Barbatula
NE
NA
Fiskar
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Cypriniformes (karpartade fiskar), Familj: Nemacheilidae
(grönlingsfiskar), Släkte: Barbatula Linck, 1790 Synonymer:
Kännetecken
Släktet Barbatula omfattar drygt 30 arter som är spridda över norra Eurasien och Mellanöstern. De är långsträckta,
cylindriska i genomskärning och helt eller delvis täckta av fjäll. Sidolinjen är komplett eller når åtminstone förbi mitten
av kroppssidan. Näsöppningarnas kanter saknar skäggtömmar. Bakre delen av simblåsan är starkt reducerad.
Färgteckningen utgörs av bruna, oregelbundna fläckar eller regelbundna tvärband. Hanarna har breddade,
förtjockade bröstfenor, som åtminstone under lektiden täcks av lekvårtor. Dessutom har de lekvårtor på huvudets
sidor. Grönling Barbatula barbatula förekommer i Central- och Nordeuropa (inklusive Sverige), och i södra Europa
representeras släktet av tre andra arter.
Namnet grönling härstammar från det tyska Gründling, som numera är det föredragna tyska namnet på sandkrypare
Gobio gobio. Under 1600- och 1700-talen användes Gründling och Grundel (av tyska Grund, botten) om bägge
arterna, medan grönling i tyskspråkiga länder nu kallas Bachschmerle eller Schmerle.
Övrigt
Namngivning: Barbatula Linck, 1790. Magazin für das Neueste aus der Physik und Naturgeschichte 6: 38.
Etymologi: Barbatula (lat.), renässansförfattarnas latinska namn på grönling; barbatus (lat.) = skäggig, diminutiv
barbatulus; med syftning på skäggtömmarna. I äldre litteratur förekommer släktesnamnen Nemacheilus,
Noemacheilus, och Orthrias.
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
1
