Lärares bemötande av potentiellt traumatiserade barn ­ teoretisk grund till en handbok Nina Elfström Karolinska institutet/Ericastiftelsen Uppdragsutbildning: Barn, unga och trauma, 7,5 hp VT 2016 Seminarieledare: Anna Norlén. Sammanfattning Sollentuna kommun tar emot asylsökande barn och ungdomar i grundskolan.Det finns omfattande forskning kring hur trauma påverkar barn samt hur man på bästa sätt kan ta hand om potentiellt traumatiserade barn. Tanken är att kunskap om traumamedveten omsorg ska implementeras i verksamheten i form av föreläsningar samt en praktisk handbok. Denna studie är det teoretiska förarbetet till den praktiska handboken. Arbetets syfte är att besvara: Hur ser en del av kunskapsläget ut idag kring barn och trauma? Hur ska lärare på bästa sätt bemöta dessa barn i grundskolan? Med ökad kunskap bland lärare kan de potentiellt traumatiserade barnens skolmiljö optimeras och risken för förvärrad psykisk ohälsa minska. Inledning Vi lever idag i en värld där många personer är på flykt från sina ursprungsländer. Ungefär en miljon svenskar är invandrare eller barn till invandrare (Michel, 2010). Under 2015 sökte 162 877 personer asyl i Sverige. Av dessa var 20549 stycken under 18 år. Sollentuna kommun är idag en av de kommuner som tar emot asylsökande barn då flyktingströmmen det senaste året ökat till Sverige. Under 2015 kom 76 barn till Solllentuna (Migrationsverket) Dessa barn placerades i årskurs 0 till 2 direkt ut i klasser men går i förberedelseklasser från årskurs 3. Efter tiden i förberedelseklass slussas barnen ut i de ordinarie klasserna. Syfte och frågeställning Sollentuna kommun har avtal med Migrationsverket att bereda 239 asylplatser för ensamkommande barn och ungdomar under 2016 ( Sollentuna kommun). Då behov har ökat hos lärare att förstå mer kring trauma och bemötande har detta arbete initierats.Lärare har i förarbetet till denna litteraturstudie uttryckt behov av att förstå mer kring traumans mekanismer och hur man kan hjälpa potentiellt traumatiserade barn i skolan. Detta för att optimera möjligheten till god inlärning och god psykisk hälsa. Syftet med denna rapport är att samla kunskap kring hur man på bästa sätt som skolpersonal kan ta hand om och bemöta potentiellt traumatiserade barn i grundskolan i Sollentuna kommun. Kunskapen ska därefter utformas i en mer populärvetenskapligt betonad handbok med teori om trauma och praktiska tips. Handboken ska delas ut till varje lärare i Sollentuna kommun som möter nyanlända barn i skolan. Tanken är även att en föreläsning ska genomföras för lärare av legitimerad psykolog ( se bilaga 1). Frågeställningar: ­ Hur ser en del av kunskapsläget ut idag kring barn och trauma? ­ Hur ska lärare på bästa sätt bemöta potentiellt traumatiserade barn i grundskolan? Centrala begrepp Förberedelseklass kallas en särskild undervisningsgruppför barn som är nyanlända i Sverige . Eleverna går vanligtvis 1­2 år innan de slussas ut i vanliga grundskoleklasser ( Malmqvist, 2011). Traumatisk stress. Den traumatiska stressen är en effekt av psykiskt trauma eller ett verkligt hot om livet mot barnet eller dess anknytningsperson. Traumat kan ge hälsoeffekter om det varit tillräckligt extremt eller om den drabbade varit tillräckligt länge exponerad för stressen. En diagnos av flera möjliga som beskriver konsekvenser kopplade till traumatisk stress är posttraumatisk stresssymtom, PTSD. Potentiellt traumatiserande händelse: är en mer adekvat benämning istället för psykiskt trauma då en och samma händelse kan ha olika innebörd och betydelse för olika exponerade barn ( Michel, 2010). Komplex traumatisering är ett begrepp där barnet utsätts för upprepade potentiellt traumatiserade händelser i barndomen utan att någon annan finns där