Barbatula barbatula
Grönling
NE
NA
LC
Fiskar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Cypriniformes (karpartade fiskar), Familj: Nemacheilidae
(grönlingsfiskar), Släkte: Barbatula, Art: Barbatula barbatula - grönling (Linnaeus, 1758) Synonymer: Cobitis
barbatula Linnaeus, 1758 , Barbatula barbatulus (Linnaeus, 1758)
Kännetecken
En liten, långsträckt och bottenlevande fisk med en förbryllande utbredning i Sverige. Grönling skiljer sig från sin
närmaste svenska släkting nissöga genom att den har en mörkare, föga iögonfallande färgteckning samt bredare
kropp och huvud.
Totallängd 20 cm, vanligen 8-15 cm, i Sverige max 15 cm. Kropp långsträckt och relativt bred, i det närmaste
jämnhög från huvudet bakåt till stjärtfenan. Huvud något tillplattat uppifrån. Vid ryggfenan är den lika bred som hög,
därefter successivt mer hoptryckt från sidan. Jämfört med nissöga Cobitis taenia är grönling därmed trindare i
kroppsformen, och den saknar dessutom tagg under ögat. Ögonen är små, aningen längsovala och högt placerade.
Nosen är trubbig och munnen nedåtriktad. Nosen har två par skäggtömmar, och i mungipan sitter också ett par
skäggtömmar. De främre näsöppningarna är rörformiga och har högre bakkant än framkant, medan de bakre
näsöppningarna är plana och längsovala. Ryggfenan, som börjar strax bakom mitten på kroppen, är kort och smal vid
basen med svagt konvex ytterkant och längre framkant än bakkant. Analfenan är kort och har smal bas, rak
ytterkant samt kortare bakkant än framkant. Stjärtfenan har en tvär eller svagt konkav bakkant och rundade hörn.
Bröstfenorna är placerade strax intill huvudet. De är korta och har avrundad bakkant. Hos vuxna honor motsvarar
deras längd avståndet från nosspetsen till ögats bakkant, hos hanen är de nästan lika långa som huvudet. Bukfenorna
är korta med avrundad ytterkant, och de börjar strax bakom ryggfenans framkant. Varken ryggfenan eller
bukfenorna når till analfenan. Fjällen är mycket små och talrika, knappt skönjbara under kroppens slemtäcke.
Sidolinjen löper rakt längs mitten av kroppssidan.
Ryggen och kroppssidorna är mörkare, medan buken är ljust gulvit. Brunt dominerar i den mörkare färgteckningen,
som är jämn på ryggen men oregelbundet fläckig eller spräcklig längs kroppssidorna. Ofta finns ett svagt, mörkt band
längs mitten av vardera kroppssidan. På stjärtfenbasens mitt finns en mörkare fläck; oftast otydlig, ibland formad som
ett tvärband. Fenorna är ljusa men försedda med gråbruna fläckar arrangerade i mer eller mindre tydliga tvärband;
rikligast på ryggfenan och stjärtfenan.
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.7, A iii-iv.5, P i.11-12, V i.6-7. Fjäll mycket små och talrika men knappt skönjbara.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Utbredning och status
Grönling förekommer naturligt i Sverige i ett antal vattensystem i Skåne och Halland samt i nedre Torne älv. I Skåne
finns den i Sege å, Saxån/Braån, Höje å, Kävlingeån/Bråån/Klingavälsån och Råån samt i Helge ås vattensystem i
Almaån, Farstorpsån, Bivarödsån, Hörlingeån, Ottarpsbäcken, Röke å, Tormestorpsån, Vinnö å och Vramsån.
Åtminstone 1891 fanns den dessutom i Verkeån. I Halland finns arten i Smedjeån, i ett tillflöde till Lagan samt i
Nyrebäcken väster om Halmstad.
I Torne älv har grönling påträffats i närheten av Haparanda; dels vid Sundholmen ca 1 km nedströms Haparanda
centrum, dels vid Revonsaari mellan samhällena övre och nedre Vojakkala, ca 10 km uppströms Haparanda. Troligen
ingår Torne älv i artens nordliga finska utbredningsområde.
Grönling finns också i Södermanland i Svärtaåns nedre delar, nämligen vid Sjösa i Tunsättersbäcken, i
Kattgalgebäcken som rinner ut i Svärtaån samt i Aspån. I Uppland finns arten i Igelbäcken som rinner ut i Edsviken
vid Ulriksdals slott. Beståndet i Igelbäcken kan härröra från dammfiskar utsatta av Fredrik I under tidigt 1700-tal,
och det är tänkbart att de sörmländska grönlingarna också härstammar från utplanteringar. Under 1600- och 1700talen tillhörde grönling matfiskarna, åtminstone i kontinentala Nordeuropa, och det är tänkbart att arten införts till
Sverige som dammfisk.
Grönling finns i större delen av Kontinentaleuropa samt i Storbritannien utom Skottland och Irland, men den saknas
på de iberiska och italienska halvöarna. Arten saknas i Norge, och i Danmark finns den bara i Gudenån och Kolding å i
Jylland samt i Vindinge å på Fyn. I Finland finns grönling i södra halvan av landet med nordgräns i nedre Kemijoki.
Österut är arten rapporterad ända till Stillahavskusten, men det är inte helt klarlagt om de europeiska och sibiriska
bestånden utgör en enda art.
Ekologi
Grönling är en bottenlevande fisk som förekommer i både rinnande och lugna vatten, helst på steniga bottnar rika på
gömställen. I Sverige liksom i större delen av utbredningsområdet lever grönling nästan uteslutande i mindre bäckar
och åar, men i Finland påträffas den även vid stranden av flera sjöar. Grönling är mest aktiv på natten, då den äter
mindre kräftdjur och insektslarver. Leken sker nattetid under en längre period i april-juni. Äggen är relativt få (700-5
000) och avges ett och ett eller i mindre klumpar, som efter befruktning klibbar fast på växter och bottensubstrat.
Äggen kläcks efter en till två veckor beroende på temperaturen (snabbare vid högre temperatur). De unga fiskarna
uppehåller sig på grunt vatten i lugnt flytande partier under den första tiden efter kläckning. Grönling växer till 3-4
centimeters totallängd redan första sommaren. Svenska grönlingar blir könsmogna först den tredje sommaren vid en
storlek av 7-8 cm. Livslängden kan uppgå till 2-4(-6) år.
Övrigt
Namngivning: Barbatula barbatula (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Cobitis Barbatula. Systema Naturae, 10:e
upplagan, 1: 303.
Etymologi: barbatula = ”den lilla skäggprydda”, renässansförfattarnas latinska namn på grönling; barba (lat.) = skägg,
suffixet -atus (lat.); diminutivsuffixet -ulus (lat.). Syftar på skäggtömmarna.
Uttal: [Barbátula barbátula]
Naturvård
Konventioner: Typisk art i 3260 Mindre vattendrag (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Åtgärdsprogram: Avslutat
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
