Göran Therborn: Klasser på 2000-talet

1
Göran Therborn:
Klasser på 2000-talet
[Ur New Left Review, nr 78 november/december 2012. (Finns i digital form på
www.newleftreview.org). Översättning från engelska, Göran Källqvist.]
Även om 1900-talet kan förses med ett antal rimliga beteckningar, så var det i samhällshistorisk
mening uppenbarligen arbetarklassens tidsålder. För första gången blev arbetande människor som
saknade egendom en viktig och varaktig politisk kraft. Denna brytning förebådades 1891 av påven
Leo XIII – ledare för världens äldsta och största samhällsorganisation – i sitt påvliga cirkulär Rerum
Novarum. Påven konstaterade att industrins utveckling hade medfört att ”[r]ikedomarna har samlats
i händerna på några få och det stora flertalet har lämnats i fattigdom”. Men perioden hade också
kännetecknats av att ”[a]rbetarna har höjt tankarna om sig själva och skapat en starkare gemenskap
mellan sig.”1 På global nivå fick fackföreningarna fotfäste på de flesta stora industriföretag och
även på många andra företag. Arbetarpartier blev viktiga parlamentariska krafter – ibland
dominerande – i Europa och dess utgreningar i Australasien. Oktoberrevolutionen i Ryssland
utgjorde modell för den politiska organiseringen och de sociala förändringarna i Kina och Vietnam.
Nehrus Indien satte sig själv det uttalade målet att följa ett ”socialistiskt utvecklingsmönster”, och
det gjorde huvuddelen av de postkoloniala länderna. Många afrikanska länder talade om att bygga
”arbetarpartier”, när de inte kunde skryta med fler proletärer än att de kunde rymmas i ett klassrum.
Första maj började på Chicagos gator 1886 och firades i Havanna och andra latinamerikanska städer
så tidigt som 1890. Den organiserade arbetarrörelsen visade sig bli en viktig kraft i Amerika, trots
att den oftast hölls underordnad. USA:s New Deal betecknade en sammansmältning mellan den
upplysta liberalismen och industriarbetarklassen, som med hjälp av hjältemodig kamp lyckades
organisera sig under depressionsåren. Samuel Gompers kanske var urtypen för de trångsynta
skråfackföreningar som föregick New Deal, men han var en magnifik förhandlare för de
yrkesutbildade arbetarna som hans rörelse företrädde, och han förärades ett monument i Washington
som överträffade allt som förlänats arbetarledare i Paris, London eller (Väst)Berlin.2
Mexikos lilla arbetarklass var inte någon ledande aktör under dess revolution – om än inte heller
försumbar – men den postrevolutionära eliten la ner mycket energi på att suga upp den organiserade
arbetarrörelsen i sin maktapparat. Revolutionens första president Venustiano Carranza smidde fram
sin sociala bas med hjälp av en pakt med Mexico Citys anarkosyndikalistiska arbetare (Casa del
Obrero Mundial), och på 1930-talet gav Lázaro Cárdenas den nya samhällsordningens strukturer en
uttalad arbetarinriktning.3 Även om det knappast kan sägas om Getúlio Vargas och hans ”Nya stat” i
Brasilien, så blev ett av arven efter den en rad progressiva arbetarlagar. I Argentina var det
arbetarmobiliseringar, i synnerhet ledda av trotskistiska militanter, som förde Juan Perón till
makten, vilket sedan dess har säkrat den argentinska fackföreningsrörelsen – eller åtminstone dess
ledning – en viktig röst inom den peronistiska rörelsen. Bolivias gruvarbetare spelade en central roll
under revolutionen 1952, och när tennproduktionen föll samman på 1980-talet fick Evo Morales
och hans kokaodlare en ryggrad av disciplinerade kadrer med organisatorisk förmåga från de som
tvingades söka arbete på andra ställen.
Det kanske största erkännandet av arbetarklassens centrala plats under förra seklet gavs av den
oberoende arbetarrörelsens mest fanatiska fiender, fascisterna. Teorin om ”korporativism” var
central för Mussolinis Italien: den utgav sig för att föra samman kapital och arbete men i
1
2
3
Här citerat från svenska versionen i digital form på rerumnova.wordpress.com.
Gompers övertrumfas – och det med rätta – av den irländska fackföreningsaktivisten Jim Larkin, som står stolt på
Dublins viktigaste genomfartsled, O'Connel Street, där han ledde en berömd sammandrabbning mellan strejkande
och polisen under lockouten 1913.
Diane Davis, Discipline and Development, Cambridge 2004, s 287-301.
2
verkligheten stängde den in arbetarrörelsen på ett område som var omgärdat av kapitalet och staten.
Hitlers rörelse kallade sig Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, och hans Tyskland blev det
andra landet i världen – efter Sovjetunionen men före Sverige – att inrätta Första maj till allmän
helgdag, till ”Det Tyska Arbetets Dag”. Under 1900-talets första 80 år gick det inte att avskriva
eller avfärda arbetarna. Om man inte var med dem så måste man hålla dem hårt kontrollerade.
Arbetarna blev hjältar eller modeller, inte bara för konstnärer inom vänsterns förtrupp, från Brecht
till Picasso, utan också för mer konservativa personer, som den belgiske skulptören Constantin
Meunier – skapare av flera statyer som avbildar arbetare med olika yrken, och av ett ambitiöst
”Monument till arbetet” som restes efter hans död i Bryssel i närvaro av kungen. I Tyskland skrev
den preussiske officeraren och författaren Ernst Jünger 1932 en beundrande essä, ”Arbetaren”, som
förutspådde slutet för det tredje ståndets herravälde som skulle ersättas av ”arbetarnas herravälde
och den liberala demokratin av arbetar- eller statsdemokrati”.4
Även om arbetarnas århundrade utan tvivel slutade i nederlag, desillusion och besvikelse, så
lämnade det också efter sig varaktiga landvinningar. Demokratin som övergripande politisk modell
är en, och det krävs idag speciella försvar för att få kränka den. Den socialdemokratiska
arbetarrörelsen var den främsta förespråkaren för demokratiska reformer, och följde i det sin
engelska chartistiska föregångares exempel. Före 1918 var de flesta liberaler och alla konservativa
övertygade om att demokratin inte gick att förena med privategendomens bevarande, och krävde
således allvarliga inskränkningar av rösträtten och parlamentens frihet.5 De mänskliga rättigheternas
giltighet slogs fast i internationell skala genom fascismens nederlag mot en interkontinental
Folkfront av kommunister, liberaler, socialdemokrater och konservativa som Churchill och de
Gaulle, och genom de kontrarevolutionära militärdiktaturernas mer utdragna fall och den
institutionella rasismens upphörande i Sydafrika och USA. Lönearbetarnas rätt att organisera sig
och förhandla kollektivt var en annan stor framgång under efterkrigsperioden. Konservativa krafter
har på senare tid naggat dessa landvinningar i kanten i USA och Storbritannien, men samtidigt har
de fått fotfäste över hela världen, i de formella ekonomiska sektorerna i Afrika och Asien, och de är
fortfarande starka i Latinamerika och större delen av Europa.
Det går inte att helt förstå 1900-talet utan en fullständigt riktig uppfattning om dess stora
revolutioner, den ryska och den kinesiska, med de djupgående återverkningar de fick för Östeuropa,
Västindien och en stor del av Ost- och Centralasien – för att inte nämna deras inflytande över
arbetarrörelsen och den sociala politiken i Västeuropa. En utvärdering av dem är fortfarande både
politiskt kontroversiell och, ur akademisk synvinkel, alltför tidig. Utan tvekan gav dessa
revolutioner upphov till ett brutalt förtryck och övermodigt modernistiska grymma händelser som
orsakade utbrett lidande, som den svält som ägde rum under Stalins och Maos styre. Deras
geopolitiska landvinningar är lika otvetydiga – även om vänstern knappast har det som kriterium på
en prestation. Det ruttnande, underutvecklade Ryssland, som besegrats av Japan 1905 och Tyskland
1917, blev Sovjetunionen: en stat som besegrade Hitler och etablerade sig som världens andra
supermakt, och som för en tid verkade bli en allvarlig konkurrent till USA:s övermakt. Den
kinesiska revolutionen gjorde slut på 150 års nedgång och förnedring för ”Mittens rike”, och
förvandlade Kina till en global politisk kraft, innan dess utveckling längs en kapitalistisk väg gjorde
det till världens näst största ekonomi.
1900-talets revolutioner har givit världen åtminstone fyra viktiga progressiva arv. För det första fick
utmaningen från dem en avgörande inverkan på reformerna i den kapitalistiska världen efter kriget:
omfördelning av jord i Japan, Taiwan och Sydkorea, framväxten av sociala rättigheter i Västeuropa
och reformerna inom ”Alliansen för framsteg” i Latinamerika – alla inspirerades de av det
kommunistiska hotet. För det andra gjorde förekomsten av ett rivaliserande maktblock med sin egen
4
5
Ernst Jünger, Der Arbeiter, Herrschaft und Gestalt (1932), Stuttgart 1982, s 312.
