Oration vid präst- och diakonmötet i Stockholms stift 2005
Att vända ansiktet mot Gud
Annika Wirén
För den oration som jag strax ska presentera bär jag givetvis själv ansvaret. Men det är många
som kommit med värdefulla bidrag till den och i den tryckta versionen kommer det att finnas
en namnlista med tack.
”Utan slöja kan jag inte gå ut, men med slöja kan jag inte gå ut.” Orden är Imans och
tidpunkten strax efter den 11 september 2001. Denna kvinna i 45-årsåldern tvingades fly sitt
hemland pga. makens politiska arbete. Efter omkring sex års färd genom Nordafrika och
Europa hamnade hon till sist, svårt traumatiserad, i Sverige. Iman tillhörde under flera år vår
församlings kvinnogrupp i Rinkeby, tills hon en dag kunde resa sig från vårt köksbord och
återvända till den svenskundervisning som hon tidigare varit alltför skör för att klara. Efter sju
år i Rinkeby är mitt perspektiv färgat av erfarenheterna från denna värld, men det är
erfarenheter som jag tror har en vidare relevans.
Iman bär sjal utanför hemmet (och till denna sfär räknas glädjande nog också vårt köksbord)
men efter attackerna den 11 september blev samhällsklimatet sådant att hon fann det svårt att
gå ut. I Sverige hoppades hon finna en fredlig plats på jorden. Det har hon också gjort, i en
mening. Men både hon och vi alla har också tvingats inse att ingen plats på jorden längre är
fredad, står utanför världshändelsernas påverkan.
Hur ska vi kunna leva tillsammans utan att förgöra varandra? Vid sidan av klimatfrågan lär
detta vara vår tids största utmaning. Det är en utmaning på det internationella planet men det
är också en utmaning för oss här i Sverige. Idag kan vi semestra nästan var som helst i världen
och samtidigt stå i ständig kontakt med nära och kära här hemma. Samma globalisering har
också fört hela världen till oss i Sverige; dess rikedom och dess elände, alltsammans finns
också här. Internet, mobiltelefoner och tv:s parabolantenner har löst upp alla rumsliga
begränsningar. Muslimer i Rinkeby kan få andliga råd av imamer i Qatar per tv och en
svensk pappa på uppdrag i Uzbekistan kan per mobiltelefon hålla koll på att dottern kommer
till sin konsert i Upplands Väsby.
Vi verkar leva i en tid av obegränsade möjligheter men vi verkar också bli sjuka och
olyckliga, av alla möjligheter som ska tas tillvara. Det är inte lätt att orientera sig i vår värld
och tid, varken som individ eller som kyrklig struktur. Men vi måste göra det – och nu menar
jag framför allt kyrkan som struktur – eftersom vår tro är konkret, inkarnerad. Den behöver
ställa sig med båda fötterna mitt i verkligheten och bli lika inkarnerad som sin Herre. Allt
annat framstår som en utsvävning.
Hösten 2001 hade vi visitation i Spånga församling. Vår församling är stor, över 50 000
människor bor där, men det är bara drygt 30 % som är medlemmar. I Rinkeby är det under
10%. Den första visitationen ägde rum år 1303, i samma kyrka där vi firade
visitationshögmässa nästan 700 år senare. Församlingen är den enda organisatoriska enhet
som omfattar både medelklassförorten gamla Spånga och ytterstadens Rinkeby och Tensta.
Det är fråga om skilda världar, i ekonomiska förutsättningar, kulturell bakgrund osv. Spånga
är antagligen extremt i denna uppdelning men mycket liknar situationen i många av vårt stifts
församlingar. Och om den inte gör det idag kommer den med stor sannolikhet att göra det
med tiden.
1
När vi besökte en åtta i Bredbyskolan i Rinkeby fick biskop Caroline ta över
religionsundervisningen en stund. Jag citerar ur visitationsprotokollet: ”Ingen av eleverna
tillhörde Svenska kyrkan. I ett sammanhang dristade jag mig att fråga om alla trodde på Gud.
Jo, det gjorde de. Alla. Utom en. Och så tittade de kärleksfullt på sin lärare, fnissade litet och
pekade och sa: Utom han – för han tror på aporna. Det visade sig dock att han och
elevassistenten tillhörde Svenska kyrkan. Detta gav ett utmärkt ögonblicksintryck av var vi
står.”
Med andra ord: I Rinkeby är befolkningen inte sekulariserad. För många av er är detta ingen
nyhet men jag tror vi behöver både tänka och handla mer som en konsekvens av detta faktum.
Detta är frågor som berör hela stiftet, inte bara enstaka församlingar eller delar av
församlingar. I denna värld är det religiöst färgade perspektivet på livet självklart för de flesta
och det finns ett språk för detta som fortfarande lever. Jag menar inte vanlig svenska utan det
ofta ordlösa språk som förmedlar känslan av samhörighet med dem som delar erfarenheten av
tro. I detta Sverige har religiösa ledare fortfarande auktoritet. Det är på gott och på ont.
