Lunds Universitet Statsvetenskapliga Institutionen STV 004, 61-80p D-uppsats, VT 2005 Handledare: Ylva Stubbergaard Sociala rörelser Politiska möjligheter, framing och samhällsvärderingar. En fallstudie på Sovjetunionen och transitionen till demokrati. Alexandra Andersson Abstract This thesis is a study of social movements and their possibilities to effect politics by influencing values in society through framing. I've looked upon social movements from a functionalistic-structuralistic perspective, as if they were carriers of values from people that otherwise won't be represented in the political life. The values that the social movements are struggling for can affect both the opinion and the decision-makers since the social movements in an active way are trying to influence the society. The thesis examines the political opportunities that social movements have to mobilise and grow. I have looked at different factors that either improve or make the political opportunities worse. In my case study I've examined the social movements in Soviet Union during and before the transition from state socialism to democracy. I’ve found that the social movements even though they weren’t that many in Soviet Union succeeded to put their issues and values on the agenda. Especially the politicians were influenced by their framing. Key words: social movements, beliefs, frames, political opportunity structure, Soviet Union. Innehållsförteckning 1.INLEDNING ..............................................................................................................1 1.1.Syfte/Problemformulering ............................................................................................................................... 1 1.2.Teori/Anknytningsmodell ................................................................................................................................ 1 1.3.Metod och disposition ......................................................................................................................................2 1.4.Operationaliseringar ........................................................................................................................................2 2.POLITISK MÖJLIGHETSSTRUKTUR OCH TRESTEGS-MODELLEN ...................5 2.1.Det politiska systemets karaktär och sociala rörelsers möjligheter ............................................................. 5 2.1.1.Internationell kontext...................................................................................................................................... 6 2.1.2.Den ekonomiska situationen ........................................................................................................................... 7 2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer .................................................................................................7 2.3.Trestegsmodellen ..............................................................................................................................................8 3.SOCIALA RÖRELSER, DESS POLITISKA MÖJLIGHETER OCH TRESTEGSMODELLEN I SOVJETUNIONEN/RYSSLAND .....................................10 3.1.Trestegsmodellen ............................................................................................................................................10 3.2.Politisk möjlighetsstruktur ............................................................................................................................ 12 3.2.1.Det politiska systemet ................................................................................................................................... 12 3.2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer med makthavare, befolkningen och andra oppositionella ...... 13 3.2.3.Internationell kontext.................................................................................................................................... 14 3.2.4.Ekonomisk situation ..................................................................................................................................... 14 3.3.Diskussion ....................................................................................................................................................... 15 4.SOCIALA RÖRELSER, FRAMING OCH SAMHÄLLSVÄRDERINGAR ................16 4.1.Sociala rörelser och frames ........................................................................................................................... 16 4.2.Agenda-setting ................................................................................................................................................17 4.3.Samhällsvärderingars betydelse för demokrati ........................................................................................... 18 4.4.Diskussion ....................................................................................................................................................... 19 5.FALLSTUDIE PÅ TRANSITIONEN I SOVJETUNIONEN. SOCIALA RÖRELSER OCH SAMHÄLLSVÄRDERINGAR............................................................................21 5.1.Sociala rörelser och dess frames ................................................................................................................... 21 5.1.1.Mänskliga rättighetsrörelser ......................................................................................................................... 21 5.1.2.Neo-slavofila rörelser ................................................................................................................................... 22 5.1.3.Fackförbunden .............................................................................................................................................. 22 5.1.4.Rörelser i kommunistpartiet ......................................................................................................................... 23 5.1.5.Diskussion .................................................................................................................................................... 23 5.2.Värderingar i Sovjetunionen/Ryssland ........................................................................................................24 5.2.1.Värderingar bland politiker .......................................................................................................................... 24 5.2.2.Samhällsvärderingar i Sovjetunionen/Ryssland ............................................................................................ 24 5.3.Media i Ryssland ............................................................................................................................................26 6.SLUTSATSER ........................................................................................................27 7.REFERENSER .......................................................................................................29 7.1. Boklitteratur ..................................................................................................................................................29 7.2.Artiklar ........................................................................................................................................................... 32 1.Inledning 1.1.Syfte/Problemformulering Jag vill i min uppsats undersöka sociala rörelsers roll som opinionspåverkare vid transition till demokrati. Har de av staten oberoende aktörerna möjlighet att påverka politiken när det gäller stora samhällsförändringar? Vid omvälvande policyförändringar måste även samhällsvärderingar förändras om de ska kunna bli bestående och få legitimitet. I uppsatsen kommer jag att utgå ifrån hypotesen att sociala rörelser är bärare utav värderingar och ideologier. Jag räknar med att sociala rörelsers framing påverkar politikerna och även opinionen. Min avsikt är att undersöka om man kan finna tecken på att sociala rörelser varit bärare utav värderingar som sedan etablerats i samhället. Påverkar sociala rörelser genom att föra nya ämnen och nya vinklingar till agendan opinionen så att befolkningen förändrar sina värderingar, vilket i sin tur underlättar samhällsförändringar? Jag vill dels studera vad teorier på dessa ämnen säger och även se vilken betydelse samhällsvärderingar och sociala rörelser hade i Sovjetunionen under transitionen ifrån det auktoritära, kommunistiska styret till ett demokratiskt. Sovjetunionen var under flera decennier hårt kontrollerat men det var först på 1980-talet som en opposition med möjlighet att påverka bildades. Jag vill diskutera vad som gjorde det möjligt för de sociala rörelserna att mobilisera sig vid den tidpunkten. Vilka faktorer underlättar bildande och mobilisering utav sociala rörelser i allmänhet? 1.2.Teori/Anknytningsmodell Eftersom jag vill undersöka sociala rörelsers påverkan på samhällsvärderingar anser jag att det är lämpligt att använda mig utav ett funktionellt-strukturalistiskt förhållningssätt till sociala rörelser. De strukturella-funktionella teorierna om sociala rörelser anser att sociala rörelser representerar de delar av befolkningen som annars inte kommer till tals i det politiska livet. Deras funktion är inte att genomföra förändringar utan just att framföra synpunkterna och få politiker och opinionen att lyssna på dem (Pickvance 1995:125). Jag ser de sociala rörelserna som bärare utav värderingar som kan vara ett alternativ till hegemondiskursen. Vid en sådan omfattande förändring, som transition ifrån socialism till demokrati innebär, måste även samhällsvärderingarna förändras. Jag vill diskutera om sociala rörelser har den funktionen att de för fram nya idéer som sedan anammas utav makthavarna och opinionen och därmed bidrar till att förändring sker. Fanns de värderingar som ersatte socialismens bland sociala rörelser i Sovjetunionen innan de kom att etableras i det politiska livet och bland befolkningen? För att 1 kunna diskutera sociala rörelsers påverkan på samhällsvärderingar kommer jag att diskutera framing och agenda-setting i uppsatsen. Political process approach och political framework process diskuterar när sociala rörelser bildas och vilka faktorer som underlättar mobiliseringen av sociala rörelser. Bl a så anses policy debatten och medborgerliga organisationer påverka möjligheterna för sociala rörelser att mobilisera sig (Osa 2003:78). Eftersom nätverken kom att få stor betydelse i Östeuropa för bl a distributionen utav oppositionens information då uttrycksfrihet och organisationsfrihet inte existerade kommer jag även att diskutera de sociala nätverkens betydelse för bildandet av opposition och sociala rörelser. I uppsatsen kommer jag även att se om den trestegsmodell som utarbetats efter studier utav sociala rörelser i Spanien, Portugal, Brasilien och Hong-Kong stämmer med hur sociala rörelser utvecklades även i Sovjetunionen. 1.3.Metod och disposition För att genomföra uppsatsen kommer jag att göra en kvalitativ litteraturstudie. Jag kommer att dela in uppsatsen i två delar som kommer att bestå av varsin teoridel som åtföljs utav en empirisk del där jag kommer att jämföra fallet Sovjetunionen/Ryssland med de teorier som finns på ämnet samt försöka förklara utvecklingen där med hjälp utav teorierna. I den första teoridelen tar jag upp teorier om sociala rörelsers möjligheter att verka i allmänhet och i auktoritära stater. Vilka omständigheter underlättar deras mobilisering och spridning? I den delen vill jag också diskutera den trestegsmodell som sociala rörelser i allmänhet går igenom i länder som demokratiseras. Därefter beskrivs de viktigaste sociala rörelserna som existerade före och under transitionsperioden och därmed kan ha påverkat samhällsvärderingarna och underlättat den politiska förändringen. De politiska omständigheterna diskuteras och hur de kan ha gjort det svårare eller lättare för de sociala rörelserna. I den andra teoridelen har jag för avsikt att diskutera sociala rörelser i samband med samhällsvärderingar och (även samhällsvärderingars betydelse för att kunna genomföra stora policyförändringar), som transition till demokrati, i ett land. I fallstudien kommer jag sedan att analysera om de sociala rörelserna i Sovjetunionen kan ha påverkat värderingarna och därmed möjliggjort transitionen till demokrati. Därför kommer jag att diskutera de sociala rörelsernas mål och ideologier närmare och även diskutera om förändring utav värderingar skedde bland opinionen och makthavarna. Jag inleder uppsatsen med operationaliseringar utav begrepp, framförallt sociala rörelser, där jag förklarar hur jag valt att använda begreppen och även vilka begränsningar jag gör i uppsatsen. 