Examensarbete - Lunds universitet

JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Susanne Frid
Bevisvärdering vid våldtäkt
– med fördjupning på stödbevisning
Examensarbete
30 högskolepoäng
Ulrika Andersson
Straffrätt
Termin 9
Innehåll
SUMMARY
1
SAMMANFATTNING
4
FÖRKORTNINGAR
7
1
8
INLEDNING
1.1 Syfte och frågeställningar
9
1.2 Avgränsningar
9
1.3 Metod och material
9
1.4 Disposition
2
BROTTET VÅLDTÄKT
2.1 Den nya våldtäktslagstiftningen
2.1.1 SOU 2001:14
2.1.2 Proposition 2004/05:45
3
4
10
12
12
12
13
2.2 Gällande rätt avseende våldtäkt
14
2.3 Förslag till ny samtyckesreglering
16
BEVISVÄRDERING
20
3.1 Gällande rätt avseende bevisning
20
3.2 Bevistemat i brottmål
20
3.3 Huvudbevis och motbevis
21
3.4 Åklagarens bevisbörda
21
3.5 Utom rimligt tvivel
22
3.6 Principen om fri bevisföring
23
3.7 Principen om fri bevisvärdering
23
BEVISVÄRDERING OCH DESS METODER
24
4.1 Bevisvärdering i brottmål
24
4.2 Metoder för bevisvärdering
25
4.2.1 Temametoden
25
4.2.2 Värdemetoden
4.2.3 Metoden om alternativa hypoteser
4.3 Bevisvärdering specifikt vid sexualbrott
5
STÖDBEVISNING
27
29
5.1 Vad är stödbevisning och hur används det?
29
5.2 Avgörande praxis avseende stödbevisning
31
5.2.1 NJA 1991 s. 83
5.2.2 NJA 2005 s. 712
5.3 Har det kommit ny praxis för stödbevisning?
5.3.1 NJA 2009 s. 447 I och II
5.3.2 Analys av fallen NJA 2009 s. 447 I och II
5.3.3 B 2937-10
6
26
26
TYPER AV BEVISMEDEL I BROTTMÅL
6.1 DNA
6.1.1
31
35
38
39
44
45
48
48
49
6.2 Värdering av utsagor
49
6.2.1 Den tilltalades utsaga
6.2.2 Målsägandens utsaga
6.2.3 Gregows trovärdighetskriterium
49
50
50
7. HOVRÄTTSFALL FRÅN ÅR 2010
53
7.1 Bakgrund
7.1.1 B 1945-09
B 2362-09
B 2672-09
B 3147-09
B 2182-10
B 912-10
B 434-10
B 646-10
7.2 Min analys och slutsatser av HovR domar
8.
53
53
54
54
55
56
56
57
57
58
ANALYS
60
8.1 Inledning
60
8.2 Varför anmälningsstatistiken ser ut som den gör
60
8.3 Dagens lagstiftning
61
8.4 Bevisvärderingen och dess metoder
62
8.4.1 Utsagorna
64
8.4.2 Gregow
65
8.5 Vilken betydelse har stödbevisningen?
65
8.6 Mina personliga tankar om stödbevisning och dess betydelse
66
8.7 Avslutande ord
67
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
69
RÄTTSFALLSFÖRTECKNING
71
Summary
Rape is a word that arouses many feelings and associations of people in
today's society. All have somehow come into contact with it, even if he or
she has not personally been affected or knows someone who has.
Periodically, the rape and sexual abuse in general is a great and hot topic in
the media. I do not always reflect their view of how it looks in the real
world. It's easy to think and believe without really being familiar with what
it mean, both to be raped or be the one who gets punished for it.
For the police and prosecutor during the preliminary investigation, it is a
difficult task to ask the right questions and analyze whether the allegations
true or sufficient to bring charges. When the prosecution and it appears to
the court, they have an equally difficult and complex task in which to take
care of the details that emerge in the form of testimony, depositions, and
hopefully the other evidence.
The purpose of this paper is to illustrate how the demonstration and
evaluation of the rape offense looks like, and highlight the difficulties and
problems. It has also been to produce what the criminal description means
and what it takes to produce a document shall be deemed to be rape. The
aim has also been looking closely at what supporting evidence is and what
the significance is in the process. If used, why it is used and how. The work
on this has revealed issues that are: what is required for an act to be
classified as rape? What is the assessment and submission of the evidence at
the rape crime? What is supporting evidence and what is the significance of
the Swedish law and the courts?
Existing law relating to rape is based on a law that was introduced in 2005
after a major reform with some major changes. Before the new legislation
has made a study, which was followed by a bill which replaced sexual
intercourse with sexual conduct and which would be sufficient that the
perpetrator forced the sexual act by assault or otherwise, with violence or
the threat of a criminal offense. Rape concept would also be amended to
include a helpless condition.
The principle of free assessment of evidence is the procedure of the General
Court that the trial must be designed from. The principle of free assessment
of evidence also includes the principles of unfettered and free evaluation of
evidence. In one trial, there is a proof of the main theme of proof and
disproof, and the prosecution has the full burden of proof. There is no proof
in RB but the Supreme Court has in practice found it to be no reasonable
doubt that the accused is guilty of the offenses he is prosecuted for.
In the evaluation of evidence, an assessment of the relationship between an
allegation of a human action or behavior in the past is done together with
the evidence of this event. The purpose of this process is to seek conclude
that this alleged incident also played out in reality. In evaluating the
evidence, there are various methods to use. I have chosen to include the
theme method, cost method and the method of alternative hypotheses.
Evidence State of the sex criminal is especially difficult and the requirement
of sufficient evidence may not be remitted in accordance with practice.
1
Prosecutor's investigation and the burden of proof should not be weakened
in these cases. His role will be to prove the criminal act whose form is
expressed in legislation, case law and legislative history.
In the determination of criminal description, it is not the woman's behavior
before the assault or the parties' past relationship that should be the focal
point or achieve anything. The criminal justice assessment will be based on
whether the victim by force or threat of violence have been subjected to a
sexual assault. At the heart of the legal analysis, the perpetrator's actions and
what prompted him to carry out the stand.
There are different types of evidence in criminal cases where DNA is one of
them. The valuation of the accused and the victim's statements are often the
focus of rape trials, as it usually is no testimony or other evidence. The
plaintiff's statement must be evaluated and interpreted is rewritten and held
in a number of practices from the Supreme Court. Torkel Gregow, former
justices and members of the Supreme Court, is a renowned and recognized
article put up what he calls the credibility criterion is precisely what the
plaintiff's statement.
Although there is seldom a technical or medical evidence of sexual criminal,
it is unusual for cases built on pure affidavits, goals that are based solely on
the plaintiff's statement and the defendant's information. Support for those
versions will be heard often on the very course of events by, for example
relatives can attest to the bruises on the victim and on his state of health at
different times. It can even be testimony regarding the defendant's drinking
and how he / she is acting in connection with it, or any other information
that may be relevant to the proceedings and evidence. It is this kind of
testimony that called supporting evidence, and it is this type of evidence that
I have chosen for further study. It is available in Swedish law, no formal
requirements for supporting evidence, but the filling is usually a function of
supporting the assessment of an affidavit probative value. In contrast,
support the evidence to be consistent with the victim's statement to be
sufficient as a full proof. The Supreme Court has been in NJA 1991 p. 83
and NJA 2005 p. 712 stated the importance of supporting evidence in cases
that lack other evidence, where rape indictment was dismissed in the latter
referring to the lack of supporting evidence, and where the prosecution was
successful at first because of the presence of corroborated victim testimony.
After these two judgments, it has sought for more the Supreme Court
precedent in the area and these have now come in the form of NJA 2009 p.
447 I and II, where the accused was acquitted on the ground just to the lack
of sufficient supporting evidence. The views expressed in doctrine for the
present appeal has been that there is nothing new in principle statement from
HD that came with the above but it is the same guidance as previously
stated.
After studying the supporting evidences be or not to be and the importance
it has for Swedish law after the statement of the Supreme Court, I wanted to
see how the courts interpret and adapt to the practice. I chose to study and
analyze the eight sentences from the Court of Appeal for Skåne and
Blekinge from 2010 to see whether and if so, how they interpret and make
use of evidence support the evaluation of evidence.
I came to the conclusion that in all cases be addressed that there was
2
evidence to support the victim's story but it is only in case number 2 word
support evidence printed. In the other cases, it is called support, but one can
understand their reasoning that it is supporting evidence they are talking
about and are looking for. None of the cases addressing the importance and
use of supporting evidence NJA 1991 p. 83, NJA 2005 p. 712 and NJA 2009
p. 447 I and II do. However, I seemed to see that in each case takes up the
characteristics of the victim's story, which then form the basis for
assessment, where words like cohesive, detailed, convincing, reliability,
credibility, etc. used in the assessment. It is also in the majority of cases up
to the right has not found any reason why the plaintiff would belie the
accused.
3
Sammanfattning
Våldtäkt är ett ord som väcker många känslor och associationer hos
människor i dagens samhälle. Alla har på något sätt kommit i kontakt med
det, även om han eller hon inte själv varit drabbad eller känner någon som
har. Med jämna mellanrum är våldtäkt och sexuella övergrepp i stort ett
stort och hett ämne i media. Tyvärr speglar inte alltid deras bild av hur det
ser ut, den som finns i verkligheten. Det är enkelt att tycka och tänka utan
att egentligen vara insatt i vad det innebär, både att bli våldtagen eller att
vara den som blir straffad för det.
För polisen och åklagaren under förundersökningen är det en svår uppgift att
ställa rätt frågor och analysera huruvida anklagelserna stämmer eller räcker
för att väcka åtal. När åtal väckts och det kommer till domstolen har de en
lika svår och komplicerad uppgift där att ta hand om den information som
kommer fram i form av utsagor, vittnesmål och förhoppningsvis övrig
bevisning.
Syftet med uppsatsen är att belysa hur bevisföringen och värderingen av
våldtäktsbrottet ser ut, och lyfta fram dess svårigheter och problematik. Det
har också varit att få fram vad själva brottsrubriceringen innebär och vad
som krävs för att en handling skall kunna bedömas som våldtäkt. Syftet har
vidare varit att titta närmare på vad stödbevisning är och vad det har för
betydelse i processen. Om det används, varför det används och hur. I arbetet
med detta har det framkommit frågeställningar som är: vad krävs för att en
handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och
värderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för
betydelse i svensk rätt och domstol?
Gällande rätt avseende våldtäkt är baserad på en lagstiftning som tillkom år
2005 efter en omfattande reform med en del stora förändringar. Inför den
nya lagstiftningen gjordes en utredning, som följdes av en proposition som
ersatte sexuellt umgänge med sexuell handling och där det skulle vara
tillräckligt att gärningsmannen framtvingat den sexuella handlingen genom
misshandel eller annars med våld eller hot om brottslig gärning.
Våldtäktsbegreppet skulle även ändras till att omfatta hjälplöst tillstånd.
Principen om fri bevisprövning är det förfarande i den allmänna domstolen
som rättegången skall vara uppbyggt från. Regeln om fri bevisprövning
innefattar även principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. I en
rättegång finns det ett bevistema med huvudbevis och motbevis, och det är
åklagaren som har den fulla bevisbördan. Det finns inga beviskrav i RB men
HD har i praxis fastslagit att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den
åtalade är skyldig till de gärningar han står åtalad för.
Vid bevisvärdering görs en bedömning av sambandet mellan ett påstående
om ett mänskligt handlande eller beteende i det förflutna och de bevis som
finns av denna händelse. Syftet med denna process är att söka sluta sig att
denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. Vid
bevisvärderingen finns det olika metoder att använda sig av. Jag har valt att
ta upp temametoden, värdemetoden och metoden om alternativa hypoteser.
4
Bevisläget i sexualbrottsmål är speciellt svårt och kravet på tillräckliga bevis
får enligt praxis inte efterges. Åklagarens utrednings- och bevisbörda får
inte heller försvagas i dessa fall. Dennes uppgift blir att bevisa den brottsliga
gärningen vars form uttrycks i lagstiftning, praxis och förarbeten.
Vid bestämmandet av brottsrubriceringen är det inte kvinnans beteende före
övergreppet eller parternas tidigare relation som skall stå i fokus eller få
någon betydelse. Den straffrättsliga bedömningen skall grundas i huruvida
offret med våld eller hot om våld utsatts för ett sexuellt övergrepp. I centrum
för den rättsliga bedömningen skall gärningsmannens handling och vad som
föranlett honom att utföra den stå.
Det finns olika typer av bevis i brottmål där DNA är ett av dem.
Värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor är ofta det centrala
i våldtäktsrättegångar, då det vanligtvis saknas vittnesmål eller andra bevis.
Hur målsägandens utsaga skall värderas och tolkas finns omskrivet och
fastslagit i ett antal praxis från HD. Torkel Gregow, tidigare justitieråd och
medlem av HD, har i en omtalad och erkänd artikel satt upp vad han kallar
trovärdighetskriterium just vad gäller målsägandens utsaga.
Trots att det sällan finns teknisk eller medicinsk bevisning vid
sexualbrottsmål, är det ovanligt med renodlade utsagemål, mål som enbart
baseras på målsägandeutsaga samt den tilltalades uppgifter. Stöd till de
hördas versioner tillkommer oftast angående själva händelseförloppet
genom att t ex anhöriga kan vittna om blåmärken på målsäganden samt om
dennes hälsotillstånd vid olika tidpunkter. Det kan även vara vittnesmål
angående den tilltalades alkoholkonsumtion och hur han/hon agerar i
samband med det, eller andra uppgifter som kan vara av betydelse för målet
och bevisningen. Det är denna typ av vittnesmål som kallas stödbevisning,
och det är denna typ av bevisning som jag valt att studera närmare. Det finns
i svensk rätt inget formellt krav på stödbevisning men den fyller oftast en
funktion som stöd vid bedömningen av en utsagas bevisvärde. Däremot
måste stödbevisningen vara förenlig med målsägandens utsaga för att räcka
som full bevisning. HD har i NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712 fastslagit
vikten av stödbevisning i fall som saknar övrig bevisning, där våldtäktsåtalet
ogillades i det senare med hänvisning till bristen på stödbevisning, och där
åtalet bifölls i den första på grund av förekomsten som styrkte målsägandens
utsaga. Efter dessa två domar har det efterlysts fler HD-prejudikat på
området och dessa har nu kommit i form av NJA 2009 s. 447 I och II där de
åtalade frikändes med hänvisning just till avsaknaden av tillräcklig
stödbevisning. Åsikterna i doktrin efter den nu aktuella domen har varit att
det inte är något nytt principiellt uttalande från HD som kommit i och med
denna dom utan det är samma vägledning som de tidigare framfört.
Efter att ha studerat stödbevisningens vara eller icke vara, och vilken
betydelse den har för svensk rätt efter HD:s uttalande ville jag se hur
domstolarna tolkar och anpassar sig efter praxis. Jag valde att studera och
analysera åtta domar från HovR över Skåne och Blekinge från 2010 för att
se om och i så fall hur de tolkar och använder sig av stödbevisning vid
bevisvärderingen.
Jag kom fram till att det i samtliga fall tas upp att det fanns vittnesmål till
stöd för målsägandens berättelse men det är endast i fall nummer 2 som
ordet stödbevisning skrivs ut. I de andra fallen kallas det stöd, men man kan
5
med deras resonemang förstå att det är stödbevisning de pratar om och är
ute efter. Ingen av fallen tar upp vikten eller användandet av stödbevisning
som NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och NJA 2009 s. 447 I och II gör.
Däremot tyckte jag mig se att de i varje enskilt fall tar upp egenskaper hos
målsägandens berättelse som sedan ligger till grund för bedömningen, där
ord som sammanhängande, detaljrik, övertygande, tillförlitliga, trovärdiga
osv används vid bedömningen. Det tas även i flertalet av fallen upp att rätten
inte funnit någon anledning till varför målsäganden skulle beljuga den
tilltalade.
6
Förkortningar
BrB
BRÅ
DNA
HD
HovR
MÄ
NJA
RB
SKL
SOU
TR
Brottsbalken
Brottsförebyggande rådet
Deoxyribo Nucleic Acid
Högsta Domstolen
Hovrätten
Målsäganden
Nytt Juridiskt Arkiv
Rättegångsbalken
Statens Kriminaltekniska Laboratorium
Statens Offentliga Utredningar
Tingsrätten
7
1 Inledning
Våldtäkt är ett ord som väcker många känslor och associationer hos
människor i dagens samhälle. Alla har på något sätt kommit i kontakt med
det, även om han eller hon inte själv varit drabbad eller känner någon som
har. Med jämna mellanrum är våldtäkt och sexuella övergrepp i stort ett
stort och hett ämne i media. Tyvärr speglar inte alltid deras bild av hur det
ser ut, den som finns i verkligheten. Det är enkelt att tycka och tänka utan
att egentligen vara insatt i vad det innebär, både att bli våldtagen eller att
vara den som blir straffad för det.
För polisen och åklagaren under förundersökningen är det en svår uppgift att
ställa rätt frågor och analysera huruvida anklagelserna stämmer eller räcker
för att väcka åtal. När åtal väckts och det kommer till domstolen har de en
lika svår och komplicerad uppgift där att ta hand om den information som
kommer fram i form av utsagor, vittnesmål och förhoppningsvis övrig
bevisning. Att tolka bevisningen i ett våldtäktsmål är invecklat och
komplicerat då det just oftast inte finns några direkta vittnen eller annan
bevisning. Det är målsägandens ord som står mot den åtalades, och det är
upp till domstolen att avgöra vem som är mest trovärdig i sin utsaga, och om
den kan ligga till grund för bedömningen eller inte. Att visa på att sexuell
handling har skett är inte det svåra. Det svåra är att visa att det inte var
frivilligt från båda sidor och att den ena varit införstådd med. Det kanske
vid ett eller flera tillfällen förekommit frivilliga sexuella handlingar mellan
de två som gör det svårt att bevisa att det som inträffade vid det nu aktuella
inte var det. Våldtäktsbrottet är kanske ett av de mest svårbedömda just på
grund av det, men även det faktum att det finns ett starkt skyddsintresse för
den utsatta, gör det ännu mer känsligt och det är kanske mer svårbedömt.
Men i bevisvärderingen och bedömningen får inte den åtalades rätt till
rättssäkerhet glömmas bort.
Mitt val av ämne inför denna uppsats kom sig ganska naturligt. Jag har
under sju år arbetat med sexualbrottsdömda män i anstalt och då haft en del
funderingar över hur domstolarnas bedömningar går till och vad det är som
gör om det blir fällande dom eller inte. När jag sedan började läsa juridik
och så småningom kom till terminen för straff- och processrätt, och ett tag
därefter till fördjupningskurserna i samma ämne väcktes intresset ännu mer.
Redan genom mitt arbete på anstalten har jag haft en del insikt i hur
bedömningarna görs och vid många tillfällen reagerat över hur media
bygger upp det på ett direkt felaktigt sätt för att väcka intresse och där inte
ens fakta i målet stämmer. Detta bidrar till att samhället som inte har
kunskaperna får en skev uppfattning av rättsväsendet och dess arbete med
bedömningen av bevis, i syftet att få en rättvis och rättssäker dom.
8
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att belysa hur bevisföringen och värderingen av
våldtäktsbrottet ser ut, och lyfta fram dess svårigheter och problematik. Det
har också varit att få fram vad själva brottsrubriceringen innebär och vad
som krävs för att en handling skall kunna bedömas som våldtäkt. Syftet har
vidare varit att titta närmare på vad stödbevisning är och vad det har för
betydelse i processen. Om det används, varför det används och hur. I arbetet
med detta har det framkommit frågeställningar som är: vad krävs för att en
handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och
värderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för
betydelse i svensk rätt och domstol?
1.2 Avgränsningar
Som bekant finns det flera olika typer av sexualbrott i 6 kap. BrB, men har
in min uppsats valt att avgränsa mig till våldtäkt mot vuxen, där offret är en
kvinna och förövaren en man. Anledningen till denna avgränsning är att jag
finner det mest intressant ur bevissynpunkt med just våldtäkt mot vuxen. Att
det är just man mot kvinna är för att det är mest vanligt förekommande
bland våldtäktsbrottet. När jag först började fundera på vad uppsatsen skulle
innehålla var jag inne på att fokusera på mannens uppsåt och hur man kan
fastställa det, samt förövar- och offerperspektivet på våldtäkt som är kopplat
till just uppsåtet och mannens medvetenhet om sin skuld i brottet. Jag valde
bort det då jag insåg att det skulle bli alltför omfattande och mer inriktat på
beteendevetenskap än juridik.
1.3 Metod och material
Som metod har jag använt mig av klassisk rättsdogmatisk metod vilket
innebär att jag har tolkat gällande rätt utifrån lag, förarbeten, doktrin och
praxis. Doktrinen som jag använt mig av är skriven av författare som är mer
eller mindre erkända inom området och som jag fick upp träffar på när jag
sökte på Internet och bevisvärdering. Det finns mycket mer doktrin än den
jag valt att ta med men på grund av begränsningen av plats valde jag de som
jag under utbildningen läst annat av och hört deras namn i flera
sammanhang. Materialet har jag dels hittat via biblioteket och dels med
hjälp av handledning på området. Rättsfallen som jag tagit upp är utvalda
efter att de tar upp stödbevisning och kan därigenom ge mig en vägledning i
mina frågeställningar. Jag har även valt att titta på aktuella fall från HovR
över Skåne och Blekinge för att se hur de hanterar förekomsten eller
frånvaron av stödbevisning.
9
1.4 Disposition
I kapitel 1 finns inledningen, följt av syfte och frågeställningar,
avgränsningar, metod och material och dispositionen. Även
sammanfattningen är placerad här.
I kapitel 2 har jag tagit upp lite statistik runt våldtäktsbrottet som jag tyckte
var passande att inleda med. Där finns även förarbetena till den nuvarande
bestämmelsen samt gällande rätt på området, både laxtextens utseende och
vad den innebär.
Kapitel 3 återfinns gällande rätt avseende bevisnig, bevistemat, huvudbevis
och motbevis. Där belyses även åklagarens bevisbörda och beviskravet
”utom rimligt tvivel” som HD fastslagit. Avslutningsvis har jag tagit med
två korta avsnitt om fri bevisvärdering och fri bevisföring.
I kapitel 4 har jag lagt ett avsnitt om bevisvärdering i brottmål i stort. Här
återfinns även tre metoder för bevisvärdering som kanske inte använd så
flitigt i svensk rätt, men som återkom i all litteratur så det framstod som
relevant att ha med trots allt. Kapitlet avslutas med bevisning i
sexualbrottsmål.
Kapitel 5 tar upp några olika typer av bevis i brottmål. Den första som
handlar om DNA och dess betydelse för våldtäktsbrottet, var för mig
självklar då det kan ge en vägledning om att den åtalade fanns på
brottsplatsen, vilket bl a kan användas vid förhör och utfrågningar. Där tas
även upp värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor, vilket är
centralt i trovärdighetsbedömningen och övrig bedömning i våldtäktsmål.
Här har även Gregows trovärdighetskriterium fått en plats då jag anser det
skall vara med i en uppsats om bevisvärdering inom sexualbrott.
Kapitel 6 fokuserar på stödbevisningen och börjar med en belysning av vad
begreppet innebär och hur det används. Därefter redovisas två rättsfall som
har haft stor betydelse för praxis i området stödbevisning och dess
betydelse. Därefter har jag valt att redovisa en ny dom från 2009 som
bygger på värderingar av just stödbevisningen och som ledde till friande
domar. Runt detta rättsfall finns även en diskussion huruvida det lätt till en
ny praxis inom sexualbrott eller inte.
I 7:e kapitlet redovisas och analyseras domarna från HovR som jag samlat
in i syftet att se hur domstolen i dagsläget beaktar stödbevisningen.
I uppsatsens sista kapitel, vilket är nummer 8 finns en avslutande analys och
diskussion där frågeställningarna gås igenom. Det är även här rättsfall och
praxis diskuteras och analyseras.