Se även min ”The Rule of Capital and the Rise of Democracy”, NLR 1/103, maj-juni 1973.
3
ideologi mycket för att försvaga den euroamerikanska rasismen och kolonialismen. Eisenhower
skulle inte ha skickat federala trupper för att skydda avskaffandet av skolsegregationen i Arkansas
om han inte hade varit intresserad av att vinna propagandakriget med Moskva. Två årtionden senare
stoppade kubanska trupper den sydafrikanska armén när den försökte erövra Angola, och
apartheidregimen skulle inte kunnat isoleras så effektivt utan den skugga som Sovjetunionen
kastade inom världspolitiken.
För det tredje, oavsett vad man kan säga om dess ledares skoningslösa envälde så skapade den
kommunistiska rörelsen ett utomordentligt antal självuppoffrande, hängivna kämpar i varje hörn av
världen. Deras smicker av Stalin och Mao var befängt men väldigt ofta var de de fattigas och
förtrycktas bästa – ibland enda – vänner. Detta dagliga engagemang kräver respekt från alla
progressiva. Slutligen, och av mer diskutabel betydelse, finns det ett organisatoriskt arv som
fortfarande är en faktor i det moderna samhället. De två stora revolutionernas länder är inte längre
fyrbåkar av hopp, men de är avgörande om det ska bevaras någon grad av geopolitisk pluralism
(detta innefattar det postkommunistiska Ryssland). Den fortsatta förekomsten av kommunistiskt
styrda stater efter 1989-1991 innebär att det socialistiska alternativet i viss mån står öppet. Om
Folkrepublikens härskare skulle dra slutsatsen att Kina behöver en socialistisk ekonomisk bas för att
förstärka sin nationella makt, eller att en fortsatt utveckling längs den kapitalistiska vägen skulle
äventyra den sociala sammanhållningen, så har de fortfarande styrkan och resurserna att byta
inriktning.
Kommunistiska partier eller deras ättlingar har fortfarande ett fotfäste i många länder.
Kommunismen har en betydande närvaro på den indiska politiska scenen, om än uppsplittrad
mellan stridande styrkor: maoisterna för ett gerillakrig i stamregionerna medan Indiens
kommunistiska parti (marxisterna) vacklar efter historiska valnederlag efter sina erfarenheter av
delstatligt styre i Kerala och Västbengalen. Det finns ansenliga partier i Grekland, Portugal, Japan,
Chile och Tjeckien. De grekiska och portugisiska kommunisterna har haft en viktig roll under
arbetarnas mobiliseringar mot Eurozonens tumskruvspolitik, och koalitionen SYRIZA, som leds av
före detta eurokommunister, besegrades knappt i valen i Grekland i juni 2012. Ett av de mest
nyskapande resultaten av Europas kommunistiska tradition är Tysklands Die Linke, som förenar
reformkommunister och vänstersocialdemokrater, och det finns flera andra postkommunistiska
grupperingar som är värda att nämna, från det svenska Vänsterpartiet till AKEL, som har makten på
Cypern.
Det sydafrikanska kommunistpartiet utgör via sin allians med ANC en del av regeringsblocket. Det
brasilianska kommunistpartiet har en minoritetsroll i landets regering, vilket också de indiska
kommunisterna hade tills nyligen. Kommunismen har återvänt till parlamentet i Chile efter ett
uppehåll på nästan 40 år efter Pinochets kupp, och den arabiska våren 2011 gjorde det möjligt för
vänstergrupper med sina rötter i den kommunistiska traditionen att åter träda fram, även om de är
kvar i marginalen på det politiska livet. Men den indonesiska demokratins pånyttfödelse har inte
givit nytt liv åt partiet som krossades 1965 vid en av århundradets största politiska massakrer – i
relativa termer antagligen större än de stalinistiska utrensningarna 1937-1938. På andra ställen är
det anmärkningsvärt hur den kommunistiska traditionen gick upp i rök efter 1989 och dess partier
antingen antog en konservativ nationalism – vilket var resultatet i Ryssland och de Centralasiatiska
republikerna – eller en högersocialdemokrati, som var fallet i Polen och Ungern. Italiens exkommunister ansåg snart att till och med att ordet var alltför vänsteristiskt och föredrog att titulera
sig Demokratiska partiet, utan adjektiv, för att efterlikna amerikanerna.
Den reformistiska delen av 1900-talets arbetarrörelse har också givit oss ett bestående arv, och utgör
ett av de största regeringspartierna i de flesta länderna i Europa idag. Det finns nu en
fackföreningsrörelse av verkligt internationell omfattning – vilket saknades för ett sekel sedan –
även om dess genomslag utanför Västeuropa är begränsad, och där länder som Brasilien, Argentina
och Sydafrika är exceptionella med sina starka fackföreningar. Socialdemokratiska och
4
Labourpartier lever vidare, ofta med större valmanskårer än de kunde skryta över i början av förra
seklet. En del nya områden har erövrats i Latinamerika och delar av Afrika. Men den Socialistiska
internationalen har ofta vunnit nya medlemmar genom att överge allt som liknar principer, och har
tillåtit så osannolika progressiva som Laurent Gbagbo (Elfenbenskustens nu avsatte diktator) och
Hosni Mubarak att skriva in sina politiska språkrör i sina led.
En modern center-vänster socialdemokrati kanske fortfarande kan vara en progressiv kraft på vissa
områden, och stöda rättigheter för kvinnor, barn och homosexuella. Men på den ekonomiska
politikens område har dess partier i allt väsentligt kapitulerat för en liberalism av den ena eller andra
sorten. Samhällsförändringar har undergrävt och politiskt marginaliserat dess ursprungliga bas inom
arbetarklassen. Under den pågående krisen i Europa har de socialdemokratiska partiernas
prestationer sträckt sig från slätstruken anständighet till att fullständigt tappa orienteringen.
Välfärdsstaten – en stat med medborgerliga sociala rättigheter – är 1900-talsreformismens
viktigaste bedrift. Den är för närvarande utsatt för angrepp och försvaras dåligt. Den nyckfulla
Romneykampanjens enda konsekventa tema var angreppen på den europeiska modellens
”rättigheter”(entitlements). Både de konservativa och Nya Labour i Storbritannien har i flera
decennier nu underminerat den brittiska välfärdsstaten, även om det kommer att krävas fler
valperioder för att beröva livskraften hos denna fästning. Välfärdsstaten har fått ta emot en hel del
hårda smällar i Natoländerna, framförallt i de länder där den var minst redan från början, men den
kommer inte att monteras ner helt och hållet. I stället har dess politiska principer spridit sig
internationellt och har fått en genklang i Kina och andra asiatiska länder, och har befäst sitt grepp
över stora delar av Latinamerika. Kina och Indonesien verkar klara att införa en allmän
sjukvårdsförsäkring långt innan USA.
Förklaring till nederlaget
Det finns alltså bestående progressiva landvinningar från 1900-talet. Men man måste också förstå
vänsterns nederlag när seklet närmade sig sitt slut. Den förhärskande euroamerikanska teoretiska
skolan kan inte förklara varför denna kapitalistiska kontrarevolution visade sig bli så framgångsrik.
Marx hade förutspått en sammandrabbning mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena
– de ena alltmer samhälleliga till sin natur, de andra privata och kapitalistiska – som med tiden
skulle bli allt hårdare. Det var den marxistiska Stora dialektiken, och berövad sina apokalyptiska
fällor visade den sig med tiden vara riktig. Det typiska var att kommunikationer, transporter, energi
och strategiska naturtillgångar avlägsnades från den rent kapitalistiska sfären och ställdes under
statligt ägande eller strikt offentlig reglering. De olika regeringarnas ideologiska färg kanske
påverkade vilken form denna process tog, men sällan dess innehåll. Offentliga investeringar inom
utbildning och forskning blev avgörande för den ekonomiska konkurrensförmågan – och uppnåddes
i USA med hjälp av militärutgifter, där den bland annat gav upphov till GPS och Internet.
1970-talet var höjdpunkten för 1900-talets arbetarrörelse när det gäller facklig organisering och
stridbarhet – det var en tid då det brittiska gruvarbetarfacket kunde fälla regeringen Edward Heath –
och genomslagskraften för radikala idéer inom den breda allmänheten var som störst, från den
svenska socialdemokratins förslag på löntagarfonder till den franska vänsterns Gemensamma
program, med sina krav på omfattande nationaliseringar och ”brytning med kapitalismen”. Då var
det få som insåg att detta var höjdpunkten före fallet. Den framlidne Eric Hobsbawm var en av få
framstående analytiker som gjorde det i sin föreläsning från 1978, ”Arbetarnas marsch framåt
avstannad?”6 Den nya tidens politiska prägel hade ännu inte stämplats in, men det var inte långt
borta: Thatchers och Reagans valsegrar 1979-1980 följdes av Mitterandregeringens kapitulation för
nyliberalismen 1983 och de svenska socialdemokraternas övergivande av Meidners plan.
