade både om hur de upplevde själva förändringen (sjukdom, separation osv.) och processen när deras självbild förändras. I de flesta fall är upplevelserna sammanvävda och det är svårt att särskilja vad som är vad. Men det finns tre beskrivningar som jag uppfattar handlar bara om förändringar av självbilder och jag tar dem som exempel. En intervjupersons berättelse handlar om den aspekt av självbilden som berör ändrat förhållningssätt när det gäller att välja vad som är viktigt i livet. När jag nu väljer, gör de här aktiva vuxenvalen, att inte satsar på karriären … så har jag hela tiden en rädsla för att bli arbetslös … en grundläggande existentiell rädsla för … så får 30 man inte göra egentligen. Och den rädslan hade jag nog inte på samma sätt innan … för då gjorde man ju hela tiden som folk förväntade sig, som man skulle göra. Personen nämner ordet existentiell och den existentiella filosofin har som en av sina huvudteser att människan är fri att välja, och med denna frihet följer ångest. Människan kan välja både sin tolkning av det förflutna och sina möjligheter i framtiden. Och oupplösligt förenat med dessa val finns ångesten. Ångesten ses som en normal företeelse som kan skärpa upplevelsen av livet. Hostrup (1999) beskriver att priset för att undvika ångesten genom att till exempel välja att leva i konformitet, ”som alla andra”, kan bli en känsla av främlingsskap och en upplevelse av att inte riktigt leva. Berättelsen skildrar, som jag ser det, en rädsla som i den existentiella livssynen, som också är metateori inom gestaltterapin, betraktas som oupplösligt förenad med att välja i sitt liv. Här är ett annat exempel. Jag var väldigt sårbar samtidigt som jag var stark som en oxe. Jag fick en sådan kraft, jag fick en sådan djäkla kraft (efter separationen) … det hade varit destruktivt med min man och jag hade kämpat med honom och nu slapp jag det. Och då kunde jag använda min egen energi. …Det var som den där mannen (statyn) i Lundagård, han som bara sliter sig ur klippan … Jag lärde mig ju att klara mig själv, alltså att hitta nya vägar, andra lösningar, se att det är inte så farligt. …Här står jag själv nu, nu är det jag. Jag blev jag, på något sätt. Personen beskriver sin upplevelse av kraft och energi. Vad säger gestaltterapeutisk teori om detta? Hostrup (1999) ger en belysande beskrivning av skillnader mellan europeisk och amerikansk gestaltterapi. De europeiska företrädarna har ansett att ångest och tvivel hör till förutsättningarna för förändring och livfullhet. De amerikanska gestaltterapeuterna har däremot betonat just upplevelsen av livfullhet och engagemang som man också kan uppleva när man upptäcker friheten att välja riktningen i sitt eget liv. Hostrup visar på den omgivande kulturens betydelse för vad som betonas inom en teori. Viktigt för mig i detta sammanhang är att intervjupersonerna beskriver olika slags upplevelser och att jag finner att gestaltterapin rymmer beskrivningar som speglar de olika upplevelserna. Här följer ett citat som beskriver upplevelsen av förändring av den aspekt av självbilden som handlar om hur personen är, känner sig och agerar. Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och obehagliga … ja rädsla, smärta. Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan blev annorlunda på något vis. Så det kändes litet konstigt. Litet ovant och så. Jag har levt mig igenom mycket svårt, så. Och har då ägnat väldigt mycket tid åt att bara vara i det och inte smita ifrån det på något vis. …Men det ligger ju en sorg i att möta det som inte varit bra. Förändringen innebar att personen var i kontakt med smärtsamma känslor. Personen säger också att hon har ägnat mycket tid åt att bara vara i det och inte smita. Det stämmer väl med en paradox som används inom gestaltterapin, en paradox som är en teori om förändring. Mannerstråle (1995) beskriver den så här ”förändring sker när man vågar stanna i det som är och blir det man är, inte när man försöker bli det man inte är.” Jag finner en beskrivning som i någon mån kan spegla personens upplevelse, hos Carl Rogers (1969). Han var psykoterapeut inom den humanistiska psykologin och bland annat känd för sin klientcentrarade psykoterapi. Han beskriver hur ett lärande som innebär förändring av självuppfattningen, kan upplevas. Han kallar det signifikant lärande. Han skriver ”det 31 signifikanta lärandet kan vara smärtsamt, antingen i samband med själva lärandet eller när man ska överge det man tidigare lärt sig. Lärandet som innebär förändring av självuppfattningen, kan upplevas som något hotfullt …. Allt sådant lärande är i viss mån smärtsamt och skapar oro och störningar, både hos individen och i systemet”. I personernas berättelser fann jag tre beskrivningar som mer renodlat handlar om upplevelser när självbilder ändras. Jag har redovisat några teorier som jag uppfattar speglar intervjupersonernas upplevelser. Jag har också jämfört med beskrivningar av andra slags processer. Ett exempel är Cullberg (2003) som beskriver ett ganska enhetligt förlopp, i olika faser, vid psykiska kriser. Något liknande förlopp kan jag inte beskriva utifrån personernas beskrivningar. Det jag kan säga är att de upplevelser av identitetsformande som process som personerna beskriver, varierar. Processen kan kännetecknas av rädsla och smärta och den kan kännetecknas av kraft och energi. Jag kan inte se processer med ett enhetligt förlopp, utifrån de tre exemplen. 