Debattera på nätet! Allmänna Försvarsföreningen, AFF, fortsätter försöken med debatt på Internet via hemsidan (www.aff.a.se). Sök upp knappen DEBATT och tyck till i aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Debattsidan är öppen för alla, även icke-medlemmar i AFF. Undvik anonyma bidrag, även om publicering under signatur är tillåten. Följ anvisningarna på hemsidan och det formulär som finns för inläggen. OBS! Högst 2000 nedslag eller tecken! Vi ser gärna debatt kring artiklar och synpunkter i Vårt Försvar. Du kan via e-postadress abonnera på artiklar och ämnen som dyker upp på hemsidan. Intressanta inlägg refereras i kommande nummer av Vårt Försvar. FORTSATT DEBATTERAR VI EXEMPELVIS: – De nya hoten – Hur skall terrorismen bekämpas? – Varifrån kommer ubåtarna? – Kommer Sverige att bli NATO-medlem? – Skall militären kunna hjälpa polisen att upprätthålla lag och ordning? ANMÄL E-POSTADRESS Medlemmar i AFF och andra intresserade uppmanas att sända in aktuell e-postadress (mail) för att nås av kallelser till debattkvällar och nya ämnen på debattsidan. AFF:s e-postadress är [email protected] ÅRSSTÄMMA AFF årsstämma 2002 äger rum på Armémuseum Riddargatan 13 (ingång Artillerigatan) Torsdagen den 18 april kl. 18.30 Styrelsens förvaltningsberättelse och övriga ärenden som kan komma att upptas till behandling finns tillgängliga på föreningens kansli från 1 april. Efter stämman följer ett aktuellt föredrag. 2 VF 1/02 VÅRT FÖRSVAR Vårt Försvar Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. Utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Marianne af Malmborg Redaktör: Bo Hugemark Layout och sättning: Ulf Hansson och Annette Hofvander Redaktion och expedition: Allmänna Försvarsföreningen, se nedan. Redaktören personligen: Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma Tel/Fax: 08-87 15 78 E-post: [email protected] Redaktionskommitté: Redaktör Olof Santesson, ordförande Generalsekr. Ulf Rubarth, AFF Överstelöjtnant Rolf Lindén, AFF K Infodirektör Svante Werger, ÖCB Avdelningsdirektör Martin Arkel, SPF Överstelöjtnant Göran Bäck, FHS Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS Förste forskare Niklas Granholm, FOI Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare. Prenumeration: 200 kr/helår Lösnummer: (beställs hos expeditionen) Annonser: Redaktionen Annonspriser: Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr Nr 1 2002 Årgång 113 INNEHÅLL: Ledare: Kris i Försvarsmakten? 4 Porträttet: Erik Lidén: Marinens nye generalinspektör 5 Litteratur: Olof Santesson: Ubåtstankar utan slut 6 Reportage: Erik Lidén: Åter till Polen efter 300 år 10 Eino Tubin: Vad har Norge gjort för ont? Olof Santesson: USA i 2000-talets krig Clive Jones: Öga för öga leder till blindhet 11 12 16 Referat Olof Santesson: Finland, Sverige och säkerheten 18 Kjell Nordström: Homeland Security 21 Referat: Fyrfärg: Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr Kvartsida: 6.500 kr Tryck: Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona Bo Hugemark: Ryska gåtor 23 Nils-Eric Sandberg: Tänk om USA flyttar från Europa 24 ISSN 0042–2800 ALLMÄNNA FÖRSVARSFÖRENINGEN Grundad 1890 Föreningens ändamål är att skapa insikt om Sveriges säkerhetsproblem och om behovet av ett starkt totalförsvar till tryggande av vår frihet och fred (AFF:s stadgar § 1). Ordförande: Marianne af Malmborg Referat Vice ordförande: Bernt Östh Generalsekreterare: Ulf Rubarth Per Sjöswärd: Samarbete militär/polis, varför inte? Expedition: Tel/Fax: 08-667 22 53 Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 111 48 Stockholm Bankgiro: 482 8885 Postgiro 127 11-8 E-post: [email protected] Hemsida: http://www.aff.a.se Allmänna Försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publicering av artiklar införda i ”Vårt Försvar” medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare. Bo Hugemark: Världen tränger sig på 26 Litteratur Bengt Selander: ”Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire” 29 Debatt 31 Omslaget: Förarlösa flygplan för spaning men även för stridsuppdrag. Precisionsbombning från hög höjd. Transportplan som byggts om till ”gunships” för markunderstöd. Helikopterlandsatta elitförband. Tidsbegränsade uppdrag, därefter snabb embarkering. Det är några av de drag vi sett i den amerikanska krigföringen i Afghanistan. Blir det framtidens modell? Och hur påverkas Sveriges säkerhetspolitik och försvar? Foto: U.S. Air Force Nästa nummer, 2/02, utkommer i slutet av maj. Manusstopp 17 april. VF 1/02 3 Ledare: Kris i Försvarsmakten? ”Vi har kommit en bit på väg, men många utmaningar står framför oss”. Så sammanfattade ÖB nuläget på Folk och Försvars konferens i Sälen. Försvarsministern för sin del skådade in i framtiden och sade att han inte var ”orolig den dagen jag skall titta i backspegeln och försvara dagens försvarspolitik.” Två veckor senare kom en kraftfull utmaning och försvarsministern fick tillfälle att försvara den förda försvarspolitiken. Tio officerare, ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap), de flesta överstar och chefer för utbildningsenheter, anförda av generallöjtnanten Gustaf Welin, presenterade en kommande skrift genom en debattartikel i Dagens Nyheter. De ställer sig helt bakom den ”ominriktning” av Försvarsmakten som statsmakterna beslutat men hävdar att själva övergångsfasen inte har lyckats. Det har inte blivit några pengar över till att utbilda chefer och trupp för att man skall nå de uppsatta målen. Beredskapssystemet är omodernt, inte minst sett mot nya hot. ”Något radikalt behöver därför göras för att verkligen genomföra den nödvändiga reformeringen av försvaret och ge det svenska folket det försvar det behöver och betalar för.” Författarna tittar i backspegeln redan i dag, inte för att nostalgiskt se på det gamla försvaret utan för att finna orsakerna till dagsläget och pekar bl a på de stora materielköp som gjordes vid slutet av det kalla kriget och på ett dåligt beslutsunderlag till det senaste 4 Är det kris i Försvarsmakten eller är allt på god väg? Det förvisso svårt att bedöma för en utomstående. Men på en punkt är det uppenbarligen kris: i förhållandet mellan å ena sidan den högsta politiska och militära ledningen och å andra sidan chefer som har att genomföra försvarsreformens intentioner och utbilda förbanden. Man kan heller inte ifrågasätta deras beskrivning av förvirring och modlöshet i organisationen. En förtroendeklyfta som, hävdar de, beror på att den högsta ledningen inte förmått ge en vision av vad försvaret skall användas till, ej heller en genomtänkt idé om hur ominriktningen skall gå till. Förvisso har utvecklingen under 2000-talets sista decennium gått hisnande fort. En ny världspolitisk situation, hotbildens erodering, en svindlande serie av nya beslut innebärande drastiska nedskärningar. Hoppfulla tirader om att nu skulle det äntligen bli ett försvar i balans och arbetsro. Nya svarta hål, nya nedskärningsbeslut och besparingspaket. Det är naturligtvis en näst intill omänsklig uppgift att i denna omställningsprocess göra allt rätt, att utnyttja mänskliga, materiella och finansiella resurser optimalt och att hålla Försvarsmakt och allmänhet informerad om vad saken gäller. Desto viktigare är det att tillåta och uppmuntra en fri debatt, att vidgå alla misstag, att utnyttja de fonder av kunskap, kreativitet och god vilja som finns inom organisationen. Till detta kommer också granskare och kritiker som tillhör en demokrati.” Det var uppenbarligen endast en läpparnas bekännelse. Utspelet möts med påtaglig irritation, problemen förnekas, och försvarsministern antyder bristande ledarskap hos förbandscheferna. Vissa av hans hejdukar ger sig på att kräva stopp i befordran för de förmätna kritikerna. Man kan invända att kritikerna inte gillar läget. Att man får göra sin röst hörd innan beslut fattats men sedan lojalt måste följa det. ”Kritik är OK men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten”, sade försvarsministern till VF:s reporter. (se sid. 10 i detta nummer). Det är inget hållbart argument. Artikelförfattarna har inte vänt sig mot det beslut som fattats; de ställer uttryckligen upp på reformernas mål. Vad de gör är att slå larm när de inser att målen inte nås. Att så skulle bli fallet var kanske inte helt tydligt när beslutet fattades. För övrigt har flera av dem har tidigare varnat för vad som kan hända men upplevt att ingen lyssnat till dem. 1999 skrev arméns samtliga 52 förbands-, skol- och fochefer ett brev till ÖB i saken. Ingen skall tro att vi nu nått vägs ände i reformeringen av försvaret, att kartan är färdigritad. Förändringar i världsläge och säkerhetspolitik, nya hot, ny teknik kommer hela tiden att kräva största flexibilitet i tänkande och planerande. Processen blir omöjlig, om ledningen inte är beredd att lyssna till dem som har möjlighet att jämföra kartan med terrängen. Försvarsministern sade i Sälen: ”Jag känner mig ganska trygg med de verktyg vi har av kontrollstationer, anpassningsmetoder och alla kunniga experter inom totalförsvarets alla grenar. Om den högsta ledningen hellre vill ha följsamma karriärsugna medelmåttor än självständigt tänkande officerare med civilkurage, då är försvaret verkligen i kris. försvarsbeslutet. Det är en helt annan bild än den som försvarets högsta ledning presenterat. VF 1/02 Porträttet Erik Lidén: Marinens nye generalinspektör Foto: Maria Tolinsson Förnyelsen av Försvarsmakten innebär under några år en snabb omsättning av chefer på alla nivåer. När amiralen Torsten Lindh i höstas med pension lämnade posten som generalinspektör för Marinen, tillika chef för det Marintaktiska kommandot, MTK, i Berga på Södertörn, efterträddes han av 48-årige Jörgen Ericsson, som då under knappt två år hade varit chef för 3. ytstridsflottiljen. Ericsson utnämndes av regeringen till konteramiral. Jörgen Ericsson föddes den 25 november 1953 i Falun och fyller alltså 50 år i höst. Hans sjöofficerskarriär slutar troligen inte på MTK utan högre befattningar lär vänta i Högkvarteret på Lidingövägen inom tre-fyra år. Den utredning som överste 1 gr Björn Andersson leder om försvargrenarnas TK i Enköping, Uppsala och Berga kan också illa kvickt förändra hela ledningsorganisationen med nya stationeringar som följd. Jörgen Ericsson började på Kungl Sjökrigsskolan 1972, då placerad i Näsby Park norr om Stockholm. Han har genomgått traditionell skolutbildning med inriktning mot överste/ kommendörsbefattningar. Dessutom har han tillbringat ett år vid US Naval Command College 1994-95 i USA. Så sent som år 2000 blev det Försvarshögskolans chefskurs på Solbacka i Sörmland. Bland de befattningar som amiralen hittills har haft i Försvarsmakten märks tjänstgöring till sjöss på jagare, torpedbåtar och robotbåtar. Han var 1990-92 flaggadjutant i Kustflottans stab med ansvar för de operativa insatserna, till exempel ubåtsjakt. Han har sysslat med beredskap och planeVF 1/02 Konteramiral Jörgen Ericsson samtalar med värnpliktiga på Bohus kompani, Amf 4. ring i gamla Försvarsstaben och i nya Högkvarteret. Som officer och chef är han uppskattad, med en beslutsamhet kombinerat med ansvar och humor i kontakten med underlydande. Under perioden 1993-2001 var han också adjutant hos Konungen, vilket lett till en del utländska medaljer vid statsbesök och HM Konungens medalj i 8:e storleken med serafimerordens band. Jörgen Ericsson är ledamot i både Kungl Örlogsmannasällskapet och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Hans stora fritidsintressen är utförsåkning och golf. Han är sedan 1981 gift med Malin, född Lennmor, och har två barn, Caroline, 18 år, och Anders, 15 år. – Att leda en krympande marin och samtidigt bevaka att modern materiel tillförs och ger utbildning och övningar är en grannlaga uppgift för mig, säger Jörgen Ericsson, som håller på att bli varm i kläderna ute på Berga, klassiska övningsvatten i många decennier för den svenska örlogsflottan. – Försvarets omstrukturering väcker många frågor om uppgifter och innehåll. Just nu prioriteras internationell tjänst i säkerhetspolitiken med riksdagens beslut som vägledande. Vi får se hur det blir framöver med hotbilder och världsutveckling, inte minst vet vi väldigt lite om Rysslands framtida utveckling. Erik Lidén är frilansjournalist 5 Litteratur Olof Santesson: Ubåtstankar utan slut Ubåtsfrågan har åter kommit upp till ytan i debatten efter Rolf Ekéus utredning och Ola Tunanders bok samt Lennart Bodströms bok ”Mitt i stormen”. I förra Vårt Försvar nr 4/ 2001 intervjuades kommendör Göran Frisk om sin syn på Ekéus utredning utifrån sina erfarenheter av ubåtsjakt. Här görs en genomgång och analys av de tre skrifterna. I ubåtslarmens tid kunde allt hända. Debatten gick i vida cirklar. Rätt många visste säkert att Sovjetunionen bedrev krig under vattnet mot oss. En del av dem var samtidigt övertygade om att våra regeringar efter den första tidens protester ville undvika att behöva fortsätta att utmana en supermakt. Några slog fast att det i själva verket var NATO som hemsökte oss. Och en falang retade upp majoriteten genom att hävda att det mesta, om inte alltsammans, var hjärnspöken och masspsykos. Med upptäckten av minkarna i mitten av 1990-talet tyckte dock luften gå ur meningsutbytena, trots tappra försök av en ifrågasättan- de skara som Medborgargruppen. Men icke. Nu är vi där igen med flera nya inlägg. Bröt Sverige mot ett supermaktsspel, där kränkningar var något som man egentligen inte skulle bråka om? Eller vann vårt land, trots bakslag i jakten och hos opinionen, respekt på att blåsa till strid mot intrång? Det är inte bara för historiker och statsvetare att fundera över. På ubåtsfrågan ges inget slut. Till ett uppflammande i spalterna bidrog 2001 först förre utrikesministern Lennart Bodströms memoarer Mitt i stormen, som visar att han fortfarande är bitter över hur han be- Ubåtsjakt Försvarets Bildbyrå/Peter Nilsson 6 handlades i pressen och politiken. Han vidhåller att han bara ville slå fast regeringens bedömning att det efter Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden 1982 inte hade gått att nationalitetsbestämma någon kränkning. Senare på hösten berättade Ola Tunander i boken Hårsfjärden att en rad ubåtsincidenter berodde på amerikanska och brittiska intrång. Och slutligen kom av trycket ambassadören Rolf Ekéus’ i november presenterade ubåtsutredning, Perspektiv på ubåtsfrågan, med påpekandet att både Sovjetunionen och NATO-länderna hade intressen att tillvarata i svenska vatten. Prestigenamn utan forskningserfarenhet Livligast står polemiken kring Ekéus utredning. Åsiktsbytet har snabbt på flera håll kommit att kallas för en högervänsterstrid med förre statsministern Carl Bildt i huvudrollen. De som med olika argument kritiserar Ekéus har stämplats som tidigare lierade med Bildt och/eller deltagare i en moderat kampanj. Hans försvarare beskrivs i gengäld vara gamla kritiker av Bildt. Att en enmansutredning med begränsade kansliresurser och utan tunga expertnamn skulle göra auktoritativt slut på den svenska ubåtskrisen var nog ett fåfängt hopp. Som ledare av övervakningen av Iraks militära tillgångar och oskadliggörandet av Saddam Husseins massförstörelsevapen blev visserligen Rolf Ekéus en vårt lands internationellt mest kända diplomater. Efter några år som Sveriges ambassadör i USA kom han hem och blev, förutom att åta sig nya nationella och internationella uppdrag, ordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI. Ett prestigenamn, med andra ord. Men han saknar erfarenhet av forskning och traditionellt svenskt utredningsarbete. Det märks litet på stiVF 1/02 Litteratur len. Utredarens egen person kommer också fram i kommentarerna på ett sätt man inte är van vid. Senare i år ska Ekéus delge oss sin uppfattning om svensk säkerhetspolitik efter 1969, det år då den breda neutralitetspolitikkommissionen på sin tid var beordrad att sätta en slutpunkt för granskningen av vårt lands säkerhetspolitik under det kalla kriget. När den nya rapporten kommer vore det, att döma av mottagandet av ubåtsredovisningen, nog ett misstag att tro att han skulle komma undan med mindre kritik. Kränkningarna belagda Pedagogiskt har Ekéus utredning sina förtjänster. Med den kronologiska uppläggningen av incidenterna alltifrån 1980 (Utö) gör boken tjänst som repetitionskurs och uppslagsbok. Han gör sin indelning med egna namn. Det är först ”Den formativa perioden” till och med Hårsfjärden 1982. Nästa skede, efter 1983 års ubåtsskyddskommission, kallar utredaren ”Politisk konfrontation och fortsatta kränkningar”. Efter 1987 års ÖB-rapport skriver han om en ”Omprövning av ubåtsfrågan”, som varar fram till och med Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 och 1995 års ubåtskommission. Viktiga passager, rapporter och skriftliga vittnesbörd redovisas utförligt. Att diskutera huruvida ubåtskränkningar verkligen förekommit har Ekéus inte sett som sin uppgift. Den frågan anser han klarades av med ubåtskommissionen. Och att Sverige kränkts under vattnet åtminstone tio gånger och troligen ett trettiotal gånger till borde vid det här laget ses som belagt och kunna utmönstras ur varje seriös debatt. Ekéus påminner om arvet från 1970-talets första relativa avspänning, då främmande ubåtar under vattnet skulle avvisas, inte skadas. Utifrån den starten menar han att det gjordes goda ansträngningar och ett bra jobb för att hantera ubåtsproblemet, när det väl växte från 1980 och framåt. Han anser att en främmande ubåt troligen tilläts smita ut ur Hårsfjärden natten till den 14 oktober 1982, men hävdar att det berodde på militär inkompetens. Han ser inget VF 1/02 komprometterande i utfärdade eldförbud för minsprängning. Den marina analysgruppens arbete inger respekt, men här finner Ekéus att en rimlighetsbedömning saknades. Gruppen borde ha varit försedd med utrikes- och säkerhetspolitisk expertis, lyder den borne diplomatens domslut. gjorde fel genom att tillsätta den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen. Det ska ha lett till att denne själv tappade kontrollen över ärendet. Därmed skulle statsministern ha uraktlåtit sina konstitutionella åtaganden, rent av abdikerat från sitt ansvar enligt regeringsformen. Hade Palme inget val? Betygsättning av statsministrar Starkare kritik riktas mot ubåtsskyddskommissionen, ledd av Sven Andersson och med Carl Bildt som viktig ledamot. Den gjorde enligt Ekéus fel genom att välja ut och satsa på ett av flera möjliga scenarier. Utifrån detta byggde den längs en indiciekedja upp den anklagelse mot Sovjetunionen som ledde till att statsminister Palme skickade en not till Moskva. Det här är något som utredaren har funnit intellektuellt tveksamt. Hans underkännande av bevisföringen och utpekandet av Sovjetunionen sammanfaller med ubåtskommissionens 1995. Men man noterar att han därtill kritiserar dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung för att ha gett vilseledande besked om att signalspaning pekade mot Sovjetunionen. Det skulle dröja flera år innan Försvarets radioanstalt, FRA, klargjorde att någon sådan klargörande spaning inte fanns. Flera kritiker reagerar mot att Ekéus som tjänsteman också har betygsatt landets statsministrar. Han hade dock till uppgift att inte bara redovisa och utvärdera hur Försvarsmakten och andra myndigheter hade hanterat konstaterade kränkningar och indikationer på kränkningar sedan början av 1980-talet. Utredningsuppdraget omfattade även regeringen. I stort sett är han nöjd med samverkan mellan regeringen och Försvarsmakten, men finner likväl den förstnämnda väl passiv. Därmed är vi inne på Ekéus’ två politiska bedömningar. Hans kritik av omständigheterna kring Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 med anklagelser om ubåtskränkningar har, kanske egendomligt nog, väckt föga debatt. Intresset har i stället kommit att riktas mot 1982/83 och utredarens uppfattning att Palme En utbredd uppfattning är att Palme efter det offentliga fiaskot med ubåtsjakten i Hårsfjärden inte hade något val än att se till att saken blev föremål för en bred utredning. Vad som hände från hösten 1982 till våren 1983 hör ändå till gåtorna i svensk efterkrigspolitik. Hur kom det sig att statsministerns partivän, Sven Andersson, tydligen inte höll honom det minsta informerad om att kommissionen var i färd med att utpeka Sovjetunionen som den skyldiga parten? Varför försökte Palme inte själv informera sig? Ett tillfälle till dialog borde ha kommit när kommissionen i februari 1983 – två månader innan den var färdig – föreslog regeringen att IKFN-bestämmelserna skulle skärpas så att eld kunde öppnas mot inkräktare inomskärs utan föregående varning. Och nog kunde man inom regeringskansliet – innan det var för sent – ha engagerat sig i hur Försvarsmakten hanterade vad som uppfattades som ett hot mot Sverige. Ja, var det då verkligen för sent i och med att kommissionen presenterade sin anklagelseakt? Lennart Bodström berättar att han förgäves föreslog Palme att skjuta upp regeringens reaktion åtminstone några dagar. Kanske kunde det ha varit möjligt för regeringen själv att i något slags mening ytterligare pröva ärendet inför den utrikespolitiska hanteringen, medan uppmärksamheten ute i landet kunde ha svalnat litet. Ekéus är ju mycket nöjd med att Ingvar Carlsson överprövade ÖB:s rapport 1987. Den gången valde regeringen efter en egen utredning att inte följa ÖB i utpekandet av Sovjetunionen som skyldig till nya kränkningar. Det är ändå en betydande skillnad mellan att gå emot en parlamentarisk utredning, alternativt fortsätta granskningen själv, och att 7 Litteratur lägga en militär rapport med hemliga data till handlingarna. Vad vore då syftet med den förespråkade politiska rörelsefriheten? Det låter onekligen som om Ekéus rekommenderar ett sätt för lilla Sverige att oavsett sakläget undvika utmaningar av stora Sovjetunionen. Alldeles oviktigt är inte huruvida Palme själv i stort sett trodde på kommissionens slutsats eller inte. I det senare fallet skulle han ha anklagat Sovjetunionen mot bättre vetande. Hos Bodström får man dock intrycket att statsministern inte ifrågasatte supermaktens skuld. Han lär också muntligt ha använt betydligt hårdare språk mot ambassadören Pankin än vad som stod i den diplomatiska noten till Moskva. Här finns underlag för fortsatt debatt. dragen i den svenska debatten. Är det till sist endast frågan om ett slags logisk slutsats: eftersom inte alla konstaterade intrång har befunnits vara sovjetiska skulle något eller några av dem kunna vara västliga? Efter slutförandet av sitt första uppdrag har Ekéus ändå synts vara tydligare i sin uppfattning att mycket nog trots allt talar för att konstaterade kränkningar måste läggas Sovjetunionen till last. Värnlöst offer? Utan direkt politiskt ansvar för hur vår ubåtsjakt organiserades och fördes befann sig utrikesministern 19821985, Lennart Bodström. Mitt i stormen ger en intressant bild av hur han Kålsuparteori? Den andra omgående omstridda punkten i enmansutredningen gäller dess fynd i dokumenten om en sovjetisk sökoperation öster om Bornholm, sedan U 137 hade satt sig på grund i Gåsefjärden. Det skulle då kunna tyda på att sovjetmarinen inte visste var dess ubåt befann sig, med andra ord att inträngningen inte var avsiktlig. Ekéus drar dock inte den slutsatsen rakt ut, och efter publiceringen av rapporten har han och hans experter bemött kritik med att uttrycka sig försiktigare än i den tryckta texten om rörelserna öster om Bornholm. Den nya utredningen betonar mer än sina föregångare det spända storpolitiska läget, även kring Östersjön, under det så kallade andra kalla kriget efter sovjetinmarschen i Afghanistan 1979. Ekéus tycker att man tidigare alltför mycket har sett ubåtsverksamheten i ett bilateralt sken, som ett sovjetiskt hot riktat mot Sverige i krigsförberedande syfte. Hans konstaterande att både NATO och Warszawapakten kan ha haft intresse av att utforska vår skärgård och pröva svensk försvarsförmåga verkar ändå väl teoretiskt. För kritiker har resonemanget kommit att likna kålsuparteorin, kanske mer än vad utredaren insåg; han har ju inte på länge varit särskilt in8 Lennart Bodström hamnade i konflikter på UD, jagade läckor och aldrig övervann motsättningar till sin andreman, Pierre Schori. Ubåtsfrågan berörs i fyra av arton kapitel, men enligt Bodströms egen utsago har somliga läst boken just för dessas skull. Det är lätt att se varför. Författaren hamnade i den värsta kris som har drabbat en svensk utrikesminister under efterkrigstiden. De borgerliga partierna fick ogenomtänkt till stånd ett misstroendevotum mot honom i riksdagen efter en famös middag på Dagens Nyheter i januari 1985. Ännu mer än femton år senare är Bodström starkt upprörd över vad han vill kalla DN-affären. Han åberopar en uppsats av Lars Olof Lampers på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Den slår fast ”med stor sannolikhet att Bodström inte förnekat förekomsten av kränkningar utan endast förekomsten av bevis på att dessa skulle vara ryska”. Det skulle därmed vara en slutgiltig dementi av vad majoriteten reportrar vid middagen mindes och delvis i samförstånd skrev. Men i sitt ursinne nöjer sig inte Bodström med detta utan tillskriver flera av journalisterna politiska motiv och lågsinnad strävan att åstadkomma affärer. Bodström är över huvud taget frikostig med rykten om motståndare och vedersakare såsom tillhörande ”Bildts nätverk”. I boken framstår han som ett rätt värnlöst offer för medvetna misstolkningar av vad han sagt. Vad som inte framgår är i vilken grad han faktiskt gav möjligheter till hugg på sig genom (kanske studentikost) ironiska och ibland giftiga kommentarer kring de svenska ubåtsmödorna. Senare har Bodström anslutit sig till Medborgargruppen, som med utförlig argumentation i boken Ubåtsfrågan 1999 underkände det mesta av ubåtsjakten. Gruppen var bland annat övertygad om att U 137 inte befann sig på något spionföretag, och man avvisade uppgifterna bottenspår och miniubåtar i Hårsfjärden. Imponerande faktamängd ... Desto mer övertygad om förekomsten av tämligen storskalig främmande ubåtsframfart där är forskningsprofessorn Ola Tunander. Men i boken Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige anser han sig veta att ubåtarna var västliga. Tesen lär få vidare spridning än de andra här aktuella ubåtstexterna. Tunanders minst sagt spekulativa arbete ges nämligen under innevarande år ut av Frank Cass Publishers. Det är skrivet på engelska under originaltiteln The Secret War Against Sweden. Deception and Political Control. Författarens påståenden bygger på en bred och imponerande detaljerad VF 1/02 Litteratur undersökning. Den visar att Tunander har satt sig in i ubåtsmaterialet som kanske ingen svensk utanför Försvarsmakten. Bland annat har han lusläst de militära förbandens och stabernas krigsdagböcker och där funnit mycket värt att gräva upp. Frågan är då inte minst vilket bevisvärde man kan tillmäta dessa anteckningar. Krigsdagböcker är en ojämn företeelse, ibland skrivna i direkt samband med vidtagna åtgärder och därmed trovärdiga, ibland tillkomna i efterhand, pliktskyldigt och understundom försedda med värderingar som inte nödvändigtvis pekar mot sanningen. ... och ostyrkta slutsatser Hos Tunander får man likafullt leta efter tecken på osäkerhet och öppenhet för andra tolkningar än de egna. Förekomsten av en gulgrön vattenfläck vid minstationen Mälsten, något som låter som hammarslag under vatten, en möjligen stympad bandinspelning, allt tolkar författaren som belägg för att en NATO-ubåt skadades innan den gavs chansen att smita undan jakten på Hårsfjärden. Till stöd för sina teser åberopar han en rad samtal med utländska experter, dock i allmänhet utan att identifiera sina sagesmän. Andra forskare lär inte kunna vare sig verifiera eller falsifiera flertalet uppgifter i Tunanders bok. Därmed kan få tycka att förlaget Norstedts har släppt fram en vetenskapligt övertygande och hållbar analys. Regelrätt konspirationsroman Hur som helst bör det sägas att Tunander skriver med bravur och karaktäristiskt gott humör. Problemet är till en del att han gör som så många andra polemiker och braständare. Han öppnar ofta försiktigt, återkommer till samma fråga i allt fastare form för att till sist förkunna det nyss antagna som ett etablerat faktum. Vad vi har framför oss är en regelrätt konspirationsroman. Sjabblet och misslyckandet under ubåtsjakten i Hårsfjärden tillskrivs inte inkompetens hos den militära ledningen. Inga ingripanden förklaras som utslag av chefers misstro, under i princip fred, VF 1/02 Sjökortsskiss ur Tunanders bok utvisande hans tes om utsläppt ubåt. mot ledningsförhållanden avsedda för krig och mot minsystemen. Vad Tunander vill leda i bevis är att höga militärer, med då nytillsatte försvarsstabschefen Bror Stefenson i spetsen, under jakten ingrep med eldförbud och annat för att rädda en NATOubåt eller flera från att sänkas. Namngivna officerare skulle ha varit fullt medvetna om vad NATO hade för sig men bakom ryggen på ÖB opererat för att dölja västliga intrång. Vad Tunander anklagar dem för är rimligtvis inget annat än landsförräderi. Och det yttersta syftet? Det skulle ha varit att undergräva regeringen Palme. Resonemanget ligger i linje med privatspanares funderingar om att Olof Palme skulle röjas ur vägen innan han öppnade ett nytt kapitel i Sveriges relationer med Sovjetunionen. Så knyts då i förlängningen våra två största gåtor under 1980-talet samman – ubåtarna och mordet på statsministern. Det är nog lite för mycket för de flesta i svensk säkerhetsdebatt att ge sig i kast med. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör Lennart Bodström: Mitt i stormen, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001. ISBN 91-89080-76-9. Ola Tunander: Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige, Norstedts, Stockholm 2001. ISBN 91-1301038-7. Perspektiv på ubåtsfrågan. Hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt, SOU 2001: 85, Norstedts. ISBN 9138-21548-9. ISSN 0375-250X. 9 REPORTAGE På väg till Strong Resolve 02: Svenska stridsbåt 90 lastas i amerikanska landstigningsfartyget USS Tortuga. Försvarets Bildbyrå/Lennart Andersson Erik Lidén: Åter till Polen efter 300 år Under stor medial uppmärksamhet övar just nu 1 700 svenska befäl och värnpliktiga vid en stor militär slutövning i norra Polen med totalt 26 000 deltagare från 20 länders försvarsmakter. Det är den hittills största PFF-övningen som äger rum 1-15 mars, döpt till Strong Resolve 02. Försvarsminister Björn von Sydow inspekterade övningsförberedelserna på Svea livgardes övningsfält i Kungsängen samma dag som generallöjtnant Gustaf Welin och nio överstar i armén öppet kritiserat gällande försvarsbeslut i Dagens Nyheter (5 februari). Statsrådet var måttligt förtjust i den bistra kritiken och deltog i bedömningen att det var ett Anjalaförbund i modern tid. (Det ursprungliga 10 aktualiserades av 113 officerare i Anjala vid Kymmene älv i Finland 1788 och var riktat mot Gustaf III och kungens krigsförklaring mot Ryssland. 