1
Predikan
Fortsättningen av predikan från församlingsmötet
05-04-17
Tema:
Det handlar inte om handen
Texterna: 1 Kor 12:12-21
Rom 12: 3ff
Förra söndagen så lovade jag att efter den korta predikan jag höll inför församlingsmötet,
så skulle jag återkomma och behandla ämnet mer denna söndag.
Nu är vi här. Och för er som inte var med sist så ska jag återberätta historien som jag
inledde med förra söndagen:
Jag läste för ett tag sen om en kollega i en församling ”over there”.
En dag när han var i mataffären så kom det en kvinna mot honom som han knappt kunde
se bakom den stora högen med varor som hon staplat upp i kundvagnen.
Han blev lite rädd för hon körde raskt mot honom och det verkade som om hon skulle köra
rätt på honom.
Hon bromsade tvärt när hon bara var knappt en meter från pastorn. Hon kikade över sin
last, viftade med fingret och sa: ”Jag har lämnat din kyrka. Jag har lämnat din kyrka.”
Så han sa: ”Ja, om det är min kyrka, så tycker jag att du gjorde ett klokt val, om det är min
kyrka så tror jag att jag ska lämna den också!”
Hon sa: ”Vill du inte veta varför jag lämnade den?”
Och han sa: ”Nej, egentligen inte. Men jag antar att jag får reda på det ändå.”
Han hade rätt!
Hon fortsatte med: ”Du tillfredställde inte mina behov.”
Och han svarade: ”Jag kan inte minnas att jag sett dig förut, och jag är tämligen säker på
att vi inte har pratats vid. Talade du specifikt om för någon, någon gång, vilka behov du
hade?”
Hon kunde inte dra sig till minnes om att hon hade gjort det.
Så pastorn frågade vidare:
”Kan du tala om en sak för mig?
Om det sitter 5 000 personer i vår kyrka, och alla har din attityd – hur ska då någons
behov någonsin kunna bli tillfredställda?
Om du tar dig friheten att ha den attityden så måste du tillåta alla de andra att ha samma
attityd som dig. Och om alla har den attityden, vem i all världen kommer då att kunna
tillfredställa någon annans behov?”
Hon stålsatte sig: ”Du får tala om för mig vem som ska göra det.”
Lättad, säger pastorn: ”Jag trodde aldrig att du skulle fråga mig det!”
Det här kommer att fungera: När folk slutar att sitta i kyrkbänkarna och säga ”De möter
inte mina behov” och istället frågar sig vems behov de själva kan möta – då kommer
behoven att bli tillfredställda.
2
När tjänandets ande flödar i en församling, betjänar vi varandra och HERREN!
Den pastorn känner jag med. För när jag vet hur omöjligt det är att tillfredsställa alla behov
i en församling med knappt tvåhundra, så kan jag förmodligen inte föreställa mig hur det är
för honom!
Denna berättelse fick mig att tänka på ett bibelställe: Rom 12:3-16.
Ni har den på pappret som ni fick!
Jag har valt att läsa texten som den står i ”en Handbok för Livet”:
Som Guds budbärare vill jag förmana er: Var ärlig i er bedömning av er själva, mät ert
värde med måttet av den tro som Gud har gett er.
På samma sätt som en kropp är beroende av att alla dess delar fungerar, så är också vår
gemenskap beroende av att var och en av oss fungerar.
Vi är alla delar av Kristi kropp, var och en av oss med olika uppgifter att sköta, och alla
behövs för att göra den fullständig.
Vi tillhör därför varandra, och var och en behöver de andra.
Gud har i sin nåd gett oss olika gåvor. Om Gud därför har gett dig gåvan att profetera,
profetera då så ofta du kan det och så ofta din tro är stark nog att ta emot budskap från
Gud. Om din gåva är att tjäna andra, tjäna dem väl. Om du undervisar, gör det som en god
lärare. Om du är den som förmanar, se till att du ger uppmuntran och tröst. Om Gud har
gett dig pengar, var generös och hjälp andra. Om Gud har gett dig ledarförmåga, ta då det
ansvaret på allvar. Den som tröstar andra ska göra det med glädje.