som skydd. Traumatiseringen leder därefter till svårigheter som bland annat kan visa sig i relation till andra människor samt problem att reglera känslor, uppmärksamhet och impulser (Ford, 2013). M e t o d Rapportskrivaren har gjort en litteraturstudie med bas i de artiklar och böcker som ingått i kursen för barn och trauma, Karolinska institutet. Resultat och diskussion Traumabegreppet Trauma är en extremt påfrestande händelse som barnet inte kan fly ifrån eller bekämpa och som kan orsaka skada. Den kan innehålla hot och/eller våld riktat direkt mot barnet eller en person barnet är beroende av för sitt skydd, och/eller att barnet känner stark skräck ( Norlén, 2016). Det finns olika typer av trauma där ett enstaka trauma som exempelvis en enstaka olyckshändelse inte behöver leda till framtida kvarstående men. De flesta barn klarar enstaka potentiellt traumatiserade situationer utan för den skulle ha kvarstående symptom på trauma. Händelserna kan visserligen vara skrämmande och ge upphov till reaktioner på grund av påfrestningen på barnet. Däremot kan upprepade trauman som barnets utsätts för skapa mer kvarstående symptom. Barn och ungdomar kan löpa en större risk att utveckla psykiatrisk problematik efter en traumatisk upplevelse. Speciellt om barnet inte har kunnat skyddas av sin omsorgsperson som exempelvis en förälder. Andra faktorer som påverkar hur barn klarar en traumatisk händelse är uppväxtmiljö, arv, fosterpåverkan när de låg i magen, sårbarhet/motståndskraft och aktuell livssituation ( Michel, 2010). Man talar också om olika typer av trauma beroende på graden av interpersonell inblandning. Förutom trauman som exempelvis olyckor, så finns det även trauman som orsakas av andra människor. Det kan då exempelvis vara krigshandlingar eller terrorhandlingar. Den sista kategorin utgörs också av trauman som sker i anknytningsrelationen mellan ett barn och hennes omsorgsperson. Det kan vara fysisk, psykisk misshandel, sexuella övergrepp men också låntggående känslomässig övergivande av en närstående till barnet . Risken för traumatisering hos barnet ökar om det är utdraget i tid och om det orsakas av en annan människa (Wennergren, 2010). Den komplexa traumatiseringen hos ett barn innebär oftare inte symptom som är associerade med PTSD som återkommande minnesbilder, undvikande och förhöjd arouselnivå utan snarare svårigheter med självreglering och relationer till andra. Dessa svårigheter kan yttra sig som problem med att reglera känslor, somatisering, svårigheter med uppmärksamhet och impulskontroll, dissociation, kontakt med andra samt synen på sig själv (Ford, 2013). Denna rapport kommer i huvudsak att inrikta sig på forskning som gjorts efter enstaka, avgränsade traumatiska händelser även om svårigheter vid komplex traumatisering är en viktig kunskap för att förstå barn som utsatts för potentiellt traumatiserade händelser då man inte alltid vet barnets bakgrundshistoria och livserfarenhet. Forskning visar på en rad traumarelaterade tillstånd som kan ge olika symptom hos barnet (Ford, 2013). Om barnets utsatts för en enstaka, avgränsat potentiellt traumatiserad händelse blir påfrestningarna på barnet en annan än vid upprepade påfrestningar. När traumasymptom kvarstår efter flera veckor efter en avgränsad potentiellt traumatiserande händelse och påverkar barnets vardag, kan man börja tala om att det kan ha drabbats av posttraumatisk stresssyndrom, PTSD. Symptom på PTSD kan se olika ut hos barnet beroende på ålder. ( Se bilaga 2) För ett litet barn kan det vara ökad separationsångest och klängighet eller tillbakagång i utvecklingen. För ett äldre barn kan tecken på trauma vara ökad irritation, ångest eller regleringssvårigheter (Michel, 2010). Barnet undviker på olika sätt det