Akademins nätverk av Ylva Hasselberg DEBATT, Tvärsnitt nr 4:2004 Nätverk och kluster är positiva utvecklingskrafter. Denna föreställning finns inbyggd i det forskningsläge som behandlar kunskaps- och informationssamhället. Men vad händer när man tar denna föreställning och gör forskningspolitik av den? Den här artikeln är ett försök att på grundval av författarens egen forskning skapa debatt kring förhållandet mellan nätverk och vetenskaplig utveckling. Nätverk skapar utveckling. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen har det sista decenniet allt större tyngd lagts vid teorier och modeller som utgår från påståendet att grupper eller förtätningar av aktörer med vissa egenskaper leder till förtätningar, kluster eller nätverk som ger upphov till utveckling. Forskning skapar också utveckling. FoU är en högt prioriterad verksamhet i samhället. Forskarna, särskilt inom naturvetenskapen, åtnjuter högt förtroende hos allmänheten. Den enda del av den statliga sektorn i Sverige som inte minskade personalmässigt under 1990-talets kris var universitetssektorn. Forsknings- och utbildningspolitik har hög status, samtidigt som detta politikområde i dag ligger närmare näringspolitiken än det någonsin gjort förr. Forskning ger upphov till innovation. Innovation ger tillväxt, och tillväxt måste vi ha, för att det svenska samhället ska fortsätta att fungera på ett tillfredsställande sätt. Forskning skapar alltså utveckling, och nätverk skapar utveckling. Nätverk inom forskningsområdet måste skapa väldigt mycket utveckling. Denna slutsats har redan dragits av svenska politiker, och leder just nu till särskilda satsningar på s.k. starka forskningsmiljöer hos vissa anslagsgivare. Om det finns förtätningar, kluster, inom forskningen som är särskilt produktiva, då måste de få ekonomiska resurser så att de kan fortsätta att blomstra. En annan aspekt av samma tänkande är en ständigt ökande betoningen på internationella kontakter. En forskargrupp utan internationella kontakter av någon dignitet riskerar att uppfattas som provinsiell och därmed av lägre vetenskaplig kvalitet ”Vetenskap Nätverk = sant” är alltså redan ett etablerat faktum. Det ger mig, i egenskap av nätverkforskare, lust att göra några elaka ifrågasättanden av den förenklade bild av vetenskapliga nätverk som ligger till grund för forskningspolitiken. Men låt oss först fundera en stund över det traditionella universitetet, och dess forskare. Vilka är de och vilka normer styr deras agerande? Gemensamt för forskarvärlden är en uppfattning om att forskning skiljer sig från andra aktiviteter som man kan hålla på med. För att ett vetenskapligt resultat ska vara giltigt krävs att man har följt etablerad praxis för vad som är god vetenskap. Därför gillar inte Normalforskaren när hennes 8-åriga dotter kommer hem och berättar att hon forskar i skolan. All faktainsamling är inte forskning. Postmoderna tankar om icke-existensen av vetenskapliga sanningar, eller sanningar över huvud taget, har inte mottagits väl i det svenska forskarsamhället. De allra flesta av oss bekänner sig till någon slags normalvetenskap, som vilar på föreställningen att resultat kan vara mer eller mindre riktiga, och alltså mer eller mindre godtagbara, beroende på vilka frågor, teorier, metoder och undersökningsobjekt som valts av forskaren. Forskarens val kräver argumentation och reflektion, och utsätts i idealfallet för hård granskning av kollegorna. Den här typen av vetenskapsutövning har också en överbyggnad, en slags ideologisk eller mytisk dimension, som vi kan kalla myten om den fria forskningen. Myten om den fria forskningen säger att forskning är en aktivitet som pågår frikopplad från övriga samhället. Dess kritiker säger att den fria forskningen aldrig har funnits, en utsaga som det kan förefalla som jag ger stöd här när jag använder begreppet myt. Andra kritiker säger att det är bäst att hålla forskningen i strama tyglar, om inte de enögda forskarna ska dra iväg och åstadkomma saker som atombomber och massutrotning i koncentrationsläger. Den fria