10
11
2 Brottet våldtäkt
Som en introduktion till min uppsats har jag valt att ta upp statisktik om
våldtäktsbrottet som BRÅ har publicerat nyligen, för att belysa hur vanligt
förekommande anmälningar om aktuellt brott är i Sverige.
BRÅ har i en undersökning som omfattas åren 1995 till och med 2006
studerat utvecklingen av anmälda sexualbrott, och resultaten säger om en
eventuell ökning av den faktiska våldtäktsbrottsligheten respektive av
anmälningsbenägenheten. Undersökningen visade att polisanmälningarna
gällande fullbordad våldtäkt hade mer än fördubblats under perioden. Det
hade gått från 1143 år 1995 till 2644 under år 2006, så det var en ökning
med 131 %. När det gällde våldtäktsförsök visade det sig att de
polisanmälda brotten legat på en stabil och relativt låg nivå jämfört med de
övriga brotten under perioden. Det var ca 300 polisanmälda våldtäktsförsök
per år. Det skedde dock en liten ökning mellan år 2004 och år 2006 då
antalet steg till 430 brott under periodens sista år. 1
2.1 Den nya våldtäktslagstiftningen
Jag kommer i detta kapitel ta upp förarbetena till dagens lagstiftning
gällande våldtäkt mot vuxen och även skriva ut hur bestämmelsen ser ut i
sin helhet för att ge bakgrund till det som skrivs om i kommande avsnitt där
fokuset kommer vara mer på bevisnigen. Det har sedan den nya
lagstiftningen kom på området år 2005 gjorts en ny statlig utredning om
huruvida samtyckesrekvisitet skall införas i svensk lagstiftning och det
avslutar kapitel 2.
2.1.1 SOU 2001:14
År 2001 kom SOU 2001:14 Sexualbrotten; Ett ökat skydd för den sexuella
integriteten och angränsande frågor som svar på begäran om att se över
bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap BrB. Kommittén lade där fram
förslag till en ny reglering av sexualbrotten. De ansåg satt lagstiftningen om
sexualbrott bör vara tydligare, då den sexuella självbestämmanderätten och
den sexuella integriteten är de viktigaste skyddsintressena bakom
regleringen av sexualbrott. Kommittén menade att regleringen av
sexualbrott bör fästa mindre vikt vid vilken typ av sexualhandling det varit
frågan om, och istället fästa mer vikt vid den sexuella kränkningen och dess
art. En av uppgifterna var att kommittén hade var att hitta en lösning där
våldtäktsbegreppet omfattar även allvarliga sexuella övergrepp mot barn
även om det inte varit något tvång med i bilden. Som regleringen i 6 kap. 1
§ BrB såg ut då krävdes våld och det ansågs orimligt när det gällde barn, då
de oftast inte tvingas in i något sexuellt umgänge, utan lockas eller övertalas
av gärningsmannen. Därför föreslogs en särreglering. Vidare ansåg
1
BRÅ
12
kommittén att det fortsatt i våldtäktsbestämmelsen gällande vuxna skulle
finnas kvar ett krav på våld eller hot från gärningsmannen, för straffansvar.
De ansåg att om man istället skulle basera regleringen på att offret inte
lämnat sitt samtycke till den sexuella handlingen, kom fokus istället att
hamna allt för mycket på offret i brottsutredningen. I anknytning till den
diskussionen föreslog de istället att redan en lägre grad av tvång skall leda
till ansvar för våldtäkt i den nya lagstiftningen. I utredningen kom de även
fram till att sexuellt umgänge skulle ersättas med sexuell handling, där den
senare skulle ha en mer utvidgad betydelse. Kränkningen av offret skall
spela en stor roll i denna bedömning. För att det skall vara en sexuell
handling krävs inte längre att det varit en direkt och varaktig beröring för att
en handling skall bedömas som en sexuell handling. Detta utvecklades
vidare med ett uttalande om att det för straffansvar är tillräckligt att
gärningsmannen har använt ett sådant olaga tvång som avses i 4 kap. 4§
första stycket BrB. Nytt för straffansvar enligt 6 kap. 1 § föreslog
kommittén även att den som tilltvingar sig en sådan sexuell handling genom
att utnyttja att denna person inte har förmåga att värja sig på grund av
berusning eller ett liknande tillstånd, eller den hotfulla situation han eller
hon befinner sig i, skulle införas. Anledningen till att detta kom som förslag
var att i då aktuell lagstiftning dömdes som regel gärningsmannen inte till
våldtäkt i de fall offret frivilligt berusat sig, utan det rubricerades som
sexuellt utnyttjande enligt 3§, och det ville kommittén få en ändring på. De
menade att som regleringen såg ut då tycktes det i praktiken, oavsett
gärningsmannens handlande, leda till att offrets berusning fick en avgörande
betydelse för rubriceringen, och det ville man komma bort från. 2
2.1.2 Proposition 2004/05:45
Som svar på kommitténs utredning kom regeringens proposition
2004/05:45 En ny sexualbrottsutredning under året 2005. Även här
diskuterades innebörden av uttrycket sexuellt umgänge, och förslaget att
det istället skulle heta sexuell handling fick genomslag. I enlighet med
kommittén ansåg man att det skall i väsentligt skall avse samma
handlingar som det gjorde när benämningen var sexuellt umgänge. En
viss utvidgning av begreppet bör ske så det inte längre finns ett krav på
varaktig och fysisk beröring, avgörande skall istället vara om handlingen
haft en sexuell prägling samt varit ägnad att kränka offrets sexuella
integritet. Man bör även kunna väga in om den sexuella handlingen ägt
rum vid ett upprepat antal tillfällen. Regeringen delade alltså kommittén
bedömning och förslag om att ersätta sexuellt umgänge med sexuell
handling.3 I propositionen framkom även regeringens åsikt om huruvida
det skall införas ett rekvisit i våldtäktsregleringen om bristande
samtyckte. De ansåg att rekvisitet tvång skall behållas, och inget rekvisit
om bristande samtycke skall föras in. Regeringens starkaste argument
emot införandet av en våldtäktsbestämmelse baserad på bristande
2
3
SOU 2001:14 s.
Prop 2004/05:45 s 31-33
13
samtycke är i enlighet med kommitténs utredning och förslag, att risken
finns att det blir en större fokusering på offret, vilket man vill undvika.
De anser att det vore mycket olyckligt om fokuseringen fördes över på
offret och offrets beteende i samband med den aktuella gärningen, då det
är gärningsmannens agerande som skall stå i fokus.4 Regeringen framför
även förslaget att våldtäktsbrottet skall utvidgas så det för straffansvar
skall vara tillräckligt att gärningsmannen framtvingat den sexuella
handlingen genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om
brottslig gärning. Våldtäktstillämpningen utvidgas även till att omfatta
fall där gärningsmannen genom samlag eller en sexuell handling som
enligt första stycket är jämförbar med samlag, på ett otillbörligt sätt
utnyttjat att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller
annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller
annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst
tillstånd. Begreppet vanmakt tas bort från lagtexten enligt förslaget.5 I
propositionen tas även kommitténs förslag om att möjligheten att döma
till ansvar för mindre allvarlig våldtäkt bör tas bort. De menar att den
typen av gärningar som innefattas där istället ska rubriceras som
antingen våldtäkt eller sexuellt tvång. Regeringen håller inte med om
detta utan anser att möjligheten skall finnas kvar. De menar att det med
hänsyn till den föreslagna utvidgningen av våldtäktsbestämmelsen, bör
inte längre våldets eller hotets art lyftas fram som en omständighet i
bedömningen. Den bedömningen skall istället göras utifrån en objektiv
prövning av samtliga omständigheter vid gärningstillfället. Förhållandet
mellan offer och gärningsman skall sakna självständig betydelse för
frågan om ett brott skall hänföras till den nu aktuella bestämmelsen. 6
2.2 Gällande rätt avseende våldtäkt
Brottet våldtäkt återfinns i 6 kap. 1§ BrB och ser ut så här:
Den som genom misshandel eller annars med
våld eller genom hot om brottslig gärning
tvingar en person till samlag eller till att företa
eller tåla en annan sexuell handling som med
hänsyn till kränkningens art och
omständigheterna i övrigt är jämförlig med
samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst
två och högst sex år. Detsamma gäller den som
med en person genomför ett samlag eller en
sexuell handling som enligt första stycket är
jämförlig med samlag genom att otillbörligt
utnyttja att personen på grund av
medvetslöshet, sömn, berusning eller annan
4
Ibid s. 37-38
Ibid s. 42-43
6
Ibid s. 53-55
5
14
drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller
psykisk störning eller annars med hänsyn till
omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst
tillstånd. Är ett brott som avses i första eller
andra stycket med hänsyn till omständigheterna
vid brottet att anse som mindre grovt, döms för
våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott
som avses i första eller andra stycket att anse
som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i
lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art
eller om fler än en förgripit sig på offret eller på
annat sätt deltagit i övergreppet eller om
gärningsmannen med hänsyn till
tillvägagångssättet eller annars visat särskild
hänsynslöshet eller råhet.
År 2005 genomgick kapitel 6 i BrB en omfattande reformering, och det
var i samband med den som, straffbestämmelsen som den nu ser ut fick
sin gällande betydelse. Lagrummet har sedan det kom till ändrats vid
flera tillfällen. Brottet kan begås av både kvinnor och män, och
övergreppen kan vara såväl heterosexuella som homosexuella. Våldtäkt
kan begås i äktenskap, registrerat partnerskap och samboförhållanden.
Det finns inga begränsningar avseende relationer, eller bristen på en
sådan, mellan offer och gärningsman. För att vara aktuell som
målsäganden enligt 6 kap. 1§ BrB skall personen vara 15 år eller äldre.
Om det är ett barn som utsätts för sexuellt övergrepp tillämpas 6 kap. 4§
BrB. Ansvar för våldtäkt förutsätter att samtliga rekvisit är täckta av
gärningsmannens uppsåt.
Våldtäkt kan begås genom gärningar som med hänsyn till kränkningens
art och omständighet i övrigt är att jämföra med ett påtvingat samlag.
Det finns inget definierat i bestämmelsen vad som menas med samlag
men det har i förarbeten framkommit att det inte skall finnas något krav
på att samlaget är fullbordat. Det räcker att könsdelar kommit i beröring
med varandra, utan att penetrering skett. Inte heller begreppet sexuell
handling har någon legaldefinition men har tagit över vad som tidigare
benämndes som sexuellt umgänge. Det bör vara frågan om en varaktig
fysisk beröring, antingen av den andres könsorgan eller av dennes kropp
med det egna könsorganet. Det är här avgörande om beröringen haft en
sexuell prägel samt varit ägnad för att kränka offrets sexuella integritet.
Våldtäktsbrottet är begränsat till den typen av sexuella handlingar som
med hänsyn till kränkningens art och omständighet i övrigt är jämförliga
med samlag. Som exempel på detta kan vara orala och anala samlag,
samt när man vidrör kvinnans analöppning med sin manslem eller
tvingar kvinnan att suga på den. Även att föra in något föremål eller
kroppsdel i en kvinnas underliv kan vara tillräckligt. Det har även
betydelse om övergreppet varit förenat med smärta, samt hur länge det
15
varat. En man som tvingar en kvinna att onanera åt honom kan även det
vara sexualhandling som är jämförbar med samlag.
Vid lagändringen 2005 ersattes det tidigare kravet på våld med
misshandel eller annat våld. Med misshandel avses här detsamma som i
3 kap. 5§ BrB där det handlar om tillfogande av kroppsskada, sjukdom
eller smärta, eller försättande i vanmakt eller något annat sådant
tillstånd. Även tillämpningsområdet avseende hot utvidgades med den
nya lagstiftningen. Det krävs inte längre att det innebär eller för den
hotade framstår som trängande fara. Det är numera tillräckligt att
gärningsmannen tvingat offret genom att använda hot om brottslig
gärning av något slag. Hotat kan avse både person och egendom, och
måste inte riktas mot offret. Det kan föreligga ett hot även om det inte
uttalats, som t ex att utnyttja en hotfull stämning.
Kravet på tvång finns kvar i bestämmelsen, och har som krav att
gärningsmannen skall ha tvingat offret på detta sätt. Våldet eller hotet
skall ha varit en förutsättning för att gärningen kunde genomföras, men
behöver inte vara den enda. Det finns i bestämmelsen inga krav på att
offret skall ha gjort motstånd eller protesterat, eller på annat sätt visat att
han eller hon var tvingad. Om gärningsmannen inte uppfattat att det som
att offret tvingades kan brist på uppsåt föreligga.
I bestämmelsens andra stycke avses de fall då offret inte tvingats
eftersom han eller hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan vara
den som är medvetslös, sovande, berusad eller påverkad av andra droger
än alkohol, sjuk, skadad eller psykiskt störd som är i ett sådant hjälplöst
tillstånd att kravet på tvång inte skulle kunna uppfyllas. Det har inte
någon betydelse vem som tog initiativet till den sexuella handlingen,
eller hur tillståndet uppkommit, vid bedömningen av om våldtäkt
förövats.
Om brottet är att anses som grovt skall det enligt fjärde stycket dömas
för grov våldtäkt. Vid bedömningen tas hänsyn till samtliga
omständigheter vid brottet och en helhetsbedömning görs. Det är
avgörande om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig grad eller om
fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet.
Det skall finnas med en särskild hänsynslöshet. Hot med vapen, kniv
eller andra föremål kan vara en försvårande omständighet, liksom ett
långvarit frihetsberövande, sadistiska inslag och grovt förnedrade
handlingar. 7
2.3 Förslag till ny samtyckesreglering
I oktober 2010 publicerade regeringen en sexualbrottsutredning med
beteckningen SOU 2010:71 Sexualbrottslagstiftningen – utvärderingen
och reformförslag. Syftet med utredningen var att utvärdera
tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform. De skulle även utreda och
ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för
straffansvar för våldtäkt bör ersättas med ett krav på bristande samtycke,
7
Holmqvist mfl s. 6:6-6:15
16
samt att analysera frågan om Sveriges tillträde till Europarådets
konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella
övergrepp och vilka lagändringar som i så fall kan krävas. Som svar på
om syftet med reformen uppnåtts kom utredningen fram till att den i
huvudsak har gjort det. De fann dock brister i lagstiftningen eller
rättstillämpningen vad gällde bestämmelserna gällande brott mot vuxna i
utnyttjandesituationer. De fann även brister i gränsdragningen mellan de
särskilda straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn, och gällande
brottet sexuellt ofredande.
De skulle även undersöka hur begreppet sexuell handling har tolkats och
tillämpats i praktiken. Gällande det kom utredningen fram till att införandet
av begreppet har varit ändamålsenligt och tjänat lagstiftarens syfte väl.
En del av utredningsuppdraget har även varit att undersöka domstolarnas
tolkning och tillämpning av begreppet ”hjälplöst tillstånd”, och om det vid
tolkningen och tillämpningen har uppstått eller framkommit några särskilda
problem eller andra brister. I samband med detta har de fått i uppgift att i så
fall överväga om våldtäktsbestämmelsen behöver ändras i frågan om detta
begrepp. Kopplat till detta fick utredningen även i uppgift att utreda och ta
ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar
bör ersättas med ett krav på bristande samtycke och då lämna förslag på hur
en sådan lagstiftning kunde se ut. Utredning pekar här på utgångspunkten
med dagens lagstiftning om skyddet för vuxna mot kvalificerade sexuella
kränkningar är till för att skydda varje individs rätt till sexuellt
självbestämmande och sexuell integritet. De menar att intresset att skydda
självbestämmanderätten är kärnan i regleringen, och frågan om ett giltigt
samtycke till en sexuell handling blir då avgörande för om ett ömsesidigt
sexuellt umgänge varit eller om gärningen är ett sexualbrott.
När det gäller bevisfrågan har utredningen ett avsnitt där de belyser detta
och dess ställning i rätten, där de börjar med att klarlägga att åklagarens
bevisbörda är en självklar utgångspunkt i svenska rättsystemet, och skall
kvarstå hur lagen i övrigt än ändras. Frågan som debatterats om
kriminalisering av oaktsamma sexualhandlingar lyfts fram, och besvaras
av utredningen att den torde vara begränsad. De säger vidare att, att det
finns straffvärda sexuella handlingar som inte är straffbara eftersom det
inte går att styrka uppsåt är i sig inget skäl för att utvidga
kriminaliseringen till att även omfatta oaktsamma gärningar. Deras
uppfattning är att det inte går att säga att bevisproblemen idag specifikt
gäller brottets objektiva eller subjektiva sida. Svårigheterna när det
gäller vissa våldtäktstyper, t.ex. riktade mot berusade eller andra som har
särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet, att bevisa en
brottslig gärning finns på såväl det objektiva som det subjektiva planet.
Utredningen menar att inre eller tysta samtycken inte bör räknas som en
samtyckesakt vid sexuella övergrepp. Trots det leder en invändning
om(tyst) samtycke till att en prövning måste ske av om gärningsmannen
genom målsägandens agerande (eller underlåtenhet) fått något ja eller
nej om villigheten till den utförda sexuella handlingen.
Ett samtycke kan komma till uttryck på högst skiftande sätt, alltifrån en
uttrycklig överenskommelse till en indirekt och reaktiv kommunikation.
Om och i så fall hur gärningsmannen juridiskt närmare betecknat
17
samtycket saknar således betydelse. Att bortse från de inre/tysta
samtyckena lär därför knappast få någon processuell betydelse menar
utredningen. Utredningen menar även att det enligt deras bedömning inte
går att säga något säkert om huruvida bevissvårigheterna ökar, minskar
eller i princip blir oförändrade med en samtyckesreglering. De tror att
det kommer vara i princip samma omständigheter som kommer tas upp i
processen vilket det än blir. Däremot kan de se något annorlunda ut
jämfört med idag då samtycke är ett normativt begrepp som kan ges
olika betydelser. De menar att det inte finns något givet svar på frågan
vilka samtycken som ska räknas som giltiga och när rekvisitet ”ej
samtycke” är uppfyllt. Avgörande för bevisningen av ”ej samtycke” på
den objektiva sidan blir således vilket innehåll samtyckesbegreppet
givits. De situationer som utredningen bedömer vara särskilt
komplicerade är när målsäganden har varit passiv och gärningsmannen
invänder att han eller hon, trodde att målsäganden var med på
handlingen. Om målsäganden underlåter att säga eller göra något i den
aktuella situationen skulle då av gärningsmannen invändas vara ett
uttryck för samtycke. I dessa fall borde det vara svårt för åklagaren att
motbevisa gärningsmannens påstående om hur han uppfattat situationen
om berättelsen i sig inte är helt orimlig. Det ska även vara ställt utom
rimligt tvivel att gärningsmannen hade uppsåt i förhållande till
omständigheten att offret inte samtyckte. Det bör för försvaret handla
om att bevisa att gärningsmannen inte hyst den uppfattningen, eller
insett att samtycke inte förelåg, för direkt uppsåt eller insiktsuppsåt.
Utredningen påpekar att trots att de bedömer att det inte går att göra
några mer säkra bedömningar om hur processen närmare kan komma att
förändras i vårt rättssystem med en samtyckesreglering drar de slutsatsen
att det finns skäl att tro att bevisproblematiken blir lika omfattande
oavsett vilket regleringssätt det blir.
Sammanfattningsvis i det avsnittet redovisas fördelar och nackdelar med
att inför ett samtyckesrekvisit i svensk lagstiftning, där fördelarna är:
naturlig fortsättning av utvecklingen av den straffrättsliga synen på
sexualbrott, normerande verkan, fokus även på den
misstänktes/tilltalades agerande och ett bättre bemötande. Nackdelarna
menar de är: ökat fokus på målsäganden i processen, svårigheter att
definiera vad samtycke är och att skilja de giltiga samtyckena från de
ogiltiga, osäkerheten kring samtyckets (och det bristande samtyckets)
form och sambandet med räckvidden av kriminaliseringen, orimliga
förväntningar på fler fällande domar samt ökad risk för sexualmoralism.
Utredningen hade även till uppgift att bedöma om det finns brister i
dagens reglering av våldtäktsbrottet och kom där fram till att begreppet
”hjälplöst tillstånd” är för snävt. En annan brist anser de är att i vissa
andra situationer, där varken tvång eller utnyttjande förekommit, inte är
kriminaliserat som ett allvarligare sexualbrott än sexuellt ofredande. Det
kan vara när det genomförs en sexuell handling mot en persons vilja och
offret möter övergreppet med total passivitet.
Som ett svar på frågorna om hur bristerna skall åtgärdas och om vi bör
införa en samtyckesreglering besvarades med att en ren samtyckesreglering, dvs. en reglering där bristande samtycke är det grundläggande
18
och enda brottsrekvisitet, inte bör införas. Däremot bör det framgå direkt
av lagen vad samtyckets betydelse vid bedömningen av vad som är en
tillåten respektive otillåten sexuell handling. Strukturen i den nuvarande
regleringen av de mer kvalificerade sexuella kränkningarna av vuxna,
bör behållas samtidigt som lagstiftningen kompletteras.
Brotten våldtäkt och sexuellt tvång ska även framöver utgå från medel
(tvång) och omständigheter (utnyttjande). För att åtgärda brister i dagens
kriminalisering av dessa brott och andra mer kvalificerade sexuella
kränkningar av vuxna ska dels genomföras en utvidgning av 6 kap. 1 §
andra stycket brottsbalken, dels införas en helt ny och samtyckesbaserad
bestämmelse där brottet ska kallas sexuellt övergrepp. 8
8
SOU 2010:71 s. 163 ff
19
3 Bevisvärdering
Som en grund för belysningen av bevisning gällande våldtäkt har jag valt att
ta upp regleringen i RB som rätten skall rätta sig efter vid sin bedömning. I
samma kapitel kommer jag även ta upp det grundläggande i processen med
bevistema, typer av bevis, bevisbördan, kravet på bevisningen samt
principerna om bevisprövning för att i detta avsnitt få en lite djupare
kunskap i vad domstolen utgår från i basen.
3.1 Gällande rätt avseende bevisning
Hur rätten skall hantera bevisningen i brottmålet regleras i 35 kap 1§ st 1
RB som säger att ”rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som
förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat”.
Rättegångsbalken infördes 1948 och medförde en stor förändring vid de
allmänna domstolarna. Den legala bevisprövningen övergavs och ett friare
system inrättades. Det nya var att målet skulle avgöras vid en muntlig och
koncentrerad huvudförhandling. 9
Utrymmena att anpassa förfarandet i de enskilda målen efter dess
förhållande togs i stort sett bort. Principen om fri bevisprövning är nu det
förfarande i rättegången som den allmänna domstolen skall vara uppbyggt
från. Regeln om fri bevisprövning innefattar sig i principerna om fri
bevisföring och fri bevisvärdering.10 Domaren har fritt fram att bedöma
bevisvärdet av den presenterade bevisningen, och det finns ingen
begränsning på vilka bevismedel som får användas. 11
3.2 Bevistemat i brottmål
Ett bevistema i ett brottmål bygger på en anklagelse om brott som åklagaren
formuleras som en gärningsbeskrivning. En gärningsbeskrivning består av
gärningsmannaskapet, identifikation av brottet till tid, plats och objekt samt
gärningen. Med gärningen menas rekvisiten för brottet konkretiserade med
hjälp av omständigheter i det konkreta fallet. Som utgångspunkt för
formulerandet av själva gärningen är ett straffstadgande, vilket ger det
påstådda brottet en rubricering. Rätten är inte bunden av rubriceringen, utan
kan om den anser det lämpligt ändra den till ett annat straffstadgande.
Rätten är däremot bunden av den bevisning som åklagaren för fram, den kan
aldrig döma för något som inte finns med i gärningsbeskrivningen.