som påminner om traumat samt visar tecken på hyperaktivering, hypoaktivering, problem med uppmärksamhet och koncentration samt en ökad lättskrämdhet och hypervigilans (Bath, 2008). Vid skräckfyllda händelser sätter människans kroppsliga stresssystem igång. Det är ett responssystem som är starkt biologiskt förankrat och innehåller beteenden som till exempel kamp och flykt. Barnet hamnar i en akut stressreaktion. Det vill då antingen slåss, fly eller reagerar kroppsligt som att frysa till is. Alla funktionerna är starkt kopplat till vår förmåga att överleva vid svåra situationer. Den biologiska förklaringsmodellen till den akuta stressreaktion bygger på teorin kring HPA­axeln. Det är ett hormon och beteendesystem som är kroppens svar på stress (Norlén, 2016). Barn har oavsett om de varit med om ett trauma eller inte, generellt ett känsligare alarmsystem och mindre förmåga att reglera sina känslor och lugna sig än vuxna. När vi människor uppfattar ett hot aktiveras amygdala i vår innersta delar av hjärnan. Amygdala bidrar till att utvärdera den känslomässiga betydelsen av det som händer runt omkring oss. Vidare kopplar amygdala ihop minnesbilder med känslor som är associerade med dessa minnen. Amygdala beskrivs vara involverat vid reaktioner som sker vid PTSD. Barn som redan har traumatiska upplevelser med sig har en hyperkänslighet och en amygdala som reagerar snabbt när de utsätts för en situation som påminner om traumat. Vid stimulering av amygdala har man sett en begränsning av aktiviteter i hippocampus, vilket är en av de delar i hjärnan som styr minneslagringen (Michel, 2010). Hippocampus hjälper också till att reglera våra kognitiva funktioner, detta område styr bland annat vår förmåga att skapa en tidsmässig ordning mellan olika skeenden och att koppla kontexter till minnen (Dyregrov, 2012). Det betyder att starka känslor kan förhindra en adekvat bearbetning och inlagring av minnen. I ett långvarigt stresstillstånd som PTSD och situationer som påminner om traumat triggas en stressreaktion (Michel, 2010). Faser av återupplevande av traumat i form av emempelvis påträngande minnesbilder, varvas med faser av undvikande av allt som påminner om traumat. Traumat blir då obearbetat och kan leda till långvarigt lidande som påverkar barnets vardag och även hur det relaterar till andra såsom lärare och föräldrar. Mönstret hos barnet blir då en svårighet att reglera sina känslor där det växlar mellan att återuppleva traumat i form av traumatiska minnen och att överreglera sin affekt i form av känslomässig avtrubbning (Wennerberg, 2010). Men är alla symptom som ett barn kan uppvisa som exempelvis ångest och separationsångest då verkligen tecken på trauma? Nej, de listade symptomen (bilaga 2) kan vara tecken på traumatisering men behöver inte vara det. De flesta barn som är med om något traumatisk upplever en akut stress , vilket är en normal reaktion på det onormala de har varit med om. Det är viktigt att förstå att en akut stressreaktion inte är detsamma som en traumatisering även om det kan bli det på längre sikt om symptom kvarstår. Man kan då prata om en potentiellt traumatiserande situation som barn kan reagera olika på beroende på vad de har med sig för erfarenheter och den egna graden av sårbarhet. Det finns faktorer som kan förstärka ett trauma som exempelvis att traumat varat en längre period, upprepade trauman, förlust av en nära anhörig, graden av hjälplöshet och påtaglig känsla av kontrollförlust, att normala sociala stödfunktioner slutar fungera, ytterligare parallella stressfaktorer som exempelvis en flykt (Michel, 2010). Om PTSD utvecklas eller inte beror på en rad olika faktorer som: ålder, tidigare trauman, typ av trauma, närhet till traumat, barnets motståndskraft