Låtsas inte bara att ni älskar andra, utan älska dem verkligen. Hata det som är orätt. Stå
på det godas sida. Älska varandra som syskon. Låt det inte finnas någon gräns för den
uppskattning och respekt ni visar varandra. Var aldrig lata i ert arbete, utan tjäna Herren
med glädje.
Gläd er åt allt som Gud har i beredskap åt er. Ha tålamod i svårigheter och be alltid. När
Guds barn behöver något så ska ni hjälpa dem. Och gör det till en vana att bjuda hen
gäster på mat, och ge dem också logi för natten om de behöver det.
Om någon behandlar er orättvist för att ni är kristna så döm honom inte, utan be att Gud
ska välsigna honom. När andra är lyckliga, så gläd er då tillsammans med dem. Om de är
ledsna så dela deras sorg. Samarbeta med glädje! Försök inte vara främst. Försök inte
ställa in er hos betydelsefulla människor, utan uppskatta vanliga människors sällskap.
Och tro inte att ni vet allt!
Det här säger oss att vi alla har ett jobb att göra. Många har synen att pastorn eller andra
ledare ska göra jobbet, men ledarens jobb är att leda.
I Ef 4:11-12 läser vi: Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till
evangelister, och andra till herdar och lärare. De skulle rusta de heliga till att utföra sin
tjänst att bygga upp Kristi kropp.
Apostlar, profeter, evangelister och pastorer & lärare är inte de som ska göra allt arbete.
Deras jobb är att rusta kyrkan!
Vidare i verserna 15-17 står det: Vi ska istället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt
växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin
tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det
stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.
Ytterligare ett stycke ur Skriften. Ni har det på pappret: 1 Kor 12:12-21:
3
Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är
många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för
att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en
och samma Ande utgjuten över oss.
Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: ”Eftersom jag inte
är hand, hör jag inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen.
Och om örat sade: ”Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen”, så hör det ändå till
kroppen.
Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur
skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av
dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen?
Men nu är lemmarna många och kroppen en.
Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag
behöver er inte.”
Nej. Tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga.
En dag slog det delarna av kroppen att de gjorde allt arbete och magen fick all mat. Så de
kallade till sammanträde och efter en lång diskussion bestämde de sig för att strejka tills
magen gick med på att göra sin del av arbetet. Så under ett par tre dagar vägrade
händerna att ta upp maten, munnen vägrade att ta emot den och tänderna hade inget att
göra. Men snart märkte de olika delarna att de inte var i så bra skick. Händerna darrade,
och munnen var torr och sprucken och benen orkade inte bära de övriga delarna. De
upptäckte att även magen, på sitt tysta sätt, gjorde ett nödvändigt arbete och att alla måste
arbeta tillsammans för att inte hela kroppen skulle haverera.
Kroppen finns inte till för att möta handens behov. Handen finns för att möta kroppens
behov, och när den gör det blir handens behov också tillfredställt.
Kyrkan, Kristi kropp, är inte till för att möta våra behov. Vi är till för att göra kroppens
arbete, och när vi gör det så blir även våra egna behov tillfredställda.
Precis som jag sa förra veckan så har vi ett problem som vi dras med.
Vi har för många fötter som säger att de inte är en hand och öron som säger att de inte är
ögon. Som på olika sätt menar att de inte tillhör kroppen. Och likväl hör de till kroppen.
Än en gång säger jag: ”Jag vet att jantelagen är ursvensk – men den är inte biblisk!”
Varje coach för ett vinnande idrottslag vet att det finns tre nödvändiga ingredienser som
förutsättning för framgång. Han behöver spelare som kan sin idrott och som har mycket
disciplin. Men han vet också att om inte laget spelar som lag vinner de ändå inte.