Religionen får konsekvenser. Också det är på gott och på ont.
Många bankar på dörren till det svenska samhället och en del blir insläppta, oftast i farstun
men tyvärr mindre ofta in i resten av hemmet, det svenska hemmet, hur mycket de än
anstränger sig. I Rinkeby är medelinkomsten drygt hälften av den för hela Stockholms stad.
Det är sant att många varje år flyttar från ett annat land till Rinkeby och att stadsdelen därför
har många nykomlingar med de naturliga svårigheter som följer. Men många Rinkebybor har
också bott där i generationer. Att påminna om arbetslöshet, fattigdom, höga ohälsotal, dold
eller öppen diskriminering och lågt deltagande i politiska val eller språksvårigheter i skolorna
känns tjatigt – det har sagts så många gånger tidigare. Men som kyrka kommer vi inte förbi
dessa frågor. Evangeliet kräver att vi ägnar oss åt dem. Något annat är inte trovärdigt. Det
svarar inte mot vår uppgift som kyrka. Jag behöver knappast påminna om hur Jesus
identifierade sig med de svaga och utblottade; alltså med dem som annars inte kunde räkna
med att få vara med, som var förvisade till marginalen.
I dagens ytterstad finns ett utanförskap hos alltför många unga människor. Ibland övergår det i
hat; hat mot det samhälle som borde vara också deras. Ibland kläs detta hat i religiös dräkt.
Den extrema islamismen är ett exempel på detta. Känslan av marginalisering och utanförskap
– befogad ibland men inte alltid – utnyttjas. Tillsammans med den politiskt färgade
religionens enkla och destruktiva svar samverkar den till en explosiv mix. Sommarens
bombdåd i London var exempel på det. Utan att dramatisera vill jag påstå att det finns en
liknande grogrund också i Stockholms ytterstad. De senaste veckorna har denna farhåga
tyvärr också framförts av både muslimska religiösa ledare och polis.
(En liten parentes: I ganska många år har Bagdad Café varit ett stående inslag i
marknadsdagarna i Tensta i början av september. I Bagdad Café kan man höra musik och
litteratur från Mellanöstern; i år bland mycket annat även diktaren Eva Runefelt i arabisk
översättning. Jag kan ingen arabiska men insåg under uppläsningen att detta verkligen var
poesins språk. Ljuden var helt enkelt så vackra; mjuka och sällsamma. Det förvånade mig
eftersom min bild av arabiska annars i mycket är styrd av nyhetsmedierna. Där har arabiskan
blivit hatets och förstörelsens språk i vår tid. Hur tragiskt är inte det!)
2
Men åter till Rinkeby:
I denna ännu inte sekulariserade värld, som alltså finns också hos oss, tror jag att vår kyrka
har en viktig roll att spela som brobyggare och partner. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att
säga att det finns situationer där ingen annan institution kan spela den rollen. Enkelt uttryckt:
Vi är ingen myndighet och vi tror på Gud. Extremismen är inte intresserad av dialog men så
många andra är det; barn, ungdomar och vuxna. De söker sig till oss därför att vi är något som
man kan känna igen – en kyrka. Det gäller också förbluffande många av dem som bekänner
sig till andra religioner. Detta är ett Sverige där människor möts som har kommit från alla
håll. Vi är olika men bönen förenar oss. Vilken glädje för oss och för vår kyrkas självbild att
människor känner igen oss! Vilken uppgift – om vi vill ta den!
För en tid sedan hörde jag Patrik Forshage berätta om sin skola. Han var tidigare
Bredbyskolans rektor och är nu chef för Kunskapsskolan i Kista. ”Integration”, sade Patrik,
”är konsekvensen av ett gemensamt strävande, inte något mål i sig.” Han berättade om hur
han konsekvent driver linjen att varje barns utvecklingsmöjligheter är oändliga. I grund och
botten är allt en fråga om människosyn och hur vi praktiserar den, hur vi ser och bemöter den
andre. Jag har svårt att tänka mig ett mera evangeliskt synsätt. Jag tror att vi kan behöva lära
oss av denna pedagogik.
Och allt är givetvis inte problem. Till bilden av Rinkeby hör också den ofattbara rikedomen
av mänskliga erfarenheter som stadsdelens invånare fört med sig dit. Den syns inte i någon
statistik men uttrycks i möten mellan människor, i kulturlivet och på många andra sätt. Det är
ett samhälle som visserligen är komplicerat men mänskligt rikt. För många är Rinkeby
exotism – okända varor i basaren, bakverk från Mellanöstern och fantasifulla sätt att
kombinera klädesplagg. Men viktigare än så, och värt att lära av, tror jag är den sociala
förmågan; vanan att se varandra och faktiskt, ofta, erfarenheten av att leva tillsammans i
olikhet.
