Livliga diskussioner vid konferensen om vuxna lärande

Livliga diskussioner vid konferensen om vuxna lärande
Till Kulturrådets konferens ”Möten, metoder, perspektiv” den 14-15 juni 2005 i Söderköping
kom bibliotekschefer från de områden i Sverige som har projektmedel för att förändra
folkbibliotekens roll i vuxnas lärande. Dessa sex projektområden är Dalarna, Halland,
Sandviken/Hofors/Ockelbo i Gävleborg, sydöstra Skåne, Värmland och Östergötland.
Projekten startade 2002 och har alltså pågått tre år, och konferensens syfte var både att
sammanfatta vad som hänt och att ge avstamp framåt för vidare utveckling. Upplägget var
inledningar som följdes av diskussioner utifrån tre aspekter: chefsrollen, forskning och
genomförda projektaktiviteter.
Chefsrollen
I projekten kring folkbibliotekens roll i vuxnas lärande handlar projektarbetet i hög grad om
att förändra attityder och förskjuta perspektiv, både från andra aktörer gentemot biblioteken
men även internt inom biblioteken. Kanske behöver man se över sina arbetsformer och
bemötande av vuxenstuderande, och i det arbetet har naturligtvis bibliotekschefen en mycket
stor roll. För att hälla bensin på diskussionsbrasan inbjöds Per Olsson från Karolinska
Institutets bibliotek. Meningarna om hans åsikter och metoder gick vitt isär bland deltagarna
och informella diskussioner om dessa fortsatte under hela konferensen.
Per Olsson hade med sig Malin Essén, en av KIB:s avdelningschefer, för att de tillsammans
skulle kunna belysa organisationen från två håll. Ett nyckelord för Per när han rekryterar
chefer är värderingar (ett exempel han gav var ”människokärlek”), det är dessa som är
viktigast och inte den egentliga kunskapen eller erfarenheten. Han utlyser sällan tjänster eller
projekt, varken internt eller externt, utan diskuterar sig fram till lämpliga kandidater med
avdelningscheferna och i samverkansgruppen med fackliga företrädare.
- Det är livgivande att bli utvald till ett projekt, sade Malin Essén. Man får en ”jag-tror-pådig-motivation”. Det är ju den närmaste chefens uppgift att se vad som kan passa mig av
inkommande arbetsuppgifter.
Men väcker inte detta starka känslor hos andra, som också skulle velat ha samma projekt?
- Jag tål inte jantelagen och avundsjuka, sade Per, och när avundsjuka inte tolereras så får man
till en generositet, det funkar faktiskt.
Man äger inte sina arbetsuppgifter, man har dem som ett projekt att utföra och för att
utvecklas så måste man släppa sådant man kan och börja med sådant man nästan kan, med
tillgång till någon att fråga som kan detta bättre.
Malin har inte gått någon chefskurs, men har möjlighet att ringa Per när som helst.
- Jag får bestämma det jag anser att jag har kompetens att bestämma.
Bibliotekscheferna tyckte att detta var intressanta tankegångar, men inte så lätta att genomföra
i den mindre organisation som ett folkbibliotek är. När det gäller rekrytering har man också
kommunens övergripande personalpolicy att följa.
Ett återkommande problem är att personer som arbetat länge med samma sak äger sitt
arbetsområde. De kan vara mycket kompetenta men är inte alltid professionella, och ser då
inte helheten utan arbetar som solitärer. Uppföljningen av kompetensutveckling blir ofta
eftersatt, och det är ju när ett projekt är ”slut” som det egentligen ska börja som en integrerad
del av verksamheten.
Kritiska rösterna hördes för att det kan bli ett godtycke när chefen bestämmer så mycket i
rekryteringsarbetet och den löpande delegationen, och undrade om det inte bara blir kopior av
Per som formas på KIB.
Forskning
Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås följer projekten kring vuxnas lärande i ett
forskningsuppdrag och publicerade i början av året en delrapport (nummer två). På
konferensen redovisade Anette Elisson, Eva-Maria Flöög, Cecilia Gärdén och Angela
Zetterlund sina slutsatser så här långt och lät deltagarna diskutera kring fyra dilemman som de
identifierat som gemensamma för projekten.
Några svårigheter man sett i projekten är:
• Mål som kommer uppifrån/utifrån och inte är integrerade inom projekten.
• Problem med kommunikation och samverkan, inom biblioteken och gentemot andra
aktörer.
• Projektledarrollen och bibliotekens roll – ansvaret och befogenheterna kan vara
otydliga.
Men det finns också möjligheter:
• Möjlighet att bilda nya nätverk, utanför biblioteken.
• Identifiering av nya samarbetspartners.
• Proaktivt och mera strategiskt arbete än tidigare.
Även i utveckling av arbetsmetoder finns det både svårigheter och möjligheter.
• Beståndsutveckling - det kan vara en fara om alltför mycket av anslaget går till
kvalificerad litteratur, men också en möjlighet för vanliga låntagare att upptäcka ny
litteratur.
• Referenssamtal – måste dessa göras på ett annat sätt, blir det mera krävande?
• Användarundervisning – vad behöver just dessa låntagare veta?
• Miljö – arbetsplatser för studerande, datorer och förändrad hylluppställning, kan detta
leda till att andra önskemål kommer i kläm?
Professionen och kompetensen kan kräva utveckling, man får ta in delar av andra yrkesroller
och får en osäkerhet när det gäller service kontra stöd, hur mycket av vardera ska det vara i
olika situationer? Vill verkligen lärarna att bibliotekarierna ska peta i pedagogiken?