5.6 Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten förändras? Frågan i rubriken är identisk med en av mina forskningsfrågor. Jag delar upp den i två delfrågor. I detta avsnitt undersöker jag hur intervjupersonerna beskriver sitt samspel med andra och dynamiken i förändringen. I nästa avsnitt undersöker jag vilka kvaliteter som personerna beskriver att deras viktiga relationer har, under förändringen. Mitt synsätt är att människors identitet formas och omformas hela livet, och att det sker i ett dynamiskt samspel i relation till andra personer och grupper i samhället. Jag undrar då, vilket samspel med andra berättade intervjupersonerna om? Hur beskrev de dynamiken i förändringen? Jag börjar med att redogöra för några teorier som jag kommer att använda för att närma mig frågorna. Därefter använder jag de teoretiska glasögonen när jag undersöker vad intervjupersonerna berättade i några citet. Kurt Lewin (1951), känd tysk-amerikansk psykolog och forskare med gestalteoretisk och fenomenologisk inriktning, myntade begreppet individens ”psykologiska fält”. Han menade att människan aldrig är helt ensam, utan hon ingår i ett psykologiskt sammanhang, som hon intuitivt kan förnimma. Fältet kan beskrivas så som personen upplever det, vid en viss tidpunkt. Svedberg (2000) definierar ett fält, som ett sammanhang som består av fenomen som är ömsesidigt beroende. I Lewins fältteori är ett beteende aldrig enkelt orsakat av individen eller av faktorer i omgivningen. Det är alltid ett resultat av dynamiken mellan dessa båda. Lewin och även Piaget är företrädare för ett konstuktivistiskt synsätt. De menar att människan konstruerar verkligheten så som hon upplever den. Verkligheten finns inte oberoende ”där ute”, utan individen konstruerar sin verklighet utifrån mötet och samspelet med omvärlden. Företrädare för socialkonstruktivism, till exempel den amerikanske psykologen K Gergen, går ett steg längre i att betona samspelets betydelse (Illeris 2001). Han menar att relationer utgör källan till mänskliga handlingar. Han lägger stor tonvikt vid kollektivets betydelse för 32 individuella funktioner. Verkligheten existerar inte heller för honom ”där ute” utan konstrueras genom kollektivt meningsskapande. Jag är intresserad av hur intervjupersonerna beskriver sitt fält när självbilderna förändras. Vad påverkar förändringen, vilket samspel mellan personen och andra beskrivs? Jag kommer inte att beskriva en persons hela psykologiska fält vid en viss tidpunkt. Men jag vill undersöka dynamiken så som den beskrivs i några citat. Det kan kanske kan liknas vid några penseldrag, i den tavla som kan föreställa ett fält. Jag prövar också att använda ett socialkonstruktivistiskt perspektiv när jag läser citaten nedan. Jag vill se om jag kan märka några spår av påverkan från det kollektiva, från samhället, i personernas beskrivningar. Här är ett första citat. Det nya livet, innebar väldigt många val … vi har valt en väldigt enkel livsstil, det som heter downsizing nu för tiden, ganska tydligt och medvetet. … det blev ett val av ett annat sätt att leva. … Värderingarna har nog funnits där men jag har inte haft kraften att välja dem eller fått möjlighet att välja dem … (tidigare, nu har jag) stöd i det också från min fru. Det privata sammanhanget förändras genom skilsmässa och en ny relation och det är detta som personen beskriver som kraften i förändringen. Samspelet beskrivs som stöd och gemensamma val. Personen beskriver att värderingarna nog har funnits där tidigare, de egna synsätten har inte förändrat sig mycket, men agerandet har förändrat sig. Det finns en referens till en livsstil i samhället, ”downsizing”. Med socialkonstruktivistiska ögon uppfattar jag en livsstil som formats och namngetts i kollektivet, i samhället. Man skulle kunna säga att vi väljer som individer vår livsstil, men från ett antal livsstilar som har konstruerats kollektivt. Jag fortsätter med ett annat exempel. Om det här (utbrändhet) inte hade hänt så hade jag aldrig någonsin kunnat klura ut vad det var som gjorde att jag inte mådde bra … de här händelserna … som har varit jobbiga, jag har skapat dem utifrån en föreställning eller upplevd verklighet … … tillsammans med henne (en vän) har jag utforskat dem, de här upplevelserna…utforskat och försökt montera ned. … Det var inga roliga saker. … Vägen till att bli sjuk, då har jag på något vis stått ut med saker som inte har varit så bra. Men vägen tillbaka så har jag tränat min styrka … och fattat en väldig massa obekväma beslut om att välja bort saker som inte varit bra. Personen ger uttryck för en konstruktivistisk syn, hon beskriver att hon har skapat händelser utifrån en föreställning eller upplevd verklighet. Upplevelsen av utbrändhet sätter igång förändringen. Sedan beskriver personen att det är förändringar av de egna föreställningarna som är den största drivkraften. De gör det möjligt för henne att fatta de obekväma besluten. Självbilden förändras och personen kan göra förändringar i sitt sammanhang och i sin livsstil. Det samspel som beskrivs här är fram för allt stöd och utmaning från en vän, ”vi utvecklade väl en metod för att utforska dessa djupare liggande föreställningar”. När jag använder ett socialkonstruktivistiskt perspektiv så lägger jag märke till uttrycket ”djupare liggande föreställningar”. Beskrivningen att vi människor har ett djup eller ett inre, är en kulturell företeelse som jag uppfattar det. För ett par hundra år sedan hade vi inte beskrivit oss så. Det finns flera psykologiska teorier som beskriver just detta. Jag ser en påverkan från det kollektiva i denna beskrivning och upplevelse. Jag fortsätter med ytterligare ett exempel. Den litteratur som jag då läste blev ju ett möte med det här med social konstruktivism … det vill säga att det är vi människor som konstruerar det som finns omkring oss, snarare än att 33 det faktiskt finns. … Tidigare hade jag levt i en ganska enkel värld … Och att då leva, alltså det svåra är då att om jag förändras i den värld jag lever med … jag umgås ju fortfarande mest med IT-människor…, så den är väldigt traditionell, positivistisk om jag använder det ordet. Och där jag inte riktigt passar in längre…ofta … känner jag mig ensam. Personen beskriver en förändring av sitt synsätt i mötet med litteraturen. Sammanhanget förändras inte. Samspelet med det beskrivna sammanhanget är ”till skillnad från”. Med socialkonstruktivistiska ögon ser jag inverkan från det kollektiva både i personens nya synsätt och i det som kännetecknar IT-världen. Personen fortsätter beskriva förändringar så här: Grundtron har funnits … och den försvann då helt plötsligt när jag läste boken av K G Hammar … hans biskopsbrev… Och det gick helt plötsligt inte ihop längre. Det blev liksom ”the point of no return”. Antingen så tror jag då på Gud och då måste jag nästan förneka den sociala kontruktionen som idé eller tvärtom … så då fanns det bara ett alternativ och det var att släppa gudstron. Och det var väldigt påtagligt, det är nästan så att jag kan säga vilken