forskningens försvarare talar dock om helt andra saker: om möjligheten att forska i botanik och latin fastän det inte uppfattas som tillväxtskapande, samt om forskarens rätt att själv välja teorier och metoder för sin forskning. Dialogen förefaller förvirrad. Myten om den fria forskningen är osann, om man med det menar att forskning pågår i en avskild sfär, en liten bubbla av vetenskaplighet. Samhället, och kanske ännu oftare staten, och vetenskapen interagerar, annars skulle vi inte med säkerhet ha vare sig atombomber, cellgifter eller nationalekonomi (som ju är läran om statens hushållning). Men myten om den fria forskningen är också något annat. Den innehåller påståendet att det vetenskapliga normsystemet är överordnat inom vetenskapen. Det är till och med överordnat vetenskapsutövarna. Inför det vetenskapliga normsystemet är vi alla lika, och vi är kollegor, inte chefer och underlydande. Om det alltså uppstår en konflikt mellan en professor och hans/hennes doktorand, som rör doktorandens vetenskapliga gärning, är doktoranden i sin fulla rätt att argumentera emot professorn, på vetenskapliga grunder. Professorn har inte rätt att utan vidare säga åt doktoranden ”vad han/hon ska göra/skriva”. Professorn kan komma med påpekanden om att doktorandens argument inte är tillräckligt bra, att beläggen inte räcker, peka på andra undersökningar som kommit fram till ett annat resultat, etc. Men professorn kan inte skriva doktoranden den vetenskapliga uppfattningen på näsan. Professorn kan inte ens hindra doktoranden från att disputera på sin ”ogrundade” tes, det har doktoranden nämligen lagstöd för att få göra, även om handledaren inte godkänt avhandlingen. (Om avhandlingen sedan blir godkänd är en annan sak.) Nu är detta ett konstruerat exempel, och var och en som satt sin fot inom akademin vet att det är mycket ovanligt att doktorander har uppfattningar som radikalt skiljer sig från deras handledares. I själva verket gör doktoranden ofta exakt som professorn säger. Men varför är det då så, om det finns ett normsystem som säger att doktoranden kan ha rätt? Jo, det kan förstås bero på en mängd faktorer, som exempelvis att de flesta doktorander inser att deras handledare har större erfarenhet än de själva, och alltså har större kompetens på området. Men framför allt beror det på att universitetet som organisation inte är en modern hierarki, som de flesta organisationer i vårt samhälle. Arbetsförmedlingen, Volvo, IKEA och Vinnova är alla hierarkier, organisationer som vuxit fram i och med det moderna samhället. Grunden för sådana organisationer är existensen av formella regelverk samt systemtillit, samhällets tilltro till dessa formella regelverk. Systemtillit och personlig tillit är ett begreppspar som myntats av den tyske sociologen Niklas Luhmann. En mängd regler och rutiner omger allt dessa organisationer gör. Det finns lagar, förordningar, garantisedlar, ångerveckor, arbetsrättsliga förhållanden, regleringsbrev, budgetar, internationella standarder, etc., som begränsar och kanaliserar organisationernas handlande, internt och i relation till omvärlden. Det finns också sanktioner, om en organisation skulle bryta mot regelverket. Omvärlden kan på grundval av detta förutse organisationernas handlande: man vet att garantin på en Volvobil täcker fabrikationsfel. Den som är chef i en sådan hierarki ansvarar för att regelverket följs. Universiteten är naturligtvis också omgärdade av sådana regler och institutioner. Men kärnan i universitet, den vetenskapliga verksamheten, följer inte denna logik. Den vetenskapliga verksamheten är organiserad enligt ett mycket äldre mönster; den är i grunden feodal, och bygger på personlig tillit. Vad innebär ett sådant påstående? Jo, det påståendet bygger på det förhållandet att relationen mellan vetenskapsutövarna är personlig. Mellan professorn/handledaren och doktoranden råder ett lärjungeförhållande, som inte stannar vid ett formellt anställningsförhållande. Att doktorander är anställda är för övrigt en nymodighet som inte ens nu alltid är en realitet. Förhållandet