6
Eric Hobsbawm, ”The Forward Marsch of Labour Halted?”, Marxism Today, september 1978. I ärlighetens namn
måste jag säga att jag på den tiden hälsade hans argument med skepsis, som jag diskuterar i min ”The Prospects of
Labour and the Transformation of Advanced Capitalism”, NLR 1/145, maj-juni 1984.
5
Den Stora dialektiken hade tills vidare upphävts, till och med kastats om. Nyliberalismens seger
handlade inte bara om ideologi. Som marxister borde förutse hade den en fast materiell grund.
Finansialiseringen – en rad processer som inbegriper liberalisering av kapitalflödena,
kreditexpansion, digital handel och samlandet av kapital i pensions- och försäkringsfonder –
skapade enorma mängder koncentrerat privat kapital som spred sig utanför finansvärldens nya
kasinon. Sommaren 2011 hade Apple mer likvida medel än den amerikanska regeringen. Den
elektroniska revolutionen gjorde det möjligt för privata företagsledningar att fungera på långt håll,
upprätta globala varukedjor och upplösa den gamla storskaligheten. I denna förvandlade omgivning
ersattes nationalisering och reglering av privatisering och marknadsanpassning som allestädes
närvarande kärna i regeringarnas politik.
Jämte den Stora dialektiken kan vi tala om en Liten dialektik, som föreställde sig att den
kapitalistiska utvecklingen gjorde arbetarklassen starkare och skapade motstånd mot kapitalet. Även
detta gick tillbaka när de rika länderna började avindustrialisera. Här måste vi inse att det skett en
strukturell förändring av epokartad betydelse som minskade industrins vikt inom den utvecklade
kapitalismen, och som började just innan arbetarklassens styrka stod på sin höjdpunkt.
Tillverkningen flyttade då utanför Euro-Amerika. Den Lilla dialektiken inverkade långsamt i de nya
industriella produktionscentrumen – framförallt i Östasien. Men nu kan vi upptäcka dess följder,
som först blev synliga i Sydkorea på 1980-talet och för närvarande sprider sig över hela Kina –
även om arbetarnas organisering och protester oftast är begränsade inom lokala gränser. De
kinesiska lönerna och arbetsförhållandena förbättras betydligt. 2002 hade Kina mer än dubbelt så
många anställda inom industrin som alla G7-länder sammanlagt.7
Länder och klasser
Det är något ironiskt att vi kan tala om 1900-talet som att ha tillhört arbetarklassen. Även om det
som ett resultat av arbetarklassens kamp kanske var en tid av utjämning inom länderna, så var det
också en tid av maximal ojämlikhet mellan länder i global skala. ”Underutvecklingens utveckling”
under 1800- och 1900-talen innebar att ojämlikheten mellan människor till största delen avgjordes
av var de bodde. 2000 beräknades det att 80% av inkomstskillnaderna mellan hushåll kunde
tillskrivas vilket land de bodde i.8 Men på 2000-talet närmar sig länderna varandra medan klasserna
glider isär.
De två senaste decennierna har varit bra för världens fattiga länder. Asiens ekonomiska kraftverk –
Kina, Indien och medlemsstaterna i ASEAN [Association of Southeast Asian Nations – öa] – har
vuxit dubbelt så fort som genomsnittet internationellt. Efter att så tragiskt ha halkat efter under
1900-talets sista fjärdedel har Afrika söder om Sahara sedan 2001 också vuxit mer än världen och
dess ”utvecklade ekonomier”. Även Latinamerika har sedan 2003 i allmänhet överträffat de
utvecklade länderna. Med undantag för det postkommunistiska Europa klarade sig ”ekonomierna i
utveckling” också bättre undan bankirernas kris än den rika världen. Här tror jag att vi upplever en
historisk vändning, inte bara geopolitiskt utan också i fråga om ojämlikhet. Totalt sett minskar
ojämlikheten mellan länder, även om klyftan mellan de rika och de fattigaste inte har slutat växa.
Men på det hela taget ökar ojämlikheten inom länderna – om än ojämnt, ty vi kan inte tala om
någon övergripande ”globaliseringslogik” eller teknologisk förändring utan att göra våld på fakta.
Detta innebär att klass återvänder som en alltmer kraftfull avgörande faktor för ojämlikhet. Denna
trend fastställdes på 1990-talet, vid en tidpunkt då inkomstklyftorna i Kina stegrades våldsamt sida
vid sida med dem i det postsovjetiska Ryssland, medan den försynta tendensen till utjämning på
landsbygden i Indien slogs tillbaka. I Latinamerika var det Mexiko och Argentina som fick stå ut
med nyliberalismens chocker. En studie från IMF [Internationella valutafonden] har visat att den
7
8
Judith Banister, ”Manufacturing employment in China”, Monthly Labour Review, juli 2005, s 11.
Branko Milanovic, The Haves and the Haves-Not, New York 2011, s 112.
6
enda grupp i internationell skala som ökade sin andel av inkomsterna på 1990-talet var ländernas
rikaste femtedel, både i hög- och låginkomstländer.9 Alla lägre femtedelar förlorade. De viktigaste
förändringarna har ägt rum i toppen av inkomststegen. Från 1981 till 2006 har de rikaste 0,1% ökat
sin andel av inkomsterna i USA med sex enheter. Resten av den ökända 1% gjorde det med fyra
punkter. De 9% under dem ökade eller behöll sin andel, medan de återstående nio tiondelarna av
befolkningen tappade mark.10 Under ett år av blygsam återhämtning efter krisen 2008-2009 har den
rikaste percentilen lagt beslag på förbluffande 93% av alla inkomstökningar i USA.11
Samma ojämlika trender har visat sig i Kina och Indien, även om den del av välståndet som tillfaller
den rikaste procenten är mycket mindre än i USA: omkring 10% i Indien och 6% i Kina (före
skatt).12 Det indiska ”miraklet” har nästan inte gjort någonting för de indiska barnens fattigaste
femtedel, av vilka två tredjedelar var underviktiga 2009 – precis som de hade varit 1995. De snabba
inkomstökningarna över en stor del av den tidigare Tredje världen under 2000-talets första årtionde
påverkade inte den globala svälten särskilt mycket: mellan 2000 och 2007 ökade antalet undernärda
människor från 618 till 637 miljoner och livsmedelspriserna fortsatte att stiga.13 I andra änden av
skalan hyllade tidskriften Forbes de rekord som slogs av miljardärerna i mars 2012: fler än
någonsin – 1.226 inklusive 425 amerikaner, 95 kineser och 96 ryssar – med en total förmögenhet på
4,6 triljoner dollar, vilket var större än Tysklands BNP.14 Vi ska inte förutsätta att denna utveckling
var oundviklig. Efter att sedan länge ha varit en av världens mest ojämlika regioner har
Latinamerika gått i motsatt riktning och är nu det enda ställe där ojämlikheten minskar.15 Det
återspeglar en folklig motreaktion mot militärregimernas och deras civila efterträdares nyliberalism,
med en omfördelningspolitik som under det senaste decenniet antagits av Brasilien, Argentina,
Venezuela och andra.
Ett annat sätt att jämföra klasser över nationsgränserna är att beräkna deras HDI [Human
Development Index – Mänskligt utvecklingsindex], som innefattar inkomst, beräknad livslängd och
utbildning – ett heroiskt och mycket komplicerat förfarande med betydande felmarginaler. Icke
desto mindre ger det ett skapligt intryck av ojämlikhet i världen. Den fattigaste femtedelen i USA
har ett lägre HDI än den rikaste femtedelen i Bolivia, Indonesien och Nicaragua. Det är lägre än de
40% mest lyckligt lottade brasilianarna och peruanerna, och befinner sig på samma nivå som den
fjärde femtedelen i Colombia, Guatemala och Paraguay.16 Betydelsen av klasstillhörighet kommer
troligen också att öka av andra skäl än att ländernas ekonomier strålar samman. Ras- och
könsorättvisor är långtifrån utrotade men har förlorat en del av sin betydelse – ett viktigt exempel är
att apartheidregimen i Sydafrika har fallit. Sedan den institutionaliserade rasismen har upphört är
detta land nu ett av de mest dramatiska exemplen på klasspolarisering. Ekonomer på Världsbanken
har beräknat att Ginikoefficienten* för inkomstskillnader mellan världens hushåll i början det nya
århundradet låg mellan 0,65 och 0,70. Men 2005 var den 0,75 i Johannesburg.17 Även om vi räknar
9 International Monetary Fund, World Economic Outlook 2007, New York 2007, s 37.
10 ”Top 1% increase share of US income”, International Herald Tribune, 27 oktober 2001; ”Oligarchy, American
style”, IHT, 5-6 november 2011.