timme och dag detta hände … Då rasade alltihop, hela tron …jag kan ibland känna någon slags … sorg … jag har umgåtts mycket i kristna kretsar. Det kommer ju inte tillbaka nu. Dynamiken som personen beskriver är mellan två synsätt eller trossystem som personen har. Personen sätter trossystemen mot varandra och det går inte ihop, varpå personen förändrar sin tro. Det samspel med andra som beskrivs i detta läge är fram för allt samspelet med biskopens skrift. Samspelet med kristna kretsar förändras till att personen ställer sig utanför. Som jag ser det utifrån socialkonstruktivistiskt perspektiv så är religion och även synsättet på sociala konstruktioner, företeelser som har uppstått kollektivt, i samhället och som har stor betydelse för personens val av livssyn. Det jag finner är att personerna beskriver ett växelspel mellan förändringar i egna föreställningar eller synsätt och förändringar i det egna sammanhanget, i samband med att självbilder förändras. De beskriver att förändringarna kan börja eller drivas av antingen ändrat synsätt eller förändringar i sammanhanget. Det kan också handla om ett växelspel mellan en persons olika synsätt. Samspelet med andra beskrivs i termer av stöd, utmaning, vara utanför eller till skillnad från. När jag går igenom samtliga citat från intervjuerna som berör samspel med andra i samband med att självbilder förändras, så finner jag att personerna beskriver samspel av följande slag: - stöd, inklusive samtal - och utmaning, inklusive konfrontationer - upplevelse av skillnader och likheter med andra - upplevelse av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang Samspelet är med människor och med litteratur och skrifter. Det borde finnas teorier som beskriver vilket samspel med andra som har betydelse för människors identitet, tänker jag när jag ser vad jag har funnit. Jag finner två teorier beskrivna av Walbom Schneede (1999) som berör detta. Turner och Oakes (1989) skiljer mellan personlig och social identitet. Personlig identitet skapas genom kategoriseringar som definierar personen som unik i förhållande till andra människor. Social identitet har sin utgångspunkt i likheter och olikheter med andra grupper av människor. Den andra teorin är formulerad av Cheek, refererad i Banaji och Pretice (1994). Han menar att social identitet formas via bekräftelse och respons från omgivningen. Teorierna beskriver tillsammans de olika slags samspel som jag fann i studien. Jag väljer dock att inte skilja mellan personlig och social identitet. Jag grundar mig på hur en intervjuperson 34 beskrev betydelsen av att ta tag i sitt engelska påbrå. Det hade en djupt personlig innebörd och jag skulle säga att det var en del av den personliga identiteten, samtidigt som det förstås är en social tillhörighet med ett folk eller en nation. Jag vill här också påminna om begreppet positionering, enligt Davies och Harré (1990) som jag beskrev ovan i avsnitt 5.2. Det är också ett sätt att beskriva hur vi människor skapar vår identitet genom vårt sätt att tilltala andra och framställa oss själva. Jag föreställer mig att det kan ske i alla dimensioner som kan förekomma i relationer. När jag granskade citaten ovan så fann jag, att jag kunde spåra någon slags inverkan från det kollektiva i alla tre citaten. För mig var det en överraskning och jag säger aha! Detta innebär att jag förändrar mitt eget synsätt i socialkonstruktivistisk riktning. Jag kan bekräfta att Lewins fältteori kan tillämpas i studier av processen när självbilder förändras. Det socialkonstruktivistiskt perspektivet kompletterar bilden och visar på fler samband. 5.7 Vilka kvaliteter har viktiga relationer? Vid intervjuerna bad jag personerna beskriva sina viktigaste relationer. Min utgångspunkt är att de viktigaste relationerna förmodligen har stor betydelse när personernas självbilder förändras, även om personens hela psykologiska fält inverkar på processen. Jag börjar med att beskriva några relationer med intervjupersonernas ord och kommenterar de kvaliteter som jag uppfattar personen beskriver. Därefter använder jag en teori som behandlar olika kvaliteter i relationer. Ett första citat. Jag har en väninna … vi har känt varandra ganska länge … vi har väl utvecklat en metod för att utforska de här djupare föreställningarna. …föreställningar om att saker och ting har varit omöjliga för mig. … Hon har funnits som ett stöd, jag har kunnat ringa till henne när någonting har dykt upp … och om det har känts jobbigt eller om jag har haft någon idé som jag har behövt ventilera. … ger en annan typ av bekräftelse eller feed-back, som … träffar mera mitt i prick, utifrån att man känner varandra. Personen beskriver ett terapeutiskt samarbete, som jag uppfattar det. Det innehåller stöd, feedback och hjälp att utforska djupare liggande föreställningar. De har känt varandra ganska länge, de har utvecklat sin metod och personen kan ringa när det behövs. Senare under intervjun beskriver personen att detta stadium nu är passerat och att relationen nu återgått till en jämställd vänskap, från att väninnan under en tid haft en hjälparroll. Här följer en annan beskrivning på relation. Min barndomsvän…jag har känt henne sedan jag var 7 år … och en annan kompis … vi har träffats regelbundet i 18 år. Och gått igenom skilsmässor och … med dem öste jag ur mig väldigt mycket innan jag skilde mig. Till dem vågade jag ge ut en massa skit … det var hemskt … det var bra för mig. … Jag hade sådana här kontakter innan jag skilde mig och det har varit min räddning. Även detta är, som jag uppfattar det, ett sammanhang som fyller en terapeutisk funktion. Det är ett sammanhang som har utvecklats under lång tid. Det finns tillit, personen vågar ”ösa ur sig”. Jag uppfattar att personerna, så att säga, följer varandra under livets olika skiften. 