Nr 1/ 2002 Årgång 114 - Allmänna Försvarsföreningen

Debattera på nätet!
Allmänna Försvarsföreningen, AFF,
fortsätter försöken med debatt på
Internet via hemsidan (www.aff.a.se).
Sök upp knappen DEBATT och tyck
till i aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Debattsidan är öppen
för alla, även icke-medlemmar i AFF.
Undvik anonyma bidrag, även om
publicering under signatur är tillåten.
Följ anvisningarna på hemsidan och det
formulär som finns för inläggen.
OBS! Högst 2000 nedslag eller tecken!
Vi ser gärna debatt kring artiklar och
synpunkter i Vårt Försvar. Du kan via
e-postadress abonnera på artiklar och
ämnen som dyker upp på hemsidan.
Intressanta inlägg refereras i kommande nummer av
Vårt Försvar.
FORTSATT DEBATTERAR VI EXEMPELVIS:
– De nya hoten
– Hur skall terrorismen bekämpas?
– Varifrån kommer ubåtarna?
– Kommer Sverige att bli NATO-medlem?
– Skall militären kunna hjälpa polisen att upprätthålla
lag och ordning?
ANMÄL E-POSTADRESS
Medlemmar i AFF och andra intresserade uppmanas att sända in aktuell
e-postadress (mail) för att nås av kallelser till debattkvällar och nya ämnen på
debattsidan. AFF:s e-postadress är [email protected]
ÅRSSTÄMMA
AFF årsstämma 2002 äger rum på Armémuseum
Riddargatan 13
(ingång Artillerigatan)
Torsdagen den 18 april kl. 18.30
Styrelsens förvaltningsberättelse och övriga ärenden som kan komma att upptas till
behandling finns tillgängliga på föreningens kansli från 1 april.
Efter stämman följer ett aktuellt föredrag.
2
VF 1/02
VÅRT FÖRSVAR
Vårt Försvar
Allmänna Försvarsföreningens tidskrift
Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar.
Utkommer med fyra nummer per år.
Ansvarig utgivare: Marianne af Malmborg
Redaktör: Bo Hugemark
Layout och sättning:
Ulf Hansson och Annette Hofvander
Redaktion och expedition:
Allmänna Försvarsföreningen, se nedan.
Redaktören personligen:
Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma
Tel/Fax: 08-87 15 78
E-post: [email protected]
Redaktionskommitté:
Redaktör Olof Santesson, ordförande
Generalsekr. Ulf Rubarth, AFF
Överstelöjtnant Rolf Lindén, AFF K
Infodirektör Svante Werger, ÖCB
Avdelningsdirektör Martin Arkel, SPF
Överstelöjtnant Göran Bäck, FHS
Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS
Förste forskare Niklas Granholm, FOI
Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan.
För åsikter framförda i övrigt redaktionellt
material svarar respektive författare.
Prenumeration: 200 kr/helår
Lösnummer: (beställs hos expeditionen)
Annonser: Redaktionen
Annonspriser:
Helsida: 4.800 kr Halvsida:
3.000 kr
Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr
Nr 1 2002 Årgång 113
INNEHÅLL:
Ledare:
Kris i Försvarsmakten?
4
Porträttet:
Erik Lidén: Marinens nye generalinspektör
5
Litteratur:
Olof Santesson: Ubåtstankar utan slut
6
Reportage:
Erik Lidén: Åter till Polen efter 300 år
10
Eino Tubin: Vad har Norge gjort för ont?
Olof Santesson: USA i 2000-talets krig
Clive Jones: Öga för öga leder till blindhet
11
12
16
Referat
Olof Santesson: Finland, Sverige och säkerheten
18
Kjell Nordström: Homeland Security
21
Referat:
Fyrfärg:
Helsida: 9.300 kr Halvsida:
7.500 kr
Kvartsida: 6.500 kr
Tryck: Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona
Bo Hugemark: Ryska gåtor
23
Nils-Eric Sandberg: Tänk om USA flyttar från Europa
24
ISSN 0042–2800
ALLMÄNNA FÖRSVARSFÖRENINGEN
Grundad 1890
Föreningens ändamål är att skapa insikt om
Sveriges säkerhetsproblem och om behovet av
ett starkt totalförsvar till tryggande av vår
frihet och fred (AFF:s stadgar § 1).
Ordförande: Marianne af Malmborg
Referat
Vice ordförande: Bernt Östh
Generalsekreterare: Ulf Rubarth
Per Sjöswärd: Samarbete militär/polis, varför inte?
Expedition:
Tel/Fax: 08-667 22 53
Postadress: Teatergatan 3, 5 tr
111 48 Stockholm
Bankgiro: 482 8885
Postgiro 127 11-8
E-post: [email protected]
Hemsida: http://www.aff.a.se
Allmänna Försvarsföreningen vill verka för en
försvarsdebatt med god spridning. Publicering av
artiklar införda i ”Vårt Försvar” medges med
angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas
med respektive författare.
Bo Hugemark: Världen tränger sig på
26
Litteratur
Bengt Selander: ”Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire” 29
Debatt
31
Omslaget:
Förarlösa flygplan för spaning men även för stridsuppdrag.
Precisionsbombning från hög höjd. Transportplan som byggts om till ”gunships”
för markunderstöd. Helikopterlandsatta elitförband. Tidsbegränsade uppdrag,
därefter snabb embarkering. Det är några av de drag vi sett i den amerikanska
krigföringen i Afghanistan. Blir det framtidens modell? Och hur påverkas
Sveriges säkerhetspolitik och försvar?
Foto: U.S. Air Force
Nästa nummer, 2/02, utkommer i slutet av maj.
Manusstopp 17 april.
VF 1/02
3
Ledare:
Kris i Försvarsmakten?
”Vi har kommit en bit på
väg, men många utmaningar
står framför oss”. Så
sammanfattade ÖB nuläget
på Folk och Försvars
konferens i Sälen.
Försvarsministern för sin del
skådade in i framtiden och
sade att han inte var ”orolig
den dagen jag skall titta i
backspegeln och försvara
dagens försvarspolitik.”
Två veckor senare kom en kraftfull
utmaning och försvarsministern fick
tillfälle att försvara den förda försvarspolitiken. Tio officerare, ledamöter i
Kungl Krigsvetenskapsakademiens
avdelning I (lantkrigsvetenskap), de
flesta överstar och chefer för utbildningsenheter, anförda av generallöjtnanten Gustaf Welin, presenterade en
kommande skrift genom en debattartikel i Dagens Nyheter. De ställer sig
helt bakom den ”ominriktning” av
Försvarsmakten som statsmakterna
beslutat men hävdar att själva övergångsfasen inte har lyckats. Det har
inte blivit några pengar över till att
utbilda chefer och trupp för att man
skall nå de uppsatta målen. Beredskapssystemet är omodernt, inte
minst sett mot nya hot. ”Något radikalt behöver därför göras för att verkligen genomföra den nödvändiga reformeringen av försvaret och ge det
svenska folket det försvar det behöver
och betalar för.”
Författarna tittar i backspegeln redan i dag, inte för att nostalgiskt se på
det gamla försvaret utan för att finna
orsakerna till dagsläget och pekar bl a
på de stora materielköp som gjordes
vid slutet av det kalla kriget och på ett
dåligt beslutsunderlag till det senaste
4
Är det kris i Försvarsmakten eller är
allt på god väg? Det förvisso svårt att
bedöma för en utomstående. Men på
en punkt är det uppenbarligen kris: i
förhållandet mellan å ena sidan den
högsta politiska och militära ledningen och å andra sidan chefer som har
att genomföra försvarsreformens intentioner och utbilda förbanden.
Man kan heller inte ifrågasätta deras
beskrivning av förvirring och modlöshet i organisationen. En förtroendeklyfta som, hävdar de, beror på att
den högsta ledningen inte förmått ge
en vision av vad försvaret skall användas till, ej heller en genomtänkt idé
om hur ominriktningen skall gå till.
Förvisso har utvecklingen under
2000-talets sista decennium gått hisnande fort. En ny världspolitisk situation, hotbildens erodering, en svindlande serie av nya beslut innebärande
drastiska nedskärningar. Hoppfulla tirader om att nu skulle det äntligen bli
ett försvar i balans och arbetsro. Nya
svarta hål, nya nedskärningsbeslut
och besparingspaket.
Det är naturligtvis en näst intill
omänsklig uppgift att i denna omställningsprocess göra allt rätt, att utnyttja mänskliga, materiella och finansiella resurser optimalt och att hålla Försvarsmakt och allmänhet informerad om vad saken gäller. Desto viktigare är det att tillåta och uppmuntra
en fri debatt, att vidgå alla misstag, att
utnyttja de fonder av kunskap, kreativitet och god vilja som finns inom
organisationen.
Till detta kommer också granskare
och kritiker som tillhör en demokrati.”
Det var uppenbarligen endast en
läpparnas bekännelse. Utspelet möts
med påtaglig irritation, problemen
förnekas, och försvarsministern antyder bristande ledarskap hos förbandscheferna. Vissa av hans hejdukar ger
sig på att kräva stopp i befordran för
de förmätna kritikerna.
Man kan invända att kritikerna
inte gillar läget. Att man får göra sin
röst hörd innan beslut fattats men sedan lojalt måste följa det. ”Kritik är
OK men det vore betydligt bättre om
den kom under förberedelserna av
försvarsbesluten”, sade försvarsministern till VF:s reporter. (se sid. 10 i
detta nummer). Det är inget hållbart
argument. Artikelförfattarna har inte
vänt sig mot det beslut som fattats; de
ställer uttryckligen upp på reformernas mål. Vad de gör är att slå larm när
de inser att målen inte nås. Att så
skulle bli fallet var kanske inte helt
tydligt när beslutet fattades. För övrigt har flera av dem har tidigare varnat för vad som kan hända men upplevt att ingen lyssnat till dem. 1999
skrev arméns samtliga 52 förbands-,
skol- och fochefer ett brev till ÖB i
saken.
Ingen skall tro att vi nu nått vägs
ände i reformeringen av försvaret, att
kartan är färdigritad. Förändringar i
världsläge och säkerhetspolitik, nya
hot, ny teknik kommer hela tiden att
kräva största flexibilitet i tänkande
och planerande. Processen blir omöjlig, om ledningen inte är beredd att
lyssna till dem som har möjlighet att
jämföra kartan med terrängen.
Försvarsministern sade i Sälen: ”Jag
känner mig ganska trygg med de verktyg vi har av kontrollstationer, anpassningsmetoder och alla kunniga experter inom totalförsvarets alla grenar.
Om den högsta ledningen hellre vill
ha följsamma karriärsugna medelmåttor än självständigt tänkande officerare med civilkurage, då är försvaret
verkligen i kris.
försvarsbeslutet. Det är en helt annan
bild än den som försvarets högsta ledning presenterat.
VF 1/02
Porträttet
Erik Lidén:
Marinens nye
generalinspektör
Foto: Maria Tolinsson
Förnyelsen av Försvarsmakten innebär under några år en snabb omsättning av chefer på alla nivåer. När amiralen Torsten Lindh i höstas med pension lämnade posten som generalinspektör för Marinen, tillika chef för
det Marintaktiska kommandot,
MTK, i Berga på Södertörn, efterträddes han av 48-årige Jörgen Ericsson, som då under knappt två år hade
varit chef för 3. ytstridsflottiljen.
Ericsson utnämndes av regeringen till
konteramiral.
Jörgen Ericsson föddes den 25 november 1953 i Falun och fyller alltså
50 år i höst. Hans sjöofficerskarriär
slutar troligen inte på MTK utan högre befattningar lär vänta i Högkvarteret på Lidingövägen inom tre-fyra år.
Den utredning som överste 1 gr Björn
Andersson leder om försvargrenarnas
TK i Enköping, Uppsala och Berga
kan också illa kvickt förändra hela
ledningsorganisationen med nya stationeringar som följd.
Jörgen Ericsson började på Kungl
Sjökrigsskolan 1972, då placerad i
Näsby Park norr om Stockholm. Han
har genomgått traditionell skolutbildning med inriktning mot överste/
kommendörsbefattningar. Dessutom
har han tillbringat ett år vid US Naval
Command College 1994-95 i USA.
Så sent som år 2000 blev det Försvarshögskolans chefskurs på Solbacka i
Sörmland.
Bland de befattningar som amiralen hittills har haft i Försvarsmakten
märks tjänstgöring till sjöss på jagare,
torpedbåtar och robotbåtar. Han var
1990-92 flaggadjutant i Kustflottans
stab med ansvar för de operativa insatserna, till exempel ubåtsjakt. Han
har sysslat med beredskap och planeVF 1/02
Konteramiral Jörgen Ericsson samtalar med värnpliktiga på
Bohus kompani, Amf 4.
ring i gamla Försvarsstaben och i nya
Högkvarteret.
Som officer och chef är han uppskattad, med en beslutsamhet kombinerat med ansvar och humor i kontakten med underlydande. Under perioden 1993-2001 var han också adjutant hos Konungen, vilket lett till
en del utländska medaljer vid statsbesök och HM Konungens medalj i 8:e
storleken med serafimerordens band.
Jörgen Ericsson är ledamot i både
Kungl Örlogsmannasällskapet och
Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Hans stora fritidsintressen är utförsåkning och golf. Han är sedan 1981
gift med Malin, född Lennmor, och
har två barn, Caroline, 18 år, och Anders, 15 år.
– Att leda en krympande marin och
samtidigt bevaka att modern materiel
tillförs och ger utbildning och övningar är en grannlaga uppgift för
mig, säger Jörgen Ericsson, som håller
på att bli varm i kläderna ute på Berga, klassiska övningsvatten i många
decennier för den svenska örlogsflottan.
– Försvarets omstrukturering väcker
många frågor om uppgifter och innehåll. Just nu prioriteras internationell
tjänst i säkerhetspolitiken med riksdagens beslut som vägledande. Vi får se
hur det blir framöver med hotbilder
och världsutveckling, inte minst vet vi
väldigt lite om Rysslands framtida utveckling.
Erik Lidén är frilansjournalist
5
Litteratur
Olof Santesson:
Ubåtstankar utan slut
Ubåtsfrågan har åter kommit upp till ytan i debatten efter
Rolf Ekéus utredning och Ola Tunanders bok samt Lennart
Bodströms bok ”Mitt i stormen”. I förra Vårt Försvar nr 4/
2001 intervjuades kommendör Göran Frisk om sin syn på
Ekéus utredning utifrån sina erfarenheter av ubåtsjakt.
Här görs en genomgång och analys av de tre skrifterna.
I ubåtslarmens tid kunde allt hända.
Debatten gick i vida cirklar. Rätt
många visste säkert att Sovjetunionen
bedrev krig under vattnet mot oss. En
del av dem var samtidigt övertygade
om att våra regeringar efter den första
tidens protester ville undvika att behöva fortsätta att utmana en supermakt. Några slog fast att det i själva
verket var NATO som hemsökte oss.
Och en falang retade upp majoriteten
genom att hävda att det mesta, om
inte alltsammans, var hjärnspöken
och masspsykos. Med upptäckten av
minkarna i mitten av 1990-talet tyckte dock luften gå ur meningsutbytena,
trots tappra försök av en ifrågasättan-
de skara som Medborgargruppen.
Men icke. Nu är vi där igen med flera
nya inlägg.
Bröt Sverige mot ett supermaktsspel, där kränkningar var något som
man egentligen inte skulle bråka om?
Eller vann vårt land, trots bakslag i
jakten och hos opinionen, respekt på
att blåsa till strid mot intrång? Det är
inte bara för historiker och statsvetare
att fundera över. På ubåtsfrågan ges
inget slut.
Till ett uppflammande i spalterna
bidrog 2001 först förre utrikesministern Lennart Bodströms memoarer
Mitt i stormen, som visar att han fortfarande är bitter över hur han be-
Ubåtsjakt
Försvarets Bildbyrå/Peter Nilsson
6
handlades i pressen och politiken.
Han vidhåller att han bara ville slå fast
regeringens bedömning att det efter
Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden
1982 inte hade gått att nationalitetsbestämma någon kränkning. Senare
på hösten berättade Ola Tunander i
boken Hårsfjärden att en rad ubåtsincidenter berodde på amerikanska och
brittiska intrång. Och slutligen kom
av trycket ambassadören Rolf Ekéus’ i
november presenterade ubåtsutredning, Perspektiv på ubåtsfrågan, med
påpekandet att både Sovjetunionen
och NATO-länderna hade intressen
att tillvarata i svenska vatten.
