Tryggare kan barnen vara
SAMSPEL SOM SÄTTER SPÅR De första åren är avgörande för en människas
känsloliv. Anknytning kallas den viktiga processen då det lilla barnet i tryggt
samspel med sina föräldrar lär sig handskas med världen. Men i fjol fick vi veta
att vart tredje barn har dålig anknytning till sina föräldrar. Hur oroliga ska vi
vara?
Barn använder sina föräldrar som en trygg bas. Utifrån denna utforskar de världen runt omkring sig. Anknytningsrelationen börjar byggas upp
under det första halvåret och ungefär i den ålder då barnet börjar krypa träder anknytningsmekanismen in.
MAGNUS NEIDEMAN
11 mars 2008 kl 08:19 , uppdaterad: 2 december 2008 kl 07:40
”Lite mer än en tredjedel av alla svenska barn är dåligt anknutna.” Den uppgiften skapade
stora rubriker i medierna förra året. Siffran, som kom från en rapport från
Barnombudsmannen (BO), väckte starka reaktioner hos såväl föräldrar som
barnpsykologer. ”Allvarligt hot mot folkhälsan” menade vissa. ”Kränkande att ge föräldrar
icke-godkänt” tyckte andra.
–Siffrorna var helt riktiga, men tyvärr blev BO:s rapport misstolkad. Det här är mer komplext
än vad som går att formulera på löpsedlar. Att en tredjedel av Sveriges spädbarn har en
otrygg anknytning innebär inte att de är på väg in i psykisk ohälsa, säger Pia Risholm
Mothander, som är universitetslektor i utvecklingspsykologi, legitimerad psykolog och
psykoterapeut.
Tillsammans med bland andra Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs
universitet, har hon skrivit boken Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga
relationer, som kom ut 2006. Lagom till bokmässan i höst kommer uppföljaren
Anknytningsteori i praktiken.
Enkelt uttryckt handlar anknytning om att små barn ska känna sig säkra på att det finns
någon vuxen som ställer upp och skyddar dem vid hotande faror. Genom ett nära samspel
med föräldern byggs vissheten om detta upp hos barnet och ett starkt psykologiskt band
växer fram mellan dem.
Ett barn som knutit an på ett bra sätt och känner sig säker på att föräldern kommer att
erbjuda skydd vid fara, kan använda honom eller henne som en trygg bas att utgå ifrån i sitt
utforskande av omvärlden. Uppstår en hotfull situation, återvänder barnet snabbt till
föräldern för att få skydd och bli lugnad.
Anknytningsrelationen börjar byggas upp under det första halvåret och ungefär när barnet
lärt sig krypa, träder anknytningsmekanismen in. Anders Broberg liknar det vid ett imaginärt
gummiband som finns runt föräldern och barnet.
–Så länge gummibandet är slappt kan barnet röra sig fritt och utforska den nära världen.
Men om barnet kryper lite för långt bort eller om föräldern försvinner iväg, kommer
gummibandet att sträckas ut och då känns det obehagligt för barnet som kryper närmare
föräldern så att gummibandet slackar igen, säger han.
Nästan alla spädbarn knyter an till sina föräldrar, men det betyder inte att anknytningen
alltid är av god kvalitet. För att kunna mäta detta uppfann den kanadensiska
utvecklingsforskaren Mary Ainsworth den så kallade främmandesituationen. Den går ut på
att man höjer stressnivån hos barnet för att aktivera anknytningssystemet så att detta kan
studeras.
Rent praktiskt går det till så att barnet och en förälder går in i ett observationsrum med lite
leksaker. Först får de chansen att bekanta sig med rummet en stund. Sedan undersöker man
vad som händer när en främling kommer in i rummet och närmar sig barnet. Därefter tar
man det ett steg längre och ser vad som händer när föräldern lämnar rummet en kort stund
och hur barnet sedan reagerar på mammans eller pappans återkomst.
–När föräldern kommer tillbaka efter separationen förväntas ett tryggt anknutet barn möta
sin mamma eller pappa på ett positivt sätt. Har separationen gått bra så tittar barnet kanske
upp från leken och hälsar föräldern genom att söka ögonkontakt. Har det trygga barnet blivit
ledset så kommer det kanske krypande och vill bli upplyft och tröstat, förklarar Anders
Broberg.