Utsikten från Rinkeby har också hjälpt mig att betrakta den kyrka jag själv tillhör. Min
svenskkyrkliga tradition blir tydligare i mötet med det som är annorlunda. Framför allt blir det
tydligt hur intimt samhälle, kultur, historia och religiös tradition hänger ihop. De framstår som
alltmer sammanvävda, omöjliga att skilja ut från varandra. Jag gläds över sångskatten i vår
psalmbok, över att den är ekumenisk och har ett så rikt innehåll. Jag ser att vi har en mycket
omfattande verksamhet för många olika människor, att vårt musikliv blomstrar. Jag blir stolt
över att tillhöra en någorlunda demokratisk kyrka och över att inte ifrågasättas som kvinna
och präst särskilt ofta.
Men mötet med andra traditioner väcker också frågor om vår kyrkas förhållande till sin
omvärld.
Sverige brukar betraktas som en av de mest sekulariserade platserna på jorden, ett av de första
länderna att målmedvetet sekularisera sig. Vi lever i ett samhälle där det icke-religiösa
perspektivet varit helt dominerande under lång tid. Religionen har tolererats men den har varit
och är fortfarande hänvisad till den privata sfären. Vår kyrka har överlevt och kanske man kan
säga har tagit sig igenom sekulariseringen och de som nu söker sig till den gör det, tack och
lov, av fri vilja och inte därför att det är påbjudet eller en konvention man måste följa. Jag
förespråkar inte, om någon skulle tro det, en återgång till ett teokratiskt samhälle, varken av
svensk 1600-talsmodell eller av samtida iransk modell.
3
Vad jag undrar är vad som har hänt med vår kyrka på vägen. Vad händer när sekularismen är
statsreligionen? Har vi blivit mer påverkade än vi själva ser? Utsikten från Rinkeby väcker
frågor om kyrkans inre liv. Är det så att sekularismen har blivit tongivande också inom
kyrkan, att den så att säga har tolkningsföreträdet också där? Att vår kyrka lider av en inre
sekularisering som innebär att det religiösa perspektivet antas höra till den privata sfären
också inom kyrkan?
I arbetet med församlingsinstruktionerna beskrev och analyserade vi vår omvärld. Omvärlden
är kunskap om det sammanhang som vi befinner oss i; statistik om befolkning, arbetsplatser,
skolor, äldreboenden och mycket annat. Men inte bara det utan också uppfattningar om detta
sammanhang, om den tid vi lever i, som t ex. att många är ensamma och att det finns ett stort
behov av mötesplatser. Men kyrkan är ju inte isolerad från sin omvärld utan porös och
genomsläpplig. Kyrkan existerar på ett metafysiskt plan och har fått ett uppdrag av sin
grundare men den är inte bara sina verksamheter och gudstjänster och byggnader utan framför
allt sina människor. Omvärldens människor är också kyrkans människor, är också vi. Alltså
bör en reflektion över omvärlden och vår tid kunna hjälpa oss när vi betraktar vår egen kyrka
och försöker förstå hur den så att säga mår.
Här är några sådana observationer om vår tid. De är självklart inte uttömmande men tror jag
ändå rätt väsentliga. Kanske de framstår som överdrivet negativa. Det är inte meningen.
Mycket är både på gott och på ont. Det mesta är också väl känt, men vi kanske är mindre vana
att relatera det till vår kyrka och i förlängningen till oss själva och till vårt inre liv; vår
andlighet, spiritualitet, vårt fromhetsliv – hur vi än benämner det. Fromhet och fromhetsliv
tycker jag är två vackra gamla ord som kunde användas oftare!
Kommersialiseringen berör allt fler aspekter av livet och förvandlar det till en vara på en
marknad. Det ska förpackas på ett attraktivt sätt, marknadsföras och köpas av någon.”Är du
poet? Kan du leva på det? Det är den fråga jag möter”, sade författaren Jasim Mohamed, när
jag frågade efter tecken i vår tid. Han menade att den gångna tidens sanningssägare har ersatts
av kringåkande föreläsare. Också människorna blir varor som ska vara attraktiva,
konkurrenskraftiga. De är utbytbara. ”Människan kommer att sakna ett sammanhang”,
fortsatte Jasim. ”Kravet på att vara flexibla och flyttbara påverkar oss så att vi inte vågar
engagera oss på djupet. Det påverkar våra relationer till varandra men också vår kollektiva
känsla av tillhörighet.”
De gamla auktoriteterna är döda. Man tror på det man själv prövat.
Med detta sammanhänger den starka betoningen av individen och dennes rättigheter och av
självständighet, av att klara sig själv och inte vara beroende av andra, som ett starkt värde.
