ATT SKRIVA DISKURSIVT I GRUNDSKOLAN
Ja, visst borde elever i grundskolan oftare få skriva texter i vilka de resonerar och
argumenterar kring fakta utifrån egna reflektioner och analyser! Detta är något som Birgitta
Norberg Brorsson efterlyser i sin artikel Diskursivt skrivande i grundskolan (Svenskläraren
nr 4, 2007). Jag instämmer helt och fullt med henne! Mina erfarenheter från drygt 40 år
som lärare inom grundskolans senare år (svenska och samhällsorienterande ämnen) har
övertygat mig om att skrivundervisning med diskursiv inriktning inte bara är möjlig utan
också angelägen redan i grundskolan, om man vill att elever skall utveckla ett självständigt
kritiskt tänkande och även stärkas i tilliten till den egna förmågan att uttrycka sig så att de
tas på allvar och deras uppfattningar respekteras.
Behovet finns tidigt
Kursplanen i svenska för grundskolan påpekar att det inte är någon skillnad mellan yngre
och äldre barns behov och förmåga att berätta respektive utreda: ”Redan det lilla barnet
argumenterar och diskuterar, och tonåringen har inte upphört att berätta och fantisera, men
de gör det på olika sätt.” Att språket har stor betydelse för lärande och utveckling är ett
annat konstaterande som återkommer på flera ställen i samma kursplan. Under rubriken
”Ämnets syfte och roll i utbildningen”:
Språkförmågan har stor betydelse för allt arbete i skolan och för elevernas fortsatta liv och
verksamhet.
--Språket har en nyckelställning i skolarbetet. Genom språket sker kommunikation och
samarbete med andra. Kunskap bildas genom språket och genom språket görs den synlig och
hanterbar. Svenskämnet syftar till att tillsammans med andra ämnen i skolan utveckla
elevernas kommunikationsförmåga, tänkande och kreativitet.
Under rubriken ”Ämnets karaktär och uppbyggnad:
Språkutveckling innebär att elevernas begreppsvärld vidgas. Alla lärare har ett gemensamt
ansvar och måste vara medvetna om språkets betydelse för lärande.
Dessa citat är alltså hämtade från kursplanen i svenska. Ingen av de andra ämnenas
kursplaner säger någonting om språkets ”nyckelställning” i skolarbetet. Undras just hur det
är tänkt att alla icke-svensklärare skall inse detta? Det är minst sagt förvånande att Lpo 94
placerar det oerhört viktiga konstaterandet att alla lärare är ansvariga för elevernas
språkutveckling i kursplanen i svenska och endast där. Denna brist påtalade
Svensklärarföreningen redan i sitt yttrande (mars 1993) över den dåvarande
Läroplanskommitténs slutbetänkande ”Kursplaner för grundskolan”. Men: bristen finns
kvar och det har den gjort i snart ett och ett halvt decennium…
Samarbete med facklärare
Då är det kanske inte så konstigt att den lärare som hoppas att fackuppsatser kan
genomföras som ett samarbete mellan svensklärare och andra ämnens lärare, möts av
välkända invändningar – från svensklärarna: ”Hjälpgumma åt facklärarna? Nej, tack!” –
och från facklärarna: ”Skall vi behöva rätta uppsatser nu också? Nej, tack!”
Svenska kombineras med språk
En annan omständighet som gör det diskursiva skrivandet motigt är att det i
lärarutbildningen numera är vanligare att kombinera svenska med ett annat språk än med
några av de övriga ämnena. Visst skulle ett analyserande och resonerande skrivande
underlättas, om svenskläraren hade andra ämnen än språk i sin kombination. Åtminstone
skulle det ligga nära till hands att skriva diskursivt i de ämnen som ingick i svensklärarens
kombination. På andra håll är man överraskande nitisk, när det gäller att hålla rågången
mellan svenska och andra ämnen klar. Så verkar det vara bland läromedelsförlagen och så
är det –kanske mer förståeligt– inom ämnesföreningarna. (De synpunkter jag för fram här
borde förstås presenteras i andra ämnens tidskrifter…)
Sex konkreta förslag
Flera olika förhållanden bidrar således till att elever fortfarande skriver ”berättelser” av
olika slag med utgångspunkt i sin egen värld eller ”forskningsrapporter” som oftast bara är
omskrivningar av faktatexter. Att många uppsatser är av detta slag får man klart för sig, om
man tar del av Birgitta Norberg Brorssons och Nils-Erik Nilssons avhandlingar ”Man
liksom bara skriver” respektive ”Skriv med egna ord” och om man läser avsnittet om läsoch skrivprocessen i den Nationella kvalitetsgranskningen från 1998.