1789 greps många officerare och en ledare avrättades, varvid upproret kom av sig). – Kritik är OK, men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten, sade försvarsministern. Nu måste vi fortsätta uppbyggnaden av det nya försvaret och visa vår internationella kompetens. Samverkan och militära samövningar inom Europa, utan svensk NATO-anslutning, är mycket viktiga för vår trovärdighet i en ny säkerhetspolitik. De berörda överstar som fanns på Svea livgarde denna regniga morgon, när dessutom övning och förevisning fungerade dåligt, höll en mycket låg profil och tänkte måhända på sin eventuellt avslutade militära karriär. – Framtidens chefer med ÖB i spetsen utnämns under 2003, och det är viktigt med en gemensam grundsyn. Jag är medveten om att tjänstgöring för överstar och generaler i Försvarsdepartementet har både positiva och negativa inslag. Det positiva är att de politiska tankarna, utredningar och synpunkter förflyttas till Högkvarteret, som får möjlighet att penetrera och diskutera. Negativt är uppfattningen att de högsta militära tjänsterna reserveras för dem som har varit vid Gustav Adolfs torg och att de på något sätt skulle vara kommenderade av mig och mina medarbetare. Så är VF 1/02 Erik Lidén är frilansjournalist VF 1/02 Eino Tubin: Vad har Norge gjort för ont? Foto: Bo Hugemark det inte! konstaterade Björn von Sydow bistert. När nu svensk trupp för första gången sedan 1700-talet idkar krigföring på polsk mark kan det vara på sin plats att påminna om de styrkor, främst infanteri och kavalleri, som med hjälp av tusentals hästar härjade i Europa fram till 1815, då Wienfreden slöts. I dag landstiger 2000-talets moderna pansrade förband i Polen för Resolve 02 samtidigt som personalen till stor del flygs in med Hercules från flygbaser i Sverige. De 1 700 övade med svensk nationalitet kan i dagens krympande försvar imponera, men tyvärr är 1 700 befäl och värnpliktiga bara vad ett stort infanteriregemente satte upp vid slutövningar så sent som i början av 1990-talet. Det glöms lätt bort liksom att de stora Försvarsmaktsövningarna på 1980-talet samlade upp till 25 000 övade som tilltransporterades genom hela Sverige till aktuellt övningsområde, Skåne likaväl som Bodenområdet. Till Polen transporteras stabsenheter från I 5 i Östersund, skyttekompanier med stridsfordon 90 från P 18 i Visby och I 1 i Kungsängen och spaningsförband från K 3 i Karlsborg. Från Vaxholm via Göteborg kommer Amf 1, och några Viggen med en baspluton flygs över av Flygvapnet. Inte ens FN-förbanden i Kongo 1960-63 mönstrade 1 700 befäl och soldater, så genom Resolve 2 är detta den hittills största svenska representationen vid en militärövning i fredstid på främmande mark. Erfarenheterna kommer att noggrant studeras och användas vid ännu större samverkansövningar utanför riket. NATO-högkvarteret i Bryssel följer också med intresse Strong Resolve 02 och har ställt stabsövningsmoduler till det övade befälets förfogande, till och med ända borta i USA. Vårt Försvars utsände kan konstatera att den egna grundutbildningen 1963 i Skåne har föga likhet med dagens tekniska försvar. Det har hänt mycket under 40 år, inte bara i försvaret utan i hela samhällsutvecklingen. En gång vapenbröder i Unionen. Men nu ...? När det gäller den svenska utrikespolitiken är det bara att tacka och ta emot för den som alltid menat att Sverige rätta plats är bland de västerländska demokratierna. På kort tid har Göran Persson och hans regering gjort rent hus med neutralism och kålsuperi och förskaffat Palestinasjalarna till den bakre garderoben. Föredömligt snabbt solidariserade sig statsministern med USA efter angreppet mot vårt gemensamma västerländska öppna och fria samhälle den 11 september. Stödet till Baltikum har varit otvetydigt när det gäller att slå vakt om dessa länders rätt till eget säkerhetspolitiskt vägval, oavsett vad ryssarna kan tycka. Därför måste man vara snäll när man läser utrikesminister Anna Lindhs tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Där står allt vad man kan önska: beslutsamhet att möta terroristhotet gemensamt, stöd till Estland, Lettland och Litauen i deras strävan att bli medlemmar i både EU och NATO, stöd för det amerikanska engagemanget för säkerheten i norra Europa osv. Men det kliar i fingrarna, när man läser vad Anna Lindh har att säga om den svenska säkerhetspolitiken. ”Den militära alliansfriheten ... ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt...” Men när ska Sverige vara neutralt? Några rader längre ner utesluter utrikesministern våra partners i EU: ”det är ... svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller som kort står inför att bli, medlemmar i unionen.” Av talet i övrigt är det tydligt att hon med de sista orden menar Baltikum och Polen. Skälet till att vi ska fortsätta att vara militärt alliansfria är alltså – enligt uteslutningsmetoden – att vi behöver handlingsfrihet att förklara oss neutrala vid ett angrepp på Norge, som ju inte är med i EU. Redan i förra årets Folk och Försvarstal fick vårt västra grannland en indirekt känga av Anna Lindh. Hon sade då att den militära alliansfriheten var en tillgång som gav oss möjlighet att ”med kraft och trovärdighet vara pådrivande i nedrustningsfrågor” och att Sveriges trovärdighet i nedrustningsfrågor ”till och med ökat genom medlemskapet (i EU)”. Med liknande slutledning innebar det att Norge genom sitt NATO-medlemskap saknade kraft och trovärdighet, men skulle kunna vinna det genom att gå med i EU. Snytingar två år i rad. Vad har utrikesministern mot Norge? Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet 11 Foto: Helene C. Stikkel Tydligt vem som leder kriget: Försvarsminister Rumsfeld svarar på journalisternas frågor, general Myers står bredvid. Olof Santesson: USA i 2000-talets krig I Afghanistan har vi sett hur en supermakt strider. Kampen mot talibanerna respektive al-Qaida utkämpades både från luften och på marken. Men operation Enduring Freedom blev inte ett krig där amerikanerna utnyttjade mer än bråkdelen av sina markstridsförband, åtminstone inte före de strider som utbröt i början av mars i år. Utvecklingen av modern krigföringsförmåga har tagit sig nya former, som regeringar och bedömare världen över behöver dra slutsatser av. Att den snabbt har lett till intern debatt inom USA:s säkerhetspolitiska etablissemang är uppenbart. 12 Först då lydnadsförhållandena. Mer än kanske någon gång tidigare har vi fått supermaktens konstitutionella ordning illustrerad. Orderkedjan i USA går från presidenten, som landets överbefälhavare, via den civile försvarsministern ned till den militäre befälhavare som har att leda själva striden. Ett system som vi saknar motsvarighet till i Sverige. Rumsfelds krig Hur ledning utåt utövas, framför allt i förhållande till massmedierna, har kommit att anses allt viktigare, med tanke på en regerings behov att ha opinionen med sig. Under Kuwaitkriget såg världen dock inte mycket av den dåvarande försvarsministern Richard Cheney – i dag vicepresident och i början allmänt betraktad som den nya Bushadministrationens starke man. I Washington 1990/1991 var det general Colin Powell som intog en ledande roll i sin egenskap av ordförande för Joint Chiefs of Staff, de förenade stabscheferna (för armén, flottan, flyget och marinkåren). Det var lätt att uppfatta honom som förman åt Norman Schwarzkopf, befälhavare för den stora USA-ledda styrkan mot Iraks Saddam Hussein. Powell tycktes VF 1/02 verkligen vara det som han hos oss ofta felaktigt kallas – USA:s ÖB. I Afghanistan var det de första månaderna av amerikansk krigföring desto tydligare hur chefskapet utnyttjades. Med snart sagt dagliga framträdanden vid presskonferenser i Pentagon underströk försvarsminister Donald Rumsfeld sitt faktiska ledarskap. Det skedde till den grad att många började tala om ”Rumsfelds krig”. Den nye ordföranden för Joint Chiefs of Staff, generalen Richard Myers, stod oftast bara vid hans sida som presidentens och administrationens främste militäre rådgivare. Kritik från självkorade experter Försvarsmaktens operationer leddes från första stund av befälhavaren för Central Command, Tommy Franks, som således hade samma uppgift och befogenheter som Schwarzkopf tio år tidigare. Nytt denna gång var att underrättelseorganisationen CIA aktivt deltog i krigföringen. På rent militärt håll var det i alla fall Franks som lade upp operationerna, och hans stab bestämde målen för de amerikanska flyganfallen. Endast vid något enstaka tillfälle under dagliga samråd motsatte sig Pentagon bombningsbeslut av hänsyn till risken för civila skador. I dessa de hittills mest hemliga militära operationerna i USA:s historia dröjde det innan ens amerikanska massmedier insåg vilken nyckelroll en okänd general, från början artillerist, hade. Franks sökte ingalunda rampljuset som Schwarzkopf hade gjort. Efter någon månads strider, innan framgångarna kom och talibanerna drevs bort, hördes också kritik mot Franks. Medierna citerade självkorade anonyma experter som ansåg att Frank saknade fantasi och djärvhet som härförare. Några beklagade att han hade hunnit ersätta sin föregångare, den färgstarke marinkårsgeneralen Anthony Zinni. Denne ansågs ha handlag med muslimer, och mycket riktigt har han fått pröva lyckan som president Bushs representant i krisen Israel-PLO. Problematisk fjärrstyrning Även sedan amerikanerna och deras VF 1/02 Operationen leddes av general Franks från Florida. Foto: R. D. Ward bundsförvanter i Norra Alliansen hade fått övertaget i Afghanistan påpekade några kritiker att Franks hade blivit kvar i sitt högkvarter i Tampa, Florida, i stället för att som Schwarzkopf ta befälet på krigsskådeplatsen. Säkert var det klokt av Franks att inte dra in med stort stabsfölje i Afghanistans närhet, exempelvis i Saudiarabien, med tanke på vilka antiamerikanska stämningar en sådan massiv närvaro kunde utlösa. Helt problemfri kan dock inte Franks fjärrstyrning ha varit. Bland annat hävdades det att hans stab flera gånger ingrep och i sista stund stoppade planerade insatser mot identifierade mål. Särskilt riktades kritik mot den kommendör i flottan som var generalens juridiske rådgivare (JAG för dem av er som på söndagskvällarna har sett TV 3:s ”På heder och samvete”). Ett faktum, måhända inte utan samband med kritiken och de praktiska problemen, är dock att strax före jul generallöjtnanten Paul Mikolashek skickades till en framskjuten ledningsplats på militärbasen Camp Doha i Kuwait City. Hög precision Vad det gäller den amerikanska krigföringen i stort så har massmedierna tämligen detaljerat beskrivit hur agerandet tagit nya tekniska språng. Under Kuwaitkriget var endast en mindre del av fällda bomber avancerade, ”pricksäkra” vapen. I Afghanistan förhåller det sig precis tvärtom. Den övervägande delen bomber och missiler har varit precisionsstyrda. Små amerikanska förband landsatta på marken har medverkat till att styra in vapnen mot upptäckta mål. Antalet civila offer har på detta sätt kunnat hållas någorlunda nere, även om vi inte får blunda för de lidanden som har drabbat värnlösa människor. En vecka i oktober fanns i hela stridsområdet endast Team 555 om tiotalet soldater plus ytterligare en enhet. I samspelet med CAOC Combined Air Operations Center i Prince Sultan Air Base utanför Riyad i Saudiarabien skapade man sina egna regler, ROE (Rules of Engagement). Oklokt nog försökte Pentagon länge förneka ”felskjutningar”. Ett särskilt allvarligt problem är att en myckenhet oexploderad ammunition, särskilt från amerikanska klusterbomber, har förvärrat läget för dem som försöker röja Afghanistan från minor, dessa spår av decenniers krig i det arma landet. Behövs armén? För första gången har USA också använt förarlösa flygplan inte bara för underrättelser och spaning utan för direkta vapeninsatser. Det tycks ha varit CIA som tog initiativet till att sätta in plan av typen UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle), kända som ”Predators”, i strid. Systemet hade dessförinnan knappt hunnit börja utprövas. Från hangarfartygsgrupper och framskjutna baser, som Diego Garcia i Indiska Oceanen, behärskade i övrigt amerikanskt flyg totalt luftrummet. Inga bärbara missiler har 13 Foto: Tech. Sgt. Scott Reed Tämligen små styrkor Ett förarlöst flygplan av typen RQ-1 Predator klargörs för spaningsuppdrag över Afghanistan. tydligen utgjort något hot mot USAflyget. Stamkrigare har fått amerikansk utrustning luftvägen, bland annat sadlar för beridna anti-talibaner. Totalt uppges USA ha utnyttjat mindre än två tjog bombplan i kriget mot al-Qaida. Det räckte således med jämförelsevis begränsade flyginsatser i kombination med Norra Alliansens av amerikanerna snabbt rustade trupper för att knäcka talibansk motståndskraft och driva al-Qaida på flykten. Många drar slutsatsen att det är så här USA hoppas föra 2000-talets krig – med flyg och avståndsvapen – medan andra får stå för de eventuellt behövliga stora markinsatserna. Diskussionen har just börjat i USA: till vad behövs dagens tio armédivisioner, varav huvuddelen alltjämt stridsvagnstunga? Företrädare för armén stördes också av att, medan stridshandlingar förekom rätt allmänt, det framför allt var marinsoldater som vid sidan av små specialförband landsattes i Afghanistan, som om armén inte hade egna resurser för den nya tidens krigföring. Special Forces liksom CIA:s små fältgrupper utnyttjades främst för stöd åt Norra Alliansen, för spaning och för inpekning mot flygets mål. Små elitförbands ökade roll har uppenbart kommit för att stanna. Även mindre länder får här försöka att hänga med. Symtomatiskt var att Sverige skickade insatsövade officerare ur SSG (Särskilda Skyddsgruppen) som bidrag till den internationella fredsstyrka som har etablerats i Afghanistan. Vad har då USA tillgripit av ”traditionella” reguljära förband? Om vi tar läget kring julen 2001, utgjordes huvuddelen av den amerikanska marktruppen i Afghanistan av marinsoldater i en styrka på knappt brigadstorlek. Brigadgeneralen James N Nattis ledde då vad som kallades ”Task Force 58” (samma namn som ett berömt amerikanskt hangarfartygsförband i striderna mot japanerna i Stilla havet mot slutet av andra världskriget). Styrkan bestod av två bataljonsstridsgrupper, 15. och 26. Marine Expeditionary Unit, rörliga och utrustade med lätta fordon och understödsvapen. Delar av styrkan deltog i begränsade strider, men den hade givetvis inte till uppgift att ensam slutföra kriget mot talibanerna och Usama Bin Ladin. Efter jul återgick förbanden till sina fartyg, och det har Det första flygangreppet