Jaget blir den yttersta måttstocken (jag väljer det som passar mig) men också den yttersta
domaren. På andra sidan självständigheten lurar ensamheten.
Det finns ett underförstått krav på att livet ska vara roligt och framgångsrikt och vi har kanske
bättre förutsättningar än någonsin att lyckas med det. Men kraven är hårda och vi bör inte
misslyckas.
Det finns ett ofta tydligt och konkret krav på ständig tillgänglighet, som slår sönder tiden. Vi
blir splittrade och rastlösa. När ska vi hinna tänka tankar till slutet och när ska vi hinna
mogna? Martin Lönnebo beskriver i sin senaste bok ”Van Goghs rum” hur människor reser
till målarens hus i Auvers. Rummet där han målade är tomt sånär som på en stol. ”Rummet är
en smärtpunkt på jorden. Stolen är en förlossningssäng där den goda människan kan hjälpas
4
till världen. Och det är den viktigaste födseln detta årtusende, det som ropar efter människans
mognad.” Många kommer ut gråtande. De vet inte vad de ska ha livet till.
Världen är full av katastrofer och vi ser allt från svältande barn till översvämningsoffer eller
människor upphängda i lyktstolpar. Hur ska vi härbärgera allt?
Allt detta berör oss i vår tjänst som präster men det berör oss också i våra egna liv. Det är en
tid med stora möjligheter men den är hård. Man kan fråga sig var barmhärtigheten finns –
barmhärtigheten, inte bara för dem vi ska tjäna och hjälpa utan också för oss själva.
Sv Psalm 769:1
Om sekularismen är tongivande, också inom kyrkan, vad händer då med vårt eget inre liv?
Var finns den kraftiga trädstam, med sina starka rötter, som vi också kan luta oss mot? Vilka
är det som bär kyrkans andlighet – fromheten? Jag frågade Martin Lönnebo om detta och han
sa: Förr sade man om präster som kom ut och kanske var lite ytliga att ´bara de kommer till en
bra församling kommer det att ordna sig´. I församlingarna fanns det och dem som behövdes
för att hjälpa en ung oerfaren präst. Nu finns så lite av det. Det har blivit mer och mer av
prästkyrka, menade han.
Och andra röster: Det finns en risk med professionaliseringen i prästidentiteten. Man ska vara
en god själavårdare, pedagog osv. Det har blivit ett yrke som andra, med vanliga arbetstider
och många arbetsuppgifter. Hur behåller man den levande församlingsgemenskapen där
prästen också blir buren? Ja, vad finns det för gemenskaper där man bär varandra om det inte
längre är självklart att församlingen gör det? Den frågan gäller förstås inte bara prästen utan
alla i arbetslagen. Prästens tjänst har alltid innehållit ett mått av ensamhet, det får man
acceptera, men kanske den har blivit svårare att bära i vår tid.
Mycket kommer att vila på våra axlar – mycket som inte går att mäta i resultat - i en tid som
starkt betonar effektivitet och just synliga resultat. Det är svårt att inte definiera sitt arbete i
enlighet med tidsandan. Oron för att inte tas i anspråk tillräckligt och för att inte ”producera”
tillräckligt – måste vi inte erkänna att den finns. Det är tungt och kan kännas mycket ödsligt
att uppleva sig obehövd. Jag tycker att jag i Rinkeby med stor möda har lärt mig något litet,
inte bara teoretiskt för det är enkelt utan också verkligt, om värdet i prästtjänsten av att vara
snarare än att göra.
Speglas denna möjligheternas hårda tid in i församlingarna mer än vi ser? In i oss själva? Är
den inre sekulariseringen starkare än vi vågar erkänna? Jag vet inte men tror att frågan måste
ställas. Det är ett faktum att det är trassligt på många håll med stress, sjukskrivningar och
konflikter av alla möjliga slag. Dessutom finns en växande oro över kyrkans ekonomi i
framtiden. Kyrkans skiljande från staten har påverkat olika maktförhållanden, kanske man
skulle kunna säga att kyrkan har destabiliserats. Rationalisering och effektivitetshöjning
diskuteras på ungefär samma sätt som tidigare skedde i den offentliga sektorn och
dessförinnan i det privata näringslivet. I arbetet med orationen har jag försökt att lyfta blicken
från min egen församling och jag tycker mig se att det på många håll finns en känsla av
missmod, något av ett misströstans klimat som håller på att sprida sig. Det är naturligtvis
riskabelt att generalisera, det finns alltid mycket som inte passar in i en bild. Jag tar ändå
risken eftersom jag tror att det är livsviktigt att diskutera frågan.