35 Här följer en beskrivning av en relation som är både professionell och personlig. Hon har hela tiden varit ett både personligt och professionellt, ett enormt stöd … hon är väldigt kritisk … en sådan där sanningssägare på det positiva sättet … hon är mycket yngre … med andra värderingar och världsbilder och samtidigt ett personligt stöd. … Det finns en trygghet i relationen, jag kan lita på det hon säger. Ett personligt stöd kombineras med ett professionellt. Samtalet kan röra olika värderingar och världsbilder. Det finns kritik och utmaning. Personen beskriver en trygghet och tillit i relationen. Ett sista citat. De viktigaste är de tre … det är för att de har samma inriktning. De förstår någonstans vad jag siktar efter, på ett djupare plan. … Och så är det han … till honom känner jag fullständig tillit … det finns ingen som jag pratar så öppet med som honom … det finns någon som tror på mig, någon som ser … och jag kände mig så djädra fri … just för att han var med. … Det knyter ihop mycket i mitt liv. Personen beskriver relationer som har med djupare inriktning, kanske mening att göra och vad som kan knyta ihop livet. Det finns öppenhet och fullständig tillit beskriven och att det kan leda till en känsla av att vara fri. Kanter (1972) har skrivit om relationers kvalitet. Hon beskriver relationers kvaliteter i tre nivåer; instrumentell, affektiv och etisk nivå. Instrumentella relationer fokuserar enbart på gemensamma uppgifter. I affektiva relationer så kan personerna också uttrycka vad de tycker om eller inte tycker om och de tar in fler dimensioner av sig själva i relationen. I etiskt baserade relationer uttrycks värderingar, vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Personerna kan inkludera ytterligare dimensioner av sig själva, till exempel prata om vad som är viktigast för dem i livet eller vad de brinner för. När jag bad personerna beskriva sina viktigaste relationer, så beskrev de relationer på affektiv och etisk nivå. Två personer beskrev enbart relationer på etisk nivå. Tre personer beskrev relationer på både affektiv och etisk nivå. I dessa fall fanns de affektiva relationerna i familjen, det var make/maka eller barn. De beskrevs som känslomässigt viktiga relationer men inte relationer där personen samtalar om vad som är viktigast i livet för dem. De relationer som beskrivs i citaten ovan, bedömer jag som relationer på etisk nivå. Det jag finner är att personerna beskriver att deras viktigaste relationer har haft stor betydelse under processen när självbilder ändras. Deras viktigaste relationer är på affektiv och etisk nivå. Alla personerna beskrev en eller flera relationer på etisk nivå. De relationer på affektiv nivå som beskrevs, fanns i personernas familjer. 5.8 Svar på forskningsfrågor Jag sammanfattar här resultatet av studien genom att svara på forskningsfrågorna. De forskningsfrågor som jag har formulerat är: 1. Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? 2. Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker förändringar i deras liv? 3. Hur upplever människor processen när identiteten förändras? 4. Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten förändras? 36 Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Övergripande syfte. Är berättelser en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras? Jag finner att när människor berättar om sig själva så beskriver de också sina självbilder. När de berättar om hur de har påverkats av förändringar i sitt liv, så beskriver de sina självbilder och hur dessa ändras. Min slutsats är att berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Forskningsfråga 1. Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? Jag finner att de beskrivningar av självbilder som personerna i denna studie berättar om, kan rymmas i följande teman: a. hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang b. egna synsätt - hur jag ser på livet och döden - hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet - hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Det är inte en generell beskrivning av identitet men täcker beskrivningarna i denna studie. Jag fann att de självbilder som handlar om hur personen är, känner sig och agerar, är relationella i sig. De innehåller alla någon slags hänvisning till andra människor, grupper eller andra sammanhang. Jag använder begreppet positionering (Davies och Harré, 1990) som beskriver hur vi anger vår position till andra genom vårt sätt att tilltala andra och framställa oss själva. Jag drar slutsatsen att människor beskriver och förtydligar sin identitet genom att positionera sig gentemot andra personer, grupper eller andra sammanhang och att det sker i alla dimensioner som kan förekomma i relationer. Jag menar att människor också beskriver sin identitet när de berättar om sitt förhållningssätt till livet och döden, till vad de väljer och prioriterar som viktigt i livet och hur de ger mening till händelser och erfarenheter. Jag fann att personer i denna studie hade förändrat sina självbilder genom att deras syn på vad som är viktigt i livet hade blivit klarare. Några hade förändrat sin syn på sin egen dödlighet och några hade sett ny mening med den förändring som de varit med om. Jag har också undersökt hur självbilder förändras, enligt personernas beskrivningar. En förändring kan karaktäriseras som assimilativ (Piaget, 1970) om personen införlivar intryck från omgivningen i rådande psykiska strukturer och ackommodativ om de psykiska strukturerna förändras och överskrids. Jag drar slutsatsen att människors identitet ändras i förändringar av både assimilativ och ackommodativ karaktär. Till skillnad från Illeris (2001) så menar jag att förändringar som kan ge tillgång till fler handlingsmöjligheter, kan ske i processer av båda slagen. Forskningsfråga 2. Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet? Jag finner att när personer berättar om förändringar i sitt liv, så beskriver de också självbilder som förändras. Min slutsats är att vuxna människor upplever att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet. 37 Forskningsfråga 3. Hur upplever människor processen när identiteten förändras? Jag fann tre beskrivningar som enbart handlar om hur personerna upplever processen när identiteten förändras. Det jag kan säga utifrån dessa tre beskrivningar är att upplevelser av identitetsformande som process, varierar. Processen kan kännetecknas av rädsla och smärta och den kan kännetecknas av kraft och energi. Jag kan inte se processer med ett enhetligt förlopp, utifrån dessa tre exempel. Forskningsfråga 4. Hur beskriver människor samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten förändras? Jag finner att människor beskriver ett växelspel mellan förändringar i egna föreställningar eller synsätt och förändringar i det egna sammanhanget, i samband med att självbilder förändras. Jag finner också att människor beskriver samspel av följande slag: - stöd, inklusive samtal – och utmaning, inklusive konfrontationer - upplevelser av skillnader och likheter med andra - upplevelser av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang Samspelet är direkt med människor och indirekt, t ex med litteratur och skrifter. När jag granskade tre citat ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv så fann jag att det också finns en inverkan från det kollektiva, från samhället, som gick att spåra i berättelser om självbilder som förändras. Jag drar slutsatsen att det också går att se en inverkan från det kollektiva när identitet förändras. Personer i studien beskrev sina viktigaste relationer. Alla intervjupersonerna hade egna viktiga relationer. Jag använder Kanters (1972) indelning av relationers kvaliteter i tre nivåer. Instrumentella realtioner fokuserar enbart på gemensamma uppgifter. I affektiva relationer så kan personerna också uttrycka vad de tycker om eller inte tycker om och de tar in fler dimensioner av sig själva i relationen. I etiskt baserade relationer uttrycks värderingar, vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Personerna kan inkludera ytterligare dimensioner av sig själva, till exempel prata om vad som är viktigast för dem i livet eller vad de brinner för. Jag finner att personerna beskriver att deras viktigaste relationer har haft stor betydelser under processer när självbilder ändras. Deras viktigaste relationer är på affektiv och etisk nivå. Alla personer i studien beskrev en eller flera relationer på etisk nivå. De relationer på affektiv nivå som beskrevs, fanns i personernas familjer. Min slutsats är att om människor har egna viktiga relationer så är relationer på affektiv och etisk nivå de viktigaste, under processer när självbilder ändras. 38 6. Avslutande diskussion Jag avslutar uppsatsen med att sammanfatta resultaten från studien och relatera dem till existerande teorier. Frågan är vad min studie kan bidra med. Jag diskuterar begränsningar i studien och möjligheter att generalisera resultaten. Jag vill ge någon idé om fortsatt forskning till andra forskare och studerande. En andra fråga är om studien kan vara till nytta för någon annan. Jag beskriver hur resultaten kan vara användbara för några olika grupper av människor. Jag själv har haft ovärderlig glädje och nytta av att göra studien och det vill jag också säga några ord om. Studien har haft som syfte att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras identitet ändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Ett övergripande syfte har varit att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Med identitet menar jag den enskilda människans upplevelse av sig själv och jag använder ordet självbild, synonymt med identitet i studien. Mitt synsätt är att jag tror att människors identitet formas och omformas hela livet. Det sker i ett dynamiskt samspel i relation med andra personer och grupper i samhället. Studiens resultat och bidrag till teori I studien kommer jag fram till att när människor berättar om sitt liv, så beskriver de också sina självbilder. Jag har frågat personer hur de har påverkats av förändringar som de har varit med om. De har berättat hur de har påverkats och samtidigt beskrivit sina självbilder på många olika sätt. Det handlar om att lyssna efter dem. Jag vågar påstå att metoden kan användas över kulturgränser, berättelser finns överallt. Min studie är en begränsad variant av Mishlers (1999) tillvägagångssätt. Mishler analyserar både struktur och innehåll i berättelser medan jag bara analyserar innehållet. Mitt bidrag är att jag har undersökt självbilder i fler bemärkelser än Mishler, som avgränsade sig till yrkesidentitet. Jag fann att de beskrivningar av självbilder som personerna i studien berättar om kan rymmas i följande teman. - hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang - egna synsätt : * hur jag ser på livet och döden * hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet * hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Det är inte en generell beskrivning av identitet men dessa teman täcker beskrivningarna i studien. Jag fann att när personerna beskrev hur de är, känner sig och agerar, så var beskrivningarna relationella i sig. De hänvisade till någon eller något. Jag använder begreppet positionering för att förtydliga detta fenomen. Begreppet hämtar jag från Davies och Harré (1990) och det innebär att ange sin position till andra genom sitt sätt att tilltala andra och framställa sig själv. Jag menar att det kan ske i alla de dimensioner som kan förekomma i relationer. Min studie bekräftar Davies och Harrés (1990). Jag ser begreppet både som ett synsätt och som ett verktyg. Med begreppet positionering går det att undersöka identiteter och hur de formas i alla möjliga sammanhang, t ex familjer, ungdomsgäng eller grupper i arbetslivet. 39 Ett komplement vid sådana studier kan vara insikten att följande samspel med andra påverkar identiteten. Personerna i studien beskrev sitt samspel med andra när självbilder ändras, på följande sätt: - stöd, inklusive samtal – och utmaning, inklusive konfrontationer - upplevelser av skillnader och likheter med andra - upplevelser av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang Det finns teorier som har kommit fram till liknande slutsatser. Turneer och Oakes (1989) drar slutsaten att social identitet har sin utgångspunkt i likheter och olikheter med andra. Cheek, refererad i Banaji och Pretice (1994) menar att social identitet formas via bekräftelse och respons från omgivningen. Jag fann att när människor beskriver förändringar i sina liv så beskriver de också självbilder som förändras. Min slutsats är att vuxna människors upplevelse av sin identitet förändras när det sker förändringar i livet. Jag fann att personerna i studien hade förändrat sina självbilder på många sätt. När det gäller synsätt så hade deras syn på vad som är viktigt i livet blivit klarare. Några hade förändrat