2 1.4.Operationaliseringar Bland studierna utav sociala rörelser finns det en tradition att använda sig av marxistiska idéer och att se sociala rörelser som del av en klasskamp. Mitt synsätt är att sociala rörelser inte är uttryck för klassmotsättningar utan motsättningar mellan olika värderingar. Jag menar att rörelserna tyder på protester mot de rådande värderingarna i samhället och en vilja att förändra dessa. Det finns ingen allmängiltig definition utav sociala rörelser (Thörn 1997:66-73). Sociala rörelser består av individer med gemensamma intressen och ideologier som förenats för att agera kollektivt för att nå gemensamma mål (Melucci 1992:33-36). Begreppet har genom historien utvidgats till ett vidare begrepp som omfattar såväl lokala protester till omfattande revolutionära rörelser (Pakulski 1995:56-57). Trots det så beskrivs sociala rörelser ofta som homogena fastän det finns en mängd skilda rörelser. De skiljer sig i från varandra i hur de agerar och organiserar sig (Melucci 1996:13) och framförallt i fråga om ideologier och mål. Tarrow skiljer på sociala rörelser som han definierar som massopinioner och protestorganisationer som han ser som social organisering (Melucci 1992:39). I min definition är dock gränsen mellan sociala rörelser och sociala organisationer mer flytande. En del av de sociala rörelser jag valt att studera skulle enligt den definitionen rymmas under sociala organisationer. Sociala rörelser ses här som politiska grupper som utmanar de existerande policies som finns, och använder icke-institutionaliserade metoder. Bland de sociala rörelserna inräknas inte de traditionella politiska partierna (Pickvance 1999:354). Min operationalisering utav sociala rörelser har mycket gemensamt med Touraines. Han anser att konflikterna och strukturerna i samhället har stor betydelse för hur samhället utvecklas och även för sociala rörelsers bildande (Melucci 1996:17). Sociala rörelser strävar efter att skapa ett samhälle som skiljer sig ifrån det existerande. De vill nå en samhällsförändring men Touraine menar till skillnad ifrån många som använder sig utav de marxistiska teorierna att samhällsförändringen inte behöver innebära en progressiv utveckling. Som Touraine anser jag inte att de sociala rörelserna behöver vara direkt riktade mot staten (Touraine 1981:80). Sociala rörelser ses ofta som resultat utav historiska händelser eller sprungna ur kriser och motsättningar. Eller så ser man strukturerna i samhället som orsak till att de uppstått. Melucci menar att man genom dessa synsätt begränsar analyserna om sociala rörelser när man relaterar dem till något annat. Man bortser ifrån de motiv man har med rörelserna. Kollektivt agerande är inte resultat utav historiska händelser utan skapas av de gemensamma värderingar som individer i kollektivet bär (Melucci 1996:13-15). Touraine ansåg även han att sociala rörelser var uttryck för den kollektiva viljan. De var inga undantag eller dramatiska händelser utan en del utav samhället (Touraine 1981). Jag håller med Melucci att man bör analysera sociala rörelser utifrån deras mål men jag anser att man även bör se på den kontext de verkar och uppstår i. I min uppsats har jag för avsikt att endast inkludera sociala rörelser som strävade efter att uppnå demokrati, liberala reformer och politisk frihet. De rörelser som hade andra mål anser jag i denna kontext är intressanta bara så till vida att deras existens visar på uttrycksfrihet. Touraine menar att sociala rörelser inte är direkt riktade mot staten och att de inte bör ses som politiskt agerande för att ta över makten. Snarare bör de ses som en klassaktion riktad mot sin motsats (Touraine 1981:80). Typiskt för sociala rörelser är enligt Melucci att de är engagerade i en konflikt. De kämpar mot en motståndare av annan politisk åsikt (Melucci 1992:45). 3 Touraine ser de sociala rörelserna som huvudaktörer då det gäller att förändra samhället (Touraine 1981:9). Sociala rörelser och kollektivt agerande kan ses som tecken på den officiella politikens begränsningar. De visar att samhället har behov och krav som inte ryms i det politiska systemet. I de sociala rörelserna upptas förväntningar och frågor som gås förbi i den politiska beslutsprocessen (Melucci 1996:287). De visar på en ineffektivitet hos de traditionella institutionerna med politisk representation (Melucci 1996:113). Sedan 1970-talet har klasstolkningen i samband med sociala rörelser avtagit. Ett nytt begrepp, nya sociala rörelser etablerades som beteckning på de rörelser som inte anses ha uppstått ifrån arbetarklassen. Rörelser som de för mänskliga rättigheter, miljörörelser, fundamentala rörelser i mellanöstern och demokratirörelserna i öststatsländerna har liksom de fascistiska varit svåra att förklara utifrån marxistiska teorier (Pakulski 1995:56). Gemensamt för de nya sociala rörelserna är att de förenar människor efter nya samhällsgrupperingar. Kön, etnicitet, eller livsstil kan vara exempel på vad som kan skapa den kollektiva identiteten i dessa rörelser. Organisationerna är i allmänhet informella och decentraliserade i sin struktur (Pakulski 1995:72). För uppsatsens syfte är det framförallt de rörelser som uppstod och existerade under 1980talet som är intressanta att diskutera. Men även tidigare rörelser är av betydelse eftersom de anses bana väg för andra efterföljande rörelser och eftersom det tar tid att etablera nya värderingar. Därför kommer jag kortfattat att ta upp oppositionella rörelser som kan ha funnits så tidigt som under slutet utav 1950-talet under den så kallade tövädersperioden. Jag har i uppsatsen valt att endast inrikta mig på sociala rörelser som verkade för demokratisering och liberalisering. Dels därför att jag vill studera sociala rörelser i samband med värderingar och dels därför att jag vill se på rörelsernas påverkan för att uppnå just demokrati. Dock kan andra rörelser vara intressanta att diskutera i ett tidigt stadium eftersom bara det faktum att de tilläts existera tyder på att vissa liberaliseringar gjorts. Transitionstiden är den period då ett samhälle övergår ifrån auktoritärt styre till ett demokratiskt. Övergången varierar i tid mellan olika länder. Det är inte omöjligt att en tillbakagång sker och fördröjer demokratiseringen (Pickvance 1999:358). I Sovjetunionen påbörjades liberaliseringarna under glasnost i mitten utav 1980-talet. Därför ser jag det som början utav transitionsperioden. Det är svårt att säga när demokrati uppnås. 1989 hölls val till folkkongressen men de valen gällde långt ifrån alla politiker. De representanter som valdes utav folket hade lite inflytande i viktiga beslut. 1991 valdes Jeltsin till president i allmänna val. Men de fria valen innebar inte att demokratin hade etablerats i Ryssland. 1991 utfördes en misslyckad kupp och 1993 ockuperades vita huset av parlamentet efter att Jeltsin begärt att parlamentet skulle upplösas, något som gick i strid mot dekretet. Presidenten och hans anhängare vann och reformerna fortsattes. I Ryssland behöll de institutioner som styrs utav icke-valda tjänstemän makten även efter att demokratiseringen inletts därför tog det tid innan man kan säga att demokratin var fullt utvecklad. Fortfarande idag menar en del att Ryssland är för auktoritärt för att kallas för en demokrati. Jag har dock valt att se transitionsperioden som avslutad i slutet utav 1990-talet. Eftersom Sovjetunionen slutade existera 1991 och den ryska republiken förklarade sig självständiga 1990 vacklar mitt språkbruk i uppsatsen mellan de två. I uppsatsen har jag dessutom inriktat mig på vad som hände i just den ryska delrepubliken. Jag ville inrikta mig på rörelser med mål att införa demokratiska reformer och därför valde jag att inte diskutera de sociala rörelserna som fanns i de andra delrepublikerna och som framförallt kämpade för självständighet. Många av dem hade även demokratiska mål. Men för att begränsa materialet diskuterar jag endast federala rörelser och rörelser i Ryssland. 4 2.Politisk möjlighetsstruktur och trestegsmodellen I denna teoridel har jag sett på vad som krävs för att sociala rörelser ska kunna mobiliseras och påverka. Tidigare ignorerades statens betydelse ofta då sociala rörelser studerades. Staten de sociala rörelserna existerar i sågs inte som ett centralt tema (Maheu 1995:127-128). När studier av politiska processer och studier av sociala rörelser sedan närmade sig varandra började mer hänsyn tas till det politiska system som de sociala rörelserna verkade i . Political opportunity structure, eller politisk möjlighetsstruktur, blev då det koncept som användes mest för att diskutera politiska möjligheter för protester. Eisinger, McAdam och Tarrow är några av de främsta forskarna som behandlar de politiska möjlighetsstrukturerna i samband med sociala rörelser (Della Porta 1996:62). Dessa studier fokuserar på interaktionen mellan sociala rörelser och den institutionaliserade politiken (McAdam-McCarthy-Zald 1996:3). Enligt Lipskys och Eisingers definition av den politiska möjlighetsstrukturen visar den till vilken grad grupper borde ha möjlighet att vinna makt och påverka det politiska systemet. Variablerna som väljs att diskuteras skiljer sig något åt mellan olika skolor och forskare (McAdam, 1996:23-25). Tarrow ser det politiska systemets karaktär som centralt för de politiska möjligheterna som erbjuds sociala rörelser. Han inräknar där systemets öppenhet, flexibilitet och elitpolitikernas karaktär (Melucci 1992:38). Jag har p g a min fallstudie valt att sammanfoga teorier om sociala rörelser, politiska möjligheter, transition och nätverk för att se vilka omständigheter som borde gynnat eller försvårat de sociala rörelsernas situation i Sovjetunionen. Även den ekonomiska och den internationella situationens påverkan kommer att diskuteras. 2.1.Det politiska systemets karaktär och sociala rörelsers möjligheter McAdam har efter att ha studerat Brocketts, Kriesis, Ruchts och Tarrows politiska möjlighetsstrukturer valt de vanligaste variablerna som de diskuterar för att se på sociala rörelsers möjligheter. Faktorer som påverkar möjligheterna är: * Hur pass öppet eller stängt det politiska systemet i landet är. * Stabilitet eller instabilitet hos de grupperingar bland elitpolitikerna som stöder den rådande policyn. * Huruvida man har allierade bland den politiska eliten. * Statsmaktens kapacitet och vilja att straffa de som utmanar makten (McAdam 1999:27). Tocqueville menade att folk tar tillfällen i akt till att förändra samhället i den riktning man vill. Han menade att just när makthavarna själva försöker förändra politiken har människorna den största chansen att revoltera. Även splittring hos eliten har genom historien visat sig ge 5 opponenter tillfälle att organisera sig. Både i Spanien och i Brasilien var det splittring hos makthavarna som gav klartecken till oppositionella organisationer (Tarrow 2003:74-79). En splittrad politisk elit uppmuntrar icke-representerade grupper som sociala rörelser att gå samman för politisk aktion (Tarrow:1996:56). När kulturella motsättningar uppstår och dessa leder till en konflikt har sociala rörelser lättare att mobilisera sig (Zald 1996:268). De har lättare att knyta band med den politiska eliten i tider med förändring eller splittring bland makthavarna eftersom eliten då i högre grad söker stöd utifrån för att bilda nya koalitioner (Tarrow 1996:55). De kan i en konfliktsituation också fånga upp det missnöje som finns för att finna stöd och mobilisera opposition. Att alternativa åsikter tillåts bland de styrande ger andra inspiration och mod att uttrycka sina åsikter. När sedan några grupper gjort uppror mot auktoriteterna visar det på myndigheternas sårbarhet och banar väg för andra (Tarrow 2003:77). Regimers legitimitet påverkar befolkningens attityd till makthavarna. Faller regimens ideologiska legitimitet kommer regimen i större utsträckning att ifrågasättas. Legitimiteten är bl a beroende utav den ekonomiska framgången. Regimer ifrågasätts i större utsträckning under lågkonjunktur (Saxonberg 2001:73). Enligt de huvudteorier som finns om sociala rörelsers möjligheter i länder som styrs utav statssocialism finns det två alternativa framtidsvisioner för de sociala rörelserna. De belagda teorierna innebär att de sociala rörelserna antingen kommer att tystas ner eftersom frihet att uttrycka sig inte existerar (Zald i Pickvance 1995:137) eller så kommer de om de trots allt lyckas växa sig starka och då bli ett hot mot regimen (Crighton i Pickvance 1995:137). En faktor som tros ha påverkat när revolutionen i Östeuropa kom är hur pass auktoritär statssocialismen varit. I Polen där det politiska systemet varit mer tillåtande kom de tidigaste och de livligaste oppositionella rörelserna på 1980-talet. Tjeckoslovakien däremot hade sedan Pragvåren 1968 haft en mycket stark statskontroll och blev de sista att revoltera (Tarrow 2003:81). Teorierna förenklar dock situationen och räknar inte med att oppositionens styrka och regimens policies påverkar hur starka de sociala rörelserna blir. Arbetarrörelsernas kraft i Polen och Ungerns reformer påverkade båda möjligheterna för folket att uttrycka sig fritt (Pickvance 1995:136-137). Om sociala rörelser har möjlighet att uppnå framgång antas utifrån political framework process bero på de medborgerliga organisationer som existerar och den policydebatt som finns. Under socialismen fanns inte samma möjligheter att påverka politiken som i en demokrati eftersom systemet inte gav de sociala rörelserna möjlighet att påverka opinionen och media. Politiska medborgerliga organisationerna tilläts inte i öststatsländerna och de organisationer som fanns var i princip alla sanktionerade utav staten. Att ingen fri politisk debatt tilläts och att media var tvungen att följa partilinjen gjorde det naturligtvis svårt för sociala rörelser att påverka politiken eller att ens existera. Trots det så existerade både protester och mobilisering inom sociala rörelser även i de mest kontrollerade staterna (Osa 2003:78). 