5
Missförstå mig inte. Kyrkan behöver ekonomer och organisationskonsulter men jag tror det är
en farlig väg vi är inne på om de stora besluten, oavsett vilken nivå vi talar om, kommer att
fattas på företagsekonomisk grund utan hänsyn till vår egen bärande ideologi. Uppgiften för
ekonomer och organisationskonsulter bör vara att tjäna beslut fattade utifrån kyrkan som
kyrka, inte tvärtom.
I vår tradition har vi skiljt på det andliga och världsliga regementet. Luther hävdade ju att Gud
styr världen på två skilda sätt; dels genom evangeliet i det andliga regementet och dels genom
den jordiska överhetens lagar. De två regementena fick inte blandas ihop. Det andliga
förvanskades när det gjorde anspråk på världslig makt och man kunde inte styra världen
utifrån evangelium. Tvåregementesläran blev så småningom omtvistad, särskilt när den ledde
till (som Nationalencyklopedin uttrycker det) ”en för Luther främmande legitimation av det
världsligas självständighet med egna lagar och kritiklös underdånighet gentemot politiska
makthavare”. Så även om Luther kritiserade kyrkans anspråk på politisk makt så hindrar ju
det inte oss från att tro att Gud verkar också i det dagliga, samhälleliga livet. Och Gud är inte,
för kyrkans del, begränsad till gudstjänsten eller det heliga, utan finns mitt i kyrkans liv.
Därför bör besluten fattas av kyrkan som kyrka, med ansiktet vänt mot Gud. Hur ska vi annars
kunna se vart vi ska gå?
”Ett misströstans klimat.” Ordet ”misströstan” har en speciell betydelse i ignatiansk andlighet.
Ibland översätts det också som tröstlöshet; på engelska desolation, av originaltextens spanska
desolacion. Misströstans motsats är tröst (consolation eller concolacion). Lite slarvigt skulle
man också kunna säga ”motflyt” och ”medflyt” ord som ger omedelbara associationer till vad
det handlar om.
Jag vill pröva om dessa ignatianska begrepp skulle kunna hjälpa oss att se tydligare vår kyrkas
situation. Jag har hittills mest talat om oss präster, på en personlig nivå. Det som nu följer är
en analys på den strukturella nivån, att undersöka kyrkans strukturella tillstånd – jag vill
understryka att det inte handlar om hur vi har det som individuella präster. Det skulle vara ett
förfärligt påhopp att t ex. hävda att alla präster befinner sig i misströstan. Inte heller menar jag
att vi ska bli jesuiter men jag kan inte se något hinder att använda de goda verktyg som finns i
denna tradition.
Men kan man verkligen använda termer som tröst och misströstan om vår kyrkas strukturella
situation? Låt oss se.
Ignatius utgångspunkt är att ”människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud, vår
Herre och därigenom rädda sin själ”. Jag citerade ur den svenska jesuiten Fredrik Heidings
översättning av Ignatius andliga övningar. Tanken är att vi ska kunna vara så balanserade att
vi kan leva våra liv med blicken riktad mot Gud, öppna för Guds kallelse. Det är i Gud vi
finner målet för vår längtan. Det är i Gud, inte i vårt eget begränsade jag, som vår yttersta
trygghet och identitet finns. Augustinus välkända ord att ”mitt hjärta är oroligt till dess det
finner ro i dig”, uttrycker det.
Ignatiansk andlighet går mycket ut på att hjälpa oss till en sådan balans genom urskillning.
Urskillningen ska, kan man säga, hjälpa oss att bringa reda i vårt inre bland tankar,
upplevelser och känslor, allt för att kunna leva för det som vi är skapade för. Ignatius
beskriver, från sitt medeltida perspektiv, hur det kan ske, med stor psykologisk insikt.
6
Det kan gälla att urskilja hur vi ska använda oss av skapelsen som finns till för oss människor
att bruka men som inte ger oss vår yttersta trygghet eller identitet, eller att urskilja vad som
rör sig i människans känsloliv, inte för att undertrycka eller fördöma dessa känslor men för att
se vad som ligger bakom dem, om de är konstruktiva eller destruktiva. Så kan t ex en gammal
smärta som driver en känsla bli uppmärksammad, lyftas fram inför Guds kärleksfulla ögon,
lindras och på så sätt förlora sin destruktiva kraft. Ignatiansk andlighet är inget egotrippat
navelskåderi, ingen mystisk andlig ”må-bra” kurs. Den kallas ibland ”en mystik för tjänst”.
En annan viktig tanke hos Ignatius (och han är verkligen inte ensam om den!) är att vi faktiskt
kan finna Gud överallt och i alla livets situationer. Eftersom Gud ger oss vår yttersta trygghet
kan och bör vi förhålla oss fria till vår egen situation; rikedom eller fattigdom, hälsa eller
sjukdom.