Främmandesituationen har visat sig vara ett pålitligt mätinstrument och det används numera
inom psykologisk forskning över hela världen.
Och i Sverige visar alltså mellan 60 och 70 procent av alla barn en trygg anknytning till
föräldern. Ungefär så ser det ut på de flesta håll i världen och det har heller inte skett några
stora förändringar över tid. BO har inte gjort någon egen undersökning utan siffrorna bygger
på flera internationella studier.
Sättet på vilket de otryggt anknutna barnen (mellan 30 och 40 procent) är otrygga varierar
däremot mellan olika kulturer. Otryggt anknutna barn i väst får oftare en så kallad
undvikande anknytning. De barnen tränger undan sina känslor och reagerar ofta på
förälderns återkomst med att vända bort blicken.
–Det är som att de tar ett djupt andetag och säger till sig själva: ”Det här var tufft, men nu
gäller det att bita ihop och inte visa det”. Ofta tar barnen upp en leksak och bjuder in
föräldern till lek som ersättning för den tröst som de inte tror sig kunna få, säger Anders
Broberg.
Forskning från andra delar av världen visar att otryggt anknutna barn i till exempel Asien och
på kibbutzer i Israel, oftare får en så kallad ambivalent/motspänstig anknytning. De blir
väldigt upprörda i samband med separationen och har sedan svårt att bli tröstade av sina
föräldrar. För att slippa skiljas från mamma och pappa blir vissa barn med motspänstig
anknytning väldigt klängiga och bevakar varje steg som föräldern tar.
Så varför får svenska barn oftare ett undvikande anknytningsmönster? Anders Broberg
förklarar det med att vår kultur så starkt betonar betydelsen av självständighet.
–Barn är formidabla på att läsa av vilket slags barn deras föräldrar vill ha. Om mamma och
pappa varje gång barnet klarar något själv, kommenterar det med: Åh, vad bra! Tänk vad du
kan! så är ju det en tydlig signal till barnet. Lika tydlig blir signalen om barnet när det är
ynkligt och vill krypa upp i famnen, möts av kommentarer som: ”Det var väl inte så farligt.
Upp igen! Inte behöver du gråta”.
Men att drygt 30 procent av alla svenska barn har en otrygg anknytning till sina föräldrar betyder alltså inte att de är på väg in i psykisk ohälsa. Det kan dock vara en riskfaktor som
bidrar till att man som vuxen faller extra djupt vid andra livskriser, till exempel skilsmässa
eller uppsägning från jobbet.
–Om man som barn alltid har fått lära sig att man ska rycka upp sig och inte gråta för
småsaker och sedan som vuxen hamnar i en situation där man faktiskt inte kan rycka upp sig,
så faller man väldigt djupt, konstaterar Pia Risholm Mothander.
Mer akut oroande är dock den undergrupp bland de otryggt anknutna barnen som har en så kallad desorienterad anknytning. Det här är en grupp som forskarna har identifierat på
senare år och uppskattningsvis rör det sig om 15 procent av alla svenska barn.
Anknytningssystemet bygger på förutsättningen att faror kommer ”utifrån” och barnets sätt
att skydda sig vid ett upplevt hot är att minska det fysiska avståndet till föräldern så att han
eller hon till slut kanske sitter i förälderns knä. Då minskar rädslan och barnet känner sig
tryggt igen.
Men i vissa familjer kan farosignalen istället komma från föräldern. Det kan till exempel vara
en våldsam pappa eller en berusad mamma. Anknytningssystemet reagerar då som vanligt,
det vill säga barnet får en impuls att söka sig till föräldern. Men ju närmare mamman eller
pappan barnet kommer, desto närmare faran kommer ju samtidigt barnet.
–Den situationen är väldigt komplicerad för ett litet barn att hantera. Det blir ett slags rädsla
utan slut. Barnet kan då stelna till eller bara ställa sig och snurra runt på stället, säger Pia
Risholm Mothander.
När det gäller den desorienterade anknytningen ser forskarna en mer direkt koppling till
psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att kunna identifiera de här barnen på ett tidigt stadium
så att man kan sätta in stödinsatser.
En del av de här barnen är relativt lätta att upptäcka. De bor ofta i familjer med stora sociala
problem: missbruk, psykisk sjukdom, extrem fattigdom… Föräldrarna orkar helt enkelt inte
ta hand om och skydda sina barn.