2.11.Internationell kontext Den internationella kontexten kan även den underlätta för de sociala rörelserna (McAdam1999:34). Under den postmoderna tiden har det skett en globalisering utav 6 världsekonomin och media, samma media når nu för tiden hela världen (Melucci 1996:115). Vad som sker i omvärlden påverkar idag i högre grad vad som sker i de enskilda länderna. Därför är den internationella kontexten viktigare för de sociala rörelsernas möjligheter idag än tidigare. Om man har allierade i andra länder eller om den politiska situationen i omvärlden gynnar de sociala rörelserna ökar dess politiska möjligheter. 2.12.Den ekonomiska situationen Trots de relativt gynnsamma förhållanden var de sociala rörelserna färre i öst än i väst. Det tros bl a bero på den ekonomiska situationen. Om det är fallet kan man vänta sig att nya sociala rörelser etableras när ekonomin förbättras (Pickvance 1995:144-145). Seymour Martin Lipset's diskuterade redan 1959 i sin studie, Some Social Requisites of Democracy: Economic Development and Political Legitimacy, den ekonomiska utvecklingens betydelse för att uppnå och bevara demokratin (Boussard 2003:33-35). Sambandet mellan den ekonomiska och den demokratiska utvecklingen har sedan dess diskuterats. Studier visar på att det finns ett samband även om orsaken till det är omdiskuterat. Den ekonomiska utvecklingen ses som en faktor som underlättar demokratiseringen eftersom prioriteringen utav vad människor sätter främst förändras när den ekonomiska situationen förändras. När människor kan fokusera på annat än att bara överleva kommer vanligtvis krav på politiska och civila rättigheter (Inglehart-Norris-Welzel 2003:108). Därför kan ett lands goda ekonomi förbättra de sociala rörelsernas möjligheter om det medför ett starkare politiskt engagemang ifrån befolkningen. Å andra sidan kan en försämring i landets ekonomi leda till att folket tappar tilltron till regimen som därmed förlorar sin legitimitet. 2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer Studier på sociala nätverk i demokratiska länder har visat att de kan användas som struktur för att underlätta mobilisering och grundande utav sociala rörelser. Enligt Osa gjorde de dåliga förutsättningarna för sociala rörelser att de sociala nätverken blev ännu viktigare i Östeuropa än vad de var i andra länder. Eftersom varken fri debatt och fritt näringsliv existerade i socialiststaterna fick nätverken till viss del fungera som ersättare för både massmedia och de medborgerliga organisationer där. Genom nätverken distribuerade man ocensurerad information, pengar och material till mobilisering (Osa 2003:78-79). Termen nätverk har kommit att användas allt mer de senaste tio åren. Inom sociologin är det framförallt de sociala nätverken som studeras, d v s relationer mellan människor. De sociala nätverken har inom sociologin kopplats samman med utbyte av information och resurser, samarbeten, rekrytering värdesystem och till sociala rörelser. Inom statsvetenskapen kombineras policystudier och nätverk. Statsadministrationens kopplingar till icke-statliga organisationer som intresseorganisationer och näringslivet studeras liksom deras påverkan på hur policies formas. Policy nätverksanalyser ser i första hand på de formella nätverken men även de informella relationerna studeras (Hedin 2001:55-61). I nätverksstudier studeras hur aktörers attityder och beteenden påverkas utav relationer (Hedin 2001:67). Sociala rörelser är en typ av nätverksstrukturer. Hur pass formella de sociala rörelserna är varierar och det är inte alltid som det finns klara gränser för vilka som tillhör rörelserna. En del stöder de sociala 7 rörelserna indirekt genom de relationer de har med aktiva inom rörelsen (Diani 2003:1). Även om proteströrelser bildas utav individer med gemensamma värderingar och intressen så är de starkaste banden som förenar dem de personliga relationerna och platsen de befinner sig på (Tarrow 2003:47). Personer som umgås med individer som deltar i sociala rörelser påverkas av deras åsikter (Diani 2003:1-2). I de moderna, komplexa samhällena finns de sociala rörelserna ofta inbäddade i nätverk. De moderna rörelserna har oftast inte tydliga ledare. Deras utbyte utav information skapar solidaritet och homogenitet i grupperna (Melucci 2003:113115). Sociala rörelser är idag mer beroende utav vad som sker i det politiska systemet och i statsapparaten. Rörelserna formas utav förhandlingar, beslut och konflikter mellan aktörer av vilka tillfällen som uppstår och av sina motståndare (Melucci 1996:4). Därför har nätverken blivit en viktig komponent när de sociala rörelserna ska påverka. Hedin hävdar att politiska nätverk är särskilt viktiga då snabba och radikala politiska förändringar genomförs. Vid t ex transitioner till demokrati finns inte alternativa institutioner som sociala rörelser kan bygga vidare på. Därför får sociala rörelser ofta lita på icke-institutionaliserade strukturer som personliga nätverk (Hedin 2001:15). Studier som gjorts på transitionen till demokrati i Östeuropa har visat att revolutioner emot auktoritära kommuniststyren varit mest framgångsrika när; Grupper med oppositionella funnits och man kunnat använda deras nätverk för att kunna organisera demonstrationer och protester. När arbetare och intellektuella kunnat agera gemensamt. När ledarna för oppositionen kunnat kommunicera med befolkningen. Oppositionen etablerat kontakt med delar utav den styrande regimen (Saxonberg 2001:85). Nätverken har med andra ord haft stor betydelse för de sociala rörelsernas framgång under transitionerna. 2.3.Trestegsmodellen Teorier som behandlar sociala rörelsers utveckling under transition i allmänhet visar att även under övergången ifrån socialism följer de sociala rörelserna samma trestegsmodell som man funnit i studier utav Spanien, Portugal, Brasilien och Hong-Kong. Trestegsmodellen innebär att det först kommer en lugn period med sporadisk rörelseaktivitet som snabbt slås tillbaka. Därefter följer en snabb ökning utav sociala rörelser i perioden innan fria val tillåts, när sedan politiska partier uppkommer minskar samtidigt deltagarna i rörelserna och antalet sociala rörelser (Pivkvance 1995:138). Att sociala rörelser minskas efter att fria val etablerats förklaras med att rörelserna institutionaliseras. Från att ha varit grupper som försöker påverka politiken utan att vara del av det officiella politiska livet blir de partier som kan påverka i systemet. I auktoritära stater är det en risk att utmana statsmakten och därför ett undantag att protester organiseras och att sociala rörelser uppstår (Osa 2003:100). Därför uppstår de flesta sociala rörelser i den andra etappen utav trestegsmodellen när vissa lättnader utav statskontrollen redan gjorts. Brocketts studier av proteströrelser stöder de första delarna av teorin med trestegsmodellen. Enligt Brockett inleds protestcykler i regel med initiativtagande rörelser som gör det möjligt för andra rörelser, spin-off rörelser, att starta eftersom de första rörelserna ökar de politiska möjligheterna för rörelser som kommer efter. Genom dessa grupper förändras förhållandet mellan staten och utmanargrupper, t ex så är risken för straff mindre för rörelserna som kommer efter än vad de var för de första rörelserna. De sociala 8 rörelserna har större möjligheter att verka i den andra etappen men samtidigt är konkurrensen om uppmärksamhet större då eftersom fler sociala rörelser existerar då (McAdam 1999:3133). 9 3.Sociala rörelser, dess politiska möjligheter och trestegsmodellen i Sovjetunionen/Ryssland I min studie av de sociala rörelsernas politiska möjligheter har jag valt variabler som jag anser vara av vikt för fallstudien utav transitionen i Sovjetunionen. I fallstudien kommer jag att diskutera det politiska systemet i Sovjetunionen och ta upp dess stabilitet, legitimitet och hur oppositionen behandlades. Även nätverk och relationer mellan sociala rörelser, folket, makthavare och andra oppositionella kommer att diskuteras. Dessutom vill jag också kort diskutera den internationella och den ekonomiska situationens påverkan på de sociala rörelsers politiska möjligheter. Jag börjar med att beskriva de sociala rörelsernas utveckling i Sovjetunionen för att kunna diskutera om de följer trestegsmodellen. 3.1.Trestegsmodellen Redan under 1940-talet fanns oppositionella som kritiserade regimens politik. Dessa rörelser var dock endast sporadiska och begränsade till antalet. Det var först efter Stalins död som oppositionen växte sig starkare (Petro 1995:88). Tövädersperioden, som följde efter erkännandet utav Stalins terrordåd, innebar ett mildare politiskt klimat där viss politisk aktivitet tilläts. Perioden kännetecknades utav oppositionell aktivitet men denna var spontan och oorganiserad. Framförallt var den en reaktion på Chrusjtjovs tal som avslöjade vad som skett under Stalins tid (Petro 1995:126) då massarresteringar gjordes av oppositionella och även av andra. Under tövädret tilläts kritik utav Stalin som ensam ansågs vara ansvarig för vad som skett men kritik utav kommuniststyret eller makthavarna bemöttes fortfarande med bestraffningar (Fish 1995:31). Att regimen fortfarande hade ideologisk legitimitet (Saxonberg 2001:73), p g a landets stabilitet och att regimen inte förlorade politisk styrka tros vara anledningen till att stark kritik av makthavarna inte förekom. De oppositionella inriktade sig på att försöka reformera partiet (Saxonberg 2001:74). Det var först efter tövädret som organiserad opposition med konkreta politiska mål uppstod (Petro 1995:127). 