Birgitta Norberg Brorsson avslutar sin avhandling med sex konkreta förslag vars
genomförande skulle bidra till att öka det diskursiva skrivandet i grundskolan. Några av
dem vill jag särskilt lyfta fram, eftersom de stämmer väl överens med mina erfarenheter av
skrivundervisning med diskursiv inriktning.
Det första och kanske viktigaste förslaget gäller eleven som måste få komma till tals,
så att läraren uppfattar hans eller hennes funderingar kring ämnet:
Innehållet i undervisningen skall vara meningsfullt, intresseväckande och ge plats för elevens
röst. Det betyder inte att stoffet måste vara lättillgängligt; det kan hellre vara det motsatta,
men det förutsätter att undervisningen stödjer eleverna så att de kan tillgodogöra sig
innehållet. (Birgitta Norberg Brorsson, Man liksom bara skriver).
Om elever skall lyckas utveckla sina kunskaper och färdigheter, behöver de få hjälp
och stöd just där de befinner sig i sitt kunskapsbygge, i det som vi med Vygotskijs term
kallar den närmast utvecklingszonen. Det är då eleven är mottaglig för hjälp från den som
behärskar det eleven skall lära sig. Att en elev löser uppgifter som läraren delat ut gör inte
mycket till för att verklig kunskap utvecklas. Mycket ofta är eleven koncentrerad på
uppgifterna mest för att läraren skall bli nöjd eller för att så mycket som möjligt skall bli
rätt. Det är nog sällan eleven känner att hans eller hennes kunskaper utvidgats och
förändrats bara därför att uppgifterna lösts.
Hur gör man då för att pejla in den viktiga elevrösten och få reda på elevens tankar?
Läraren behöver ju veta hur undervisningen uppfattats, så att den kan fortsätta utifrån
elevens förståelse och därigenom underlätta lärandet. Då har loggboken en viktig funktion
att fylla. I den skriver eleven ner sina funderingar och frågor kring det som studeras och får
svar från läraren. Också i den dialog elev-lärare som förs under responsarbetet kommer
elevens tankar fram.
Bemöta hellre än bedöma
I min bok ”Elevens röst i lärande och fördjupning” (Studentlitteratur, 2005) redogör jag för
de erfarenheter jag gjort av att låta elever föra loggbok och av ett diskursivt skrivande där
responsen har betydelse för att eleverna inte skall kopiera sina källtexter eller göra
omskrivningar. Det är inte är särskilt svårt att bereda plats för elevens röst, bara man är
beredd att bemöta med intresse och respekt och inte nödvändigtvis måstet bedöma.
Det är för visso inte helt lätt att ge respons som verkligen hjälper eleverna att höja
kvaliteten på sin text och inte bara består av lärarfrågor som bör besvaras eller uppgifter
som måste lösas eller – ännu värre – visar sig vara en vanlig språkrättning. Därför är det
viktigt att lärare förbättrar sin kompetens i att ge respons. Detta är ett annat av Birgitta
Norberg Brorssons förslag för att det diskursiva skrivandet i grundskolan skall kunna
utvecklas.
Ett tredje förslag rör samarbetet mellan svensklärare och övriga lärare:
Eleverna bör tidigt få skriva inom olika genrer som kräver att de inte endast behandlar
individcentrerade ämnen utan också ämnen som förutsätter kunskaper inhämtade från andra
källor.
Det är därför önskvärt att svensklärare samarbetar med lärare i andra ämnen så att eleverna
där kan finna stoff till sitt skrivande. Lärarna måste ha genrekunskap för att kunna hjälpa
eleverna att behärska ett stort antal genrer som även vetter mot samhället och inte endast mot
individen. (Birgitta Norberg Brorsson, Man liksom bara skriver).
Om vi dröjer ett tag vid begreppet genre och det fackspråk som i olika hög grad hör
dit, så vill jag än en gång framhålla värdet av loggböcker där elever skriver för att ”fortsätta
förstå” det undervisningen handlar om. Detta skrivande är också en väg in i fackspråket
som underlättar ett diskursivt skrivande.
Vi är nog många som hittills menat att begreppet ”skriva i alla ämnen” avsett
loggskrivande för att lära, men Birgitta Norberg Brorsson använder det främst som
beteckning på ett diskursivt skrivande där svensklärare och andra ämnens lärare samarbetar
i handledandet av elever. Detta tycker jag är ett utmärkt sätt att vidga begreppet ”skriva i
alla ämnen” så att det också blir ett skrivande för att redovisa nya kunskaper inom ett visst
ämnesområde och i en viss genre.
Jag är övertygad om att elever i grundskolan kan lära sig att skriva diskursivt lika väl
som de lär sig skriva berättelser.
Carin Jörgel-Löfström