Men sedan finns det också en grupp barn med desorganiserad anknytning som är mycket
mer dold. När anknytningen inte är aktiverad fungerar nämligen de här familjerna bra.
Barnen är snyggt klädda, föräldrarna verkar engagerade och vardagen flyter på.
Men ibland när barnet signalerar att det behöver föräldern, väcks svåra obearbetade känslor
hos mamman eller pappan som därför reagerar hjälplöst, hotfullt eller helt oförståeligt på
barnets signal. Föräldern kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig”. Men precis när barnet
kommer fram reser mamman eller pappan sig upp och går.
–Ofta handlar det om obearbetade trauman hos den vuxne som väcks till liv när han eller hon
ser rädslan eller smärtan i barnets ögon. Föräldern har kanske varit med om svåra
krigsupplevelser, misshandel eller sexuella övergrepp som barn och lämnats ensam med de
upplevelserna, säger Pia Risholm Mothander.
De som jobbar med småbarnsfamiljer behöver mer kunskap för att upptäcka den här
gruppen i tid, understryker hon. Anknytningen är viktigast under barnets första tre, fyra år
och uppstår allvarliga problem i föräldra-barn-relationen under den tiden, kan det få
negativa konsekvenser för barnets framtida fysiska och psykiska hälsa.
–Samtidigt är det aldrig kört. Att reparera anknytningen är mycket vad psykoterapi går ut på.
Man kan inte ändra sin barndoms historia, men som vuxen kan man bli medveten om hur
tidigare relationer påverkar ens beteende och vad man kan göra för att handskas med de här
erfarenheterna, säger Pia Risholm Mothander.
Tweet
Kopiera sidans adress
3 blogginlägg
Twingly bloggsök
3 blogginlägg länkar till den här artikeln
barn
psykisk fysiks kvinnovåld Maries forum
Omhändertas på bästa s&#…
Cecilias hörna
Uppdrag Granskning om Fanny & Rasmu…
Cattasbubbla - Just read it !
Tipsa en vän om den här artikeln
Skriv ut
Anmäl
Större text
Med anknytning menas det känslomässiga band som uppstår till varaktiga omvårdnadspersoner. För
att utveckla en trygg anknytning behöver barn:
Visa mer fakta
poll
963383
1
http://w w w .svd.s http://w w w .svd.s
Anser du att du blev sedd av dina föräldrar som barn?
Ja
Nej
Rösta
Visa resultat
MER I ÄMNET
Tryggare kan barnen vara
SAMSPEL SOM SÄTTER SPÅR De första åren är avgörande för en människas
känsloliv. Anknytning kallas den viktiga processen då det lilla barnet i tryggt
samspel med sina föräldrar lär sig handskas med världen. Men i fjol fick vi veta
att vart tredje barn har dålig anknytning till sina föräldrar. Hur oroliga ska vi
vara?
Barn använder sina föräldrar som en trygg bas. Utifrån denna utforskar de världen runt omkring sig.
Anknytningsrelationen börjar byggas upp under det första halvåret och ungefär i den ålder då barnet börjar krypa
träder anknytningsmekanismen in.
MAGNUS NEIDEMAN
11 mars 2008 kl 08:19 , uppdaterad: 2 december 2008 kl 07:40
”Lite mer än en tredjedel av alla svenska barn är dåligt anknutna.” Den uppgiften skapade
stora rubriker i medierna förra året. Siffran, som kom från en rapport från
Barnombudsmannen (BO), väckte starka reaktioner hos såväl föräldrar som
barnpsykologer. ”Allvarligt hot mot folkhälsan” menade vissa. ”Kränkande att ge föräldrar
icke-godkänt” tyckte andra.
–Siffrorna var helt riktiga, men tyvärr blev BO:s rapport misstolkad. Det här är mer komplext
än vad som går att formulera på löpsedlar. Att en tredjedel av Sveriges spädbarn har en
otrygg anknytning innebär inte att de är på väg in i psykisk ohälsa, säger Pia Risholm
Mothander, som är universitetslektor i utvecklingspsykologi, legitimerad psykolog och
psykoterapeut.
Tillsammans med bland andra Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs
universitet, har hon skrivit boken Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga
relationer, som kom ut 2006. Lagom till bokmässan i höst kommer uppföljaren
Anknytningsteori i praktiken.