sin syn på sin egen dödlighet och några hade sett ny mening med den förändring som de varit med om. Detta överensstämmer med den existentialistiska filosofin, som också kan beskrivas som metateori inom gestaltterapin (Hostrup 1999). Personerna i studien hade egna viktiga relationer som de beskrev som väsentliga i processen när självbilder ändras. Jag använde Kanters (1972) teori för att beskriva kvaliteten i relationerna. Det var relationer på affektiv och etisk nivå som personerna beskrev som viktigast. I studien undersöker jag hur självbilder förändras, enligt personernas beskrivningar. Jag har använt Piagets (1970) begrepp; förändring av assimilativ och ackommodativ karaktär. Jag drar slutsatsen att människors identitet förändras i processer av båda slagen. Jag fann, till skillnad från Illeris (2001), att förändringar som kan ge tillgång till fler handlingsmöjligheter, kan ske i processer av båda slagen. Ärligt talat, så kan jag inte se någon nytta med denna upptäckt. Det jag själv lärde mig var, att när jag ser något som inte stämmer med ett förväntat mönster, då finns en ny möjlig upptäckt i faggorna. Sammanfattningsvis så uppfattar jag att undersökningsmetoden är generellt tillämpbar. När det gäller övriga resultat så är generaliserbarheten begränsad. Studien baserade sig på intervjuer med fem personer. De är svenska, vita, välutbildade personer i åldern 40 – 69 år, med egna viktiga relationer och nätverk. De kommer från en kulturellt homogen grupp. Jag menar att studien kan ses som en förstudie med hänsyn till det begränsade antalet intervjuer, och att resultatet kan användas inom den kulturella grupp som intervjupersonerna tillhör, men inte utanför den. Jag har här tillfälle att ge tips om framtida forskning till andra. Jag tar tillfället att peka på ett aktuellt område, nämligen integration mellan olika folkgrupper som bor i samma område. Jag tror att identitetsfrågor kan ses som centrala på individ-, grupp- och samhällsnivå och jag ser fram emot att läsa sådana studier. Studiens bidrag till praktiken Jag kan se att följande grupper av människor kan ha nytta av resultaten från studien. - Personer som går igenom förändringar i sitt liv. 40 Min rekommendation är: berätta om förändringen och hur den påverkar dig för någon eller några personer som du har förtroende för. Berätta flera gånger och be dem lyssna och ställa frågor. Berättelserna är ett sätt att utforska vad förändringen betyder för dig. Genom att berätta om förändringen kan du undersöka dina olika bilder av dig själv och hur de förändras. Familjemedlemmar och vänner till personer som går igenom förändringar i livet. Det jag vill säga är: ställ frågor till personer för att stimulera dem till att berätta, och var beredd att lyssna. Fråga igen om förändringarna och hur de påverkar personen - och lyssna. Lyssna efter de beskrivningar av självbilder och föränderlighet som finns i berättelserna. Terapeuter som möter personer som går igenom förändringar i sitt liv. Resultaten från studien visar att vuxna människor upplever att deras självbilder ändras när det sker förändringar i livet. Jag vill rekommendera; ställ frågor som stimulerar till berättelser. I berättelser finns beskrivningar av hur personer upplever sig själv. Berättelser är ett sätt att undersöka de aspekter som förändras. Några teman som kan finnas i människors berättelser om sig själva är: • hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang • egna synsätt : * hur jag ser på livet och döden * hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet * hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Studien visar att beskrivningar av hur personer är, känner sig och agerar – dessa beskrivningar är relationella. De innehåller ofta en hänvisning till någon eller något. Begreppet positionering (Davies och Harré, 1990) kan användas för att klargöra hur personen genom att tilltala andra och framställa sig själv, konstruerar sin identitet. Jag menar att positionering kan ske i alla dimensioner som kan finnas i relationer. Synsättet innebär att personen inte ses isolerad, utan i sitt sammanhang. Berättelser är ett sätt att undersöka sig själv i olika sammanhang. - En kompletterande insikt är att studien visar att personer beskriver sitt samspel med andra när självbilder förändras, på följande sätt: stöd, inklusive samtal – och utmaning, inklusive konfrontationer upplevelser av skillnader och likheter med andra upplevelser av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang Med andra ord så ger berättelser personer möjlighet att undersöka sitt psykologiska fält (Lewin, 1942) och hur det förändras. Här går det ibland att spåra också inverkan från det kollektiva, från samhället. Lärare och andra professionella personer som har långvariga kontakter med människor som går igenom förändringar i livet. Mitt budskap är förstås samma, ställ frågor och lyssna till berättelser. I berättelserna kommer beskrivningar av olika slags självbilder. Upplevelser av sig själv är ofta olika i olika sammanhang. Upplevelsen av den egna identiteten kan vara olika i skolan och i familjen, till exempel. Aspekter i självbilderna kan vara motsägelsefulla och föränderliga. Berättelser kan hjälpa personer att undersöka och ge uttryck för dessa upplevelser av sig själv i förändring. Värdet av studien för mig. 41 För mig har studien varit ovärderlig. Jag har fördjupat min förståelse av hur människor upplever och beskriver sin identitet, speciellt när det sker förändringar i livet. Jag har passat på att bilda mig när det gäller olika vetenskapssyner och teorier. Det innebär att mina egna synsätt har blivit tydligare för mig. Jag har arbetat så mycket med de teorier som jag hänvisar till ovan, att de har blivit något jag äger och kan använda som verktyg i mitt arbete. Rekommendationerna till terapeuter ovan, är mina egna insikter som terapeut. Som konsult arbetar jag med processer på arbetsplatser. Det innebär att jag ofta arbetar processinriktat och uppmärksammar det som sker i stunden. Frågor om identitet är ett användbart perspektiv, också på grupp- och organisationsnivå. Teorier som handlar om identitet hos personer och organisationer har ofta utvecklats parallellt. Jag har nytta av den teoretiska