förbereds 7 oktober 2001. En 1000-kilos bomb förs upp på flygplansdäck på hangarfartyget USS Carl Vinson. Foto: Petty Officer 1 st Class Greg Messier, U.S. Navy 14 VF 1/02 Flera krig på egen hand? Den totala seger mot terrorister som Bushadministrationen säger sig eftersträva har uppenbarligen långt ifrån nåtts. På en lista omfattande tjugotvå utpekade nyckelfigurer i al-Qaida saknades i början av februari uppgifter om vart sexton av dem hade tagit vägen. Sedan dess har ytterligare några överlämnat sig. Ödet för talibanernas ledare mulla Omar var också okänt, fast hela hans maktbas föreföll att ha krossats. Att framgång mot det talibanska skräckväldet vunnits med flyg och en så pass begränsad markinsats har ingett somliga amerikanska bedömare hoppet om en snar och snarast smärtfri uppföljning mot Saddam Hussein. Striderna i mars månad manar kanske till viss försiktighet med slutsatserna. Somliga har varnat för att ett krig mot den irakiske diktatorn och hans gardestrupper vore något helt annat än striderna i Afghanistan. Till dessa försiktiga bedömare hör Colin Powell, i dag amerikansk utrikesminister och en av arkitekterna bakom den vida alliansen mot terrorns krafter. Men en sak verkar tydlig. Amerikanerna vill föra själva kriget på egen hand. De har dåliga erfarenheter av behovet att samarbeta inom NATO när det gällde Kosovo. Vid ett möte i månadsskiftet januari/februari mellan amerikanska och europeiska säkerhetsexperter märktes också tydliga skillnader. Européerna har inte bara reagerat med bestörtning på den inledande behandlingen av fångar tagna under striderna i Afghanistan. Den gamla världen oroar sig för vad amerikanerna ska göra härnäst, En fånge förs till lägret X-Ray på Kuba Foto: U.S. Navy Photo (Krigs)fångarna USA:s fånghantering har väckt oro. En del bilder i samband med transporten av tagna motståndare och deras framkomst till Guantanamobasen tedde sig stötande, i varje fall i Europa. Huvor, ögonbindlar, handfängsel och fotbojor, burar – var det ett rimligt sätt att hantera dessa människor? De hade tagits i strid. President George W Bush har ju själv sagt att det pågår krig mot terroristerna. Då måste man väl följa den internationella rättens bud om krigsfångar? Folkrätten, uttryckt i den 3:e Genèvekonventionen och 1977 års tillägg (det senare inte VF 1/02 ratificerat av USA), ställer förvisso krav på hur krigsfångar ska behandlas. Vid fångförhör behöver de inte upplysa om mer än namn, nummer och grad. Enligt konventionen mot tortyr får de inte heller deporteras eller kränkas. Rör det då sig om krigsfångar? En hel del krav ställs också på de kombattanter som ska skyddas av folkrätten. De måste föra strid i enlighet med krigets lagar och sedvänjor. De ska stå under befäl av en person som ansvarar för sina underlydande. De ska bära uniform med en distinkt symbol som kan urskiljas på håll. De måste bära sina vapen öppet. Utifrån dessa krav inser man att det strikt rättsligt kan vara svårt att exempelvis hävda att partisaner och gerillakrigare ska räknas som krigsfångar. En annan sak är att en krigförande stat ändå kan välja att behandla dem enligt gällande konvention som regelrätta krigsfångar för att skydda sina egna soldater mot repressalier. Uppfyller då alla talibaner alla uppräknade krav? Knappast. Och al-Qaidas folk? Ingalunda, ty Foto: U.S. Navy Photo antytts att de därefter bland annat har hållits i beredskap för en tänkbar antiterroristinsats i Somalia. I Kandahar och basen Bagram avlöstes marinförbanden av enheter ur 101. luftburna (Air Assault) divisionen, och senare även 10. bergsdivisionen. Båda deltog med förband i marsstriderna. I februari fanns det enligt officiella uppgifter 4 000 amerikanska soldater i Afghanistan och ytterligare några tusen fördelade på Pakistan, Uzbekistan och Kirgizistan. Ett nytt inslag var att 100-talet man ur specialstyrkorna samt cirka 500 andra amerikanska soldater i januari anlände till Filippinerna för övningar, utbildningsstöd – och jakt på gerillarörelser som anses sympatisera med al-Qaida. På väg till nya krigshärdar? Korpral från Marinkåren väntar på att embarkera efter några veckors uppdrag i Afghanistan. men själva tycks dess företrädare ha de mest vaga idéer om hur man borde gå vidare. Kring Bushs utpekande av Irak, Iran och Nordkorea i ”ondskans axel” växlas skarpa ord över Atlanten. En del skiljer alltjämt Europa och USA åt, inte bara stridstekniskt. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör de står för motsatsen till folkrättsligt godtagbar krigföring. Uppenbart vill amerikanerna också ha full rörelsefrihet att genomföra pressande förhör med uppspårade medlemmar av en terroristorganisation utan att ta hänsyn till deras status. Inte minst därför kallar de dem för ”illegala kombattanter”. Från USA har framhållits att flera av fångarna, åtminstone först, uppträdde hotfullt mot väktarna och därför måste fängslas etcetera. Avsikten tycks också vara att de, så snart det anses möjligt, ska återföras till sina hemländer. Det har varit oklart om USA ändå tänkt följa internationell rätt? Men när så är fallet gäller rimligtvis folkrättsregeln att en ”kompetent tribunal” måste avgöra en fånges status; väl att märka individuellt, fall för fall. Här syftas på en etablerad domstol med fulla juridiska garantier. En viktig sidofråga är här hur säkert inrättandet av militärtribunaler i USA, som Bush sin terroristbekämpning har talat om i, står i överensstämmelse med den så kallade Posse Comitatus med – från klassisk amerikansk utgångspunkt – restriktioner för militär medverkan i rättsskipningen. O. S. 15 Clive Jones: Öga för öga leder till blindhet Foto: Pressens Bild/Adel Hana Hur skall terrorismen bekämpas? Det israeliska exemplet visar på en misslyckad metod, hävdar författaren. Enligt den israeliska tidningen Ha´aretz har representanter från Pentagon haft överläggningar med försvarsdepartementet i Tel Aviv kring ”sådana erfarenheter från Libanon och de ockuperade områdena som kan vara av nytta i det pågående, av USA ledda kriget mot terrorn”. Diskussionerna förefaller vara ett tyst erkännande av Israels förmåga att eliminera de grupper och individer som bedömts vara ett hot mot staten Israels nationella säkerhet. Sedan Intifadans utbrott för lite mer än ett år sen har statligt sanktionerade avrättningar – andra skulle säga mord – resulterat i snart ett hundra palestiniers död. Metoderna har sträckt sig från raketer från stridshelikoptrar mot bilar och bostäder till sprängladdningar gömda i mobiltelefoner och bilstolar och användningen av prickskyttar. Det är få i Israel som offentligt tar avstånd från detta dödande, eftersom det är relativt lätt att försvara som en preventiv åtgärd. Fasorna från självmordsbombningarna i Tel Aviv, Haifa, Jerusalem och andra städer ger inte utrymme i debatten för moraliska skrupler. Spegelbildsföreställningar Ändå verkar Israel sakna en uppfattning om de politiska följderna av sina militära insatser. Efter varje ny omgång av nästan rituell blodsutgjutelse reciterar de israeliska talesmännen det gamla mantrat om att ”lära palestinierna en läxa” eller ”tala om för Arafat 16 I denna bil dödades Hamas-officeren Bakr Hamdan av raketer från israeliska stridshelikoptrar 25 januari 2002. att han måste kontrollera terroristerna”. Implicit i sådana budskap finns föreställningen att palestiniernas smärttröskel är någorlunda densamma som israelernas egen. Sådana spegelbildsföreställningar styrde exempelvis Israels försök att handskas med Hizbollah i södra Libanon mellan 1985 och 2000. Men massbombardemangen stärkte i stället stödet för organisationen, till den grad att den israeliska armén tvangs till ett ärelöst uttåg ur södra Libanon i maj 2000. Metoderna används nu på nytt med dödlig effekt på Betlehems och Ramallahs gator. De motiveras politiskt med behovet att motstå ”terrorism”, en beteckning som omöjliggör varje detaljerad och underbyggd kritik av de politiska sammanhang som leder till de våldsamma motsättningarna. De militära insatserna mot de palestinska insurgenterna har varit axiomatiska under fyrtio år, utan hänsyn till deras verkan på de politiska mål som uppställts av den civila ledningen. På grund av det vitt spridda föraktet för PLO bland de israeliska judarna har klokskapen i arméns sätt att fungera mot palestinierna aldrig debatterats. Israels aktioner har sålunda kommit att omfatta både attacker mot organisationernas ledare (regime targeting), flygattacker, omfattande artilleribeskjutning, begränsade markanfall och invasioner i full skala. Det kalla krigets handböcker Tron att en utplåning av en motståndares nyckelpersoner leder till en inre förlamning av hans organisation kom ursprungligen från det kalla krigets handböcker. Den israeliska flygattacken mot PLO:s högkvarter i Tunis 1 oktober 1985 som svar på mordet på tre israeler på Cypern, liksom mordet den 16 april 1988 på Abu Jihad som Israel betraktade som hjärVF 1/02 nan bakom Intifadan, vittnar om hur ineffektivt detta slags tänkande hos den politiska och militära eliten i Israel varit. Något försök att i stället vinna insurgenternas själar har inte varit aktuellt utom möjligen när det gällde de maronitiska kristna i Libanon, men den traditionella alliansen med maroniterna gjorde att Israel förbisåg hur mycket dessa gått tillbaka i relativ betydelse. En möjlighet kunde ha erbjudit sig med shiamuslimerna, som i många fall hade en positiv inställning till den israeliska armén, men det gyllene tillfället gick israelerna ur händerna. Ockupationens excesser ledde i stället till att shiamuslimerna radikaliserades under påverkan av den iranska revolutionen. Den israeliska säkerhetstjänsten var så upptagen med att bekämpa ”det terroristiska hotet” att den inte upptäckte framväxten av Hizbollah som en politisk rörelse, eller dess långsiktiga politiska agenda. Som en israelisk underrättelseofficer uttryckte det: ”Det är möjligt att vi använde mikroskopet för mycket och teleskopet för lite.” Libanon provfält för ledarlikvidering En vanlig metod var arrestering på obestämd tid utan rättegång och bortförande av dem som misstänktes för stöd åt Hizbollah. Amnesty rapporterade i juli 1977 om misshandel och tortyr av fångar i al-Khiyamfängelset i södra Libanon. Men eftersom inget krigstillstånd rådde föll fångarna inte under Genèvekonventionen. Israel hänvisade för övrigt till den libanesiska armén som formellt ansvarig för fängelset, trots Israels uppenbara ansvar som ockupationsmakt i den av Israel utropade ”säkerhetszonen”. Fångarna hölls i stor utsträckning som förhandlingsobjekt för att få loss tillfångatagna israeliska militärer, t.ex. den nedskjutne navigatören Ron Arad 1986. När israelerna drog sig tillbaka från södra Libanon släppte Israel 12 libaneser, men shejk Abdul Karim Obeid och Mustafa Dirani, som kidnappats 11 respektive 6 år tidigare hölls – och hålles – fortfarande kvar. Resultatet blev att Hizbollah gick in VF 1/02 och grep tre israeliska soldater innanför gränsen till Israel. Libanon fick också bli provfält för mera spektakulära ”ledarangrepp”. Den 16 februari 1992 använde den israeliska armén stridshelikoptrar för att döda den andlige ledaren för Hizbollah shejk Abbas Musami, i tron att hans död skulle tillförsäkra Israel hegemoni över ”säkerhetszonen”. Därmed gick israelerna över Rubicon. Intill dess hade Hizbollah, trots kraven på Jerusalem som huvudstad, avstått från raketattacker mot själva Israel. Svaret nu blev en salva missiler mot bosättningar i Galiléen. Skadorna blev begränsade, men den israeliska vedergällningen omfattade över 3 000 granater på 24 timmar mot två libanesiska byar strax norr om säkerhetszonen. De som misstänktes ge husrum åt Hizbollahaktivister fick sina hem förstörda, en metod som varit vanlig också i Gaza och på Västbanken. Ingenting lärt Mordet på Musami ledde till ökad i stället för minskad spänning längs nordgränsen – dessutom till bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires som krävde 28 dödsoffer. Men tre år senare gjorde israelerna ett nästan identiskt angrepp på den palestinske befälhavaren Rida Yasin med en helikopterraket utanför Tyrus, återigen utanför ”säkerhetszonen”. Mordet följdes av ett närmast rituellt artilleribombardemang från Hizbollah mot norra Israel i vilket en civil dödades och femton sårades Men ingenting tyder på att Tel Aviv lärt sig något rörande metodens effektivitet Med hjälp av en bomb i en mobiltelefon dödades i januari 1996 Hamasaktivisten Yahia Ayyash, ryktbar som ”ingenjören” för sin förmåga att tillverka bomber. Priset blev högt: under februari och mars 1996 översvämmades Israel av självmordsbombare som förorsakade 65 dödsoffer och hundratals skadade. Arafats säkerhetstjänst åtog sig att arrestera över 1 000 kända islamiska aktivister, men attackerna underminerade både Osloavtalet och premiärminster Peres auktoritet. Under efterträdaren Netanyahu försökte säkerhetsorganisationen Mossad på öppen gata i Amman sätta en giftspruta i halsen på Hamasaktivisten Khaled Meshal. Denna gång slutade det hela i en fars – försöket misslyckades, kung Hussein blev rasande, Netanyahu fick skaffa fram ett motgift, publicera en offentlig ursäkt, frige den fängslade ledaren för Hamas i Gaza, osv Den onda cirkeln förvärras Den 27 augusti 2001 gick Israel över ännu en gräns. Mustafa Zibri som var en av PLOs grundare och ledare för PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) dödades bara 500 meter från Arafats kontor. PFLP svarade med att döda den israeliske turistministern Rehavam Zeevi den 19 oktober på ett hotell i östra Jerusalem. Den 23 november 2001 sköts ledaren för Hamas’ militära gren Izz ad-Din al-Qassam från en israelisk helikopter vilket i sin tur ledde till att israeliska Jihad och al-Fatah för första gången gick samman i en aktion. Så fortsätter det, dag efter dag. Den israeliske journalisten Yossi Melman har sammanfattat förloppet mycket insiktsfullt: ”Tillslagen har till uppgift att lugna en vredgad och besviken allmänhet, trumma upp stöd för regeringen, möta behovet av hämnd och höja den vacklande nationella moralen. I verkligheten förvärrar likvidationerna endast den onda cirkeln av våld.” Genom att kräva ”öga för öga” har de israeliska ledarna gjort sig själva blinda för det politiska sammanhang som skapar våldet. Om amerikanerna nu försöker lära av sina israeliska kolleger hur man möter terrorism, låt oss hoppas att det inte blir den kollektiva närsynthet som varit förbunden med ”likvideringen av ledare” som kommer att prägla Washingtons kamp mot den internationella terrorismen. Översättning Rolf Rembe Clive Jones är forskare och lärare i internationell politik vid universitetet i Leeds och specialist på Mellersta Östern. 