Enkelt uttryckt handlar anknytning om att små barn ska känna sig säkra på att det finns
någon vuxen som ställer upp och skyddar dem vid hotande faror. Genom ett nära samspel
med föräldern byggs vissheten om detta upp hos barnet och ett starkt psykologiskt band
växer fram mellan dem.
Ett barn som knutit an på ett bra sätt och känner sig säker på att föräldern kommer att
erbjuda skydd vid fara, kan använda honom eller henne som en trygg bas att utgå ifrån i sitt
utforskande av omvärlden. Uppstår en hotfull situation, återvänder barnet snabbt till
föräldern för att få skydd och bli lugnad.
Anknytningsrelationen börjar byggas upp under det första halvåret och ungefär när barnet
lärt sig krypa, träder anknytningsmekanismen in. Anders Broberg liknar det vid ett imaginärt
gummiband som finns runt föräldern och barnet.
–Så länge gummibandet är slappt kan barnet röra sig fritt och utforska den nära världen.
Men om barnet kryper lite för långt bort eller om föräldern försvinner iväg, kommer
gummibandet att sträckas ut och då känns det obehagligt för barnet som kryper närmare
föräldern så att gummibandet slackar igen, säger han.
Nästan alla spädbarn knyter an till sina föräldrar, men det betyder inte att anknytningen
alltid är av god kvalitet. För att kunna mäta detta uppfann den kanadensiska
utvecklingsforskaren Mary Ainsworth den så kallade främmandesituationen. Den går ut på
att man höjer stressnivån hos barnet för att aktivera anknytningssystemet så att detta kan
studeras.
Rent praktiskt går det till så att barnet och en förälder går in i ett observationsrum med lite
leksaker. Först får de chansen att bekanta sig med rummet en stund. Sedan undersöker man
vad som händer när en främling kommer in i rummet och närmar sig barnet. Därefter tar
man det ett steg längre och ser vad som händer när föräldern lämnar rummet en kort stund
och hur barnet sedan reagerar på mammans eller pappans återkomst.
–När föräldern kommer tillbaka efter separationen förväntas ett tryggt anknutet barn möta
sin mamma eller pappa på ett positivt sätt. Har separationen gått bra så tittar barnet kanske
upp från leken och hälsar föräldern genom att söka ögonkontakt. Har det trygga barnet blivit
ledset så kommer det kanske krypande och vill bli upplyft och tröstat, förklarar Anders
Broberg.
Främmandesituationen har visat sig vara ett pålitligt mätinstrument och det används numera
inom psykologisk forskning över hela världen.
Och i Sverige visar alltså mellan 60 och 70 procent av alla barn en trygg anknytning till
föräldern. Ungefär så ser det ut på de flesta håll i världen och det har heller inte skett några
stora förändringar över tid. BO har inte gjort någon egen undersökning utan siffrorna bygger
på flera internationella studier.
Sättet på vilket de otryggt anknutna barnen (mellan 30 och 40 procent) är otrygga varierar
däremot mellan olika kulturer. Otryggt anknutna barn i väst får oftare en så kallad
undvikande anknytning. De barnen tränger undan sina känslor och reagerar ofta på
förälderns återkomst med att vända bort blicken.
–Det är som att de tar ett djupt andetag och säger till sig själva: ”Det här var tufft, men nu
gäller det att bita ihop och inte visa det”. Ofta tar barnen upp en leksak och bjuder in
föräldern till lek som ersättning för den tröst som de inte tror sig kunna få, säger Anders
Broberg.
Forskning från andra delar av världen visar att otryggt anknutna barn i till exempel Asien och
på kibbutzer i Israel, oftare får en så kallad ambivalent/motspänstig anknytning. De blir
väldigt upprörda i samband med separationen och har sedan svårt att bli tröstade av sina
föräldrar. För att slippa skiljas från mamma och pappa blir vissa barn med motspänstig
anknytning väldigt klängiga och bevakar varje steg som föräldern tar.
Så varför får svenska barn oftare ett undvikande anknytningsmönster? Anders Broberg
förklarar det med att vår kultur så starkt betonar betydelsen av självständighet.