11 ”Wealth disparity a drag on economic growth”, IHT, 17 oktober 2012.
12 A B Atkinson och T Piketty, red, Top Incomes: A Global Perspective, Oxford 2010, s 46.
13 FN, The Millennium Development Goals Report 2011, s 11-14.
14 Forbes, 7 mars 2012.
15 CEPAL, La hora de la igualdad, Santiago 2010; Giovanni Andrea Cornia och Bruno Martorano, ”Policies for
reducing income inequality: Latin America during the last decade”, UNICEF Working Paper, New York 2010;
UNDP, Regional Human Development Report for Latin America and the Caribbean, New York 2010.
16 M Grimm m fl, ”Inequality in Human Development: An Empirical Assessment of 32 Countries”, Social Indicators
Research, vol 97, nr 2, 2010.
* Ginikoefficienten är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet, till exempel i inkomstfördelning, hos en befolkning. Den
visar hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och 1). 0
innebär att alla har exakt lika stora tillgångar (dvs total jämlikhet), medan 1 (eller 100) innebär total ojämlikhet, en
enhet tar allting. (Uppgift från Wikipedia – öa.)
17 Branko Milanovic, ”Global Inequality Recalculated and Updated”, Journal of Economic Inequality, vol 10, nr 1,
7
med felmarginalerna kan vi dra slutsatsen att en enda stad innehåller lika mycket ojämlikhet som
den i hela världen.
2000-talets klasser och klassmotsättningar kommer att utvecklas i två nya former, båda övervägande
icke-europeiska och med sina tyngdpunkter långt söder om Natoländerna. Den ena kommer troligen
att drivas av medelklassens förhoppningar och förbittring. En annan kommer att ha sin bas bland
arbetare och folkliga klasser i all sin mångfald – plebejer snarare än proletariatet. I båda dessa
former kan vi urskilja två tänkbara vägar framåt.
Kommer ett medelklassens århundrade?
En uppfattning håller redan på att ta form om 2000-talet som den globala medelklassens
århundrade. Förra seklets arbetare slås bort ur tankarna. Ett projekt för allomfattande frigörelse
under ledning av proletariatet ersätts av en allmän strävan efter medelklasstatus. Dilma Rousseff,
den före detta gerillakämpen som ersatte Lula som president i Brasilien, har förkunnat sin önskan
att ”förvandla Brasilien till en medelklassbefolkning”.18 OECD:s översikt över de internationella
perspektiven 2012 talade om behovet att ”stöda den framväxande medelklassen”, medan Nancy
Birdsall från Centrum för global utveckling har hänvisat till den ”oumbärliga medelklassen” och
uppmanat de politiskt ansvariga att byta mål från ”tillväxt för de fattiga” till ”tillväxt för
medelklassen”.19
Trots dess påstått centrala karaktär varierar definitionen av detta samhällsskikt avsevärt. Låt oss
notera tre försök att kartlägga dess konturer: inget är slutgiltigt men alla är belysande. Martin
Ravallion från Världsbanken placerar medelklassen i utvecklingsländerna i en inkomstzon mellan 2
och 13 dollar per dag. Den första siffran utgör bankens egen tröskel för fattigdom, den andra utgör
gränsen för fattigdom i USA. Han fastställer en ökning av denna ”medelklass” från en tredjedel av
utvecklingsländernas befolkning 1990 till nästan hälften 2005 – en ökning i absoluta tal med 1,2
miljarder. Detta skikt skulle omfatta nästan två tredjedelar av kineserna men bara en fjärdedel av de
som bor i Sydasien och Afrika söder om Sahara.20 Nancy Birdsall, som ser medelklassen som en
liberal politisk representant, sätter ribban högre, 10 dollar per dag. Hon är angelägen om att skilja
medelklassen från dem som kvalificerar som rika: din inkomst får inte placera dig bland de rikaste
5% av dina landsmän. Med detta mått har den kinesiska landsbygden ingen medelklass att tala om.
Samma sak skulle kunna sägas om Indien, Pakistan, Bangladesh och Nigeria. I Kinas städer hamnar
3% i denna kategori, i Sydafrika 8%. Siffran stiger till 19% i Brasilien och 28% i Mexiko, och når
en topp på 91% i USA.21
Två framstående fattigdomsekonomer, Abhijit Banerjee och Esther Duflo, för fram ett perspektiv
som grundas på internationella kartläggningar av hushåll i 13 länder – inklusive Tanzania, Pakistan
och Indonesien – främst av de med en inkomst mellan 2 och 10 dollar per dag, och frågar sig exakt
vad som är medelklass med dem. Deras mest anmärkningsvärda upptäckt är att denna ”medelklass”
inte är mer entreprenörsmässiga i sin inställning till sparande och konsumtion än de fattiga som
hamnar under tröskeln på 2 dollar. Det utmärkande kännetecknet hos dess medlemmar är att de har
2012; UN Habitat, The State of the World’s Cities, London 2008, s 72.
18 Joe Leahy, ”FT Interview: Dilma Rousseff”, Financial Times, 3 oktober 2012. Redan hennes politiske mentor hade
talat om sina förpliktelser mot en framväxande medelklass när han ställde upp för omval 2006: ”Brasilien upplever
framväxten av en ny medelklass. Om jag blir omvald kommer jag att ge denna grupp speciell uppmärksamhet.”
Richard Bourne, Lula of Brazil, London 2010, s 204.
19 OECD, Perspectives of Global Development 2012, Paris 2011, s 103; Nancy Birdsall, ”The (Indispensable) Middle
Class in Developing Countries”, Center for Global Development Working Paper 207, Washington 2010.
20 Martin Ravallion, ”The Developing World’s Bulging (but Vulnerable) Middle Class”, World Development, vol 38,
nr 4, 2010.
21 Birdsall, ”The (Indispensable) Middle Class in Developing Countries”, Appendix, tabellerna 3,4,7.
8
ett stadigt, avlönat arbete.22 Man skulle alltså kunna beskriva dem som att vara i besittning av en
stabil arbetarklassposition snarare än att tillhöra en vag medelklass. Den brasilianska regeringen har
en benägenhet att betona medelklassens sårbarhet, och den sägs vara ständigt i riskzonen för att
falla tillbaka i fattigdom och kräver därför omsorgsfull uppmärksamhet och stöd.23 I Asien –
speciellt Östasien. – är inte samma omsorg självklart.
I Kina har medelklassen eller mellanskiktet blivit ett stort diskussionsämne för forskare och media
sedan slutet av 1990-talet. Före den tidpunkten var allt tal om en medelklass förbjudet, och en del
av dess förkämpar klagar fortfarande över det ”ideologiska tryck” som förnekar klassen fullständig
social legitimitet.24 Idag tenderar kinesiska forskare att idealisera medelklassen och stödjer sig på
amerikanska stereotyper samtidigt som de undviker en kritisk diskussion om begreppet. Klassen ses
som kinesiska medias främsta publik, och medias sätt att närma sig den är till stor del inspirerad av
amerikanska publikationer – från Vogue till Business Week – som nu är allmänt tillgängliga i Kina.25
Den har också uppfattats som ett bålverk för politisk stabilitet och återhållsamhet under de
kommande åren. Men en del klarsynta kommentatorer har konstaterat att det är de ökande
inkomstklyftorna som har lagt grunden till denna nya medelklass: Kina är nu Asiens mest ojämlika
land, och dess Ginikoefficient har rusat i höjden från 0,21 på 1960-talet till 0,46 idag.26 I kölvattnet
till den ekonomiska liberaliseringen har också Indien bevittnat uppkomsten av en skrytkonsumtion
inom medelklassen, och en politisk marknadsföring som personifierades av Hinduhögerns valparoll
2004 ”Lysande Indien”. Men det ideologiska landskapet var mycket mer komplicerat och omtvistat
än i Kina. Kritiska röster höjdes mot en klass som sades vara ”utan moraliskt roder, överdrivet
materialistisk och socialt okänslig.”27 Kampanjen ”Lysande Indien” slog slint och Kongresspartiet
återkom till regeringen.
Konsumtion eller demokrati?
I en värld där arbetarklassen och socialismen har förkunnats vara omoderna har medelklassamhället
blivit symbol för en alternativ framtid. Norra Atlantens utvecklade länder döps i efterhand till
medelklassamhällen – trots att det är ett amerikanskt begrepp som egentligen aldrig slog igenom i
Europa. Kärnan i denna utopi är drömmen om en gränslös konsumtion, att medelklassen tar över
jorden, köper bilar, hus och en oändlig variation av elektroniska varor och håller igång en global
turistindustri. Även om denna globaliserade köpgalenskap kan vara material till mardrömmar för
ekologiskt medvetna människor, så får den det att vattnas i munnen på affärsmän och deras
tidningar. Medelklassens konsumtion har också den stora fördelen att tillgodose de rikas privilegier
samtidigt som den ger en lugn horisont för de folkliga klassernas drömmar. Den mörka sidan av
denna dröm är dess inneboende utestängande karaktär. Personer som inte är medelklass – eller rika
– har inga försonande drag eller tillgångar. De är bara ”losers” (förlorare), som det framställdes av
det TV-sända skränande som fick Tea Party-rörelsen i USA att ta eld 2009. De är ”underklassen”,
”chavs”.* I utvecklingsländerna är ”upprensningen” av offentliga platser en yttring av denna lömska
tendens, där fattiga finner sig utestängda från stränder, parker och gator och torg. Ett särskilt
22 Abhijit Banerjee och Esther Duflo, ”What is Middle Class about Middle Classes around the World?”, MIT
Department of Economics Working Paper, nr 7-29, 2007.