1968 då studentupproren i Polen och de oppositionella i Tjeckoslovakien slogs ner blev det hårdare tider även i Sovjetunionen för oppositionella. Därför valde många oppositionella att gå under jorden (Petro 1995:128) eller om möjligt flytta utomlands. Många oppositionella övertygades om att reformer inte var möjliga att uppnå och den icke-statliga politiska aktiviteten minskade (Saxonberg b 2001:65). Sovjetunionens invasion utav Tjeckoslovakien efter Pragvåren gjorde samtidigt att framförallt intelligentsian i Sovjetunionen utvecklade en starkare känsla för de mänskliga rättigheterna. De bildade rörelser som kämpade för att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras (Petro 1995:128). Under slutet utav 1980-talet uppstod en våg utav proteströrelser i Östeuropa som utmanade 10 kommunistregimerna (Oberschall 1996:93). Även i Sovjetunionen uppstod allt oftare demonstrationer, strejker och protestmarscher. I huvudsak var de fredliga men vid några tillfällen uppstod våldsamma konflikter med polisen (Tarrow 2003:73-74). Efter ledarbytet 1985 inom kommunistpartiet, då Gorbatjov blev landets ledare, inleddes en ny era. Liberaliseringarna som gjordes startade en explosion av icke-statliga organisationer som ägnade sig åt politisk aktivitet. Den socialistiska pluralism som infördes tillät begränsat bildande av små icke-statliga rörelser. De första sociala rörelserna som bildades var för bevarande av historiska monument, miljörörelser absolutiströrelser (Fish 1995:33). Den tolerans som makthavarna visade mot rörelserna, strejkerna och demonstrationerna gjorde att fler sociala rörelser bildades i Sovjetunionen (Tarrow 2003:76). Mellan 1988 och 1989 skedde en explosionsartad ökning utav sociala rörelser, över 60 000 informella grupper bildades då i Sovjetunionen (Petro 1995:133). De olika rörelserna som uppkom fick varierat bemötande beroende på deras mål. Eftersom de flesta rörelsernas mål gick ut på att stöda perestrojkans upplevdes de inte som något allvarligt hot mot regimen (Fish 1995:33-34). Under 1989 blev ställde de sociala rörelserna som tidigare begränsat sina politiska mål krav på större politiska förändringar. Vändpunkten kom vid valen till Sovjetunionens folkkongress i mars 1989. Valen var inte utvecklade demokratiska val då kommunistpartiet gynnades kraftigt och 1/3 av platserna var reserverade för representanter ifrån statliga institutioner dessutom hade folkkongressen mycket begränsat inflytande. Valet var dock det första öppna nationella valet i Sovjetunionen och gav civilsamhället inspiration (Acton 1996:325-326). Även om det fanns reformvänliga politiker i kommunistpartiet var det också många som var missnöjda med liberaliseringarna som gjorts. De var missnöjda med att oppositionella tilläts kritisera politiken och framföra alternativa politiska idéer. En konservativ fraktion inom Kommunistpartiet, Soiuz, ville helt förbjuda politiska partier och hindra frigivandet utav politiska fångar. Försök ifrån de politiska ledarna att föra en hårdare linje inleddes redan 1989 när flera liberala tjänstemän byttes mot mer konservativa. (Fish 1995:46). Även nya konservativa motrörelser bildades som var emot reformerna. Dessa rörelser var inblandade i kuppen 1991 (Zdravomyslova 1996:124). Under 1990 lyckades flera demokratiaktivister ifrån sociala rörelser ta sig in i folkkongressen. Nya småpartier bildades under året med aktiva i sociala rörelser som medlemmar (Fish 1995:41). De sociala rörelserna började samarbeta i än större utsträckning och många av rörelserna gick samman för att bilda paraplyorganisationen, Democratic Russia Movement (Fish 1995:44). Democratic Russia hade brett stöd utav befolkningen och stödde Jeltsin. De etablerade också band med från staten oberoende ekonomiska krafter (Fish 1995:48). Efter att de informella politiska aktiviteterna ökat sedan 1987 följde efter 1990 en tid med minskad aktivitet (Pickvance 1999:366). Enligt Zdravomyslova pågick en protest- och en reformcykel mellan 1985 och 1991. Gorbatjovs förkunnande av inledningen utav glasnost inledde reformcykeln. Reformerna som var ett steg i demokratisk riktning gjorde det möjligt för oppositionen att verka och ett år senare startades protestcykeln (Zdravomyslova 1996:122). Minskningen utav rörelsernas aktiviteter inleddes när kommunistpartiets monopol togs bort i konstitutionen och val utav president införts i maj 1991. Efter det kunde många av aktivisterna nu börja arbeta politiskt inom partier och flera sociala rörelser omvandlades till politiska partier. Det faktum att många utav de sociala rörelserna institutionaliserades ledde till en minskning utav protestaktioner (Zdravomyslova 1996:124). De sociala rörelserna i Sovjetunionen tycks följa mönstret med trestegsmodellen. D v s till en början var de sporadiska och sedan uppstod en boom av sociala 11 rörelser innan fria val infördes. Efter att den alternativa politiska kulturen så småningom kunnat etableras fortsatte många utav de tidigare oppositionella att arbeta politiskt, men nu i institutioner som politiska partier. Flera utav de sociala rörelserna ombildades också till politiska partier. De sociala rörelserna institutionaliserades (Petro 1995:182). Minskningen utav de sociala rörelsernas minskade aktiviteter har dock andra förklaringar än institutionalisering. I Ryssland tros den ekonomiska krisen ha gjort att befolkningen i högre grad tvingades ägna sig åt personlig överlevnad och därför inte hade samma möjligheter att ägna sig åt politiskt arbete (Pickvance 1995:139). Vad trestegs-modellen inte diskuterar är att rörelserna före en transition kan gå igenom flera perioder av uppsving och minskningar av sina aktiviteter. I Sovjetunionen möttes de sociala rörelserna utav större motstånd ifrån staten efter 1968, något som ledde till att många aktivister drog sig för att arbeta politiskt. Under tider präglade av större tolerans mot oppositionen ökade de sociala rörelsernas aktiviteter igen. 3.2.Politisk möjlighetsstruktur 3.21.Det politiska systemet Från att ha varit ett auktoritärt styrt land förändrades Sovjetunionen till ett mer öppet som till viss del tillät opposition. Förändringen ökade avsevärt de sociala rörelsernas möjligheter eftersom icke-statliga organisationer tidigare inte tillåtits. I Sovjetunionen växte sig oppositionen starkare samtidigt som Gorbatjov började reformera landet. Den ostabila politiska situationen gjorde att Gorbatjov inte trodde att Sovjetunionen kunde behålla sin maktposition utan liberaliseringar, därför påbörjade han förändringarna. Efter liberaliseringarna tilläts medborgarorganisationer som inte kontrollerades utav staten och snabbt följde allt mer oberoende sociala rörelser (Tarrow 2003:74-75). Som Toqueville poängterade är det under reformperioderna som befolkningen har lättast att resa sig mot auktoritära politiker. Liberaliseringarna i Sovjetunionen underlättade de sociala rörelsernas möjligheter att kommunicera. Information och oppositionella idéer tilläts uttryckas. Även i nyhetsmedia tilläts alternativa åsikter till partiets uttryckas. Liberaliseringarna innebar också att bestraffningarna minskades och att det civila samhällets aktiviteter därmed ökade (Saxonberg b 2001:98). Eftersom Gorbatjov förde en politik som låg mitt emellan de reformvänligas och de som förde en hård linjes önskemål fick han kritik ifrån båda sidor. Opposition uppstod då många ansåg att han väntade för länge med att skapa flerpartisystem, medan de som ville ha en hårdare linje upprördes utav reformerna, något som dessutom gav anledning till det misslyckade kuppförsöket 1991 (Pickvance 1998). Att regimen var splittrad visade på dess sårbarhet något som gjorde att oppositionen insåg att det fanns möjlighet att påverka politikereliten eftersom den inte längre var enad. Reformpolitikerna i Ryssland tappade kontrollen under transitionen (Pickvance 1995:137). De hade antagligen inte väntat sig att reformerna skulle få de följder de fick. De trodde befolkningen skulle nöja sig med vissa liberaliseringar istället medförde liberaliseringarna nya krav på fler steg mot demokrati. De sociala rörelserna och demonstrationerna i Sovjetunionen visade på att det fanns ett missnöje (Fish 1995:60). Även 12 om missnöjet funnits tidigare också hade det inte varit så uppenbart tidigare. När oppositionen tilläts komma till uttryck visade det på makthavarnas brist på legitimitet och att det fanns en skild uppfattning om hur befolkningen ville att landet skulle styras och hur det styrdes. Bristen på legitimitet för kommunisternas styre var något som gynnade oppositionen (Oberschall 1996:94). De sociala rörelserna hade en konkret konfliktsituation som de kunde visa på. Regimens legitimitet minskades också då händelserna i de före detta sovjetiska satellitländerna tydligt visade på en försvagning av regimens makt. De sociala rörelser som existerade i Sovjetunionen riskerade ständigt att bli straffade för sin politiska aktivitet. Även om repressalierna inte var de samma som under Stalins tid, så straffades oppositionella med långa fängelsestraff. Organisatörerna för de första mänskliga rättighetsrörelserna på 1960-talet, Civic Appeal Resistance och Initiative arresterades förutom de som hann fly utomlands. Ledarna för den neo-slavofilarörelsen ASCUP, bestående av studenter fick 20 års fängelse för sina politiska aktiviteter. Antagligen var syftet att avskräcka andra oppositionella (Petro 1995:127-140). 1977 års konstitution innebar en åtstramning utav föreningsfriheten jämfört med Stalins konstitution ifrån 1936. Den nya konstitutionen innebar att all föreningsaktivitet skulle överensstämma med statens mål. Under Brezjnev var det tillåtet med föreningsaktivitet endast i de statliga institutionerna. Trots det så lyckades sociala rörelser att verka. Men rörelserna hade inte möjlighet att uttrycka sig fritt och kunde därmed inte sprida sina åsikter och idéer i den utsträckning som de velat (Fish 1995:31). De sociala rörelserna kunde när som helst ha tvingats avsluta sin verksamhet av staten utan att lagligt kunna motsätta sig det. Det fanns inga garantier för ett fritt föreningsliv i Sovjetunionen förrän i augusti 1991 (Fish 1995:60). De första sociala rörelserna som bildades i Sovjetunionen var absolutiströrelser, miljörörelser och feministiska rörelser (Fish 1995:31). Dessa rörelser, framförallt miljörörelser, har haft det lättare än andra sociala rörelser att verka. Yanitsky menar att anledningen till att dessa rörelser tilläts var att man inte såg deras mål som oförenliga med regimens (Pickvance 1995:138). De rörelser som framförde kritik av regimen stötte däremot på motstånd. T ex Memorial motarbetades och fick efter påtryckningar ifrån Kommunistpartiet flytta sin kongress från oktober som var planerat till januari nästa 1989. Rörelsers tillgångar och operationer kontrollerades (Fish 1995:33). Democratic Union kämpade för att etablera ett flerpartisystem och var en av de första rörelserna som kallade sig för ett parti och som därmed utmanade regimen som ett alternativ till kommuniststyret. Trots att det endast var ett dussintal aktivister plus sympatisörer i sina demonstrationer utsattes aktivisterna för våldsamt motstånd och arresteringar (Fish 1995:34). 3.22.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer med makthavare, befolkningen och andra oppositionella I bland annat Ungern fanns det under transitionsperioden en klar uppdelning mellan de politiskt aktiva som arbetade i sociala rörelser och de som arbetade i politiska partier och en motsättning fanns dem emellan. I Ryssland fanns inte samma uppdelning, rörelserna samarbetade ofta med oppositionspartierna där. Förklaringen till det tros ligga i att partierna som bildades i Ryssland var väldigt ostabila och oppositionen var svagare, för att ändå kunna påverka gick man samman för att bli starkare. Flera av politikerna i Ryssland som kom till makten under transitionen har varit verksamma i sociala rörelser, bl a miljörörelser (Pickvance 13 1998:195-196). Yanitsky beskriver sociala rörelser i Moskva som har ytterst utvecklade informella nätverk som även nådde in i statsapparaten. Det visar på en motsägelse mot att sociala rörelsers förhållande till myndigheter i allmänhet är konfliktfyllda som varit hans och flera andra forskares tidigare ståndpunkt (Pickvance 1995:143). Däremot möttes sociala rörelser utav varierande motstånd ifrån staten. De som valde att framföra sin kritik försiktigare och även arbeta för att etablera relationer med politiker tilläts agera friare än de mer radikala grupperna. The Leningrad Peoples´s Front hade samma mål som Democratic Union men sågs inte som DU som negativ opposition. De tilläts i massmedia, delta i valen och förhandla med partitjänstemän (Zdravomyslova 1996:131-134). Vid strejker vägrade staten att överhuvudtaget förhandla med de oberoende rörelserna (Fish 1995:59). De sociala rörelserna försökte framförallt att påverka policybildandet genom de personliga kontakterna med tjänstemän. Dessa relationer var informella och de med policyskaparna var svagt utvecklade (Fish 1995:58). Förändringen i det sociala och ekonomiska livet under Gorbatjovs och Jeltsins tid skedde trots frånvaron av betydande massiva sociala rörelser. De skedde inte p g a missnöje med makthavarna. Missnöjet hade varit relativt konstant under hela Sovjettidden. Istället var det grupperingar bland de styrande och bland intressegrupper som drev utvecklingen. Gudkov menar att ingen betydande mobilisering för demokrati skedde i Ryssland och att Ryssland därför skiljer sig ifrån det övriga östblocket (Gudkov 2004:461). De sociala rörelsernas möjligheter i Sovjetunionen förbättrades, särskilt under transitionen, i hög grad av nätverken då de underlättade mobiliseringen. Att rörelserna lyckades påverka politiken berodde mycket på det samarbete som existerade mellan olika sociala rörelserna och att man etablerade kontakter med makthavare. De rörelser som hade goda relationer med politiker fick större inflytande. 