samt omgivningens förmåga att stötta barnet så att trygghet och säkerhet kan återupprättas (Michel, 2010). Potentiellt traumatiserade barn i skolan Bath (2008) hänvisar till att trauma kan påverka en rad olika utvecklingsområden hos barnet som anknytningssystem, biologi, känsloreglering, uppkomst av dissociation, förmåga att kontrollera sina beteenden, kognition och självuppfattning. Bath (2008) liksom Dyregrov (2012) påtalar vikten av att personer runtomkring barnen behöver ha kunskap kring hur trauma påverkar barnen samt hur trauma kan vara orsak till en rad olika beteenden och grad av känslor. Dyregrov (2012) beskriver hur trauma påverkar inlärningsförmågan genom att uppmärksamhet och minne påverkas negativt. Att ha varit utsatt för en potentiellt traumatiserande händelse ger i sig själv inte upphov till svårigheter men däremot leder traumasymptomen till problem och störningar vilket kan ses i inlärningsmiljöer som skolan. Framförallt kan det bli synligt i ämnen som kräver god koncentration som exempelvis matematik. I forskning kring trauma och fokuserings­ och minnesfunktion beskrivs en modell kallad Toleransfönstret. Det är en modell som beskriver hur potentiellt traumatiserade barn kan falla ur sin optimala aktivitetszon. Det innebär att de antingen kan utveckla reaktioner där de vill fly eller slåss eller ha ett utagerande beteende styrt av impulsivitet och en känsla av kaos. Motsatsen är att de faller ur i en hypoaktivering där de stelnar till, upplever tomhet och avstängdhet. Dessa barn kan även dissociera eller utveckla en depression (Nordanger, 2014). Tanken är att det är av vikt att man hjälper dessa barn att stanna kvar i zonen där de utvecklas optimalt. Speciellt i en lärmiljö som skolan är. Om barnet med hjälp av de vuxna kan stanna kvar i sitt toleransfönster , utvecklas det bäst. Inuti toleransfönstret har stressresponsen reglerats till en måttlig nivå. Barnet blir mottagligt för att lära sig och utvecklas och känner sig lugn (Thom Olin, 2014). Förmågan att stanna kvar i sitt toleransfönster kan alltså utvecklas hos barnet med hjälp av ett gott bemötande av en vuxen som exempelvis en lärare i skolan. Genom barnets positiva erfarenheter av regleringsstöd från lärare kan deras förmåga utvecklas och förbättras genom skolåren. Om ett barn hamnar utanför sitt toleransfönster kan det vara hjälpsamt att fundera kring: Vad var det som gjorde att barnet hamnade där? Vad hjälper för att få barnet i balans igen? Dyregrov (2012) för även fram det faktum att potentiellt traumatiserade barn utvecklar en hypersensivitet för sin omgivning där de scannar av potentiella faror. Den typen av kontroll kräver aktivering av omfattande mentala resurser vilket gör att det blir mindre energi kvar för lärande. Något som lärare behöver ha i åtanke i undervisningen. Lärarens agerande gentemot dessa barn Vid omhändertagande av barn som varit med om en potentiellt traumatiserande händelse är det viktigt att psykoedukation ges till barnet och föräldrar om tillståndets natur och orsak. (Michel, 2010) Detta kan översättas till hur bemötandet ska vara av dessa barn i skolan. Det blir då av vikt att lärare får kunskap kring hur de ska bemöta barnen. Det är viktigt att läraren är varsam och följsam om barnet vill berätta om sina erfarenheter. Skolan ska vara en miljö där barnet blir lugnat och skyddat. Många barn är även känsliga för att eventuella påminnas om det som de förknippar med traumat. Det kan då vara av vikt att inte exponera dessa barn för saker som kan trigga deras traumarespons. Exempelvis kan det vara barn som inte vill bli konfronterade med olika bilder eller samtal om smärtsamma ämnen. Med det i åtanke kan det då bli aktuellt med anpassningar i undervisningen och en medvetenhet