mellan en professor och doktorand bygger ofta på vetenskaplig samsyn och gemensamma vetenskapliga intressen. Doktoranden upptas som lärjunge, och involveras då i ett förhållande som liknar det traditionella förhållandet mästare gesäll, inom ramen för ett skråsystem. Mästaren delger gesällen alla sina yrkeshemligheter och överför, till stor del genom tyst kunskap, den hantverksskicklighet han eller hon besitter. I gengäld blir gesällen skyldig mästaren lojalitet. Gesällen blir också ofta förbunden att föra vidare ett vetenskapligt arv: förvalta en skolbildning, hävda de principer mästaren ansett vara viktiga, och engagera sig i de vetenskapliga strider mästaren påbörjat. På så sätt liknar ett universitetsämne ofta en karta över Europas furstehus under den tidigmoderna tiden. Den insatte vet vilka som vetenskapligt är släkt med varandra, vem som ligger i fejd med vem, och vilka stödtrupper, i form av lärjungar och före detta lärjungar, varje furstehus har resurser att mobilisera. Grunden är de ömsesidiga trohetsbanden mellan aktörerna. Akademins nätverk är enligt min uppfattning feodalism i dess mest särpräglade och konsekventa form. I ett sådant system finns egentligen ingen praktisk akademisk frihet. Friheten ligger i att välja den feodalherre som passar ens vetenskapssyn och intressen bäst. Den förtänksamme ser också till att förse sig med band till en feodalherre som är hyfsat liberal, samt har makt och resurser. En sådan feodalherre ger sina vasaller stor frihet, samtidigt som han eller hon har goda möjligheter att tillvarata deras intressen. I furstens/professorns roll ligger nämligen också att se till att lärjungarna får positioner inom vetenskapen eller inom andra viktiga områden. Ju fler vasaller man har lyckats plantera på olika ställen, och ju större deras lojalitet är, desto större blir furstehusets makt. Jag har hittat ett flertal empiriska belägg för att vetenskapen reproduceras på detta sätt i mina undersökningar av det samhällsvetenskapliga fältet under perioden 19201970. Ännu fler exempel finns att hämta i Håkan Gunneriussons avhandling om det historiska fältet. Den här organisationsformen är universitetet inte ensam om. Aspekter av feodalism finns på många ställen i samhället, framför allt inom grupper som i någon mening är professionella, och som ser på sin verksamhet som ett kall, och inte ett arbete. Sådana grupper drar inte gränsen mellan arbete och fritid, mellan privat och professionellt. De professionella relationerna blir privata. Professorn bjuder hem sina doktorander på te. Doktoranderna vaknar med sitt avhandlingsämne och somnar med det. Mellan hårt arbetande doktorander uppstår täta band, inte minst av det skälet att de delar såväl systemets avigsidor som dess belöningar: ungefär på samma sätt som för ett gäng lumparkompisar. Det här förhållandet intensifierar det personliga elementet i vetenskapen. När arbetet invaderar privatlivet äter nämligen den professionella identiteten upp resten av människan. Kvar blir forskaren, vars livsverk nu inskränkts till vetenskapen. När den vetenskapliga positionen eller uppfattningen hotas, blir forskaren personligt förbannad, och vetenskapliga tycken och motsättningar går i samma stund över gränsen och blir personliga motsättningar. Forskarens nätverk bygger på personligt förtroende, och personligt förtroende återskapas bara genom lojalitet, tjänster och gentjänster. Det kan tyckas som om de fenomen jag nu diskuterat ligger inom ramen för universitetets sociala organisation, och därmed inte påverkar vetenskapen i sig. Man kunde ha en hypotes om att vetenskapandet är en sak och positioneringen på det vetenskapliga fältet en annan. Så är inte fallet. De personliga relationerna uttrycks och återskapas också genom det medium som är det allra mest grundläggande vetenskapliga kommunikationsmetoden: referenssystemet. När vetenskapsmän belägger sina påståenden hänvisar de till tidigare forskning, och det gör de av flera skäl. Ett skäl är naturligtvis att styrka påståendet. Ett annat skäl är att göra texten