3.23.Internationell kontext Oberschall hävdar att de sociala rörelserna gynnades både utav internationellt och nationellt gynnsamma förhållanden (Oberschall 1996:94). Den brutala nedslagningen av upproren i Polen och Tjeckoslovakien gjorde att mänskliga rättigheter kom på agendan över vad folket diskuterade och var en anledning till att sociala rörelser som behandlade ämnet uppstod och kunde få stöd. Att sociala rörelsers aktioner bemöttes mildare än tidigare kan ha berott på den internationella uppmärksamheten. Kanske ville inte de politiska ledarna skada sitt anseende genom att bruka våld mot oppositionen i slutet av 1980-talet. Demokratiseringen gynnades av händelserna i de f d sovjetiska satellitländerna. Att liberaliseringar tilläts där utan att Kreml blandade sig i allt för mycket gav ett mer tillåtande klimat även i Ryssland. Det gav antagligen också de aktiva i rörelserna starkare förhoppningar om att förändringar var möjliga även i Sovjetunionen när demokratisering påbörjats i de andra Östeuropeiska länderna. T ex i Polen hade de sociala rörelserna varit drivande för förändringarna som skedde där. De externa politiska tillfällena hade stor påverkan för de sociala rörelsernas framgång (McAdam-TarrowTilly 2001:252). 3.24.Ekonomisk situation 14 Under Brezjnevs tid som generalsekreterare för kommunistpartiet, 1964-1982, tappade kommunistpartiet ideologisk legitimitet när ekonomin försämrades och landet samtidigt hamnade efter västvärlden i den tekniska utvecklingen (Saxonberg b 2001:65). Det skedde även under Gorbatjovs tid när perestrojkan, omstruktureringen av det ekonomiska systemet som innebar närmanden till en marknadsekonomi, inte fick de positiva verkningar som man väntat sig. Perestrojkan infördes 1987. Efter införandet stagnerade ekonomin fram till 1989 och därefter sjönk BNP. Under 1990 sjönk invånarnas inkomster med 4 % och 1991 med 15 % (Acton 1995:318). De ekonomiska misslyckandena skapade missnöje och sågs som ett misslyckande vilket minskade regimens legitimitet. De postmateriella värderingar, som bl a innebär krav på civila rättigheter tros öka vid ekonomisk tillväxt eftersom befolkningen då har tid att ägna sig åt annat än just överlevnad. I Sovjetunionen stämmer sambandet mellan den politiska aktiviteten och ekonomins utveckling. Under 1970-talet då levnadsstandarden ökade (Acton 1996:281) uppstod fler rörelser som strävade efter demokrati. Fler mänskliga rättighetsrörelser och även mer politiska rörelser bildades under denna tid (Petro 1995:128-131). Sambandet med den ekonomiska försämringen tros även förklara varför den icke-statliga politiska aktiviteten minskade 1990 (Pickvance 1999:366). 3.3.Diskussion Fallet Sovjetunionen skiljer sig ifrån flera av de andra Öststatsländerna så till vida att sociala rörelser aldrig fick samma inflytande eller spridning där. Sovjetunionen var under flera decennier hårt kontrollerat men det var först på 1980-talet som en opposition med möjlighet att påverka bildades. De studier som gjorts på transitionen i Östeuropa visar att där reformerna gick att införa snabbt fanns det fungerande institut, stöd hos befolkningen för händelserna och en politisk kultur där starka sociala rörelser existerade (Gudkov 2004:456-457). Demokratin etablerades inte lika lätt i Ryssland som i de andra östeuropeiska länderna (Pickvance 1999:192). Bristen på välutvecklade demokratiska institutioner försvårade de sociala rörelsernas möjligheter att påverka politiken (Gudkov 2004:448). Den ekonomiska situationen minskade befolkningens engagemang i politiken men samtidigt ledde den ekonomiska krisen till att regimens legitimitet minskades. Att de sociala rörelserna trots att de var så pass få i jämförelse med de sociala rörelserna i de andra Öststatsländerna ändå hade visst inflytande berodde på internationellt inflytande. Politikerna tvingades genomföra en del reformer eftersom de andra Öststatsländerna gjorde det. När lättnader i det auktoritära styret införts underlättades de sociala rörelsernas möjligheter att påverka och de nya kraven ledde till nya reformer. 15 4.Sociala rörelser, framing och samhällsvärderingar Strukturella-funktionella teorier om sociala rörelser ser de sociala rörelserna som drivande aktörer i samhället vars funktion är att uppmärksamma den del utav opinionen som annars inte finns representerad i det politiska livet. Deras handlingar ses inte av strukturfunktionalister som lika viktiga för att åstadkomma förändringar som de värderingar som de bär och sprider. Interaktionen mellan de politiska institutionerna och de sociala rörelserna är därför av intresse eftersom rörelserna antas påverka dem genom att påverka den politiska, den offentliga och den mediala agendan. Sociala rörelser ses av anhängare till de strukturella-funktionella teorierna som kortlivade då de politiska partierna antas vara lyhörda för dessa röster och de sociala rörelserna behövs inte längre när deras ämnen tagits upp i den offentliga debatten. Detta perspektiv ger också en förklaring till varför sociala rörelsers aktiviteter ofta minskar efter att demokratiska reformer påbörjats eftersom de då uppfyllt sin funktion och inte längre behövs (Pickvance 1995:125). De sociala rörelserna är bärare utav idéer som uppstår p g a de strukturer som råder i samhället. Men de är även aktörer som aktivt producerar och upprätthåller oppositionella åsikter och idéer om alternativ politik (Benford-Snow 2000:613). De sprider information och idéer för att påverka opinionen och för att på så vis kunna påverka politiken. Utgående ifrån det strukturella-funktionella perspektivet har jag valt att i denna teoridel se på hur samhällsvärderingar skulle kunna påverkas utav sociala rörelser. 4.1.Sociala rörelser och frames Ideologin är för sociala rörelser central. Den används för att rättfärdiga rörelsernas aktioner och för att mobilisera aktivisterna. Ideologin är en hopsättning utav symboliska frames som betonas för att försvara de intressen man har inom gruppen. Vissa värden poängteras för att legitimera handlingarna som t ex rättvisa och solidaritet. Enligt Touraine innefattar rörelsernas ideologier såväl en definition utav aktören, dess motståndare och vilka mål man i de sociala rörelserna har (Tarrow 2003:348-352). Frames i samband med sociala rörelser definieras utav Goffman som tolkningar. De innebär förenklade vinklingar som speglar de sociala rörelsernas värderingar. Frames visar vilket perspektiv som individer i sociala rörelser har på ett ämne. De gemensamma åsikterna och värderingarna ingår i rörelsens frames (Benford-Snow 2000:614). De värden som man inom rörelsen värdesätter tolkas som positiva ur kulturellt, politiskt och etiskt synsätt. Motståndarna och dess ideologi ses däremot som helt negativ. Man kan säga att sociala rörelser har ett mål som är en utopi (Tarrow 2003:348-352). Frames väljs utav de sociala rörelserna för att värva nya medlemmar och mobilisera dess anhängare (Benford-Snow 2000:624). För att lyckas med det krävs trovärdighet och att man är övertygande. Rörelser i andra länder och den internationella politiska situationen kan bidra till att öka trovärdigheten 16 hos de sociala rörelserna. De sociala rörelsernas mål ses som trovärdigare om dessa mål uppnåtts i andra länder (Benford-Snow 2000:619-621). Sociala rörelsers frames spelar ofta på de kulturella normer som råder i samhället, vilket ökar trovärdigheten för dem. De orättvisor som poängteras strider vanligtvis emot de samhälleliga normerna för hur något borde vara. Ofta finns det en kulturell anknytning i den symbolism som de sociala rörelserna använder. Att värderingarna stämmer med de samhällsvärderingar som råder gör att man lättare kan få stöd för rörelsernas idéer. Men de kulturella normerna och värderingarna är inte statiska utan förändras (Zald 1996:267-271). Sociala rörelsers frames kan i viss mån påverka samhällsvärderingarna. Benford och Snow har delat in sociala rörelsers frames i tre huvudkategorier; diagnostic, prognostic och motivational frames. Diagnostic framing innebär att problemet identifieras. Ofta är det en situation som upplevs som orättvis och som rörelsen arbetar för att förändra. Även de som anses vara skyldiga till orättvisan identifieras. Prognostic framing ger förslag på hur problemet skulle kunna lösas. Konkreta planer utarbetas. Ofta är det tillvägagångssätten för hur man vill förändra som skiljer de olika rörelserna ifrån varandra. Motivational frames mobiliserar de aktiva och talar om hur man ska agera (Benford-Snow 2000:615-617). De sociala rörelserna kan aktivt förbättra sina politiska möjligheter med strategisk framing. McAdam har funnit fyra vägar till att förbättra sociala rörelsers möjligheter. De kan uppmärksamma en motsägelse mellan hur man praktiserar något och de rådande kulturella värdena som råder i samhället, framföra missnöje, visa på det politiska systemets sårbarhet eller illegitimitet och på ett framgångsrikt vis framföra sina mål och klagomål med master frames (McAdam 1999:25). Masterframes är inte specifika för enskilda rörelser. De är frames som ska kunna appellera till den stora massan och bör därför inte vara för specifika. Ofta finns dessa masterframes bland flera sociala rörelser. Vänsterrörelserna på 1950 och 1960-talen var i allmänhet för smala i sina frames eftersom de var inriktade på arbetarklassfrågor och inte inkluderade andra ämnen som t ex feminism. Demokratirörelserna på 1980-talet däremot gav plats för fler rörelser och fick starkare stöd (Benford-Snow 2000:619). Sambandet mellan sociala rörelsers framing och dess politiska möjligheter är inte helt klart. Det råder delade meningar om hur dessa påverkar varandra. Dels så antas politiska möjligheter kunna underlätta för de sociala rörelserna att nå ut med sina frames. T ex kan rådande konflikter eller missnöje med en situation förbättra de sociala rörelsernas möjligheter att få stöd för sina idéer. Samtidigt så menar man att de sociala rörelserna själva skapar politiska möjligheter genom framing (Benford-Snow 2000:628-631). Sociala rörelser ska trots individernas gemensamma värderingar inte betraktas som enhetliga subjekt menar Melucci. Inom rörelserna existerar skilda åsikter, och meningar om hur man ska agera. Viss konkurrens mellan olika värderingar sker även inom rörelserna (Melucci 1992:44). 4.2.Agenda-setting Den aktuella agendan är de ämnen som för tillfället diskuteras och uppmärksamma. Ämnen på agendan varierar och belyses under vissa tider (McCarthy-Smith-Zald 1996:292). Att få media, allmänheten och politiker att diskutera ett ämne som man vill prioritera innebär makt 17 och ger individer eller organisationer möjlighet att påverka beslutsprocessen. Kan man dessutom se till att få dem att se på problemet ur samma vinkel är det naturligtvis positivt (Dearing-Rogers 1996:3). Ämnena varierar något mellan medias, politikernas och den offentliga agendorna men de är i viss mån beroende av varandra (McCarthy-Smith-Zald 1996:293). Agendan som rymmer vad folket i samhället diskuterar är i högre grad beroende utav de sociala nätverken än de andra agendorna (M-S-Z 1996:295). Tillgång till någon utav agendorna ger möjlighet att påverka opinionen och därmed politiken. Politiker kan dock strategiskt välja vilka ämnen de för vidare och att tysta ner vissa rörelser (Pickvance 1995:125). Även media väljer vilka ämnen som aktualiseras i den offentliga debatten och påverkar därmed vad folk kommer att diskutera (Dearing-Rogers 1996:1). Framing sker i interaktion med media. För att kunna nå befolkningen underlättar det om de sociala rörelserna diskuteras i media. Möten, debatter och demonstrationer når utan media bara ett begränsat antal människor (Zald 1996:270). Politikereliten och intressenter tävlar om att få medias uppmärksamhet i agenda setting-processen (Dearing-Rogers 1996:1). Dearing och Rogers menar att agenda-setting direkt kan påverka den politiska processen även om de flesta kommunikationsteoretiker inte gör det (Dearing-Rogers 1996:4). Massmedia används för att skapa normer som ska influera policyinitiativ (Wallack 1990 i Dearing-Rogers 1996:4). Sociala rörelser arbetar aktivt med att uppmana media att rapportera deras berättelser (Zald 1996:270). Kulbowicz och Scherer menar att media används av sociala rörelser för att nå publik och eventuella anhängare men också för att skapa band med andra politiska aktörer och dessutom för att ge aktivisterna ett psykologiskt stöd (Klandermans-Gosling 1996:319). Problemet med media är dock det samma som med politikerna journalister kan även de vara selektiva i vilka ämnen de väljer att diskutera. Media är inte neutral. I de kaitalistiska demokratierna måste media ta hänsyn till ägarnas och marknadens önskemål (Zald 1996:270). I auktoritära länder styrs media utav staten. Likriktningen inom media är i allmänhet stor. Journalister har ofta liknande bakgrunder och dessutom har de en benägenhet att ta efter hur andra medier rapporterar om ämnen och vilka ämnen de väljer att prioritera (Dearing-Rogers 1996:34-35). 