genomgången i uppsatsen, även när det gäller organisationer. Jag har klargjort och förändrat mina synsätt. Trogen min definition i uppsatsen så kan jag säga att jag har förändrat min självbild. Jag är förvånad över hur mycket jag har påverkats. Jag var inte ointresserad av berättelser innan studien, men att berättelser kan ge så mycket, både i forskning och som hjälp till personer att undersöka sin identitet – det hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag blev också förvånad när jag granskade tre citat från intervjuerna ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och fann att det gick att spåra en inverkan från det kollektiva, från samhället, i alla tre citaten. Jag kunde inte stava till socialkonstruktionism innan studien och nu finner jag att jag börjar tänka i de banorna. Jag har gjort flera, för mig nya saker. Inte minst så har jag avslutat uppsatsen genom att bara tänka och skriva i en hel månad. Det har varit en fascinerande upplevelse, att ta mig möjligheten att koncentrera mig på bara en uppgift. Nu är jag glad att bli klar, livet öppnar sig, vem vet vart det leder? 42 Referenser Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion. Lund: Studentlitteratur. Anderson, H. (2002). Samtal, språk och möjligheter. Stockholm: Mareld. Asplund, J. (1970). Om undran inför samhället. Lund: Argos. Banaji, M.R. & Prentice, D.A. (1994). The Self in social Contexts. Annual Review of Psychology, 45, (pp 297-332). Bruner, J. (1990). Acts of Meaning. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Creswell, J. W. (1998). Qualitative inquiry and research design. London: Sage Publications. Cullberg, J. (2003). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur. Davies, B. & Harreé, R. (1990). Positioning: the discursive production of selves. Journal for the theory of Social Behavior. 20, 1, 43 – 63. Egidius, H. (1977). Riktningar i modern psykologi. Stockholm: Natur och Kultur. Egidius, H. (1994). Psykologilexikon. Stockholm: Natur och Kultur. Erikson, E. H. (1982). Den fullbordade livscykeln. Stockholm: Natur och Kultur. Ethelberg, E. (1985). Självkänsla kontra realitet. Kvinnovetenskaplig tidskrift 1:4-16. Fredelius, G., Klein Fritiof, P. & Ursing, I. (1994). Kvinnoidentitet. Stockholm: Natur och Kultur. Freud, A. (1965). Barnets psykiska hälsa. Stockholm: Prisma. Havnesköld, L & Risholm Mothander, P. (1995). Utvecklingspsykologi. Stockholm:Liber. Hostrup, H. (1999). Gestaltterapi. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag. Illeris, K. (2001). Lärande i mötet mellan Piaget, Freud och Marx. Lund: Studentlitteratur. Kanter, R.(1972). Commitment and Community. Cambridge, Massachusets: Harvard University Press. Karterud, S. & Monsen, J. (red). (1997). Selvpsykologi. Oslo: Ad Notam Gyldendal. Kegan, R. (1982). The Evolving Self. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Kohut, H. (1971). The Analysis of the Self. New York: International University Press. Kohut, H. (1977). The restoration of the Self. New York: International University Press. Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Lerner, H.G. (1987). Kvinnors vrede. Stockholm: Forum. Lerner, H.G. (1990). Kvinnors nära relationer. Stockholm: Forum. Lewin, K. (1942). Field Theory in Social Science. New York: Harper & Bros. Mannerstråle, I. (Red.) (1995). Gestaltterapi på svenska. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Mazzarella, M (2002). Linjer mellan stjärnor, Om identitet. Stockholm: Forum. Miller, J.B. (1980). En ny kvinnopsykologi. Liber Förlag, Stockholm. Mishler, E. (1999). Storylines. Harvard University Press. Cambridge, Massachusetts. Perls, F., Hefferline, R., Goodman, P. (1958) Gestaltterapi. Stockholm: KF:s bokförlag. Piaget, J. (1970). Barnets själsliga utveckling. Lund: Gleerups. Rogers, C. (1961). On Becoming a Person. Boston: Houghton-Mifflin. Rogers, C. (1969). Freedom to Learn. Columbus, Ohio:Charles E. Merrill. Stern, D.N. (1991). Spädbarnets interpersonella värld. Natur och Kultur, Stockholm. Svedberg, L. (2000). Gruppsykologi. Lund: Studentlitteratur. Turner, J.C. & Oakes, P.J. (1989).Self-Categorization Theory and Social Influence. In P.B. Paulus,(Ed.), Psychology of Group Influence (pp 233-275).New Yersey:Hillsdale, L Erlbaum. Walbom Schneede, T.M. (1999). Fra JEG og DE til VI. Lund: Psykologexamenuppsats Vol XIII:15, Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds Universitet. Winnicott, D.W. (1960). Ego distortion in terms of the true and false self. Hogarth Press, London. 43 Intervjuguide 1. Introduktion a. Uppsats i masters program b. Syftet med undersökningen c. Varför detta är intressant för mig d. Hoppas det kommer att vara intressant för dig - att fundera och prata om din egen process e. Jag har förberett några frågor f. Jag är intresserad av dina erfarenheter och beskrivningar g. Intervjun är konfidentiell - jag intervjuar 5 personer - ingen annan vet vem - bara jag ser intervjuerna - jag skickar de citat jag använder till dig så du kan korrigera h. Intervjun tar ca 2 timmar i. Fråga gärna, OK att inte ha färdiga svar osv j. OK?? Är du beredd att börja? 2. Frågor a. Som jag uppfattar det så har du ………… vill du beskriva denna händelse över tiden b. Hur har den påverkat dig? c. Hur tror du att din syn på dig själv har påverkats av händelsen? i. roll ii. självbild iii. existentiellt iv. omprioriteringar d Nu, tänk på de huvudsakliga relationer som du hade vid den tiden (upp till 4-5) v. hur påverkades relationen av händelsen vi. hur påverkades din syn på dig själv (din identitet) i denna relation känslor och värderingar runt din identitet och dig själv e Har du kunnat upptäcka någon mening som denna händelse har haft för dig över tiden (fanns det någon process när mening utvecklades eller fanns det inte det) i. vad är klarare - värderas mer ii. vad är viktigt – och är det en skillnad mot innan iii. hur har prioriteringar ändrat sig f. Hur känns det för dig att prata och reflektera över detta g. Är det något som du kan ta med dig från denna erfarenhet – någon insikt? 