Prestigenamn utan
forskningserfarenhet
Livligast står polemiken kring Ekéus
utredning. Åsiktsbytet har snabbt på
flera håll kommit att kallas för en högervänsterstrid med förre statsministern Carl Bildt i huvudrollen. De som
med olika argument kritiserar Ekéus
har stämplats som tidigare lierade
med Bildt och/eller deltagare i en moderat kampanj. Hans försvarare beskrivs i gengäld vara gamla kritiker av
Bildt.
Att en enmansutredning med begränsade kansliresurser och utan
tunga expertnamn skulle göra auktoritativt slut på den svenska ubåtskrisen var nog ett fåfängt hopp. Som
ledare av övervakningen av Iraks militära tillgångar och oskadliggörandet
av Saddam Husseins massförstörelsevapen blev visserligen Rolf Ekéus en
vårt lands internationellt mest kända
diplomater. Efter några år som Sveriges ambassadör i USA kom han hem
och blev, förutom att åta sig nya nationella och internationella uppdrag,
ordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI. Ett prestigenamn, med andra ord. Men han saknar erfarenhet av
forskning och traditionellt svenskt utredningsarbete. Det märks litet på stiVF 1/02
Litteratur
len. Utredarens egen person kommer
också fram i kommentarerna på ett
sätt man inte är van vid.
Senare i år ska Ekéus delge oss sin
uppfattning om svensk säkerhetspolitik efter 1969, det år då den breda
neutralitetspolitikkommissionen på
sin tid var beordrad att sätta en slutpunkt för granskningen av vårt lands
säkerhetspolitik under det kalla kriget. När den nya rapporten kommer
vore det, att döma av mottagandet av
ubåtsredovisningen, nog ett misstag
att tro att han skulle komma undan
med mindre kritik.
Kränkningarna belagda
Pedagogiskt har Ekéus utredning sina
förtjänster. Med den kronologiska
uppläggningen av incidenterna alltifrån 1980 (Utö) gör boken tjänst som
repetitionskurs och uppslagsbok. Han
gör sin indelning med egna namn.
Det är först ”Den formativa perioden” till och med Hårsfjärden 1982.
Nästa skede, efter 1983 års ubåtsskyddskommission, kallar utredaren
”Politisk konfrontation och fortsatta
kränkningar”. Efter 1987 års ÖB-rapport skriver han om en ”Omprövning
av ubåtsfrågan”, som varar fram till
och med Bildts brev till Boris Jeltsin
1994 och 1995 års ubåtskommission.
Viktiga passager, rapporter och skriftliga vittnesbörd redovisas utförligt.
Att diskutera huruvida ubåtskränkningar verkligen förekommit
har Ekéus inte sett som sin uppgift.
Den frågan anser han klarades av med
ubåtskommissionen. Och att Sverige
kränkts under vattnet åtminstone tio
gånger och troligen ett trettiotal gånger till borde vid det här laget ses som
belagt och kunna utmönstras ur varje
seriös debatt. Ekéus påminner om arvet från 1970-talets första relativa avspänning, då främmande ubåtar under vattnet skulle avvisas, inte skadas.
Utifrån den starten menar han att det
gjordes goda ansträngningar och ett
bra jobb för att hantera ubåtsproblemet, när det väl växte från 1980 och
framåt. Han anser att en främmande
ubåt troligen tilläts smita ut ur Hårsfjärden natten till den 14 oktober
1982, men hävdar att det berodde på
militär inkompetens. Han ser inget
VF 1/02
komprometterande i utfärdade eldförbud för minsprängning. Den marina analysgruppens arbete inger respekt, men här finner Ekéus att en
rimlighetsbedömning
saknades.
Gruppen borde ha varit försedd med
utrikes- och säkerhetspolitisk expertis,
lyder den borne diplomatens domslut.
gjorde fel genom att tillsätta den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen. Det ska ha lett till att denne själv
tappade kontrollen över ärendet. Därmed skulle statsministern ha uraktlåtit sina konstitutionella åtaganden,
rent av abdikerat från sitt ansvar enligt regeringsformen.
Hade Palme inget val?
Betygsättning av statsministrar
Starkare kritik riktas mot ubåtsskyddskommissionen, ledd av Sven
Andersson och med Carl Bildt som
viktig ledamot. Den gjorde enligt
Ekéus fel genom att välja ut och satsa
på ett av flera möjliga scenarier. Utifrån detta byggde den längs en indiciekedja upp den anklagelse mot Sovjetunionen som ledde till att statsminister Palme skickade en not till
Moskva. Det här är något som utredaren har funnit intellektuellt tveksamt.
Hans underkännande av bevisföringen och utpekandet av Sovjetunionen
sammanfaller med ubåtskommissionens 1995. Men man noterar att han
därtill kritiserar dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung för att ha gett
vilseledande besked om att signalspaning pekade mot Sovjetunionen. Det
skulle dröja flera år innan Försvarets
radioanstalt, FRA, klargjorde att någon sådan klargörande spaning inte
fanns.
Flera kritiker reagerar mot att
Ekéus som tjänsteman också har betygsatt landets statsministrar. Han
hade dock till uppgift att inte bara
redovisa och utvärdera hur Försvarsmakten och andra myndigheter hade
hanterat konstaterade kränkningar
och indikationer på kränkningar sedan början av 1980-talet. Utredningsuppdraget omfattade även regeringen.
I stort sett är han nöjd med samverkan mellan regeringen och Försvarsmakten, men finner likväl den förstnämnda väl passiv. Därmed är vi inne
på Ekéus’ två politiska bedömningar.
Hans kritik av omständigheterna
kring Bildts brev till Boris Jeltsin
1994 med anklagelser om ubåtskränkningar har, kanske egendomligt
nog, väckt föga debatt. Intresset har i
stället kommit att riktas mot 1982/83
och utredarens uppfattning att Palme
En utbredd uppfattning är att Palme
efter det offentliga fiaskot med ubåtsjakten i Hårsfjärden inte hade något
val än att se till att saken blev föremål
för en bred utredning. Vad som hände
från hösten 1982 till våren 1983 hör
ändå till gåtorna i svensk efterkrigspolitik. Hur kom det sig att statsministerns partivän, Sven Andersson, tydligen inte höll honom det minsta informerad om att kommissionen var i färd
med att utpeka Sovjetunionen som
den skyldiga parten? Varför försökte
Palme inte själv informera sig? Ett tillfälle till dialog borde ha kommit när
kommissionen i februari 1983 – två
månader innan den var färdig – föreslog regeringen att IKFN-bestämmelserna skulle skärpas så att eld kunde
öppnas mot inkräktare inomskärs
utan föregående varning. Och nog
kunde man inom regeringskansliet –
innan det var för sent – ha engagerat
sig i hur Försvarsmakten hanterade
vad som uppfattades som ett hot mot
Sverige.
Ja, var det då verkligen för sent i
och med att kommissionen presenterade sin anklagelseakt? Lennart Bodström berättar att han förgäves föreslog Palme att skjuta upp regeringens
reaktion åtminstone några dagar.
Kanske kunde det ha varit möjligt för
regeringen själv att i något slags mening ytterligare pröva ärendet inför
den utrikespolitiska hanteringen,
medan uppmärksamheten ute i landet
kunde ha svalnat litet. Ekéus är ju
mycket nöjd med att Ingvar Carlsson
överprövade ÖB:s rapport 1987. Den
gången valde regeringen efter en egen
utredning att inte följa ÖB i utpekandet av Sovjetunionen som skyldig till
nya kränkningar. Det är ändå en betydande skillnad mellan att gå emot en
parlamentarisk utredning, alternativt
fortsätta granskningen själv, och att
7
Litteratur
lägga en militär rapport med hemliga
data till handlingarna.
Vad vore då syftet med den förespråkade politiska rörelsefriheten?
Det låter onekligen som om Ekéus
rekommenderar ett sätt för lilla
Sverige att oavsett sakläget undvika
utmaningar av stora Sovjetunionen.
Alldeles oviktigt är inte huruvida Palme själv i stort sett trodde på kommissionens slutsats eller inte. I det senare
fallet skulle han ha anklagat Sovjetunionen mot bättre vetande. Hos Bodström får man dock intrycket att statsministern inte ifrågasatte supermaktens skuld. Han lär också muntligt ha
använt betydligt hårdare språk mot
ambassadören Pankin än vad som
stod i den diplomatiska noten till
Moskva. Här finns underlag för fortsatt debatt.
dragen i den svenska debatten. Är det
till sist endast frågan om ett slags logisk slutsats: eftersom inte alla konstaterade intrång har befunnits vara sovjetiska skulle något eller några av dem
kunna vara västliga? Efter slutförandet
av sitt första uppdrag har Ekéus ändå
synts vara tydligare i sin uppfattning
att mycket nog trots allt talar för att
konstaterade kränkningar måste läggas Sovjetunionen till last.
Värnlöst offer?
Utan direkt politiskt ansvar för hur
vår ubåtsjakt organiserades och fördes
befann sig utrikesministern 19821985, Lennart Bodström. Mitt i stormen ger en intressant bild av hur han
Kålsuparteori?
Den andra omgående omstridda
punkten i enmansutredningen gäller
dess fynd i dokumenten om en sovjetisk sökoperation öster om Bornholm, sedan U 137 hade satt sig på
grund i Gåsefjärden. Det skulle då
kunna tyda på att sovjetmarinen inte
visste var dess ubåt befann sig, med
andra ord att inträngningen inte var
avsiktlig. Ekéus drar dock inte den
slutsatsen rakt ut, och efter publiceringen av rapporten har han och hans
experter bemött kritik med att uttrycka sig försiktigare än i den tryckta
texten om rörelserna öster om Bornholm.
Den nya utredningen betonar mer
än sina föregångare det spända storpolitiska läget, även kring Östersjön,
under det så kallade andra kalla kriget
efter sovjetinmarschen i Afghanistan
1979. Ekéus tycker att man tidigare
alltför mycket har sett ubåtsverksamheten i ett bilateralt sken, som ett sovjetiskt hot riktat mot Sverige i krigsförberedande syfte. Hans konstaterande att både NATO och Warszawapakten kan ha haft intresse av att utforska vår skärgård och pröva svensk
försvarsförmåga verkar ändå väl teoretiskt. För kritiker har resonemanget
kommit att likna kålsuparteorin, kanske mer än vad utredaren insåg; han
har ju inte på länge varit särskilt in8
Lennart Bodström
hamnade i konflikter på UD, jagade
läckor och aldrig övervann motsättningar till sin andreman, Pierre Schori. Ubåtsfrågan berörs i fyra av arton
kapitel, men enligt Bodströms egen
utsago har somliga läst boken just för
dessas skull. Det är lätt att se varför.
Författaren hamnade i den värsta kris
som har drabbat en svensk utrikesminister under efterkrigstiden. De borgerliga partierna fick ogenomtänkt till
stånd ett misstroendevotum mot honom i riksdagen efter en famös middag på Dagens Nyheter i januari
1985.
Ännu mer än femton år senare är
Bodström starkt upprörd över vad
han vill kalla DN-affären. Han åberopar en uppsats av Lars Olof Lampers
på statsvetenskapliga institutionen vid
Stockholms universitet. Den slår fast
”med stor sannolikhet att Bodström
inte förnekat förekomsten av kränkningar utan endast förekomsten av
bevis på att dessa skulle vara ryska”.
Det skulle därmed vara en slutgiltig
dementi av vad majoriteten reportrar
vid middagen mindes och delvis i
samförstånd skrev. Men i sitt ursinne
nöjer sig inte Bodström med detta
utan tillskriver flera av journalisterna
politiska motiv och lågsinnad strävan
att åstadkomma affärer. Bodström är
över huvud taget frikostig med rykten
om motståndare och vedersakare såsom tillhörande ”Bildts nätverk”. I
boken framstår han som ett rätt värnlöst offer för medvetna misstolkningar av vad han sagt. Vad som inte framgår är i vilken grad han faktiskt gav
möjligheter till hugg på sig genom
(kanske studentikost) ironiska och ibland giftiga kommentarer kring de
svenska ubåtsmödorna.
Senare har Bodström anslutit sig
till Medborgargruppen, som med utförlig argumentation i boken Ubåtsfrågan 1999 underkände det mesta av
ubåtsjakten. Gruppen var bland annat
övertygad om att U 137 inte befann
sig på något spionföretag, och man
avvisade uppgifterna bottenspår och
miniubåtar i Hårsfjärden.
Imponerande faktamängd ...
Desto mer övertygad om förekomsten
av tämligen storskalig främmande
ubåtsframfart där är forskningsprofessorn Ola Tunander. Men i boken
Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget
mot Sverige anser han sig veta att
ubåtarna var västliga. Tesen lär få vidare spridning än de andra här aktuella ubåtstexterna. Tunanders minst
sagt spekulativa arbete ges nämligen
under innevarande år ut av Frank
Cass Publishers. Det är skrivet på engelska under originaltiteln The Secret
War Against Sweden. Deception and
Political Control.
Författarens påståenden bygger på
en bred och imponerande detaljerad
VF 1/02
Litteratur
undersökning. Den visar att Tunander har satt sig in i ubåtsmaterialet
som kanske ingen svensk utanför Försvarsmakten. Bland annat har han
lusläst de militära förbandens och stabernas krigsdagböcker och där funnit
mycket värt att gräva upp. Frågan är
då inte minst vilket bevisvärde man
kan tillmäta dessa anteckningar.
Krigsdagböcker är en ojämn företeelse, ibland skrivna i direkt samband
med vidtagna åtgärder och därmed
trovärdiga, ibland tillkomna i efterhand, pliktskyldigt och understundom försedda med värderingar som
inte nödvändigtvis pekar mot sanningen.
... och ostyrkta slutsatser
Hos Tunander får man likafullt leta
efter tecken på osäkerhet och öppenhet för andra tolkningar än de egna.
Förekomsten av en gulgrön vattenfläck vid minstationen Mälsten, något
som låter som hammarslag under vatten, en möjligen stympad bandinspelning, allt tolkar författaren som belägg för att en NATO-ubåt skadades
innan den gavs chansen att smita undan jakten på Hårsfjärden. Till stöd
för sina teser åberopar han en rad
samtal med utländska experter, dock i
allmänhet utan att identifiera sina sagesmän. Andra forskare lär inte kunna
vare sig verifiera eller falsifiera flertalet
uppgifter i Tunanders bok. Därmed
kan få tycka att förlaget Norstedts har
släppt fram en vetenskapligt övertygande och hållbar analys.
Regelrätt konspirationsroman
Hur som helst bör det sägas att Tunander skriver med bravur och karaktäristiskt gott humör. Problemet är till
en del att han gör som så många andra
polemiker och braständare. Han öppnar ofta försiktigt, återkommer till
samma fråga i allt fastare form för att
till sist förkunna det nyss antagna som
ett etablerat faktum.
Vad vi har framför oss är en regelrätt konspirationsroman. Sjabblet och
misslyckandet under ubåtsjakten i
Hårsfjärden tillskrivs inte inkompetens hos den militära ledningen. Inga
ingripanden förklaras som utslag av
chefers misstro, under i princip fred,
VF 1/02
Sjökortsskiss ur Tunanders bok utvisande hans tes om utsläppt ubåt.
mot ledningsförhållanden avsedda för
krig och mot minsystemen. Vad Tunander vill leda i bevis är att höga
militärer, med då nytillsatte försvarsstabschefen Bror Stefenson i spetsen,
under jakten ingrep med eldförbud
och annat för att rädda en NATOubåt eller flera från att sänkas. Namngivna officerare skulle ha varit fullt
medvetna om vad NATO hade för sig
men bakom ryggen på ÖB opererat
för att dölja västliga intrång. Vad Tunander anklagar dem för är rimligtvis
inget annat än landsförräderi. Och
det yttersta syftet? Det skulle ha varit
att undergräva regeringen Palme. Resonemanget ligger i linje med privatspanares funderingar om att Olof Palme skulle röjas ur vägen innan han
öppnade ett nytt kapitel i Sveriges relationer med Sovjetunionen.
Så knyts då i förlängningen våra
två största gåtor under 1980-talet
samman – ubåtarna och mordet på
statsministern. Det är nog lite för
mycket för de flesta i svensk säkerhetsdebatt att ge sig i kast med.
Olof Santesson har varit Dagens
Nyheters utrikesredaktör
Lennart Bodström: Mitt i stormen,
Hjalmarson & Högberg, Stockholm
2001. ISBN 91-89080-76-9.
Ola Tunander: Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige, Norstedts,
Stockholm 2001. ISBN 91-1301038-7.
Perspektiv på ubåtsfrågan. Hanteringen
av ubåtsfrågan politiskt och militärt,
SOU 2001: 85, Norstedts. ISBN 9138-21548-9. ISSN 0375-250X.
9
REPORTAGE
På väg till Strong Resolve 02:
Svenska stridsbåt 90 lastas i amerikanska
landstigningsfartyget USS Tortuga.