4.3.Samhällsvärderingars betydelse för demokrati Samhällsvärderingar är baserade på medlemmarnas upplevelser och medlemmarnas individuella åsikter. De samhällsvärderingar som råder i samhället är inte konstanta utan de förändras hela tiden. Värderingar som från början burits utav individer eller delats utav mindre grupper kan sprida sig och övergå till att bli karaktärsdrag i ett samhälles kulturella identitet (Bar-Tal 2000:55-56). Rajs menar att kulturen och samhällsvärderingar i ett land skapar villkoren för byggandet utav samhället och den ekonomiska marknaden (Gudkov 2004:449). Förändringar i de gemensamma värderingarna sker långsamt men både vad individer vill ha ut av sina liv och förväntningar på politiker förändras (Nevitte-Kanji 2003:158-159). Nya synsätt tar flera år att etableras (Bar-Tal 2000:69). Upptagandet utav nya värderingar i samhället sker genom kommunikation. Värderingar sprids både genom informella relationer och från institutioner i samhället (Bar-Tal 2000:60-61). T ex så medverkar massmedia till att sprida värderingar. Sociala rörelser är en typ av grupperingar som aktivt arbetar för att finna acceptens för sina frames (Bar-Tal 2000:71). För att nya samhällsvärderingar ska kunna 18 etableras i samhället krävs det att befolkningen förstår dem, anser dem viktiga och har förtroende för dem. Dessutom underlättar det om de har relevens och uppfyller en funktion (Bar-Tal 2000:62). Under totalitärt styre råder en ideologihegemoni där kritik av regimens värderingar inte är tillåten. Det förekommer att enstaka kritiska röster gör sig hörda som t ex Solzjenitsyn i Sovjetunionen, men mobilisering utav större grupper är ovanligare. När reformer införs som leder till vissa lättnader brukar utrymme för alternativa åsikter uppstå (Saxonberg 2001:73). Därför är det möjligt att de värderingar som inte stämmer med de auktoritära regimernas existerar i stor utsträckning men inte uttrycks offentligt p g a av rädsla för repressalier. Inglehart har utifrån databaserna World Values Surveys (WVS) och European Values Surveys (EVS) studerat samhällsvärderingar och attityders betydelse för demokratin (Inglehart 2003:1). Inglehart anser att vilka samhällsvärderingar som råder är avgörande för om demokratiska institutioner ska bli varaktiga eller inte. Hans studier visar att sedan andra världskriget har värderingar i allmänhet förändrats från att tidigare ha fokuserat på bekymmer över att uppnå en högre levnadsstandard till postmateriella värderingar som märkts i krav på en öppen regering, kritik mot hierarkiska institutioner (Nevitte-Kanji 2003:158-159), krav på politiska rättigheter och civila friheter (I-N-W 65-66) samt tolerans mot oppositionen och efterföljande av lagar. Databaserna visar också att demokratiska institutioner i allmänhet förstärker dessa demokratiska värderingar (Inglehart-Norris-Welzel 2003:107-108). Sovjetunionens efterföljarländer avviker ifrån den tendensen. Där har värderingarna gått åt motsatt håll. Förklaringen till detta tros vara att den osäkra ekonomiska och fysiska tillvaro som befolkningen lever i påverkar dem mer än att deras ledare väljs genom fria val. Den ekonomiska utvecklingen tycks ha betydelse för sociala och kulturella förändringar som underlättar demokratiska institutioner att överleva. Det förklarar varför demokrati inte etablerades förrän relativt sent i historien och varför det är troligare att man finner demokrati i mer utvecklade länder (I-N-W 2003:107-108). Samhällsvärderingar har med andra ord betydelse för att förändring ska kunna ske. Man kan också se det som att den ekonomiska utvecklingen är en av de drivande krafterna som kan leda till demokrati eftersom prioriteringen utav vad man sätter främst förändras. När människor kan fokusera på annat än att bara överleva kommer också krav på politiska och civila rättigheter (I-N-W 2003:108). Almond – Verba och Inglehart hävdar att länder med demokratiska värden etablerade i samhället har bättre möjligheter att uppnå och bevara demokrati eftersom värderingar som stöder demokratin behövs för att kunna etablera demokratiska institutioner. Muller och Selesson däremot menar att det är demokratin som etablerar värdena (Boussard 2003:33-35). När människor lever i demokratier kommer de att uppskatta demokratin och dessa värden kommer att befästas. Antagligen stämmer båda påståendena men säkert är att demokratiska värden underlättar demokratiseringen. 4.4.Diskussion Aktiv framing av politiska ämnen görs inte bara utav sociala rörelser. Bland de som försöker påverka opinionen finns politiker, journalister, intressegrupper (Zald 1996:269) och individer med bestämda politiska åsikter. Så därför kan det vara svårt att se vilket inflytande just de sociala rörelserna har. Ofta finns det andra personer med samma värderingar som också 19 försöker påverka opinionen. När sociala rörelser lyckas få media, opinionen och politiker att uppmärksamma deras frames får de i alla fall viss möjlighet att påverka. När de sociala rörelserna lyckas föra ett nytt ämne till agendan och det leder till att dessa frågor för första gången på allvar diskuteras på den politiska agendan måste man se rörelserna som en maktfaktor som påverkar politiken. Vid stora policyförändringar sker påverkan framförallt genom attityd och värderingsförändringar. Utan att ha stöd ifrån opinionen blir det svårt att få legitimitet för sin policy. Förändringar i politiken behöver stöd utav befolkningen för att kunna legitimeras och bli konstanta. Sociala rörelser arbetar aktivt för att påverka samhällsvärderingarna. Ur funktionellt-strukturellt perspektiv kan sociala rörelser påverka opinionen även om de är få. Funktionen påverkas inte av hur många rörelser det finns utan det viktigast är ur den synvinkeln att man når ut med sitt budskap till opinionen eller makthavarna eftersom det är värderingarna som man vill förändra. Då är inte de framgångar som sociala rörelser har genom att forcera fram förändringar genom t ex strejker lika väsentliga som till vilken grad de kan förändra samhällsvärderingar och normer. 20 5.Fallstudie på transitionen i Sovjetunionen. Sociala rörelser och samhällsvärderingar. 5.1.Sociala rörelser och dess frames Bland de sociala rörelserna i Sovjetunionen som strävade efter lättnader i det auktoritära kommunistiska styret fanns flera olika ideologier. Det existerade rörelser med allt ifrån demokratiska till nationalpatriotiska och konservativa ideologier. Det mest framgångsrika sociala rörelserna var de som kämpade för respekterande av de mänskliga rättigheterna, ryska nationella rörelser som ville ha bort kommunismen och återgå till ett förrevolutionärt Ryssland och de som arbetade för en mer humanitär socialism inifrån kommunistpartiet (Petro 1995:127). Även de från staten oberoende fackförbunden kom att arbeta för liberala reformer. 5.11.Mänskliga rättighetsrörelser Efter att Stalins brott avslöjats kom mänskliga rättighetsfrågor upp på agendan. Många ville kämpa för respekterandet av de mänskliga rättigheterna och förhindra att nya brott mot dem begicks. Civic Appeal som bildade gruppen Resistance 1965 på Moskvas Universitet var en av de första mänskliga rättighetsrörelserna (Petro 1995:127). De stödde politiska fångar i demonstrationer och krävde frihet att få organisera fria diskussionsgrupper. Rörelserna var radikala och möttes av hårt motstånd ifrån statsmakten (Petro 1995:127). Rörelserna som bildades efter 1968 för mänskliga rättigheter var försiktigare än de tidigare studentrörelserna. De var en reaktion på det brutala bemötandet av upproren i Polen och Tjeckoslovakien. Rörelsera ville inte framställa sig som oppositionella utan de försökte påverka statsmakten till att respektera mänskliga rättigheter genom att hävda att den sovjetiska konstitutionen stödde dem. Dessa rörelser var bättre organiserade och hade realistiska mål över vad som var möjligt att göra. Bland dem fanns Memorandum on Peaceful Coexistence och Chronicle of Current Events (Petro 1995:128). 1969 bildades Initiative, en grupp som endast bestod utav 15 personer. De vädjade till omvärlden genom FN, att uppmärksamma de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks i Sovjetunionen. Även om gruppen var liten och inte kunde åstadkomma någon förändring eftersom deras vädjan ignorerades gav de i alla fall inspiration till andra grupper. Mellan 1970 och 1975 bildades fler mänskliga rättighetsrörelser som lyckades få internationell uppmärksamhet (Petro 1995:128-129). Rörelserna som arbetade för respekt utav de mänskliga rättigheterna hade en funktion. De främjade utvecklingen utav en bredare opposition. De ökade de politiska möjligheterna för den alternativa politiska kulturen (Petro 1995:129) genom att kämpa för uttrycksfrihet och politiska friheter. Efter viss tid blev det politiska klimatet också mer tillåtande och större 21 hänsyn togs till de mänskliga rättigheterna särskilt efter den internationella uppmärksamheten. Dessa rörelser blev relativt kortlivade men bidrog till att utveckla ett civilt medvetande hos befolkningen (Petro 1995:127) genom att inspirera andra. De sociala rörelserna som kämpade för respekterande utav de mänskliga rättigheterna hade ingen master frame som gav dem brett stöd. Även om många i befolkningen ville ha ett samhälle som respekterade de mänskliga rättigheterna gjorde det faktum att de sökte stöd hos västvärlden att de avskräckte potentiella anhängare. Nationalister och traditionalister såg dem som förrädare. Rörelserna hade en stark orättviseframe som under Pragvåren aktualiserades. De var också taktiska i sin kritik och undvek att stöta sig med makthavarna. Rörelserna hade dock inte någon plan för politisk förändring och var inget alternativ till den existerande regimen (Petro 1995:131). 5.12.Neo-slavofila rörelser De neo-slavofila rörelserna som startades under 1960-talet hade fler politiska mål än de mänskliga rättighetsrörelserna. De hade välutvecklade program för vilket politiskt system de ville uppnå. Neo-slavisterna var traditionalister (Petro 1995:133) som hämtade inspiration ifrån de slavofila rörelserna som uppstod under 1800-talet. Slavofilerna stod för kulturnationalism och ansåg att landets specifika identitet grundades i ryska slaviska värden som stod i motsats till västsamhällets (Karlsson 1995:99-100). Bland dem var All-Union Social Christian Union for the Liberation of People, ASCULP, och Popular Labor Alliance of Russian Solidarists ,NTS, de mest framstående (Petro 1995:133). ASCULP, 1964-1967, var en hemlig militär-politisk rörelse som ville upphäva det tyranniska, totalitära styret och bilda ett samhälle grundat på ortodoxkristna värderingar. De ville ha ett politiskt system med demokratiskt valda representanter. De ville tillåta personligt ägande och trodde på människans individulism (Petro 1995:134-138). NTS hade rötter så långt tillbaka som till tiden före kriget. Ideologin liknade ASCULPs. De ville utveckla en demokrati liknande de som existerade i väst. 1949 utarbetade de en detaljerad strategi för hur de skulle kunna göra revolution. Ett underjordiskt nätverk bestående utav mindre enheter skulle när det var dags för revolution bilda grupper för att ta strid mot regimen (Petro 1995:138). NTS beräknas ha haft c:a 2000 medlemmar och hade kontakt med andra sociala rörelser och fackförbund som arbetade för demokrati. Eftersom gruppens ideologi delades med många av de oppositionella i Sovjetunionen och därför kunde tänkas få stöd utav flera såg de som ett allvarligt hot mot regimen (Petro 1995:139-140). I väst har man ansett att det funnits en motsatsställning mellan värderingar bland de slavofila och de västvänliga rörelserna. Det hade dock flera gemensamma idéer och värderingar (Petro 1995:150). De neo-slavofila rörelsernas ideologier var inte så långt ifrån idealen i västdemokratierna. Rörelserna fick stöd utav de antivästanhängare som ansåg att marxismen var ett påhitt ifrån väst som sedan importerats till Sovjetunionen. De såg kampen emot kommunismen som liktydig med kamp emot västinfluenser (Petro 1995:150). De neoslavofila rörelsernas frames hade kulturell anknytning och byggde på traditionella ryska värderingar och nationalism därför kunde de i större grad än de mänskliga rättighetsrörelserna vinna stöd av befolkningen. Deras politiska mål var så utvecklade att de kunde ses som alternativ till det existerande politiska systemet. Att de hade alla typer av frames; prognostic, diagnostic, motivational och master frames, gjorde dem mer framgångsrika eftersom de då fick större uppbackning av befolkningen. 