hos läraren att inte utsätta barnet för en potentiell traumatrigger. Med barn som har koncentrationssvårigheter, kan undervisningen behöva anpassas (Dyregrov, 2012). Det finns ett förhållningssätt kallad Traumamedveten omsorg som visat sig vara som mest effektiv för att ta hand om potentiellt traumatiserade och traumatiserade barn (Bath, 2008). Detta förhållningssätt kan även appliceras i lärares bemötande av elever i grundskolan. Grunden består av tre stommar där man som skolpersonal ska erbjuda en relation till barnet, skapa trygghet omkring barnet samt hjälper barnet att reglera sina känslor. Detta för att öka förståelsen för och förbättra bemötandet av traumatiserade barn, unga och deras behov. Skapa trygghet Att känna trygghet är ett basbehov hos människan som både Abraham Maslow och anknytningsteoretikern John Bowlby har fört fram. För att känna trygghet behöver barn kontinuitet, förutsägbarhet, pålitlighet, tillgänglighet, ärlighet och transparence från de vuxna runtomkring dem (Bath, 2008). Bath påtalar även vikten av att barn måste få vara delaktiga i beslut som rör dem när det är praktiskt genomförbart. Trygghet i skolan kan innebära att barnet vet vad som kommer att hända och att det finns en överblickbar struktur som är förutsägbar. Man har också sett att förutsägbarhet i klassrumssituationen är viktig för traumatiserade barn (NCTSN, 2016) Enligt ett koncept som används i amerikanska skolor utformade för traumatiserade barn, är fokus på att barnet ska känna sig tryggt både fysiskt, socialt, emotionellt men även kunskapsmässigt för att våga utmana sig själv och lära sig nya saker. I dessa skolor betonar man även vikten av att alla lärare delar samma kunskap och syn på barnen. Utifrån ett holistiskt synsätt inbegriper man olika delar av barnets vardag som deras relationer, förmåga till självreglering, inlärningsnivå och fysiska och psykiska mående. Man menar att det behövs ett holistiskt synsätt på barnet för att till fullo förstå deras svårigheter och behov. Man har också sett vikten av att hjälpa barnen bli delaktiga i sin klass och i relation till kamrater. Man har också sett vikten av att skolpersonalen är flexibel i relation till eleven (Trauma Sensitive Schools, 2016). Utifrån traumabehandling och principer vid bemötande vid traumatiska händelser vet vi att det är viktigt att använda sig av en rad stabiliserande tekniker. Dessa kan även tas i bruk i skolan. Erfarenheter från stöd och behandling av traumatiserade barn och ungdomar visar att sådant som kan vara lugnande för barnet är att skapa en gemensam rytm, vagga, gunga, klappa händerna, bli hållen eller få hålla i (Norlén, 2013) Mat och dryck kan användas då det aktiverar lugnande och belönande system i kroppen. Lärare behöver vara varsamma med ögonkontakt liksom att höja rösten eftersom det kan öka affektnivån hos barnet. Vissa barn tycker om fysisk kontakt, andra inte. Avslappning samt andningsövningar kan också vara hjälpsamt. Enligt Anna Norlén ( personlig kommunikation, 15 maj, 2016) kan principer som används vid psykologisk första hjälpen, även appliceras på skolmiljön. Det innebär då att läraren erbjuder kontakt och engagemang i eleven, trygghet och stabilitet. Enligt dessa principer kan läraren vara en viktig person som kan lyssna, ge stöd och finnas till hands med förståelse för barnet. Erbjuda en relation Utifrån det vi vet idag om anknytningsteori så blir det viktigt för vuxna att erbjuda sig som en trygg anknytningsperson för ett potentiellt traumatiserat barn för att ge möjlighet att skapa en relation. Vi vuxna aktiverar vårt omsorgssystem och barnets anknytningssystem aktiveras i sin tur. Som vi vet idag så kan barn ha parallella anknytningssystem aktiverade även om de alltid är hierarkiskt