Bevisprövningen går sen ut på att bedöma om det som beskrivs som det
faktiska händelseförloppet stämmer överens med utredningen, och om de
omständigheter som ingår i temat är tillräckligt utrett. 12
9
Fitger s. 238
Schelin s.19
11
Ekelöf s. 20
12
Björkman mfl s. 46
10
20
3.3 Huvudbevis och motbevis
Huvudbevis är de bevis som talar för temat medan motbevis är de bevis som
talar emot. I ett brottmål är det i huvudsak åklagarens bevis som betraktas
som huvudbevis. Det kan även hända att bevisning som försvaret presenterat
ger bevisverkan för temat. Det kan t ex vara i fall där ett av försvaret kallat
vittne kommer med uppgifter som är till den tilltalades nackdel istället för
fördel som det var tänkt. Syftet med att dela upp bevisen i huvudbevis och
motbevis är främst att skapa korrekta premisser för bevisvärderingen, och
inte för att avgöra hur starkt ett bevis talar för eller emot temat. Processen
för sorteringen mellan de två går till så att faktainnehållet i varje bevismedel
analyseras ur relevanssynpunkt och härförs sen till motsvarande bevissida.13
3.4 Åklagarens bevisbörda
I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan när det gäller samtliga
relevanta omständigheter. Där tillämpas tesen In dubio pro reo, vilken
menar att vid tvivel för den tilltalade skall det vara till hans fördel och åtalet
skall ogillas. Man vill genom att lägga hela bevisbördan på åklagaren
motverka att det meddelas några felaktiga domar. Denna bestämmelse
kommer ut orden hellre fria än fälla, eller hellre må tio skyldiga gå fria än en
oskyldig blir fälld. Hade bevisbördan hamnat på den tilltalade kunde det
hända att han blev oskyldigt dömd på grund av att han inte kunde presentera
tillräckligt med bevis för sin talan. För att denna risk skall minimeras har
lagstiftaren beslutat att rättsskipningens effektivitet fått vika lite åt sidan 14
Där den dömde har blivit dömd för att denne inte lyckats bevisa sin oskuld
finns det de som anser att domstolarna i dessa fall tillämpat omkastad
bevisbörda. Att detta skulle vara fallet i verkligheten är främmande för de
svenska domstolarna, och borde kunna förklaras med en oklar skrivning av
domar där det kan framstå som att den tilltalade har haft bevisbördan.
Däremot kan man tala om att den tilltalade har aktivitetsplikt i domstolen.
Denna blir dock endast aktuell när åklagaren har fullgjort sin bevisbörda. 15
De delteman som omfattas av gärningsbeskrivningen skall alltså ha blivit
styrkta av åklagaren först. I de fall alla bevis är styrkta krävs det att den
åtalade kommer med motbevisning för att en fällande dom inte skall bli
aktuell, genom att åklagarens bevisning inte längre når upp till beviskravet.
16
Om det saknas utredning angående en omständighet där åklagaren har
bevisbördan behöver rätten inte värdera den bevisning som finns avseende
andra omständigheter eller gärningsmoment. Samma sak gäller om det finns
friande omständigheter som visar sig vara förenligt med processmaterialet.
Då finns ingen anledning att utreda vidare för åklagarens del. Hela åtalet
13
Ibid s. 52
Ekelöf s. 113ff
15
Ibid s. 115 ff
16
Schelin s. 55ff
14
21
faller redan på bristande utredning eller friande omständigheter. En annan
anledning till att åklagaren har hela bevisbördan är för att bevara den
tilltalades rätt till passivitet, samt det faktum att åtalet inte kan anses styrkt
förrän alla friande förklaringar är utredda och eliminerade. 17
3.5 Utom rimligt tvivel
Som en grundläggande tes i brottmålsprocessen finns strävan efter att ingen
skall dömas oriktigt. För att detta skall uppnås krävs det stark bevisning mot
den tilltalade genom åklagarens bevisbörda. Det finns inga beviskrav i
rättegångsbalken men praxis har fastlagt ett sådan i NJA 1980 s 725 där
”utom rimligt tvivel” befästes. Beviskravet har efter det upprepats flera
gånger som i te x NJA 1982 s 164, NJA 1988 s 40. Det är vilken grad av
säkerhet den som har bevisbördan har gjort ett rättsfaktum sannolikt för att
det skall kunna ligga till grund för fällande dom, som beviskravet anger.18
Även om beviskravet i svensk rätt är klart så är det oklart vad som
egentligen krävs för att beviset skall nå upp till utom rimligt tvivel. Torkel
Gregow har i en artikel Svensk Juridisk Tidsskrift sagt att det skall praktiskt
sett framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig, och domstolen med
domaren som ordföranden måste vara helt säker på att den åtalade är
skyldig. 19 Stening menar att varje bedömning av ett enskilt faktum har att
göra med övertygelse. Man vågar endast tro på och utgå från ett bevisvärde
om man övertygad om att det föreligger. Med övertygelse menas inte stark
tro, utan mer ett mått på de föreliggande argumentens belägg. Det handlar
inte om en övertygelse att den tilltalade är skyldig, utan en övertygelse om
att de bevis som skall bedömas är tillräckliga och utredda.20 Det är inte varje
tvivel som skall beaktas, utan tvivlet skall vara rationellt. Med det menas att
det skall kunna förklaras på förnuftsmässiga grunder. Det skall även vara
konkret och därmed bygga på att den friande förklaringen kan sammansättas
med fakta i målet. Tvivlet skall även vara relativt och bedömningen av
rimligt tvivel görs inom ramen för målets beskaffenhet. 21 Även Björkman
mfl. har formulerat en betydelse för begreppet. De menar att med rimlig
förklaring menas att slutledningen baseras på den utredning som anses
tillräcklig och adekvat för målet i fråga dvs. att utredningskravet är uppfyllt.
För att komma fram till om det är uppfyllt beaktas faktorer som hur grovt
brottet är, den tilltalades inställning, hur brottet ser ut i sin straffrättsliga
karaktär samt på omständigheterna i fallet. Det menas även att tvivlet är
rationellt och kan motiveras, samt att den alternativa förklaringen byggts
upp med hjälp av fakta som förekommit i målet. Det får inte baseras på
spekulationer, hypotetiska bevis eller bristande utredning.22
17
Diesen s. 64ff
Schelin s. 59
19
Gregow s
20
Stening s 50ff
21
Schelin s. 59ff
22
Björkman mfl s. 41
18
22
3.6 Principen om fri bevisföring
Principen om fri bevisföring innebär i stort sett att det inte finns några
begränsningar i den bevisning som parterna får anföra för att styrka sin sak.
Det finns därigenom inga förbud om att vissa utsagor inte får tas i
rättegången sk bevisförbud, så i princip alla bevis godtas. Det finns dock en
del begränsningar i den fria bevisföringen trots att det saknas ett direkt
bevisförbud, där man kan säga att den nedre gränsen kan anses nådd när den
tilltalade inte längre har någon reell möjlighet att ta tillvara på sina
rättigheter. Det har ur praxis vuxit fram ett förbud att i rätten ta upp en
utsaga från förundersökningen från närstående om denne väljer att inte yttra
sig i rätten. En annan begränsning är om en utsaga tillkommit på ett
otillbörligt sätt. Det kan exempelvis vara erkännanden som framkommit
under tortyr eller som kränker den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. I
svensk rätt tillåts inte heller anonyma vittnen. Motiveringen till detta är att
risken för att den tilltalades rättsäkerhetsintressen inte kan tas tillvara om det
tillåts att vittnen får vara anonyma. 23 Det finns dock några principer inom
bevisföringen som skall beaktas. En av dem är omedelbarhetsprincipen som
finns stadgad i RB 17 kap. 2§ och 30 kap. 2§. Den innebär att domen skall
grundas på vad som förekommit under huvudförhandlingen. Rätten får
endast beakta bevis som framkommit under huvudförhandlingen eller de
bevis som man kan sluta från vad som framkommit under den.
Omedelbarhetsprincipen förbjuder domaren att beakta sitt privata vetande,
vilket är det som han/hon har erhållit utanför sin tjänsteutövning. 24
3.7 Principen om fri bevisvärdering
Med fri bevisvärdering menas att det inte finns några legala regler för hur
bevis skall värderas. Men värderingen är inte helt fri. I förarbetena till RB
finns en del riktlinjer som skall följas. 25Vid bevisvärderingen har domaren
att rätta sig efter objektivitetskravet, vilket säger att domarens skäl måste
stödjas på skäl som kan godtas av andra på området insatta. Domaren skall
även rätta sig efter redovisningskravet, där skälen för bedömningen skall
redovisas, samt analyskravet, vilket säger att domaren skall göra en
diskursiv analys av materialet och inte grunda avgörandet på totalintrycket.
Även principen om materialbegränsningskravet skall beaktas av domaren
vid bedömningen. Den säger att domaren vid bevisbedömningen endast får
beakta sådant material som framkommit i målet. 26 Om det är frågan om
erfarenhet som ligger utanför domarens kompetens, bör en sakkunnig
anlitas.27
23
Schelin s. 19ff
Ekelöf s. 21ff
25
Ibid s. 22
26
Lundell s. 397ff
27
Schelin s 22
24
23
4 Bevisvärdering och dess
metoder
I kapitel 4 kommer jag bygga vidare på bevisdelen genom att börja med en
allmän belysning av hur bevisvärderingen i brottmål ser ut, för att sedan
följa med ett avsnitt där tre olika metoder för bevisvärdering redovisas.
Kapitlet kommer avslutas med ett avsnitt som belyser bevisvärderingen vid
sexualbrott mer ingående och specifikt.
4.1 Bevisvärdering i brottmål
Vid bevisvärdering görs en bedömning av sambandet mellan ett påstående
om ett mänskligt handlande eller beteende i det förflutna och de bevis som
finns av denna händelse. Syftet med denna process är att söka sluta sig att
denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. Värderingen är
ensidig och har ett beslutstvång. Det enda som prövas är om det inträffade
stämmer överens med åklagarens gärningspåstående. Om man kommer fram
till att något annat inträffat behöver inte det alternativa skeendet fastställas,
utan prövningen avslutas med fastställandet att händelsen inte kan fastställas
och att åtalet skall ogillas. Med hjälp av rättens samlade erfarenhet prövas
sambandet mellan bevisfakta och åklagartemat. I och med detta kan man
säga att säkerheten i slutsatsen beror på hur goda grunder domarna har för
sin övertygelse om i målet relevanta samband. Det kan även vägas in hur
kvalitén på deras kunskaper och referensramar som använd vid prövningen
ser ut. Detta får som konsekvens att säkerheten i slutsatsen inte är absolut,
utan relativ, och att domstolarna måsta laborera med en felmarginal. Målet
med en brottmålsprocess är att utröna sanningen om ett påstått brott, men
möjligheterna att uppnå detta mål är i praktiken begränsade. Den tes som
skall prövas är en kvalificering av det inträffade såsom ett straffbart
beteende. Detta betyder att det dels ligger ett politiskt beslut bakom
betecknandet av beteendet såsom moraliskt klandervärt och att
bedömningen vid åtal och, de förmodligen påverkas av lojaliteten med
denna ståndpunkt, dels att kvalificeringen ofta bygger på
värderingsmöjligheter och därmed ger utrymme för en viss grad av
skönsmässighet. Det är därför inte säkert att slutsatsen om rörande brott blir
densamma för alla domare, även om samtliga bedömare kan bli överens om
vilka omständigheter som föreligger, då värderingar påverkar tolkningen av
fakta. En annan bidragande faktor till att möjligheten av utröna sanningen är
begränsad är att det sällan finns tillräckligt med information om det
påstådda brottet för att ens kunna fastställa fakta på ett fullständigt sätt. Vid
värderingen föreligger det sällan optimala förutsättningar som
videoinspelning av brottet eller erkännande av gärningsman på
brottsplatsen, utan tvärtom kan informationskällorna vara begränsade till de
två direkt berörda, till offret och den misstänktes utsagor. Sanningssökandet
begränsas ytterligare av att utredarens resurser och av principer som är
tillkomna och uppställda till skydd för den tilltalades rättigheter. Vore
24
sanningskravet absolut skulle staten inte sky några medel för att utforska
sanningen om varje brott, och obegränsad tid skulle lägga ner för att skaffa
ett helt tillförlitligt underlag för bevisprövningen. I verkligheten ser det inte
ut så utan en omfattande sortering enligt rättspolitiska prioriteringsprinciper
sker där mindre brott läggs ner då de kräver för stora resurser att utreda. Inte
ens vid de grövsta brotten finns det alltid möjligheter för utredarna att
använda de metoder som vore adekvata om sanningskravet vore absolut.
Vad som ytterligare begränsar möjligheten att utvinna den absoluta
sanningen ur en process är de begränsade möjligheterna till verifikation. Det
är sällan domstolen får reda på om den verkligen dömt rätt eller ej, och
därför kan det vara svårt att nå fram till metodutveckling på området.
Domarna är i stort sätt hänvisade till sin egen övertygelse om att de kommit
till rätt slutsats och det betyder i sin tur risken att fel upprepas är uppenbar.
Så länge inget framkommer som ger skäl att rucka på slutsatsen i ett
föregående ärende, kan vad som räckte som bevis i ett tidigare mål även
räcka i ett senare med liknande omständigheter. 28
4.2 Metoder för bevisvärdering
Det finns bl a tre metoder som kan användas vid bevisvärderingen och dessa
är tema- och värdemetoden samt metoden om alternativa hypoteser.
Skillnaden mellan tema- och värdemetoden är utgångspunkten eller vägen
för prövningen. Vid användandet av temametoden prövas sannolikheten för
temat givet visst bevis. När värdemetoden används prövar man bevisets
styrka givet temat. Sedan räknas temats sannolikhet fram som en produkt av
de enskilda bevisens värde.
4.2.1 Temametoden
Denna metod kan jämföras med tänkande där man använder en vågskål i
vilken man lägger de bevis som talar emot temat på ena sidan, och på den
andra sidan lägger men det som talar för. Denna metods bevisvärdering
innebär att varje bevisfaktum som tillförts temat, det kan vara för eller emot,
jämförs med vad erfarenheten säger om det generella sambandet mellan en
sådan omständighet som beviset utgör och det förhållandet som temat
beskriver. Vid bedömningen tas sk. hjälpfakta som är relevanta för
sannolikhetsbedömningen in, separat eller i kombination med ett eller flera
bevisfakta. För varje omständighet som tillförs temat, tillförs också en
motsvarande erfarenhetssats rörande omständighetens generella betydelse
för temat. Det är genom denna process som sannolikheten för att beviset
styrker temat kan uppskattas. Ju fler bevis man kan sätta i relation till temat,
ju säkrare blir metoden. För att metoden skall ge resultatet att en misstänkt
brottsling skall dömas måste det därför föreligga en så pass omfattande
bevisning på den sidan som talar för ett bevistema så att det ej finns något
28
Ibid s 14-17
25
rimligt tvivel att denna icke har begått brottet.29 Diesen har lyft
uppmärksammat problemen med denna metod, där han skriver att om det
bara föreligger några få/ eller inga bevis som talar emot temat kan
konsekvensen bli att den bevisningen som talar för temat får så stor tyngd
att det leder till en fällande dom.30
4.2.2 Värdemetoden
Bevisvärdemetoden går ut på relationen mellan bevis och tema och ställer
sig frågan varför ett visst faktum är belägg för att en händelse inträffat. Det
uppställs ett orsakssamband mellan bevis och tema.31 Vid användandet av
värdemetoden eftersökt sannolikheten för att ett bevisfaktum bevisar
bevistemat. Den händelse som man söker sannolikheten för utgörs av det
förhållande att bevisfaktum och bevistema står i ett sådant förhållande till
varandra, att bevisfaktumet innefattar bevistemat. Efter en avvägning mellan
sannolik kausalitet och den återstående osäkerheten görs
helhetsbedömningen. 32
4.2.3 Metoden om alternativa hypoteser
Denna metod grundar sig på falsifiering av alternativa hypoteser. Det
innebär att värderingen går ut på att bedöma om det uppställda bevistemat
utgör den enda rimliga förklaringen till fakta i målet. Ett säkerställande av
temat anses finnas när andra förklaringsmöjligheter kan uteslutas. Det är
själva bevistemat som utgör objektet för prövningen, vilket innebär att
värderingen fokuseras på helheten eller på sammanvägningen av bevis.
Metoden går ut på att om åklagaren inte kan styrka sitt gärningspåstående
kan inte heller den yrkade rättföljden falla ut. Bevisprövningen bygger på att
det är teoretiskt möjligt att falsifiera tesen som även kan benämnas det av
part uppställda bevistemat. Rätten uppställer sedan för att bedöma om temat
stämmer överens med sanningen, alternativa hypoteser, som är friande
varianter av händelsen. Dessa friande varianter omkullkastar temat genom
att bilda en annan förklaring. Det krävs inte att alternativet får fullt stöd,
eller ens att detta är mer troligt än åklagarens påstående, för att temat skall
falla. Det räcker med att den alternativa hypotesen kan vinna något stöd
genom fakta i målet för att det skall bli en friande dom i brottmål. Det man
med denna metod är ute efter är alltså om det finns något substantiellt stöd
för den alternativa hypotesen, vilket medför att åklagartemat inte håller som
rättslig förklaring till det som inträffat och åtalet ogillas. Vid brottmål utgår
hypotesmodellen från att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” är uppfyllt.
Hypotesmetoden är som bevisprövningsmodell inriktad på motbevisningen
eller med andra ord på de omständigheter som står emot temat. Rätten skall
gentemot åklagarens tema pröva samtliga de alternativ som finns anledning
29
Ibid s 37ff
Diesen s. 12
31
Lindell s. 404
32
Ekelöf s.
30
26
att uppställa utefter vad utredningen sagt. Den tilltalades egen version av det
inträffade är i de enklare målen den mest naturliga och närliggande
alternativa hypotesen, men den medför dock ingen begränsning av rättens
prövning i brottmål. Det betyder att även i de mål där den tilltalade erkänt
eller där den dennes utsaga kunnat uteslutas, skall rätten om det behövs eller
finns skäl, uppställa friande alternativ och pröva om dessa kan omkullkasta
åklagarens tema. Metoden som sådan medför en risk för att värderingen av
motsatsbevisningen blir överordnad bedömningen av huvudbevisningen och
dess styrka. Därför bör alternativprövningen endast komma i fråga i de fall
rätten kunnat konstatera att åklagaren presenterat en bevisning för samtliga
delar i gärningspåståendet som är så stark att detta kan anses bevisat. Rätten
måste först bedöma om utredningen är tillräckligt omfattande för att tillåta
en fullgod bevisprövning och i detta innefattas att utredningskravet är
uppfyllt. De skall även bedöma huruvida de kan dra den preliminära
slutsatsen att åklagarens bevis räcker för en fällande dom. Det är först efter
denna bedömning och process som alternativa förklaringar kan bedömas.33
4.3 Bevisvärdering specifikt vid
sexualbrott
I fall med speciellt svårt bevisläge som t ex sexualbrottsmål, skattemål och
narkotikamål har HD slagit fast att kraven på tillräckliga bevis inte får
efterges. Det är bland annat fastslagit i NJA 1980 s. 725 och 1982 s 164, där
det även är sagt att det skall stå bortom rimligt tvivel att det aktuella brottet i
fråga begåtts på det sätt som åklagaren anger i gärningsbeskrivningen.
Åklagarens utrednings- och bevisbörda får inte heller försvagas i dessa fall.
Åklagarens uppgift blir att bevisa den brottsliga gärningen vars form
uttrycks i lagstiftning, praxis och förarbeten. Den brottsliga gärningen består
av en yttre form som kan beskrivas som de formella rekvisiten för vad som
är brottsligt. Det finns även en inre form där definitionen av den faktiska
innebörden av rekvisiten är avgörande. När definitionen av rekvisiten sker
kommer innebörden av begreppen sexualitet, kön eller sexuellt
självbestämmande i fråga. Att definiera dessa begrepp har avgörande
betydelse när det gäller sexualbrottslagstiftningen och i förlängningen är det
dessa definitioner som avgör vad som kommer att utgöra bevis för brottets
rekvisit. Exempel på det kan vara att definitionen av den sexuella
handlingen i våldtäktsbestämmelsen är föränderlig och har utvidgats och
förändrats i lagtexten ett antal gånger sedan brottsbalkens införande.
Definitionen av brottsrekvisiten förändras alltså över tiden och påverkas av
de attityder som finns i samhället vad gäller kön och sexualitet. Under den
rättsliga processen är det dock en rad omständigheter som skall prövas. Det
kan vara bedömningen av förekomsten av våld, motstånd eller samtycke.
När domstolen tolkas dessa begrepp görs det inte utan influenser utifrån vad
gäller officiella och underliggande normer, trots att objektiviteten är det som
förespråkas och krävs. Detta gäller bl.a vid domstolens bedömning av den
33
Björkman mfl s. 39-40
27
misstänktes insikt, avsikt och uppfattning. Det kan vara avgörande för
bedömningen av bevisningen i fallet vilken objektivt och juridiskt relevant
kunskap om verkligheten som används. Här skall objektiviteten och den
beprövade erfarenheten vara vägledande och inte domstolens privata
värderingar och tyckande. Centralt för hur bedömningen blir, är valet av
kunskap och erfarenhet att pröva och värdera bevisen mot. HD har i NJA
1992 s. 446 sagt att ansvarspåståendena grundar sig i sexualbrott i mycket
avgörande och hög grad på målsägandens uppgifter och utsaga. I den
situationen är det enligt HD inte tillräckligt att målsägandens uppgifter
framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I dessa fall skall rätten göra
en helhetsbedömning av allt som framkommit i målet och därefter göra
bedömningen om det kan anses utom allt rimligt tvivel att den tilltalade är
skyldig till det brott som han/hon anses begått. Vid bedömningen av
kvinnans trovärdighet och hennes utsagas tillförlitlighet skall det enligt
processuella principer, värderas gentemot allmänna erfarenhetssatser och
ske objektivt och utan inslag av subjektiva värderingar. Vid bestämmandet
av brottsrubriceringen är det inte kvinnans beteende före övergreppet eller
parternas tidigare relation som skall stå i fokus eller få någon betydelse. Den
straffrättsliga bedömningen skall grundas i huruvida offret med våld eller
hot om våld utsatts för ett sexuellt övergrepp. I centrum för den rättsliga
bedömningen skall gärningsmannens handling och vad som föranlett honom
att utföra den stå. Trots detta anges det dock i förarbetena att åklagaren vid
förundersökningen skall försöka belysa hela händelseförloppet så
fullständigt som möjligt och kan eller ska inte då undvika att även komma in
på förhållanden som ligger före det misstänkta övergreppet. Den officiella
utgångspunkten vid dagens brottsrubriceringar av ett misstänkt sexualbrott
är kvinnan i varje situation har rätt att bestämma över sin egen sexualitet
och att hennes nekande till att vilja ha sexuellt umgänge alltid ovillkorligen
skall respekteras. Det kan dock i dessa sammanhang uppstå en del frågor
och oklarheter då det inte finns ett givet och klart svar. Det kan handla om
normalitet, sexualitet och sexuellt självbestämmande, där frågor om vad
som är normalt eller ett visst motstånd eller icke motstånd tolkas. Beroende
på vem som sitter i domstolen kan dessa värderingar skifta mycket. Det
beror på vilket värde som en viss omständighet tillmäts när bevisen skall
värderas. Att det kan bli så olika utfall i bedömningen kan bero på domarens
allmänna bakgrund, grundläggande synsätt samt andra faktorer som spelar
en stor roll. Domaren tolkar genom sina erfarenheter, kunskaper och
attityder innebörden av en viss handling, en viss omständighet och en viss
utsaga. 34
34
ibid s. 93-97
28
5 Stödbevisning
I detta kapitel kommer en fördjupning av det område som jag intresserat
mig mest för under mina studier gällande våldtäkt och det är stödbevisnigen
och dess betydelse för svensk rätt. Här kommer jag ta upp en del
information om vad det är och hur det kan eller bör användas enligt praxis
och doktrin. Jag kommer även ta upp två rättsfall som fått en avgörande
ställning gällande stödbevisning vid våldtäktsmål för domstolarna och
rättsväsendet i övrigt. Efter dessa domar har det nyligen kommit en ny på
temat som kan ses som ett förtydligande från HD om vad de redan fastslagit
tidigare. Kaldal och Lainpelto har efter denna dom skrivit en intressant
artikel om huruvida domen skall ses som ny praxis för sexualbrott eller inte.