Ignatius och Luther var samtida; en spansk sårad officer och adelsman och en tysk
akademiker och profetgestalt. Historiens omständigheter bidrog till att deras liv och deras
andlighet tog sig olika uttryck. Kärleken till Kristus och en stor målmedvetenhet hade de
gemensamt. Kanske de t o m skulle kunna mötas uttolkade av oss, i våra liv, mer än 400 år
senare.
Men åter till begreppet misströstan (eller tröstlöshet). Det är, skriver Heiding i sin förklaring
av de andliga övningarna, ett läge där man känner sig mycket orolig, förvirrad och förd bort
från Gud. Känslorna och tankarna i tider av misströstan kännetecknas av brist på tillit, hopp
och kärlek. Man skulle kunna säga att misströstan har med känslor av hopplöshet att göra. Det
där tillståndet (som jag tycker är så lätt att känna igen i sig själv) när de negativa känslorna tar
över och man känner sig utan kontakt med livet, fångad, inkrökt i sig själv med självömkan,
känslan av att vara ensam och övergiven och ibland självförakt. En situation där egot har
blivit Gud och Guds sanning utplånas. Jag undrar om man inte skulle kunna tänka sig tröst
och misströstan även på en strukturell nivå som en dominerande attityd i t ex en församling.
Ignatiansk andlighet är realistisk och konkret, ja ofta praktiskt inriktad.
I situationer av misströstan är därför rådet: Fatta beslut som kan hjälpa dig att komma ur
misströstan men ändra inte några beslut som har fattats i tider av tröst. Försök att vända
ansiktet mot Gud och håll ut – det kommer att gå över. Och framför allt: ta fasta på det som är
livgivande, konstruktivt, uppbyggligt, hur obetydligt det än verkar vara. Det är ur det som är
livgivande som hoppet spirar och förändringen kan komma.
Ett viktigt inslag i ignatiansk andlighet är en återblick på dagen. Den gör man med en tänkt
Jesus Kristus vid sidan. Den innehåller tack för det goda som varit, en insikt om det som
kunde varit bättre och bön inför den kommande dagen. Detta är tänkt som en hjälp att lära sig
se Gud och Guds handlande i det egna livet, den egna vardagen.
Om vi nu tänker oss – som ett litet experiment – en sådan återblick i en församlings dag, ”en
vanlig dag när inget särskilt händer”. Jag föreställer mig då församlingen som en organism.
Jag inser att det finns olika problem med ett sådant tankeexperiment. Jag har exempelvis inte
försökt definiera ”församling” men tänker mig att det här handlar om aktiva församlingsbor
och arbetslag. Så låt oss ändå försöka. Återblicken inleds med en bön om att genom dagens
upplevelser och känslor få se hur mitt liv skulle kunna bli bättre, att se hur Gud drar och
puffar mig mot ett helare och friare liv; det som är min egen djupaste längtan och Guds dröm
för och i mitt liv, eller i detta fall församlingens liv.
7
Sv Psalm 769:2
Jag låter dagen spelas upp för mitt inre, med tanken att få se det som varit gott, det som gett
liv. Kanske jag ser ett inslag i personalmötet, en bra diskussion inför Allhelgonahelgen med
en god känsla av samverkan i en viktig uppgift. Jag tar med mig det. Härnäst kanske jag får se
ett barnansikte i en vardagsgudstjänst. Det var också livgivande. Sedan kanske flera samtal
mellan arbetslaget och församlingsbor eller något bra som hände med husmor eller
kanslipersonalen eller musikerna. Jag, församlingen, minns de här ögonblicken, njuter av dem
och tackar för dem.
Nu låter jag dagen spelas upp för mitt inre igen, nu med bönen att bli upplyst när jag får se det
som har varit svårt och plågsamt under dagen. Framför allt försöker jag se vilka känslolägen
som fanns och hur de förändrades. Jag avstår från att sätta något betyg på känslorna och
försöker istället förstå varifrån de kom och hur jag reagerade. Kunde jag styra in på en
konstruktiv väg trots allt? Vad ligger under? Vad är det för gamla sår som får mig att reagera
som jag gör? Jag namnger och betraktar också det som inte är hoppingivande, det som kanske
helt enkelt inte har någon framtid i mig/församlingen. Här kanske jag/församlingen får se
konflikter av olika slag eller splittringen mellan olika delar av församlingen, brister i
ledarskap och attityder, ett illa fungerande kyrkoråd och hur allt detta visar sig konkret under
en dag. Men jag låter som sagt bli att döma och försöker istället förstå varifrån ilskan och
känslan av att vara kränkt o s v kommer och hur de kanske skulle kunna lyftas fram i mig
själv/församlingen i respekt och med barmhärtighet. Till sist ber jag/församlingen om det som
jag bäst behöver för morgondagen. Hela tiden har jag försökt komma ihåg att inte fördöma
mig själv och komma ihåg att jag/församlingen visserligen är långtifrån perfekt men ändå
fantastisk.
