Utbildning för föräldrar
1. Principen bakom optiska linser och Galileos teleskoprefraktor Ett refraktionsteleskop – refraktor – består av en lins – en stor
frontlins och en okularlins i den nedre änden som användaren
tittar i. Linser och okularlinser består av en eller flera linser. Om
man bara använder en lins kan en regnbågseffekt uppstå på
bilden (kromatisk aberration). De flesta teleskop består av två
linser. Galileo Galilei var först med att använda det här som ett
teleskop för astronomiska syften 1606.
Galileos teleskop består av två linser. Genom den första linsen
kommer ljuset från det objekt som observeras in i teleskopet,
och genom den andra linsen, okularlinsen, når ljuset ögat.
Eftersom Galileos teleskop har en divergerande lins framför ögat
når endast en liten del av strålarna som passerar linsen ögat,
och därmed blir bilden mörkare och mindre tillfredsställande. Det
här systemet används i operakikare eftersom det ger en rättvänd
bild. Det här systemet passar inte för stora diametrar och större brännvidd.
Källa: http://mfweb.wz.cz/astronomie/23.htm
Konvergerande och divergerande linser. Källa: http://www.physics.uiowa.edu
2. Rymddräkt
Nästa övning är att förbereda rymddräkter för uppdraget, alla deltagare behöver overaller för
den här övningen. Gemensamma bilder tas när rymddräkterna är klara.
En rymddräkt är en typ av skyddsklädsel som skyddar användaren från skadlig påverkan från
omgivningen. Dräkten är det skyddslager som tål kraftiga temperaturer och tryck, det kan även
tåla omgivande effekter som fysiska, kemiska eller biologiska substanser. Dräkten är väldigt
komplex och kan skydda astronauten från vakuum, kraftiga temperaturer och delvis från
omgivande strålning.
Krav för en rymddräkt:
Stabilt invändigt tryck: det invändiga trycket kan vara lägre än det i jordens atmosfär. En
rymddräkt måste inte innehålla kväve. Lägre tryck ger större rörlighet men kan också leda till
dykarsjuka.
Rörlighet: ju högre tryck i rymddräkten, desto mindre rörlighet. Ett högre tryck påverkar även
dräktens skarvar mer.
Möjlighet att andas syre: Cirkulation och rening av syre styrs av ”stödsystemet för
grundläggande levnadsvillkor” (livsuppehållande system).
Temperaturstyrning: till skillnad från jorden där värme kan avledas ut i rymden via atmosfären,
kan värme endast avledas som värmestrålning eller direkt överföring till föremål som är fysiskt
anslutna till rymddräkten. I rymden är det stora temperaturskillnader mellan olika områden på
dräktens utsida (främst mellan områden i ljud och sådana i skugga), och dräktens insida.
Temperaturen inuti dräkten regleras av ett vätskekylt underställ som ligger i direkt kontakt med
huden.
Källa: Wikipedia och NASA
3. Konstruktion av raketer och uppskjutningstest Raketer
Nu ska laget bygga en raket. Plastflaskor dekoreras och utrustas
med speciella ventiler, de fylls sedan med vatten och skjuts upp i
luften.
En raket är en flygmaskin som förflyttas med principen i Newtons
tredje lag. Förflyttningen sker genom att delar av föremålets massa
slungas ut ur föremålet.
Newtons tredje lag om verkan och återverkan:
Om ett föremål utsätter ett annat föremål med en viss kraft uppstår en lika stor kraft i omvänd
riktning (det första är verkan och det andra återverkan). Verkan och återverkan uppstår
simultant.
Källa: NASA, http://mail.colonial.net, Wikipedia, Fyzika Reichl
4. Konstruktion av månlandaren och landningstest
Efter uppskjutningstestet är nästa steg att förbereda för landning. Varje lag får en uppsättning
verktyg och måste förbereda ett ömtåligt paket för ett tre meter långt fall på en hård yta.
Landaren
Landaren är en del av rymdfarkosten eller en sond som är
konstruerad för att landa på himlakroppar som planeter,
månar eller kometer utanför jordens atmosfär.
Landaren består vanligtvis av teknisk utrustning och systemet
för nedfärd och landning. Motorer kan användas vid landning
på ett föremål utan atmosfärbromsraketer för manövrering av
själva landningen.
Vid landning på himlakroppar med en atmosfär är landaren
vanligtvis utrustad med en värmesköld och fallskärmar. I landningens sista fas används
styrraketer eller krockkuddar.
Källa: http://mars1650.wikispaces.com; Wikipedia
5. Modellera månens yta
Den sista uppgiften är att skapa en modell och fotografera ytan på en vald planets måne. Varje
grupp får material som de kan använda till att göra en modell av landskapet. När de har skapat
modellen ska varje lag ta bilder som ska skickas via e-post till föräldrarna efter workshoppens
slut.
Månens yta
Vi har lyckats med att framställa bilder av månlandningen som är nästan lika bra som originalen
som togs av astronauter 1969 under Apolloprogrammet. Den första bilden är originalet, den
andra är skapad hemma i källaren och den tredje visar hur scenen skapades.
Kan du landa på en måne som tillhör en planet i ett annat solsystem och ta unika bilder?
Källa: Tomáš Meiser