Denna artikel kommer jag redogöra för i stora drag i kapitlet. Även den
senaste SOU:n på området har tagit upp en del om den aktuella domens
betydelse och det kommer även det att belysas i slutet av detta kapitel.
5.1 Vad är stödbevisning och hur används
det?
Det är ovanligt med renodlade utsagemål, mål som enbart baseras på
målsägandeutsaga samt den tilltalades uppgifter. Stöd till de hördas
versioner tillkommer oftast angående själva händelseförloppet genom att t
ex anhöriga kan vittna om blåmärken på målsäganden samt om dennes
hälsotillstånd vid olika tidpunkter. Det kan även vara vittnesmål angående
den tilltalades alkoholkonsumtion och hur han/hon agerar i samband med
det, eller andra uppgifter som kan vara av betydelse för målet och
bevisningen. Det är denna typ av vittnesmål som kallas stödbevisning. 35
Men de finns som bekant de situationer där det endast finns ord- mot-ord
och inga vittnen till själva händelsen finns. Inga synliga skador kan heller
fastställas som tecken på ett sexuellt övergrepp men även i de fallen är det
dock vanligt att målsäganden har berättat om händelseförloppet för någon
annan, oftast en närstående. Stödet och värdet för målsägandeberättelsen
höjs om han eller hon berättat om händelse för någon annan och denne sen
kan bekräfta uppgifter som lämnats för rätten. Denna typ uppgifter ger stöd
åt utsagan och blir som ovan sagts stödbevisning. Finns det då även
vittnesuppgifter som utgör bevisfaktum, eller om stöd åt utsagan kan ges
från mer än en målsägande som bekräftar varandras uppgifter, får den ännu
högre bevisvärde.36 Svagheter i en målsägandeutsaga skall kunna
kompenseras med stödbevisning. Dessa svagheter kan avse detaljer eller
tidpunkt. Målsägandeutsagan måste vara förenlig med samtliga fakta i målet
för att kunna räcka som full bevisning37 Det finns i svensk rätt inget formellt
35
Schelin s. 40
Ibid s. 173
37
Kaldal och Sutorius s,. 60ff
36
29
krav på att stödbevisnig i sexualbrottsmål, men den fyller oftast en funktion
som stöd vid bedömningen av en utsagas bevisvärde. 38 Det finns inte heller
klart definierat exakt vad som menas med stödbevisning, men dess funktion
är att ge stöd åt huvudbevisningen. Därför kan man säga att den utgör en del
av åklagarens huvudbevis. Diesens definition av begreppet är att det är
samverkande som vanligen förekommer som svaga bevisfakta eller indicier.
Det kan t ex vara skador som är svårtolkade. 39 I praxis har det beskrivits
som om i stort sett alla omständigheter som har betydelse i fallet har
accepterats som stödbevisning. Det kan även vara frågan om svagare
hjälpfakta som får funktionen som stödbevisning. Exempel på praxis som
tar upp vad som kan vara stödbevisning är NJA 1988 s 40, 1991 s 83 och
1992 s 446 samt 2005 s 217,där det sägs att stödbevisning kan vara teknisk
och/eller medicinsk bevisning där konstaterade skador är omnämnt. Det kan
också vara fynd i samband med gynekologiska undersökningar som kan ge
stöd åt målsägandens utsaga. Schelin efterfrågar någon form av definition på
vilka krav som skall finnas på stödbevisningen, då hon menar att det är
viktigt att det står klart. Hon menar att om domstolen ställer för stora krav
på stödbevisningen, kommer målsäganden som redan har en svag position,
ha väldigt små möjligheter att få upprättelse i rättsprocessen. Det finns en
risk att processerna blir mer krävande och omfattande, där åklagarna blir
tvungna att kalla fler vittnen som i sig har en marginell betydelse, men som
krävs för att kravet på stödbevisning skall vara uppfyllt. 40 Christian Diesen
har i sin artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i tagit upp detta ämne och
menar att HD:s praxis säger att det i sexualbrottsmål i praktiken alltid skall
krävas stödbevisning i form av samverkande bevisfakta för att åtal skall
väckas. Detta gäller enligt honom åtminstone när det gäller barn, och då
speciellt vid videoupptagningar. Han menar vidare att detta är åklagarnas
tolkning av HD:s praxis och de verkar följa den. 41 Även HD:s ordförande
Bo Svensson har varit med i debatten angående stödbevisningens betydelse
och menar i sin artikel ”Felaktigt dömda? – några synpunkter med
anledning av en rapport från JK:s rättsäkerhetsprojekt”, att rättsfallet NJA
2005 s 712 i praxis skall tolkas som ett fastslagande att stödbevisning alltid
krävs i sexualbrottsmål om ingen annan bevisning föreligger. Han menar att
HD i detta rättsfall stramat upp bevisvärderingen genom att som regel kräva
att målsägandens berättelse skall styrkas genom någon form av
stödbevisning. Detta är ett krav för att domstolen skall kunna meddela
fällande dom. Han säger inget om huruvida detta skall vara en huvudregel,
men på det sätt han skriver kan man anta att det är så han menar. Svensson
preciserar inte vilka krav som skall ställas på stödbevisning, utan säger bara
att det skall vara någon form av stödbevisning. 42
38
Ibid s. 40
Diesen s. 228
40
Schelin s. 41
41
Diesen i JT s. 241
42
Svensson s. 375ff.
39
30
5.2 Avgörande praxis avseende
stödbevisning
I detta avsnitt har jag valt att ta upp rättsfallen NJA 1991 s. 83 samt NJA
2005 s. 712 då de är de mest omskrivna och erkända praxis på området. Vi
har dessutom haft de uppe i samband med undervisningen på sexualbrott,
dels under grundkursen, men även under fördjupningskurserna jag deltagit i.
Litteraturen som jag studerat inför examensarbete tar även samtliga dessa
upp rättsfallen som exempel på hur HD dömt gällande stödbevisning.
5.2.1 NJA 1991 s. 83
TR
Åklagaren väckte åtal för våldtäkt, misshandel och olaga hot i Trelleborgs
TR. Enligt åtalet hade R.T, vid upprepade tillfällen misshandlat och
våldtagit sin sambo H.H. Han var även åtalad för att, vid ett tillfälle
misshandlat hennes mamma och syster genom att utdela slag med
lillfingersidan på handen. R.T förnekar gärningarna och menar att hans och
H.H:s liv tillsammans var perfekt, speciellt samlivet.
Paret träffades på en fest där de även blev tillsammans. Året därpå föddes
deras första gemensamma dotter. R.Thade redan från början svårt att bli
accepterad av sina svärföräldrar. Kort efter att de ingått äktenskap märkte
H.H att R.T hade problem med alkoholen. H.H påstod att R.T våldförde sig
på henne i onyktert tillstånd. Detta ledde till att de sökte hjälp hos
familjerådgivningen i staden där de bodde, men det visade inget resultat och
de skildes. Ganska snart efter skilsmässan sökte R.T upp H.H igen och ville
träffas. H.H var först tveksam med tanke på vad som skett under
äktenskapet med hon tyckte om honom blev de tillsammans igen. R.T
startade eget inom fiskeribranschen och H.H arbetade mindre på sitt jobb för
att hjälpa honom. Ganska snart upptäckte H.H att R.T fortfarande hade
problem med alkoholen. De kontaktade läkare och R.T provade ett antal
olika alternativ för att bli av med missbruket, men inte lyckats.
Fiskeriföretaget de hade gick dåligt och skulderna steg. R.T kunde enligt
H.H brusa upp för minsta småsak.
Det var under en semesterresa anförtrodde H.H sin mamma och syster att
R.T slog och våldtog henne. Detta resulterade att mamman och systern åkte
en dryg månad senare åkte hem till paret för att hämta H.H och deras nu två
barn. Vid tillfället var R.T berusad och påståtts ha slagit mamman och
systern med handens lillfingersida.
Det uppstod bråk och de ringde polisen som kom och hämtade R.T. Det var
vid det tillfället som H.H, anmälde R.T för våldtäkt och misshandel och
menade att hon blivit misshandlad av R.T två-tre gånger i veckan under hela
deras relation. Några dagar efter anmälan kom ytterligare en med
anklagelser om flertalet våldtäkter. Det är parternas utsagor som kommer att
utgöra bevisningen i målet. Det finns även stödbevisning i form av vittnen
som berättar om R.T:s alkoholvanor samt mammans och systerns berättelse
31
av vad H.H anförtrott dem. Det finns inga vittnen till övergreppen och heller
ingen teknisk bevisning.
I bedömningen har det varit avgörande vilken tilltro som kunde sättas till
H.H:s uppgifter. TR menar att den berättelse H.H framfört inte kunde
karaktäriseras som vare sig sammanhängande, klar eller detaljerad. Hennes
uttalanden har varit vaga och generellt hållna. Det har endast varit i ett fåtal
fall har hon kunnat närmare redogöra för och beskriva vad hon påstått
inträffat. TR påpekade även att hon flera gånger ändrat sina uppgifter.
Särskilt anmärkningsvärt ansåg TR det vara att hon inte har kunnat precisera
ett enda våldtäktstillfälle, och att vid de tillfällen H.H skulle berätta om ett
tillfälle då övergrepp skett, istället endast talat om händelser när R.T varit
berusad. Slutligen menade TR även att det fanns punkter i hennes berättelse
som verkade svårförklarliga och som kunde ge anledning betvivla att de
riktigt återgett vad som inträffat.
Samtidigt menade TR i sin bedömning att H.H. berättat på ett påfallande
trovärdigt och levande sätt. De påpekade att hon flera gånger fallit i gråt.
Efter vad som framgått om H.H som person angås rätten Inte att det var
oförklarligt att hon har haft svårt att i precisa ordalag redogöra för sexuella
handlingar. Att hennes uppgifter helt har saknat överdrifter var något de
vidare uppmärksammade och menade att intrycket snarare varit det att hon i
själva verket underlåtit att tala om vissa händelser som kunnat styrka åtalet.
Det fanns inte heller något beaktansvärt skäl för henne hitta på dessa
anklagelser mot R.T menade TR. Av allt att döma hade hon helst velat
slippa rättegången menade TR.
Försvaret frågade sig varför H.H. inte lämnat R.T. om denne nu verkligen
utsatt henne för allvarliga övergrepp. Det bedömde TR som naturligt då H.H
hotats av R.T flera gånger att han skulle döda henne och deras två barn.
Även det faktum att hon hela tiden hoppats att relationen skulle bli bättre
var en faktor till varför hon inte lämnade. Försvaret frågade sig även varför
mamman och systern inte direkt ingripit när de fick reda på vad R.T gjorde
mot H.H, men TR menade att mot det kunde med giltiga skäl invändas att
de fått uppgifterna i förtroende samt att de slutligen trots allt ingripit.
TR kom även fram till att H.H:s uppgifter vunnit visst stöd av övrig
utredning. H.H:s mamma hade t ex omvittnat att hon vid något tillfälle sett
två strypmärken på sin dotters hals men att hon inte fått någon rimlig
förklaring till dessa. Även R.T:s problem med sin affärsverksamget och
spritmissbruket ansåg man utgöra ett mönster för att även övergrepp var
möjliga.
TR fann att det icke kan rådde någon tvekan om att H.H:s trovärdighet och
att hennes uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen framför R.T:s
version. Däremot var de inte lika säkra på om hennes uppgifter också var så
detaljerade att det kunde anses klarlagt att R.T gjort sig skyldig till det
gärningar åklagaren påstått.
I betydelse för den bedömningen tog TR främst upp att H.H. inte har förmått
redogöra för vilket slags våld eller hot som förekommit vid våldtäkterna,
utom i två avseenden: händelsen med kudden och låsningen av hennes
armar. I övrigt har det i själva verket nästan enbart rört sig om rena
påståenden om våldtäkt från hennes sida. I det sammanhanget noterade även
TR att H.H påpekat att något egentligt våld aldrig förekommit i samband
32
med de sexuella övergreppen. TR ansåg att det sagda hade ett högt värde i
bedömningen av R.T:s uppsåt, om han verkligen insett att det var genom
våld och hot som han tilltvingat sig samlag eftersom paret även haft normalt
sexuellt umgänge samt det faktum att han var berusad varje gång.
Bevisningen av åtalet om våldtäkterna lade åklagaren fram genom H.H:s
berättelse. Enligt denne hade R.T vid ett tillfälle tilltvingat sig samlag
genom att hålla en kudde över H.H:s huvud. Enligt utsagan hade hon gått
och lagt sig när han kom in i sovrummet. Han gjorde närmanden, men hon
sade att hon inte ville och började gråta och skrika. Trots detta tog han då en
kudde och höll över huvudet på henne och genomförde samlaget. En annan
gång låste R.T armarna på H.H och tilltvingade sig samlag då inte kunde
göra motstånd. Eftersom paret under denna tid även hade normalt sexuellt
umgänge menar TR att det kan hållas för visst att R.T insåg samlagen inte
kom till på frivillig basis, utan tilltvingades genom våld. TR menar att det
fanns mycket som talade för att övergreppen varit mer omfattande än vad
som framkommit men på grund av svagheten i berättelserna och
förundersökningens brist på tid, kan det dock inte anses klarlagt.
Domslut. TR:n dömde R.T. misshandel, grov misshandel, olaga hot och
våldtäkt till fängelse 1 år 6 mån.
HovR
Båda parter överklagade och talan fullföljdes i HovR. R.T nekade brott även
här. Åklagaren yrkade på att skärpa fängelsestraffet. Åtalet vad gällde
våldtäkterna byggde i huvudsak på de uppgifter som H.H. har lämnat. R.T:s
inställning och utsaga var den samma som i TR: En avgörande fråga för
HovR mot denna bakgrund kom att bli att, bedöma vilken av deras versioner
som återger de verkliga förhållandena. Denna fråga bedömer HovR:n enligt
följande. Det lades stor vikt vid R.T:s alkoholvanor och hans beteende i
samband med intagande av alkohol. H.H menade att hans personlighet helt
och hållet ändrades genom att han blev aggressiv och var svår att få kontakt
med, till skillnad från i nyktert tillstånd då han var snäll och skötsam. HovR
kom i sin utredning fram till att R.T var en alkoholist, och hade varit så
under hela äktenskapet. Alkoholkonsumtionen bekräftas av vittnen som
utgörs av b la H.H:s mamma och syster samt en före detta granne till R.T
och H.H. HovR gjorde bedömningen att R.T:s alkoholvanor inte kunde
tolkas på annat sätt än att han trots sina försök till avhållsamhet inte lyckats,
och att han har försökt dölja detta för sin omgivning. Det ansågs ställt utom
varje rimligt tvivel att han förtärt alkoholhaltiga drycker i en långt större
utsträckning än han har velat medge. HovR ansåg inte heller att det verkat
som om R.T är främmande för att ta till våld i berusat tillstånd, precis som
H.H berättat om. Försvaret påpekade även i HovR på flera omständigheter
som de ansåg skulle förringa tillförlitligheten av H.H:s uppgifter.
Omständigheterna var de samma som i TR där de tog upp att H.H inte
lämnat R.T efter att han utsatt henne för allvarliga övergrepp, samt att H.H
haft normalt sexuellt umgänge med R.T under perioden för övergreppen. De
påpekade även att H.H:s mamma och syster underlåtit att anmäla trots att de
visste att övergrepp skedde samt att H.H verkat ha en rigorös inställning till
alkohol och att det skulle färgat hennes inställning till det. Slutligen menade
33
försvaret att H.H:s uttalanden varit präglade av viss obestämdhet och brist
på konkretion. HovR gjorde en sammantagen bedömning av försvarets
påståenden och bevisningen i målet och fann att H.H:s uppgifter var mer
trovärdiga än R.T:s och skulle därför ligga till grund för prövningen. Trots
det tog även HovR upp att H.H.s utsagda präglats av en viss vaghet, och hon
har inte kunnat närmare precisera varje särskilda våldstillfälle, eller tiden för
dem. Detta kan precis som hon själv sagt bero på att hon utsatts under en
lång tid och övergreppen har sett i stort sett likadana ut varje gång. Men
HovR menar ändå att denna vaghet skall spela in vid bedömningen av vad
som är utrett i fallet. HovR fann med utgångspunkt från det att
ansvarspåståendena för misshandel var utredda, men inte var av den
allvarligare graden. Vad gällde våldtäktspåståendena kom HovR fram till att
även de var utredda och belagda och ändrade TR:ns dom till fängelse i 3 år
och 6 mån.
HD
HD meddelade prövningstillstånd vad gällde åtalen om misshandel och
våldtäkt samt påföljdsbestämningen och skadestånd till H.H. R.T yrkade att
HD skulle ogilla åtalet, alternativt ändra påföljden. Riksåklagaren och H.H
bestred ändring. I HD hördes H.H, och R.T på nytt och berättelserna
överensstämde i stort med vad som kommit fram i TR och HovR. H.H
gjorde några tillägg och preciseringar till sin utsaga.
HD konstaterade att ansvarspåståendena grundar sig på H.H:s uppgifter
vilket ofta är fallet när det gäller aktuell brottslighet, där det inte finns insyn,
direkta vittnesuppgifter eller någon teknisk bevisning. Detta menar HD inte
hindrar att bevisningen ändå kan anses tillräcklig för en fällande dom. För
att detta skall ske skall domstolen funnit det ställt utom rimligt tvivel att den
åtalade gjort sig skyldig till det han åtalats för. I det aktuella fallet är det
frågan om H.H:s trovärdighet som blir avgörande. Riksåklagarens framförda
omständighet till stöd för utsagan att H.H vid ett tillfälle fått ett blåmärke på
övre delen av vänster arm kan inte styrkas av någon läkarundersökning eller
någon annan utredning om skadan, och kan därför inte ge någon ytterligare
tilltro till H.H:s utsaga. Samma bedömning görs av ett av riksåklagaren
påstått strypmärke på halsen där utredning saknas, och vittnen bedömt det
som olika saker. Vid frågan om sanningshalten i utsagan har HD beaktat det
faktum att H.H för sin mamma och syster berättat om R.T:s misshandel och
våldtäkter på henne. Hon har lämnat en övertygande förklaring till varför
hon valde att berätta just vid det tillfället, under deras resa till Bulgarien.
HD ansåg att H.H. har lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande
berättelse. Sättet hon lämnat uppgifterna på ger ett trovärdigt intryck.
Berättelsen stämmer i alla väsentliga avseenden väl överens med de
uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Att H.H gjort tillägg
och förtydliganden i HD har hon förklarat med att upplevelserna varit
sådana att hon försökt förtränga dem och att det tagit fram tills
förhandlingen i HD tills hon kunnat erinra sig och placera vissa händelser i
tid. H.H. har givit rimliga förklaringar i de delar där hennes uppgifter har
satts i fråga. HD finner inte något beaktansvärt skäl till att HH skulle
34
beljuga R.T och tillvita honom dessa brott. Det har inte heller kommit fram
några felaktiga uppgifter från H.H i förundersökning och förhandlingar.
Efter övervägande av det av HD anförda och vad utredningen i övrigt visat
fann HD att H.H:s utsaga måste anses trovärdig, och att påstådda våldtäkter
och misshandel inträffat. Det kunde därför inte styrka att det skett i den
omfattning som åtalet avsåg. Genom de detaljerade uppgifter H.H lämnat
fann HD det utrett att R.T vid fyra tillfällen med våld tilltvingat sig samlag.
De övrigt påstådda sexuella övergreppen H.H inte kunnat lämna några
preciserade uppgifter om tidpunkt och antal, och bedömningen har
försvårats av att H.H under perioden haft frivilliga samlag med R.T. Trots
detta bedöms H.H:s uppgifter sådana att det är ställt utom rimligt tvivel att
under den avsedda perioden åtminstone vid några tillfällen utöver de fyra
tidigare angivna våldtäkt skett. HD ändrade HovR:ns domslut endast på så
sätt att påföljden bestäms till fängelse 3 år.
5.2.2 NJA 2005 s. 712
TR
Åklagaren väckte talan om ansvar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt,
grov fridskränkning och misshandel vid Huddinge tingsrätt. Enligt åtalet
hade L.G vid ett stort antal tillfällen låtit barnen bevittna hur han
misshandlat och hotat deras mamma. L.G var även åtalad för att vid flera
tillfällen hotat barnen till livet, ofredat och misshandlat dem, samt vid
upprepade tillfällen våldtagit C.G. (hustrun) genom att med våld tvingat
henne till samlag. Våldet har bestått i att L.G. tagit tag i henne bakifrån, lagt
henne på sängen där han med sin kroppstyngd hållit fast henne, slitit av
henne byxorna, utdelat flera slag mot hennes kropp och därefter tryckt en
kudde över hennes ansikte under det att han genomfört samlaget. L.G har
även begått brottsliga gärningar mot sönerna, vilka gärningar var och en
utgjort led i en upprepad kränkning av deras integritet och har varit ägnade
att allvarligt skada deras självkänsla.
L.G. och C.G. var gifta var gifta och hade tillsammans barnen T.G., F.G.
och S.G. de bodde tillsammans i en villa, där fram till något år innan
förhandlingen även C.G.s dotter K.D bodde. Under äktenskapet var C.G
hemma med barnen och L.G arbetade. Det har från båda parter framkommit
att C.G. har alkoholproblem. Detta har bekräftats av alla i familjen, och det
har också framkommit att det varit bråk mellan L.G och CG, vilka enligt
barnen oftast ägt rum när hon varit påverkad. Angående åtalspunkterna om
våldtäkt och grov kvinnofridskränkning framkom två helt skilda versioner
där den enda gemensamma nämnaren har varit de gräl som makarna haft.
L.G har sagt att upprinnelserna till alla bråk har varit C.G:s alkoholproblem
och hennes därmed sammanhängande provokativa sätt. Han menade att det
är hon som startar bråken genom att skrika och bråka och kalla honom
nedsättande tillmälen. När hon väl börjat bråka slutar hon inte, och L.G varit
tvungen be barnen hjälpa honom att ta bort henne. L.G, menade att han
35
aldrig slagit vare sig C.G eller barnen och förstod inte varför hon påstår det.
C.G, hade en helt annan förklaring till varför de börjar bråka. Hon medgav
att hon har alkoholproblem men menade inte att de är orsaken till bråken.
Hon menade snarare att hon börjat dricka på grund av L.G:s behandling av
henne och barnen, vilken pågått under många år. Även L.G hade under
åtskilliga av dessa tillfällen varit starkt berusad. Våldet hade varit vid ca två
tillfällen i månaden, och oftast har det varit slag med öppen hand mot
hennes ansikte men vid ett stort antal tillfällen har han också knuffat omkull
henne så att hon slagit sig mot element, möbler eller golv. Även knytslag
och sparkar från L.G hade förekommit. Eftersom det är vid så många
tillfällen som våldet och sexuella övergreppen skett hade hon, förutom några
tillfällen haft svårt att skilja dem åt och berätta närmare om varje specifik
händelse mer ingående. C.G berättade att LG vid flera tillfällen inte
respekterat hennes nej till sexuella aktiviteter utan ansett att detta var hans
rätt. Vid några tillfällen har barnen då kommit in i sovrummet för att sära på
dem, men L.G har antingen sparkat dem eller slängt ut barnen. I och med
detta har C.G slutat säga nej då hon inte vill att barnen skall behöva se och
vara med om detta. Också dessa tillfällen har hon haft svårt att skilja från
varandra men har dock, bland annat på grund av att L.G. tryckte en kudde
över hennes ansikte, kunnat berätta om det övergrepp som behandlats i en
av åtalspunkterna.
TR gjorde bedömningen att om C.G:s version läggs till grund för
tingsrättens prövning skulle det innebära att åtalet mot L.G. under dessa
punkter i huvudsak skulle anses styrkt. Därför var det av största betydelse
att avgöra vilken tilltro som kan sättas till CG:s uppgifter så hennes
berättelser kan läggas till grund för rättens fortsatta prövning. TR sade att
berättelsen är sammanhängande, klar och detaljerad. C.G hade inte i någon
väsenlig del heller frångått de uppgifter hon lämnat under
förundersökningen. De fann heller inget beaktansvärt skäl till att C.G skulle
beljuga L.G med dessa uppgifter om påstådda brottsliga gärningar.
