Ordning och reda
Den tyske kemisten som jag citerade i mina skoluppsatser var Friedrich Wöhler. Han kom att göra
flera viktiga upptäckter som skulle ändra på mycket här i världen. Han började sina kemistudier hos
den då (början av 1800-talet) ledande kemisten Jöns Jakob Berzelius i Stockholm. Några år senare
blev Wöhler var professor i kemi i Göttingen. Han kom att göra ett fel på sitt laboratorium – men med
hjälp av noggranna noteringar kom han efter sitt experiment att dra en häpnadsväckande slutsats. Han
hade upptäckt att man kunde framställa ett ”organiskt” ämne (urea eller urinämne) från ett cyanat
(ammoniumcyanat) och att de ingående atomerna var desamma. De båda ämnena var mycket olika
fastän deras ”summaformel” (empirical formula) var identiska: CH4N2O
Så här skriver man formlerna idag:
Urea (urinämne eller karbamid): CO(NH2)2 - som är en kolatom med en syreatom och två
amingrupper direkt bundna med s.k. kovalent bindning.
Ammoniumcyanat: NH4CNO - som är ett ammoniumsalt bestående av NH4+ - jonen och
CNO--jonen.
Det dröjde till 1887 och svensken Svante Arrhenius (Nobelpristagare 1903) innan man förstod vad ett
salt egentligen är och hur det är organiserat som”molekyl” sett. Att ordningen ”inom en molekyl”
uppbyggd av samma antal atomer ledde till olika substanser med helt olika egenskaper var nytt.
Begreppet för detta kom att kallas ”isomeri”.
Friedrich Wöhlers upptäckt hade inte varit lätt att göra på ett certifierat laboratorium med fastställda
säkrade analysgångar och arbetsrutiner. Även denna upptäckt var ett resultat av ett ”misstag” – han
hade indunstat ett prov av ammoniumcyanat för häftigt. Men av misstag kan man lära sig mycket och
ibland förändra världen! Eftersom denne kemist hade ryckt undan grunden för teorin att det fanns två
världar ”den organiska” och den ”oorganiska” och definitivt avlägsnat flogistonteorin (att elden var ett
element för sig) så publicerade han en vetenskaplig artikel under namnet S. C. H. Windler – han ville
göra saker på lite skämtsamt sätt ibland. Det var då i alla fall en svindlande läsning för många. Nu
fanns det bara en värld! Kemi var ett lagbundet, välordnat och rent naturvetenskapligt och enhetligt
ämne. Friedrich Wöhler publicerade en mängd arbeten under mer än sextio år som ledande
vetenskapsman. Han var t ex först med en metod att tillverka aluminium. Han kom att utbilda över
8000 kemister vid sitt lärosäte i Göttingen som han inte lämnade förrän han dog 1882.
Här är länkar till mera om det som Friedrich Wöhler upptäckte:
http://scienceworld.wolfram.com/biography/Woehler.html
Om Svante Arrhenius och hans dissociationsteori kan man läsa om via:
http://nobelprize.org/chemistry/laureates/1903/arrhenius-bio.html
Men kemister är också ofta mycket traditionella och slår länge vakt om det som är rådande
uppfattning. Svante Arrhenius fick näst intill underkänt på sitt doktorsarbete - men då teorin höll fick
han nobelpris på just de rönen 16 år senare. Svante Arrhenius var också först av alla med att påpeka att
halten koldioxid i atmosfären är avgörande för temperaturförhållandena på jorden – detta som numera
kallas växthuseffekten!
När jag gick på Chalmers i Göteborg fanns de två ”klassiska” kemiinstitutionerna kvar (till namnet i
alla fall): Organisk kemi respektive Oorganisk kemi. Professor Cyrill Brosset som var institutionschef
på ”Oorgan” var också föreståndare för Svenska silikatforskningsinstitutet, som låg insprängd vid en
granitklippa längs Gilbraltargatan. Han var dessutom chef för forskningen vid luftavdelningen på
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning i Göteborg. När jag ännu var kvar vid Chalmers som
forskningsassistent hade man påbörjat ett stort projekt och fått fram metodik och utrustning för att
mäta svavel och andra föroreningar i luften över Götaplatsen. Också det var en banbrytande insats och
blev en inledning till den moderna miljökemiforskningen. En annan kemiprofessor på Chalmers som
jag hade som lärare i Fysikalisk Kemi var Hans J. Bäckström – han var en gång forskarassistent hos
just Svante Arrhenius.
En ytterligare historisk kemist – som jag mycket tidigt fick en anknytning till genom att öppna en bok
i min morfars bokhylla var Johan B. Trommsdorff. Morfars bok hette ”Annalerne af Tacitus Första
delen”. Läs gärna Carl Deléns högstämda företal som bland alla ”snillets yrken” tydligt inräknar några
svenska ”Vetenskapsidkare”. På bokens två sista sidor hänvisar utgivaren till ett antal sådana bokverk.
Bland författarna finns både Gustaf III, J. J. Berzelius samt två verk skrivna av J. B. Tromsdorff
översatta av M. Söderström: ”Inledning till Kemien för Olärda” samt ”Kallopistria – eller Toilettkonst
för den eleganta verlden”. J.B. Trommsdorff kallas den moderna farmaceutiska kemins grundare. Han
var ursprungligen apotekare i Erfurt och skrev som ung en bok med namnet ”Kallopistria”.
Kallopistria är skönhetens gudinna i grekisk mytologi. Jag hittade boken (Söderströms översättning)
1992 på antikavdelningen på univeritetsbiblioteket i Göteborg där jag skrev av inledningen samt några
recept på munhygienprodukter bl. a. ”tandmos” (säkert en tidig svensk form av franska ”mousse” –
som idag finns i bl. a. hårmousse). Först i januari 2005 lyckades jag komma över en utgåva från 1805
på ett tyskt antikvariat.
Så här ser boken ut:
ursprungstrycket:
Innersidan med
Om man vill läsa om Trommsdorff och det läkemedelsföretag som fortfarande bär hans namn finns en
del utlagt på Internet. Här är ett dokument via staden Erfurts hemsida:
http://www.erfurt-web.de/TrommsdorffJohannBartholom%C3%A4us
Till företaget Tromsdorff är adressen: http://www.trommsdorff.de/index.php?id=20&L=1