Vad skulle man komma fram till? Säkert en mycket sammansatt bild men kanske ändå ett
intryck av ett klimat, av attityder som dominerar, konstruktiva och hoppingivande eller
mindre så. Kanske faktiskt en slutsats om ett läge av tröst eller misströstan. Det var ett
tankeexperiment men låt oss komma ihåg vikten av att se situationen som den är. Om den är
god och det är tröst som gäller – gör mesta möjliga av det. Om det är misströstan, våga se det.
Det är ju först då som vi kan låta Gud hjälpa oss. Och om vi tror att Ignatius har rätt när det
gäller beslutsfattande bör vi försöka avstå från stora strategiska beslut i perioder av
misströstan.
Framför allt tror jag det kan vara en inspiration. Om Gud finns i alla ting innebär det ju att
Gud inte är bortom vår kyrka utan i den. Det bör också betyda att när vi vågar se och hålla fast
vid det som är livgivande och konstruktivt i församlingen, då förverkligar vi Guds dröm för
församlingens liv och blir som församling mera hel, kärleksfull och öppen för Guds kallelse.
Ofta verkar vi (åtminstone gäller det mig själv) utgå från att det som Gud vill är det svåraste
av allt, ja det som vi egentligen inte vill. Men varför skulle det vara så? Är inte Gud både
större och godare än våra tankar?
Nu börjar Martin Luther och Ignatius prata i munnen på varandra. Kyrkan bör lita på Gud,
säger de. Jag hör ordet förtröstan. Men varifrån kommer denna förtröstan? Jag föreslår att vi
återvänder till Rinkeby. Där tror jag att våra vägledare finns, människorna som saknar mycket
av materiella tillgångar men är rika på andra sätt. De kan visa oss hur vi kan bli en kyrka som
vågar visa sin egen utsatthet och som förtröstar. Är det inte först då som kyrkan kan få hjälp
av sin Herre? Likt den blinde tiggaren Bartimaios (i Markus evangelium 10: 46-52) som
kastar av sig sitt enda skydd mot världen, sin enda fasad, manteln, och skyndar fram till Jesus.
8
Sv Psalm 769:3
I detta avsnitt om återblicken på dagen har jag talat på en strukturell nivå. Det var nödvändigt
eftersom församlingen består av mer än sina präster och eftersom jag inte kunde utlämna oss
alla. Men det är också problematiskt eftersom våra liv inte är uppdelade i en privat- och en
tjänstedel utan kontakt med varandra. Vad vi gör som individer påverkar strukturer. Allt
hänger ihop. Men är det inte framför allt hoppingivande? Vad skulle hända i församlingarna
om vi under en längre tid faktiskt praktiserade urskillning? Om vi höll fast vid det som är
livgivande och hoppingivande och litade på att Gud fanns med god energi i detta.
Men nu är det Martin Luther som ska få säga något.
Birgit Stolt har, så vitt jag förstår, gjort ett beundransvärt arbete med att ge en mera
rättvisande bild av Luther och luthersk teologi än den som varit gängse i Sverige, åtminstone
bland folk i allmänhet. I sin bok ”Luther själv” framhåller hon Philip Melanchtons viktiga roll
för hur luthersk teologi utformades i Sverige, inte minst betoningen av kyrkan som en
läroinrättning. Det är bortom min kompetens, och det skulle leda alltför långt, att tala utförligt
om lutherreception i Sverige. Men det verkar ändå tydligt att det har funnits, och kanske finns,
en stark motvilja mot att förknippa Luther med mystik erfarenhet. Sådan har, lite enkelt
uttryckt, betraktats som ett egotrippat navelskåderi och Luther var negativ till allt sådant. Med
mystik erfarenhet förknippas ofta ordet ”fördjupning” och man menar att Luther var negativ
till sådan eftersom det kunde innebära en meritstege; alltså att vissa så att säga kvalificerade
sig till frälsningen. Mystik erfarenhet har inte heller gått ihop med den starka betoningen av
förnuftet som länge funnits i vår teologi.
Vad jag frågar mig är om Luther skulle ha kunnat bli en stor andlig ledare utan ett stort mått
av förtröstan. Det verkar osannolikt. Måste inte denna förtröstan ha varit grundad i en
personlig och mycket stark troserfarenhet. Det är egentligen självklart. Jag är inte
Lutherkännare och befinner mig nu på nattgammal is, men det är mitt intryck att Luthers eget
fromhetsliv var mycket mer personligt färgat och levande än mycket av det som sedan blev
gängse under ortodoxins tid och framåt. Finns det kanske inslag som vi skulle behöva hitta på
nytt i vår tid; en tid då den personliga erfarenheten är så viktig. Gäller det inte också i vårt
eget inre liv? Att mogna som kristen människa, innebär det inte en form av fördjupning?