Trovärdigheten för C.G:s berättelse var hög med hänvisning till den mängd
smådetaljer, kringomständigheter som hon hade till stöd för sitt minne.
Dessa detaljer tydde på att det hon berättat är självupplevt, och det förefallet
inte sannolikt att det skulle vara fantasier. C.G:s berättelse fick även stöd av
övrig åberopad bevisning. Att C.G berättat för sin mamma och syster hur
hon haft det hemma, och dessa uppgifter överensstämmer med vad de
vittnat om, talade för att C.G under en längre tid berättat för dem hur hon
hade det hemma. Ett betydligt större stöd fick C.G:s berättelse av det barnen
uppgett under polisförhören. De berättade hur de sett pappa och mamma
bråka med varandra, och ur de försökt få dem att avbryta och sluta med
bråken.. De har också sagt att L.G brukat våld mot C.G med både slag och
dragningar i håret. Samtliga barn vittnade om att bråken en eller två gånger i
månaden. Detta medförde att C.G:s berättelse var styrkt vad gäller det och
förtjänar tilltro. Med hänsyn till vad som sålunda anförts förtjänar C.G:s
berättelse tilltro i sådan grad att den kan beaktas vid bedömningen..
Angående åtalet om grov fridskränkning gjorde TR bedömningen, att
beträffande trovärdigheten och tillförlitligheten i lämnade utsagor gör
tingsrätten samma överväganden som under tidigare åtalspunkter. Även vid
36
denna åtalspunkt hade barnen berättat vad deras pappa skulle gjort mot dem
själva och deras mamma, även om de vill tona ner det. Mot bakgrund av den
trovärdighet och tillförlitlighet TR funnit hos C.G. och med beaktande av
det intryck tingsrätten fått av barnens vilja att tona ned händelser riktade
mot dem själva fann TR att de uppgifter C.G. lämnat i huvudsak skall läggas
till grund för den fortsatta prövningen. TR gjorde den sammantagna
bedömningen att det var ställt utom rimligt tvivel att L.G gjort sig skyldig
till det åklagaren lagt honom till last för under samtliga åtalspunkter, och
skulle bedömas på det sätt åklagaren gjort. TR:s domslut blir fängelse i tre
år och 6 månader.
HovR
I HovR yrkade åklagaren L.G. skulle dömas till ett längre fängelsestraff än
det som tingsrätten hade dömt ut. L.G. yrkade att hovrätten skulle ogilla
åtalet i dess helhet och lämna framställda skadeståndsanspråk utan bifall.
C.G, och barnen yrkade helt bifall avseende skadeståndsyrkandena från TR.
HovR gjorde bedömningen att vad som framkommit där inte föranledde
dem att i fråga om åtalet för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och
misshandel göra någon annan bedömning beträffande skuld och rubricering
än den som TR hade gjort. Åtalet om grov fridskränkning fick även den
samma bedömning med undantag från en punkt under åtalspunkten (fanns 6
punkter). HovR uttalade att tolkningen av en straffbestämmelse alltid måste
ske restriktivt. Det finns inget stöd i praxis, lag eller förarbeten, för att en
person( i detta fall barnen) som bevittnat brott, därigenom blivit
straffrättsligt ofredad, vilket den punkten gick ut på. Däremot fastlog HovR
att de övriga gärningar som L.G. har befunnits skyldig till under
åtalspunkten ändå är tillräckliga för att de sammantagna skall bedömas som
grov fridskränkning.
HovR fastlog TR:s dom.
HD
HD gjorde uttalandet att grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning
är brott som grundas på enskilda, preciserade gärningar som i sig är
straffbelagda. För straffansvar krävs att var och en av dessa gärningar
utgjort led i en upprepad kränkning av den utsattes integritet och att
gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla
och hänvisar till 4 kap. 4 a § BrB. De hänvisade även till NJA 2004 s. 437,
där HD fastslagit att kan det till grund för en fällande dom vara godtagbart
att, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, lägga
gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där det
hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för
respektive gärning. HD sa vidare att parterna under förhören i stort sett
lämnat samma berättelser som i TR och menade att av särskild betydelse för
prövningen av frågan om L.G. begått de brott som han nu ställts till ansvar
för var vilken tilltro som kan fästas till C.G:s uppgifter. L.G. hade i HD till
37
stöd för att hon inte är trovärdig åberopat ett utlåtande av överläkare där
denne uttalat sig i allmänhet om alkoholisters bristande trovärdighet. Dessa
uttalanden ansåg HD inte kan sammankopplas till C.G med då det inte
förekommit någon sådan undersökning på henne. C.G. däremot hade under
förhöret lämnat en utförlig berättelse, där hon berättat uppenbart påverkad
av situationen och har vid flera tillfällen gråtit under berättandet.
Hänvisning gjordes till TR:s uttalande om trovärdigheten av hennes
berättelse bl.a. mot bakgrund av den mängd detaljer som hon har haft till
stöd för sitt minne och som tyder på att det hon berättat är självupplevt.
Åtalspunkterna stöddes ytterligare av sönernas åberopade vittnesbevisning
samt uppvisade rättsintyg. Vid en samlad bedömning finn det HD styrkt att
L.G. utövat det våld och det hot som påstås i åtalspunkterna 1 och 3 vilket är
kvinnofridskränkning och fridskränkning. Angående åtalet för våldtäkt
saknades den stora detaljrikedom som hennes uppgifter om övriga
övergrepp haft. C.G, hade inte kunnat placera händelsen i tiden, men mindes
det ändå särskilt, då L.G placerade en kudde över henne ansikte under en
dryg minut för att slippa höra hennes protester. HD uttalade vidare att det i
denna typ av fall ofta saknas vittnesiakttagelser och teknisk bevisning, men
hänvisade till NJA 1991 s 83 där det fastslogs att detta inte hindrar att
bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom. I det nämnda fallet
fanns stödbevisning bl.a. i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin
mor och sin syster. Någon stödbevisning av det slaget fanns inte i
förevarande mål när det gällde den påstådda våldtäkten. C.G hade för sin
väninna berättat att hon inte får vara ifred sexuellt för L.G, vilket väninnan
vittnat om, men detta i sig menade HD inte behövde visa att våldtäkt skulle
skett. Så i åtalet gällande våldtäkt var det endast C.G:s egna uppgifter som
fanns i utredningen, vilka i och för sig hade hög trovärdighet. HD menade
ändå att avsaknaden av stödbevisning i förening med den stora vagheten i
tidsangivelsen för det påstådda brottet ledde till slutsatsen att det inte kunde
anses vara ställt utom rimligt tvivel att L.G. gjort sig skyldig till den
påstådda våldtäkten. Åtalet för våldtäkt lämnades därför utan bifall. I åtalet
om misshandel gjorde HD samma bedömning som TR och HovR och L.G
dömdes därför för enligt åtalet. HD ändrade vad HovR kommit fram till i
ansvardelen som gällde våldtäkt, där åtalet ogillades, och påföljden blir
fängelse i 2 år och 6 mån.
5.3 Har det kommit ny praxis för
stödbevisning?
Det har förekommit en återkommande diskussion om bevisningsfrågorna
efter Svea HovR:s dom i mål B 3806-07 (Stureplansprofilerna) och NJA
2005 s. 712. Diskussionen har handlat om vad det är som krävs för att
beviskravet skall vara uppfyllt, och särskilt hur domstolen skall bedöma
behovet av stödbevisning. NJA 2005 s 712 ledde till ogillande av
våldtäktsåtalet där motiveringen var bristen på stödbevisning där utsagan
ansågs vara detaljfattig när det gällde tidsangivelsen för gärningen. Trots det
hänvisade HD till NJA 1991 s. 83 där våldtäktsåtalet bifölls eftersom
målsägandens utsaga fick stöd av att hon berättat om händelserna för sin
38
mamma och syster, och den stödbevisningen var tillsammans med utsagan
tillräcklig för fällande dom. Det kan genom denna ändring i utfall tolkas
som om 2005 år fall är ett förtydligande av kravet på utsagans tillförlitlighet.
43
Efter denna dom har det inom rättsväsendet efterlysts fler HD-prejudikat
på området, vilket bl.a framfördes av Bo Svensson i hans artikel ”Felaktigt
dömda? – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s
rättsäkerhetsprojekt”. 44De efterlysta domarna har nu kommit i form av
NJA 2009 s 447 I och II vilka redovisas här nedanför.
5.3.1 NJA 2009 s. 447 I och II
I
TR
Allmän åklagare väckte åtal för våldtäkt enligt 6 kap. 1§ BrB vid
Vänersborgs tingsrätt Enligt åtalet hade Y.A. i en väns lägenhet genom våld
och hot om våld tvingat A till samlag. Våldet och hotet har bestått däri att
Y.A. knuffat in A i lägenhetens toalett, låst dörren och därefter tagit ett tag
med sin ena hand om hennes mun, hållit en kniv mot henne och mot hennes
hals samtidigt som han tagit av henne kläder och tvingat henne att klä av
sig. Samlag har skett genom att A tvingats suga på Y.A:s penis, genom att
Y.A. genomfört ett vaginalt samlag med henne och genom att han försökt
tränga in eller trängt in med sin penis i A:s analöppning. Y.A. har därefter i
vardagsrummet genomfört ett vaginalt samlag med A. Y.A förnekade brott
men vitsordade att de haft sex med vandra som de var överens om. Förhör
hölls med A och Y.A. Det hölls även vittnesförhör med U.A. och
polismannen D.J. samt A.M. Åklagaren har åberopade den skriftliga
bevisning som anges i stämningsansökan, dvs. uppspelning av inspelat
samtal mellan målsäganden och larmoperatör, protokoll över
brottsplatsundersökning och rättsintyg.
A och Y.A kände inte varandra sedan tidigare men träffades genom
gemensamma bekanta utanför en restaurang en sen kväll och började prata.
Båda parter kommer från Somalia. Utanför restaurangen kom de
tillsammans med bl. a A:s vän U.A i bråk med några andra män och Y.A, A
och U.A gick därifrån, där U.A gick åt ett annat håll än de två andra.
Målsäganden och Y.A. gick till A.M:s studentlägenhet på Karlstorpsvägen.
De redovisade helt olika uppgifter om skälet till att målsäganden följde med
till lägenheten. A.M. låg och sov i lägenheten. Sängen var placerad längs
med väggen till lägenhetens badrum. I badrummet förekom samlag och
oralsex mellan målsäganden och Y.A. Y.A. bad därefter A.M. att gå ut en
stund, vilket denne gjorde. Under tiden A.M. var ute förekom samlag mellan
Y.A. och målsäganden i A.M:s säng. Målsäganden har påstått att Y.A.
tilltvingade sig sex med henne med en kniv mot hennes hals, medan Y.A.
43
44
Kaldal och Lainpelto s. 95 ff
Svensson s. 375ff
39
har påstått att de båda var överens om att ha sex med varandra. När A.M.
återkom till lägenheten visade det sig att målsäganden och A.M. kände igen
varandra sedan tidigare. Innan målsäganden lämnade lägenheten skickade
hon ett sms med texten "Hej" till Y.A:s mobiltelefon. Sedan hon lämnat
lägenheten skickade hon ett sms till en kamrat och bad kamraten ringa
omedelbart. Strax därpå skickade hon ytterligare ett sms till kamraten där
hon skrev att hon blivit våldtagen. Senare på natten ringde hon 112 (SOS
Alarm) och anmälde att hon blivit våldtagen. Polisen ankom till henne några
minuter senare. Målsägandens kläder var då våta. Målsäganden medtogs till
polishuset och förhördes. Hon fördes därefter till lasarett för rättsmedicinsk
undersökning. Hon lämnade för den undersökande läkaren en redogörelse
enligt vilken hon blivit våldtagen av en somalisk man såväl vaginalt som
analt samt tvingad även till oralsex. I utlåtandet fanns antecknat bl.a. att
målsäganden under undersökningen varit upprörd och ledsen, att hon gett ett
adekvat intryck och lämnat en trovärdig redogörelse för händelseförloppet. I
utlåtandet fanns vidare antecknat att målsäganden inte visat några säkra
tecken till yttre våld på hudkostymen generellt, att hon varit påtagligt öm i
hårbotten och att hon uppvisat intensiv smärta vid undersökning av anus och
yttre delen av ändtarmen. Den undersökande läkaren hade vidare i intyget
antecknat att det på grund av att målsäganden är mörkhyad kan vara svårt att
observera eventuella blåmärken. Vid husrannsakan i den aktuella lägenheten
morgonen efter påträffades en bestickkniv i en låda i köket och en likadan
kniv på ett bord som stod nära fotändan av A.M:s säng. Några andra knivar
påträffades inte i lägenheten. Kniven som påträffades på bordet
undersöktess vid SKL. SKL konstaterade vid undersökningen att det på
kniven inte påträffats DNA som kommer från målsäganden eller Y.A. Den
andra kniven som påträffades i lägenheten har inte undersökts. På golvet i
badrummet påträffades ett örhänge som tillhörde målsäganden.
TR gjorde bedömningen att A:s och Y.A:s uppgifter var i väsentliga
avseenden motstridiga. De menade att Y.A:s uppgifter skulle godtas om de
inte vederlades av utredningen. Utredningen bestod till övervägande del av
Y.A:s och målsägandens berättelser. A.M:s uppgifter ansågs i allt väsentligt
överensstämmande med eller väl förenliga med de uppgifter Y.A. har
lämnat. TR konstaterade dock att han inte har sett de sexuella handlingarna
mellan målsäganden och Y.A. samt att han dessutom, som kamrat till Y.A.,
kunde ha intresse av att lämna för denne fördelaktiga uppgifter. Det anförda
kom att beaktas vid värderingen av hans uppgifter. TR konstaterade därefter
att A, så vitt framgått, saknade rimligt motiv att beljuga Y.A.
TR ansåg att A lämnade en mycket detaljerad och nyanserad redogörelse.
Hon berättade på ett till synes måttfullt men ändå känslofullt sätt. Hon
beskrev tankar och känslor på ett mycket övertygande sätt. Hon ansågs
vidare ha lämnat uppgifter som syntes oförenliga med en vilja hos henne att
oriktigt anklaga Y.A. för våldtäkt. A lämnade vidare i allt väsentligt samma
uppgifter till TR som hon tidigare hade lämnat till SOS Alarm, polisen, som
hört henne flera gånger, och till den undersökande läkaren. Detalj- och
nyansrikedomen i hennes redogörelse var ägnad att stärka tilltron till hennes
uppgifter. Målsäganden gjorde sammantaget ett starkt och trovärdigt intryck
på TR. Enligt det rättsmedicinska utlåtandet uppvisade A vid
40
undersökningen inte några synliga skador. TR konstaterade att det ofta
förhåller sig så att det inte uppkommer några fysiska skador vid våldtäkt.
Frånvaron av synliga skador ansåg de därför inte medger någon egentlig
slutsats. Enligt TR:s uppfattning gav det rättsmedicinska utlåtandet stöd åt
målsägandens uppgifter.
Att det inte påträffades några DNA-spår från A eller Y.A. på kniven som
undersöktes vid SKL, talade enligt TR främst för att varken målsäganden
eller Y.A. var i kontakt med kniven. Vid en samlad bedömning av samtliga
omständigheter bedömde TR att målsägandens uppgifter är tillförlitliga och
således vederlade Y.A:s uppgifter. A:s uppgifter kom därmed läggas till
grund för bedömningen i målet. Genom A:S uppgifter ansågs det utrett att
Y.A. begått de åtalade gärningarna.
Gärningarna var att rubricera som våldtäkt, och Y.A dömdes till fängelse i 2
år och 4 månader.
HovR
Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
HD
I HD åberopade parterna samma bevisning som vid TR och i HovR.
Videoinspelningar av förhören vid TR har spelades upp vid. Även
ljudinspelningen av målsägandens samtal med SOS Alarm har spelades upp.
Parternas inställning till brottet kvarstod.
HD påpekade att det för en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs
liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som
förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den
tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är
således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den
tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat
sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs
mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre och hänvisade
till NJA 1992 s. 446. De påpekade även att det påstådd brottslighet av
förevarande slag ofta saknas direkta vittnesiakttagelser och teknisk
bevisning till stöd för åtalet. Detta i sig hindrar inte att bevisningen ändå kan
befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att
bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig
utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har
framkommit i målet - t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen - vara
tillräcklig för en fällande dom och hänvisade här till. NJA 1991 s. 83 och
NJA 2005 s. 712.
HD ansåg vidare att den avgörande frågan i målet varom det sexuella
umgänget framtvingats under knivhot. Enligt HD var A:s berättelse om
händelseförloppet är utförlig, levande och detaljerad och framstod till
41
övervägande delar som sammanhängande och följdriktig. Detta gällde dock
inte fullt ut i fråga om uppgifterna om hur Y.A. hotade henne med kniv som
de menade var svårförenlig med vad hon i övrigt berättat om
händelseförloppet. Berättelsen innehöll enligt HD även andra inslag som var
mindre väl förenliga med uppgiften att det sexuella umgänget ägde rum
under knivhot. Ett exempel på det menade HD var att Y.A. vid ett tillfälle
under samlaget närmast bad om ursäkt liksom att han kramade och kysste
henne när hon skulle lämna lägenheten. Även om A:s vid sitt samtal till
SOS snart efter händelsen berättat om sitt knivhot även där vann uppgiften
om hotet enligt HD inte något stöd av övrig utredning i målet. Inte heller
rättsintyget gav något stöd för målsägandens berättelse om att kniven hållits
mot hennes hals då det enligt intyget inte fanns några säkra synliga tecken
på yttre våld på halsen.
Y.A. åberopat som motbevisning dels sin egen utsaga och dels vittnesförhör
med A.M, och A:s berättelse ansågs av HD inte förenlig med de uppgifter
som denne har lämnat. Däremot ansåg HD att A.M:s uppgifter skulle
bedömas med stor försiktighet bl.a. med hänsyn till att han var nära vän till
Y.A. och att de hade talat om händelsen sedan A lämnat lägenheten.
Efter en samlad bedömning från HD kommer de fram till att det finns starka
skäl som talade för att A blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av det slag
som hon hade berättat om. Det förhållandet att det fanns tveksamheter kring
hennes uppgifter om knivhotet och att den tekniska utredningen inte kunnat
belägga detta hot utan i någon mån talar i motsatt riktning i förening med att
A.M:s vittnesuppgifter kunde inte lämnas helt utan avseende och medförde
att det inte kunde anses vara ställt utom rimligt tvivel att Y.A. tilltvingat sig
samlag genom knivhot på det sätt som åklagaren påstått. Med denna
utgångspunkt fick det HD anses så oklart vad som inträffat i lägenheten att
inte heller det som åklagaren i övrigt hade lagt Y.A. till last kunde bilda
underlag för en fällande dom för våldtäkt och åtalet ogillades.
II
TR
Åklagaren väckte åtal för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § BrB vid Södertörns TR.
Enligt åtalet hade K.S tvingat M.K till samlag genom att putta ner henne på
en säng, lägga sig över henne med hela sin kroppstyngd och dra av hennes
byxor och underbyxor. K.S förnekade brott. Förhör hölls med parterna och
vittnen och viss skriftlig bevisning åberopades bl.a. ett rättsintyg avseende
M.K.
K.S, som vid åtalstillfället var 16 år gammal bodde tillsammans med sin
pappa och I.S är hans mamma. M.K var 15 år gammal är dotter till R.K och
A.K. Hon hade sin fasta bostad hos mamman men vistades varannan helg
hos pappan. A.S var mycket god vän med M.K. M.K hade sedan en tid
42
tillbaka en relation med A, vilken är vän med K.S. M.K hade vid ett tillfälle
före de nu aktuella händelserna varit hemma hos K.S och då var även A.S
med.
Den aktuella dagen för påstådda gärningen hade M.K och K.S smskontakt
där de kom överens om att M.K skulle komma hem till K.S, då M.K hade ett
prov i spanska att plugga till och K.S hade felaktigt uppgett att han var
duktig på det och kunde hjälpa henne. K.S var vid tillfället själv hemma.
När hon kom hem till K.S framkom det att han inte alls kunde spanska och
M.K kände sig besviken. Båda har berättat att det sen förekommit ett samlag
mellan dem och att K.S under detta använt kondom. M.K. har dock uppgett
att samlaget var påtvingat henne, att K.S. med sin kroppstyngd betvingat
henne och mot hennes uttryckliga vilja genomfört samlaget med henne,
vilket K.S starkt motsätter sig och menar att de båda var överens innan.
T.R, ansåg det utrett att K.S. och M.K. har haft samlag den aktuella dagen,
så frågan i målet var om K.S., i strid med sina egna uppgifter, tvingat sig till
det samlaget på det sätt åklagaren angett. I den delen stod deras uppgifter
mot varandra. Innehållet i rättsintyget gav inte stöd av någondera av
versionerna. Det fanns heller ingen anledning att ifrågasätta tillförlitligheten
av någon av deras berättelser. Det som blev avgörande för ansvarsfrågans
bedömning blir vilken tilltro som kunde fästas vid M.K:s berättelse. Hon
hade på ett sammanhängande och detaljerat sätt lämnat sina uppgifter, och
hade hela tiden vidhållit sina uppgifter. M.K hade vad rätten kunnat bedöma
inte överdrivit allvaret i händelsen och kunnat ge begripliga förklaringar på
sitt handlande när hon blivit ifrågasatt av försvaret. K.S hade inte samma
djup i sin berättelse när han beskrev de sexuella handlingarna. TR fann det
dessutom svårförklarigt att M.K, som vid tillfället var kär i A, skulle inleda
en sexuell relation med hans vän. De ansåg även att det verkar högst
osannlikt att M.K hade valt att ljuga om att en för henne ytlig bekant skulle
begått ett allvarligt brott mot henne. Det hade i TR framkommit att M.K
hade haft ett samtal med A.K under kvällen där det framkommit att hon
befunnit sig i en utsatt situation, och att K.S inte som han lovat skjutsat
henne hem utan lämnat henne vid en busshållsplats. Detta ansåg TR inte var
förenligt med att han precis avslutat den sexuella gemenskap som K.S
tidigare hade beskrivit. En kort tid efter att M.K hade lämnats vid
busshållplatsen ringde hon sin vän A.S och pratade på ett sätt som gjorde
henne uppmärksammad på att K.S tilltvingat sig samlag med M.K. Det
faktum att MK först 4 dagar efter händelsen berättat för sin mamma har hon
på ett fullt godtagbart sätt förklarat. Efter TR gjort en sammanvägning fann
de att M.K:s berättelse har ett sådant försteg framför K.S:s att den skulle
läggas till grund för ansvarsbedömningen. Det var genom M.K:s uppgifter
klarlagt att K.S. på det sätt åklagaren angett tvingat M.K. till samlag och
brottet bedömdes som våldtäkt. TR dömde K.S. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 §
BrB till ungdomsvård med särskild föreskrift: K.S. ska fullfölja det
ungdomskontrakt som upprättats, samt ungdomstjänst 80 timmar.
HovR
43
K.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet,
men åklagaren bestred ändring. Videoupptagningarna av förhören vid TR
med spelades och samma skriftliga bevisning har åberopades där som vid
TR. Utredningen i HovR var således densamma som vid tingsrätten. HovR
gjorde samma bedömning som TR i frågan om vilken tilltro som skulle
läggas vid MK:s uppgifter och fann med denna utgångspunkt att åtalet var
styrkt och TR:s dom fastställdes.
HD
K.S. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet men riksåklagaren
bestred ändring av HovR dom. I HD åberopade parterna samma bevisning
som vid TR och HovR. Videoinspelningar av förhören vid tingsrätten
spelades upp vid huvudförhandlingen i HD.
HD hänvisade till TR:s bedömning att M.K hade lämnat sina uppgifter på ett
sammanhängande och detaljerat sätt. Där hennes redogörelse varit präglad
av tvekan, hade detta varit förklarligt då det är en ung flicka som yttrat sig
om mycket känsliga förhållanden. Det fanns dock vissa inslag i hennes
berättelse som väckte tvivel om K.S verkligen hade tilltvingat sig samlaget
på det sätt som beskrivits. Det framgick även att M.K först inte betecknade
det inträffade som våldtäkt när hon berättade om händelsen. Vad gällde
läkarundersökningen menade inte HD att den ger någon vägledning och det
varit våld eller inte. De uppgifter parterna lämnat om telefonsamtal och smstrafik mellan dem efter händelsen hade varit oförenliga och det fanns ingen
teknisk bevisning vad gällde det. De ansåg det också oklart vad som
egentligen avhandlades per telefon och sms mellan M.K och A.S efter
händelsen. M.K:s föräldrar hade i TR berättat om hennes beteende och
reaktion senare samma kväll och dagarna närmast efter händelsen. Enligt
mamman var dottern mycket upprörd när hon kom hem från K.S, men
mamman trodde då det berodde på att dottern fått reprimander för att hon
brutit mot familjens regler för vistelse utanför hemmet på vardagskvällar.
Men när dottern sen berättade om övergreppen kunde mamma koppla
hennes upprördhet till händelsen hos K.S. HD menade att det nu anförda
talade för att M.K. varit med om något som hon uppfattat som obehagligt,
men att det kunde tas till intäkt för att hon tvingats till samlag. HD
konstaterade vidare att kravet på våld som kommit till användning för att det
skall vara fråga om våldtäkt har i praxis satts lågt. Men trots detta kunde det
vid en samlad bedömning inte anses vara ställt utom rimligt tvivel att K.S
tilltvingat sig samlag på det sätt som åklagaren påstått. HD ändrade domen
från HovR och ogillade åtalet.
5.3.2 Analys av fallen NJA 2009 s. 447 I och II
Det finns en del likheter mellan de olika fallen i form av att de inblandade är
unga, att den tilltalade medger samlag men förnekar brott, och att det saknas
direkt bevisning som medicinsk eller teknisk bevisnig som styrker brotten.
Det saknades skador i båda fallen men i fall I hade det säkert betydelse att
målsäganden direkt efter händelsen kontaktade polis och visade tecken på
44
chock. Denna typ av stödbevisning hade betydelse i B 3806-07
(Stureplansprofilerna) så åklagaren hoppades förmodligen att rätten skulle
beakta det även här. Det är relevant att fråga sig varför HD valde ut just
dessa två fall för prejudikatbildning då de inte är mer typiska för
anmälningar än åtal. Dessa handlar om ren bevisvärdering, och det är svårt
för den som inte varit på plats och hört utsagorna att bedöma resultatet av
denna värdering. HD skriver inte så mycket om hur bevisvärderingen gått
till så de är svåra att ha som vägledning i kommande rättstillämpning. 45
Författarna inser inte att det förekommer något nytt principiellt uttalande
från HD i NJA 2009 s 447 när det gäller stödbevisningen i sig. Det som
leder till friande domar i båda fallen är inte bristen på stödbevisning utan det
är målsägandeutsagan tillsammans med stödbevisningen som inte räcker för
en fällande dom. Det skulle däremot kunna tolkas som om HD vill slå fast
att stödbevisningen fått ett krav att generellt vara med, oavsett hur utsagans
tillförlitlighet ser ut. Ett sådant eventuellt krav skulle i sig strida mot
principen om fri bevisprövning som finns i RB 35 kap 1 §, vilken innebär att
prövningen i domstol skall vara fri från regler som bestämmer vad som
utgör tillräcklig bevisning. Den innebär även att den skall vara fri från regler
om vilket värde bevisningen skall ha. 46
I SOU 2010:71 har utredningen kommit fram till att innebörden av
avgörandena torde egentligen inte – mot bakgrund av hur domskälen
utformats – vara någon annan än den vägledning som HD har gett
angående bevisvärdering vid tidigare tillfällen (se bl.a. NJA 1991 s. 83,
1992 s. 446 och 2005 s. 712). De påpekar dock att det från flera håll har
sagts dem att 2009 års avgöranden har fått en betydelse för
bevisvärderingen. Betydelsen har sagts vara att frågan när det anses som
”ställt utom rimligt tvivel”, att gärningsmannen gjort sig skyldig till den
åtalade gärningen, nu tolkas strängare av såväl åklagare vid beslut om
åtal som av domstolarna. Men enligt utredningen återstår det dock att se
om avgörandena verkligen har haft en sådan effekt och, i så fall, om
denna blir bestående.47
5.3.3 B 2937-10
I december 2010 kom ännu en dom avseende bevisningen vid sexualbrott
och stödbevisningens betydelse. Åtalet avsåg våldtäkt mot barn så det är
egentligen inte samma brottsrubricering som mitt examensarbete handlar
om men jag väljer ändå att ta med den då den är så pass aktuell och…
S.P yrkade att åtalet skulle ogillas samt att han skulle befrias från
skyldigheten att utge skadestånd och avgift till brottsofferfonden.
Riksåklagaren och T.P, som har biträdde åtalet, har bestridde ändring.
45
Ibid s. 95 ff
Ibid s. 95 ff
47
SOU 2010:71 s. 219
46
45
S.P var gift med Y.J under åren 1988–1999 och de fick tillsammans fyra
barn, varav T.P är näst äldst (född 1990). Efter äktenskapsskillnaden bodde
de fyra barnen först en kort tid hos S.P och sedan hos Y.J. T.P flyttade till
S.P hösten 2002 och bodde där till januari 2006, då han flyttade tillbaka till
Y.J och syskonen.
TR
I TR åtalades S.P 2009 för våldtäkt mot barn och grovt sexuellt utnyttjande
av underårig (åtalspunkt 1) samt grov fridskränkning (åtalspunkt 2). Brotten
hade enligt åtalet begåtts mot T.P under tiden januari 2003 till januari 2006 i
den gemensamma I åtalspunkten 1 angavs att S.P ”vid upprepade tillfällen
tilltvingat sig sexuellt umgänge respektive sexuell handling i form av orala
samlag […] vilka med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i
övrigt är jämförliga med samlag”.
TR ogillade åtalet och skadeståndsyrkandet.
HovR
HovR dömde S.P för våldtäkt mot barn och grovt sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse fyra år. Åtalet för grov fridskränkning ogillades även
i HovR
HD
I HD lades samma bevisning fram som i TR och HovR.
Enligt T.P skedde det första övergreppet
efter att de hade sett på en film som SP hade hyrt.
S.P drog ner sina kalsonger och tryckte T.Ps huvud mot sin penis. Några
dagar senare ville S.P att T.P skulle suga av hans penis, vilket också skedde.
Det förekom därefter ett stort antal övergrepp, som följde väsentligen
samma mönster. Det sista övergreppet skedde vid den tid då S.Ps sambo A.P
flyttade till deras hus hösten 2005. S.P har förnekat att några övergrepp
förekom.
HD påpekar i sin bedömning att för att fällande dom i mål om sexualbrott
krävs, liksom i brottmål i övrigt, att domstolen genom den utredning som
har lagts fram finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort
sig skyldig till det som läggs honom till last. En trovärdig utsaga från
målsäganden kan, i förening med vad som I övrigt har framkommit i målet,
vara tillräcklig för en fällande dom och hänvisar till NJA 2009 s. 447 I och
II.
HD påpekade vidare att vid bedömningen av utsagan finns det ofta
anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i
berättelsen som sådan, exempelvis I vad mån den är klar, lång, levande,
logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri
från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment,
konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande
46
delar. De säger vidare att Däremot ställer det sig många gånger svårt att
bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger
eller av icke-verbala faktorer i övrigt.
HD kommer vidare med ett uttalade att i de fall som även det nu aktuella,
där åtalet omfattar ett obestämt antal gärningar som inte individualiserats i
gärningsbeskrivningen, måste prövningen av skuldfrågan
ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade
möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser
målsägandens allmänna trovärdighet. Men den bristande individualiseringen
utesluter enligt HD inte en fällande dom och hänvisar till NJA 1991 s. 83,
1992 s. 446 och 1993 s. 616). Däremot gör det att stränga krav bör
upprätthållas när det gäller bevisföringen. Det är I sådana fall bl.a. särskilt
angeläget att åklagaren tydligt redovisar vad som är avsett att bevisas med
varje enskilt bevis och på vilket sätt som det angivna bevistemat har
samband med gärningspåståendet.
HD skriver vidare i sin bedömning att T.P i viss detalj berättat om två
inledande övergrepp som skall inträffat ca ett år efter att han flyttade in hos
fadern samt om ett sista som skall ha skett vid den tid A.P flyttade in I
huset.
Uppgifterna om sexuella övergrepp lämnade T.P först under februari 2009.
Dessförinnan hade han i utredningar flera gånger svarat nej på frågan om det
hade förekommit några sådana övergrepp. Anledningen till detta menade
T.P berodde på att han skämdes och antog att han inte skulle bli trodd om
han berättade om övergreppen.
HD gjode bedömningen att T.Ps berättelse om övergreppen framstod som
påtagligt detaljfattig I jämförelse med hur han hade berättat om andra
förhållanden. Hans berättelse tedde sig i allmänhet som kortfattad och vag
ansåg HD.
I HD vittnade en person vid namn K.H som uppgav att T.P under hösten
2006 hade antytt att han utsatts för sexuella övergrepp. Ett annat vittne vid
namn S.O uppgav att T.P under år 2008 bekräftat sexuella övergrepp efter
fråga. Båda vittnena har sagt sig vara övertygade om att T.P utsatts för såna
övergrepp. HD bedömde däremot deras vittnesmål som kortfattade och
oprecisa, och gav enligt deras bedömning inte något tydligt stöd för de
uppgifter T.P hade lämnat i målet.
Vidare ansåg HD att den bevisning som åklagaren I övrigt hade åberopat
saknade anknytning till de påstådda gärningarna och hade i huvudsak rört
S.Ps person och hans agerande under tiden före de i åtalet aktuella
händelserna. Hd menade att de uppgifter som
lämnats i den delen kan möjligen kunde vara av betydelse som allmän
bakgrund vid en bevisvärdering men saknade i sig egentligt bevisvärde i
förhållande till gärningspåståendet i målet.
Vid en samlad bedömning ansåg HD att den till stöd för åtalet åberopade
bevisningen är inte tillräcklig för att kunna ligga till grund för en fällande
dom. Det saknades under sådana förhållanden anledning att gå in på den
bevisning som SP åberopat till fredande frånåtalet.
Åtalet ogillades, liksom också TPs skadeståndsyrkande.
47
6 Typer av bevismedel i
brottmål
Det finns olika typer av bevisningstyper i brottmål och jag har i detta kapitel
valt att ta upp DNA-bevisningen då den kan ha stor betydelse i ett
våldtäktsmål på olika sätt, där jag börjar med ett avsnitt om vad DNA är och
fortsätter med en belysning av hur DNA använd vid våldtäktsbrott. Det
andra avsnittet i detta kapitel kommer ta upp värderingen av den tilltalades
och målsägandens utsagor. Detta är en avgörande och grundläggande punkt
i processen vid en rättegång gällande våldtäkt då det kan vara den enda typ
av bevisning som finns. Torkel Gregow har i en artikel gjort en omtalad
bedömning av vad han kallar trovärdighetskriterium, och de kommer
behandlas i kapitlets sista del.
6.1 DNA
DNA är den kemiska beteckningen för vår arvsmassa dvs våra gener. I
människans cellkärnor finns, förutom i de röda blodkropparna, en trådig
arvsmassa som är DNA. Genom upptäckten av DNA-tekniken finns det nu
möjlighet att identifiera människor genom analys av de flesta spår som blod,
sperma, vaginalsekret, saliv, slem, vävnad, ben, urin osv. För att kunna
genomföra en sådan analys räcker det oftast med mycket små mängder.
Varje människas DNA är unikt, förutom hos enäggstvillingar. DNA:t är
konstant genom hela livet och likadant i alla celler. Det är vanligt
förekommande i utredningen av brottmål där en tidigare ointressant
brottsplats utan fingeravtryck, nu med DNA-analysen kan hitta nya spår
efter t ex förövaren. En DNA-analys kan dock aldrig ensamt vara avgörande
för en fällande dom. Detta beror på att DNA:t endast binder personen till
platsen inte till själva brottet. Oftast räcker det inte med att binda en person
till platsen utan kompletterande bevisning om när den misstänkte befann sig
där, vad han gjorde och vilket uppsåt han hade är viktiga delar som måste
finnas. 48 De risker med användandet av DNA-analys i brottmål kan vara de
felkällor som är möjliga i form av fel vid insamling och provtagning,
felaktig analys och förväxling mellan analysresultat och bevisvärde. Fel vid
insamling och provtagning kan vara att nersmittning och förväxling sker då
prov tas på en brottsplats. En felaktig analys kan ske om endast en
begränsad DNA-del analyseras och samma profil kan då uppträda hos flera
personer. Med förväxling mellan analysresultat och bevisvärde kan nämnas
att en hög sannolikhet för identitet mellan DNA-prov och misstänkt innebär
inte automatiskt ett avgörande bevis i frågan om gärningsmannaskapet. 49
48
49
Ibid s. 224
Ibid s. 257
48
6.1.1
DNA som funnits på ett offer för våldtäkt i form av sperma kan binda den
misstänkta till en påstådd våldtäkt. Men detta utgör endast ett bevis för
sexuellt umgänge, inte för sexuellt övergrepp. Hur detta fynd av DNA
vidare skall tolkas och värderas beror på omständigheterna i det enskilda
fallet. Målsägandens utsaga är det viktigaste bevismedlet för våldtäkt,
tillsammans med annan samverkande bevisning som medicinsk
undersökning i form av rättsintyg. Dessa bevis har ett betydligt större värde
i bevisprövningen än vad ett DNA-prov kan ge. Däremot kan DNA vara ett
mycket bra medel för att styrka gärningsmannaskap och för att styrka ett
sexuellt umgänge eller handling. 50
6.2 Värdering av utsagor
6.2.1 Den tilltalades utsaga
Det vanliga är att den tilltalade förnekar brott, så därför brukar ett
erkännande betecknas som ”bevisens drottning”. Om den tilltalade erkänner
utgör detta erkännande en avgörande del av åklagarens huvudbevisning.
Rätten måste alltid enligt 35 kap. 3§ st1 RB göra en självständig prövning
av erkännandet, men beroende på brottets grovhet och utsagans sannolika
verklighetsförankring kan den se olika ut i hur ingående den måste vara. Om
erkännandet är klart och understöds av faktiska uppgifter bör inte någon mer
ingående prövning vara nödvändig. Mer diffusa uppgifter borde däremot
behöva stöd från annan bevisning för att kunna läggas till grund för fällande
dom. När den tilltalade nekar till brott blir även där frågan hur dess utsaga
skall värderas. I de fall åklagaren har styrkt åtalet och bevisningen
överstiger beviskravet, krävs det att den tilltalades uppgifter har ett
förhållandevis högt motbevisvärde för att åtalet skall ogillas. Om åklagarens
huvudbevisning däremot precis når upp till beviskravet sänkt kraven på den
tilltalades utsaga, och det krävs bara att den tilltalade för fram någon
omständighet som anses ha ett visst bevisvärde i försvaret. Det kan
beskrivas som att bedömningen av den tilltalades uppgifter kan resultera i
fyra olika slutsatser. Den första är att uppgifterna har ett bevisvärde och
skall beaktas vid avgörandet. Den andra går ut på att den tilltalades
uppgifter inte har något bevisvärde alls och skall lämnas utan avseende. Det
kan även vara som den tredje beskriver att uppgifterna verkar osannolika
och ha stora brister i verklighetsförankringen men eftersom de inte
omkullkastats så skall de ligga till grund för prövningen. Den fjärde och
sista innebär att den tilltalades uppgifter motbevisats och skall som följd av
det lämnas utan avseende. 51
50
51
Ibid och Diesen s. 234
Schelin s. 88ff
49
6.2.2 Målsägandens utsaga
Ett åtal anses inte styrkt genom att målsägandens utsaga, vid en vägning
mellan dennes och den tilltalades, bedöms vägra tyngre. Det är inte
tillräckligt för en fällande dom. HD har fastslagit detta i bl a NJA 1992 s.
446 och NJA 2009 s. 447 I och II. Däremot kan en alltigenom trovärdig
utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt framkommit i
målet vara tillräckligt för en fällande dom. Det kan t ex vara målsägandens
beteende efter händelsen som spelar in. Mer om detta har HD beskrivit i
NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och även i NJA 2009 s. 447 I och II. De
har även här tagit fram att det är ett rimligt krav att målsägandens berättelse
är kontrollerad till den del det är praktiskt möjligt under förundersökningen.
Detta har möjligen mer att göra med bevisningens robusthet än själva
bevisvärderingen.
I de fall det inte finns vittnen eller teknisk bevisning som uppenbart talar för
den tilltalade kan man säga att det för fällande dom i våldtäktsmål krävs att
målsäganden lämnar en alltigenom trovärdig utsaga. Att bedöma
trovärdigheten i målsägandens och den tilltalades utsagor är det centrala i
bedömningen. HD har vid flera tillfällen använt sig av bedömningskriteriet
vid trovärdighetsanalysen som skall beaktas. Det som utmärker trovärdighet
kan vara:
-
-
Spontanitet (NJA 2005 s. 712)
Lång och detaljrik (NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992
s. 446).
Adekvat känslokoppling - d.v.s. gråter när berättar något hemskt
o.s.v. (NJA 2005 s. 712)
Rimlighet, inget svårförklarligt - d.v.s. berättelsen i sig är rimlig
(NJA 1980 s. 725 och NJA 2005 s. 712)
Sammanhängande/klar berättelse (NJA 1980 s. 725 och NJA 1992 s.
446)
Lång och detaljrik (NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992
s. 446)
Homogenitet - d.v.s. inga luckor (NJA 2005 s. 712)
Resistans/inte gjorts gällande att frångått utsaga vid tidigare
förhör/rimliga förklaringar under pressande förhör - d.v.s.
utsagan står emot motförhör (NJA 1980 s. 725, NJA 1988 s. 40, NJA
1991 s. 83, NJA 1992 s. 446 och NJA 2005 s. 712)
Konstant - d.v.s. berättelsen ändras ej över tiden (NJA 1988 s. 40,
NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712)
6.2.3 Gregows trovärdighetskriterium
Torkel Gregow, tidigare justitieråd har gjort en sammanställning av
trovärdighetskriterierna vid en bedömning av bevisvärde när det gäller
50
sexualbrott. Han har i sin artikel utgått från bevisvärderingen när det är brott
mot barn, men menar att den kan lämpa sig lika bra vid sexualbrott mot
vuxen.
Det första Gregow tar upp är det sk. konstanskriteriet, vilket tar upp
huruvida målsäganden lämnat likartade uppgifter trots ett antal
förhörstillfällen, och detta i sin tur har betydelse för trovärdigheten. I denna
process måste domstolen beakta brottets beskaffenhet, vilket kan ge
förklaring till varför det ibland inte är särskilt anmärkningsvärt att vissa
delar i en utsaga ändras. Om avvikelserna kan ges en godtagbar förklaring,
kan det te x vara övergreppens placering i tid samt deras omfattning som
kan ändras, utan att större vikt läggs vid det.
Ett annat kriterium är det som omnämns som homogenitetskriteriet. I de fall
där målsägandens utsaga visar sig vara oriktig eller orimlig eller om
uppgifterna är motstridiga, påverkar det även trovärdigheten för övriga
uppgifter i utsagan.
Detaljrikedomen hos utsagan när det gäller händelseförloppet vid de
påstådda övergreppen har också en speciell roll vid bedömningen. Om vissa
uppgifter de lämnat, speciellt i de viktiga hänseendena, skulle visa sig vara
osannolika kan det finnas en anledning att inte överhuvudtaget godta
utsagan. Detta kriterium benämns som detaljkriteriet.
Ett annat kriterium är det som innebär att rätten skall undersöka om det
finns något motiv till beljugande hos målsäganden, om kan antas ha
anledning att lämna osanna uppgifter om övergreppen. Det kan t ex vara om
det finns en osämja mellan parterna, eller om målsäganden tycker illa om
eller har behandlats illa av den tilltalade. Domstolen skall även ta hänsyn till
om det finns psykisk ohälsa, inbillning eller fantasier hos målsäganden som
går att visa på. Det skall också beaktas om det finns någon möjlighet att
målsäganden blivit påverkad av någon annan att lämna felaktiva uppgifter
och den tilltalades påstådda övergrepp. I sådana fall skall möjligheten om
övergreppen kan ha begåtts av någon annan beaktas. Det kan även finnas
möjligheter att målsäganden lämnar oriktiga uppgifter om ett påstått sexuellt
övergrepp i hopp om att få ett högt skadestånd tilldömt sig, vilket rätten bör
beakta.
Ett kriterium som kan ha betydelse vid bedömningen av trovärdigheten är
det som säger att målsägandens uppgifter har hög trovärdighet bara genom
att hon genomgått och utsått de påfrestningar och obehag som en
brottsutredning innebär.
Det intryck om tillförlitligheten som målsäganden gjort vid förhöret skall
inte bortses helt ifrån vid bedömningen. Även om det krävs att
målsägandens uppgifter skall vara klara och sammanhängande för att anses
trovärdiga kan den personliga aspekten ha en viss betydelse, då domstolen
inte kan förvänta sig att målsäganden är helt bekväm i sin situation. Gregow
anser dock inte det skall utgöra någon större betydelse vilken tillförlitlighet
målsägandens intryck gjort då det är en mycket subjektiv bedömning. Men
han avfärdar inte helt att de personliga egenskaperna vid några tillfällen kan
ha betydelse vid bedömningen. Det kan vara att målsäganden har en stor
fantasi, men inga långtgående slutsatser får trots det dras av faktumet.
Hur målsäganden uppträder i övrigt under och efter tiden för de påstådda
övergreppen kan dock beaktas av domstolen. Vid den bedömningen skall
51
domstolen ha i åtanke att människor reagerar olika på övergrepp och det ena
eller andra är inte rätt eller fel. Detta leder till att kriteriet där
offersymptomen kommer ifråga vid trovärdighetsbedömningen bör inte leda
till alltför långtgående slutsatser om trovärdigheten.
Det finns fall där de påstådda sexuella övergreppen helt plötsligt dykt upp i
målsägandens minne, och då vara detaljerade, efter flera år där det inte fanns
några minnen alls. Man talar om återvunna minnen. Gregow menar att en
utsaga som baseras på återvunna minnen inte kan ligga till grund för en
fällande dom.
Det sista kriteriet som Gregow tar upp är det som säger att en utsagas
trovärdighet ökar om det finns teknisk, medicinsk eller annan bevisning i
målet som stämmer överens med målsägandens uppgifter.
Efter de olika kriterierna beaktats skall en helhetsbedömning på ett försiktigt
och nyanserat sättgöras. All bedömning skal göras utan förutsättningar och
med hänsyn till de inblandade personernas och det enskilda fallets
individuella förutsättningar. 52
52
Gregow, s. 511ff
52
7. Hovrättsfall från år 2010
7.1 Bakgrund
Efter att ha studerat stödbevisningens vara eller icke vara, och vilken
betydelse den har för svensk rätt efter HD:s uttalande ville jag se hur
domstolarna tolkar och anpassar sig efter praxis. Jag valde att studera och
analysera åtta domar från HovR över Skåne och Blekinge från 2010 för att
se om och i så fall hur de tolkar och använder sig av stödbevisning vid
bevisvärderingen.
I detta avsnitt kommer jag redovisa ett antal domar gällande våldtäkt enligt
6 kap. 1§ BrB som jag har inhämtat från Hovrätten över Skåne och Blekinge
i Malmö. Jag tog kontakt med kansliet på HovR innan jag kom dit och bad
dem plocka fram samtliga domar gällande våldtäkt mot vuxen som varit
uppe under år 2010. Detta resulterade i att jag fick totalt 13 domar att titta
igenom och bedöma värdet av innehållet för det syfte jag hade. Mitt syfte
var att se huruvida HovR tar fasta på HD:s uttalanden om stödbevisningens
relevans och anledningen att jag ville ha så nya domar att se hur domstolen i
dagsläget bedömer hur stödbevisning skall bedömas och vikten av dess
förekomst. Av de 13 domar jag fick tillgång till valde jag ut samtliga där det
endast fanns med våldtäkt som brott och det resluterade i 8 st. Resterande
hade även andra åtalspunkter som mordförsök, mihhandel och
tillgreppsbrott.