Att se med ett låntagarperspektiv är inte alltid så lätt. Målgrupperna är sinsemellan olika, från
universitetsstuderande till elever i svenska för invandrare. Bibliotekspersonalens syn på de
studerande kan vara att de är problematiska och resurskrävande, och att göra användarstudier
förutsätter att man vet vad man vill ta reda på och kan välja mellan metoderna för att göra det.
Fyra dilemman diskuterades på konferensen i mindre grupper och dessa diskussioner
redovisades sedan för alla deltagarna.
1. Central styrning eller lokal flexibilitet?
Krockarna mellan det centrala och det lokala kan variera, i vissa fall blir de kraftiga. Med ett
proaktivt förhållningssätt kan man justera krockarnas intensitet. Vuxnas lärande är en
samhällstrend.
Man behöver skapa möten för att få igång dialogen, och lära sig att lyssna till varandras
verkligheter.
- Vi hade hoppats på att vi skulle få in personer utifrån som katalysatorer, men det blev ingen
reaktion utom att de tyckte att vi var jätteduktiga, det tycker de alltid, sade en bibliotekschef
om samarbetet med utbildningsanordnare.
2. Professionsionsautonomi eller användarnas behov?
Man har bristande kunskaper om varandras förutsättningar. Det kan bli konflikter när det
gäller resurser och behov, t.ex. vill vuxenstuderande att biblioteket ska vara öppet på
kvällarna men förskolorna vill ha biblioteket öppet under dagtid.
Det kan också vara så att bibliotekspersonalen egentligen inte vill dela med sig av hela sin
kunskap, bara litet av den. Och att man tycker att man är användarinriktad, men inte ordentligt
har tagit reda på vad användarna egentligen vill.
- Man tar så väldigt mycket för givet, sade en bibliotekschef. Det här kanske måste få ta tid,
mer än projekttiden.
3. Folkbildning eller utbildning?
Är det verkligen en motsättning, är det inte bara två av de roller som biblioteket har att
hantera? Är det överhuvudtaget intressant eller möjligt att göra en uppdelning mellan formellt
och informellt lärande?
Praktiskt berör det dock riktlinjerna för inköp av ex. kurslitteratur, antalet läsplatser och
särskilda öppettider för ex. komvux. Det kan bli en viss konkurrens/avundsjuka mellan
folkbibliotek och högskolebibliotek.
En bibliotekschef tyckte att det kan vara en fördel för biblioteket nu när politikerna börjar
förstå att vuxenstudier är en överlevnadsfråga för de små kommunerna.
- Hade jag inte haft mina högskolestuderande så hade jag inte haft en kompetensutveckling,
fyllde en annan bibliotekschef i.
4. Metodutveckling och problem med detta.
Många bibliotek köper numera medier i högre grad efter inköpsförslag, det kan leda till att
mindre starka grupper blir utan.
Visningar i grupp kontra enskilda referenssamtal – många tycker att man lär sig bättre på ett
individuellt plan. Projekten förändrar arbetet på ett bestående sätt, inte bara under
projekttiden.
- Vem ska sköta undervisningen? Den som kan bäst är oftast en bibliotekarie, men det beror
på vad man ska visa, när det gäller Internet är det kanske andra? funderade en bibliotekschef.
- Det är bäst att utgå från autentiska frågor, men vi har inte tid i informationsdisken, vi borde
ha tid att visa ordentligt, önskade en annan bibliotekschef.
Projektaktiviteter
Projektledarna valde ut varsitt exempel från den sammanställning som gjorts till konferensen,
”Uppslag. Exempel från projekten kring folkbibliotek och vuxnas lärande” (finns som pdf-fil).
Aktiviteterna har inte främst varit handfast praktiska utan i hög grad handlat om
attitydförändringar genom olika sorters kompetensutveckling; kurser, arbetsbyten,
samarbetsgrupper och studiebesök.
Ett exempel på detta är InfoComp i Sandviken, där pedagoger och bibliotekarier i par utbildar
sina kollegor i informationssökning och källkritik, och för samtal om en ny syn på lärande
som följd av samhällsutvecklingen.
Även projektledarna i sydöstra Skåne, Värmland och Östergötland valde exempel kring
kompetensutveckling, som arbetsbyten, nätverksarbete och pedagogisk inriktning på
biblioteksarbetet.
Som exempel på metodutveckling kan nämnas Studiearenan i Falun, ett samarbete mellan
vuxenutbildningen, stadsbiblioteket och Länsbibliotek Dalarna. Den är ett resurscenter både
för de distansstuderande och för deras lärare, med bl.a. fortbildning i metodik, pedagogik och
teknik för distansstudier.
Bibliotek utan bibliotekarier har man hört talas om, men det är tvärtom i Halland. Halmstad
och Hyltebruk har utvecklat service och stöd till vuxenstuderande med hjälp av mobila
bibliotekarier och datorer, ”bibliotekarie utan bibliotek”.
Byta erfarenheter
En stor del av konferensens syfte var att deltagarna skulle kunna byta erfarenheter med
varandra, och konceptet med att föra ihop forskare, projektledare, bibliotekschefer och
Kulturrådet fick lovord av deltagarna, som också tyckte att det blev en bra balans mellan
inledningar och diskussionstillfällen. I den skriftliga utvärderingen av konferensen fick den
medelvärdet 5,9 (på en 7-gradig skala). Flera bibliotekschefer uttryckte önskemål om en
uppföljande konferens med samma deltagare vid ett senare tillfälle.
Text: Mona Quick