Lilla retorikskolan – Del 2: Retorikens historia II
Systematiken
Med tiden försökte retorikerna systematisera de olika typerna av vältalighet och de grundläggande sätten att använda
språket. Då kom sättet att tala och argumentera vid domstolarna att betraktas som den första av talekonstens tre
genrer, genus iudiciale för att använda den latinska termen.
Här skulle talekonsten användas för att anklaga någon för ett visst brott, eller försvara sig eller någon annan mot en
sådan anklagelse. Men mest kom man att intressera sig för försvararens roll. Det kan bero på att många lärare i retorik
åtog sig att skriva försvarstal eller att uppträda inför domstolarna i den åtalades ställe – början till vårt system med
särskilda försvarsadvokater.
Filosofernas kritiska inställning till retoriken hindrade dem inte från att själva utvecklas till framstående talare. Ett
exempel på en filosof som utvecklade retoriken var Aristoteles som visserligen kritiserade sofisterna för deras ytlighet
men som samtidigt började fundera över vad det är som gör att människor övertygas. Han ville göra retoriken till en
vetenskap.
Aristoteles gick så långt i sitt arbete att han skrev en lärobok i ämnet – den första bevarade retorikboken. Tror många.
Men Aristoteles skrev inte boken – det gjorde hans lärjungar. Aristoteles bok Rhetorik är nämligen insamlade och
systematiserade föreläsningsanteckningar. Troligen skrevs och sammanställdes Rhetorik omkring år 340 f.Kr.. I boken
Rhetorik ger Aristoteles retoriken en mer allmän innebörd med följande definition: ”Retorik är konsten att vad det än
gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga.”
Systematik byggd på vetenskapliga utgångspunkter
Aristoteles började också systematisera retoriken, men han gjorde det från en vetenskaplig utgångspunkt. Aristoteles
kom fram till att alla människor fattar beslut utifrån tre grunder:
- Logos
- Ethos
- Pathos.
Logos-argument är argument som bygger på att presentera nyttan med att välja ett visst handlingssätt eller förslag.
Nytta exempelvis uttryckt i form av förnuftighet, lönsamhet, snabbhet, enkelhet, effektivitet, produktivitet, ekonomi,
kvalitet, styrka, tillgänglighet, etcetera.
Ethos-argument är argument som utgår från karaktären i förslaget. Här kan det handla om saker som moral, regler,
lagar, sedvänjor, värdighet, miljö, rättvisa, solidaritet, tradition, förtroende, med flera.
Pathos-argument är argument som bygger på att föra fram det känslomässiga i en sak eller en fråga. Exempelvis kan
argumenten då handla om frihet, trygghet, lycka, kärlek, hat, hopp, beundran, rädsla, omtänksamhet, självförtroende,
med flera.
Logos – Ethos – Pathos fick ytterligare en dimension
Notera också att det vi kallar ethos, eller etik, inte bara omfattar de argument vi framför. Alla ledande retoriker
i historien har varit noga med att framhålla att det finns en extra dimension i begreppen som har med budskap,
avsändare och mottagare att göra.
Logos (rationes på latin) har med budskapet att göra. Budskapet måste innehålla någon form av rationalitet ur
mottagarperspektiv – vare sig det handlar om att tjäna pengar, vara rättvis eller kärleksfull. I 2010 års val, exempelvis,
driver s-ledaren Mona Sahlin tesen att rättvisan i samhället måste ökas – och hon litar då på att mottagarna/
lyssnarna ser det rationella i detta. Ökad rättvisa förväntas leda till ett bättre samhälle. Medan m-ledaren Fredrik
Reinfeldt driver tesen om vikten att ta ansvar – i första hand för statens finanser. Och – på samma sätt – litar han på
att hans väljare ska uppleva det rationellt att bygga samhällets utveckling på sunda statsfinanser och att det därför i
förlängningen är rationellt att rösta på den som kan ta detta ansvar.
Ethos (mores på latin) har med avsändaren att göra. Här använde grekerna ibland också ordet kharakther – vårt
ord karaktär. Kharakther betyder ”något inristat” – alltså överfört till avsändaren något lärt, medfött, inpräntat.
Talarens ethos avgör alltså hur vi ser på honom/henne som person. Vilken bild vi har av honom/henne – bild som
på latin heter imago, vilket gett oss ordet image. Vilken ställning har talaren? Vad har talaren uträttat tidigare? Vilka
kunskaper har talaren? Vilka prov har talaren bestått? Vilket engagemang visar talaren? Vilken trovärdighet utstrålar
talaren? Om talarens personlighet sviktar, så blir vår instinktiva reaktion att då kan hans eller hennes argument
omöjligen vara trovärdiga. Åtminstone var detta Aristoteles uppfattning.
Pathos (affectus på latin) har, självklart, med mottagaren att göra. För, oavsett om talaren använder logos-, ethos- eller
pathos-argumentation så är syftet självklart att skapa känslor hos mottagaren. Mottagaren ska bli glad över en ökad
lönsamhet, känna lättnad för att någon är ansvarstagande eller bli engagerad av kärleken hos en moder Theresa.
Alltså: ALL ARGUMENTATION SYFTAR TILL ATT I SLUTÄNDAN SKAPA KÄNSLOR! Men medlen för att uppnå
detta, kan vara logos-, ethos- eller pathos-argument i en lämplig blandning.
Aristoteles indelning av retorikens delar
Aristoteles systematiserade också genom att dela in retoriken, det vill säga framtagningen och framförandet av tal
(och text), i fem olika delar:
- Argumentation; konsten att finna de rätta argumenten (det kom att kallas inventio på latin)
- Disposition; konsten att göra den rätta dispositionen (på latin dispositio)
- Språklig utformning – att hitta det rätta språket – var den tredje delen (elocutio på latin som närmast betyder
utsmyckning)
- Manus- och minnesteknik; konsten att komma ihåg vad man skulle säga – var den fjärde delen (på latin
memoria)
- Actio; att agera – med kropp och röst – var den femte delen (latinet har benämningarna actio eller
pronuntiatio för allt som har med agerandet att göra)
Dessa fem delar föregicks dock av en mycket viktig del; förberedelserna. På latin kallas denna del för intellectio. Här
handlar det om att noga tänka igenom vad man vill ha sagt, till vem man ska tala, om var man ska tala, om vilken
ställning man själv har bland åhörarna, etc.
Och – en annan viktig del kommer in efter framförandet av ett tal – att analysera det man gjort och lära utifrån detta.
På grekiska heter det analysis.
Med intellectio och analysis har den klassiska retorikens fem delar i modern retorik blivit sju. Man kan se dessa sju
delar som ett hjul där ekrarna utgår från ett nav med namnet ”retorik”. Och ju mer erfaren du blir som retoriker –
desto bättre fart blir det på det retoriska hjulet.
I del 3 av Lilla retorikskolan finner du en genomgång av retorikens grundstenar.