Först kommer en redogörelse av de åtta fall jag plockat ut, och efter görs en
analys av de resultat jag kommit fram till.
7.1.1 B 1945-09
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ogillande alternativ lindring av
påföljden.
K.S har i HovR påstått att M.J haft sitt finger i hennes slida, vilket M.J
nekade till. Om HovR skulle komma fram till att så var fallet åberopade M.J
att han sovit vid tillfället och inte varit medveten om det. Vittnesförhör med
vännen S.S hölls.
Parternas berättelser var i flera avseende överensstämmande, förutom två
väsentliga skillnader, där M.J menat att han låg och sov i K.S:s säng med
hennes medgivande, medan hon hävdat motsatsen, och där K.S menar att
hon hade M.J:s finger i slidan när hon vaknade, vilket han alltså förnekat.
SS kunde inte i rätten ange några uppgifter som kunde anses stå i strid med
någon av de bådas uppgifter. HovR fann ingen anledning till att K.S skulle
ha hittat på de uppgifter som framkommit i rätten. Att M.J skulle lagt sig
och somnat i sängen, mot K.S vilja, innan gärningen utfördes talar alla bevis
mot. Att han efteråt bett om ursäkt för det inträffade är ett tecken på att han
visste vad han gjorde. Han hade även ändrat sig från att i TR sagt att han
vaknat med ryggen mot K.S, vilket rimmar dåligt med påståendet att han
53
sov när övergreppet inträffade, som M.J anfört i HovR. Efter en bedömning
av fakta i målet bedömde HovR det vara ställt utom rimligt tvivel att M.J
handlat på det sätt som beskrivits i gärningsbeskrivningen och M.J dömdes
för våldtäkt.
B 2362-09
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande, vilket hade
bifallits i TR.
MÄ (målsäganden) och M.R, träffades utanför ett uteställe där M.R tog
kontakt. De delade en taxi till hans hem, där det påstådda övergreppet skall
ha skett. M.R hade i sin utsaga sagt att han köpte sexuella tjänster av MÄ,
vilken var en HIV-smittad ensamstående flerbarnsmor, och det fanns inget
annat i utredningen som HovR ansåg hade visat på att hon skulle varit
prostituerad. Detta styrktes vidare efter att två vittnen, bla hennes väninna
L.N, har vittnat om det rakt motsatta.
MÄ:s berättelse bedömde HovR som sammanhängande, detaljrik och
följdriktigt. Hon lämnade den under till synes stor vånda och gav ett
övertygande intryck, tillsammans med det faktum att MÄ under hela
utredningen vidhållit sina uppgifter. Hennes utsaga framstod som alltigenom
trovärdig. HovR fann inte heller några belägg för varför MÄ skulle beljuga
M.R om det sexuella övergreppet. M.R:s utsaga om att MÄ skulle hitta på
det för att senare komma undan eventuella anklagelser om brott pga.
smittorisk fann HovR som synnerligen långsökt, med förklaringen att ett
betydligt enklare alternativ för henne att helt ljuga om samlaget eller säga att
det var skyddat. Den medicinska undersökningen gav inget stöd åt
målsägandens uppgifter, och det fanns ingen stödbevisning som kunde
vägas in vid bedömningen av sanningshalten i MÄ:s utsaga. Hon hade i och
för sig berättat om våldtäkten för A.K mycket snart efter våldtäkten, vilket
ledde till att han polisanmälde händelsen. Hon hade även för L.N, vilken
MÄ förtvivlat försökt få tag i direkt på morgonen, i ett upprivet tillstånd
berättat om våldtäkten nästa dag. Det fanns även uppgifter från MÄ som av
rätten kontrollerats, om olika telefonkontakter, som förekommit i nära
anslutning till händelsen. Detta gjorde att HovR efter en bedömning av
MÄ:s berättelse i belysning av övrig utredning, sammantaget ansåg att den
hade sådan styrka att den skulle läggas till grund för bedömningen. M.R
dömdes till fängelse i två år och TR:s dom ändrades.
B 2672-09
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande.
Ett sakkunnigutlåtande från SKL avseende målsägandens shorts och trosor
som hon bar vid händelsen.
Den aktuella händelsen innebar enligt MÄ att Z.B burit in henne i
sovrummet och att han fysiskt tvingat sig på henne genom att föra henne
54
shorts och trosor åt sidan, medan hon på olika sätt protesterade och bad
honom sluta.
MÄ och Z.B hade vid ett antal tillfällen innan påstått övergrepp haft kontakt
med varandra, vilket de båda uppgav. Däremot gick deras uppgifter om
vilket typ av relation de haft isär, där MÄ menade att Z.B visat sexuellt
intresse för henne men hon avvisat honom. Z.B menade att det var MÄ som
visat intresse för honom och att de vid flera tillfällen kyssts. De är överens
om att den nu aktuella händelsen slutade som ett fullbordat samlag, men
MÄ menade att det skedde under tvång från Z.B. HovR menade att det inte
kan varit frågan om en missuppfattning från Z.B:s sida om MÄ:s ovilja.
MÄ:s berättelse bedömde HovR som levande och utförlig, men hon hade
svårt att på ett självständigt sätt berätta om övergreppet. En möjlig
förklaring kunde enligt HovR vara att hon ville glömma, eller att hon tagit
mycket illa vid sig av händelsen. Att hon skakade under stora delar under
förhöret ansåg de tala för det. Berättelsen innehöll inga motsägelser och det
framkom inget som tydde på att hon ändrat sin berättelse. Det fanns inga
uppenbara skäl för MÄ att beljuga Z.B och det var tillslut MÄ:s dotter som
anmälde våldtäkten. Även Z.B:s utsaga ansågs som utförlig och detaljerad,
utan motsättningar, därför kom det avgörande att bli vilket stöd de båda
utsagorna fick av övrig utredning. MÄ:s utsaga fick stöd av vittnesmål från
hennes vän E.B och hennes dotter, samt sakkunnigutlåtandet från SKL.
Detta ansåg rätten gav sådant stöd åt hennes berättelse att det var ställt utom
rimligt tvivel att samlaget skett som åklagaren påstått. Z.B dömdes till
fängelse i två år för våldtäkt.
B 3147-09
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som grov våldtäkt,
med skräpning av de i TR uttömda fängelsestraffen.
De tilltalade yrkade att rätten skulle ogilla åtalen, och i andra hand
bestämma påföljden till skyddstillsyn.
Det har i HovR varit samma muntliga och skriftliga bevisning som i TR i
form av förhör med MÄ, de tilltalade J.W och C.W samt vittnena A.W, A.T,
M.H och MÄ:s syster.
Frågan om åtalet gällde var huruvida MÄ befann sig i hjälplöst tillstånd
eller inte. Enligt gärningsbeskrivningen hade MÄ blivit nerdragen på golvet
när hon satt på toalettstolen samt att J.W försökt vända henne på mage när
hon inte följt hans uppmaningar att själv vända på sig. J.W och C.W har på
toaletten tagit av MÄ hennes kläder på underkroppen och sedan på golvet
efter varandra genomfört samlag med henne genom att lägga sig på henne.
Efter samlagen skall C.W fört in J.W:s penis i MÄ:s mun trots att hon
spottat och försökt vända bort ansiktet. MÄ hade på grund av berusning,
illamående och rädsla inte förmått göra fysiskt motstånd och kalla på hjälp.
HovR fann MÄ:s uppgifter tillförlitliga och trovärda. De vann även stöd till
vissa delar av vittnesuppgifter, och kunde läggas till grund för
bedömningen. Uppgifterna och den övriga bevisningen styrkte att J.W och
C.W i enlighet med gärningsbeskrivningen tillsammans och i samförstånd
förmått MÄ till samlag och med samlag jämförlig sexuell handling. HovR
55
fann det även styrkt att MÄ befann sig i ett hjälplöst tillstånd, och att J.W
och C.W var införstådda med det, och otillbörligen utnyttjat detta. Brottet
bedömdes trots sin karaktär som våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1st till fängelse i
två år.
B 2182-10
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande.
Enligt åtalet skulle A.P våldtagit C.L i ett tält under en festival genom att
han misshandlat och med annat våld tilltvingat sig samlag med henne. A.P
förnekade brott och menade att de haft samlag och oralsex efter att båda
samtyckt och varit överens. Deras uppgifter om vad som egentligen hänt var
därför i väsentliga avseenden motstridiga. A.P och C.L hade vid ett flertal
tillfällen tidigare haft frivilligt sex vilket poängterades av rätten. Det ansågs
utrett att deras sexuella kontakter innefattat strypsex och dominanta inslag,
och att C.L då varit delaktig i detta. C.L menade dock att hon aldrig vid
dessa tillfällen fått den typ av skador som hon fått vid det aktuella tillfället
för brottet. Läkarutlåtandet som åberopades till stöd för hennes talan visade
på under- och överhudsblödningar på flera ställen, vilket A.P inte kunde ge
förklaring till. C.L:s berättelse fick stöd av vittnesmål från T.S och M.I,
vilka var vänner till henne, samt de SMS som A.P skrivit senare samma dag
som händelsen. HovR ansåg liksom TR att C.L på ett klart, sammanhängande och övertygande sätt redogjort för vad som hände under natten.
Hennes uppgifter var de samma hos polisen och till vittnena som de var i
rätten, och detalj- och nyansrikedomen i hennes redogörelse bidrog till att
stärka tilltron till hennes uppgifter. Med hänvisning till vad som
framkommit fann HovR det uteslutet att A.P inte insett att samlaget inte
varit frivilliga från C.L:s sida. Åtalet för våldtäkt ansågs därmed styrkt och
A.P dömdes till fängelse i 18 mån.
B 912-10
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande.
Enligt åtalet skulle J.B och MÄ haft samlag med varandra i J.B:s rum
hemma hos hans mamma. MÄ uppgav att J.B klädde av henne och
påbörjade ett ofrivilligt samlag med henne medans hon sov, medan J.B
uppgav att det var ett frivilligt samlag på initiativ av MÄ. Inga vittnen fanns
på platsen vid tiden för påstått brott.
HovR ansåg att MÄ trots en påfrestande förhörssituation lämnat en
sammanhängande berättelse, som inte ändrats under förhörens gång. Hennes
uppgifter om händelseförloppet bedömdes dock som detaljfattiga. MÄ
berättade först om händelsen för sin mamma, men omständigheterna runt
berättandet, gjorde att HovR ansåg att de skulle värderas med viss
försiktighet. Även de uppgifter MÄ berättat för vännerna B.P och A.N
ansågs begränsade då de inte varit särskilt detaljerade, och det inte kunde
56
klarläggas att hon berättat för dem innan polisanmälan gjorts. HovR ansåg
efter en samlad bedömning att det inte kunde anses som ställt utom rimligt
tvivel att J.B våldtagit MÄ som åklagaren påstått, och åtalet ogillades.
B 434-10
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som grov våldtäkt,
medan den åtalade yrkade på ett ogillande, alternativt att straffet skulle
mildras i det fall han blev dömd för grov våldtäkt.
B.S och MÄ var i förhören överens om att deras relation till en början var
vänskaplig men hade delade uppfattningar om vad som gällde bakgrunden
till den aktuella händelsen. B.S menade att MÄ under flera veckor bott i
hans lägenhet och då kommit ut naken från duschen och tagit initiativ till
sexuellt umgänge. MÄ menade att hon endast besökt lägenheten några
gånger för att duscha och tvätta. Den aktuella helgen för brottet menade MÄ
att hon blev drogad och frihetsberövad direkt när hon kom dit, och fram till
kvällen efter blev utsatt för övergrepp. B.S menade att det var han som blev
drogad och inte vaknade upp förrän dagen efter MÄ lämnat lägenheten och
då var han nersmetad med blod, samt hela lägenheten var upp- och nervänd.
HovR fann MÄ:s berättelse som trovärdig, och fann inga bakomliggande
motiv för att beljuga B.S. De ansåg att med hänsyn till vad som framkommit
om MÄ:s personliga svårigheter kunde det ifrågasättas om hon kunde
planera och vidmakthålla en sådan falsk berättelse. Även B.S ansågs ha
lämnat en trovärdig och detaljerad berättelse, så HovR:s uppgift var att
bedöma vilket stöd deras berättelser fick av utredningen i övrigt. De ansåg
inte att det fanns något mer påtagligt stöd för B.S berättelse. Visserligen var
det påvisat att han hade droger i kroppen, vilket var förenligt med hans
påstående att han blivit drogad, men samtidigt inte oförenligt med MÄ:s
berättelse. B.S vän C.A vittnade om att MÄ skulle bott i lägenheten. Som
ytterligare bevisning åberopade B.S vittnesmål från sin vän S.N samt
protokoll från husrannsakan av hans lägenhet efter händelsen, samt
utlåtande från SKL. Föremålen som funnits vid husrannsakan ansåg HovR
var där av naturliga skäl då MÄ varit där och duschat och tvättat vid flera
tillfällen, och gav inget belägg för att hon bott där. MÄ:s berättelse fick
enligt HovR starkt stöd av vad vittnena C.A och A.A berättat om hennes
beteende efter händelsen. Utlåtandet från rättsläkaren efter undersökning på
MÄ är vad gäller skadorna förenliga med hennes beskrivning av
händelseförloppet. MÄ:s berättelse fick ytterligare stöd av utlåtandet från
SKL, samt den kniv som upphittats i B.S:s hall, vilken MÄ påstått att han
hotat henne med. HovR fann att MÄ:s berättelse skulle läggas till grund för
bedömningen. Det ansågs därför vara ställt utom rimligt tvivel att B.S
handlat som åtalet påstått och HovR bedömde brottet som grovt.
B 646-10
Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av
normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande.
57
Enligt åtalet skulle M.N sexuellt utnyttjat MÄ i hans hem där hon var för att
umgås med hans son K.N. MÄ befann sig i ett hjälplöst tillstånd då hon
under övergreppet sov, och M.N på ett otillbörligt sätt utnyttjat det.
Eftersom MÄ sov under övergreppet var frågan för HovR huruvida det var
M.N som begått övergreppet eller inte. MÄ:s berättelse bedömdes som
sammanhängande och i centrala delar detaljrik, vilken gav ett starkt intryck
av att vara självupplevd. Hennes berättelse vann dessutom betydande stöd i
vittnesmålen. Att hon vid tillfället utsatts för övergrepp rådde det enligt
HovR inget tvivel på, och hennes berättelse om det sexuella övergreppet
skulle ligga till grund för bedömningen. Det var vidare genom hennes, M.N
och K.N:s utsagor fastställt att M.N under flera tillfällen aktuell kväll
befunnit sig i soffan och suttit på samma plats som gärningsmannen. MN:s
förklaring till varför han dragit ner MÄ:S byxor bedömdes som tillrättalagt
och mindre övertygande. Efter överväganden förekom det enligt HovR
ingen annan möjlig gärningsman än M.N. Åtalet för våldtäkt ansågs därmed
styrkt och M.N dömdes till fängelse i två år.
7.2 Min analys och slutsatser av HovR
domar
Efter att ha analyserat och läst igenom de 8 domarna skrev jag ner hur
samtliga av dem hade med något om stödbevsning eller inte och det såg ut
som följande.
I det första fallet (B 1945-09) fanns endast stödbevisning i form av ett
vittnesmål som inte kunde styrka varken den ena eller andra partens
berättelse, men HovR ansåg att det ändå efter bedömning av utsagorna från
parterna fanns tillräckligt med bevis som talade mot den tilltalade och fann
honom skyldig.
I fall nummer 2 (B 2362-09) fanns enligt HovR ingen stödbevisning eller
medicinsk bevisning som kunde ge stöd åt målsägandens uppgifter. Trots
detta tar de längre fram i bedömningen upp att målsäganden berättat för två
olika personer om händelsen, vilket togs med i bedömningen och gjorde
hennes berättelse till den som skulle ligga till grund för den fällande dom
som det beslutades om. Varför rätten inte väljer att kalla denna bevisning för
stödbevisning förstår jag inte.
Fall nummer 3 (B 2672-09) innehöll enligt HovR både stödbevisning och
sakkunnigutlåtande från SKL som jag stöd till målsägandens berättelse
vilket ledde till en fällande dom.
I fall nummer 4 (B 3147-09) fann HovR att det fanns viss stödbevisning
som gav stöd till vissa delar för målsägandens berättelse. Tillsammans med
den övriga bevisningen ansåg de att det styrkte gärningsbeskrivningen vilket
ledde till fallande dom.
Fall nummer 5 (B 2182-10) innehöll både läkarutlåtande och vittnesmål som
kunde utgöra stödbevisning och åtalet ansågs därigenom styrkt.
Fall nummer 6 (B 912-10) fanns stödbevisning den var inte till någon hjälp
då målsägandens uppgifter om händelseförloppet ansågs detaljfattiga och
räckte inte för en fällande dom. Åtalet ogillades.
58
I fall nummer 7 (B 434-10) ansåg HovR att de vittnesuppgifter som fanns
utgjorde starkt stöd för målsägandens uppgifter. Tillsammans med denna
stödbevisning fann ytterligare bevisnig i form av utlåtande från SKL. Detta
tillsammans med målsägandens berättelse ledde till fällande dom och den
åtalade blev dömd för grov våldtäkt.
I det sista fallet, nummer 8 (B 646-10), fanns ett vittnesmål som styrkte
målsägandens berättelse och utgjorde stödbevisning vid värderingen av
parternas utsagor. Detta ledde tillsammans till fällande dom.
Som jag redovisat ovan tas det i samtliga fall upp att det fanns vittnesmål till
stöd för målsägandens berättelse men det är endast i fall nummer 2 som
ordet stödbevisning skrivs ut. I de andra fallen kallas det stöd, men man kan
med deras resonemang förstå att det är stödbevisning de pratar om och är
ute efter. Ingen av fallen tar upp vikten eller användandet av stödbevisning
på det sättet som NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och NJA 2009 s. 447 I
och II gör. Däremot tar de i varje enskilt fall tar upp egenskaper hos
målsägandens berättelse som sedan ligger till grund för bedömningen, där
ord som sammanhängande, detaljrik, övertygande, tillförlitliga, trovärdiga
osv används vid bedömningen. Det tas även i flertalet av fallen upp att rätten
inte funnit någon anledning till varför målsäganden skulle beljuga den
tilltalade. Dessa omständigheter och egenskaper är som redovisats tidigare i
uppsatsen ett kriterium vid bedömningen av målsägandens berättelse och
skall enligt praxis vara med och beaktas.
Mer analys över reslutatet kommer redovisas under avslutande analysen i
kapitel 8.
59
8.
Analys
8.1 Inledning
I detta avslutande kapitel skall jag göra en analys och sammanfattning av
vad jag kommit fram till i mitt studerande av våldtäktsbestämmelsen och
praxis runt den, med det speciella fokuset på stödbevisningen. Vad krävs för
att en handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen
och bevisvärderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad
har det för betydelse i svensk rätt och domstol? Svaret på dessa frågor är
inte helt klart utan ser olika ut beroende på vem jag frågar eller studerar men
det finns en del gemensamma nämnare som jag sett och uppmärksammat,
och som förhoppningsvis skall komma fram i denna analys. Med tanke på
min bakgrund som beteendevetare med specialområde sexualbrott så
kommer det vara svårt för mig att inte beakta det jag kan, trots att det är
juridiken som står i fokus här och nu.
8.2 Varför anmälningsstatistiken ser ut
som den gör
BRÅ har i sin rapport kommit fram till att det från år 1995 till år 2006 skett
en ökning med 131% av polisanmälningar gällande fullbordad våldtäkt.
Beträffande anmälningarna om våldtäktsförsök var den i stort sett den
samma. Vad det beror på att det skett en sådan stor ökning av
anmälningarna gällande fullbordad våldtäkt vet jag inte men jag kan
spekulera och tänka mig att det är olika faktorer som spelar in. Personligen
tror jag inte att antalet våldtäkter i sig ökat så mycket per år som siffrorna
visar, däremot tror jag att det är anmälningsbenägenheten som ökat betydligt
de senare åren. I dagens samhälle är brottet våldtäkt mycket
uppmärksammat och som jag skrev i inledningen förekommer det mycket i
media. I stort sett varje fungerande människa har en åsikt om
våldtäktsbrottet och hur domstolarna hanterar det, även om de inte är insatta
i juridiken och processen runt det. Under mina år i Kriminalvården med
sexualbrottsdömda män fick jag mycket kommentarer och funderingar från
mina medmänniskor som inte arbetade där eller var insatta i den
problematik som leder fram till ett sexualbrott, eller hur svårt det är för
domstolen att döma i dessa brott. Många kommentarer handlar just om
okunskap inför det de inte känner till men fruktar och är rädda för. Att
anmälningsbenägenheten är större idag är nog mycket på grund av denna
öppenhet som numera finns i samhället gällande våldtäkt. Gemene man
läser om det i media och den som utsätts vet vad det handlar om i större
utsträckning, och framför allt vet hon att hon inte är ensam och behöver
skämmas över det. Det är snarare hennes rätt att få upprättelse från den
kränkning som hon utsatts för och det anser även människorna runt henne,
vilket i många fall gör det mer självklart eller ok att anmäla. Det är inte
60
riktigt lika skamfullt och tabubelagt längre och som jag sagt så är
öppenheten större. En annan bidragande faktor anser jag vara att det i
dagens samhälle är fler som vet vad som klassas som våldtäkt än vad som
var självklart förr. Ungdomar i dagens samhälle är mer upplysta och vet vad
som är ok och inte i deras sexuella umgänge. Kanske inte alla men betydligt
fler än 1995 när jag själv var ungdom. Våldtäkt var inget jag och mina
jämnåriga hade något begrepp om, utan vi trodde att det bara avsåg
situationer där någon blev påhoppad ute på gatan av en okänd och hölls fast
under övergreppet. När jag började på Kriminalvården minns jag hur
förvånad jag var att majoriteten av de som var dömda för våldtäkt, hade
begått övergreppet mot någon de kände, i hans eller hennes hem, många
hade till och med en etablerad relation.
8.3 Dagens lagstiftning
När den nya lagstiftningen kom år 2005 ändrades begreppet sexuellt
umgänge till sexuell handling och begreppet blev i och med det vidare i sin
betydelse. Däremot fanns kravet på våld eller hot om våld från
gärningsmannen kvar, där misshandel enligt 3 kap 5§ är referens. Den
sexuella kränkning det innebär att bli våldtagen skulle komma att hamna
mer i fokus vid bedömningen än tidigare. Begreppet vanmakt togs bort och
ersattes med hjälplöst tillstånd. Den sexuella handlingen behöver inte vara
ett fullbordat samlag utan det räcker med att kränkningen är av den grad att
det är att handlingen är att jämföras med ett fullbordat samlag. Det skall
däremot vara frågan om en varaktig fysisk beröring, där något av parternas
könsorgan är inblandat. För mig är det självklart att dessa handlingar skall
omfattas av lagstiftningen då de kan innebära lika stort obehag som ett
fullbordat samlag. Att bli tvingad till en sexuell handling med eller på någon
person måste vara bland det värsta som kan hända. I det läget spelar det nog
ingen roll vilken typ av sexuell handling det var utan det räcker med känslan
av att bli involverad i något sådant med en person man inte vill uppleva det
med. Bestämmelsen omfattar alla typer av relationer vilket jag anser vara
bra. Som jag skrev tidigare är nog inte våldtäkt inom äktenskapet eller
samboförhållandet det man först associerar begreppet till, och de fallen kan
vara de mest kränkande och även svårbevisade på grund av sin dolda sida
för allmänheten. Att bli så sviken och kränkt av någon man förmodligen
litar på och tycker om måste vara fruktansvärt. Men det kan också vara
svårdefinierar för den utsatte om det inte är direkt uppenbart med mycket
våld involverat. Vart går gränsen personligen för att bli utsatt för övergrepp
eller bara vara tyst och acceptera det för husfriden eller de bra tillfällenas
företräde? Den frågan kan bara individen som blir utsatt svara på men lagen
har sin bestämda åsikt och det är att det är våldtäkt om man blir tvingad eller
känner sig tvingad och mannen uppsåt omfattas av det. Som jag skrev i
avgränsningen är mannens uppsåt eller inte en annan fråga
beteendevetenskapligt och den skall inte tas upp här, där det är den rent
juridiska som skall bedömas.