transparent, d.v.s. att ge läsaren möjlighet att bedöma det riktiga i påståendet. Ett tredje skäl är att behovet av att redogöra för ursprunget till olika resultat, så att äran för ett visst resonemang tillfaller den som först fört detta resonemang. Referenskonventionerna innehåller i sig stora doser tillit, både systemtillit och personlig tillit. De är till för att vi ska kunna göra vetenskapliga framsteg utan att varje forskare behöver göra om varje undersökning som har gjorts tidigare. I stället väljer vi att lita på den tidigare forskningens resultat. Men, observera, vi litar inte lika mycket på allt vi läser. Vi hinner för övrigt inte ens läsa allt som är relevant inom vårt forskningsområde, utan tvingas tillämpa olika metoder för urval. När vi läser en text tillkommer dessutom alltid en tolkning av den texten, som kan vara mer eller mindre empatisk. Om vi väljer att uppfatta en text som nydanande eller som en alldeles obetydlig utveckling av ett redan förut välkänt faktum, ja, se det beror alldeles på. Här kommer vi till forskningsprocessens kärna; sanningssökandet sker inte i ett vakuum, utan i ett socialt sammanhang. Vetenskapens kärna är intersubjektivitet, som innebär att vi sinsemellan kommer överens om en standard för bra vetenskap. Intersubjektivitet präglar faktiskt hela forskningsprocessen, men den gör det i form av lokala attityder, snarare än i form av generellt omfattade värderingar, som är den betydelse intersubjektivitet handboksmässigt ges. Detta betyder i klartext att informationssökning, informationsbearbetning och textproduktion hela tiden påverkas av lokala värderingar. I stället för att beta av enorma databaser för att sätta sig in sitt avhandlingsämne läser den nyblivna doktoranden några böcker ”som handledaren rekommenderat”. Här begränsar alltså informationssökningen av handledarens beläsenhet och uppfattningar om vad som är bra vetenskap. På samma sätt är det med de andra leden i processen. När de sedan ska omsättas i egna fotnoter, kommer dessa att spegla den lokala miljöns ställningstaganden i olika frågor. Fotnoterna speglar det egna vetenskapliga nätverket. Ibland blir den lokala aspekten nästan löjligt tydlig, som när avhandlingar från Lund mest refererar tidigare arbeten från Lund, medan man i Uppsala av någon anledning mest notar till arbeten från Uppsala. Det kan förefalla som det som nu diskuterats är ett slags vetenskapens oskick, helt enkelt dålig vetenskap. Men det är ett alltför trubbigt och förenklat påstående. Snarare är det så att inga vetenskapliga sanningar kan skapas, kanske inte ens tänkas, utan en social kontext. Det som kan uppfattas som oskick, som ett slags ”Följa-John-mentalitet”, är faktiskt också det sätt på vilket vi lär oss forska. Det finns inget annat. Inga formaliserade rutiner, inga individuella studieplaner eller genomarbetade metodhandböcker har mig veterligen kunnat ersätta härmandet som metod för att lära sig forska. Referenssystemet, som för den invigde är som ett doftspår är för en hund, är dessutom ett av de mest raffinerade och sofistikerade språk som existerar, ett vetenskapens lingua franca som dessutom är sant demokratiskt. Man måste bara förhålla sig kritiskt till det, som en god vetenskapsman för övrigt alltid måste. Myten om den fria vetenskapen innehåller påståendet att det vetenskapliga normsystemet är överordnat andra normer, och det innehåller också påbuden: var kritisk! Var misstänksam! Var originell! Dessa normer skapar förutsättningar för god vetenskap och de skapar ett handlingsutrymme för individen i systemet. Det är den huvudsakliga uppgiften för myten om den fria vetenskapen, att vara en norm som ger individerna stöd att stå emot universitetets mest konsekventa feodala drag. Av detta skäl måste myten om den fria forskningen konstateras vara inte bara en myt utan också en myt med en viktig funktion. Vetenskaplig utveckling skapas genom att en balans upprätthålls mellan de i grunden feodala vetenskapliga nätverken, och den idealbild av den fria forskningen som tillskapats under det sena 1800-talet. Det