Försvarets Bildbyrå/Lennart Andersson
Erik Lidén:
Åter till Polen efter 300 år
Under stor medial uppmärksamhet
övar just nu 1 700 svenska befäl och
värnpliktiga vid en stor militär slutövning i norra Polen med totalt 26
000 deltagare från 20 länders försvarsmakter. Det är den hittills största PFF-övningen som äger rum 1-15
mars, döpt till Strong Resolve 02.
Försvarsminister Björn von Sydow inspekterade övningsförberedelserna på
Svea livgardes övningsfält i Kungsängen samma dag som generallöjtnant
Gustaf Welin och nio överstar i armén
öppet kritiserat gällande försvarsbeslut i Dagens Nyheter (5 februari).
Statsrådet var måttligt förtjust i
den bistra kritiken och deltog i bedömningen att det var ett Anjalaförbund i modern tid. (Det ursprungliga
10
aktualiserades av 113 officerare i Anjala vid Kymmene älv i Finland 1788
och var riktat mot Gustaf III och
kungens krigsförklaring mot Ryssland. 1789 greps många officerare och
en ledare avrättades, varvid upproret
kom av sig).
– Kritik är OK, men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten, sade försvarsministern. Nu måste vi fortsätta
uppbyggnaden av det nya försvaret
och visa vår internationella kompetens. Samverkan och militära samövningar inom Europa, utan svensk
NATO-anslutning, är mycket viktiga
för vår trovärdighet i en ny säkerhetspolitik.
De berörda överstar som fanns på
Svea livgarde denna regniga morgon,
när dessutom övning och förevisning
fungerade dåligt, höll en mycket låg
profil och tänkte måhända på sin
eventuellt avslutade militära karriär.
– Framtidens chefer med ÖB i spetsen utnämns under 2003, och det är
viktigt med en gemensam grundsyn.
Jag är medveten om att tjänstgöring
för överstar och generaler i Försvarsdepartementet har både positiva och
negativa inslag. Det positiva är att de
politiska tankarna, utredningar och
synpunkter förflyttas till Högkvarteret, som får möjlighet att penetrera
och diskutera. Negativt är uppfattningen att de högsta militära tjänsterna reserveras för dem som har varit
vid Gustav Adolfs torg och att de på
något sätt skulle vara kommenderade
av mig och mina medarbetare. Så är
VF 1/02
Erik Lidén är frilansjournalist
VF 1/02
Eino Tubin:
Vad har
Norge
gjort för
ont?
Foto: Bo Hugemark
det inte! konstaterade Björn von Sydow bistert.
När nu svensk trupp för första
gången sedan 1700-talet idkar krigföring på polsk mark kan det vara på sin
plats att påminna om de styrkor,
främst infanteri och kavalleri, som
med hjälp av tusentals hästar härjade i
Europa fram till 1815, då Wienfreden
slöts.
I dag landstiger 2000-talets moderna pansrade förband i Polen för
Resolve 02 samtidigt som personalen
till stor del flygs in med Hercules från
flygbaser i Sverige. De 1 700 övade
med svensk nationalitet kan i dagens
krympande försvar imponera, men
tyvärr är 1 700 befäl och värnpliktiga
bara vad ett stort infanteriregemente
satte upp vid slutövningar så sent som
i början av 1990-talet. Det glöms lätt
bort liksom att de stora Försvarsmaktsövningarna på 1980-talet samlade upp till 25 000 övade som tilltransporterades genom hela Sverige
till aktuellt övningsområde, Skåne likaväl som Bodenområdet.
Till Polen transporteras stabsenheter från I 5 i Östersund, skyttekompanier med stridsfordon 90 från P 18 i
Visby och I 1 i Kungsängen och spaningsförband från K 3 i Karlsborg.
Från Vaxholm via Göteborg kommer
Amf 1, och några Viggen med en baspluton flygs över av Flygvapnet.
Inte ens FN-förbanden i Kongo
1960-63 mönstrade 1 700 befäl och
soldater, så genom Resolve 2 är detta
den hittills största svenska representationen vid en militärövning i fredstid
på främmande mark. Erfarenheterna
kommer att noggrant studeras och
användas vid ännu större samverkansövningar utanför riket. NATO-högkvarteret i Bryssel följer också med
intresse Strong Resolve 02 och har ställt
stabsövningsmoduler till det övade
befälets förfogande, till och med ända
borta i USA.
Vårt Försvars utsände kan konstatera att den egna grundutbildningen
1963 i Skåne har föga likhet med dagens tekniska försvar. Det har hänt
mycket under 40 år, inte bara i försvaret utan i hela samhällsutvecklingen.
En gång vapenbröder i Unionen.
Men nu ...?
När det gäller den svenska utrikespolitiken är det bara att tacka och ta
emot för den som alltid menat att
Sverige rätta plats är bland de västerländska demokratierna.
På kort tid har Göran Persson och
hans regering gjort rent hus med neutralism och kålsuperi och förskaffat
Palestinasjalarna till den bakre garderoben. Föredömligt snabbt solidariserade sig statsministern med USA efter
angreppet mot vårt gemensamma västerländska öppna och fria samhälle
den 11 september. Stödet till Baltikum har varit otvetydigt när det gäller
att slå vakt om dessa länders rätt till
eget säkerhetspolitiskt vägval, oavsett
vad ryssarna kan tycka.
Därför måste man vara snäll när
man läser utrikesminister Anna Lindhs tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Där står allt vad man kan
önska: beslutsamhet att möta terroristhotet gemensamt, stöd till Estland,
Lettland och Litauen i deras strävan
att bli medlemmar i både EU och
NATO, stöd för det amerikanska engagemanget för säkerheten i norra Europa osv.
Men det kliar i fingrarna, när man
läser vad Anna Lindh har att säga om
den svenska säkerhetspolitiken. ”Den
militära alliansfriheten ... ger oss
största möjliga handlingsfrihet. Som
alliansfria fattar vi i varje läge själva
beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten
att förklara oss neutrala i händelse av
väpnad konflikt...”
Men när ska Sverige vara neutralt?
Några rader längre ner utesluter utrikesministern våra partners i EU: ”det
är ... svårt att föreställa sig att Sverige
skulle förklara sig neutralt i händelse
av ett angrepp på något av de länder
som är, eller som kort står inför att bli,
medlemmar i unionen.” Av talet i övrigt är det tydligt att hon med de sista
orden menar Baltikum och Polen.
Skälet till att vi ska fortsätta att
vara militärt alliansfria är alltså – enligt uteslutningsmetoden – att vi behöver handlingsfrihet att förklara oss
neutrala vid ett angrepp på Norge,
som ju inte är med i EU.
Redan i förra årets Folk och Försvarstal fick vårt västra grannland en
indirekt känga av Anna Lindh. Hon
sade då att den militära alliansfriheten
var en tillgång som gav oss möjlighet
att ”med kraft och trovärdighet vara
pådrivande i nedrustningsfrågor” och
att Sveriges trovärdighet i nedrustningsfrågor ”till och med ökat genom
medlemskapet (i EU)”. Med liknande
slutledning innebar det att Norge genom sitt NATO-medlemskap saknade kraft och trovärdighet, men skulle
kunna vinna det genom att gå med i
EU.
Snytingar två år i rad. Vad har utrikesministern mot Norge?
Eino Tubin är frilansskribent bosatt i
Turkiet
11
Foto: Helene C. Stikkel
Tydligt vem som leder kriget: Försvarsminister Rumsfeld svarar på journalisternas frågor, general Myers står bredvid.
Olof Santesson:
USA i 2000-talets krig
I Afghanistan har vi sett hur en supermakt strider. Kampen mot talibanerna respektive al-Qaida utkämpades både från luften och på marken.
Men operation Enduring Freedom
blev inte ett krig där amerikanerna
utnyttjade mer än bråkdelen av sina
markstridsförband, åtminstone inte
före de strider som utbröt i början av
mars i år. Utvecklingen av modern
krigföringsförmåga har tagit sig nya
former, som regeringar och bedömare världen över behöver dra slutsatser
av. Att den snabbt har lett till intern
debatt inom USA:s säkerhetspolitiska etablissemang är uppenbart.
12
Först då lydnadsförhållandena. Mer
än kanske någon gång tidigare har vi
fått supermaktens konstitutionella
ordning illustrerad. Orderkedjan i
USA går från presidenten, som landets överbefälhavare, via den civile
försvarsministern ned till den militäre
befälhavare som har att leda själva
striden. Ett system som vi saknar motsvarighet till i Sverige.
Rumsfelds krig
Hur ledning utåt utövas, framför allt i
förhållande till massmedierna, har
kommit att anses allt viktigare, med
tanke på en regerings behov att ha
opinionen med sig. Under Kuwaitkriget såg världen dock inte mycket av
den dåvarande försvarsministern Richard Cheney – i dag vicepresident och
i början allmänt betraktad som den
nya Bushadministrationens starke
man. I Washington 1990/1991 var
det general Colin Powell som intog en
ledande roll i sin egenskap av ordförande för Joint Chiefs of Staff, de förenade stabscheferna (för armén, flottan, flyget och marinkåren). Det var
lätt att uppfatta honom som förman
åt Norman Schwarzkopf, befälhavare
för den stora USA-ledda styrkan mot
Iraks Saddam Hussein. Powell tycktes
VF 1/02
verkligen vara det som han hos oss
ofta felaktigt kallas – USA:s ÖB.
I Afghanistan var det de första månaderna av amerikansk krigföring desto tydligare hur chefskapet utnyttjades. Med snart sagt dagliga framträdanden vid presskonferenser i Pentagon underströk försvarsminister Donald Rumsfeld sitt faktiska ledarskap.
Det skedde till den grad att många
började tala om ”Rumsfelds krig”.
Den nye ordföranden för Joint Chiefs
of Staff, generalen Richard Myers,
stod oftast bara vid hans sida som presidentens och administrationens
främste militäre rådgivare.
Kritik från självkorade experter
Försvarsmaktens operationer leddes
från första stund av befälhavaren för
Central Command, Tommy Franks,
som således hade samma uppgift och
befogenheter som Schwarzkopf tio år
tidigare. Nytt denna gång var att underrättelseorganisationen CIA aktivt
deltog i krigföringen. På rent militärt
håll var det i alla fall Franks som lade
upp operationerna, och hans stab bestämde målen för de amerikanska
flyganfallen. Endast vid något enstaka
tillfälle under dagliga samråd motsatte sig Pentagon bombningsbeslut av
hänsyn till risken för civila skador.
I dessa de hittills mest hemliga militära operationerna i USA:s historia
dröjde det innan ens amerikanska
massmedier insåg vilken nyckelroll en
okänd general, från början artillerist,
hade. Franks sökte ingalunda rampljuset som Schwarzkopf hade gjort.
Efter någon månads strider, innan
framgångarna kom och talibanerna
drevs bort, hördes också kritik mot
Franks. Medierna citerade självkorade
anonyma experter som ansåg att
Frank saknade fantasi och djärvhet
som härförare. Några beklagade att
han hade hunnit ersätta sin föregångare, den färgstarke marinkårsgeneralen Anthony Zinni. Denne ansågs ha
handlag med muslimer, och mycket
riktigt har han fått pröva lyckan som
president Bushs representant i krisen
Israel-PLO.
Problematisk fjärrstyrning
Även sedan amerikanerna och deras
VF 1/02
Operationen
leddes av general
Franks från
Florida.
Foto: R. D. Ward
bundsförvanter i Norra Alliansen
hade fått övertaget i Afghanistan påpekade några kritiker att Franks hade
blivit kvar i sitt högkvarter i Tampa,
Florida, i stället för att som Schwarzkopf ta befälet på krigsskådeplatsen.
Säkert var det klokt av Franks att inte
dra in med stort stabsfölje i Afghanistans närhet, exempelvis i Saudiarabien,
med tanke på vilka antiamerikanska
stämningar en sådan massiv närvaro
kunde utlösa. Helt problemfri kan
dock inte Franks fjärrstyrning ha varit. Bland annat hävdades det att hans
stab flera gånger ingrep och i sista
stund stoppade planerade insatser
mot identifierade mål. Särskilt riktades kritik mot den kommendör i flottan som var generalens juridiske rådgivare (JAG för dem av er som på
söndagskvällarna har sett TV 3:s ”På
heder och samvete”). Ett faktum, måhända inte utan samband med kritiken och de praktiska problemen, är
dock att strax före jul generallöjtnanten Paul Mikolashek skickades till en
framskjuten ledningsplats på militärbasen Camp Doha i Kuwait City.
Hög precision
Vad det gäller den amerikanska krigföringen i stort så har massmedierna
tämligen detaljerat beskrivit hur agerandet tagit nya tekniska språng. Under Kuwaitkriget var endast en mindre del av fällda bomber avancerade,
”pricksäkra” vapen. I Afghanistan förhåller det sig precis tvärtom. Den
övervägande delen bomber och missiler har varit precisionsstyrda. Små
amerikanska förband landsatta på
marken har medverkat till att styra in
vapnen mot upptäckta mål. Antalet
civila offer har på detta sätt kunnat
hållas någorlunda nere, även om vi
inte får blunda för de lidanden som
har drabbat värnlösa människor. En
vecka i oktober fanns i hela stridsområdet endast Team 555 om tiotalet soldater plus ytterligare en enhet. I samspelet med CAOC Combined Air
Operations Center i Prince Sultan Air
Base utanför Riyad i Saudiarabien
skapade man sina egna regler, ROE
(Rules of Engagement). Oklokt nog
försökte Pentagon länge förneka ”felskjutningar”.
Ett särskilt allvarligt problem är att
en myckenhet oexploderad ammunition, särskilt från amerikanska klusterbomber, har förvärrat läget för dem
som försöker röja Afghanistan från
minor, dessa spår av decenniers krig i
det arma landet.
Behövs armén?
För första gången har USA också använt förarlösa flygplan inte bara för
underrättelser och spaning utan för
direkta vapeninsatser. Det tycks ha varit CIA som tog initiativet till att sätta
in plan av typen UCAV (Unmanned
Combat Aerial Vehicle), kända som
”Predators”, i strid. Systemet hade
dessförinnan knappt hunnit börja utprövas. Från hangarfartygsgrupper
och framskjutna baser, som Diego
Garcia i Indiska Oceanen, behärskade
i övrigt amerikanskt flyg totalt luftrummet. Inga bärbara missiler har
13
Foto: Tech. Sgt. Scott Reed
Tämligen små styrkor
Ett förarlöst flygplan av typen RQ-1 Predator klargörs för spaningsuppdrag
över Afghanistan.
tydligen utgjort något hot mot USAflyget. Stamkrigare har fått amerikansk utrustning luftvägen, bland annat sadlar för beridna anti-talibaner.
Totalt uppges USA ha utnyttjat
mindre än två tjog bombplan i kriget
mot al-Qaida. Det räckte således med
jämförelsevis begränsade flyginsatser i
kombination med Norra Alliansens
av amerikanerna snabbt rustade trupper för att knäcka talibansk motståndskraft och driva al-Qaida på
flykten. Många drar slutsatsen att det
är så här USA hoppas föra 2000-talets
krig – med flyg och avståndsvapen –
medan andra får stå för de eventuellt
behövliga stora markinsatserna. Diskussionen har just börjat i USA: till
vad behövs dagens tio armédivisioner,
varav huvuddelen alltjämt stridsvagnstunga? Företrädare för armén
stördes också av att, medan stridshandlingar förekom rätt allmänt, det
framför allt var marinsoldater som vid
sidan av små specialförband landsattes
i Afghanistan, som om armén inte
hade egna resurser för den nya tidens
krigföring.
Special Forces liksom CIA:s små fältgrupper utnyttjades främst för stöd åt
Norra Alliansen, för spaning och för
inpekning mot flygets mål. Små elitförbands ökade roll har uppenbart
kommit för att stanna. Även mindre
länder får här försöka att hänga med.
Symtomatiskt var att Sverige skickade
insatsövade officerare ur SSG (Särskilda Skyddsgruppen) som bidrag till den
internationella fredsstyrka som har
etablerats i Afghanistan.
Vad har då USA tillgripit av ”traditionella” reguljära förband? Om vi
tar läget kring julen 2001, utgjordes
huvuddelen av den amerikanska
marktruppen i Afghanistan av marinsoldater i en styrka på knappt brigadstorlek. Brigadgeneralen James N
Nattis ledde då vad som kallades
”Task Force 58” (samma namn som ett
berömt amerikanskt hangarfartygsförband i striderna mot japanerna i
Stilla havet mot slutet av andra världskriget). Styrkan bestod av två bataljonsstridsgrupper, 15. och 26. Marine
Expeditionary Unit, rörliga och utrustade med lätta fordon och understödsvapen. Delar av styrkan deltog i
begränsade strider, men den hade givetvis inte till uppgift att ensam slutföra kriget mot talibanerna och Usama Bin Ladin. Efter jul återgick förbanden till sina fartyg, och det har
Det första flygangreppet
förbereds 7 oktober
2001. En 1000-kilos
bomb förs upp på
flygplansdäck på
hangarfartyget USS
Carl Vinson.