22 5.13.Fackförbunden Efter att enskilda arbetare tröttnat på att ingen uppmärksammade deras situation trots petitioner gick de samman och bildade fackförbund som var oberoende av staten. Till en början var de inriktade på att tillvarata arbetarnas intressen. 1978 bildades Free Labour Union och Independent Interprofessional Workers Union (Petro 1995:130-131). Under 1980-talet bildades fler oberoende fackföreningar. Dessa fackförbund begränsade sig inte till att tillvarata medlemmarnas intressen utan arbetade också för politisk förändring. Den starkaste fackföreningen var den som samlade kolgruvearbetare. De organiserade massiva strejker för att förbättra arbetssituationen men också för ekonomiska reformer och tillåtande av privat ägande (Fish 1995:38-39). Fackförbunden blev allt mer politiska. 1990 ordnade kolgruvearbetarna politisk strejk för att få bort Gorbatjov och landets regim. 1991 ordnades nya strejker i mars och april då de även ställde krav på att kommunistpartiets representanter som fanns i alla institutioner i samhället skulle tas bort (Fish 1995:47-48). Fackförbundens frames skilde sig ifrån de andras då de hade en starkare betoning på ekonomiska liberaliseringar. Därför lyckades de inte finna samma stöd hos den breda massan som de neoslavofila rörelserna. Deras metoder utmärkte dem dock, strejkerna och massdemonstrationerna gjorde att deras aktioner uppmärksammades. 5.14.Rörelser i kommunistpartiet Eftersom oppositionen inte kunde organisera sig fritt valde många att försöka påverka kommunistpartiet inifrån det. Det fanns en mängd organisationer inom Kommunistpartiet (Pickvance 1999:357) Dessa organisationer blev ibland täckmantel för politisk aktivitet. Efter Stalins död tilläts diskussionsgrupper i Komsol. Några av dem ville reformera samhället eftersom de ansåg att sann marxsism inte praktiserades. Senare utvecklades grupper som arbetade för en mer human socialism och ekonomiska reformer (Petro 1995:142-145). Inom kommunistpartiet bildades 1990 Democratic Platform, en reformrörelse som ville ha ett demokratiskt samhälle liknande det i västvärlden (Tarrow 2003:75). Gruppen ville ha betydligt större förändringar än de som Gorbatjov var villig att genomföra. De var rädda för att man var på väg mot en återgång till totalitärt styre (Fish 1995:41). Democratic Russia, en paraplyorganisation som samlade upp en mängd sociala rörelser kom att bli en stark politisk aktör med brett stöd av befolkningen (Fish 1995:45). De bestod både av sociala rörelser och reformister i kommunistpartiet (Acton 1995:335). DR stödde bl a Jeltsin (Fish 1995:45). Rörelserna inom kommunistpartiet hade den fördel att de inte i samma grad sågs som opposition och hade därför större möjligheter att påverka. Deras idéer för reformer hade i för det mesta framförts tidigare utav sociala rörelser. Därför kan man säga att de sociala rörelserna hade politiskt inflytande i Sovjetunionen. 5.15.Diskussion Splittringen bland de sociala rörelserna försvagade dem. Att värderingarna mellan de sociala rörelserna varierade gjorde det svårt att få stöd av en bred opinion. De progressiva grupperna var starkast och bäst organiserade (Fish 1995:55). Rörelserna var dock relativt eniga i vilka politiska mål och vilken politisk ideologi de hade. De masterframes som förenade dem var att de verkade för demokrati och marknadsekonomi och emot kommunistpartiet (Fish 1995:49- 23 50). De sociala rörelserna i Sovjetunionen tros ha bidragit till den demokratiska framgången i 1990 års val (Zdravomyslova 1999:122). Framförallt de mänskliga rättighetsrörelserna och de neoslavofila rörelserna som yckades bra med att framföra sina värderingar. De som arbetade för mänskliga rättigheter bidrog till att oppositionen fick lättare att verka då dessa värderingar vunnit stöd. De neoslavofila rörelserna lyckade finna ett brett stöd tack vare genomarbetade politiska mål som utgjorde ett alternativ till regimen. 5.2.Värderingar i Sovjetunionen/Ryssland 5.21.Värderingar bland politiker Efter att Sovjetunionen hårt kontrollerats och styrts utav kommunistpartiet påbörjades 1985 de reformer som sedan kom att leda till demokratisering. Ideologin hade tidigare varit oföränderlig men efter nationella och internationella påtryckningar genomfördes vissa förändringar som tillät andra diskurser att komma till tals. Det gjorde att man även bland makthavarna kom att diskutera alternativa policies. På 1980-talet hade de sociala rörelsernas frames, framförallt de neoslavofila idéerna, accepterats och liknande värderingar fanns i alla samhällets nivåer t o m bland partieliten (Petro 1995:140-141). Bl a Jeltsin använde sig av samma frames som de neoslavofila rörelserna. Han spelade på de patriotiska känslorna som fanns i Ryssland samtidigt som han förespråkade liberaliseringar. 1987 utfärdade Gorbatjov amnesti till en stor del av de politiska fångarna i Sovjetunionen (Petro 1995:140-141). 1989 diskuterades förslag på ett eventuellt flerpartisystem utav politikerna (Fish 1995:40). Kommunistpartiet hade fortfarande all makt i Ryssland men de sociala rörelserna som kämpade för demokrati hade visat på regimens illegitimitet, brutalitet och ineffektivitet. De sociala rörelserna hade visat på en enorm förmåga att mobilisera sig och göra sig hörda och mildrat det auktoritära styret. De hade dock inte fått någon betydande makt vid den tiden (Fish 1995:51). 1989 slogs rörelser som kämpade för flerpartisystem tillbaka trots att man inom partiet diskuterade samma fråga. Det visar både på splittring hos de politiska ledarna och även på en skillnad i vad man sa sig vilja göra och hur politiken praktiserades (Fish 1995:40). Det tyder på att man inom Kommunistpartiet genomförde reformerna mer för att oppositionen inte skulle ha anledning till att protestera än för att de trodde på dem. Det är inte säkert att alla reformer görs av önskan att utveckla demokrati. Regimer går ibland med på en del utav oppositionens krav för att vinna över dess anhängare till sin sida (Pickvance 1999:362). En del menar att liberalismen i sig inte var självändamålet i Ryssland utan en strategi för att återgå till en stark stat där den liberala ekonomin skulle vara bas (Gudkov 2004:449). 5.22.Samhällsvärderingar i Sovjetunionen/Ryssland Under de år som Sovjetunionen styrdes av statssocialism utarbetades stora program för att inpränta de värderingar som kommunistpartiet stod för. Genom bl a skolor och media förmedlades kommunistiska värderingar som bl a innebar solidaritet och man skulle arbeta för 24 samhällets bästa (Miller-White-Heywood 1998:36). Känslan för kollektivet som finns i Ryssland kan dock ha utvecklats redan under tsartiden. Dallin m fl hävdar att den ryska kulturen präglas utav auktoritism och kollektivism (Pickvance 1998:196-197). Känslan för kollektivet har utvecklats efter traditionen med bykollektiv och med betoningen av kollektivets vikt under kommunisttiden. Den kollektiva känslan i Ryssland tros vara anledningen till att de sociala rörelserna oftare gått samman i federala organisationer och paraplyorganisationer i Ryssland än i de övriga Öststaterna. Paraplyorganisationerna gjorde de sociala rörelserna till en starkare politisk kraft eftersom aktivisterna i dem var fler men samtidigt försvagades de p g a svårigheterna att enas (Pickvance 1998:196-197). Genom historian har Ryssland haft starka ledare, först i form utav tsarer och sedan det auktoritära kommunistiska styret. (Pickvance 1998:196-197). Under transitionen var befolkningens ovana vid demokrati därför en tillgång för det auktoritära styret. De demokratiska krafterna tros ha haft mindre inflytande både på befolkningen och ledarna (Gorskova 2004:70) än vad de skulle haft på ett land som under längre tid upplevt demokratiskt styre. Både tsarerna och kommunisterna såg politiska opponenter som hot mot deras möjligheter att styra riket och tillät därför inte befolkningen att påverka politiken. Därför är ryssarna vana vid att få direktiv uppifrån vad man ska göra och även hur man bör tänka. (Richmond 1996:69-71). Andra menar att den ryska befolkningen utvecklat passiviteten under decennier utav det socialistiska styret (Gudkov 2004:451). Eftersom forskare som studerat transitionen i Östeuropa funnit att utvecklingen skiljer sig åt mellan olika länder är det troligare att det är den långa perioden utav auktoritärt styre som format befolkningen. I Ryssland och Ungern var reformerna i högre grad elitledda medan medborgarrörelser och befolkningens protester hade större betydelse i de andra länderna (Pickvance 1995:136-137). Men samtidigt så var inte medborgarna i Sovjetunionen passiva. De deltog i grupper inom Kommunistpartiet, t ex på arbetsplatserna, där olika beslut togs. Befolkningen kunde dock inte påverka de stora politiska frågorna. I Sovjetunionen var de aktiva i de sociala rörelserna inte så många och det kan ha berott på att man vant sig vid att protester inte lönade sig då politikerna inte tidigare lyssnat på dem. Inglehart, Norris och Welzels studier visade att människor prioriterar överlevnadsstrategier och strävanden och att förbättra levnadsstandarden före politiska strävanden som uppnående av civila rättigheter. Den förvärrade ekonomiska situationen i Ryssland kan därför mycket väl vara anledningen till att civilbefolkningen inte var så aktiv i den politiska förändringen. Den teorin stöds utav statistik ifrån Ryssland som gjorts år 2003. 45 % av de tillfrågade angav då att anledningen till att de inte deltog aktivt i det politiska livet var att de var upptagna med sina egna problem och därför inte hade möjlighet (Gorskova 2004:91). Gorskova menar att den relativt korta tid som transitionen innebar skedde en snabb förändring utav samhällskaraktären. Folket anpassade sig till den förändrade livssituationen som landets reformer innebar. Samtidigt så var reformerna också ett resultat utav de förändringar i samhällsvärderingarna som genomgicks. Den breda massans förändrade värderingar var anledning till reformernas framgång (Gorskova 2004:5-6). Rajs och Birjukov hävdar däremot att utvecklingen utav det ryska samhället hölls tillbaka utav den ryska mentaliteten hos invånarna inte utav det politiska och ekonomiska systemet. De menar att revolutionen framförallt skedde uppifrån (Gudkov 2004;450). Det har varit svårt att stabilisera den nya demokratiska politiken då liberala värderingar inte etablerats hos folket (Birjukov 1998:106). Befolkningens förhållningssätt till demokrati tycks vara komplicerat. Visserligen uppskattas demokratin och de demokratiska institutioner som nu utvecklats. Yttrandefrihet och fria val värdesätts (Gorskova 2004:71) men samtidigt är många negativa till de försämringar som skett i samhället. En anledning till att befolkningen varit mer pessimistisk till förändringarna i Sovjetunionen än i andra östeuropeiska länder kan bero på utvecklingen i landet efter 25 perestrojkan. Många är kritiska till att sedan reformerna infördes har levnadsstandarden sjunkit och den politiska stabiliteten ersatts med kaos (Gorskova 2004:17-19). Fram till 1991 hade demokraterna starkt stöd men sedan började det sjunka (Birjukov 1998:106). I en undersökning från 2001 om hur ryssarna ställde sig till reformerna vid den tid de infördes svarade nära hälften av de tillfrågade att de stödde dem (Gorskova 2004:13). Bland befolkningen i Ryssland var stödet för demokratiseringen svagast bland de fattiga i landet (Gorskova 2004:70). Eftersom de ekonomiska och de demokratiska reformerna infördes samtidigt kopplas de demokratiska och de liberala ekonomiska reformerna samman. De som är negativa till reformerna är kanske framförallt negativa till konsekvenser som övergången till en marknadsekonomi fick i Sovjetunionen. Idag håller en dock en liberal karaktär på att formas i Ryssland (Gudkov 2004:451). Antiamerikanismen var ett utav huvudteman i den sovjetiska propagandan. Under det