ordnade (Wennerberg, 2010). Tyvärr har en del av de barn som utsatts för potentiellt traumatiserande situationer tappat tilltron till de vuxna och har utarbetat strategier för att hålla vuxna ifrån sig vilket försvårar ett relationsskapande. Barnet kan ha utvecklat en misstro mot vuxna eller starka känslor av misstänksamhet och fientlighet. Den vuxnas uppgift är då att erbjuda en relation där positiva känslor kan utvecklas istället för de negativa som tidigare fanns (Bath, 2008). Hjälpa barnet reglera sina känslor Trauma kan påverka barnets förmåga att reglera sina känslor. Det kan ses som en svårighet att reglera känslornas styrka och varaktighet (Bath, 2008). Barn som utvecklat bestående men av trauma får ett stressresponssystem som är lättväckt. De blir mer uppmärksamma på potentiellt farliga situationer än att ägna sig åt saker som icke traumatiserande barn tycker är utvecklande och lärande. Enligt Bath (2008) har dessa barn en förhöjd stressnivå vilket innebär att de är i ett konstant alarmtillstånd, utan att det föreligger någon verklig fara. De här barnen scannar av sin omgivning för att kunna upptäcka eventuella hot. Forskning har även visat att just förmågan att reglera sina känslor är en av de viktigaste faktorerna för att en god utveckling ska ske hos barn (Bath, 2008). Vi vet idag att känslor människor emellan smittar. Vi har i vår hjärna spegelneuroner som reagerar på andra personerns känslor och är en del i hur vi förstår varandra i våra relationer. (Hejlskov, 2014) Då traumatiserade barn har ett lättväckt stressresponssystem och dessutom ofta är vaksamma på sin omgivning, leder det till att personer runtomkring dem behöver vara mer vaksamma på vilka känslor som de sänder ut. En teknik att använda sig av är den som psykologen Bo Hejlskov lär ut i Sverige. Tekniken som kallas Lågaffektivt bemötande fokuserar just på att den vuxna ska hålla sin affektiva nivå under kontroll och att den ska vara lågintensiv, just för att inte riskera att smitta barnet med starka affekter som barnet kanske inte klarar av att reglera. Genom att hjälpa barnet att behålla sin självkontroll oavsett orsak skapar man en bättre lärmiljö för barnet i skolan (Hejlskov, 2014 ). Vid utagerande barn som även har svårigheter att reglera sina affekter och impulser kan skolan även kombinera med att använda sig av den förhandlingsteknik som Ross Greene (2012) utarbetat. Metoden är verksam för att förhindra låsningar och utbrott hos barn och går i linje med metoden Låg­affektivt bemötande. Genom dessa två metoder kan skolpersonal hjälpa potentiellt traumatiserade barn att reglera sina affekter i skolmiljö. Barn kan bli hjälpta av en vuxen som aktivt lyssnar på dem samt sätter ord på deras känslor, en förmåga som kan vara outvecklad hos potentiellt traumatiserade barn. Genom att sätta ord på barnets oreglerade känsla har man sett att känslan minskar i intensitet hos barnet vilket kan vara hjälpsamt (Bath, 2008). För att hjälpa barnet att reglera känslor vid kontrollförlust i skolan, kan delar av behandlingsstrategier från Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, TF­KBT, användas. Strategierna är till för att hjälpa barnet att kunna reglera sina känslor samt vila i sin kropp. Användbara övningar för att förändra spänningsnivån i kroppen samt öka närvaron är: “Koka spagetti”, “Tysta hoppande köttbullen”, “Flugan på näsan”, andningsövningar som “Andas i fyrkant” och snabbavspänning. Det går också att använda sig av närvaroövningar som att “Kasta ljud” till varandra. Detta är övningar som är tänkta att öka barnets förmåga till självkontroll (Mannheimer, 2016). Även Bath ( 2008) för fram att mindfulnessbaserade övningar kan hjälpa potentitellt traumatiserade barn i deras vardag och hjälpa