23 Ricardo Paes de Barros m fl, A nova classe média brasileira: desafios que representa para a formulacão de
políticas públicas, Brasilia 2011.
24 Xiaohong Zhou, ”Chinese Middle Class: Reality or Illusion?”, i Christophe Jaffrelot och Peter van der Veer, red,
Patterns of Middle Class Consumption in China and India, New Delhi 2008, s 124.
25 He Jin, ”The Transformation and Power of ’Middle Class’ Language in Chinese Media Publications”, i Li
Chunling, red, The Rising Middle Classes in China. Milton Keynes, 2012.
26 Xiaohong Zhou och Qin Chen, ”Globalization, Social Transformation and Construction of the Chinese Middle
Classes”, i Li, red, Rising Middle Classes in China, s 52.
27 Pawan Varma, The Great Indian Middle Class, New Delhi 1998, s 174.
* Chav är ett brittiskt slangord. Oxford English Dictionary definierar chav som en ung person som utmärker sig
genom ohyfsat beteende och märkeskläder – öa.
9
upprörande exempel är inhägnandet av Merdekatorget [Självständighetstorget] i Jakarta med sitt
fallosliknande Nationalmonument, som förvandlade det till ”en sorts fritidsanläggning för enbart
medelklassen” och berövade de fattiga sitt enda rekreationsområde.28
Liberala media ser en uppåtstigande medelklass som förtrupp för demokratiska reformer. Men
forskarnas diskussion om den asiatiska medelklassen är ganska mycket mindre tårögd angående
dess troliga politiska roll. En viktig forskningsanalys drog slutsatsen att ”medelklasserna tenderar
att vara ’situationsbundna’ i sin inställning till reformer och demokrati”.29 Avskyn för den indiska
politiska klassen har lett till ett ovanligt politiskt fenomen, med lägre valdeltagande högre upp på
samhällsstegen än de tidigare ”oberörbara” – dalits – och de fattiga. Vid valet 2004 röstade 63,3%
av dalits men bara 57,7% av de högre kasterna.30 Bittra erfarenheter på 1900-talet har redan lärt
latinamerikanerna att medelklassen inte är demokratisk till sin natur, när delar av den aktivt gick
mot demokratin i Argentina (1955-1982), Chile (1973) och Venezuela (2002). Den är
”situationsbundet” (opportunistiskt) demokratisk – eller antidemokratisk.
Det finns ett annat medelklasscenario som nämns i förbigående i Birdsalls text, som förutser en
konfrontation mellan de rika och alla andra, där medelklassen spelar en viktig roll bland de
sistnämnda. Som Hong Kong-forskaren Alvin So har konstaterat kan Östasien användas som
försvar av denna tes, ty regionen har ofta sett medelklassakademiker ”i frontlinjen under de
statsfientliga protesterna” – för att inte nämna demonstrationerna mot IMF och den amerikanska
militarismen.31 Detta förbund mellan medelklassen och massorna mot oligarkin var central för
”folkens vår” 1848, och en genklang av det kunde återfinnas under upproren på båda sidor av
Medelhavet under 2011. I Kairo och Tunis, Barcelona och Madrid, marscherade medelålders
personer från de akademiska yrkena jämsides med studenter och arbetslösa ungdomar. De som
tillhörde den förstnämnda gruppen var ofta föräldrar till den andra – en solidaritet mellan
generationerna som 1968 års radikaler aldrig upplevde.
Även om ingen demokrati borde göra sig beroende av en medelklass så finns det tillfällen när
medelklassens mobiliseringar mot ett envälde har varit avgörande. Beroende på landets storlek och
betydelse regionalt är 2000-talets hittills viktigaste medelklassrevolution otvivelaktigt revolutionen
i Egypten. Det är givetvis alldeles för tidigt att dra några bestämda slutsatser, i synnerhet utifrån,
men vi kan våga oss på några få observationer. Även om revolutionen utlöstes av händelser och
krafter utanför landet, så har finanskrisen på norra halvklotet ingenting att göra med den: en analys
av den egyptiska ekonomin från IMF just innan Mubaraks fall förutsade en uppgång av dess
levnadsvillkor. Den utlösande faktorn var upproret i Tunisien. Precis som i resten av Nordafrika
hade den högre utbildningen vuxit snabbt på senare år – inklusive utbildningen av kvinnor, vilket
har naggat det officiella patriarkatet i kanten. Men denna nya utbildade medelklass bestod till stor
del av arbetslösa eller undersysselsatta akademiker.32 Det fanns inget egyptiskt bildningsborgerskap.
Dessutom var den politiska regimen inte bara korrumperad och förtryckande, utan hade dessutom
inga framtidsutsikter att erbjuda, varken till den nya kullen akademiker eller till deras underbetalda
föräldrar. Hazem Kandil har uppmärksammat den ”murbräckseffekt” som den nyliberala klicken
som samlades kring arvingen Gamal Mubarak fick. Det som återstod av arvet efter Nasser
överlämnades nu till privata pampar. Regimen kapade själv de band som hade knutit medelklassen
28 Lizzy van Leeuwen, Lost in Mall, Leiden 2011, s 64, 192.
29 Hsin-Huang Hsiao, ”Prioritizing the Middle Classes: Research in Asia-Pacific”, i Hsiao, red, The Changing Faces
of Middle Classes in Asia-Pacific, Taipei, 2006, s 7.
30 Christophe Jaffrelot, ”The Indian middle class and the functioning of the world’s largest democracy”, i Jaffrelot m
fl, red, Patterns of Middle Class Consumption in China and India, s 47.
31 Alvin So, ”Historical Formation, Transformation and the Future Trajectory of Middle Classes in Asia”, i Hsiao, red,
Changing Faces in Asia-Pacific, s 32.
32 Paul Mason, Why It’s Kicking Off Everywhere, London och New York 2012; Manuel Castells, Networks of Outrage
and Hope, Cambridge 2012.
10
till regimen.33 Precis som i Europa 1848 deltog också den egyptiska arbetarklassen i den
revolutionära processen, om än inte som dess viktigaste kraft: minnet av tidigare strider – som den
kvästa strejken vid El Mahalla El Kobra 2008 – bidrog i stor utsträckning till mobiliseringarna.34
Men Egyptens medelklassrevolution ställdes snabbt inför ”Adertonde Brumaire-problemet”,
nämligen sprickan mellan de radikala elementen som var koncentrerade till städerna och en till
största delen konservativ mycket större landsbygdsbefolkning. De egyptiska radikalerna led
nederlag i valet, precis som deras föregångare ett och ett halvt sekel tidigare. Det betyder inte att
2011 års revolution kommer att vändas om helt och hållet – lika lite som Napoleons III:s seger
raderade ut landvinningarna från 1848. Men det pekar verkligen på medelklassupprorens svaghet,
även i sin starkaste och mest radikala form.
En medelklassens konsumtionshysteri i global skala har anlänt, vilket ett besök till köpcentrum i
Lima, Nairobi eller Jakarta vittnar om. Icke desto mindre är de liberala akademikernas och
marknadskonsulternas konsumtionsdrömmar fortfarande till största delen prognoser för framtiden.
Förhoppningarna om politisk stabilitet har kommit på skam när medelklassens uppror träder in mitt
på scenen. Yttringarna av denna rebelliska anda varierar betydligt till form och ideologi:
revolutionerna i Nordafrika, Anna Hazares kampanj mot den politiska korruptionen i Indien, Tea
Party-rörelsen i USA, aktivt stöd från Chiles medelklass till den radikala studentrörelsen. Samma
land kan till och med ge upphov till rivaliserande medelklassrörelser – vilket var fallet i Thailand,
där de konservativa Gulskjortorna utmanades av de plebejiska och lantliga Rödskjortorna. Vi ska
inte bli överraskade om vi får bevittna fler omvälvningar när en ilsken medelklass går ut på gatorna
med oförutsägbara resultat.