3. a. b. c. Avslutning påminn om konfidentialitet påminn om att du kommer att få utdrag ur intervjun att läsa tidplanering och d.tacka igen Bilaga 2 44 Analys: aspekter av personernas identitet och om de förändras Person A: Hur jag såg på mig själv då, ja, alltså, jag kände mig nog ganska otillräcklig och jag tyckte det var hemskt att inte klara av det jag ville klara av….mmm ja, jag kände mig nog ganska hjälplös (gråter). Jag är ju ganska envis av mig, så att jag vägrar att ge upp, så det var inte särskilt kul att ge upp. Jag gillade inte mig själv för att jag gjorde det, eller var tvungen att göra det. Men jag insåg ju så småningom att det här, att min extrema envishet blev mitt fall, att jag vägrade att ge upp. Väldigt hårdnackat. Jag tror att ju mera envis man är ju värre blir det. Jag är mer i kontakt med mig själv, jag är nog mera sann och ärlig mot mig själv och mot andra. Att jag har lärt mig att inte överskrida mina gränser, på samma sätt som jag för det mesta gjorde väldigt mycket tidigare. Självbild Hur jag är, känner mig o agerar I förhållande till min uppgift Förändras ackommodativt Självbild Det är som att jag har sorterat bort en massa saker som jag kanske Hur jag väljer och egentligen inte trivdes så himla bra med. Och renodlat det som jag gillar. prioriterar det som är viktigt vem blev jag? Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska svara men jag märkte att Självbild jag hade väldigt lätt för att anpassa mig. Och för att ta på mig ansvaret för Hur jag är, känner mig o agerar ifall saker och ting fungerade bra eller inte och att … ja jag var mer inriktad på att uppfylla min partners behov än mina egna. Han var kanske I relation till partner inte så inriktad på mina behov. Förändras Ja, jag är nog betydligt mer närvarande och inte fångad i det här ackommodativt snurrande ekorrhjulet. Så jag är nog betydligt mer närvarande, lugnare, ja Självbild jag tror att många upplever det som mer behagligt att vara i min närhet än Hur jag är, känner tidigare. Så jag är nog litet trevligare att umgås med. (skrattar). mig o agerar I relation till andra Person B: Jag behöver inte säga det längre på samma sätt, jag behöver inte Assimilativ övertyga mig själv. Jag har fått bevis för att det stämmer. För ibland har förändring jag tvivlat själv innan. Men nu tvivlar jag inte … nu vet jag att det är Självbild så … för att under min sjukdom, så var det bland det första mina läkare sa Hur jag ser på livet till mig, när jag sa, det här tänker jag ta mig igenom. Då sa min läkare, det tror jag säkert, med din livsinställning. Jag var inte beredd att ge upp. Det var bara en tidsfråga innan jag var frisk. Självbild Person C: För mig är … det låter konstigt men livet är nästan slut. Jag är beredd att Hur jag ser på livet dö i morgon eller övermorgon. … Att få en stroke har definitivt haft en och döden mening för mig. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan Hur jag ger mening det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete faen om jag skulle ta tillbaka … nej det skulle jag inte 45 Analys: hur upplever personerna processen när identiteten ändras? Bilaga 3 Det gav mig tillfälle att … runda av min operation i företaget. Och när jag Hur det känns: har gjort det, ja nu är det färdigt, nu är det färdigt. Ja och det har känts djävligt bra. Nu står jag där … och har avslutat … och det måste jag säga, att avsluta i företaget det skulle jag inte ha gjort bättre för tre år sedan. det har skett under så kort tid och samtidigt. Att både starta sin skilsmässoprocess, en process som dessutom ju blev väldigt traumatisk … Hur det känns: ett nytt kärleksförhållande och doktorera , få tillbaka sin stora son och bli många förändringar i farfar och morfar under en fyraårs period – det är litet för mycket. …jag livet kan ju bara känna att jag känslomässigt gick i någon form av vägg, blev utbränd … så blev jag så fruktansvärt trött. Jag var fullständigt håglös. …Någonstans så var batterierna fullständigt slut. Och det gjorde att jag under en period hade väldigt kort ork … Jag kunde känna och kan fortfarande känna att jag klarar inte mycket stress längre. Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och obehagliga … ja rädsla, smärta. Hur det känns: Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan Process när självbild blev annorlunda på något vis. Så det kändes litet konstigt. Litet ovant och ändras så. Jag har levt mig igenom mycket svårt, så. Och har då ägnat väldigt mycket tid åt att bara vara i det och inte smita ifrån det på något vis. …Men det ligger ju en sorg i att möta det som inte varit bra. Analys: Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och sammanhanget när identiteten förändras? Så jag bröt upp och sedan flyttade jag hem till min mamma. Och … det Förändring: var väldigt nyttigt. På så vis att jag fick uppleva som vuxen hur det var att Flytta till mamma umgås med henne och lära känna henne på ett annat sätt än som barn. Och Poletter trillar ned då, det här året blev en, både positivt, men det blev ännu jobbigare än att (växelspel) bo tillsammans med min före detta då. Därför att det var så mycket saker Samspel: som, ja insikter och konfrontationer med henne och hennes sätt att tänka konfrontationer och agera och så där, som jag ju känner igen sedan långt tillbaka. Och då började det trilla ned en hel del poletter om … hur ska jag säga, att jag var van vid, jag ansåg att det var normalt en hel del saker som egentligen alls var bra. Att jag på något vis hade nöjt mig med eller accepterat beteenden som egentligen var så bra. Och stått ut med saker som jag Förändring: egentligen inte mådde bra av. ny relation Det nya livet, innebar väldigt många val … vi har valt en väldigt enkel eget synsätt har livsstil, det som heter downsizing nu för tiden, ganska tydligt och funnits tidigare medvetet. … det blev ett val av ett annat sätt att leva. … Värderingarna nu nytt agerande Samspel: har nog funnits där men jag har inte haft kraften att välja dem eller fått möjlighet att välja dem … (tidigare, nu har jag) stöd i det också från min Stöd, gemensamma fru. val Bilaga 4 Analys: vilka kvaliteter har viktiga relationer? Jag har en väninna … vi har känt varandra ganska länge … vi har väl utvecklat en metod för att utforska de här djupare föreställningarna. …föreställningar om att saker och ting har varit omöjliga för mig. … Hon Relation på etisk 46 nivå 47 48