dem att återföra sin mentala balans. Skyddande faktorer Traumatiska händelser påverkar ett barns framtidstro. Många förlorar tron på att det finns en framtid för dem. Detta kan såklart leda till en förlust av motivation (Dyregrov, 2012) Salutogena faktorer i ett barns liv och som kan vara hälsofrämjande är att barnet har en känsla av sammanhang, KASAM. Begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet är hälsofrämjande delar i KASAM som kan verka skyddande för barnet. Man har också sett att barnets self­efficacy är viktig. Den sistnämnda är barnets tro på att det självt har kapacitet att organisera och genomföra de handlingar som krävs för att klara av att möta framtiden på ett bra sätt (Balint, Olin, 2014) Men grunden i hjälpen av potentiellt traumatiserade barn är en vuxen som kan hjälpa barnet att reglera sina känslor. Nordanger (2014) menar att förändringen hos barnet kan ta tid eftersom inkodningen via hippocampus av nya erfarenheter kan vara svag. Det är också av vikt att den vuxna bemöter barnet på ett adekvat lågaffektivt sätt. Att arbeta med potentiellt traumatiserade barn Att arbeta nära traumatiserade barn kan leda till att skolpersonal själv känner en hopplöshet. Det är lätt att känna in barnets sorg eller ångest över vad det varit med om. Dyregrov ( 2012) beskriver en rad vanliga reaktioner hos personer som arbetar med potentiellt traumatiserade barn. Det är känslor av hjälplöshet, fruktan och ångest, existentiell osäkerhet, ilska, sorg och skuld­ och skamkänslor. Som hjälpare vill man trösta den som haft det svårt. Det är lätt att känna sig överväldigad och sliten då man som lärare inte kan göra det barnet varit med om ogjort. Man kan också känna en ökad sårbarhet. Enligt Dyregrov så är de som arbetar med barn oftast engagerade och det kan då leda till att den vuxne får en känsla av att inte räcka till eller att den gör för lite. Att arbeta med barn som är potentiellt traumatiserade kan skapa kronisk stress och överbelastning. Att lyssna till en traumatisk berättelse ökar anspänningen i kroppen hos den som lyssnar. För att inte hamna i kronisk stressbelastning som lärare är det viktigt att man försöker ha tydliga gränser mellan privatliv och arbete samt kan ta stöd i form av exempelvis handledning (The National Child Traumatic Stress Network, 2016) Anna Gerge (2013) skriver om vikten av handledning oavsett yrke och att en positiv upplevelse av handledning gör att personen känner sig stöttad samt uppvisar lägre nivå av symptom på utmattning. Avslutning Det finns idag omfattande forskning kring hur trauma påverkar barn. Denna kunskap bör spridas ut till de lärare som i grundskolan kommer i direkt kontakt med potentiellt traumatiserade barn. Denna litteraturstudies syfte var att besvara frågorna: Hur ser en del av kunskapsläget ut idag kring barn och trauma? Hur ska lärare på bästa sätt bemöta dessa barn i grundskolan? Kunskapen ska därefter omformas till en praktisk handbok som kommer att delas ut till lärare i kombination med en föreläsning om trauma. (se bilaga 1). Som redovisats under tidigare forskning finns idag väletablerade förhållningssätt för hur man kan ta hand om potentiellt traumatiserade barn. Dessa bör föras vidare ut i skolmiljö för att optimera barnens skolmiljö och minimera risken för psykisk ohälsa. Då denna litteraturstudie enbart är en kortare rapport kring ämnet, finns det mycket forskning som inte tagits med. Rapporten får ses som en bit av forskningstårtan. Framtida forskningsområden vilket denna litteraturstudie inte omfattar är bland annat hur man kan optimera sättet att ta hand om ensamkommande potentiellt traumatiserade barn i grundskolan samt asylprocessens påverkan på lärmiljön för potentiellt traumatiserade barn. Referenser Bath, Howard. 