17 REFERAT Olof Santesson: Finland, Sverige och säkerheten Finland och Sverige går numera hand i hand i säkerhetspolitiken. Hur fort går marschen och vart? Består samanhållningen? Det är frågor som föranledde Svenska Atlantkommitténs seminarium 4 december 2001. Ett nytt Europa fogas samman. I en omvälvning utan like är tunga kontinentala krafter i rörelse. De har redan lämnat bakom sig allt som hörde det kalla kriget och supermakternas terrorbalans till. För andra som har svårt att hänga med saknar de tålamod. Hur två små länder i världsdelens norra utkant försöker anpassa sig väcker därmed ingen större internationell uppmärksamhet. För oss som direkt berörs är det likafullt en ödesfråga att rätt forma fästet för fortsatt välfärd och trygghet. Vi får själva ta de avgörande stegen. Neutraliteten är borta, alliansfriheten består. Det är dagsnoteringen som förenar Finland och Sverige. Vad en av dem gör berör den andre. Geografin och historien bestämmer att det finns en sådan relation mellan de två grannländerna. Hur nära är då kontakterna? Vilken konkret betydelse för de båda har utrikespolitiska val och ställningstaganden, särskilt i ljuset av händelserna den 11 september 2001 och det nya kriget mot terrorismen? Det var frågeställningarna vid Svenska Atlantkommitténs seminarium i Försvarshögskolans samlingssal i Stockholm den 4 december 2001. Stor anslutning Rubriken ”Sambandet mellan Finlands och Sveriges säkerhetspolitik” var uppenbart lockande för det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget. Enligt deltagarlistan var det drygt 160 personer som tog chansen att ta pulsen på länderna i förhållandet till 18 NATO, nu när det förefaller allt troligare att Estland, Lettland och Litauen är på väg in i pakten. Tonen anslogs av Svenska Atlantkommitténs ordförande Bo Hugemark. Att historien visar på ett speciellt förhållande Finland-Sverige var utgångspunkten. Det illustrerade han med frågan om militär samverkan under mellankrigstiden, då man i Stockholm ville hålla finländarna borta från randstatssamarbete med Polen och bräckliga baltiska stater med tanke på misstänksamheten i Sovjetunionen. Hugemark talade om planer. Det var kanske i praktiken inte frågan om mer än svenska generalstabsstudier, sådana tycks faktiskt ha förekommit även vad det gäller Baltikum och rent av Danmark! Vi vet ju hur det gick, och när Finland hade utkämpat två krig mot Sovjetunionen rådde ett nytt utgångsläge. Omsorgen om det nordiska mönstret – den så kallade balansen – blev en viktig del av svensk säkerhetspolitik. 1812 års politik I stället för det planerade dragplåstret, den store Max Jakobson, som hade tvingats lämna återbud, ställde Finlands ambassadör i Stockholm, Heikki Talvitie, upp. Han drog en lans för sin tes om ”1812 års politik i Sverige i dag” som den alltjämt gällande konstanten i svensk säkerhetspolitik. I en bok som utkommer nästa år ska han ytterligare utveckla sina tankar om betydelsen av att marskalk Bernadotte, den blivande Karl XIV Foton: Bo Hugemark Olli Kivinen och Heikki Talvitie Johan, redan som vald svensk tronföljare gav upp tanken på återta det tre år tidigare förlorade Finland. Målet var i stället att ha goda förbindelser med Ryssland och samtidigt se till att jätten i öster balanserades av någon annan stormakt. Vid ett tidigare seminarium har den främste svenske Finlandskännaren, Krister Wahlbäck, kallat 1812 års politik ett djärvt risktagande men invänt att den ändå tog slut 1919-1920. Någon villighet att erkänna en sovjetisk intressesfär omfattande det självständiga Finland har svenska regeringar minst av allt visat. Ryska hotet inte helt utmönstrat Efter Talvitie utvecklade redaktör Olli Kivinen från Helsingin Sanomat, med tidningsmannens självtagna rätt, hur ett inträde i NATO är den logiska följden av våra länders strävan att medverka i det euro-atlantiska fredsbygget. En kanske utbredd uppfattning i Finland om Sveriges ställning illustrerade han med att kalla vårt VF 1/02 REFERAT land en tre fjärdedels medlem av NATO sedan fyrtio år. Att Sverige hade en återförsäkringspolitik västerut i händelse av ett sovjetiskt angrepp, utan automatiskt verkande garantier om stöd och utan övad samverkan, är en distinktion som går många förbi (uppenbart även i vårt eget land). Kanske typiskt talade en finländare i auditoriet om hur regeringen i Finland på en fråga hade hållit öppet för ett jakande svar ifall USA i kampen mot terrorismen ville ha överflygningsrättigheter. I Sverige hade däremot frågan inte behövt ställas, sade han – som om det var klart att USA inte behövde ta hänsyn till svensk alliansfrihet. Granninsikterna om vår linje kunde kanske vara större, liksom vi kanske missar finländska nyanser. Vilken trygghet ger då EU? Det är inte sant att unionen ger skydd på det militära området, sade Kivinen. Ganska karaktäristiskt finländskt vittnade han om oro för att samverkan med NATO här ska ge Ryssland viss insyn. Vi vet ingenting om vad som händer med Ryssland om tio år. Och Finland har inget försvar mot taktiska missiler. Inlägget belyste hur man i Finland inte alls har gått lika långt som hos oss i att utmönstra Ryssland som ett hot. I ett efterföljande replikskifte noterade Talvitie att finländarna inte vill stå ensamma. Det var något annat med svenskarna och ensamheten. ”Dom trivs”, som någon iakttagare hade uttryckt det. Tilläggas kan att detta var före det svenska ordförandeskapet. Men vi ligger rätt skyddade av Östersjön. Finland har sin långa östgräns och behåller, så länge budgeten medger det, en stor armé av reservister. Skillnaden kom exempelvis fram vid ett seminarium på Sveaborg i somras, även om en slutsats blev att våra länder aldrig har varit så nära varandra i säkerhetsfrågor som för närvarande.1 Fortsatt småstadsegoism eller solidaritet Under rubriken ”Ryssland, det nya NATO och Sverige-Finland” ville ambassadör Krister Wahlbäck helst dela upp NATO-debatten på två nivåer. Den ena gäller organisationens konflikthantering och den andra det geVF 1/02 Krister Wahlbäck Pauli Järvenpää mensamma försvaret av territoriet mot angrepp eller hot om angrepp. Talaren uttryckte sig visserligen påfallande optimistiskt om Rysslands väg under Vladimir Putin. Som svar på en fråga fann han det dock troligt att dennes nya linje inte omfattas av alla. I säkerhetspolitiken kan man heller inte bortse från risken att Ryssland för en tid skulle kunna falla tillbaka i maktspråk. I en småstatsegoistisk tradition skulle Sverige då kunna vilja överlåta åt andra att försvara freden. Det gick i en förgången tid, då man i väst hade haft ringa nytta av ett Sverige indraget i andra världskriget eller det kalla kriget. Nu är villkoren helt andra, slog Wahlbäck fast. Ett svenskt bidrag (till stöd för en utsatt Östersjöstat) kunde betyda mycket för snabb framgång. Att inte leva upp till solidaritetens krav kunde få förödande följder för vår ställning och vårt inflytande. Svenska folket skulle knappast godta att var och en är sig själv närmast. På den andra nivån, konflikthanteringen, är det mycket enklare. Ingen bestrider här att vi delar ansvaret med andra. Från föreningslivet vet människor att de endast kan vinna inflytande genom att gå med i en organisation, sade talaren. NATO kommer aldrig att släppa fördragets artikel 5 om säkerhetsgarantier. Men argumenten för ökat inflytande över besluten har blivit starkare. Wahlbäck tyckte att ryska invändningar mot NATO:s utvidgning framförs i tämligen pliktskyldiga ordalag. Ett samarbete USA-Ryssland av annan kvalitet än före 11 september stärks av det gemensamt upplevda hotet från extrem islamisk fundamentalism. Först om något år vet vi hur stora förändringarna av ramvillkoren är. Blir bilden av det nya NATO med dess betydelse för stabilitet och säkerhet i Europa mer dominerande? Skapas ett dilemma mellan önskan om inflytande och alltför stor risktagning? Den politiska realiteten är enligt Wahlbäck att ett klart flertal av svenska folket alltjämt anser att alliansfriheten har tjänat landet väl. Och han citerade krigsårens utrikesminister Christian Günther: ”Man vänder inte ett gammalt regalskepp på en femöring.” Obetydligt inflytande för utanförstående Att Finland och Sverige i säkerhetspolitiken samarbetar djupt och professionellt var ett klart besked från dr Pauli Järvenpää, försvarsråd vid Finlands NATO-delegation, redan i rubriken ”Ett speciellt förhållande: finsksvenskt samarbete vid NATO”. Som medlem av Finlands NATO-delegation fann han det konstigt med de starka känslorna mot NATO i våra två länder, som han tyckte byggde på attityder från det kalla kriget. Allt är förvisso inte rosigt för icke fullvärdiga medlemmar. När det gäller inflytandet över besluten fanns det ”bara smulor” över till oss utanförstående, något som talaren jämförde med ”taxation without representation”. 19 REFERAT Bengt Gustafsson Samarbete om territoriellt försvar I nästa inlägg, om ”Nordkalotten gemensamt – det militärstrategiska sambandet mellan Finland och Sverige”, ställde sig f.d. ÖB Bengt Gustafsson frågande till huruvida den gamla sortens krig verkligen är döda. Militära operationer kommer att styras av såväl geostrategiska förhållanden som teknikförändringar. Kontrollen över territoriet spelar en roll även i framtida krig. Framtiden kräver ett territoriellt försvar. Nordens folk är små och behöver här samarbeta. Gustafsson uttryckte även oro för demokratierna. ”Äter de sig själva?”, undrade han inför exemplen på att somliga inte accepterar den representativa demokratin och att hänsynslöst våld förekommer vid demonstrationer. ”Egentligen inget val” Det avslutande anförandet rymde åtskilligt krut under den neutrala rubriken ”Finland och Sverige efter den 11 september 2001”. Dr Tomas Ries från Finlands försvarshögskola ironiserade över hur man i Finland sedan 1995 har hållit fast vid den militära alliansfriheten med samma formulering: ”under rådande förhållanden”. Saken är bara den att dessa förhållanden fullständigt har förändrats. EU har fått en egen säkerhetspolitik, och sedan 11 september gäller den också om kampen mot terrorn. Relationerna NATO-Ryssland har gått upp och ned, och är just nu goda. Från att ha varit en ”gnällig fattiglapp” har Ryssland åter hamnat i rampljuset. NATO 20 Tomas Ries har blivit politiskt viktigare men militärt mindre betydelsefullt. Efter erfarenheterna från Kosovokriget vill USA undvika att bedriva militära operationer genom NATO, då alla nitton medlemsländer har velat vara med om att bestämma. Dagen efter seminariet kunde man på denna punkt betecknande nog läsa en brett upplagd artikel i International Herald Tribune på temat ”Är NATO relevant?”.2 Visserligen patrullerar fem av de till alliansen tilldelade stridsledningsflygplanen AWACS sedan händelserna i september 2001 i amerikanskt luftrum, men det är mycket riktigt därför att amerikanerna ville frigöra egna plan, de enda de ville ha med i kriget i Afghanistan. Francois Heisbourg, ordföranden för Internationella Institutet för Strategiska Studier i London och i en analys av den 11 september författare till boken Hyperterrorisme: la Nouvelle Guerre, anser att den gamla försvarsorganisationen ”i sanning är död”. Hur som helst var det enligt Tomas Ries mycket svårt att stå utanför NATO. Azerbajdzjan och Armenien må göra det men inte vi. Genom EU dras vi med i NATO:s beslut, eller så isoleras vi inom unionen. ”Egentligen har vi inget val”, sade talaren. Här ansåg han att hans eget land sedan 2000 har gått åt fel håll, men han tyckte att Sverige ”hade skjutit fart” när det gällde att stödja NATO:s utvidgning till Baltikum. Sanningen är förstås den att även Sverige först sent valde denna linje; dessförinnan önskade regeringen att balterna skulle nöja sig med att komma med i EU. Hur som helst beklagade Ries att Finland som enda land hade stött Rysslands motvilja mot utvidgningen. I sin reaktion på den 11 september hade Sverige varit mycket klart medan Finland gled ”tillbaka in i skuggorna”. Där står vi i alla fall i båda länderna. Inne i västlägret demokratiskt, ekonomiskt, vad det gäller rättssäkerheten, samhällsutvecklingen och utrikespolitiken; isolerade i försvarspolitiken. Det kan enligt Ries inte gå i längden. Och att hans redovisning uppskattades starkt var inte att ta miste på. En frågeställare talade om en ”lysande analys”. Sverige knappast i förväg Hur blev det då med sambandet Finland-Sverige? Den avslutande paneldebatten kunde i sig ses som ett bidrag till att utvidga en nordisk dimension. Bo Hugemark trodde att Sverige behövs i Finland och att Sveriges sak förhoppningsvis också var Finlands. Kanske ska vi inte dra för stora växlar på det ömsesidiga beroendet, men vid Atlantkommitténs seminarium var det i alla fall inga på finländsk sida som direkt markerade att andra länder var viktigare för dem än Sverige. Krister Wahlbäck bedömde att det fanns vissa farhågor för att Sverige skulle göra något utan att informera Finland, som man i Helsingfors tyckte var fallet med den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990. Skulle vi då kunna gå före in i NATO? Det tydde i alla fall inget vid seminariet på. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör 1 Tomas Ries, Axel Hagelstam (red): Sweden and Finland: Security Perceptions and Defence Policy, Department of Strategic and Defence Studies, Series 2 Nr 13, National Defence College, Helsingfors 2001. 2 John Vinocour: ”Is NATO ’Relevant’ in the Era of U.S. Power”, International Herald Tribune, 6 december 2001. Dokumentation av seminariet finns på: www.svenska-atlant.org VF 1/02 Kjell Nordström: Homeland Security Behovet av skydd på hemmaplan mot terrorismen har föranlett ett antal åtgärder i USA bl.a. av organisatorisk natur. Det finns anledning även för oss att tänka över problemen. USA är i krig på två fronter, den ena utomlands, den andra på hemmaplan. I Afghanistan är talibanerna slagna medan jakten på al-Qaida fortsätter. Nätverket al-Qaida (”the most visible head of a hydra”) har under årens lopp utbildat tiotusentals terrorister spridda i ett sextiotal länder, bl.a. i USA. Om bin Ladin likvideras är rörelsen ändå intakt: dåden planeras på lägre nivåer, högsta ledningen endast koordinerar verksamheten. Vilken ”ondskans axelmakt” som ska få stå för nästa krigsskådeplats är i skrivande stund (24 februari) oklart. President Bush har delegerat till vicepresident Dick Cheney att – ”largely out of sight” – sammanhålla kriget. Ansvaret för operationerna utomlands åvilar försvarsminister Donald Rumsfeld; försvarsministern biträds av Joint Chiefs of Staff med flygvapengeneralen Richard Myers som ordförande. För den internationella samordningen svarar utrikesminister Colin Powell. Mångfald av hot Läget på hemmaplan är mera diffust. ”We’re pretty good if the threat is coming from the outside”, har general Myers sagt. ”We’re not so good if it’s coming from inside”. Hoten from inside kan vara vilka som helst: konventionella såväl som okonventionella vapen och metoder (cyber erbjuder förhållandevis billiga och effektiva stridsmedel), långdistansrobotar såväl som civilflygplansmissiler, nukleära, kemiska och biologiska stridsmedel (mjältbrand, smittkoppor, ebola, dirty bombs fyllda med radioaktivt avfall, miniatombomber i VF 1/02 Linda Johnson en av många soldater i Air National Guard som mobiliserats för att öka flygbassäkerheten. Här inspekteras en lastbil vid infarten till Lackland Air Force Base, Texas. Foto: U.S. Air Force Photo väskor, ett antal sovjetiska dylika är på drift). Särskilt utsatta objekt är stormöten, viktiga byggnader, kärnkraftverk, elnät, kommunikationer, vattenförsörjning, raffinaderier, förråd av farliga ämnen och räddningstjänsten. Rikhaltigt underlag rörande