Arbetarklassens möjligheter
Det kan kännas som om den tid då arbetarklassen sågs som samhällsutvecklingens framtid ligger
lika nära som igår, men det är osannolikt att den kommer att återvända. Industrikapitalismens
höjdpunkt i Europa och Nordamerika gav dess främsta motståndare, arbetarrörelsen, auktoritet,
precis som Marx hade förutsagt. Men den tiden är nu förbi. De utvecklade ekonomierna
avindustrialiseras och deras arbetarklasser har splittrats, besegrats och demoraliserats. Den
industriella stafettpinnen har överlämnats till Kina, ett framväxande centrum för världens
tillverkningskapacitet. I och med det kvarvarande hukou-systemet* med stadsbors och
landsbygdsbors medfödda rättigheter är industriarbetarna i Kina fortfarande till stor del invandrare i
sitt eget land. Ändå stärker Kinas industriella tillväxt arbetarnas ställning, precis som Marx skulle
ha förväntat sig: strejker har blivit vanligare och lönerna stiger. Det är inte uteslutet med en ny
omgång samhällskonflikter om fördelningen av välståndet, nu förflyttat från Europa till Östasien.
De kinesiska myndigheterna är givetvis medvetna om detta, och den kinesiska arbetslagstiftningen
har som mål att hålla tillbaka en otyglad kapitalism. Mest anmärkningsvärt i detta avseende är den
Lag om arbetsavtal som trädde i kraft 2008. Samtidigt skjuter det upp ”tjänste-” och
”rådgivningscentraler” för arbetarklassen, många av dem med stöd från utländska finansiärer.
Ibland kan de etablera kontakt med de officiella fackföreningarna eller de lokala partikommittéerna.
Men det finns troligen många fler fall där de lokala regeringarna sluter upp bakom arbetsgivarna.35
33 Hazem Kandil, ”Why Did the Egyptian Middle Class March to Tahrir Square?”, Mediterranean Politics, juli 2021.
34 Mason, Why It’s Kicking Off Everywhere, s 10.
* Hukou-systemet registrerar alla viktiga uppgifter om kinesiska medborgare som födelseplats, födelsedatum och
civilstatus. Det styr också var en medborgare har rätt att bosätta sig och åtnjuta sociala rättigheter. Den största
skiljelinjen går mellan de som kategoriseras som stadsbor och som landsbygdsbor, och rätten att vara bosatt i
städerna är strikt reglerad – öa..
35 Fang Lee Cooke, ”The Enactment of Three New Labour Laws in China: Unintended Consequences and the
Emergence of ’New Actors’ in Employment Relations”, i Sangheon Lee och Deirdre McCann, red, Regulating for
Decent Work, Basingstoke 2011; Joseph Y S Cheng, Kinglun Ngok och Wenjia Zhuang, ”The Survival and
Development Space for China’s NGOs: Informal Politics and Its Uncertainty”, Asian Survey, vol 50, nr 6, 2010.
11
Hursomhelst ger ny lagstiftning, kvarvarande rester av det kommunistiska arvet och spridningen av
elektroniska media större utrymme för en oberoende arbetarorganisering, som inte kommer att
förändra Kinas samhällssystem på kort sikt men kan ge arbetarna bättre avtal inom de befintliga
ramarna. Kroppsarbetare är en kraft som man måste räkna med i Kinas städer, även om deras antal
är svårt att avgöra. Det som verkar vara den bästa uppskattningen anger dem till en tredjedel av den
registrerade befolkningen.36 Men gästarbetare utan uppehållstillstånd utgör mer än en tredjedel av
den totala arbetskraften i städerna, och den stora majoriteten av dem är kroppsarbetare inom
tillverkning, byggnadsindustri och servering.37 Om dessa två grupper slås samman så bör det utgöra
mellan drygt hälften och två tredjedelar av Kinas kroppsarbetarklass. Framväxten av en mäktig
rörelse grundad på detta proletariat skulle få en enorm inverkan över hela den utvecklade världen,
men vi kan knappast beskriva det som ett troligt framtidsperspektiv.
På andra ställen förefaller politiska omvandlingar där arbetarpartier går i spetsen ännu mer
osannolika – vare sig de är revolutionära eller reformistiska till sin natur. Indiens industriklasser är
mindre än sina kinesiska motsvarigheter: lite mer än en sjättedel av arbetskraften till skillnad från
en fjärdedel i Kina. Familje- och egna företag dominerar fortfarande.38 Bland de som får
regelbunden lön finns en betydande facklig organisering, uppskattad till 38%.39 Men dessa arbetare
är splittrade mellan tolv nationella fackförbund, med de viktigaste knutna till politiska partier.
Indiens fackliga styrka hade sin hittillsvarande höjdpunkt i början av 1980-talet, men led
förkrossande nederlag i båda de industriella centra, textilfabrikerna i Mumbai och Calcuttas
juteindustri.40 Indiens fackföreningar har haltat vidare, men har inte lyckats etablera sig som
attraktionspol för de breda fattiga arbetarmassorna.
Efter Suhartos fall har den indonesiska fackföreningsrörelsen återuppstått, men främst i form av
fabriksförbund koncentrerade till den formella sektorn – som bara utgör en tredjedel av
arbetskraften – och med en övervikt av manschettarbetare, exempelvis på banker. 2003 års
Arbetskraftslag har förstärkt de lagliga rättigheterna för de med stadig anställning. Men
arbetarklassen är långt ifrån att vara en viktig samhällelig aktör, och även inom den formella
sektorn är bara omkring en tiondel fackligt anslutna. Hittills har alla försök att skapa ett arbetarparti
misslyckats.41 2012 firades Första maj av en folkmassa av 9.000 arbetare, omgivna av 16.000
poliser. Det är osannolikt att Sydkorea, en av den asiatiska industriutvecklingens pionjärer, kommer
att kunna skapa en rörelse som är jämförbar med dem i 1900-talets Europa, även om dess
fackföreningar fortfarande är betydelsefulla. Den våldsamma utsugningen av arbetarna under Kalla
krigsperiodens militärregimer blev en av den demokratiska oppositionens samlingspunkter på 1980talet. Det var också höjdpunkten för den koreanska fackföreningsrörelsen, med en femtedel av
arbetarna organiserade i arbetarrörelsen. Den fackliga organiseringen har sedan dess urholkats av
avindustrialisering och ökad sysselsättning inom servicesektorn.42 Trots allt har ett av
fackförbunden lyckats skapa ett Demokratiskt arbetarparti som finns representerat i parlamentet i
Seoul. När jag senast besökte Korea, i december 2011, fanns det stora förväntningar om en
sammanslagning av vänster- och mitten-vänsterpartierna, men denna process bröt slutligen samman.
36 Li Chunling, ”Profile of China’s Middle Class”, i Li, red, Rising Middle Class in China, s 96; för en annan
uppskattning se Liu Xin, ”Urban Chinese Class Structure and the Direction of the Middle Class”, i samma bok, s
112. Data för denna analys har tagits från Kinas folkräkning 2003.
37 Li Shi, ”Rural Migrant Workers in China: Scenario, Challenge and Public Policy”, ILO Policy Integration and
Statistics Department Working Paper, nr 89, Genève 2008; OECD, Employment Outlook 2007, Paris 2007.
38 Therborn, The World, Cambridge 2011, s 182.
39 Anibel Ferus-Cornelo, ”Unions in India at Critical Crossroads”, i Craig Phelan, red, Trade Union Revitalization,
Oxford 2007, s 479.
40 Sukomal Sen, Working Class of India, Calcutta 1997, s 464.
41 Michele Ford, ”Indonesia’s New Unions”, i Phelan, red, Trade Union Revitalization.
42 Yoonkyung Lee, Militants or Partisans: Labour Unions and Democratic Politics in Korea and Taiwan, Stanford
2011, s 28, 55.
12
Den ryska arbetarklassen som gjorde revolutionen 1917 blev till största delen utplånad under det
efterföljande inbördeskriget, och den nya arbetarklass som skapades under sovjetstyret slogs
handlingsförlamad av återupprättandet av kapitalismen på 1990-talet. Strejkvågorna 1989 och 1991
bidrog till Gorbatjovs fall, men det postsovjetiska Ryssland hade ännu mindre att erbjuda arbetarna
än det gamla systemet, och under det följande årtiondet sjönk den förväntade livslängden kraftigt.
Kommunistpartiet är fortfarande en parlamentarisk kraft av viss betydelse, men den stöder sig
snarare på en bakåtblickande nationalism än någon sorts vänsterideologi. Ingen socialdemokratisk
organisation har lyckats upprätta sig. Den ryska fackföreningsfederationen är fortfarande betydande
i fråga om medlemssiffror men har gjort föga för att skydda arbetarnas intressen.43
Fackföreningsrörelsen som byggdes upp av industriarbetarna i São Paolo har skapat ett
framgångsrikt politiskt språkrör, Arbetarpartiet (PT), vars kandidat valdes till en mycket populär
president i Brasilien 2002, vid det fjärde försöket. PT har förvandlat landets sociala landskap, gripit
sig an den extrema fattigdomen, utvidgat folkets utbildning och dragit in fler arbetare i den formella
arbetskraften där deras rättigheter kommer att skyddas av lagen.44 Men det har alltid varit en
koalition av många olika sociala rörelser, och dess presidenter och regionala styrelser har tvingats
utöva sin makt genom att lita till skumma skyddsling- och beskyddarnätverk. Som vi redan
konstaterat strävar Dilma Rousseff idag mot ett ”medelklass-Brasilien”, inte mot ett land av arbetare
eller lönearbetare. Ändå finns fortfarande en av de starkaste vänsterkrafterna i världens ”jättestater”
i hennes land, och erbjuder de ljusaste framtidsutsikterna för samhälleliga förändringar.