I SOU 2010:71 gällande utredning om eventuellt införande av
samtyckesrekvisit har de föreslagit att de tysta samtyckena inte borde räknas
61
som en samtyckesakt vid eventuell ändring och även poängterat hur olika ett
samtycke kan komma till uttryck vilket gör det svårt att definiera. De
särskilt svåra fallen anser de vara de där målsäganden varit passiv och
gärningsmannen invänder att han trodde hon var med på handlingen. De tror
och anser att bevisproblematiken kommer bli lika omfattande oavsett vilket
regleringssätt det blir. Deras slutsats i utredningen gällande samtycket var
att det inte bör införas en ren samtyckesreglering, men att det däremot bör
framgå direkt av lagstiftningen vad samtyckets betydelse skall ha vid
bedömningen av vad som är en tillåtet respektive otillåten sexuell handling.
Min uppfattning om huruvida vi skall ha en ren samtyckesreglering eller
inte samstämmer med utredningens. Min åsikt är att det kommer bli ännu
mer svårbevisat än vad det är idag och de nackdelar som förs fram är så
starka att fördelarna inte kan väga upp det. Risken att det blir ökat fokus på
målsäganden är ett argument som ensamt väger emot en sådan reglering
anser jag. Det är redan tillräckligt stort fokus på dem i processen och
pressen på dem är obehaglig som den är. Blir det då som utredningen
befarar svårt att definiera vad ett samtyckesrekvisit skall innehålla och hur
det skall definieras kan rättsäkerheten för båda parter bli än mer äventyrad
än vad den är idag men den lagstiftning och bevissvårigheter som vi har.
Eftersom samtycke skall ha kommit till uttryck för att räknas så kan man se
det som att en del av bevisbördan flyttas över på den tilltalade, då han måste
bevisa detta och det kan i sin tur bryta mot den oskuldspresumtion vi har i
svensk rätt.
8.4 Bevisvärderingen och dess metoder
Enligt 35 kap. 1§ RB så skall rätten avgöra målet efter att ha beaktat vad
som i målet är bevisat. I svensk rätt är det principen om fri bevisprövning,
som innefattar fri bevisföring och fri bevisvärdering som domstolens
process bygger på. Åklagaren formar ett bevistema och gör en
gärningsbeskrivning som åtalet byggs upp runt. I domstolen förekommer
huvudbevis och motbevis, och det är åklagaren som har bevisbördan för sitt
åtal. Vad som i målet är bevisat finns inte vidare utvecklat i lagen utan det är
upp till domstolen att med hjälp av praxis och förarbeten fastslå vad de
anser vara bevisat av de omständigheter som kommer fram och på det sättet
meddela en dom. Anledningen till att åklagaren har den fulla bevisbördan är
för att motverka att det meddelas felaktiga domar, och att om det var omvänt
kunde det resultera i att det skedde pågrund av att den tilltalade inte kunde
presentera tillräckligt med bevis för sin sak. Att man använder begreppet
hellre fria än fälla anser jag vara bra och jag hoppas att alla domaren följer
den principen, även när det gäller brott som våldtäkt, där man inte gärna vill
att en skyldig skall gå fri och kanske utsätta fler för övergrepp. Det är därför
som det finns en grundläggande tes i brottmålsprocessen som säger att det
skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig till det han
anklagats för. Vid bevisvärderingen i ett brottmål prövas det om det
inträffade i verkligheten stämmer överens med gärningsbeskrivningen. Om
domstolen inte kan komma fram till att det är bevisat så skall åtalet ogillas.
Att uppnå den absoluta sanningen i ett våldtäktsmål kan vara svår om inte
62
omöjlig beroende på vad som framkommer. Det är domarens skyldighet att
förhålla sig objektiv men vem som sen kontrollerar om det skedde, den
existerar inte. Jag är helt övertygad om att det finns en viss felmarginal
gällande våldtäktsdomar då de just är så svårbedömda då det sällan finns
teknisk eller medicinsk bevisning eller vittnen till händelsen.
Metoderna för bevisvärdering som belysts i uppsatsen använd inte i
domstolarnas redovisningar eller bedömningar i de fall jag tagit upp och kan
nog anses vara lite förlegade men förtjänade ändå ett avsnitt i uppsatsen då
de är omdiskuterade och uppmärksammande dels under vår utbildning till
jurister, samt förekom i stort sett i all den doktrin jag läst.
Vid bevisvärderingen av sexualbrott är det av HD fastslagit att kravet på
tillräckliga bevis inte får efterges, och åklagarens bevis- och
utredningsbörda får inte heller försvagas. Definitionen av själva
brottsrekvisitet förändras över tiden beroende på de attityder som finns i
samhället gällande kön och sexualitet. När domstolen tolkar begreppet som
används vid en rättegång gällande våldtäkt kan det förekomma begrepp som
våld, motstånd eller samtycke, och det är inte helt utan influenser utifrån
samhället som en sådan bedömning görs. Objektivitet är något som
förespråkas och krävs från domaren men om det ser ut så i verkligheten är
något man kan ifrågasätta. Domaren är en människa som lever ute i
samhället som alla vi andra och tar in intryck från det han eller hon läser
eller hör i sitt vardagsliv och skapar sig en uppfattning om saker och ting
precis som alla andra. Det är dennes skyldighet och uppgift att bortse från
detta och vara professionell när han eller hon befinner sig i rättssalen men
det finns ingen garanti för att det sker. Vid brott som våldtäkt kan domarens
personliga inställning och åsikter ha väldigt stor betydelse för hur
bevisningen som finns tolkas då den ofta bygger på utsagor som är svåra att
verifiera. Det är en fråga om bedömning av tillförlitlighet i utsagan som
domaren skall göra och min åsikt är att den i vissa fall kan färgas av hur
domaren känner och tycker privat. Som jag skrev i inledningen är
våldtäktsbrottet ett brott som väcker känslor hos alla människor på ett eller
annat sätt, och säkert även hos en domare. Konstigt vore det annars. Men
sen är det som sagt en annan sak om han eller hon tar med sin inställning i
domstolen eller inte. Är det en domare som anser att kvinnor får skylla sig
själva om de blir våldtagna, för att uttrycka sig starkt, när de följer med
okända män hem till deras bostäder eller kanske tar med dem till sig, eller är
ute och går en mörk natt helt själv påverkar det kanske bedömningen av hur
utfallet i domen blir. Det kanske är en domare som anser att kvinnor är
svagare i samhället och behöver skyddas till varje pris, och att kvinnor inte
skulle kunna hitta på en sådan här sak om det inte var sant. Nu är det två
extremer som jag tagit upp för att belysa hur det kan se ut när domaren skall
göras sin trovärdighetsbedömning, men jag tror inte att någon av dem är
obefintliga. Mellantingen som inte ligger helt ute i kanterna är säkert inte
heller helt ovanliga och den som säger att domarens inställning till brottet
aldrig påverkar deras bedömning tror jag har fel. Min förhoppning och tro
på rättsamhället är att detta inte är vanligt förekommande men ändå är ett
problem som bör belysas och kanske arbetas med. Att gärningsmannens
63
handling under övergreppet är det som skall vara i fokus och inte kvinnans
eventuella beteende är för mig självklart, men jag säger inte att det kan
finnas tillfällen där även kvinnans eventuella delaktighet kan spela in. Och
andra sidan är det inte det som åtalet går ut på utan det är frågan om mannen
är skyldig till brott eller inte som står i fokus. Det spelar egentligen ingen
roll hur kvinnan vid tillfället agerat enligt min åsikt för det är ändå aldrig
rättfärdigat att våldta henne.
Att använda sig av DNA vid våldtäktsbrott är relativt vanligt förekommande
så länge det finns spår att ta. Det kan inte ensamt vara avgörande för en
fällande dom, men väl binda gärningsmannen till platsen eller bevisa att
sexuellt umgänge har ägt rum, vilket kan vara utmärkt vid ett förnekande.
Det finns ju som bekant de gärningsmän som förnekar att de ens träffat
personen som nu är målsäganden och då kan åklagaren använda detta som
ett bevis.
8.4.1 Utsagorna
Att en gärningsman erkänner en våldtäkt är vad jag tror och vet väldigt
ovanligt, utan de brukar förneka även efter fällande dom kommit.
Förnekelsen är ett sätt att skydda sig själv från andras fördomar och åsikter
om vilken typ av person han är som begått ett sådant brott och så länge man
förnekar kanske det finns en chans att medmänniskorna runtomkring tror att
man är oskyldig. Vem vill erkänna och stå för ett brott som han vet att det
kommer väcka känslor och avsky hos andra och i många fall leder till
uppsagt bekantskap. Att ett erkännande av en våldtäkt kan ha betydelse för
processen om det kommer är jag helt överens med, men tyvärr tror jag inte
det är något som de flesta domstolar får uppleva och därför inte spelar en
jättestor roll i denna diskussion.
Däremot är målsägandens utsaga av mycket stor betydelse i en rättegång
gällande våldtäkt då den kan ligga till grund för fällande dom. Enligt HD
skall utsagan vara alltigenom trovärdig i förening med vad som i övrigt
framkommit i fallet. HD har i ett antal domar slagit fast att det som utmärker
trovärdighet kan vara en lång och detaljrik berättelse, att den är
sammanhängande och klar, homogeniteten, rimlighet, konstant osv. Hur
domstolen i processen tar del av och bedömer dessa kriterier och dess
innehåll skulle jag gärna vilja vara med en gång och höra. Återigen är man
vid den punkten att domstolen består av människor som gör en bedömning
och det är trots allt dennes personliga bakgrund som kan och säkert spelar in
i många fall. Det som slagit mig många gånger och fått mig fundera på detta
är när jag läst domar och domslut och redogörelse för trovärdigheten
kommit till uttryck, är att de kan trots allt inte veta till 100% om det är en
korrekt tolkning och bedömning som görs. Det är absolut inte det att jag
säger att domstolarna dömer en massa oskyldiga på grund av detta men
risken finns alltid att de gör en felaktig bedömning. Denna utläggning skulle
kunna bli lång men som jag skrivit i avgränsningsdelen så är det inte här
fokus skall ligga. Jag vill ändå visa att det är en fråga som jag under mina år
i arbetslivet funderat över och som jag vet är ett omdebatterat ämne som inte
64
bör bortses från, och det vet jag att det inte görs. I många domslut, och även
de som jag har med i denna uppsats skriver domstolen att ”deras
bedömning” och ”deras inställning är” och det är just så det är. Det är deras
bedömning som sitter i rätten just den dagen, och det är inte säkert att andra
domare skulle göra samma bedömning. Sen förstår jag också att så kan man
inte hela tiden tänka för då vore det i stort sett omöjligt att döma någon
gärningsman där det är ord-mot-ord och inget annan form av bevisning
finns.
8.4.2 Gregow
En som är kritisk mot domstolens svåra uppgift att bedöma trovärdigheten
är Torkel Gregow som själv arbetat på HD. Han har i sin artikel gjort en
sammanställning av bedömningskriterierna vid bevisvärderingen gällande
sexualbrott och har en del åsikter om hur de skall beaktas. Min inställning
till Gregows artikel är att jag håller med honom i stora drag och anser att det
är bra argument han för fram. Jag kan även se i den praxis som jag tagit upp
att detta beaktas av domstolen vid deras bedömning och det görs på ett bra
sätt. En an de viktigaste kriterierna han har med anser jag vara det som tar
upp målsägandens personliga aspekter och hur bedömningen skall beakta
beteendet före, under och efter rättegången. Precis som Gregow säger
reagerar människor olika på övergrepp och man kan inte säga att det ena är
rätt eller fel eller dra slutsatser från det som ensamt påverkar utgången i
målet.
8.5 Vilken betydelse har stödbevisningen?
Som jag belyst under avsnittet om stödbevisning och vad det innebär finns
det ingen formell förklaring till vad det är eller något formellt krav på att det
skall förekomma i sexualbrottsmål, men doktrinen är överens om att det
spelar en stor roll, och vissa drar det så långt som att HD fastställt ett krav
på dess existens om inga andra bevis finns. I NJA 1991 s. 83 tar HD upp
betydelsen av stödbevisning och menar att det i detta fall ger ett sådant stöd
för målsägandens utsaga att den kan anses som trovärdig och ligga till grund
för fällande dom. I domslutet tar de även upp kravet att det är ställt utom
rimligt tvivel att gärningsmannen är skyldig till det brott han anklagats för
och att målsägandet gett ett trovärdigt intryck, att det finns rimliga
förklaringar till varför hon inte minns alla detaljer, att det inte förekommer
felaktiga uppgifter, att hennes utsaga är lång och sammanhängande osv. I
NJA 2005 s. 712 blir den åtalade frikänd från våldtäktsanklagelsen på grund
av avsaknad av stödbevisnig, men fälld på övriga åtalspunkten med
hänvisning till att det finns stödbevisning gällande dem. Avsaknaden i
förening men vaghet i målsägandens utsaga gällande våldtäkten ledde enligt
HD till slutsatsen att det inte kunde vara ställt utom rimligt tvivel att den
åtalade gjort sig skyldig till våldtäkt. Även i denna dom tas de faktorer som
kan utmärka en trovärdig utsaga upp och beaktas. Min analys av dessa två
fall är att HD anser att stödbevisningen har en avgörande roll i de fall där
65
ord står mot ord, och är i allra högsta grad med i bedömningen om huruvida
målsägandens utsaga skall ligga till grund för bedömningen eller inte. Som
ett förtydligande på detta kom senare NJA 2009 s. 447 I och II där de
åtalade blev frikända i båda fallen då det inte fanns stödbevisning tillräckligt
som kunde belägga målsägandeutsagan. I fall I kom HD fram till att det
fanns starka skäl som talade för att målsäganden blivit utsatt för övergrepp
men det fanns andra oklarheter i hennes berättelse som gjorde att de inte
kunde se henne som fullt trovärdig. Det saknades även teknisk bevisning för
att belägga knivhotet, och de tillsammans gjorde att HD friade. I fall II kom
HD fram till att det fanns uppgifter som talade för att målsäganden hade
blivit utsatt för något obehagligt men det kunde inte tas som intäkt för att
hon utsatts för våldtäkt.
Kaldal och Lainpelto framhäver i sin artikel att det inte i NJA 2009 s. 447 I
och II framkommer något nytt principiellt uttalande gällande stödbevisning
och det kan jag till viss del hålla med om. Jag anser precis som de gör att
HD genom att ogilla åtalen påpekar vikten av stödbevisningens betydelse
för att kunna få en fällande dom när andra bevis saknas, och att de vill
fastställa ett krav på stödbevisning i dessa fall.
I fallet från HD med nummer B 2937-10 som kom i slutet av 2010 och är
det senaste på sexualbrottsområdet gällande bevisning, gjorde HD en ganska
kort beskrivning och analys enligt mig, men de tog dock upp de viktigaste
kriterierna för utsagan, och hur den skall bedömas. Eftersom den i detta
fallet inte var så utförlig som önskades så ansågs den inte kunna ligga till
grund för åtalet och bedömningen i övrigt. Inte heller vittnesmålen som
fanns och utgjorde stödbevisning ansåg HD vara tillräckligt och valde därför
att ogilla åtalet. Enligt min bedömning har HD här ännu en gång slagit fast
stödbevisningens betydelse för en fällande dom när målsägandens utsaga
inte kan anses tillräcklig och tar sig därmed friheten att bedöma värdet av de
vittnesmål och stödbevisning som finns. De slår som sagt inte bara fast att
det skall finnas stödbevisning, utan påtalar även vikten av att den är på ett
visst vis för att kunna beaktas. Frågan framöver hos de som på ett eller annat
sätt är engagerade i frågan är säkert hur de vill att stödbevisningen skall se
ut för att vara tillräcklig och hur det påverkar målsägandens möjligheter att
få upprättelse och få till stånd en fällande dom där ord står mot ord.
8.6 Mina personliga tankar om
stödbevisning och dess betydelse
Det som fångat mitt intresse och uppmärksamhet under studerandet av
stödbevisning är att det egentligen är frågan om ett vittnesmål från någon
annan person som bekräftar att målsäganden blivit utsatt för en våldtäkt.
Oftast är det en närstående som hon berättat för och det hon berättat är just
hennes egna upplevelser i egenskap av målsäganden i en rättegång gällande
våldtäkt. Att detta berättande kan vara ett stöd för trovärdigheten till utsagan
är jag tudelad till. Jag anser att det är bra att det kan ligga just som stöd men
är lite skeptisk till det ändå. I de flesta fall är det som jag sa en närstående
som hon berättat för och den är inte direkt objektiv i ärendet anser jag. Det
66
är klart att en mamma eller syster eller vad det nu är, är på sin närstående
sida om man får uttrycka sig så, och gärna berättar något som kan ge henne
ytterligare trovärdighet. HD har i och för sig uppmärksammat detta och har
säkert med det i sin bedömning av stödbevisningens innehåll och värde för
övrig utredning, men det är ändå en aspekt jag ville belysa lite kort.
Däremot är jag lite orolig för hur HD kommer utveckla sina krav på
stödbevisning efter domen i december med målnummer B2937-10 där det
fanns två vittnesmål som båda avvisades med hänvisning till att de inte var
tillräckligt precisisa. Nu kan man hamna i situationen att det finns
stödbevisning och att den åberopas eftersom HD gjort uttalanden att den
krävs, men sen avvisas i rätten. Å andra sidan är det bra tycker jag att HD
drar öronen åt sig lite mer i just denna typ av åtal där det står ord mot ord,
då det som jag tidigare tagit upp är oerhört svårt att göra en bedömning av
vem som talar sanning, och vad som egentligen hänt. Och som man säger;
hellre fria än fälla, men hur långt skall det dras är ju frågan.
Som jag kommit fram till vid studerandet av domarna från HovR över
Blekinge och Skåne från 2010 gällande våldtäkt mot vuxen i syfte att se
huruvida de beaktar förekomster av stödbevisning och hur den bedöms så
var det endast i ett fall som de tydligt formulerade detta och använde sig av
begreppet. Men det var alltså ingen som tog upp vikten av stödbevisningen i
sig utan fokuserade mer på egenskaper hos målsägandens berättelse och de
egenskaper som kan ligga till grund för trovärdighetsbedömningen. Varför
det är så kan jag inte svara på men jag kan spekulera. Egenskaperna är
fastställda i ett antal NJA-fall som jag också redovisat för i avsnitt 5.2.2, och
är i doktrin erkända och omtalade som ett instrument i bedömningen. De är
mer reella och något man kan ta på medan stödbevisning visst förekommer i
praxis men är inte formellt formulerat och spikat, och kravet uttalas inte helt
tydligt och klart. Som jag skrivit tidigare är åsikten om dess absoluthet skild
i doktrin och HD har som sagt inte direkt uttalat ett krav på det även om det
kan läsas mellan raderna. Detta gör att HovR kanske i större utsträckning
känner sig bekväma med att använda sig av egenskaperna hos målsägandens
utsaga än stödbevisnigen då den är lite mer osäker. De kanske väntar på
ytterligare förtydligande från HD innan de för in det som en självklarhet och
låter HD fatta de besluten så länge så behöver inte HovR ta den
diskussionen. Men det är en tanke jag har och inget som jag har några
ytterligare belägg för än min egen analys.
8.7 Avslutande ord
Avslutningsvis och som en sammanfattning vill jag säga att det varit svårt
att komma fram till någon absolut sanning gällande bevisföringen vid
våldtäktsbrott enligt 6 kap. 1§ BrB, precis som jag väntat mig. Det är i stort
omöjligt att säga vad som krävs för att förutspå vad som kommer bli en
fällande dom. Däremot finns det bra instrument i arbetet med bevisföringen
som domstolarna kan och skall rätta sig efter och som jag även kommit fram
till att de gör i den utsträckning som behövs för att upprätthålla
rättsäkerheten som den är avsedd att vara. Principerna om fri bevisföring
och fri bevisvärdering gör det öppet för åklagaren att framföra de bevis hon
67
eller han anser viktiga för målet. Att det finns många fall som saknar teknisk
och medicinsk bevisning just gällande våldtäkt gör inte det lättare för
bedömningen, men utsagorna och trovärdigheten på dem får istället spela en
stor och avgörande roll, vilket HD flera gånger slagit fast. De har även
påpekat vikten av stödbevisningen och hur den skall användas och tolkas.
Beroende på vem man frågar finns det till och med ett krav på att
stödbevisning skall finnas i de fall det är ord mot ord utan övriga bevis. Min
bedömning utifrån HD:s praxis är att stödbevisningen har en avgörande roll
och som jag sa ovan, jag kan till och med säga att den beroende på
omständigheterna krävs. Som jag kom fram till beaktar inte HovR den i den
utsträckning som kanske önskas, men vem vet, det kanske kommer det med
om HD kommer med ytterligare praxis och sätter ner foten hårdare. Det är
en spännande utveckling som jag gärna är med och ser hur den fortskrider.
68
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Proposition 2004/05:45, En ny sexualbrottslagstiftning
SOU 2001:14, Sexualbrotten. Ett ökat skydd för den sexuella integriteten
och angränsande frågor.
SOU 2010:71, Sexualbrottslagstiftningen – utvärderingen och
reformförslag.
Litteratur
Björkman J, Chamiran, Diesen, F Forssman, P Jonsson, Bevis- Värdering av
erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, Norstedts
juridik 1997.
Diesen Christian, Bevisprövning i brottmål, Norstedts juridik 2002
Ekelöf Per-Olof, Rättegång IV, Norstedts juridik 1993
Fitger Peter och Mellqvist Mikael, Domstolsprocessen en kommentar till
rättegångsbalken,
Norstedts juridik 2002
Lindell, Bengt, Eklund, Hans, Asp, Petter, Andersson, Torbjörn,
Straffprocessen, Iustus Förlag, Uppsala 2005
Holmqvist Lena, Leijonhufvud Madeleine, Träskman Per Ole, Wennberg
Suzanne, Brottsbalkskommentaren
del 1 (1-12 kap.) Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m.
2007
Schelin Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2007
Sutorius Helena och Kaldal Anna, Bevisprövning vid sexualbrott, Norstedts
juridik 2003
Stening Anders, Bevisvärde, Liber tryck Stockholm, 1975
Artiklar
Diesen Christian, Inga bevis för oskyldigt dömda, Juridisk Tidskrift vid
Stockholms Universitet 2006/07, häfte 1, sida 231-246
69
Gregow Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och
bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996 s 511
Kaldal Anna och Lainpelto Katrin, Nya sexualbrottsprejudikat?, Juridisk
Tidskrift vid Stockholms Universitet 2009/10, häfte 1, sida 95-103.
Svensson Bo, Felaktigt Dömda – några synpunkter med anledning av en
rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Juridisk Tidskrift vid Stockholms
Universitet 2006/07, häfte 2, sida 375-387.
Övrigt
Hradilova Selin Klara, Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre: utvecklingen
under åren 1995 – 2006, BRÅ rapport nr 2008:13
70
Rättsfallsförteckning
NJA 1980 s. 725
NJA 1982 s. 164
NJA 1988 s. 40
NJA 1991 s. 83
NJA 1992 s. 446
NJA 1996 s. 176
NJA 2005 s. 712
NJA 2009 s. 447 I och II
HD B 2937-10
Svea HovR B 3806-07
Hovrätten över Skåne och Blekinge
B 1945-09
B 2362-09
B 2672-09
B 3147-09
B 434-10
B 646-10
B 912-10
B 2182-10
71