arsenal och handhavande erbjuder alQaidas 6000-sidiga handbok Encyclopeida of Jihad. Snabba skyddsåtgärder ... Omedelbart efter ”nine eleven” vidtogs skyddsåtgärder i USA. Kontrollen av luftrummet skärptes (AWACSoch jaktplan över amerikanskt territorium). Samma gällde flygplatser (säkerhetspersonalen numera federalt anställd), flygplan, passagerare och last liksom farliga transporter överhuvudtaget. Lagren av motmedel, vacciner och detektorer ökades. Åtgärder vidtogs för att vidga, förbättra och med den ”lojala” omvärlden samord- na underrättelse- och säkerhetstjänsten. Krafttag togs för att lamslå finansflödena till terroristerna – effektiva slagrutor mot dylika underjordiska flöden saknas dock än. Den amerikanska allmänheten har slutit upp bakom president och myndigheter. ... och omdiskuterade En del åtgärder har dock väckt oro, t.ex. lagar som givit polisen extraordinära befogenheter att övervaka och kontrollera och att på ”lösa” grunder häkta misstänkta; summarisk terrorstämpling av personer och institutioner har kritiserats. Att non-citizens kan utvisas på grundval av ”secret evidence” och att militära krigstribunaler kan komma att inrättas har mött motstånd. Har CIA fått mandat att likvidera misstänkta, s.k. ”executive actions”? Det förnekar myndigheterna. Men, har någon invänt, ”attacks on 21 enemy leaders in wartime, that’s fair game”. Ny befattning Ett viktigt presidentbeslut omedelbart efter 11 september gick ut på att inrätta befattningen Director of Homeland Security. Idén var inte ny. I en kongressrapport offentliggjord i början av 2001 – resultat av tre års utredningsarbete – framlades ”En nationell säkerhetsplan: Absolut nödvändiga förändringar”. I rapporten förutspåddes faktiskt septemberdåden. Vad man vet gick förslaget bl.a. ut på att ett Securitydepartement med egen budget skulle inrättas – troligen ville kongressen därmed säkra insyn över verksamheten. President Bush uppdrog åt vicepresidenten att projektera ett Office of National Preparedness. Projektet hade inte avancerat nämnvärt 11 september, kongressrapporten hade i maj 2001 lagts åt sidan. Homeland Security Director blev Pennsylvaniaguvernören Tom Ridge. Till sitt förfogande fick Ridge ett office. Till National Counterterrorism Director utsågs den pensionerade generalen Wayne Downing; general Downing bibehöll uppdraget att vara biträdande National Security Adviser under Condoleezza Rice. Ridge inriktade sig på att klara ut vilka befogenheter olika säkerhetsinstitutioner hade och vilka objekt/mål som i första hand borde uppmärksammas. Förvirring och ineffektivitet Mjältbrandsbreven nödvändiggjorde emellertid direkta snabba insatser. På presidentens uppdrag kallade Ridge ihop ett antal experter i ämnet och ”koordinerade” vad de skulle göra. Av naturliga skäl satte Secretary of Health and Human Services, hälsovårdsministern Thompson, i gång med liknande undersökningar. Expertisen under Ridge respektive Thompson kom till motstridiga slutsatser. Inledande motåtgärder blev varken genomtänkta eller koordinerade – varför inte den utsatta postpersonalen tidigt mjältbrandsskyddades är alltjämt oklart. Att Ridge förklarade sig vilja delge allmänheten information ”incomplete as it may be” fick negativ effekt – 22 ryktesspridningen ökade; naturligtvis hade samma inträffat om informationen alltför mycket avdramatiserats eller uteblivit. I fortsättningen har Ridge blivit försiktigare: ”This is not the time to stand down”. (Den som kommit att bli symbol för Homeland Security är New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani; bl.a. fick han Ridge att ta tillbaka några mindre lämpliga beslut.) Homeland Security Director har fått ett tungt mandat. En uppgift är att koordinera ett fyrtiotal centrala agencies med säkerhetsåligganden, de största och mest kända CIA och FBI. I kongressen finns 26 kommittéer och 17 subkommittéer med säkerhetsuppdrag, regionalt och lokalt återfinns en mångfald institutioner. Samarbetet mellan CIA och FBI har aldrig varit ”utvecklat” – av sekretesskäl är det sagt. Det har inte ökat sedan båda kritiserats för bristande effektivitet; i Newsweek 21 januari kallas CIA ”a lumbering giant ill-equipped for the world in which it is operating”. Försök att ändra rutiner möter regelmässigt motstånd, ännu större blir motståndet naturligtvis då berörda samtidigt befinner sig och tvingas vara i maximal aktivitet. Enbart rådgivare Tom Ridge har inte fått något eget departement och tillhör inte regeringen. Han har överhuvudtaget ingen ”operational authority”. President Bush säger att Ridge har ”the power that comes from the President’s attention”. Närmast kan Ridge sägas vara presidentens rådgivare med efterhand givna samordningsbefogenheter. Har hemlandssäkerheten i USA ökat? Att myndigheterna undvikit att mera ingående redovisa vidtagna åtgärder är förståeligt – inga ledtrådar till terrorister! Mediernas grävande har varit förstrött, de har valt att fokusera på kriget i Afghanistan. Mjältbrandsbreven och flygplansincidenterna efter 11 september är troligen inte al-Qaidas verk, Salt Lake-OS har genomförts utan terrordåd – Homeland har kunnat återhämta sig. Att en sovande al-Qaidacell efter 11 september planerat att angripa ett objekt i Washington DC, oklart vilket, har föga uppmärksammats; tilltänkta förövare hann sätta sig i säkerhet. Kriget uppges hittills ha kostat USA tio miljarder kronor per månad. Newsweek summerade 31 december: ”The total cost of the attack, to Al Qaeda, appears to have been $500,000. The total damage inflicted on the United States economy is estimated to be between $100 billion and $300 billion”. I sitt budgettal 4 februari föreslog Bush ökning av försvarsanslaget med 11 procent och kraftig förstärkning av Homeland Security. Enorma satsningar! Men inte bara pengar erfordras, mer måste till. Riv barriärerna Frågeställningen hur öka Homeland Security debatteras flitigt. I ett vidgat perspektiv är den huvudtema i NATO Review’s vinternummer 2001-02. Sammanfattat påpekas att man måste gå ”beyond coordination and consensus-building” och upprätta en ”controlling, centralising body” med exekutiva befogenheter all over. Samhället och världen är utsatt, samhällets/ världens motåtgärder måste integreras. Barriärer mellan centrala och lokala, statliga och icke-statliga, nationella och internationella instanser måste brytas ner. (En slutsats är att dylika insatser kan kräva lagöverträdelse. En annan: att det för god effekt krävs ökad öppenhet och minskad sekretess – terrorister till gagn.) I Sverige tillkommer en ny planeringsmyndighet 1 juli i år. Myndigheten, som ersätter Överstyrelsen för civil beredskap, ska analysera omvärldsutvecklingen, omvärldsförhållanden och beroendeförhållanden mellan viktiga samhällsfunktioner. Får institutionen exekutiva befogenheter? Centerledaren Maud Olofsson anser (SvD 11 december) att myndigheten bör få ”ansvar för nationell samordning över myndighetsgränser” och ”ges uppgifter och ett samlat ansvar för förebyggande åtgärder och krishantering i hela spektrumet fredkrig”. Direktivrätt gentemot ÖB med flera? Kjell Nordström är generalmajor VF 1/02 REFERAT Bo Hugemark: Ryska gåtor ”A riddle wrapped in a mystery inside an enigma”. Churchills legendariska karaktäristik av Sovjetunionen faller ofta i minnet när man åhör experter på Ryssland. Inte så att dagens Ryssland är lika slutet som Stalins Sovjetunion. Men för att seriösa experter är tillräckligt medvetna om komplexiteterna i detta fortfarande stora land för att inse att de inte kan lösa gåtorna utan får nöja sig med att hjälpa oss att ställa frågorna. Seriösa experter i mängd var det i panelerna på det seminarium om Ryssland i det ”nya” Europa som Svenska Paneuropaföreningen i samarbete med Internationella Handelskammaren i Sverige ordnade den 14 februari: professor Erik Berglöf, chef för Institute of Transition Economies vid Handelshögskolan, Örjan Berner, tidigare svensk ambassadör i Moskva, Lars-Erik Blomquist, specialist på rysk litteratur och kultur, universitetslektor vid Södertörns Högskola, Hadar Cars, f.d. ledamot av Europeiska Parlamentet, Ulf Dinkelspiel, VD Exportrådet, Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi vid Handelshögskolan, Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet, Disa Håstad, världsekonomireporter på Dagens Nyheter, Leif Kihlsten, säkerhetspolitisk analytiker, Staffan Skott, författare, journalist på Dagens Nyheter, Daniel Tarschys, professor i statskunskap, f.d. generalsekreterare vid Europarådet, Wilhelm Unge, forskare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut. Formen för seminariet var tilltalande: fyra c:a timslånga samtal, vardera med panel om tre personer och inriktat på en specifik frågeställning: • Ryssland – demokrati, oligarki eller på väg mot nytt envälde? VF 1/02 Vasilij-katedralen i Moskva. Religionen spelar åter stor roll för den ryska identiteten. • Ryssland – en välfärdsstat i vardande? • Ryssland – en global stormakt? • Ryssland – närmandet till EU – hur snabbt och hur långt? Det blev en rapp och intresseväckande föreställning. Givetvis utan definitiva svar på frågorna men en nyttig uppsortering av problemen och många tänkvärda synpunkter. Medverkan av experter på många områden, politiska, ekonomiska, militära och kulturella gav nyanser och djup. Skuggan av Sovjetunionen En av de tänkvärda teserna var Leif Kihlstens om att det finns en kvardröjande Sovjetbild i Sverige som fördunklar vår säkerhetspolitiska syn. Dagens Ryssland är långt ifrån gårdagens Sovjetunion. Det saknar en global säkerhetspolitik, har inte någon Mellanösternpolitik, ingen Afrikapolitik. Den geografiska kontraktionen har gått hand i hand med en politisk och strategisk. Ryssland ligger på fjärde plats avseende trupper utomlands efter USA, Frankrike och Storbritannien, 24.000 ryssar mot 200.000 amerikaner. Fast fortfarande fanns givetvis global räckvidd med bombflyg, kärnvapenmissiler, satellitsystem och underrättelsetjänst. Det som dominerar de ryska hotföreställningarna idag är det södra området, Kaukasien och Centralasien, bl.a. risken för muslimsk fundamentalism i och från de tidigare sovjetrepublikerna. Här finns också ett Foto: Bo Hugemark problem i det som är den helt överskuggande storpolitiska strävan, att hålla sig väl med USA: Den amerikanska kriget mot terrorismen kan vara till hjälp för Ryssland, men innebär också en amerikansk närvaro i området som ses som intrång på ryssarnas bakgård. Frågan är väl om inte denna oro kan ses som ett kvardröjande sovjetiskt tänkesätt i Ryssland, det som Mikael Holmström karaktäriserade som att ryssarna fortfarande ser säkerhet som ett nollsummespel: om grannarna ökar sin säkerhet minskas den ryska. Det har också märkts i motståndet mot NATO-utvidgningen. Wilhelm Unge såg dock vissa tecken på omtänkande; ryssarna var nu mer inställda på att få inflytande på de västliga beslutsprocesserna. Isolering eller beroende? Det sistnämnda är naturligtvis tveeggat. Priset för inflytande är att bli mer beroende. Detta har bl.a. bäring på 23 REFERAT frågan om Rysslands relationer till EU. Unionen är Rysslands största handelspartner men den ryska ekonomin är inte större än Nederländernas. Att den ryska exporten främst omfattar olja, gas, metaller, diamanter, och skogsprodukter är naturligtvis ett motiv för EU att bibehålla eller utveckla förbindelserna. Å andra sidan tränger råvaruproduktionen ut andra sektorer till förfång för spetsteknologin. Därför är Ryssland mer beroende av handel med EU än vice versa. ”Om Ryssland sköts iväg till månen, skulle det inte märkas”, uttryckte Carl B. Hamilton saken. Ryssland måste alltså undvika isolering. Men redan inom ramen för samarbetsformer som EES blir länderna underkastade tusentals EU-förordningar. Det kommer att bli svårsmält för Ryssland. Ett medlemskap, med underkastelse under överstatlighet, bedömdes som osannolikt. Tidigare hade Kaliningrad betraktats som en möjlig förtrupp i samarbetet, som en mönsterregion med hög tillväxt öppna gränser. Den tiden är förbi; området har alltför stora problem, som kostar för mycket att lösa. Snarare skulle Moskvaområdet få rollen av mönsterregion. Regimen har ingen önskan att främja en regional autonomi som skulle kunna äventyra dess centrala kontroll. Vill folket ha frihet? Vart regimen var på väg maktpolitiskt är också höljt i dunkel, och tecknen är motsägelsefulla. Utöver den totalitära traditionen finns också en demokratisk, en fri debatt hade brutit fram under Peter den stores tid och en kort tid 1917. Senare tids stängning av fria TV-stationer var oroande, men pressfriheten är fortfarande stor. Putin har starkt stöd, såväl av den inre opinionen som av omvärlden. Den senare har därvid ett problem, bl.a. sammanhängande med Tjetjenien-kriget och andra övergrepp. Förvisso borde omvärlden reagera mot dessa, frågan är bara vilka medel som ger effekt. Ekonomiska påtryckningar kan uteslutas; dessa relationer är inte interstatliga utan på företagsnivå. Det stora problemen när det gäller 24 att utveckla ett välfärdssamhälle är rättssystemet. Det är ingen brist på lagar men på en fungerande ordningsmakt. Korruptionen inom poliskåren är utbredd. Medborgaren löper stor risk att bli rånad av polisen. Ett annat problem är en oklar skattelagstiftning. Den ryska korruptionen är förvisso inget nytt fenomen. Det nya är att det nu talas fritt om den; det är ett återkommande tema i nyhetsrapporteringen. Tyvärr leder detta till en viss nostalgi, man lurar sig att tro att det var bättre förr. Det finns andra frågetecken för demokratiseringsprocessen. Den kollektivistiska traditionen är stark, vilket märks inte minst i motståndet mot privatisering av jorden. Och traditionens roll är stor. Kyrkans inflytande ökar. Men även sekulära dåliga traditioner fortlever. Det framstod i ett förklarat ljus i Lars-Erik Blomqvists sista inlägg. Han hänvisade till Tjechovs ”Körsbärsträdgården” och visade att den handlar om ett dagsaktuellt problem: En stormrik parasiterande överklass som vägrar att investera sina rikedomar i ryskt realkapital. Så sent som 1988 övades REFORGER, transport av amerikanska förstärkningar till Västtyskland. Sedan försvann hotet från öst. Hur länge kan européerna räkna med amerikansk militär närvaro? Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör PANEUROPA Paneuropeiska Unionen är en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av 36 medlemsoraganisationer i 26 länder. Från Sverige ingår Svenska Paneuropaföreningen och Svenska Paneuropeiska Ungdomsförbundet. Paneuroparörelsen startades på 1920-talet i en strävan att förena de europeiska demokratierna för att förhindra nya krig. Efter andra världskriget har rörelsen bidragit idémässigt till det europeiska enhetsverket. Idag verkar den för utvidgningen av EU. Ordförande i Svenska Paneuropaföreningen är Hadar Cars. Vice ordförande är Walburga Douglas, som också är generalsekreterare i Paneuropeiska Unionen. I Vårt Försvar nr 3 1999 intervjuades Walburga, bl a om sin roll i den paneuropeiska utflykt till den österrikisk-ungerska gränsen vid Sopron 19 augusti 1989 som startade en händelsekedja som ledde till murens fall. Information om Svenska Paneuropaföreningen finns på dess hemsida www.paneuropa.org/se Nils-Eric Sandberg: Tänk om US Antag att ett nytt Balkankrig bryter ut – på Balkan, eller något annat ställe. Hur kommer NATO att agera – och EU? Frågan handlar mindre om Balkan än om NATO och EU. Först NATO. Organisationen har spelat en huvudroll i samtidshistorien. Denhade samma grundprincip som Dumas musketörer: en för alla och alla för en. Alltså visste diktatorerna bakom Warszawapakten att ett angrepp på ett land i Västeuropa skulle besvaras av alla andra länder i Västeuropa (utom Sverige) – och USA. Nobels fredspris gick förra året till VF 1/02 kanske andra hotbilder att hantera – som nya Kosovofall. En studie från Cato Institute – Christoper Layne: Deth Knell for NATO? – pekar på en inbyggd konflikt i NATO. USA har tagit det mesta av det ekonomiska och militära ansvaret, och kritiserat Västeuropa för att det dragit sig undan sin del av ansvaret. Men Västeuropa har insett att USA haft ett egenintresse av att dominera Europa, för att balansera hotet från Sovjet. Och USA har accepterat att betala för denna dominans. Dessutom har USA uppmuntrat den europeiska integrationen. England ansökte första gången 1961 om medlemskap i EEC (som EU då hette). Den franske presidenten de Gaulle – som aldrig glömde att han inte blev tillräckligt hövligt bemött av engelsmännen under andra världskriget – sa på en presskonferens 1963 att England inte kunde komma med i EEC. Den franske USA-ambassadören lär därefter ha fått sitt livs utskällning av president Kennedy. USA flyttar ut ... Foto: NATO Photo SA flyttar från Europa FN. Det var omotiverat. FN har gjort ytterst lite för freden. Den organisation som bevarat freden i Europa är NATO. Fredspriset borde alltså ha getts till NATO. Sedan NATO bildades 1949 har USA haft en dominerande roll. USA:s kärnvapen var i sista hand garanten för att järnridån inte flyttades fram till Engelska kanalen. Men nu har hela hotbilden förändrats. Warszawapakten är borta. Tre av dess medlemsländer har kommit in i NATO, andra står på tröskeln och bugar ivrigt och artigt. NATO:s huvudfiende SovjetunioVF 1/02 nen har halvt kollapsat, ekonomiskt och militärt, och försöker konvertera till demokrati och marknad. Hur det går kan ingen veta. Vi vet att kuppmakare med bajonetter raskt kan omvandla en demokratisk marknadsekonomi till socialistisk diktatur. Men vi har ingen teori om den omvända processen: hur en socialistisk planekonomi kan omvandlas till marknad. Ryssland måste därför ses som ett gigantiskt experiment, med oviss utgång. Men för en viss (eller oviss) framtid tycks Västeuropa inte leva under hot från Ryssland. Alltså har NATO Enligt Layne är NATO:s dagar räknade. Det som höll ihop alliansen var hotet från Sovjet – som nu är borta. Slutsatsen kan nyanseras och kompliceras betydligt. USA kan ha starka skäl att flytta sitt strategiska fokus, och därmed sina resurser, bort från Europa. Efter den 11 september blir huvudfienden den islamiska terrorismen, som i huvudsak är baserad utanför Europa. Och visserligen ansåg NATO att attacken mot USA utlöste den artikel 5 i NATO:s stadgar som kortfattat säger att det är en för alla, alla för en. D.v.s. om en medlem i alliansen angrips blir detta ett angrepp på alla, och ska besvaras av alla. Men jakten på terroristerna i Afghanistan har USA skött nästan helt på egen hand. Vidare kan USA be de europeiska medlemmarna ta ett större ansvar för den egna kontinenten – d.v.s. konflikter i stil med det senaste Balkankriget; fler kan komma. En isolationistisk opinion i USA kan säga att vi har tre gånger gått in i 25 REFERAT Europa för att stoppa ett europeiskt inbördeskrig. Nu har vi våra egna fiender utanför Europa. Och européerna har sin fina union. Nu får de själva ta något ansvar. Och unionen har skaffat sig en egen säkerhetspolitik, ESDP, och fattat beslut om en egen militär styrka. Nästa år ska EU ha en RRF, Rapid Reaction Force, om 60.000 man. ... men NATO utvidgas USA har den mest avancerade militära kapaciteten inom NATO. Men att USA lämnar Europa behöver inte minska NATO:s betydelse där. NATO utvidgas. Tre östländer har just kommit in, och fler knackar på dörren. Sannolikt står de tre baltiska länderna först i kön. Effekterna kan gå i skilda riktningar. Ett större NATO får en större disciplinerande och pacificerande roll. Samtidigt blir NATO mer tungrott. Redan nu är antalet europeiska medlemsstater 19. NATO:s försök att reagera när Serbien försökte fördriva Kosovoalbanerna visade hur svårt organisationen har att komma till skott. Det blir snart än svårare. Kan då NATO i Europa ersättas av EU? EU:s RRF-styrka ska ha 60.000 man. Räknat på 1999 år siffror utgör det 3,6 procent av de militära förbanden i de EU-länder som är medlemmar i NATO. Och RRF kommer att utnyttja personal och material som hittills är öronmärkt för NATO. Så allt tyder på att NATO under en tid framåt får ansvara för Europas säkerhet. Endast tre länder, Sverige, Österrike och Norge, är idag medlemmar i endast antingen EU eller NATO. Sverige står utanför NATO. Men antag att EU i framtiden övertar något av NATO:s roll i Europa. Om en EU-stat då blir angripen måste de övriga i unionen komma till hjälp; annars faller unionen samman. Det perspektivet har ännu inte skymtat i svensk debatt. De som har tagit på sig ansvaret och uppdraget att tala tiger. Nils-Eric Sandberg är frilansskribent 26 Bo Hugemark: Världen tränger sig på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen blev i år mer säkerhetspolitisk än försvarspolitisk. Den svenska säkerhetspolitikens förändring kunde tydligt skönjas. Men framför allt gavs en bild av den nya verklighet som påskyndar dessa förändringar. – Vilket råd vill ni ge försvarsministern om vad han skall säga till Lord Robertson när de möts i morgon, frågade moderatorn Ulf Wickbom frågepanelen efter Björn von Sydows anförande den första konferensdagen. Varpå Barbro Hedvall svarade: – Försvarsministern bör fråga: Eftersom Sverige snart kommer att söka medlemskap i NATO skulle jag vilja veta under vilka omständigheter detta bör ske, hur och när. I stället för att skämta bort denna till formen skämtsamma men i grunden allvarliga fråga fann sig försvarsministern föranlåten att höja rösten och hålla en lång lamentation om att vi absolut inte hade för avsikt att gå in i NATO, att NATO-medlemskap var fullt naturligt för de stater som hade historiska erfarenheter av krig och ockupation, men att vi som inte hade något underskott av säkerhet inte behövde söka vår säkerhet i en allians. En viss förvåning spred sig i publiken över dessa brösttoner. Helt annorlunda blev reaktionen efter en annan på historisk återblick grundad framställning dagen därpå. Folkpartiets vice ordförande Jan Björklund tog avstamp i sin bakgrund som flyktingbarn och den beslutsamhet han funnit ute i Europa att bygga fredsstrukturer som skulle göra slut på de eviga krigen. Hans slutsats blev den motsatta mot von Sydows: Sverige måste i solidaritetens namn nu delta fullt ut i fredsbygget, m a o ansluta sig till EMU och gå in i NATO. Hans anförande följdes av de längsta och kraftigaste applåder jag hört under en Folk och Försvarskonferens. Gamla argument och nya knep Diskussion om den svenska alliansfriheten – eller allianslösheten som Carl Bildt kallade den 1999 – är en given ingrediens i varje Sälen-konferens alltsedan ungliberalerna bröt tabut 1996. Det är intressant att se hur argumenten till alliansfrihetens försvar växlar med åren. Två av dem som framfördes av utrikesministern 2001 lyste i år med sin frånvaro. Det ena var att det ger oss möjligheter att agera som medlare och i nedrustningssammanhang. Det vederlades snabbt av kunniga försvarsjournalister med hänvisning till exemplen Norge, Nederländerna och Kanada. Omedveten härom använde i stället Gudrun Schyman detta argument i en debatt med Bo Lundgren. Hon fick samma motargument, varefter hon voltade runt och anklagade Bo Lundgren för att vara onyanserad genom att hävda att man måste vara NATO-medlem för att vara medlare! Detta skamlösa tilltag renderade inte det smäll på fingrarna det var värt, vare sig av moderatorn, frågepanelen eller Bo Lundgren. Den senare inkasserade dock en poäng genom att konstatera att Gudrun Schyman medgivit att man kunde vara medlare även som NATO-medlem. Det andra argumentet från förra året var att man kunde ha minst lika stort inflytande på NATO:s beslut om man var partner som om man var medlem. Det togs inte på så stort allVF 1/02 Foton: Ulf Palm (om inte annat anges) Lord Robertson hälsas välkommen av en lättad konferensledare, Folk och Försvars ordförande Anders Milton. Ett tag hade det verkat som om generalsekreteraren skulle hindras komma av tekniska problem. var då, och i år hade det försvunnit. Verkligheten har kanske trängt sig på. Förändrad doktrin Vid den ovannämnda konferensen 1996 höll statsminister Ingvar Carlsson ett engagerat försvarstal för alliansfriheten och hävdade – understödd av ambassadören i Moskva Sven Hirdman – att ett svenskt NATOmedlemskap inte skulle gagna säkerheten och stabiliteten i norra Europa. Men det är värt att notera att han uttalade att saken kunde komma i ett annat läge om 6-7 år, då NATO kanske utvecklats till en helt ny organisation, ett organ för gemensam säkerhet och fredsbevarande operationer. Det var sex år sedan och NATO:s verksamhet de senare åren har varit krishantering och fredsfrämjande operationer. Den nya säkerhetspolitiska doktrin som framlades den 5 februari visade också på en förändringsprocess. Den har faktiskt gått längre än vad en del av retoriken i Sälen lät ana. Jan Björklund fick stormande bifall för sin känsloladdade NATO-plädering. Händelserna den 11 september och de processer de startat gav inte bara diskussionerna om Sveriges säkerhetspolitik och totalförsvar en betydligt allvarligare inramning än tidigare år, det var också tydligt att de berörde oss mycket påtagligt. Det syntes redan i programmet som förutom Lord Robertson upptog namn som Ron Asmus, analytiker vid tankesmedjan Rand, tidigare expert i Clinton-administrationen, den från media på senare tid välkände terroristexperten Magnus Ranstorp, Edinburghs universitet, samt Frank P. Cruthers som var insatsledare vid World Trade Center-katastrofen. Europas ansvar Lord Robertsons anförande formade sig till en vältalig plädering för den transatlantiska länkens betydelse. Den 11 september hade slagit sönder myten om att USA och dess europeiska alliansbröder höll på att glida isär. NATO hade omgående slutit upp bakom Förenta staterna i dess krig mot terrorismen. Men olyckskorpar- VF 1/02 27 REFERAT na hade inte givit upp. Nu pekade man på att Amerika agerade på egen hand i Afghanistan och att NATO var marginaliserat. Så var inte fallet. NATO ledde inte operationen därför att det behövdes en mycket större koalition, men de europeiska NATOstaterna spelade en nyckelroll i den fredsstyrka som nu sattes in. Men – och här blev generalsekreterarens ord mer allvarliga – för att inte de dystra profetiorna om amerikansk isolationism och unilateralism skulle besannas måste de europeiska staterna skärpa sig i sin försvarspolitik. Den bleka sanningen var att Europa fortfarande var en militär dvärg: ”För många regeringar satsar för litet på försvaret. Och för många regeringar slösar bort det de satsar på kapaciteter som inte bidrar till deras egen säkerhet, Europas säkerhet eller våra vidare kollektiva intressen.” Lord Robertson gjorde ingen åtskillnad mellan medlemmar eller partners i denna kritik. Alla hade samma intressen av att bygga säkerheten i Europa, alla hade samma intresse av att bekämpa terrorismen och alla borde vara angelägna att bevara och stärka den transatlantiska länken genom att bidra mera till sin egen säkerhet. NATOutvidgningen kommer att fortsätta, spådde Ron Asmus, som var med om att starta processen på 1990-talet. Foto: Stefan Bratt Försvar av demokratiska värden Ron Asmus en av arkitekterna bakom den NATO-utvidgning som genomfördes under Clinton var positiv till Bushs NATO-politik. ”Finish the job skall presidenten ha sagt.” Inför den stora kampen mot terrorismen, mot kombinationen av terrorism och massförstörelsevapen, måste man se till att slutligt stabilisera Europa. Medlet för detta var NATO. Alliansen 28 som blivit huvudaktören i de senare årens fredsoperationer skulle utvidgas med målet att sådan operationer inte skulle bli erforderliga. De baltiska staternas skulle med säkerhet vinna inträde vid höstens toppmöte. Ron Asmus ställde också frågan om det var NATO:s sak att bekämpa terrorism globalt, en uppgift som gick utöver det som en gång skrevs i dess stadga. Han svarade själv ja, NATO var i första hand en organisation för att försvara inte gemensamma intressen utan gemensamma värden. (Detta och ett liknande påstående av Lord Robertson föranledde Gudrun Schyman att i ett inlägg från golvet åter vanställa motståndarens påstående för att därefter polemisera mot det: de påstods ha hävdat att NATO skulle sprida sina värderingar med militär makt). Terrornätverken Lord Robertson pekade på de felslagna profetior många ”experter” (pundits är det engelska ordet) gjort beträffande långvariga och blodiga operationer i Afghanistan. Men därmed var naturligtvis inte kriget mot terrorismen vunnet. Det framstod med all önskvärd tydlighet av Magnus Ranstorps föredrag. Det var en isande bild av hur ”dagens snabbt krympande värld genom globalisering har skapat nätverk av likasinnade extremister som snabbt kan sammankoppla sig likt hemliga galaxer och planera terroraktioner som enbart är begränsad Terroristexperten Magnus Ranstorp var en eftersökt person. till deras kreativitet så länge de är beredda att offra sina liv.” Nätverken är också extremt motståndskraftiga. Det hjälper inte att slå ut enskilda ledare; nätverket har ”en inbyggd förmåga att överleva och dy- namiskt skifta skepnad.” Det är svårt för västliga underrättelsetjänster att penetrera rekryteringsmiljön. Terroraktionerna är relativt billiga och kan till stor del självfinansieras genom identitetsstöld, kreditkortsförfalskning och bankbedrägeri samt genom infiltration i legitima bidragssystem etc. Cellerna kommunicerar på sätt som är svåra att upptäcka, t ex kurirer eller enkla e-maillösningar. När någon del av nätverket mobiliseras för aktioner – som ofta är synkroniserade på många fronter samtidigt – har våra säkerhetstjänster små möjligheter att upptäcka det i tid. Två verkligheter Om Ranstorps föredrag vållade ilningar av skräck över vad som kanske Frank B. Cruthers gav gripande bilder av räddningsarbetet vid World Trade Center. väntade runt hörnet så frambragte Frank B. Cruthers genomgång en djup gripenhet blandad med respekt. Respekt såväl för det oerhörda jobb insatsstyrkan utfört som för Cruthers förmåga att ur de fasansfulla upplevelserna med analytisk skärpa dra ut generella erfarenheter och slutsatser om räddningsinsatser. Det var imponerande att se och höra en djupt tagen Cruthers växla mellan videoillustrerade skildringar av katastrofen, beskrivningar av sina egna upplevelser – han fick ta över ledningen sedan hans chef omkommit när det norra tornet kollapsade – och systematisk diskussion av principer för framtida insatser. Konferensens sista inslag var också en verklighetsbeskrivning. Brigadgeneralen Kent Samuelsson, nyss hemkommen från uppdraget som FN:s militäre representant i Kabul, beskrev vältaligt och med upplysande bilder afghansk historia, från 1930-talet till idag. Nu var läget ungefär som 1994, med ett land utan fungerande centralVF 1/02 Litteratur Bengt Selander: Kent Samuelsson var behärskat optimistisk om Afghanistans framtid. Foto: Svante Palme regering och med rivalitet mellan lokala krigsherrar. Samuelsson ville inte ge några siffror om vilka civila offer som de amerikanska flygoperationerna krävt. Men han visade några bilder som visade på strävan att undvika civila mål. I Kabul hade med stor precision administrativa och militära byggnader träffats. Ute på landsbygden hade al-Qaidalägren fullkomligt pulveriserats. Det överhängande problemet för Afghanistan är nu torkan och den hotande hungersnöden. Ett förfallet bevattningssystem måste restaureras. Omedelbart humanitärt bistånd är av nöden, och man måste organisera det så att det inte utnyttjas av lokala krigsherrar. Kanske är chanserna dock större än 1994. Denna gång har Förenta staterna engagerat sig för att fortsätta sitt engagemang. Även humanitärt: USA har hela tiden varit den största bidragsgivaren. Liksom 1994 längtar folket efter lag och ordning. Då tog sig talibanerna den uppgiften. Nu finns en av det internationella samfundet stödd och kontrollerad centralregering. Samt internationella fredsbevarande styrkor, som betraktas positivt av invånarna i Kabul. Årets Sälen-konferens hade spänning och spännvidd; från klargörande markeringar av partiernas säkerhetspolitik till de globala perspektiven. Det nya greppet med en fast frågepanel var lyckat. Fredsforskaren Wilhelm Agrell, Robert Dalsjö från Totalförsvarets forskningsinstitut och Barbro Hedvall från Dagens Nyheter gav frågestunderna stadga och djup. Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör VF 1/02 ”Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire” En stor sachsisk armé förstärkt med ryssar – under befäl av generalen von der Schulenburg – rycker 1706 fram mot byn Fraustadt i tyska Schlesien. Syftet är att binda en svensk armé så att kung August II kan hinna fram till operationsområdet. Man skulle då nå en sachsisk trefaldig överlägsenhet i styrka. Schulenburgs armé är på 18 000 man – därav 6 000 ryska soldater. Men han har ett svagt kavalleri – endast 2 000 ryttare i jämförelse med den svenska armén under generalen av kavalleriet Carl Gustaf Rehnskiöld som har 5 700 kavallerister – skolade i den karolinska anfallstaktiken. Rehnskiöld – med endast 4 500 man infanteri – står alltså nu inför den utmanande uppgiften inte bara slå den sachsiska armén – den måste helt enkelt tillintetgöras innan August hinner fram. Förlorar Rehnskiöld bataljen lämnas vägen öppen för ett sachsiskt angrepp österut mot Karl XII med huvudarmén. Cannaeslag Rehnskiöld grupperar det svenska infanteriet på en svag bred linje men med starka kavalleriflyglar. Schulenberg blir överförtjust – nu skall vi slå svenskarna på vårt eget lineartaktiska maner! För sent inser han hur de starka svenska kavalleriflyglarna rycker fram för anfall i sachsarnas flanker och rygg – det karolinska anfallet i full galopp blir ödesdigert – omfattningen blir total. Kvar på slagfältet ligger 8 000 stupade sachsare – lika många har givit sig som fångar. Rehnskiölds förluster är 425 i stupade. Det är sällan som ett anfall kan genomföras som slaget vid Cannae 216 f Kr där Hannibals kartagiska armé förintade romarna. Den som kan vara intresserad av slaget kan studera slagfältet vid Cannae sydväst om italienska staden Barrletta vid Adriatiska havet. Slaget vid Fraustadt däremot kan man följa i detalj på en video på Armémuseum. Slutenhet Jan von Konow har i sin bok ”Karolinen Rehnskiöld – Fältmarskalk” gjort ett försök att teckna ett – så långt som möjligt – helfigursporträtt av Carl Gustaf Rehnskiöld. En ganska svår uppgift kan det synas, där de stora och mest betydelsefulla källorna tyvärr inte finns nedskrivna. Rehnskiöld stod Karl XII mycket nära – från början var han kungens lärare i krigskonst. Alla eventuella överläggningar och tankar med kungen under de gemensamma nio åren i fält stannade dem emellan. Rehnskiöld var lika bunden och sluten som sin konung – tankar som dryftades delgavs knappast någonsin till andra i högkvarteret. Konungens stora tilltro för 29 Litteratur fältmarskalken skapade stor avundsjuka hos omgivningen. Det gick inte heller att via Rehnskiöld få konungen att lyssna på andras taktiska och strategiska förslag. Personliga motsättningar Det är mycket intressant att få ta del av von Konows läggspel med ett stort antal pusselbitar – dokument, fakta, brev, dagböcker och många uttalanden mot Rehnskiöld. För fältmarskalken positiva uttalanden är sällsynta – man ansåg honom arrogant och självrådig. Hans temperament var ibland hetsigt kritiskt. Generalen av infanteriet Axel Ludvig Lewenhaupt gillades bland andra inte av Rehnskiöld. Lewenhaupt var en extrem lineartaktiker – helt emot kungens och Rehnskiölds karolinska anfallstaktik. Ej heller generalkvartermästare överste Axel Gyllenkrok – ansvarig för bland annat marschplanläggning och stridsgruppering som verkligen krävde order och anvisningar av kungen – behandlades med någon större förståelse från Rehnskiölds sida. Mycket kritik mot Rehnskiöld kommer alltså från just Lewenhaupt och Gyllenkrok. Von Konows analys av orsak och verkan till denna kritik som är grunden till splitet och osämjan inom högkvarteret. Men även andra är negativa mot Rehnskiöld. Han betraktas mycket kritiskt efter behandlingen av de tillfångatagna ryssarna vid Fraustadt. Von Konow redovisar dock olika källor och synpunkter och ber att läsarna själva skall forma sina egna slutsatser. Obegriplig strategi Det har skrivits mycket om slaget vid Poltava. Von Konow beskriver i sin bok främst Rehnskiölds insatser eller kanske snarare brist på insatser. Anmälarens egen anmärkning är: vad hade den karolinska armén i Poltava att göra? Man skulle en gång för alla slå den ryska armén med tsar Peter i spetsen – så är det sagt. Men samtidigt håller tsaren på att på svensk mark låta bygga sin nya huvudstad S:t Petersburg. Man behöver inte trassla sig till Moskva! 30 Bristande samordning Orderläget före slaget vid Poltava är att Rehnskiöld, Piper ”fältstatsministern” – och chefen för Dalregementet överste Gustaf Henrik von Siegroth är hos kungen. Von Siegroth blir ”överste för dagen” det vill säga stabschef – men trots detta skulle han följa sitt förband dalkarlarna. En svår kombination. Lewenhaupt och Gyllenkrok är icke närvarande hos kung Karl XII. Förutsättningarna för missförstånd och bristande samordning får nu fart. Anfallet skulle vara överraskande! Men i stället överraskar ryssarna svenskarna genom att förstärka sitt skanssystem under natten med fyra nya befästningar vinkelrätta mot de tidigare. Förvirrningen är total! Anfallsplanen spricker. General Roos med en tredjedel av infanteriet envisas sedan med att försöka storma den tredje av de nya skansarna. Siegroth följer sitt Dalregemente – varför säger han inte som ”stabschef ” till general Roos att strunta i skansen, gå förbi för anslutning till hären? Siegroth stupar. Roos hade inte en aning om var huvudstyrkan befinner sig. Roos tror att den kan vara i Poltava. Den slutne Rehnskiöld borde ha förvissat sig om att alla höga chefer visste stridsplanen – i varje fall i stort! Minnet av Lund Det svenska kavalleriet – som kommer för sent till samlingen – bryter igenom och förföljer det ryska kavalleriet mitt framför tsar Peters fältbefästning bort mot den stora ouvragen – det vill säga ett ravinområde där det ryska kavalleriet lätt kunde slås. Men Rehnskiöld beordrar halt på det svenska kavalleriets förföljning. De hejdas bara några hundra meter innan stridskontakt var nådd med ryssarna. Varför detta från en f.d. general av kavalleriet? Anmälarens synpunkt är att under slaget vid Lund den 4 december 1676 var Rehnskiöld skvadronchef vid Änkedrottningens livregemente, som ingick i vänstra flygeln. Slaget vid Lund börjar kl. 09.00 med att högra flygeln under Karl XI förföljer danskarnas vänstra flygel – svenskarnas egen vänstra flygel kommer i strid först kl. 10.00. Efter hårda strider norr om Lund där svenskarna är hårt trängda återvänder så Karl XI kl. 15.00 till stridsplatsen. Efter fyra timmar ser Rehnskiöld tillsammans med övriga svenskar det bortridande kavalleriet komma tillbaka. Slaget vid Lund har vunnits. Men vad tänkte svenskarna, trängda mot Lund? Var är kungen? Har han stupat? Kunde det nu vid Poltava vara så att Rehnskiöld fruktade att bli av med sitt kavalleri på lång tid? Visste han om att ouvragen var ett hinder för det ryska rytteriet? Han kanske fruktade fortsatt förföljning – hur länge? Rehnskiöld var inte i form vid Poltava – han var överbefälhavare med kungen närvarande, sårad på en hästbår. Inget bra förhållande. Rehnskiöld hade blivit överraskad av de nybyggda skansarna – han var retlig och sårade medvetet omgivningen mer än vanligt. Skyller inte ifrån sig Von Konows analys av motsättningar mellan generalerna vid Poltava är lärorik för oss alla. Hur kunde den erfarne och mycket skickliga befälhavaren Rehnskiöld så fullständigt tappa sin ledarförmåga? Men Rehnskiöld säger under sin fångenskap i Ryssland: ”Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire”. Han skyller inte på någon annan – medan många andra ger honom ansvaret för förlusten vid Poltava. Men mycket ”gloire” hade fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld förvärvat sig vid mästarprovet Narva, ståndaktigheten vid Klissow, Cannae vid Fraustadt och inhuggande rytterianförare vid Holowczyn. ”Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld har med sina mänskliga brister gått till historien som en härförare av betydande format”. Bengt Selander är överste av 1. graden Jan von Konow. Karolinen Rehnskiöld – Fältmarskalk Förlag: Jan von Konow Abrahamsons Tryckeri AB, Karlskrona 2001 VF 1/02 DEBATT Per Sjöswärd: Samarbete militär/ polis, varför inte? I förra numret (4/2001) finns en bildtext på sida 34, enligt vilken det skulle finnas ”strikt förbud mot användning av militär trupp för polisuppgifter” efter dödsskjutningarna i Ådalen 1931. Vad som där hände har tyvärr skapat två myter, vilka ofta används i den politiska debatten. För att få en nyanserad syn på samhällets möjligheter och rätt att samordna sina resurser vid extrema situationer vore det bra om hela sanningen en gång för alla tilläts komma fram. Rikoschetter orsakade dödsfallen Den första myten gäller de återkommande påståendena att svensk militär, med berått mod, skulle ha avlossat direktriktad eld mot obeväpnade fredliga demonstranter. Kapten Nils Mestertons order till sina 40 infanterister och 25 ryttare var – om eld behövde öppnas som sista utväg – att vapnen skulle riktas mot husgrunderna. De 65 soldaterna hade ett demonstrationståg om cirka 10 000 personer mot sig och målet för de militanta agitatorerna i tågets tät var att ”ta hand om” strejkbrytarna i barackerna bakom militärens grupperingar. Folkmassan rusade på och var på väg att omringa soldaterna, varvid order gavs om omgruppering av kulsprutorna. Vid en kulspruta gick allt så snabbt att servisen inte hann göra patron ur. När man lyfte pjäsen i lavetten kom någon åt avtryckaren och fem till sex skott brann av i marken framför. När eldkommandot givits avfyrade gevärsskyttarna som varningsskott sina vapen i marken framför demonstranterna. Det var rikoschetter och inte direktriktad eld som skall ha orsakat personskadorna och dödsfallen. Enligt ett vittne som talat med en av kulsprutegruppcheferna fick detta VF 1/02 inte komma fram, lika lite som att demonstrationen tidigare föregåtts av misshandel och knivdåd. Ett handhavandefel begicks när patron ur skulle göras på en annan kulspruta. I det stressade läget utförde servisen endast en mekanismrörelse i stället för två. Pjäsen var riktad uppåt då blindavfyringen sedan gjordes varvid den kvarliggande patronen avlossades. Kulan dödade en ung kvinna som inte tillhörde demonstrationståget. Ett enda direktriktat skott omnämns i den litteratur som finns om händelserna. Det kom från en pistol, avlossad av en beriden patrullchef. En av hans ryttare låg försvarslös på marken efter att ha kastats av hästen. Ryttaren hade sedan fått en sten i nacken och blödde ymnigt. För att skydda honom avlossade chefen ett skott in i folkhopen. Kulan träffade armen på en av demonstranterna men vållade ingen allvarlig skada. En öppen fråga är huruvida svensk militär passivt skulle ha tittat på när ett 60-tal människor lynchades… Föreskrifter för militär insats har funnits Från militärt håll var man redan före händelserna i Ådalen inte positiv till att behöva utföra polisens uppgifter. Skulle det ha förekommit formellt förbud mot samarbete mellan militär och polis hade ”FAVO, Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning mm” inte ha kunnat antas i konselj på Stockholms slott den 15 januari 1958. Undertecknare var dåvarande försvarsministern Sven Andersson och chefen för Försvarets Kommandoexpedition, generalmajor Carl Årmann. Inom Försvarsstaben hade föreskrif- terna (Fst/A 15/1 1958 nr 48:1) fastställts av dåvarande ÖB, general Nils Swedlund och Chefen för Armén, generallöjtnant Curt Göransson. (”FAVO” ersatte tidigare föreskrifter ”Fst avd A nr 14 28/5 1942”). I ”FAVO” definieras tydligt vad som menas med upplopp, vilka som skulle ha rätt att tillkalla militär trupp, vilka som kunde besluta om användning av vapen, formerna för användning av eldhandvapen, kulsprutor, kulsprutegevär, spränghandgranater och till och med insättande av stridsvagnar och flygplan. I brådskande lägen, då inhämtande av tillstånd från högre ort ej var möjligt, skulle ”den högste militäre chefen för på platsen varande trupper” kunna vara den som fick besluta om insättande av vapen, eldtillstånd mm. I extremfallet hade beslutet kunnat behöva tas av en ställföreträdande gruppchef, vicekorpral enligt dåtida militära grader. ”FAVO” delades ut till befattningshavare på så låg nivå som kretshemvärnschefer och hemvärnschefer, trots att Hemvärnet på den tiden var frivillig försvarsorganisation och icke tillhörde i Armén. ”FAVO” avskaffades 1970 under dåtidens vänstervåg, efter hård debatt. Som ovan nämnts skulle ”FAVO” aldrig ha kunnat antas om det hade funnits förbud för militär personal att hjälpa polisen. Samordning och samverkan behövs Jag delar Eino Tubins uppfattning att samordning av samhällsresurserna skulle vara bra, till undvikande av vad som tilläts ske i Göteborg sommaren 2001. Enskilda människors liv, hälsa och egendom skall inte kunna hotas av pöbelmobbar. Det fåtal som har invändningar torde betänka att en vanlig medborgare gärna väljer det skydd en ”polisstat” kan erbjuda. Hellre sådant än att samhället utsätts för förstörelse av anarkister, med våld och skadegörelse som enda argument. Per Sjöswärd är författare, frilansjournalist, tidigare militärpolis. Lokalredaktör Tidskriften Hemvärnet inom Livgrenadjärgruppen 31 Posttidning B Vårt Försvar Teatergatan 3 111 48 Stockholm Saab Saab Avionics