Foto: Petty Officer 1 st
Class Greg Messier, U.S.
Navy
14
VF 1/02
Flera krig på egen hand?
Den totala seger mot terrorister som
Bushadministrationen säger sig eftersträva har uppenbarligen långt ifrån
nåtts. På en lista omfattande tjugotvå
utpekade nyckelfigurer i al-Qaida saknades i början av februari uppgifter
om vart sexton av dem hade tagit vägen. Sedan dess har ytterligare några
överlämnat sig. Ödet för talibanernas
ledare mulla Omar var också okänt,
fast hela hans maktbas föreföll att ha
krossats.
Att framgång mot det talibanska
skräckväldet vunnits med flyg och en
så pass begränsad markinsats har ingett somliga amerikanska bedömare
hoppet om en snar och snarast smärtfri uppföljning mot Saddam Hussein.
Striderna i mars månad manar kanske
till viss försiktighet med slutsatserna.
Somliga har varnat för att ett krig mot
den irakiske diktatorn och hans gardestrupper vore något helt annat än
striderna i Afghanistan. Till dessa försiktiga bedömare hör Colin Powell, i
dag amerikansk utrikesminister och
en av arkitekterna bakom den vida
alliansen mot terrorns krafter.
Men en sak verkar tydlig. Amerikanerna vill föra själva kriget på egen
hand. De har dåliga erfarenheter av behovet att samarbeta inom NATO när
det gällde Kosovo. Vid ett möte i månadsskiftet januari/februari mellan amerikanska och europeiska säkerhetsexperter märktes också tydliga skillnader. Européerna har inte bara reagerat med bestörtning på den inledande behandlingen av fångar tagna under striderna i Afghanistan. Den gamla världen oroar sig
för vad amerikanerna ska göra härnäst,
En fånge förs till lägret
X-Ray på Kuba
Foto: U.S. Navy Photo
(Krigs)fångarna
USA:s fånghantering har väckt oro. En del bilder i samband med transporten av tagna motståndare och deras framkomst till Guantanamobasen tedde sig stötande, i varje fall i Europa. Huvor, ögonbindlar, handfängsel och fotbojor, burar – var det ett rimligt sätt att hantera
dessa människor? De hade tagits i strid. President George W Bush har ju själv sagt att det
pågår krig mot terroristerna. Då måste man väl
följa den internationella rättens bud om krigsfångar?
Folkrätten, uttryckt i den 3:e Genèvekonventionen och 1977 års tillägg (det senare inte
VF 1/02
ratificerat av USA), ställer förvisso krav
på hur krigsfångar ska behandlas. Vid
fångförhör behöver de inte upplysa om
mer än namn, nummer och grad. Enligt
konventionen mot tortyr får de inte
heller deporteras eller kränkas.
Rör det då sig om krigsfångar? En hel
del krav ställs också på de kombattanter
som ska skyddas av folkrätten. De måste
föra strid i enlighet med krigets lagar och sedvänjor. De ska stå under befäl av en person som
ansvarar för sina underlydande. De ska bära uniform med en distinkt symbol som kan urskiljas
på håll. De måste bära sina vapen öppet.
Utifrån dessa krav inser man att det strikt
rättsligt kan vara svårt att exempelvis hävda att
partisaner och gerillakrigare ska räknas som
krigsfångar. En annan sak är att en krigförande
stat ändå kan välja att behandla dem enligt gällande konvention som regelrätta krigsfångar för
att skydda sina egna soldater mot repressalier.
Uppfyller då alla talibaner alla uppräknade
krav? Knappast. Och al-Qaidas folk? Ingalunda, ty
Foto: U.S. Navy Photo
antytts att de därefter bland annat har
hållits i beredskap för en tänkbar antiterroristinsats i Somalia.
I Kandahar och basen Bagram avlöstes marinförbanden av enheter ur
101. luftburna (Air Assault) divisionen, och senare även 10. bergsdivisionen. Båda deltog med förband i marsstriderna. I februari fanns det enligt
officiella uppgifter 4 000 amerikanska
soldater i Afghanistan och ytterligare
några tusen fördelade på Pakistan,
Uzbekistan och Kirgizistan. Ett nytt
inslag var att 100-talet man ur specialstyrkorna samt cirka 500 andra amerikanska soldater i januari anlände till
Filippinerna för övningar, utbildningsstöd – och jakt på gerillarörelser
som anses sympatisera med al-Qaida.
På väg till nya krigshärdar?
Korpral från Marinkåren väntar
på att embarkera efter några
veckors uppdrag i Afghanistan.
men själva tycks dess företrädare ha de
mest vaga idéer om hur man borde gå
vidare. Kring Bushs utpekande av Irak,
Iran och Nordkorea i ”ondskans axel”
växlas skarpa ord över Atlanten.
En del skiljer alltjämt Europa och
USA åt, inte bara stridstekniskt.
Olof Santesson har varit Dagens
Nyheters utrikesredaktör
de står för motsatsen till folkrättsligt godtagbar krigföring. Uppenbart vill amerikanerna
också ha full rörelsefrihet att genomföra pressande förhör med uppspårade medlemmar av
en terroristorganisation utan att ta hänsyn till
deras status. Inte minst därför kallar de dem
för ”illegala kombattanter”.
Från USA har framhållits att flera av fångarna, åtminstone först, uppträdde hotfullt mot
väktarna och därför måste fängslas etcetera.
Avsikten tycks också vara att de, så snart det
anses möjligt, ska återföras till sina hemländer.
Det har varit oklart om USA ändå tänkt
följa internationell rätt? Men när så är fallet
gäller rimligtvis folkrättsregeln att en ”kompetent tribunal” måste avgöra en fånges status;
väl att märka individuellt, fall för fall. Här syftas
på en etablerad domstol med fulla juridiska
garantier.
En viktig sidofråga är här hur säkert inrättandet av militärtribunaler i USA, som Bush sin
terroristbekämpning har talat om i, står i överensstämmelse med den så kallade Posse Comitatus med – från klassisk amerikansk utgångspunkt – restriktioner för militär medverkan i rättsskipningen.
O. S.
15
Clive Jones:
Öga för öga leder till blindhet
Foto: Pressens Bild/Adel Hana
Hur skall terrorismen
bekämpas? Det israeliska
exemplet visar på en
misslyckad metod, hävdar
författaren.
Enligt den israeliska tidningen
Ha´aretz har representanter från
Pentagon haft överläggningar
med försvarsdepartementet i Tel
Aviv kring ”sådana erfarenheter
från Libanon och de ockuperade
områdena som kan vara av nytta
i det pågående, av USA ledda kriget mot terrorn”. Diskussionerna
förefaller vara ett tyst erkännande
av Israels förmåga att eliminera
de grupper och individer som bedömts vara ett hot mot staten Israels nationella säkerhet. Sedan Intifadans utbrott för lite mer än ett år sen
har statligt sanktionerade avrättningar
– andra skulle säga mord – resulterat i
snart ett hundra palestiniers död. Metoderna har sträckt sig från raketer
från stridshelikoptrar mot bilar och
bostäder till sprängladdningar gömda
i mobiltelefoner och bilstolar och användningen av prickskyttar. Det är få
i Israel som offentligt tar avstånd från
detta dödande, eftersom det är relativt
lätt att försvara som en preventiv åtgärd. Fasorna från självmordsbombningarna i Tel Aviv, Haifa, Jerusalem
och andra städer ger inte utrymme i
debatten för moraliska skrupler.
Spegelbildsföreställningar
Ändå verkar Israel sakna en uppfattning om de politiska följderna av sina
militära insatser. Efter varje ny omgång av nästan rituell blodsutgjutelse
reciterar de israeliska talesmännen det
gamla mantrat om att ”lära palestinierna en läxa” eller ”tala om för Arafat
16
I denna bil dödades Hamas-officeren Bakr Hamdan av raketer från
israeliska stridshelikoptrar 25 januari 2002.
att han måste kontrollera terroristerna”. Implicit i sådana budskap finns
föreställningen att palestiniernas
smärttröskel är någorlunda densamma som israelernas egen. Sådana spegelbildsföreställningar styrde exempelvis Israels försök att handskas med
Hizbollah i södra Libanon mellan
1985 och 2000. Men massbombardemangen stärkte i stället stödet för organisationen, till den grad att den israeliska armén tvangs till ett ärelöst
uttåg ur södra Libanon i maj 2000.
Metoderna används nu på nytt
med dödlig effekt på Betlehems och
Ramallahs gator. De motiveras politiskt med behovet att motstå ”terrorism”, en beteckning som omöjliggör
varje detaljerad och underbyggd kritik
av de politiska sammanhang som leder till de våldsamma motsättningarna. De militära insatserna mot de palestinska insurgenterna har varit axiomatiska under fyrtio år, utan hänsyn
till deras verkan på de politiska mål
som uppställts av den civila ledningen. På grund av det vitt spridda föraktet för PLO bland de israeliska judarna har klokskapen i arméns sätt att
fungera mot palestinierna aldrig debatterats. Israels aktioner har sålunda
kommit att omfatta både attacker
mot organisationernas ledare (regime
targeting), flygattacker, omfattande
artilleribeskjutning, begränsade markanfall och invasioner i full skala.
Det kalla krigets handböcker
Tron att en utplåning av en motståndares nyckelpersoner leder till en inre
förlamning av hans organisation kom
ursprungligen från det kalla krigets
handböcker. Den israeliska flygattacken mot PLO:s högkvarter i Tunis 1 oktober 1985 som svar på mordet på tre israeler på Cypern, liksom
mordet den 16 april 1988 på Abu
Jihad som Israel betraktade som hjärVF 1/02
nan bakom Intifadan, vittnar om hur
ineffektivt detta slags tänkande hos
den politiska och militära eliten i Israel varit.
Något försök att i stället vinna insurgenternas själar har inte varit aktuellt utom möjligen när det gällde de
maronitiska kristna i Libanon, men
den traditionella alliansen med maroniterna gjorde att Israel förbisåg hur
mycket dessa gått tillbaka i relativ betydelse. En möjlighet kunde ha erbjudit sig med shiamuslimerna, som i
många fall hade en positiv inställning
till den israeliska armén, men det gyllene tillfället gick israelerna ur händerna. Ockupationens excesser ledde i
stället till att shiamuslimerna radikaliserades under påverkan av den iranska
revolutionen. Den israeliska säkerhetstjänsten var så upptagen med att
bekämpa ”det terroristiska hotet” att
den inte upptäckte framväxten av
Hizbollah som en politisk rörelse, eller dess långsiktiga politiska agenda.
Som en israelisk underrättelseofficer
uttryckte det: ”Det är möjligt att vi
använde mikroskopet för mycket och
teleskopet för lite.”
Libanon provfält för
ledarlikvidering
En vanlig metod var arrestering på
obestämd tid utan rättegång och bortförande av dem som misstänktes för
stöd åt Hizbollah. Amnesty rapporterade i juli 1977 om misshandel och
tortyr av fångar i al-Khiyamfängelset i
södra Libanon. Men eftersom inget
krigstillstånd rådde föll fångarna inte
under Genèvekonventionen. Israel
hänvisade för övrigt till den libanesiska armén som formellt ansvarig för
fängelset, trots Israels uppenbara ansvar som ockupationsmakt i den av
Israel utropade ”säkerhetszonen”.
Fångarna hölls i stor utsträckning
som förhandlingsobjekt för att få loss
tillfångatagna israeliska militärer, t.ex.
den nedskjutne navigatören Ron Arad
1986. När israelerna drog sig tillbaka
från södra Libanon släppte Israel 12
libaneser, men shejk Abdul Karim
Obeid och Mustafa Dirani, som kidnappats 11 respektive 6 år tidigare
hölls – och hålles – fortfarande kvar.
Resultatet blev att Hizbollah gick in
VF 1/02
och grep tre israeliska soldater innanför gränsen till Israel.
Libanon fick också bli provfält för
mera spektakulära ”ledarangrepp”.
Den 16 februari 1992 använde den
israeliska armén stridshelikoptrar för
att döda den andlige ledaren för Hizbollah shejk Abbas Musami, i tron att
hans död skulle tillförsäkra Israel hegemoni över ”säkerhetszonen”. Därmed gick israelerna över Rubicon. Intill dess hade Hizbollah, trots kraven
på Jerusalem som huvudstad, avstått
från raketattacker mot själva Israel.
Svaret nu blev en salva missiler mot
bosättningar i Galiléen. Skadorna
blev begränsade, men den israeliska
vedergällningen omfattade över 3 000
granater på 24 timmar mot två libanesiska byar strax norr om säkerhetszonen. De som misstänktes ge husrum
åt Hizbollahaktivister fick sina hem
förstörda, en metod som varit vanlig
också i Gaza och på Västbanken.
Ingenting lärt
Mordet på Musami ledde till ökad i
stället för minskad spänning längs
nordgränsen – dessutom till bombningen av den israeliska ambassaden i
Buenos Aires som krävde 28 dödsoffer. Men tre år senare gjorde israelerna
ett nästan identiskt angrepp på den
palestinske befälhavaren Rida Yasin
med en helikopterraket utanför Tyrus,
återigen utanför ”säkerhetszonen”.
Mordet följdes av ett närmast rituellt
artilleribombardemang från Hizbollah mot norra Israel i vilket en civil
dödades och femton sårades
Men ingenting tyder på att Tel
Aviv lärt sig något rörande metodens
effektivitet Med hjälp av en bomb i en
mobiltelefon dödades i januari 1996
Hamasaktivisten Yahia Ayyash, ryktbar som ”ingenjören” för sin förmåga
att tillverka bomber. Priset blev högt:
under februari och mars 1996 översvämmades Israel av självmordsbombare som förorsakade 65 dödsoffer
och hundratals skadade. Arafats säkerhetstjänst åtog sig att arrestera över
1 000 kända islamiska aktivister, men
attackerna underminerade både Osloavtalet och premiärminster Peres auktoritet.
Under efterträdaren Netanyahu
försökte säkerhetsorganisationen Mossad på öppen gata i Amman sätta en
giftspruta i halsen på Hamasaktivisten
Khaled Meshal. Denna gång slutade
det hela i en fars – försöket misslyckades, kung Hussein blev rasande, Netanyahu fick skaffa fram ett motgift,
publicera en offentlig ursäkt, frige den
fängslade ledaren för Hamas i Gaza,
osv
Den onda cirkeln förvärras
Den 27 augusti 2001 gick Israel över
ännu en gräns. Mustafa Zibri som var
en av PLOs grundare och ledare för
PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) dödades bara 500 meter från
Arafats kontor.
PFLP svarade med att döda den
israeliske turistministern Rehavam
Zeevi den 19 oktober på ett hotell i
östra Jerusalem. Den 23 november
2001 sköts ledaren för Hamas’ militära gren Izz ad-Din al-Qassam från en
israelisk helikopter vilket i sin tur ledde till att israeliska Jihad och al-Fatah
för första gången gick samman i en
aktion.
Så fortsätter det, dag efter dag.
Den israeliske journalisten Yossi Melman har sammanfattat förloppet
mycket insiktsfullt: ”Tillslagen har till
uppgift att lugna en vredgad och besviken allmänhet, trumma upp stöd
för regeringen, möta behovet av
hämnd och höja den vacklande nationella moralen. I verkligheten förvärrar
likvidationerna endast den onda cirkeln av våld.”
Genom att kräva ”öga för öga” har
de israeliska ledarna gjort sig själva
blinda för det politiska sammanhang
som skapar våldet. Om amerikanerna
nu försöker lära av sina israeliska kolleger hur man möter terrorism, låt oss
hoppas att det inte blir den kollektiva
närsynthet som varit förbunden med
”likvideringen av ledare” som kommer att prägla Washingtons kamp
mot den internationella terrorismen.
Översättning Rolf Rembe
Clive Jones är forskare och lärare i internationell politik vid universitetet i
Leeds och specialist på Mellersta Östern.
17
REFERAT
Olof Santesson:
Finland, Sverige och
säkerheten
Finland och Sverige går numera hand i hand i
säkerhetspolitiken. Hur fort går marschen och vart?
Består samanhållningen? Det är frågor som föranledde
Svenska Atlantkommitténs seminarium 4 december 2001.