kalla kriget sågs hela Västvärlden med de utvecklade länderna som fiender. Västvärlden var den motpol till vilken man förhöll sig mot och tävlade mot. När de politiska ledarna närmade sig väst och betraktade väst som ”normala” länder sågs det på med skepsis ifrån befolkningen (Gudkov 2004:496-500). Även det var en anledning till att man var skeptisk till reformerna. De neoslavofila rörelserna kunde vinna en del stöd p g a sin betoning av de ryska värdena men samtidigt var deras mål steg mot ett samhälle liknande det i väst, vilket avskräckte en del. 5.3.Media i Ryssland Fram till 1980-talet kontrollerades media i Sovjetunionen utav Kommunistpartiet. Journalisterna fick klara direktiv om vad som skulle skrivas (Kalinina 1998:60-61). De ickeofficiella rösterna fick komma till tals i samizdat-publicerade tidsskrifter. De nådde dock inte så många i befolkningen eftersom utgåvorna var små. I den vanliga media var det i princip ingen som utmanade regimen (Fish 1995:35). Förändringen under Gorbatjov i mitten av 1980talet innebar att viss kritik kunde framföras dock kunde inte kritik emot landets ledare fritt uttryckas (Kalinina 1998:60-61). I november 1989 infördes en lag emot censuren utav media och individer tilläts ge ut skrifter. Det underlättade spridningen utav alternativa politiska skrifter och de sociala rörelserna fick det lättare att göra sig hörda (Fish 1995:39-40). Men samtidigt motarbetades regimens opposition utav staten. Den statsstyrda median diskuterade knappt de demokratiska rörelserna. Statsmonopolet gjorde det möjligt för de styrande att försvara tryckning av skrifterna (Fish 1995:46). Även de demokratiska ledarna försökte kontrollera media när de kom till makten, något som inte är unikt för Ryssland (Kalinina 1998:69-70). Under 1991 under Jeltsins tid återinfördes restriktioner gällande media som återgick till vad den varit före glasnost. Några utav de oberoende rörelsernas utgivningar stängdes också (Fish 1995:47). Media blev samtidigt ett maktredskap som användes utav intressenter som köpte bl a tidningar när de ombildades till aktiebolag. Särintressen kom allt mer att styra medierna i Ryssland och befolkningen fick vänja sig vid att det inte längre var kommunisterna som styrde vad som diskuterades i medierna utan att det nu var flera aktörer som ryckte i trådarna (Kalinina 1998:71-74). De sociala rörelserna diskuterades under mitten av 1980-talet ofta i den offentliga debatten. Man frågade sig om de oberoende rörelserna var tecken på otillräcklighet och svaghet i de statliga organisationerna eller om de var en naturlig och önskvärd konsekvens utav 26 liberaliseringarna. Huruvida de var permanenta eller temporära diskuterades också (Fish 1995:34). Det bidrog till att sprida de sociala rörelsernas värderingar. 27 6.Slutsatser Den kommunistiska ideologin var intolerant mot andra ideologier. Därför hade en del kommunistiska värderingar rotats djupt hos befolkningen. För att delegitimera diskurshegemonin var man tvungen att framföra alternativa ideologier och etablera dem. Sociala rörelser medverkade till att det gjordes. Jag anser att de sociala rörelserna bidrog till att förändra samhällsvärderingarna i Sovjetunionen. Fastän de inte var många till antalet eller storleksmässigt tycks deras ideologier ha spridits och anammats utav delar av befolkningen och senare av en del politiker. De sociala rörelserna som kämpade för respekterande utav de mänskliga rättigheterna bidrog till ett mer tillåtande politiskt klimat som gjorde det möjligt för efterkommande rörelser att föra fram sina idéer. Det är dock svårt att bevisa sambandet mellan de sociala rörelsernas mål och de värderingar som låg till grund för transitionen till demokrati. Att sociala rörelsers frames medverkat till att frågorna hamnat på den offentliga och den politiska agendan kan mycket väl ha påverkat regimen till att införa glasnost och perestrojka. Värderingsförändringarna skedde under år av påtryckningar ifrån sociala rörelser. Min slutsats efter att ha studerat sociala rörelser är att de kan påverka regimer även då det gäller stora policyförändringar. Jag menar att rörelserna kan bidra till att värderingar som stöder deras mål hos opinion och politiker genom framing i teorin och jag anser även att det skedde i Sovjetunionen. Men samtidigt krävs en politisk situation som gör förändringen möjlig. Många andra faktorer påverkar policyförändringar. I fallstudien hade antagligen de politiska händelserna i omvärlden stor påverkan. När de andra Öststatländerna omvandlades till demokratier var det svårare för Sovjetunionen att inte följa befolkningens krav på demokrati. När fri media tilläts nådde sociala rörelser trots motarbete fler eftersom de nu i högre grad kunde påverka den offentliga agendan. Under mitten av 1990-talet var det även andra intressegrupper, som näringsliv, som förde fram liberala idéer. Dessa påverkade också agendorna och samhällsvärderingar, därför är det svårt att säga hur mycket de sociala rörelserna påverkade. Det verkar dock som om det är just de sociala rörelserna som först förde fram idéerna och sedan efter flera år kom att anammas av politiker och andra intressenter. Både de liberaliseringar som infördes och den internationella kontexten underlättade de sociala rörelsernas framing. Men samtidigt så gav de sociala rörelsernas framing oppositionen bättre politiska möjligheter. I synnerhet de värderingar som de mänskliga rättighetsrörelsernas framförde bidrog till när de väl etablerats av makthavarna till ett mer tillåtande samhälle. Demokratiska värden underlättar etablerandet av demokrati samtidigt som demokratiska institutioner bidrar till att stärka de demokratiska värdena. I Sovjetunionen dröjde det innan de demokratiska institutionerna fick någon verklig makt. Makten låg även efter reformernas införande kvar hos de icke-valda representanterna. Därför fördröjdes utvecklingen av demokratiska värden. Missnöjet med hur transitionen gick till tycks ha gjort befolkningen mer kritisk till reformerna och därför var det svårare att etablera värderingar som stödde de liberala reformerna. Framförallt de ekonomiska reformerna mötte på motstånd bl a på grund av de konsekvenser de fick. En stor del av befolkningens levnadsstandard 28 försämrades också medan andra lyckades tjäna stora pengar då de statliga bolagen såldes ut till småsummor. Den förvärrade ekonomiska situationen gjorde även att befolkningens politiska aktivitet minskade då man övergick till att koncentrera sig på överlevnad. 29 7.Referenser 7.1. Boklitteratur Acton, E, 1996. Russia, the Tsarist and Soviet Legacy. Harlow: Longman. Bar-Tal, D, 2000. Shared beliefs in a Society. Social Psychological Analysis. Thousand Oaks: SAGE Publications. Birjukov, N: Har den ryska demokratin någon framtid? i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag. Boussard, 2003. Crafting Democracy: Lund:Statsvetenskapliga Institutionen. civil society in post-transition Honduras. Della Porta: Social Movements and the State: Thoughts on the policing of protest i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. Diani, M – McAdam, D, 2003. Social Movements and Networks. Relational approaches to Collective Action. Oxford: Oxford University Press. Dearing, J, W – Rogers, E, M, 1996. Communication concepts 6. Agenda-setting. Thousands Oaks: SAGE Publications, Inc. Fish, M, S, 1995. Democracy from Scratch. Opposition and Regime in the New Russian Revolution. New Jersey: Princetown University Press. Gorskova, M, K (red), 2004. Izmenjajuscajasja Rossija v zerkale sociologii. Moskava: Letnij sad. Gudkov, L, 2004. Negativnja identicnost, stati 1997-2002. Moskva: Novoe literaturnoje obozrenije. Hedin, A, 2001. The politics of social networks: interpersonal trust and institutional change in postcommunist East Germany. Lund: Statsvetenskapliga Institutionen. Inglehart, R: Introduction i Inglehart, R (red), 2003. Human Values and Social Change, Findings from the Values Surveys. Brill: Koninklijke. 30 Inglehart, R – Norris, P – Welzel, C: Gender Equality and Democracy i Inglehart, R (red), 2003. Human Values and Social Change, Findings from the Values Surveys. Brill: Koninklijke. Kalinina, J: Ryska medier kvar i maktens händer i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag. Karlsson, K-G,: Riket utan gränser i Furuhagen, B, 1995. Ryssland ett annat Europa. Historia och samhälle under 1000år. Stockholm: SNS Förlag. Klandermans, B – Goslinga, S: Media discourse, movement publicity, and the generation of collective action frames: Theoretical and empirical exercises in meaning construction i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. Konstantinov, A: Organiserad brottslighet och korruption i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag. Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective Action. Toronto: SAGE Publications. McAdam, D: Conceptual origins, current problems, future directions i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N: Introduction: Opportunities, mobilizing structures, and framing processes – toward a synthetic, comparative perspective on social movements i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. McAdam, D – Tarrow, S – Tilly, C, 2001. Dynamics of Contention. Cambridge: Cambridge University Press. McCarthy, J, D – Smith, J – Zald, M, N: Accessing public, media, electoral, and governmental agendas i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. Melucci, A, 1992. Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov I dagens samhälle. Göteborg: Daidalos. Melucci, 2003 Miller, W, L – White, S – Heywood, P, 1998. Values and Political Change in Postcommunist Europe.New York: PALGRAVE. Melucci, A, 1996. Challenging codes. Collective action in information age. Cambridge: Cambridge University Press. 31 Nevitte, N – Kanji, M: Authority Orientations and Political Support: A Cross-national Analysis of Satisfaction with Governments and Democracy i Inglehart, R (red), 2003. Human Values and Social Change, Findings from the Values Surveys. Brill: Koninklijke. Olson, M, 1977. The Logic of Collective Action. Public Goods and the Theory of Groups. Harvard: Harvard University Press. Oberchall; A: Opportunities and framing in the Eastern European revolts of 1989 i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. Osa, M, 2003. Solidarity and contention: Networks of Political Culture. Minneapolis: University Press. Pakulski i Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective Action. Toronto: SAGE Publications. Petro, N, N, 1995. Russian Democracy. An Interpretation of Political Culture. Harvard University Press. Pickvance i Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective Action. Toronto: SAGE Publications. Razgon, L: Rätt och makt i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag. Richmond, Y, 1996. From Nyet to Da. Understanding the Russians. Yarmouth: Intercultural Press, Inc. Saxonberg, S: Legitimacy under Communist Regimes i Lopez, J – Thompson, M – Saxonberg, S, 2001. Toward an Explanation of Transitions and Non-transitions from communism. Falun: Högskolan Dalarna. Saxonberg, S: Opposition Actors and Strategies i Lopez, J – Thompson, M – Saxonberg, S, 2001. Toward an Explanation of Transitions and Non-transitions from communism. Falun: Högskolan Dalarna. Sergejev, V, M: Ryska reformer utan återvändo? i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag. Tarrow, S, 2003. Power in Movement. Social Movements and Contentious Politics. Cambridge: Cambridge University Press. Tarrow, S, 1996 Touraine, A, 1981. The Voice & the Eye. An analysis of social movements. Cambridge: Cambridge University Press. 32 Thörn, H, 1997. Modernitet, Sociologi och Sociala Rörelser. Göteborg: Sociologiska Institutionen, Göteborgs Universitet. Zald, M, N: Culture, ideology, and strategic framing i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. Zdravomyslova, E: Opportunities and framing in the transition to democracy: The case of Russia i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press. 7.2.Artiklar Benford, R, B – Snow, D, A: Framing Processes and Social Movements: An Overview and Assessment i Annual Revies, 2000, 26, s.611-639. Pickvance, C, G: Democratisation and the decline of social movements: the effects of regime change on collective action in Eastern Europe, Southern Europe and Latin America i Sociology, 1999, vol 33, no 2. Pickvance, K: Democracy and grassroots opposition in Eastern Europe: Hungary and Russia compared i The Sociological Review, 1998. 33