2008. The Three Pillars of Trauma­Informed Care, Reclaiming children and youth, volume 17, number 3, 2008 Dyregrov, Atle. 2012. Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur. Ford, Courtois. 2013. Treating Complex Traumatic Stress Disorders in Children and Adolescents. Scientific Foundations och Therapeutic Models. New York: The Guilford Press. Gerge, Anna, (red). 2013. Vad har du varit med om? PTSD och dissociation hos barn och unga. Insidan förlag. Greene, Ross, W. 2012. Att bemöta explosiva barn. Lund: Studentlitteratur. Hejlskov, Bo. 2014. Beteendeproblem i skolan. Stockholm: Natur och Kultur. Malmqvist, Eva. 2011. Att undervisa ensamkommande barn, Stockholm: Stockholms universitet Michel, Per­Olof, (red). 2010. Psykotraumatologi, Lund: Studentlitteratur. Norlén, Anna. 2013. Små barn och trauma. Allmänna Barnhuset. Nordanger, Ö. Dag, Braarud, Hanne. C. 2014. Regulering som nökkelbegrep og toleransvinduet som modell i en ny traumepsykologi. Tidskrift för Norsk psykologforening ,nr 51. Thom Olin, Anna. 2014. Integrativ traumafokuserad psykoterapi med ensamkommande flyktingungdomar. Mellanrummet, Nordisk tidskrift för barn­ och ungdomspsykoterapi, nr 31. Wennerberg, Tor. 2010. Vi är våra relationer. Stockholm: Natur och kultur Balint, Marie, Olin Thom, Anna. 2014. Ensamkommande barn och ungdomar­psykisk ohälsa och traumasymptom. Göteborgsregionens kommunalförbund. Föreläsningar Norlén, Anna. legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, verksamhetschef och rektor Ericastiftelsen. 2016. Trauma, neuropsykologi och dissociation, föreläsning 13 april. Mannheimer, Moa, legitimerad psykolog, enhetschef BUP Traumaenhet. 2016 Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, TF­KBT,, föreläsning 15 april. Internetsidor http://www.migrationsverket.se/Om­Migrationsverket/Statistik/Oversikter­och­statistik­fran­t idigare­ar.html, (besökt 2016­05­01) https://www.sollentuna.se (besökt 2016­05­01). Nordanger,Dag.2014.Toleransfönstret(online)Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=ugC4EdmsKWc(besökt 2016­05­05). NCTSN. The National Child Traumatic Stress Network. http://www.nctsn.org/sites/default/files/pfa/school/8­PFA_for_Schools_provider­care.pdf, http://nctsn.org/trauma­types/refugee­trauma/guidance­teachers (besökt 2016­05­19) Trauma Sensitive Schools. http://traumasensitiveschools.org (besökt 2016­05­19) Bilaga 1 Powerpoint att använda vid utbildning av lärare i kombination med handboken. Se bifogad Powerpoint i PDF­format. Bilaga 2 Symptom på akut stressreaktion och PTSD om symptomen är kvarstående är åldersvis: 2­5 år: Repetitiv lek och prat om det som hänt, agressionsutbrott, gråtattacker, ökade rädslor för exempelvis mörker, magiskt tänkande, ökad klängighet, börja suga på tummen igen,kissa i sängen. 6­9 år Ökad agressivitet, irritabilitet. Kan visa sig som deltagande i mobbing eller slagsmål. Skuldbeläggande av sig själv, humörsvängningar, förnekande av det som hänt, svårigheter i skolan, gråtattacker, ont i huvudet och magen, en vilja att bli omhändertagen, tillbakadragenhet från sociala aktiviteter eller saker som man tidigare tyckte om. 9­12 år Gråtattacker, agression, irritabilitet, tillbakadragenhet, rädsla, ångest, förnekande av känslor, skuldbelägger sig själv, förändrad sömn­ och aptit, skolsvårigheter i form av svårighet att minnas och koncentrera sig, repetitiva tankar och prat om det som hänt, övrdrivna uttryck för att vilja hjälpa till, ångest inför framtiden. 13­18 år Undvikande av känslor och distansering till andra, ilska, ångest, brist på tillit, depression, självmordstankar, oro över framtiden, humörsvängningar som irritabilitet, riskbeteende, skolsvårigheter, förändring av aptit och sömnvanor. (Michel, 2010)