Ett nytt Europa fogas samman. I en
omvälvning utan like är tunga kontinentala krafter i rörelse. De har redan
lämnat bakom sig allt som hörde det
kalla kriget och supermakternas terrorbalans till. För andra som har svårt
att hänga med saknar de tålamod.
Hur två små länder i världsdelens norra utkant försöker anpassa sig väcker
därmed ingen större internationell
uppmärksamhet. För oss som direkt
berörs är det likafullt en ödesfråga att
rätt forma fästet för fortsatt välfärd
och trygghet. Vi får själva ta de avgörande stegen.
Neutraliteten är borta, alliansfriheten består. Det är dagsnoteringen
som förenar Finland och Sverige. Vad
en av dem gör berör den andre. Geografin och historien bestämmer att
det finns en sådan relation mellan de
två grannländerna. Hur nära är då
kontakterna? Vilken konkret betydelse för de båda har utrikespolitiska val
och ställningstaganden, särskilt i ljuset av händelserna den 11 september
2001 och det nya kriget mot terrorismen? Det var frågeställningarna vid
Svenska Atlantkommitténs seminarium i Försvarshögskolans samlingssal i
Stockholm den 4 december 2001.
Stor anslutning
Rubriken ”Sambandet mellan Finlands och Sveriges säkerhetspolitik”
var uppenbart lockande för det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget.
Enligt deltagarlistan var det drygt 160
personer som tog chansen att ta pulsen på länderna i förhållandet till
18
NATO, nu när det förefaller allt troligare att Estland, Lettland och Litauen
är på väg in i pakten.
Tonen anslogs av Svenska Atlantkommitténs ordförande Bo Hugemark. Att historien visar på ett speciellt förhållande Finland-Sverige var
utgångspunkten. Det illustrerade han
med frågan om militär samverkan under mellankrigstiden, då man i Stockholm ville hålla finländarna borta från
randstatssamarbete med Polen och
bräckliga baltiska stater med tanke på
misstänksamheten i Sovjetunionen.
Hugemark talade om planer. Det var
kanske i praktiken inte frågan om mer
än svenska generalstabsstudier, sådana
tycks faktiskt ha förekommit även vad
det gäller Baltikum och rent av Danmark! Vi vet ju hur det gick, och när
Finland hade utkämpat två krig mot
Sovjetunionen rådde ett nytt utgångsläge. Omsorgen om det nordiska
mönstret – den så kallade balansen –
blev en viktig del av svensk säkerhetspolitik.
1812 års politik
I stället för det planerade dragplåstret,
den store Max Jakobson, som hade
tvingats lämna återbud, ställde
Finlands ambassadör i Stockholm,
Heikki Talvitie, upp. Han drog en
lans för sin tes om ”1812 års politik i
Sverige i dag” som den alltjämt gällande konstanten i svensk säkerhetspolitik. I en bok som utkommer nästa år
ska han ytterligare utveckla sina tankar om betydelsen av att marskalk
Bernadotte, den blivande Karl XIV
Foton: Bo Hugemark
Olli Kivinen och Heikki Talvitie
Johan, redan som vald svensk tronföljare gav upp tanken på återta det tre år
tidigare förlorade Finland. Målet var i
stället att ha goda förbindelser med
Ryssland och samtidigt se till att jätten i öster balanserades av någon annan stormakt. Vid ett tidigare seminarium har den främste svenske Finlandskännaren, Krister Wahlbäck,
kallat 1812 års politik ett djärvt risktagande men invänt att den ändå tog
slut 1919-1920. Någon villighet att
erkänna en sovjetisk intressesfär omfattande det självständiga Finland har
svenska regeringar minst av allt visat.
Ryska hotet inte helt
utmönstrat
Efter Talvitie utvecklade redaktör Olli
Kivinen från Helsingin Sanomat,
med tidningsmannens självtagna rätt,
hur ett inträde i NATO är den logiska
följden av våra länders strävan att
medverka i det euro-atlantiska fredsbygget. En kanske utbredd uppfattning i Finland om Sveriges ställning
illustrerade han med att kalla vårt
VF 1/02
REFERAT
land en tre fjärdedels medlem av
NATO sedan fyrtio år. Att Sverige
hade en återförsäkringspolitik västerut i händelse av ett sovjetiskt angrepp,
utan automatiskt verkande garantier
om stöd och utan övad samverkan, är
en distinktion som går många förbi
(uppenbart även i vårt eget land).
Kanske typiskt talade en finländare i
auditoriet om hur regeringen i Finland på en fråga hade hållit öppet för
ett jakande svar ifall USA i kampen
mot terrorismen ville ha överflygningsrättigheter. I Sverige hade däremot frågan inte behövt ställas, sade
han – som om det var klart att USA
inte behövde ta hänsyn till svensk alliansfrihet. Granninsikterna om vår
linje kunde kanske vara större, liksom
vi kanske missar finländska nyanser.
Vilken trygghet ger då EU? Det är
inte sant att unionen ger skydd på det
militära området, sade Kivinen. Ganska karaktäristiskt finländskt vittnade
han om oro för att samverkan med
NATO här ska ge Ryssland viss insyn.
Vi vet ingenting om vad som händer
med Ryssland om tio år. Och Finland
har inget försvar mot taktiska missiler.
Inlägget belyste hur man i Finland
inte alls har gått lika långt som hos oss
i att utmönstra Ryssland som ett hot.
I ett efterföljande replikskifte noterade Talvitie att finländarna inte vill stå
ensamma. Det var något annat med
svenskarna och ensamheten. ”Dom
trivs”, som någon iakttagare hade uttryckt det. Tilläggas kan att detta var
före det svenska ordförandeskapet.
Men vi ligger rätt skyddade av Östersjön. Finland har sin långa östgräns
och behåller, så länge budgeten medger det, en stor armé av reservister.
Skillnaden kom exempelvis fram vid
ett seminarium på Sveaborg i somras,
även om en slutsats blev att våra länder aldrig har varit så nära varandra i
säkerhetsfrågor som för närvarande.1
Fortsatt småstadsegoism eller
solidaritet
Under rubriken ”Ryssland, det nya
NATO och Sverige-Finland” ville ambassadör Krister Wahlbäck helst dela
upp NATO-debatten på två nivåer.
Den ena gäller organisationens konflikthantering och den andra det geVF 1/02
Krister Wahlbäck
Pauli Järvenpää
mensamma försvaret av territoriet
mot angrepp eller hot om angrepp.
Talaren uttryckte sig visserligen
påfallande optimistiskt om Rysslands
väg under Vladimir Putin. Som svar
på en fråga fann han det dock troligt
att dennes nya linje inte omfattas av
alla. I säkerhetspolitiken kan man heller inte bortse från risken att Ryssland
för en tid skulle kunna falla tillbaka i
maktspråk.
I en småstatsegoistisk tradition
skulle Sverige då kunna vilja överlåta
åt andra att försvara freden. Det gick i
en förgången tid, då man i väst hade
haft ringa nytta av ett Sverige indraget
i andra världskriget eller det kalla kriget. Nu är villkoren helt andra, slog
Wahlbäck fast. Ett svenskt bidrag (till
stöd för en utsatt Östersjöstat) kunde
betyda mycket för snabb framgång.
Att inte leva upp till solidaritetens
krav kunde få förödande följder för
vår ställning och vårt inflytande.
Svenska folket skulle knappast godta
att var och en är sig själv närmast. På
den andra nivån, konflikthanteringen, är det mycket enklare. Ingen bestrider här att vi delar ansvaret med
andra.
Från föreningslivet vet människor
att de endast kan vinna inflytande genom att gå med i en organisation,
sade talaren. NATO kommer aldrig
att släppa fördragets artikel 5 om säkerhetsgarantier. Men argumenten för
ökat inflytande över besluten har blivit starkare. Wahlbäck tyckte att ryska
invändningar mot NATO:s utvidgning framförs i tämligen pliktskyldiga
ordalag. Ett samarbete USA-Ryssland
av annan kvalitet än före 11 september stärks av det gemensamt upplevda
hotet från extrem islamisk fundamentalism. Först om något år vet vi hur
stora förändringarna av ramvillkoren
är. Blir bilden av det nya NATO med
dess betydelse för stabilitet och säkerhet i Europa mer dominerande? Skapas ett dilemma mellan önskan om
inflytande och alltför stor risktagning?
Den politiska realiteten är enligt
Wahlbäck att ett klart flertal av svenska folket alltjämt anser att alliansfriheten har tjänat landet väl. Och han
citerade krigsårens utrikesminister
Christian Günther: ”Man vänder inte
ett gammalt regalskepp på en femöring.”
Obetydligt inflytande för
utanförstående
Att Finland och Sverige i säkerhetspolitiken samarbetar djupt och professionellt var ett klart besked från dr
Pauli Järvenpää, försvarsråd vid Finlands NATO-delegation, redan i rubriken ”Ett speciellt förhållande: finsksvenskt samarbete vid NATO”. Som
medlem av Finlands NATO-delegation fann han det konstigt med de
starka känslorna mot NATO i våra två
länder, som han tyckte byggde på attityder från det kalla kriget. Allt är förvisso inte rosigt för icke fullvärdiga
medlemmar. När det gäller inflytandet över besluten fanns det ”bara
smulor” över till oss utanförstående,
något som talaren jämförde med ”taxation without representation”.
19
REFERAT
Bengt Gustafsson
Samarbete om territoriellt
försvar
I nästa inlägg, om ”Nordkalotten gemensamt – det militärstrategiska sambandet mellan Finland och Sverige”,
ställde sig f.d. ÖB Bengt Gustafsson
frågande till huruvida den gamla sortens krig verkligen är döda. Militära
operationer kommer att styras av såväl
geostrategiska förhållanden som teknikförändringar. Kontrollen över territoriet spelar en roll även i framtida
krig. Framtiden kräver ett territoriellt
försvar. Nordens folk är små och behöver här samarbeta. Gustafsson uttryckte även oro för demokratierna.
”Äter de sig själva?”, undrade han inför exemplen på att somliga inte accepterar den representativa demokratin och att hänsynslöst våld förekommer vid demonstrationer.
”Egentligen inget val”
Det avslutande anförandet rymde åtskilligt krut under den neutrala rubriken ”Finland och Sverige efter den 11
september 2001”. Dr Tomas Ries
från Finlands försvarshögskola ironiserade över hur man i Finland sedan
1995 har hållit fast vid den militära
alliansfriheten med samma formulering: ”under rådande förhållanden”.
Saken är bara den att dessa förhållanden fullständigt har förändrats. EU
har fått en egen säkerhetspolitik, och
sedan 11 september gäller den också
om kampen mot terrorn. Relationerna NATO-Ryssland har gått upp och
ned, och är just nu goda. Från att ha
varit en ”gnällig fattiglapp” har Ryssland åter hamnat i rampljuset. NATO
20
Tomas Ries
har blivit politiskt viktigare men militärt mindre betydelsefullt. Efter erfarenheterna från Kosovokriget vill
USA undvika att bedriva militära
operationer genom NATO, då alla
nitton medlemsländer har velat vara
med om att bestämma.
Dagen efter seminariet kunde man
på denna punkt betecknande nog läsa
en brett upplagd artikel i International
Herald Tribune på temat ”Är NATO
relevant?”.2 Visserligen patrullerar
fem av de till alliansen tilldelade
stridsledningsflygplanen AWACS sedan händelserna i september 2001 i
amerikanskt luftrum, men det är
mycket riktigt därför att amerikanerna ville frigöra egna plan, de enda de
ville ha med i kriget i Afghanistan.
Francois Heisbourg, ordföranden för
Internationella Institutet för Strategiska Studier i London och i en analys
av den 11 september författare till boken Hyperterrorisme: la Nouvelle Guerre, anser att den gamla försvarsorganisationen ”i sanning är död”.
Hur som helst var det enligt Tomas Ries mycket svårt att stå utanför
NATO. Azerbajdzjan och Armenien
må göra det men inte vi. Genom EU
dras vi med i NATO:s beslut, eller så
isoleras vi inom unionen. ”Egentligen
har vi inget val”, sade talaren. Här
ansåg han att hans eget land sedan
2000 har gått åt fel håll, men han
tyckte att Sverige ”hade skjutit fart”
när det gällde att stödja NATO:s utvidgning till Baltikum. Sanningen är
förstås den att även Sverige först sent
valde denna linje; dessförinnan önskade regeringen att balterna skulle
nöja sig med att komma med i EU.
Hur som helst beklagade Ries att Finland som enda land hade stött Rysslands motvilja mot utvidgningen. I
sin reaktion på den 11 september
hade Sverige varit mycket klart medan
Finland gled ”tillbaka in i skuggorna”.
Där står vi i alla fall i båda länderna. Inne i västlägret demokratiskt,
ekonomiskt, vad det gäller rättssäkerheten, samhällsutvecklingen och utrikespolitiken; isolerade i försvarspolitiken. Det kan enligt Ries inte gå i längden. Och att hans redovisning uppskattades starkt var inte att ta miste
på. En frågeställare talade om en ”lysande analys”.
Sverige knappast i förväg
Hur blev det då med sambandet Finland-Sverige? Den avslutande paneldebatten kunde i sig ses som ett bidrag till att utvidga en nordisk dimension. Bo Hugemark trodde att Sverige
behövs i Finland och att Sveriges sak
förhoppningsvis också var Finlands.
Kanske ska vi inte dra för stora växlar
på det ömsesidiga beroendet, men vid
Atlantkommitténs seminarium var
det i alla fall inga på finländsk sida
som direkt markerade att andra länder var viktigare för dem än Sverige.
Krister Wahlbäck bedömde att det
fanns vissa farhågor för att Sverige
skulle göra något utan att informera
Finland, som man i Helsingfors tyckte var fallet med den svenska ansökan
om medlemskap i EU 1990. Skulle vi
då kunna gå före in i NATO? Det
tydde i alla fall inget vid seminariet
på.
Olof Santesson har varit Dagens
Nyheters utrikesredaktör
1 Tomas Ries, Axel Hagelstam (red):
Sweden and Finland: Security Perceptions and Defence Policy, Department
of Strategic and Defence Studies, Series 2 Nr 13, National Defence College, Helsingfors 2001.
2 John Vinocour: ”Is NATO ’Relevant’
in the Era of U.S. Power”, International Herald Tribune, 6 december
2001.
Dokumentation av seminariet finns på:
www.svenska-atlant.org
VF 1/02
Kjell Nordström:
Homeland Security
Behovet av skydd på hemmaplan mot
terrorismen har föranlett ett antal åtgärder
i USA bl.a. av organisatorisk natur. Det
finns anledning även för oss att tänka över
problemen.
USA är i krig på två fronter, den ena
utomlands, den andra på hemmaplan.
I Afghanistan är talibanerna slagna
medan jakten på al-Qaida fortsätter.
Nätverket al-Qaida (”the most visible
head of a hydra”) har under årens
lopp utbildat tiotusentals terrorister
spridda i ett sextiotal länder, bl.a. i
USA. Om bin Ladin likvideras är rörelsen ändå intakt: dåden planeras på
lägre nivåer, högsta ledningen endast
koordinerar verksamheten. Vilken
”ondskans axelmakt” som ska få stå
för nästa krigsskådeplats är i skrivande
stund (24 februari) oklart.
President Bush har delegerat till
vicepresident Dick Cheney att – ”largely out of sight” – sammanhålla kriget. Ansvaret för operationerna utomlands åvilar försvarsminister Donald
Rumsfeld; försvarsministern biträds
av Joint Chiefs of Staff med flygvapengeneralen Richard Myers som ordförande. För den internationella samordningen svarar utrikesminister Colin Powell.
Mångfald av hot
Läget på hemmaplan är mera diffust.
”We’re pretty good if the threat is coming from the outside”, har general
Myers sagt. ”We’re not so good if it’s
coming from inside”.
Hoten from inside kan vara vilka
som helst: konventionella såväl som
okonventionella vapen och metoder
(cyber erbjuder förhållandevis billiga
och effektiva stridsmedel), långdistansrobotar såväl som civilflygplansmissiler, nukleära, kemiska och biologiska stridsmedel (mjältbrand, smittkoppor, ebola, dirty bombs fyllda med
radioaktivt avfall, miniatombomber i
VF 1/02
Linda Johnson en av många soldater i
Air National Guard som mobiliserats för
att öka flygbassäkerheten. Här inspekteras
en lastbil vid infarten till Lackland Air
Force Base, Texas.
Foto: U.S. Air Force Photo
väskor, ett antal sovjetiska dylika är på
drift). Särskilt utsatta objekt är
stormöten, viktiga byggnader, kärnkraftverk, elnät, kommunikationer,
vattenförsörjning, raffinaderier, förråd av farliga ämnen och räddningstjänsten. Rikhaltigt underlag rörande
arsenal och handhavande erbjuder alQaidas 6000-sidiga handbok Encyclopeida of Jihad.