Sydafrika är en annan uppåtstigande ekonomisk makt med en stark och välorganiserad
arbetarrörelse som var en del av den koalition som ledde kampen mot apartheid. Men efter
maktövertagandet 1994 har ANC prioriterat att driva upp en svart ekonomisk elit: ett slående
exempel på denna process är den tidigare gruvarbetarledaren Cyril Ramaphosa, som har blivit en
förmögen affärsman. Trots en avsevärd minskning av den extrema fattigdomen var ojämlikheten
troligen större 2009 än vad den var när apartheid avvecklades.45 Den enorma gruvstrejken som
inleddes i augusti 2012 startades av en ny, konkurrerande fackförening: protesterna bemöttes först
med ett dödligt förtryck och användning av lagar från apartheidperioden. Oavsett slutresultatet av
denna strejkvåg så är arbetarklassens herravälde i Sydafrika ett fjärran framtidsperspektiv. På andra
ställen på kontinenten beslutade Nigerias fackföreningsfederation 2002 att starta ett arbetarparti
med stöd från EU och den tyska Friedrich Ebert-Stiftelsen. Men det visade sig vara en dödfödd
skapelse, och dess ledare rörde sig inom kort mot traditionella politiska former som grundas på
politiska tjänster.46
Det går inte att urskilja någon marsch framåt för arbetarna i klassisk mening i dagens värld, men vi
kan ändå se att det görs framsteg på olika fronter. Kapital –arbete-relationen utvidgas och kommer
att fortsätta att göra det. När arbetarna konfronterar den nya industrivärlden, och med tiden blir
starkare genom att organisera sig och bli mer anspråksfulla, kan vi förvänta oss att de kommer att
ställa sina egna krav. Det kanske är svårt att tänka sig att Marx’ Lilla dialektik av klasskamp
plötsligt kommer att framkalla en omvandling av samhället, men kapitalismens utbredning och den
ökande ojämlikheten kommer att hålla kvar arbetarklassen på 2000-talets politiska scen.
43 Sarah Ashwin, ”Russian Trade Unions: Stuck in Soviet-Style Subordination?” i Phelan, red, Trade Union
Revitalization.
44 Antalet arbetare som registrerats i den formella sektorn steg från 45% 2002 till 50% 2008. Janine Berg, ”Laws or
luck? Understanding rising formality in Brazil in the 2000s”, i Lee m fl, Regulating for Decent Work, s 128.
45 Economist rapporterade en Ginikoefficient för 2009 på 0,63, mot 0,59 år 1993 – även om det kan ha funnits
mätskillnader som försvårade en direkt jämförelse. Economist, 20 oktober 2012.
46 Björn Beckman och Salihu Lukman, ”The failure of Nigeria’s Labour Party”, i Beckman m fl, red, Trade Union
and Party Politics, Kapstaden 2010.
13
Framtidsperspektiv för underklassen
Den röda fanan har överlämnats från Europa till Latinamerika, den enda del i världen där
socialismen för närvarande står på dagordningen, med regeringar i Venezuela, Ecuador och Bolivia
som talar om ”2000-talets socialism”. Tack vare Brasiliens och Argentinas tyngd är det också den
enda region där regeringar till vänster om mitten har övertaget och där ojämlikheten minskar – om
än från andinska nivåer. Morales’, Correas och Chávez’ ”socialism” är ett nytt politiskt fenomen,
som betonar sitt oberoende från 1900-talets eurasiatiska modeller för en vänsterpolitik och i sig
själv är ytterst heterogen. Den får stöd från många samhällsskikt: fattiga i städerna (sluminvånare,
tillfällighetsarbetare, gatuförsäljare), människor av inhemskt eller afrikanskt ursprung, progressiva
delar av mellanskikten (akademiker och manschettarbetare). Industriarbetarna befinner sig sällan i
förtruppen: även om kvarlevorna av Bolivias gruvproletariat anslöt sig till kokaodlarna för att stöda
Morales, så stödde faktiskt Venezuelas största fackförbund den misslyckade kuppen 2002.47 Mittenvänsterregeringarna på Latinamerikas Sydspets har också en varierade social bas, men den
traditionella arbetarklassen och dess fackföreningar spelar en mycket större roll och återspeglar
Brasiliens och Argentinas större industrialisering.
De progressiva krafternas ideologi i Latinamerika innehåller många olika strömningar. Chávez
inspireras av Perus militära vänsternationalism och ser Fidel Castro som en viktig läromästare, även
om han har utvecklat sin egen sort av demokratisk populism, och till stor del (om än selektivt)
stöder sig på arvet efter Simón Bolívar. Morales är en infödd ledare av blandat etiskt ursprung som
utvecklade sin förhandlingsskicklighet i kokaodlarnas fackförbund och arbetar jämsides med en
veteran från indigenista-rörelsen,* hans vicepresident Álvaro García Linera. Ecuadors Rafael Correa
är en utbildad ekonom som påverkats av befrielseteologin, och omges av en grupp begåvade unga
tänkare vars uppfattningar sträcker sig från nationalistisk mitten-vänster till marxism. Kretsarna
kring Dilma Rousseff, Cristina Fernández de Kirchner och José Mujica står lite till höger om de
ovan nämnda, men är också vidsynta i sitt tänkande. I Mexiko kombinerar rörelsen som leds av
Andrés Manuel López Obrador – som vid två tillfällen har besegrats knappt (eller blivit bortfuskad)
som presidentkandidat – en statsrepublikansk disciplin- och renhållningspolitik med
socialdemokratisk reformism.
Latinamerika kanske inte erbjuder en modell som kan exporteras till resten av världen under den
närmaste framtiden. Men om det kommer att ske några radikala samhällsomvandlingar under de
närmaste åren, så kommer de säkert att ha mer att göra med den senaste utvecklingen i den regionen
än med 1900-talets erfarenheter av reformer eller revolution på basis av ett lönearbetande proletariat
– en samhällsaktör som är en liten minoritet av den arbetande befolkningen i större delen av Afrika
och Asien. Även om de folkliga klassrörelserna har stärkts tack vare ökande läskunnighet och av
nya kommunikationsmedel, så ställs de inför stora hinder: etnisk och religiös splittring, och mellan
olika sorters sysselsättning. Men bara de program och organisatoriska former som tar hänsyn till
dessa utmaningar kommer att ha en verklig chans att ena dessa underklasskikt.
I lokal skala kan vi redan återfinna många initiativ av denna typ. De bolivianska cocaleros
[kokaodlarna] kunde utnyttja de arbetslösa gruvarbetarnas skicklighet och erfarenheter av att bygga
rörelser. Efter att ha upplevt hur deras medlemmar tvingats bort från formella anställningar har en
av fackföreningarna i Maputo organiserat ett förbund för gatuförsäljare.48 Det är inte enda gången
detta har hänt: gatuförsäljarna har numera faktiskt sin egen international, StreetNet, med sitt
högkvarter i Sydafrika. I Mexico City utgör de en politisk kraft som borgmästaren måste räkna med.
Indiska kvinnor som arbetar inom den informella ekonomin har byggt upp egna strukturer för
47 Héctor Lucena, ”Trade Unionism in Venezuela: The Current Situation”, i Phelan, red, Trade Union Revitalization.
* Indigenismo är en politisk ideologi i Latinamerika som betonar sambandet mellan nationalstaten och inhemska
minoriteter. Nuförtiden syftar det ofta på kampen för att inlemma de inhemska folken politiskt – öa.
48 Ilda Lindell, ”Informal work and transnational organizing”, i Andreas Bieler och Ingemar Lindberg, red, Global
Restructuring, Labour and the Challenges for Transnational Solidarity, London 2010.
14
ömsesidig hjälp i städer som Mumbai, Chennai och Ahmedabad, och i den nationella SelfEmployed Women’s Association [Kvinnliga egenföretagares förbund].49 Fackföreningarna har ofta
blivit kanaler för omfattande folkliga protester mot prisökningar och diktatoriska regimer, senast i
Tunisien under revolten mot Ben Ali. Arbetare i den formella sektorn har gått i spetsen, men
fackliga krav har fått stöd från breda samhällskoalitioner som sträcker sig utanför dessa skikt. Ett
exempel är den asiatiska kampanjen för ”lönegolv” inom konfektionsindustrin, ett transnationellt
initiativ som uppstod vid Världens Sociala Forum i Mumbai, och fick stöd från fackföreningar,
kvinnoorganisationer och icke-statliga utvecklingsorganisationer.50 I detta sammanhang blir klass en
kompassriktning – mot de folkliga klasserna, de utsugna, förtryckta och missgynnade av alla sorter
– snarare än en strukturell kategori som ska fyllas med ”medvetenhet”. Det sociala förbund som
dessa framtida omvandlingar kommer att grunda sig på återstår att skapa, och det går inte att på
förhand tilldela någon grupp en ”ledande roll”. Men utan en klasskompass är det osannolikt att ens
de allra bästa sociala rörelser kan övervinna den moderna kapitalismens ojämlikheter.