Alla spelare behöver tänka att de måste göra sitt bästa och tänka på att lyfta de andra så
att även de kan göra sitt bästa.
I en frisk kropp (församling), tar varje kristen ansvar för andra. Och när vi lever efter Jesu
bud ”att älska varandra” så bidrar vi till ett vinnande lag.
Jag vet att vi alla är ledsna över beskedet som kom i veckan om att en av våra mest värdefulla
medlemmar har avlidit - Någon Annan.
Någons död lämnar ett tomrum som blir svårt att fylla.
Någon Annan har varit hos oss i många år och under alla dessa år vet vi alla att Någon har gjort
långt mer än en normal människas del av arbetet.
När ledarskap kom på tal såg alla upp till denna underbara människa för inspiration och för att se
resultat: ”Någon Annan kan arbeta med den gruppen”.
4
Närhelst det fanns arbete att göra, en grupp som behövde ledare eller ett möte som någon behövde
åka på, fanns samma namn på allas läppar.
Alla visste att Någon Annan var bland de största givarna i kyrkan. Var det något tillfälle då det
behövdes få fram medel till någon eller något särskilt tog alla för givet att Någon Annan täckte upp
behovet.
Någon Annan var en underbar människa. Ibland verkade han nästan övermänsklig. Men en
människa kan bara göra så mycket, och ska sanningen fram förväntades det för mycket av Någon
Annan.
Nu är Någon Annan borta. Och vi funderar på hur vi ska göra?
Någon Annan lämnade ett underbart exempel att följa, men vem ska följa?
Vem kommer att göra allt som Någon Annan gjorde?
Kom ihåg – vi kan inte förlita oss på Någon Annan längre!
Du kan få allt som du vill ha i livet om du bara är villig att ge andra vad de behöver!
I Gal 6 läser vi från första versen: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en
överträdelse, då ska ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till
att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Ty den som
tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv.
Hur reagerar ett fotbollslag om det kommer in en spelare som tror sig vara bättre än alla
de andra och som inte tror sig behöva de övriga i laget?
Hur skulle den kyrka som jag är med i vara, om alla medlemmar var precis som jag?
Det är en viktig fråga att ställa sig själv. Särskilt om man har hamnat i det förödande läget
att man börjat se på andra i församling som så här:
”Jag är öga och du är hand – jag behöver dig inte.”
Eller: ”Jag är huvud och du är fot – jag behöver dig inte.”
Eller: ”Du uttrycker din tro annorlunda – jag behöver dig inte.”
Jag kan knappast tänka mig något mer förödande för en församling än människor som ser
på varandra på detta sätt. Någon som tror sig veta bättre eller tror sig vara bättre…
Och är det så att din främsta uppgift i församlingen har blivit att visa hur missnöjd du är
istället för att välsigna andra, säger Bibeln att du har tagit miste!
Hebr. 10:24-25 säger: Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och
goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana,
utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.
Och Gal 5:13 säger: Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den
onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.
Vi lever i en värld som formligen ropar efter en hel och frisk församling. En plats där man
finner frid och där man finner Gud.
Och Gud vare tack, så har Han gett oss förutsättningarna för att det ska kunna bli en
möjlighet.
Han har gjort jobbet. Allt är fullbordat genom Jesus Kristus.
5
Och i Kol 1:13-27 läser vi: Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin
älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den
osynliga Gudens avbild förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på
jorden, det synliga och det osynliga, tron furstar och herradömen, makter och väldigheter.
Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom
honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödda
från de döda, för att han i allt ska vara den främste. Ty Gud lät hela fullheten bi i honom
och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans
kors – frid genom honom både på jorden och i himlen. Också ni som en gång var
främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender,
också er har han nu försonat med sig när han i sin kropp led döden. Han vill låta er träda
fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, om ni verkligen står fasta och väl grundade i
tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har
predikats för allt skapat under himlen…
Det är ingen tvekan om att den dagen närmar sig. Förutsättningarna finns.
Vad gör du av dem?