Snabba skyddsåtgärder ...
Omedelbart efter ”nine eleven” vidtogs skyddsåtgärder i USA. Kontrollen av luftrummet skärptes (AWACSoch jaktplan över amerikanskt territorium). Samma gällde flygplatser (säkerhetspersonalen numera federalt
anställd), flygplan, passagerare och
last liksom farliga transporter överhuvudtaget. Lagren av motmedel, vacciner och detektorer ökades. Åtgärder
vidtogs för att vidga, förbättra och
med den ”lojala” omvärlden samord-
na underrättelse- och säkerhetstjänsten. Krafttag togs för att lamslå finansflödena till terroristerna – effektiva slagrutor mot dylika underjordiska
flöden saknas dock än.
Den amerikanska allmänheten har
slutit upp bakom president och myndigheter.
... och omdiskuterade
En del åtgärder har dock väckt oro,
t.ex. lagar som givit polisen extraordinära befogenheter att övervaka och
kontrollera och att på ”lösa” grunder
häkta misstänkta; summarisk terrorstämpling av personer och institutioner har kritiserats. Att non-citizens
kan utvisas på grundval av ”secret evidence” och att militära krigstribunaler
kan komma att inrättas har mött motstånd. Har CIA fått mandat att likvidera misstänkta, s.k. ”executive actions”? Det förnekar myndigheterna.
Men, har någon invänt, ”attacks on
21
enemy leaders in wartime, that’s fair
game”.
Ny befattning
Ett viktigt presidentbeslut omedelbart
efter 11 september gick ut på att inrätta befattningen Director of Homeland Security. Idén var inte ny. I en
kongressrapport offentliggjord i början av 2001 – resultat av tre års utredningsarbete – framlades ”En nationell
säkerhetsplan: Absolut nödvändiga
förändringar”. I rapporten förutspåddes faktiskt septemberdåden. Vad
man vet gick förslaget bl.a. ut på att
ett Securitydepartement med egen
budget skulle inrättas – troligen ville
kongressen därmed säkra insyn över
verksamheten. President Bush uppdrog åt vicepresidenten att projektera
ett Office of National Preparedness.
Projektet hade inte avancerat nämnvärt 11 september, kongressrapporten
hade i maj 2001 lagts åt sidan.
Homeland Security Director blev
Pennsylvaniaguvernören Tom Ridge.
Till sitt förfogande fick Ridge ett office. Till National Counterterrorism Director utsågs den pensionerade generalen Wayne Downing; general Downing bibehöll uppdraget att vara biträdande National Security Adviser under Condoleezza Rice. Ridge inriktade sig på att klara ut vilka befogenheter olika säkerhetsinstitutioner hade
och vilka objekt/mål som i första
hand borde uppmärksammas.
Förvirring och ineffektivitet
Mjältbrandsbreven nödvändiggjorde
emellertid direkta snabba insatser. På
presidentens uppdrag kallade Ridge
ihop ett antal experter i ämnet och
”koordinerade” vad de skulle göra. Av
naturliga skäl satte Secretary of Health
and Human Services, hälsovårdsministern Thompson, i gång med liknande
undersökningar. Expertisen under
Ridge respektive Thompson kom till
motstridiga slutsatser. Inledande motåtgärder blev varken genomtänkta eller koordinerade – varför inte den utsatta postpersonalen tidigt mjältbrandsskyddades är alltjämt oklart.
Att Ridge förklarade sig vilja delge allmänheten information ”incomplete
as it may be” fick negativ effekt –
22
ryktesspridningen ökade; naturligtvis
hade samma inträffat om informationen alltför mycket avdramatiserats eller uteblivit. I fortsättningen har Ridge blivit försiktigare: ”This is not the
time to stand down”. (Den som kommit att bli symbol för Homeland Security är New Yorks förre borgmästare
Rudy Giuliani; bl.a. fick han Ridge
att ta tillbaka några mindre lämpliga
beslut.)
Homeland Security Director har fått
ett tungt mandat. En uppgift är att
koordinera ett fyrtiotal centrala agencies med säkerhetsåligganden, de
största och mest kända CIA och FBI.
I kongressen finns 26 kommittéer och
17 subkommittéer med säkerhetsuppdrag, regionalt och lokalt återfinns en
mångfald institutioner. Samarbetet
mellan CIA och FBI har aldrig varit
”utvecklat” – av sekretesskäl är det
sagt. Det har inte ökat sedan båda
kritiserats för bristande effektivitet; i
Newsweek 21 januari kallas CIA ”a
lumbering giant ill-equipped for the
world in which it is operating”. Försök att ändra rutiner möter regelmässigt motstånd, ännu större blir motståndet naturligtvis då berörda samtidigt befinner sig och tvingas vara i
maximal aktivitet.
Enbart rådgivare
Tom Ridge har inte fått något eget
departement och tillhör inte regeringen. Han har överhuvudtaget ingen ”operational authority”. President
Bush säger att Ridge har ”the power
that comes from the President’s attention”. Närmast kan Ridge sägas vara
presidentens rådgivare med efterhand
givna samordningsbefogenheter.
Har hemlandssäkerheten i USA
ökat? Att myndigheterna undvikit att
mera ingående redovisa vidtagna åtgärder är förståeligt – inga ledtrådar
till terrorister! Mediernas grävande
har varit förstrött, de har valt att fokusera på kriget i Afghanistan. Mjältbrandsbreven och flygplansincidenterna efter 11 september är troligen
inte al-Qaidas verk, Salt Lake-OS har
genomförts utan terrordåd – Homeland har kunnat återhämta sig. Att en
sovande al-Qaidacell efter 11 september planerat att angripa ett objekt i
Washington DC, oklart vilket, har
föga uppmärksammats; tilltänkta förövare hann sätta sig i säkerhet.
Kriget uppges hittills ha kostat
USA tio miljarder kronor per månad.
Newsweek summerade 31 december:
”The total cost of the attack, to Al
Qaeda, appears to have been
$500,000. The total damage inflicted
on the United States economy is estimated to be between $100 billion and
$300 billion”. I sitt budgettal 4 februari föreslog Bush ökning av försvarsanslaget med 11 procent och kraftig
förstärkning av Homeland Security.
Enorma satsningar! Men inte bara
pengar erfordras, mer måste till.
Riv barriärerna
Frågeställningen hur öka Homeland
Security debatteras flitigt. I ett vidgat
perspektiv är den huvudtema i NATO
Review’s vinternummer 2001-02.
Sammanfattat påpekas att man måste
gå ”beyond coordination and consensus-building” och upprätta en ”controlling, centralising body” med exekutiva befogenheter all over. Samhället och världen är utsatt, samhällets/
världens motåtgärder måste integreras. Barriärer mellan centrala och lokala, statliga och icke-statliga, nationella och internationella instanser
måste brytas ner. (En slutsats är att
dylika insatser kan kräva lagöverträdelse. En annan: att det för god effekt
krävs ökad öppenhet och minskad sekretess – terrorister till gagn.)
I Sverige tillkommer en ny planeringsmyndighet 1 juli i år. Myndigheten, som ersätter Överstyrelsen för civil beredskap, ska analysera omvärldsutvecklingen, omvärldsförhållanden
och beroendeförhållanden mellan
viktiga samhällsfunktioner. Får institutionen exekutiva befogenheter?
Centerledaren Maud Olofsson anser
(SvD 11 december) att myndigheten
bör få ”ansvar för nationell samordning över myndighetsgränser” och
”ges uppgifter och ett samlat ansvar
för förebyggande åtgärder och krishantering i hela spektrumet fredkrig”. Direktivrätt gentemot ÖB med
flera?
Kjell Nordström är generalmajor
VF 1/02
REFERAT
Bo Hugemark:
Ryska gåtor
”A riddle wrapped in a mystery inside
an enigma”. Churchills legendariska
karaktäristik av Sovjetunionen faller
ofta i minnet när man åhör experter
på Ryssland. Inte så att dagens Ryssland är lika slutet som Stalins Sovjetunion. Men för att seriösa experter är
tillräckligt medvetna om komplexiteterna i detta fortfarande stora land för
att inse att de inte kan lösa gåtorna
utan får nöja sig med att hjälpa oss att
ställa frågorna.
Seriösa experter i mängd var det i panelerna på det seminarium om Ryssland i det ”nya” Europa som Svenska
Paneuropaföreningen i samarbete
med Internationella Handelskammaren i Sverige ordnade den 14 februari:
professor Erik Berglöf, chef för Institute of Transition Economies vid
Handelshögskolan, Örjan Berner, tidigare svensk ambassadör i Moskva,
Lars-Erik Blomquist, specialist på
rysk litteratur och kultur, universitetslektor vid Södertörns Högskola, Hadar Cars, f.d. ledamot av Europeiska
Parlamentet, Ulf Dinkelspiel, VD
Exportrådet, Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi vid
Handelshögskolan, Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på
Svenska Dagbladet, Disa Håstad,
världsekonomireporter på Dagens
Nyheter, Leif Kihlsten, säkerhetspolitisk analytiker, Staffan Skott, författare, journalist på Dagens Nyheter, Daniel Tarschys, professor i statskunskap, f.d. generalsekreterare vid Europarådet, Wilhelm Unge, forskare vid
Totalförsvarets Forskningsinstitut.
Formen för seminariet var tilltalande:
fyra c:a timslånga samtal, vardera med
panel om tre personer och inriktat på
en specifik frågeställning:
• Ryssland – demokrati, oligarki
eller på väg mot nytt envälde?
VF 1/02
Vasilij-katedralen i Moskva.
Religionen spelar åter stor roll
för den ryska identiteten.
• Ryssland – en
välfärdsstat i
vardande?
• Ryssland – en
global stormakt?
• Ryssland –
närmandet till EU
– hur snabbt och
hur långt?
Det blev en rapp och
intresseväckande föreställning. Givetvis utan
definitiva svar på frågorna men en nyttig
uppsortering av problemen och många
tänkvärda synpunkter.
Medverkan av experter
på många områden,
politiska, ekonomiska,
militära och kulturella
gav nyanser och djup.
Skuggan av Sovjetunionen
En av de tänkvärda teserna var Leif
Kihlstens om att det finns en kvardröjande Sovjetbild i Sverige som fördunklar vår säkerhetspolitiska syn. Dagens Ryssland är långt ifrån gårdagens
Sovjetunion. Det saknar en global säkerhetspolitik, har inte någon Mellanösternpolitik, ingen Afrikapolitik.
Den geografiska kontraktionen har
gått hand i hand med en politisk och
strategisk. Ryssland ligger på fjärde
plats avseende trupper utomlands efter USA, Frankrike och Storbritannien, 24.000 ryssar mot 200.000
amerikaner. Fast fortfarande fanns givetvis global räckvidd med bombflyg,
kärnvapenmissiler, satellitsystem och
underrättelsetjänst.
Det som dominerar de ryska hotföreställningarna idag är det södra
området, Kaukasien och Centralasien, bl.a. risken för muslimsk fundamentalism i och från de tidigare sovjetrepublikerna. Här finns också ett
Foto: Bo Hugemark
problem i det som är den helt överskuggande storpolitiska strävan, att
hålla sig väl med USA: Den amerikanska kriget mot terrorismen kan
vara till hjälp för Ryssland, men innebär också en amerikansk närvaro i
området som ses som intrång på ryssarnas bakgård.
Frågan är väl om inte denna oro
kan ses som ett kvardröjande sovjetiskt tänkesätt i Ryssland, det som
Mikael Holmström karaktäriserade
som att ryssarna fortfarande ser säkerhet som ett nollsummespel: om grannarna ökar sin säkerhet minskas den
ryska. Det har också märkts i motståndet mot NATO-utvidgningen.
Wilhelm Unge såg dock vissa tecken
på omtänkande; ryssarna var nu mer
inställda på att få inflytande på de
västliga beslutsprocesserna.
Isolering eller beroende?
Det sistnämnda är naturligtvis tveeggat. Priset för inflytande är att bli mer
beroende. Detta har bl.a. bäring på
23
REFERAT
frågan om Rysslands relationer till
EU. Unionen är Rysslands största
handelspartner men den ryska ekonomin är inte större än Nederländernas.
Att den ryska exporten främst omfattar olja, gas, metaller, diamanter,
och skogsprodukter är naturligtvis ett
motiv för EU att bibehålla eller utveckla förbindelserna. Å andra sidan
tränger råvaruproduktionen ut andra
sektorer till förfång för spetsteknologin. Därför är Ryssland mer beroende
av handel med EU än vice versa. ”Om
Ryssland sköts iväg till månen, skulle
det inte märkas”, uttryckte Carl B.
Hamilton saken.
Ryssland måste alltså undvika isolering. Men redan inom ramen för
samarbetsformer som EES blir länderna underkastade tusentals EU-förordningar. Det kommer att bli svårsmält för Ryssland. Ett medlemskap,
med underkastelse under överstatlighet, bedömdes som osannolikt.
Tidigare hade Kaliningrad betraktats som en möjlig förtrupp i samarbetet, som en mönsterregion med hög
tillväxt öppna gränser. Den tiden är
förbi; området har alltför stora problem, som kostar för mycket att lösa.
Snarare skulle Moskvaområdet få rollen av mönsterregion. Regimen har
ingen önskan att främja en regional
autonomi som skulle kunna äventyra
dess centrala kontroll.
Vill folket ha frihet?
Vart regimen var på väg maktpolitiskt
är också höljt i dunkel, och tecknen är
motsägelsefulla. Utöver den totalitära
traditionen finns också en demokratisk, en fri debatt hade brutit fram
under Peter den stores tid och en kort
tid 1917. Senare tids stängning av fria
TV-stationer var oroande, men pressfriheten är fortfarande stor.
Putin har starkt stöd, såväl av den
inre opinionen som av omvärlden.
Den senare har därvid ett problem,
bl.a. sammanhängande med Tjetjenien-kriget och andra övergrepp. Förvisso borde omvärlden reagera mot
dessa, frågan är bara vilka medel som
ger effekt. Ekonomiska påtryckningar
kan uteslutas; dessa relationer är inte
interstatliga utan på företagsnivå.
Det stora problemen när det gäller
24
att utveckla ett välfärdssamhälle är
rättssystemet. Det är ingen brist på
lagar men på en fungerande ordningsmakt. Korruptionen inom poliskåren
är utbredd. Medborgaren löper stor
risk att bli rånad av polisen. Ett annat
problem är en oklar skattelagstiftning.
Den ryska korruptionen är förvisso inget nytt fenomen. Det nya är att
det nu talas fritt om den; det är ett
återkommande tema i nyhetsrapporteringen. Tyvärr leder detta till en viss
nostalgi, man lurar sig att tro att det
var bättre förr.
Det finns andra frågetecken för
demokratiseringsprocessen. Den kollektivistiska traditionen är stark, vilket märks inte minst i motståndet
mot privatisering av jorden. Och traditionens roll är stor. Kyrkans inflytande ökar. Men även sekulära dåliga
traditioner fortlever. Det framstod i
ett förklarat ljus i Lars-Erik Blomqvists sista inlägg. Han hänvisade till
Tjechovs ”Körsbärsträdgården” och
visade att den handlar om ett dagsaktuellt problem: En stormrik parasiterande överklass som vägrar att investera sina rikedomar i ryskt realkapital.
Så sent som 1988 övades REFORGER,
transport av amerikanska förstärkningar
till Västtyskland. Sedan försvann hotet
från öst. Hur länge kan européerna räkna
med amerikansk militär närvaro?
Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör
PANEUROPA
Paneuropeiska Unionen är en
partipolitiskt och religiöst
obunden sammanslutning av 36
medlemsoraganisationer i 26
länder. Från Sverige ingår Svenska Paneuropaföreningen och Svenska Paneuropeiska
Ungdomsförbundet.
Paneuroparörelsen startades på 1920-talet
i en strävan att förena de europeiska demokratierna för att förhindra nya krig. Efter
andra världskriget har rörelsen bidragit
idémässigt till det europeiska enhetsverket.
Idag verkar den för utvidgningen av EU.
Ordförande i Svenska Paneuropaföreningen är Hadar Cars. Vice ordförande är Walburga Douglas, som också är generalsekreterare i Paneuropeiska Unionen. I Vårt Försvar nr 3 1999 intervjuades Walburga, bl a
om sin roll i den paneuropeiska utflykt till
den österrikisk-ungerska gränsen vid Sopron 19 augusti 1989 som startade en händelsekedja som ledde till murens fall.