Således kan vi för de kommande årtiondena fastställa fyra klassperspektiv som förefaller rimliga i
en sociologs ögon: en medelklassens globaliserade köpgalenskap, politiskt uppror av medelklassen,
industriell klasskamp – som kanske ger upphov till nya sociala kompromisser – med centrum i
Östasien, och brokiga mobiliseringar av de folkliga klasserna. Det nya seklets samhälleliga karaktär
återstår fortfarande att avgöra, men klass kommer säkert att vara av central betydelse.
Vänsterns nya geopolitik
Den eurocentrerade industrisocialismens slut har långtgående konsekvenser, inte bara för
samhällskrafternas sammansättning utan också för hur de organiserar sig. Partiformen – både den
tyska socialdemokratins och den italienska kommunismens masspartier och den mindre leninistiska
förtruppen – har förlorat mycket av sin lockelse. Fackföreningar utanför Europa har redan insett
sådana partiers begränsningar och försöker förena sig med allehanda sociala rörelser och ickestatliga organisationer. Ändå är organisatoriska förmedlare fortfarande avgörande för att få politiskt
inflytande. 2001 års mobiliseringar i Argentina fick större inverkan än de spanska indignados ett
decennium senare, huvudsakligen därför att det fanns en progressiv politisk mekanism till hands:
den peronistiska rörelsens vänsterflygel. Det orubbligt organiserade muslimska brödraskapet har
visat sig vara den egyptiska revolutionens segrare på medellång sikt. Vi ska inte låta oss ryckas med
av Internets påstått stora förmåga att mobilisera stöd utanför det politiska livets normala kanaler.51
Med detta i minnet har icke desto mindre en mäktig ny dynamik varit uppenbar under de senaste
åren. Vi har upplevt hur det har uppstått lösa, decentraliserade nätverk, från al-Qaidas franchiser och
Tea Party-rörelsen till proteströrelsernas vänster 2011. ”Sjöstjärneliknande” organisationer utan
ledare diskuteras nu ivrigt i den moderna företagsledningslitteraturen.52 Den ”icke-hierarkiska”
naturen hos sådana organ är i sig själv varken demokratisk eller progressiv, som exemplen som
nämnts ovan visar. Men kollektiva diskussioner och enskild självbestämmanderätt är otvivelaktigt
ett levande arv från 1968, och måste vara en del av alla framtida vänsterprojekt. Ideologiskt har de
nya rörelserna drivits av en blandning av förkastande och pragmatism. Folk har mobiliserats av ett
ilsket förkastande även om måltavlorna för det har varierat betydligt: upplevda oförskämdheter mot
den islamska tron har inspirerat protester i många arabiska länder; befrielse från amorteringar och
sjukvårdsförsäkringar för låginkomsttagare, ”förlorare”, har väckt Tea Party-anhängarnas vrede;
Occupy-rörelsen utnyttjade den folkliga ilskan mot räddningsaktioner för bankerna och sjunkande
49 Se vidare Ela Bhatt, We Are Poor but so Many, Oxford 2006.
50 Jeroen Merk, ”Cross-border wage struggles in the global garment industry”, i Bieler och Lindberg, red, Global
Restructuring.
51 Manuel Castells’ viktiga och lägliga studie, Networks of Outrage and Hope, kanske inte är oemottaglig för denna
frestelse.
52 Elizabeth Price Foley, The Tea Party: Three Principles, Cambridge 2012, s 218.
15
levnadsstandard under en regim av svågerkapitalism. Förkastandet ger dessa rörelser mod och
stridbarhet och skapar en dynamik av konflikter, medan deras pragmatism får dem att undvika
dogmatiska gräl och uppvisa en taktisk flexibilitet. Det går ännu inte att se hur vänsterperspektiven
kommer att formuleras efter industrisocialismens tidsålder. Men de kommer säkert att omfatta
motstånd mot ojämlikhet och imperialistisk arrogans, och vidmakthålla den mänskliga rättigheten
att fungera fritt och fullständigt.
Arbetarklassens 1900-tal var till mycket stor del en europeisk skapelse. Den uppstod under det
europeiska familjesystemet, med dess svaga band av utvidgade blodsband och relativa självstyre för
ungdomen, som förväntades bilda egna hushåll när de blev vuxna och inte hade några heliga
förpliktelser mot sina förfäder. Det underlättade en snabb och massiv omvändelse till nya idéer och
social praktik. Europas väg till det moderna livet öppnade ett unikt socialt utrymme: de inhemska
klasskonflikterna ägde rum inom relativt homogena nationalstater, medan den etablerade religionen
försvagades genom sina band till de besegrade gamla regimerna. Den kapitalistiska utvecklingen
skapade en arbetarklass som kunde stödja sig på en omfattande läskunnighet sedan före
industrialiseringen och skråorganisationernas hantverkstraditioner. På grund av Europas ledande
ställning spreds dess modell för klasspolitik sedan till andra kontinenter – av fattiga utvandrare som
reste till Oceanien eller Amerika, av imperiernas informations- och utbildningskanaler, och inte
minst av Sovjetunionens anti-imperialistiska motbild. Denna modell för klasspolitik tog greppet om
varenda hörn i världen, men när den inlemmades i de icke europeiska samhällena förändrades dess
innehåll. Arbetarrörelsen var Europas gåva till världen. Den inspirerade mäktiga och
uppfinningsrika krafter på varenda kontinent, från Nordamerikas Arbetare-bondepartier till
Mariáteguis nyskapande teoretiserande kring den indianska frågan i Peru, från försöken att smida
fram en arabisk eller afrikansk socialism till kommunistpartiets mobiliseringar av bönderna i Kina
och Vietnam under det nationella oberoendets fana. Som vi har sett har detta arv inte suddats ut helt
och hållet. Men Europa kan inte längre stå till tjänst med ett internationellt perspektiv av frigörelse,
utveckling och rättvisa. För tillfället saknas dessa visioner till och med för kontinenten själv.
1900-talets vänster hade två huvudsakliga inspirationskällor. Den ena fanns i Västeuropa –
framförallt det revolutionära Frankrike och den tyska marxistiska arbetarrörelsen. Den represeterade
den kommande framtiden för världens mest utvecklade och mäktiga region, och tillhandahöll idéer
och program, organisationsprinciper och modeller för förändring. Den gav också viktigt materiellt
stöd: Frankrike stod öppet för radikala landsflyktiga från alla länder, den välorganiserade tyska
arbetarrörelsen betalade medlemsavgifter och hjälpte till att finansiera fattigare bröder (Friedrich
Ebert-Stiftelsen gör det än idag). Den andra källan fanns i den globala maktens och välståndets
periferi, där en revolution ägde rum under ledning av politiska strömningar som hade inspirerats av
den europeiska marxismen. Sovjetunionen var det första och största av dessa centra, med Kina och
Kuba i kölvattnet. De erbjöd modeller för att gripa makten och omvandla samhället åt
förhoppningsfulla revolutionärer överallt, för att inte nämna direkt ekonomiskt stöd. För närvarande
är Latinamerika – med sina komplicerade sociala strukturer och ideologiska hemmabyggen – det
närmaste ett världscentrum vi har idag. Men det är inte mycket att tala om. 2000-talet kommer högst
troligt att bli decentraliserat, och dessutom är Latinamerika sannolikt en för liten region för att tända
en global ledstjärna – även om de sociala förändringar som nu är under uppsegling genomförs till
sin yttersta gräns. För att en ny vänster ska få en verkligt internationell betydelse måste den skaffa
sig djupare rötter i Asien.
Vi bevittnar uppkomsten av en ny era: nya klassmässiga och nationella, ideologiska, identitets- och
mobiliseringsförhållanden och en ny global vänsterpolitik tar form. Kalla krigets slut medförde inte
någon ”utbredning av freden” utan bara en ny period med krig. Västkapitalismens seger följdes inte
av allmänt välstånd utan av ständigt ökande ojämlikhet och återkommande ekonomiska kriser:
Östasien, Ryssland, Argentina och nu den pågående euroamerikanska turbulensen. Vänsterns
klassiska intressefrågor – kapitalistisk utsugning och imperialism, förtryckande köns- och etniska
16
hierarkier – har återskapat sig under det nya seklet. Kampen kommer att fortsätta: det kan vi vara
övertygade om. Men vem kommer att prägla den – den nya medelklassen eller de plebejiska
massorna?