–Barn är formidabla på att läsa av vilket slags barn deras föräldrar vill ha. Om mamma och
pappa varje gång barnet klarar något själv, kommenterar det med: Åh, vad bra! Tänk vad du
kan! så är ju det en tydlig signal till barnet. Lika tydlig blir signalen om barnet när det är
ynkligt och vill krypa upp i famnen, möts av kommentarer som: ”Det var väl inte så farligt.
Upp igen! Inte behöver du gråta”.
Men att drygt 30 procent av alla svenska barn har en otrygg anknytning till sina föräldrar betyder alltså inte att de är på väg in i psykisk ohälsa. Det kan dock vara en riskfaktor som
bidrar till att man som vuxen faller extra djupt vid andra livskriser, till exempel skilsmässa
eller uppsägning från jobbet.
–Om man som barn alltid har fått lära sig att man ska rycka upp sig och inte gråta för
småsaker och sedan som vuxen hamnar i en situation där man faktiskt inte kan rycka upp sig,
så faller man väldigt djupt, konstaterar Pia Risholm Mothander.
Mer akut oroande är dock den undergrupp bland de otryggt anknutna barnen som har en så kallad desorienterad anknytning. Det här är en grupp som forskarna har identifierat på
senare år och uppskattningsvis rör det sig om 15 procent av alla svenska barn.
Anknytningssystemet bygger på förutsättningen att faror kommer ”utifrån” och barnets sätt
att skydda sig vid ett upplevt hot är att minska det fysiska avståndet till föräldern så att han
eller hon till slut kanske sitter i förälderns knä. Då minskar rädslan och barnet känner sig
tryggt igen.
Men i vissa familjer kan farosignalen istället komma från föräldern. Det kan till exempel vara
en våldsam pappa eller en berusad mamma. Anknytningssystemet reagerar då som vanligt,
det vill säga barnet får en impuls att söka sig till föräldern. Men ju närmare mamman eller
pappan barnet kommer, desto närmare faran kommer ju samtidigt barnet.
–Den situationen är väldigt komplicerad för ett litet barn att hantera. Det blir ett slags rädsla
utan slut. Barnet kan då stelna till eller bara ställa sig och snurra runt på stället, säger Pia
Risholm Mothander.
När det gäller den desorienterade anknytningen ser forskarna en mer direkt koppling till
psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att kunna identifiera de här barnen på ett tidigt stadium
så att man kan sätta in stödinsatser.
En del av de här barnen är relativt lätta att upptäcka. De bor ofta i familjer med stora sociala
problem: missbruk, psykisk sjukdom, extrem fattigdom… Föräldrarna orkar helt enkelt inte
ta hand om och skydda sina barn.
Men sedan finns det också en grupp barn med desorganiserad anknytning som är mycket
mer dold. När anknytningen inte är aktiverad fungerar nämligen de här familjerna bra.
Barnen är snyggt klädda, föräldrarna verkar engagerade och vardagen flyter på.
Men ibland när barnet signalerar att det behöver föräldern, väcks svåra obearbetade känslor
hos mamman eller pappan som därför reagerar hjälplöst, hotfullt eller helt oförståeligt på
barnets signal. Föräldern kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig”. Men precis när barnet
kommer fram reser mamman eller pappan sig upp och går.
–Ofta handlar det om obearbetade trauman hos den vuxne som väcks till liv när han eller hon
ser rädslan eller smärtan i barnets ögon. Föräldern har kanske varit med om svåra
krigsupplevelser, misshandel eller sexuella övergrepp som barn och lämnats ensam med de
upplevelserna, säger Pia Risholm Mothander.
De som jobbar med småbarnsfamiljer behöver mer kunskap för att upptäcka den här
gruppen i tid, understryker hon. Anknytningen är viktigast under barnets första tre, fyra år
och uppstår allvarliga problem i föräldra-barn-relationen under den tiden, kan det få
negativa konsekvenser för barnets framtida fysiska och psykiska hälsa.
–Samtidigt är det aldrig kört. Att reparera anknytningen är mycket vad psykoterapi går ut på.
Man kan inte ändra sin barndoms historia, men som vuxen kan man bli medveten om hur
tidigare relationer påverkar ens beteende och vad man kan göra för att handskas med de här
erfarenheterna, säger Pia Risholm Mothander.
ANNA LAGERBLAD
08-13 51 65 [email protected]
Fler artiklar av skribenten