senaste decenniet har myten om den fria forskningen stormats från många håll. Attacken har anförts av samhällsvetenskaplig forskning, nämligen författarna till de två verken The new production of knowledge och Rethinking science. Deras uppfattning är att den fria forskningen är en organisationsform på utdöende, som kommer att ersättas med ett annat sätt att organisera kunskapsproduktionen. I den nya modellen kommer vetenskapens normer att underordnas samhällets, och bli mer transparenta och påverkbara. Universiteten ska inte lägre kunna gömma sig bakom sina normer: de ska selas som goda arbetshästar framför tillväxtplogen. Politiker och forskningsbyråkrater över hela världen har med öppna armar tagit emot detta budskap. De omsätter det till politik i många olika former, av vilka de flesta har det gemensamt att de ifrågasätter akademins normsystem och organisation. En del av dessa beslut riktar in sig på det man vagt känner är ett kärnproblem om man vill förändra universiteten: det som kallas kollegialitet, och som är samma sak som det jag här kallat feodalism. Om man bara kunde införa en mer rationell styrning, lokalisera resurser på ett mer effektivt sätt, etc., så skulle samhället få ett större utbyte av sin insats. En icke förutsedd konsekvens är att de beslut som fattas tenderar att ha större påverkan på normen om den fria forskningen än på de akademiska nätverken. Kraven på självständighet och originalitet sjunker, (självständighet tar ju tid och riskerar därmed att vara mindre effektivt) men den feodala organisationen består. Idén om den nya kunskapsorganisationen har stor släktskap med andra idéer om det postindustriella samhället, det s.k. nätverks- , informations- eller kunskapssamhället. Den positiva värderingen av nätverk är gemensam för dessa idéer, liksom, om man ska vara elak, den ytterst naiva och ogenomtänkta uppfattningen om vad nätverk faktiskt är. Det är nämligen skillnad på medborgarskap och socialt kapital. Om man utgår från att nätverk och kluster skapar utveckling är det rimligt att ge pengar till framgångsrika feodalherrar, särskilt om de har goda kontakter med andra framgångsrika feodalherrar. Tanken är att när två ”feodalherrar” möts, då ska de lägga sina pannor i djupa veck och tänka: hmm, hur ska vi nu åstadkomma lite utveckling tillsammans? Problemet med resonemanget är, som varje historiker inser, att detta inte alls är vad som händer när två furstar och deras hov möts. Antingen blir det krig, eller så blir det äktenskapsallians. Ingetdera ger upphov till utveckling. Det ger bara upphov till ännu starkare polariseringar av makt på det akademiska fältet. Den som verkligen tänker fritt och kreativt är narren, och honom har ännu ingen politiker kommit på tanken att kasta några pengar efter. Han är knappt ens välkommen vid hovet: han är ju så svår att styra. REFERENSER Benner, M. (2001). Kontrovers och konsensus: vetenskap och politik i svenskt 1990-tal. Stockholm Nora, Institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER); Nya Doxa. Gibbons, M. (1994). The new production of knowledge: the dynamics of science and research in contemporary societies. London, Sage. Gunneriusson, H. (2002). Det historiska fältet: svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957. Uppsala, Acta Universitatis Upsaliensis: Studia Historica Upsaliensia 204. Hasselberg, Y. (2004). Eli och Arthur, Arthur och Eli : ett vetenskapssociologiskt perspektiv på ekonomisk historias födelse i Sverige, 1920-1940, i Opuscula Historica Upsaliensia 31. Nowotny, H., P. Scott, et al. (2001). Re-thinking science: knowledge and the public in an age of uncertainty. Cambridge, Polity Press. Nybom, T. (1989). Universitet och samhälle: om forskningspolitik och vetenskapens samhälleliga roll. Stockholm, Tiden. Segerstedt, T. T. (1966). Den akademiska gemenskapen: en sociologisk skiss. Uppsala; Stockholm. Waluszewski, A (2004). Försöker någon styra nätverk dör de, i Axess 2004: 3. Widmalm, S. (2001). Det öppna laboratoriet: Uppsalafysiken och dess nätverk 1853-1910. Stockholm, Atlantis.