Men det finns också ett annat spår ur historien. När man frågar om det finns en ”svensk
andlighet”, ett särskilt sätt hos oss att ”vända ansiktet mot Gud” tror jag de flesta pekar på vårt
förhållande till naturen. Det är en andlighet som har levt ett liv vid sidan av, sedan urminnes
tider, ofta med ett osäkert förhållande till kyrkan. Jag är medveten om att vår uppfattning om
naturen inte är särskilt gammal men det spelar mindre roll här. Min poäng är att det finns en
djupt förankrad skapelsegrundad folklig tro i Sverige. I den finns också ett mått av förundran
över skapelsen. ”Själen behöver förundran, eller häpnaden”, skriver Dorothee Soelle i sin bok
om mystik (i engelsk översättning) The Silent Cry – Mysticism and Resistance. ”Den
återkommande befrielsen från vanor, åsikter och övertygelser, som, likt lager av fett som gör
oss oberörbara och okänsliga, lagras runt oss.” Det verkar uppenbart, säger hon, att vi behöver
beröras av livets ande och att utan häpnad och entusiasm kan ingenting nytt börja. Och hon
frågar sig om vi inte först måste se att skapelsen är välsignad innan vi närmar oss arvssynden.
9
Kan en skapelsegrundad teologi någonsin förenas med Luther och hans syn på hur
människans andliga tillvaro utspelar sig i spänningsfältet mellan människans brist och Guds
nåd (för att citera Thomas Ekstrand). Vad finner vi längst in i människan? En benådad, men
dock, syndare eller spåren av Gud själv? Jag vet inte svaret men jag vet att vi redan har
återvänt till tiden före Luther, till det som också var hans arv, till ökenfäder- och –mödrar och
mycket annat. Skulle vi kunna vi hitta beröringspunkter i det som rör ”fromhetslivets”
personliga erfarenhet? Denna fråga lämnar jag, hängande i luften, i förhoppningen att den kan
tas upp av andra.
Sv Psalm 769:4
Vi har färdats en lång väg i den här framställningen och ibland har jag undrat om jag inte tagit
mig vatten över huvudet när jag tagit ett så brett grepp. Men när ska vi kunna tala om dessa
frågor om inte vid ett tillfälle som detta?
Sammanfattningsvis: Jag har framhållit att vår kyrka har en utomordentligt viktig roll att spela
i den icke-sekulariserade ytterstaden och att det är en uppgift som berör hela stiftet. Lider vår
kyrka av en inre sekularisering, frågade jag mig. Jag försökte beskriva vår tid, en
möjligheternas hårda tid och undrade om denna tid speglas i församlingarna och i oss själva
mer än vi ser. Jag beskrev ignatiansk andlighet som ett sökande efter ett liv i balans, med
ansiktet vänt mot Gud och jag prövade att använda Ignatius ”Återblick på dagen” i ett
församlingssammanhang. Jag menade att det skulle kunna hjälpa oss och vara en inspiration.
Jag frågade mig om det inte finns inslag i Luthers eget fromhetsliv som vi kunde upptäcka på
nytt.
Men till sist: Låt oss, trots allvaret, aldrig glömma att vi har ett makalöst föredöme i
bekymmerslöshet, Jesus Kristus själv. Han ger oss mod till optimism, framtidstro och
målmedvetenhet. Hans bekymmerslöshet är inte brist på ansvarstagande utan förtröstan;
förtröstan på Den som bär allt, t o m oss präster.
Så låt oss återvända till det som en gång berörde oss så djupt och fick oss att lämna näten och
båtarna; fick oss att lämna eleverna i bilskolan, patienterna på sjukhuset, lagböckerna,
forskningskollegorna, de nyfödda barnen, socialhjälpstagarna, det egna företaget,
passagerarna i bussen och på flyget, de andra musikerna, eleverna, publiken, turisterna
någonstans, de väpnade styrkorna, kristallkronorna på UD, myndigheter av olika slag och
många andra platser, om vi inte redan hade hört rösten i unga år, under
konfirmationsläsningen eller i ungdomsgruppen; rösten som sa: kom och följ mig!
Jag läser ur Johannesevangeliet (15: 4-5a):
”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den
inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är
vinstocken, ni är grenarna.”
Tack för goda samtal:
Göran Agrell, Christina Berglund, Lars Bergquist, Ulla-Lena Bäckman, Thomas Ekstrand, Lis
Eriksson, Antoon Geels, Isabel Gregory, Jonas Ideström, Ann-Cathrin Jarl, Caroline Krook,
Martin Lönnebo, Martin Modéus, Jasim Mohamed, Birgitta Norell, Jonas Persson, Eva
Sjödén, Patricia Tudor-Sandahl och Gunnel Vallquist.
10