Information om Svenska Paneuropaföreningen finns på dess hemsida
www.paneuropa.org/se
Nils-Eric Sandberg:
Tänk om US
Antag att ett nytt Balkankrig bryter ut
– på Balkan, eller något annat ställe.
Hur kommer NATO att agera – och
EU?
Frågan handlar mindre om Balkan
än om NATO och EU.
Först NATO. Organisationen har
spelat en huvudroll i samtidshistorien. Denhade samma grundprincip
som Dumas musketörer: en för alla
och alla för en. Alltså visste diktatorerna bakom Warszawapakten att ett
angrepp på ett land i Västeuropa skulle besvaras av alla andra länder i Västeuropa (utom Sverige) – och USA.
Nobels fredspris gick förra året till
VF 1/02
kanske andra hotbilder att hantera –
som nya Kosovofall.
En studie från Cato Institute –
Christoper Layne: Deth Knell for
NATO? – pekar på en inbyggd konflikt i NATO. USA har tagit det mesta av det ekonomiska och militära ansvaret, och kritiserat Västeuropa för
att det dragit sig undan sin del av
ansvaret. Men Västeuropa har insett
att USA haft ett egenintresse av att
dominera Europa, för att balansera
hotet från Sovjet. Och USA har accepterat att betala för denna dominans.
Dessutom har USA uppmuntrat
den europeiska integrationen. England ansökte första gången 1961 om
medlemskap i EEC (som EU då hette). Den franske presidenten de Gaulle – som aldrig glömde att han inte
blev tillräckligt hövligt bemött av engelsmännen under andra världskriget –
sa på en presskonferens 1963 att England inte kunde komma med i EEC.
Den franske USA-ambassadören lär
därefter ha fått sitt livs utskällning av
president Kennedy.
USA flyttar ut ...
Foto: NATO Photo
SA flyttar från Europa
FN. Det var omotiverat. FN har gjort
ytterst lite för freden. Den organisation som bevarat freden i Europa är
NATO. Fredspriset borde alltså ha
getts till NATO.
Sedan NATO bildades 1949 har
USA haft en dominerande roll. USA:s
kärnvapen var i sista hand garanten
för att järnridån inte flyttades fram till
Engelska kanalen. Men nu har hela
hotbilden förändrats. Warszawapakten är borta. Tre av dess medlemsländer har kommit in i NATO, andra
står på tröskeln och bugar ivrigt och
artigt.
NATO:s huvudfiende SovjetunioVF 1/02
nen har halvt kollapsat, ekonomiskt
och militärt, och försöker konvertera
till demokrati och marknad.
Hur det går kan ingen veta. Vi vet
att kuppmakare med bajonetter raskt
kan omvandla en demokratisk marknadsekonomi till socialistisk diktatur.
Men vi har ingen teori om den omvända processen: hur en socialistisk
planekonomi kan omvandlas till
marknad. Ryssland måste därför ses
som ett gigantiskt experiment, med
oviss utgång.
Men för en viss (eller oviss) framtid tycks Västeuropa inte leva under
hot från Ryssland. Alltså har NATO
Enligt Layne är NATO:s dagar räknade. Det som höll ihop alliansen var
hotet från Sovjet – som nu är borta.
Slutsatsen kan nyanseras och kompliceras betydligt.
USA kan ha starka skäl att flytta
sitt strategiska fokus, och därmed sina
resurser, bort från Europa. Efter den
11 september blir huvudfienden den
islamiska terrorismen, som i huvudsak är baserad utanför Europa.
Och visserligen ansåg NATO att
attacken mot USA utlöste den artikel
5 i NATO:s stadgar som kortfattat
säger att det är en för alla, alla för en.
D.v.s. om en medlem i alliansen angrips blir detta ett angrepp på alla,
och ska besvaras av alla. Men jakten
på terroristerna i Afghanistan har
USA skött nästan helt på egen hand.
Vidare kan USA be de europeiska
medlemmarna ta ett större ansvar för
den egna kontinenten – d.v.s. konflikter i stil med det senaste Balkankriget;
fler kan komma.
En isolationistisk opinion i USA
kan säga att vi har tre gånger gått in i
25
REFERAT
Europa för att stoppa ett europeiskt
inbördeskrig. Nu har vi våra egna
fiender utanför Europa. Och européerna har sin fina union. Nu får de
själva ta något ansvar. Och unionen
har skaffat sig en egen säkerhetspolitik, ESDP, och fattat beslut om en
egen militär styrka. Nästa år ska EU
ha en RRF, Rapid Reaction Force, om
60.000 man.
... men NATO utvidgas
USA har den mest avancerade militära kapaciteten inom NATO. Men att
USA lämnar Europa behöver inte
minska NATO:s betydelse där.
NATO utvidgas. Tre östländer har
just kommit in, och fler knackar på
dörren. Sannolikt står de tre baltiska
länderna först i kön.
Effekterna kan gå i skilda riktningar. Ett större NATO får en större disciplinerande och pacificerande roll.
Samtidigt blir NATO mer tungrott.
Redan nu är antalet europeiska medlemsstater 19. NATO:s försök att reagera när Serbien försökte fördriva Kosovoalbanerna visade hur svårt organisationen har att komma till skott.
Det blir snart än svårare.
Kan då NATO i Europa ersättas av
EU?
EU:s RRF-styrka ska ha 60.000
man. Räknat på 1999 år siffror utgör
det 3,6 procent av de militära förbanden i de EU-länder som är medlemmar i NATO. Och RRF kommer att
utnyttja personal och material som
hittills är öronmärkt för NATO. Så
allt tyder på att NATO under en tid
framåt får ansvara för Europas säkerhet. Endast tre länder, Sverige, Österrike och Norge, är idag medlemmar i
endast antingen EU eller NATO.
Sverige står utanför NATO. Men
antag att EU i framtiden övertar något av NATO:s roll i Europa. Om en
EU-stat då blir angripen måste de övriga i unionen komma till hjälp; annars faller unionen samman.
Det perspektivet har ännu inte skymtat i svensk debatt. De som har tagit
på sig ansvaret och uppdraget att tala
tiger.
Nils-Eric Sandberg är frilansskribent
26
Bo Hugemark:
Världen tränger sig på
Folk och Försvars rikskonferens i Sälen blev i år mer
säkerhetspolitisk än försvarspolitisk. Den svenska
säkerhetspolitikens förändring kunde tydligt skönjas. Men
framför allt gavs en bild av den nya verklighet som påskyndar
dessa förändringar.
– Vilket råd vill ni ge försvarsministern om vad han skall säga till Lord
Robertson när de möts i morgon, frågade moderatorn Ulf Wickbom frågepanelen efter Björn von Sydows anförande den första konferensdagen. Varpå Barbro Hedvall svarade:
– Försvarsministern bör fråga: Eftersom Sverige snart kommer att söka
medlemskap i NATO skulle jag vilja
veta under vilka omständigheter detta
bör ske, hur och när.
I stället för att skämta bort denna till
formen skämtsamma men i grunden
allvarliga fråga fann sig försvarsministern föranlåten att höja rösten och
hålla en lång lamentation om att vi
absolut inte hade för avsikt att gå in i
NATO, att NATO-medlemskap var
fullt naturligt för de stater som hade
historiska erfarenheter av krig och
ockupation, men att vi som inte hade
något underskott av säkerhet inte behövde söka vår säkerhet i en allians.
En viss förvåning spred sig i publiken
över dessa brösttoner.
Helt annorlunda blev reaktionen
efter en annan på historisk återblick
grundad framställning dagen därpå.
Folkpartiets vice ordförande Jan
Björklund tog avstamp i sin bakgrund
som flyktingbarn och den beslutsamhet han funnit ute i Europa att bygga
fredsstrukturer som skulle göra slut på
de eviga krigen. Hans slutsats blev
den motsatta mot von Sydows:
Sverige måste i solidaritetens namn
nu delta fullt ut i fredsbygget, m a o
ansluta sig till EMU och gå in i
NATO. Hans anförande följdes av de
längsta och kraftigaste applåder jag
hört under en Folk och Försvarskonferens.
Gamla argument och nya knep
Diskussion om den svenska alliansfriheten – eller allianslösheten som Carl
Bildt kallade den 1999 – är en given
ingrediens i varje Sälen-konferens alltsedan ungliberalerna bröt tabut 1996.
Det är intressant att se hur argumenten till alliansfrihetens försvar växlar
med åren. Två av dem som framfördes
av utrikesministern 2001 lyste i år
med sin frånvaro. Det ena var att det
ger oss möjligheter att agera som
medlare och i nedrustningssammanhang. Det vederlades snabbt av kunniga försvarsjournalister med hänvisning till exemplen Norge, Nederländerna och Kanada.
Omedveten härom använde i stället Gudrun Schyman detta argument
i en debatt med Bo Lundgren. Hon
fick samma motargument, varefter
hon voltade runt och anklagade Bo
Lundgren för att vara onyanserad genom att hävda att man måste vara
NATO-medlem för att vara medlare!
Detta skamlösa tilltag renderade inte
det smäll på fingrarna det var värt,
vare sig av moderatorn, frågepanelen
eller Bo Lundgren. Den senare inkasserade dock en poäng genom att konstatera att Gudrun Schyman medgivit
att man kunde vara medlare även som
NATO-medlem.
Det andra argumentet från förra
året var att man kunde ha minst lika
stort inflytande på NATO:s beslut om
man var partner som om man var
medlem. Det togs inte på så stort allVF 1/02
Foton: Ulf Palm (om inte annat anges)
Lord Robertson hälsas välkommen av en lättad konferensledare, Folk och Försvars ordförande Anders
Milton. Ett tag hade det verkat som om generalsekreteraren skulle hindras komma av tekniska problem.
var då, och i år hade det försvunnit.
Verkligheten har kanske trängt sig på.
Förändrad doktrin
Vid den ovannämnda konferensen
1996 höll statsminister Ingvar Carlsson ett engagerat försvarstal för alliansfriheten och hävdade – understödd av ambassadören i Moskva Sven
Hirdman – att ett svenskt NATOmedlemskap inte skulle gagna säkerheten och stabiliteten i norra Europa.
Men det är värt att notera att han
uttalade att saken kunde komma i ett
annat läge om 6-7 år, då NATO kanske utvecklats till en helt ny organisation, ett organ för gemensam säkerhet
och fredsbevarande operationer. Det
var sex år sedan och NATO:s verksamhet de senare åren har varit krishantering och fredsfrämjande operationer. Den nya säkerhetspolitiska
doktrin som framlades den 5 februari
visade också på en förändringsprocess. Den har faktiskt gått längre än
vad en del av retoriken i Sälen lät ana.
Jan Björklund fick stormande
bifall för sin känsloladdade
NATO-plädering.
Händelserna den 11 september
och de processer de startat gav inte
bara diskussionerna om Sveriges säkerhetspolitik och totalförsvar en betydligt allvarligare inramning än tidigare år, det var också tydligt att de
berörde oss mycket påtagligt. Det
syntes redan i programmet som förutom Lord Robertson upptog namn
som Ron Asmus, analytiker vid tankesmedjan Rand, tidigare expert i
Clinton-administrationen, den från
media på senare tid välkände terroristexperten Magnus Ranstorp, Edinburghs universitet, samt Frank P.
Cruthers som var insatsledare vid
World Trade Center-katastrofen.
Europas ansvar
Lord Robertsons anförande formade
sig till en vältalig plädering för den
transatlantiska länkens betydelse.
Den 11 september hade slagit sönder
myten om att USA och dess europeiska alliansbröder höll på att glida isär.
NATO hade omgående slutit upp
bakom Förenta staterna i dess krig
mot terrorismen. Men olyckskorpar-
VF 1/02
27
REFERAT
na hade inte givit upp. Nu pekade
man på att Amerika agerade på egen
hand i Afghanistan och att NATO var
marginaliserat. Så var inte fallet.
NATO ledde inte operationen därför
att det behövdes en mycket större koalition, men de europeiska NATOstaterna spelade en nyckelroll i den
fredsstyrka som nu sattes in.
Men – och här blev generalsekreterarens ord mer allvarliga – för att inte
de dystra profetiorna om amerikansk
isolationism och unilateralism skulle
besannas måste de europeiska staterna
skärpa sig i sin försvarspolitik. Den
bleka sanningen var att Europa fortfarande var en militär dvärg: ”För
många regeringar satsar för litet på
försvaret. Och för många regeringar
slösar bort det de satsar på kapaciteter
som inte bidrar till deras egen säkerhet, Europas säkerhet eller våra vidare
kollektiva intressen.”
Lord Robertson gjorde ingen åtskillnad mellan medlemmar eller
partners i denna kritik. Alla hade
samma intressen av att bygga säkerheten i Europa, alla hade samma intresse
av att bekämpa terrorismen och alla
borde vara angelägna att bevara och
stärka den transatlantiska länken genom att bidra mera till sin egen säkerhet.
NATOutvidgningen
kommer att
fortsätta, spådde
Ron Asmus, som
var med om att
starta processen
på 1990-talet.
Foto: Stefan Bratt
Försvar av demokratiska värden
Ron Asmus en av arkitekterna bakom
den NATO-utvidgning som genomfördes under Clinton var positiv till
Bushs NATO-politik. ”Finish the job
skall presidenten ha sagt.” Inför den
stora kampen mot terrorismen, mot
kombinationen av terrorism och
massförstörelsevapen, måste man se
till att slutligt stabilisera Europa.
Medlet för detta var NATO. Alliansen
28
som blivit huvudaktören i de senare
årens fredsoperationer skulle utvidgas
med målet att sådan operationer inte
skulle bli erforderliga. De baltiska staternas skulle med säkerhet vinna inträde vid höstens toppmöte.
Ron Asmus ställde också frågan
om det var NATO:s sak att bekämpa
terrorism globalt, en uppgift som gick
utöver det som en gång skrevs i dess
stadga. Han svarade själv ja, NATO
var i första hand en organisation för
att försvara inte gemensamma intressen utan gemensamma värden. (Detta
och ett liknande påstående av Lord
Robertson föranledde Gudrun Schyman att i ett inlägg från golvet åter
vanställa motståndarens påstående för
att därefter polemisera mot det: de
påstods ha hävdat att NATO skulle
sprida sina värderingar med militär
makt).
Terrornätverken
Lord Robertson pekade på de felslagna profetior många ”experter” (pundits är det engelska ordet) gjort beträffande långvariga och blodiga operationer i Afghanistan. Men därmed var
naturligtvis inte kriget mot terrorismen vunnet. Det framstod med all
önskvärd tydlighet av Magnus
Ranstorps föredrag. Det var en isande
bild av hur ”dagens snabbt krympande värld genom globalisering har skapat nätverk av likasinnade extremister
som snabbt kan sammankoppla sig
likt hemliga galaxer och planera terroraktioner som enbart är begränsad
Terroristexperten
Magnus
Ranstorp var
en eftersökt
person.
till deras kreativitet så länge de är beredda att offra sina liv.”
Nätverken är också extremt motståndskraftiga. Det hjälper inte att slå
ut enskilda ledare; nätverket har ”en
inbyggd förmåga att överleva och dy-
namiskt skifta skepnad.” Det är svårt
för västliga underrättelsetjänster att
penetrera rekryteringsmiljön. Terroraktionerna är relativt billiga och kan
till stor del självfinansieras genom
identitetsstöld, kreditkortsförfalskning
och bankbedrägeri samt genom infiltration i legitima bidragssystem etc.
Cellerna kommunicerar på sätt som
är svåra att upptäcka, t ex kurirer eller
enkla e-maillösningar. När någon del
av nätverket mobiliseras för aktioner
– som ofta är synkroniserade på
många fronter samtidigt – har våra
säkerhetstjänster små möjligheter att
upptäcka det i tid.
Två verkligheter
Om Ranstorps föredrag vållade ilningar av skräck över vad som kanske
Frank B.
Cruthers gav
gripande
bilder av
räddningsarbetet vid
World Trade
Center.
väntade runt hörnet så frambragte
Frank B. Cruthers genomgång en
djup gripenhet blandad med respekt.
Respekt såväl för det oerhörda jobb
insatsstyrkan utfört som för Cruthers
förmåga att ur de fasansfulla upplevelserna med analytisk skärpa dra ut generella erfarenheter och slutsatser om
räddningsinsatser. Det var imponerande att se och höra en djupt tagen
Cruthers växla mellan videoillustrerade skildringar av katastrofen, beskrivningar av sina egna upplevelser – han
fick ta över ledningen sedan hans chef
omkommit när det norra tornet kollapsade – och systematisk diskussion
av principer för framtida insatser.
Konferensens sista inslag var också
en verklighetsbeskrivning. Brigadgeneralen Kent Samuelsson, nyss hemkommen från uppdraget som FN:s
militäre representant i Kabul, beskrev
vältaligt och med upplysande bilder
afghansk historia, från 1930-talet till
idag. Nu var läget ungefär som 1994,
med ett land utan fungerande centralVF 1/02
Litteratur
Bengt Selander:
Kent
Samuelsson
var behärskat
optimistisk om
Afghanistans
framtid.
Foto: Svante Palme
regering och med rivalitet mellan lokala krigsherrar.
Samuelsson ville inte ge några siffror om vilka civila offer som de amerikanska flygoperationerna krävt. Men
han visade några bilder som visade på
strävan att undvika civila mål. I Kabul
hade med stor precision administrativa och militära byggnader träffats.
Ute på landsbygden hade al-Qaidalägren fullkomligt pulveriserats.
Det överhängande problemet för
Afghanistan är nu torkan och den hotande hungersnöden. Ett förfallet bevattningssystem måste restaureras.
Omedelbart humanitärt bistånd är av
nöden, och man måste organisera det
så att det inte utnyttjas av lokala krigsherrar.
Kanske är chanserna dock större
än 1994. Denna gång har Förenta staterna engagerat sig för att fortsätta sitt
engagemang. Även humanitärt: USA
har hela tiden varit den största bidragsgivaren. Liksom 1994 längtar
folket efter lag och ordning. Då tog
sig talibanerna den uppgiften. Nu
finns en av det internationella samfundet stödd och kontrollerad centralregering. Samt internationella
fredsbevarande styrkor, som betraktas
positivt av invånarna i Kabul.
Årets Sälen-konferens hade spänning
och spännvidd; från klargörande markeringar av partiernas säkerhetspolitik
till de globala perspektiven. Det nya
greppet med en fast frågepanel var
lyckat. Fredsforskaren Wilhelm
Agrell, Robert Dalsjö från Totalförsvarets forskningsinstitut och Barbro
Hedvall från Dagens Nyheter gav frågestunderna stadga och djup.
Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör
VF 1/02
”Ett enda misstag
kan förmörka all
föregående gloire”
En stor sachsisk armé förstärkt med
ryssar – under befäl av generalen von
der Schulenburg – rycker 1706 fram
mot byn Fraustadt i tyska Schlesien.
Syftet är att binda en svensk armé så
att kung August II kan hinna fram till
operationsområdet. Man skulle då nå
en sachsisk trefaldig överlägsenhet i
styrka.
Schulenburgs armé är på 18 000
man – därav 6 000 ryska soldater.
Men han har ett svagt kavalleri – endast 2 000 ryttare i jämförelse med
den svenska armén under generalen
av kavalleriet Carl Gustaf Rehnskiöld
som har 5 700 kavallerister – skolade i
den karolinska anfallstaktiken.
Rehnskiöld – med endast 4 500
man infanteri – står alltså nu inför
den utmanande uppgiften inte bara
slå den sachsiska armén – den måste
helt enkelt tillintetgöras innan August
hinner fram. Förlorar Rehnskiöld bataljen lämnas vägen öppen för ett
sachsiskt angrepp österut mot Karl
XII med huvudarmén.
Cannaeslag
Rehnskiöld grupperar det svenska infanteriet på en svag bred linje men
med starka kavalleriflyglar. Schulenberg blir överförtjust – nu skall vi slå
svenskarna på vårt eget lineartaktiska
maner! För sent inser han hur de starka svenska kavalleriflyglarna rycker
fram för anfall i sachsarnas flanker
och rygg – det karolinska anfallet i
full galopp blir ödesdigert – omfattningen blir total. Kvar på slagfältet
ligger 8 000 stupade sachsare – lika
många har givit sig som fångar. Rehnskiölds förluster är 425 i stupade.
Det är sällan som ett anfall kan
genomföras som slaget vid Cannae
216 f Kr där Hannibals kartagiska
armé förintade romarna. Den som
kan vara intresserad av slaget kan studera slagfältet vid Cannae sydväst om
italienska staden Barrletta vid Adriatiska havet. Slaget vid Fraustadt däremot kan man följa i detalj på en video
på Armémuseum.
Slutenhet
Jan von Konow har i sin bok ”Karolinen Rehnskiöld – Fältmarskalk” gjort
ett försök att teckna ett – så långt som
möjligt – helfigursporträtt av Carl
Gustaf Rehnskiöld. En ganska svår
uppgift kan det synas, där de stora
och mest betydelsefulla källorna tyvärr inte finns nedskrivna. Rehnskiöld stod Karl XII mycket nära –
från början var han kungens lärare i
krigskonst. Alla eventuella överläggningar och tankar med kungen under
de gemensamma nio åren i fält stannade dem emellan. Rehnskiöld var
lika bunden och sluten som sin konung – tankar som dryftades delgavs
knappast någonsin till andra i högkvarteret. Konungens stora tilltro för
29
Litteratur
fältmarskalken skapade stor avundsjuka hos omgivningen. Det gick inte
heller att via Rehnskiöld få konungen
att lyssna på andras taktiska och strategiska förslag.
Personliga motsättningar
Det är mycket intressant att få ta del
av von Konows läggspel med ett stort
antal pusselbitar – dokument, fakta,
brev, dagböcker och många uttalanden mot Rehnskiöld. För fältmarskalken positiva uttalanden är sällsynta –
man ansåg honom arrogant och självrådig. Hans temperament var ibland
hetsigt kritiskt.
Generalen av infanteriet Axel Ludvig Lewenhaupt gillades bland andra
inte av Rehnskiöld. Lewenhaupt var
en extrem lineartaktiker – helt emot
kungens och Rehnskiölds karolinska
anfallstaktik.
Ej heller generalkvartermästare
överste Axel Gyllenkrok – ansvarig för
bland annat marschplanläggning och
stridsgruppering som verkligen krävde order och anvisningar av kungen –
behandlades med någon större förståelse från Rehnskiölds sida.
Mycket kritik mot Rehnskiöld
kommer alltså från just Lewenhaupt
och Gyllenkrok. Von Konows analys
av orsak och verkan till denna kritik
som är grunden till splitet och osämjan inom högkvarteret. Men även andra är negativa mot Rehnskiöld. Han
betraktas mycket kritiskt efter behandlingen av de tillfångatagna ryssarna vid Fraustadt. Von Konow redovisar dock olika källor och synpunkter
och ber att läsarna själva skall forma
sina egna slutsatser.
Obegriplig strategi
Det har skrivits mycket om slaget vid
Poltava. Von Konow beskriver i sin
bok främst Rehnskiölds insatser eller
kanske snarare brist på insatser.
Anmälarens egen anmärkning är:
vad hade den karolinska armén i
Poltava att göra? Man skulle en gång
för alla slå den ryska armén med tsar
Peter i spetsen – så är det sagt. Men
samtidigt håller tsaren på att på
svensk mark låta bygga sin nya huvudstad S:t Petersburg. Man behöver
inte trassla sig till Moskva!
30
Bristande samordning
Orderläget före slaget vid Poltava är
att Rehnskiöld, Piper ”fältstatsministern” – och chefen för Dalregementet
överste Gustaf Henrik von Siegroth är
hos kungen. Von Siegroth blir ”överste för dagen” det vill säga stabschef –
men trots detta skulle han följa sitt
förband dalkarlarna. En svår kombination. Lewenhaupt och Gyllenkrok
är icke närvarande hos kung Karl XII.
Förutsättningarna för missförstånd
och bristande samordning får nu fart.
Anfallet skulle vara överraskande!
Men i stället överraskar ryssarna
svenskarna genom att förstärka sitt
skanssystem under natten med fyra
nya befästningar vinkelrätta mot de
tidigare. Förvirrningen är total! Anfallsplanen spricker. General Roos
med en tredjedel av infanteriet envisas
sedan med att försöka storma den
tredje av de nya skansarna. Siegroth
följer sitt Dalregemente – varför säger
han inte som ”stabschef ” till general
Roos att strunta i skansen, gå förbi för
anslutning till hären? Siegroth stupar.
Roos hade inte en aning om var huvudstyrkan befinner sig. Roos tror
att den kan vara i Poltava.
Den slutne Rehnskiöld borde ha
förvissat sig om att alla höga chefer
visste stridsplanen – i varje fall i stort!
Minnet av Lund
Det svenska kavalleriet – som kommer för sent till samlingen – bryter
igenom och förföljer det ryska kavalleriet mitt framför tsar Peters fältbefästning bort mot den stora ouvragen
– det vill säga ett ravinområde där det
ryska kavalleriet lätt kunde slås.
Men Rehnskiöld beordrar halt på
det svenska kavalleriets förföljning.
De hejdas bara några hundra meter
innan stridskontakt var nådd med
ryssarna. Varför detta från en f.d. general av kavalleriet?
Anmälarens synpunkt är att under
slaget vid Lund den 4 december 1676
var Rehnskiöld skvadronchef vid Änkedrottningens livregemente, som ingick i vänstra flygeln. Slaget vid Lund
börjar kl. 09.00 med att högra flygeln
under Karl XI förföljer danskarnas
vänstra flygel – svenskarnas egen
vänstra flygel kommer i strid först kl.
10.00. Efter hårda strider norr om
Lund där svenskarna är hårt trängda
återvänder så Karl XI kl. 15.00 till
stridsplatsen. Efter fyra timmar ser
Rehnskiöld tillsammans med övriga
svenskar det bortridande kavalleriet
komma tillbaka. Slaget vid Lund har
vunnits. Men vad tänkte svenskarna,
trängda mot Lund? Var är kungen?
Har han stupat? Kunde det nu vid
Poltava vara så att Rehnskiöld fruktade att bli av med sitt kavalleri på lång
tid? Visste han om att ouvragen var ett
hinder för det ryska rytteriet? Han
kanske fruktade fortsatt förföljning –
hur länge?
Rehnskiöld var inte i form vid
Poltava – han var överbefälhavare
med kungen närvarande, sårad på en
hästbår. Inget bra förhållande. Rehnskiöld hade blivit överraskad av de nybyggda skansarna – han var retlig och
sårade medvetet omgivningen mer än
vanligt.
Skyller inte ifrån sig
Von Konows analys av motsättningar
mellan generalerna vid Poltava är lärorik för oss alla. Hur kunde den erfarne
och mycket skickliga befälhavaren
Rehnskiöld så fullständigt tappa sin
ledarförmåga? Men Rehnskiöld säger
under sin fångenskap i Ryssland: ”Ett
enda misstag kan förmörka all föregående gloire”. Han skyller inte på någon annan – medan många andra ger
honom ansvaret för förlusten vid
Poltava.
Men mycket ”gloire” hade fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld förvärvat sig vid mästarprovet Narva,
ståndaktigheten vid Klissow, Cannae
vid Fraustadt och inhuggande rytterianförare vid Holowczyn. ”Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld har
med sina mänskliga brister gått till
historien som en härförare av betydande format”.
Bengt Selander är överste av 1. graden
Jan von Konow. Karolinen Rehnskiöld
– Fältmarskalk
Förlag: Jan von Konow
Abrahamsons Tryckeri AB, Karlskrona 2001
VF 1/02
DEBATT
Per Sjöswärd:
Samarbete militär/
polis, varför inte?
I förra numret (4/2001) finns en
bildtext på sida 34, enligt vilken det
skulle finnas ”strikt förbud mot användning av militär trupp för polisuppgifter” efter dödsskjutningarna i
Ådalen 1931. Vad som där hände har
tyvärr skapat två myter, vilka ofta används i den politiska debatten. För
att få en nyanserad syn på samhällets
möjligheter och rätt att samordna
sina resurser vid extrema situationer
vore det bra om hela sanningen en
gång för alla tilläts komma fram.
Rikoschetter orsakade
dödsfallen
Den första myten gäller de återkommande påståendena att svensk militär,
med berått mod, skulle ha avlossat
direktriktad eld mot obeväpnade fredliga demonstranter. Kapten Nils Mestertons order till sina 40 infanterister
och 25 ryttare var – om eld behövde
öppnas som sista utväg – att vapnen
skulle riktas mot husgrunderna. De
65 soldaterna hade ett demonstrationståg om cirka 10 000 personer
mot sig och målet för de militanta
agitatorerna i tågets tät var att ”ta
hand om” strejkbrytarna i barackerna
bakom militärens grupperingar. Folkmassan rusade på och var på väg att
omringa soldaterna, varvid order gavs
om omgruppering av kulsprutorna.
Vid en kulspruta gick allt så snabbt att
servisen inte hann göra patron ur. När
man lyfte pjäsen i lavetten kom någon
åt avtryckaren och fem till sex skott
brann av i marken framför. När eldkommandot givits avfyrade gevärsskyttarna som varningsskott sina vapen i marken framför demonstranterna. Det var rikoschetter och inte direktriktad eld som skall ha orsakat
personskadorna och dödsfallen. Enligt ett vittne som talat med en av
kulsprutegruppcheferna fick detta
VF 1/02
inte komma fram, lika lite som att
demonstrationen tidigare föregåtts av
misshandel och knivdåd.
Ett handhavandefel begicks när
patron ur skulle göras på en annan
kulspruta. I det stressade läget utförde
servisen endast en mekanismrörelse i
stället för två. Pjäsen var riktad uppåt
då blindavfyringen sedan gjordes varvid den kvarliggande patronen avlossades. Kulan dödade en ung kvinna
som inte tillhörde demonstrationståget.
Ett enda direktriktat skott omnämns i den litteratur som finns om
händelserna. Det kom från en pistol,
avlossad av en beriden patrullchef. En
av hans ryttare låg försvarslös på marken efter att ha kastats av hästen. Ryttaren hade sedan fått en sten i nacken
och blödde ymnigt. För att skydda
honom avlossade chefen ett skott in i
folkhopen. Kulan träffade armen på
en av demonstranterna men vållade
ingen allvarlig skada.
En öppen fråga är huruvida svensk
militär passivt skulle ha tittat på när
ett 60-tal människor lynchades…
Föreskrifter för militär insats
har funnits
Från militärt håll var man redan före
händelserna i Ådalen inte positiv till
att behöva utföra polisens uppgifter.
Skulle det ha förekommit formellt
förbud mot samarbete mellan militär
och polis hade ”FAVO, Föreskrifter
för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän
ordning mm” inte ha kunnat antas i
konselj på Stockholms slott den 15
januari 1958.
Undertecknare var dåvarande försvarsministern Sven Andersson och
chefen för Försvarets Kommandoexpedition, generalmajor Carl Årmann.
Inom Försvarsstaben hade föreskrif-
terna (Fst/A 15/1 1958 nr 48:1) fastställts av dåvarande ÖB, general Nils
Swedlund och Chefen för Armén, generallöjtnant
Curt
Göransson.
(”FAVO” ersatte tidigare föreskrifter
”Fst avd A nr 14 28/5 1942”).
I ”FAVO” definieras tydligt vad
som menas med upplopp, vilka som
skulle ha rätt att tillkalla militär
trupp, vilka som kunde besluta om
användning av vapen, formerna för
användning av eldhandvapen, kulsprutor, kulsprutegevär, spränghandgranater och till och med insättande
av stridsvagnar och flygplan. I brådskande lägen, då inhämtande av tillstånd från högre ort ej var möjligt,
skulle ”den högste militäre chefen för
på platsen varande trupper” kunna
vara den som fick besluta om insättande av vapen, eldtillstånd mm. I extremfallet hade beslutet kunnat behöva tas av en ställföreträdande gruppchef, vicekorpral enligt dåtida militära
grader. ”FAVO” delades ut till befattningshavare på så låg nivå som kretshemvärnschefer och hemvärnschefer,
trots att Hemvärnet på den tiden var
frivillig försvarsorganisation och icke
tillhörde i Armén.
”FAVO” avskaffades 1970 under
dåtidens vänstervåg, efter hård debatt.
Som ovan nämnts skulle ”FAVO” aldrig ha kunnat antas om det hade funnits förbud för militär personal att
hjälpa polisen.
Samordning och samverkan
behövs
Jag delar Eino Tubins uppfattning att
samordning av samhällsresurserna
skulle vara bra, till undvikande av vad
som tilläts ske i Göteborg sommaren
2001. Enskilda människors liv, hälsa
och egendom skall inte kunna hotas
av pöbelmobbar. Det fåtal som har
invändningar torde betänka att en
vanlig medborgare gärna väljer det
skydd en ”polisstat” kan erbjuda.
Hellre sådant än att samhället utsätts
för förstörelse av anarkister, med våld
och skadegörelse som enda argument.
Per Sjöswärd är författare, frilansjournalist, tidigare militärpolis.
Lokalredaktör Tidskriften Hemvärnet
inom Livgrenadjärgruppen
31
Posttidning B
Vårt Försvar
Teatergatan 3
111 48 Stockholm
Saab
Saab Avionics