Många skall dela på kakan
När Finland för tio år sedan anslöt sig till EU sjönk priset på livsmedel med i medeltal 11
procent även om mervärdesskatten ”tillfälligt” höjdes från 12 till 17 procent. Prisnedgången
berodde på att producentpriserna inom lantbruket sjönk till den aktuella nivån i de andra
medlemsländerna och att livsmedelsimporten från övriga EU-länder blev fri. Speciellt
priserna på spannmåls- och köttprodukter sjönk avsevärt.
Prisutvecklingen har i Finland varit skälig under den tid Finland har varit medlem i EU. Från
år 1995 har priset på mat stigit med cirka 11 procent. Under samma tid har det allmänna
prisindexet gått upp med drygt 13 procent och löntagarnas inkomster har stigit med drygt 30
procent. Således har det reella priset på mat hållit sig under den nivå som den låg på år 1995.
När man jämför utvecklingen av konsumentprisnivån i åtta olika EU-länder från år 1996 fram
till juli 2004 kan man konstatera att inga stora förändringar har ägt rum i ländernas inbördes
förhållanden. I Finland har prisnivån varit lägre än i Sverige och Danmark. Med undantag för
Sverige och Danmark var dock prisnivån i Finland högre både år 1996 och i juli 2004.
I medeltal använder finländare 23 procent av sina euro till att äta och dricka. Bara boendet
slukar en större andel. Är det här för mycket?
I förstone kan en knapp fjärdedel av inkomsterna kännas som en alltför stor del. Det man bör
beakta i sammanhanget är att all mat, d.v.s. också måltider som man äter annanstans än
hemma, och alkohol räknas med. Den del av livsmedlen som hushållen köper hem uppgår till
bara cirka 13 procent av hushållens totala konsumtionsutgifter.
Utöver ett ”rätt” pris på mat finns det anledning att dryfta hur det pris som konsumenten
betalar fördelar sig inom livsmedelskedjan. Affärerna lägger beslag på en större del av
matpriset än tidigare. Medlemskapet i EU ledde till att affärerna stärkte sina positioner i
livsmedelskedjan i förhållande till de inhemska råvaruproducenterna och livsmedelsindustrin.
Affärerna har kunnat dra nytta av det nya konkurrensläget mellan inhemska och utländska
livsmedelsproducenter.
Affärernas andel av matens beskattningsbara konsumentpris har stigit med allt som allt några
procent under de senaste fyra åren. Affärernas andel av köttprodukternas priser, t.ex. styckat
kött av gris och nöt, har ökat flera procent i förhållande till livsmedelsindustrins
försäljningspriser. Affärerna får en mindre del av försäljningspriset på ägg. Beträffande
mjölkprodukter och bröd har affärens andel hållits ungefär på samma nivå som tidigare.
Den finländska dagligvaruhandelns täckning när man ser till priset på mat ligger
fortsättningsvis på en nivå som är högre än motsvarande nivå i Mellaneuropa. Detta trots att
täckningen numera är avsevärt lägre än innan Finland inträdde i EU. Priskonkurrensen
minskar oavbrutet de finländska affärernas täckning.
Statens andel av livsmedelspriset har hållits stabil när den omstridda mervärdesskatten har
hållits på en nivå om 17 procent. Också förädlingsindustrin har behållit sin andel på en så gott
som oförändrad nivå. Den procentandel som primärproducenten får har däremot minskat.
Nötköttsproducenterna fick år 1999 ut ett kilopris på 1,85. Fem år senare låg nivån på 1,60
euro. Under samma period steg konsumentpriset på nöt från 5,50 euro till 6,95 euro per kilo.
Industrins och affärernas andel av priset steg från 52 till drygt 62 procent.
Många konsumenter förvånas säkerligen över den lilla andel som råvaran utgör av produktens
pris. Och den här andelen skall räcka till för primärproducentens kostnader och inkomster.
Producentens andel i priset på malet nötkött uppgår till drygt en femtedel och i bröd till bara
cirka fyra procent. Även om bagerierna skulle få gratis det spannmål som de använder så
skulle konsumentpriset på en hålkaka sjunka med bara fyra procent.
Primärproducentens möjligheter att förhandla sig fram till ett pris i livsmedelskedjan är ringa.
Primärproducenterna är många och de är splittrade. Den övriga kedjan verkar förlita sig på att
producenterna skall klara sig med olika former av stöd. Med undantag för mjölkprodukterna
har producentpriserna under de senaste åren sjunkit nästan inom alla produktionsinriktningar.
Att trygga inhemsk mat för finländarna innebär att också primärproduktionen är lönsam. På
basis av enkäter är finländare beredda att köpa livsmedel som har producerats och tillverkats i
Finland även om priset vore litet högre än på motsvarande utländska produkter. De positiva
attityder som har registreras i enkäter avspeglar sig dock inte i praktiskt handlande. När
konsumenten gör sitt köpbeslut är priset fortsättningsvis det som avgör.
Jyrki Niemi, professor
MTT Lantbruksekonomisk forskning
Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi
