ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden
av Katyń morden
Från uppdagande
till historisk tillrättaläggelse
ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden
av Katyń morden
ISBN: 978-91-86801-01-4
© Litteratursällskapet Ligatur, 2011
P.O.Box 75
SE 730 50 Skultuna, Sweden
www.ligatur.se
[email protected]
ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden
av Katyń morden
Från uppdagande
till historisk tillrättaläggelse
2011
Den svenska bilden av Katyń morden
5
Den sovjetiska säkerhetstjänstens
mord på 4.000 polska officerare i Katyńskogen 1940 tillhör det moderna
Polens mest traumatiska händelser.
Under femtio år av sovjetkommunistiskt styre förblev frågan outredd
och oberörbar. Att det var Nazityskland som hade utpekat Sovjetunionen och att detta kunde bemötas
som försök att splittra de allierade
spädde på traumat, och frågan levde
kvar olöst även för omvärlden. I den
här artikeln går Andrzej Nils Uggla
igenom hur massakern betraktats
och speglats från svenskt perspektiv, för att bli kvitt sin kontroversialitet först i och med den sovjetiska
perestrojkan och kalla krigets slut.
DENNA ARTIKEL BEHANDLAR
inte Katyńmorden som sådana. Om
dem finns det redan en omfattande
litteratur, som också ständigt växer;
nya fakta framkommer fortfarande.
Den här texten behandlar istället
den svenska bilden av och synen på
denna massaker på tusentals polska
officerare.
6
Andrzej Nils Uggla
NÅGRA GRUNDLÄGGANDE FAKTA
Katyń är namnet på ett skogsområde väster om Smolensk där den sovjetiska säkerhetstjänsten (NKVD) i mars–april 1940 massavrättade drygt
fyra tusen polska officerare. Efter att i juli 1941 ha knutit diplomatiska
kontakter med Sovjetunionen försökte den polska exilregeringen flera
gånger få svar på frågan vad som hade hänt de försvunna officerarna, men
man fick aldrig något svar. Till en början rörde det sig om drygt 4.000
men så småningom växte antalet försvunna och tydligen mördade officerare till över 20.000.
Det var först efter den tyska invasionen av Sovjetunionen i juni 1941
som de tyska myndigheterna, den 13 april 1943, spred uppgifter om att
massgravar med omkring 10.000 polska officerare påträffats. På initiativ
av polska Röda korset tillsattes våren 1943 en internationell kommission
från det internationella Röda korset, som i sin rapport uppgav att morden
hade begåtts våren 1940.
Mot slutet av världskriget, efter det att området återerövrats av Sovjetunionen i januari 1944, meddelade en sovjetisk utredningskommission
att morden hade begåtts av tyskarna hösten 1941. Dokument som stödde
denna uppfattning lades fram av Sovjet under Nürnbergrättegången.
Det var inte förrän efter Gorbatjovs makttillträde som en ny undersökning kunde genomföras. År 1987 tillsattes en kommission bestående
av polska och sovjetiska historiker och 1990 bekräftades NKVD:s skuld
också i sovjetisk press. Men ett officiellt erkännande kom från Ryssland
först den 14 oktober 1992, då Gorbatjovs efterträdare, Boris Jeltsin,
till Polen överlämnade det viktiga dokument som visade att Stalin själv
undertecknat dödsdomarna och att detta var ett beslut fattat av den sovjetiska politbyrån KCWKP den 5 mars 1940. Enligt beslutet skulle 21.857
personer, huvudsakligen polska officerare, skjutas utan vare sig förundersökning eller rättegång.
Den svenska bilden av Katyń morden
7
POLENBILDEN I SVERIGE
Perioder under andra världskriget då intresset för Polen intensifieras
Den svenska inställningen till Katyńmorden, liksom till andra viktiga
händelser under andra världskriget, var naturligtvis i högsta grad avhängig det för dagen rådande politiska läget runt om i Europa och världen
i övrigt. För svenskt vidkommande stod Polen i fokus vid krigsutbrottet
och intresset fortlevde med växlande intensitet kriget igenom. Pressmeddelandena rörde i första hand situationen på slagfältet och det diplomatiska spelet stormakterna emellan.
Från att i början av kriget ha stått i centrum kom Polen dock mer i skymundan efter septembernederlaget och efter den sovjetiska inmarschen
i mitten av september samma år. Med tanke på att Sveriges närmaste grannar, Finland i november 1939, Danmark och Norge i april 1940, blev indragna i de militära kraftmätningarna när kriget utvidgades, är den minskade uppmärksamheten på Polen fullt begriplig. Först under krigets senare
fas, dvs. 1943–1944, blev bevakningen av Polen ånyo mer omfattande, bl.a.
vid upptäckten av morden i Katyń i april 1943, under Warszawaupproret
i augusti–september 1944 och i samband med Jaltaavtalet i februari 1945.
En påminnelse
Kring 35-årsdagen av upptäckten av Katyńgravarna, 1978, publicerade
Bengt Hoffman en artikel i Borås Tidning med rubriken ”Vad minns ni
om Katyn?”, i vilken den riktiga versionen, om att det var NKVD som
mördade de polska officerare, redovisades. Han inleder sin artikel med
det dystra konstaterandet att om man ställer frågan ”Vad minns ni om
Katyn?” svarar somliga: ”Inte ett dugg, jag har aldrig hört ordet förr.”
Andra säger: ”Jo, Katyn, det var en sorglig sak. Under andra världskriget
dödades tusentals polska officerare av tyskarna i Katynskogen i Polen och
sedan begravdes de i massgravar” (Borås Tidning 8.7 1978).
8
Andrzej Nils Uggla
FAKTORER SOM PÅVERKADE
DEN SVENSKA KATYŃBILDEN
Några exempel på den tyska propagandan
Den svenska bilden av Katyńmorden har varit beroende av flera faktorer, bland annat av hur den tyska, engelska och sovjetiska propagandaapparaten fungerade under andra världskriget. I sin bok Med lock och
pock. Tyska försök att påverka svensk opinion 1933–45 (1962) redogör
Åke Thulstrup för den svåra situation den svenska pressen befann sig
under andra världskriget. Hitlerregimen krävde efter krigsutbrottet ännu
större neutralitet av pressen än tidigare. I ett tal i februari 1940 påpekade
Goebbels det orimliga i ”att neutrala regeringar på respektive håll medgavs
rikta skarp kritik av det krigförande Tyskland” (s. 71).
I oktober 1940 inrättades Statens informationsstyrelse, vars väsentligaste
uppgift förklarades vara att ”informera pressen om vad som är lämpligt
eller olämpligt att offentliggöra” samt att ”vidtaga åtgärder i syfte att söka
förebyga, att sådana framställningar i någon form lämnas allmänheten,
som med hänsyn till landets politiska och militära läge icke böra offentliggöras”. Detta ämbetsverk spelade en betydande roll vid skapandet av
den tystnad som rådde i Polenfrågan. Den allvarligaste av kända åtgärder
var beslagtagandet 1942 av förstaupplagan av standardverket om nazipolitiken i Polen – Polens martyrium. Förhållandena under tyska ockupationen belysta av Polska informationsministeriet. Boken konfiskerades enligt
den paragraf som i sina ”redaktionella anvisningar” bl.a. dekreterade att
”detaljerade skildringar av grymheter i samband med kriget bör undvikas”.
Boken trycktes om året efter, 1943, men fick spridning först 1944.
I vilken grad representerade pressen en pro-engelsk inställning?
En av de ledande antinazistiska tidningarna var som bekant Göteborgs
Handelsoch Sjöfartstidning under chefredaktören Torgny Segerstedt.
Segerstedt hyste starka personliga sympatier för Polen och försökte up-
Den svenska bilden av Katyń morden
9
prepade gånger avslöja nazistiska illdåd. ”Gud välsigne polackerna” lär
Segerstedt spontant ha yttrat när han sommaren 1939 fick veta att Polen
avslagit Hitlers begäran om att den fria staden Danzig skulle införlivas
med Tyskland. I tyska massmedia kallades GHT för ”Europas smutsigaste tidning”. En av GHT:s artiklar som förtjänar särskild uppmärksamhet är Hugo Valentins ”Utrotningskriget mot judarna”, 13 oktober 1942.
En annan tidning med stark pro-engelsk inställning under kriget var den
konservativa Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Sydsvenskan skulle senare komma att inta en ledande plats i den svenska uppfattningen om
Katyńmorden.
Den socialdemokratiska och kommunistiska pressen
Avslöjande artiklar om utrotningspolitiken i Polen finner vi framför allt
i den socialdemokratiska pressen, främst Socialdemokraten, Ny Tid och
Arbetet. Också den kommunistiska Ny Dag engagerade sig med tiden
allt mer i Polenfrågan. Redan före det tyska angreppet på Sovjetunionen
i juni 1941 levererade den ganska systematiskt avslöjande artiklar om Nazitysklands grymheter i Polen. Detta kunde ske trots, eller kanske just på
grund av, att tidningen belagts med transportförbud av riksdagen åren
1940–1943 och endast distribuerades underjordiskt. Några rubriker från
1941: ”En skakande skildring från det ockuperade Polen”, ”Fruktansvärd
terror mot det polska folket”, ”Vi lever som parias och förbjudes tala vårt
språk”. Tidningens klart prosovjetiska linje och den relativt lilla upplagan
på 25.000 exemplar medförde dock att den knappast kunde fungera som
trovärdig källa för en majoritet av det svenska folket.
10
Andrzej Nils Uggla
DE FÖRSTA INFORMATIONERNA OM KATYŃ
I mitten av april 1943 sände tyskarna ut meddelandet om Katyńmorden
över hela världen och pekade ut ryssarna som de skyldiga. Den första
svenska tidning som skrev om detta var konservativa Östgöta Correspondenten 15 april 1943. Nyheten kom direkt från Berlin. Artikeln hade
rubriken ”10.000 mördade polacker i massgravar vid Smolensk. Nära
hälften av den aktiva polska officerskåren. Sensationella uppgifter från
Berlintidningarna.” Det meddelades också att det rörde sig om just de
officerare vars försvinnande den polska exilregeringen i London försökt
bringa klarhet i under flera år. De hade alltså fallit offer för NKVD.
Den Londonvänliga pressens syn på Katy ńmassakern
Nyheten om Katyńmassakern togs snart upp även i andra svenska dagstidningar, då med uppgifter tagna från London. Två dagar efter det första
tillkännagivandet införde den konservativa, Londonvänliga Sydsvenska
Dagbladet Snällposten en artikel under rubriken ”Polen efterlyser 10.000
saknade officerare” (17.4 1943). Nyheterna från London skilde sig från
dem som kom från Berlin så till vida som ryssarna här inte blir utpekade
som skyldiga. Det konstateras endast att tyskarna anklagar dem.
Den engelska inställningen till den polska exilregeringen
När sedan den polska exilregeringen i London anslöt sig till den tyska
versionen bröt Sovjet de diplomatiska förbindelserna med den polska regeringen. Detta försatte England i en besvärlig situation, men man sökte undvika att välja sida. Sydsvenska Dagbladet Snällposten meddelade
att London intar en neutral hållning och ”officiellt håller sig utanför den
polsk-ryska konflikten” (27.4 1943). Det meddelades också att man i London kunde ”spåra en viss irritation över polackernas benägenhet att utan
vidare ta tyska uppgifter för kontant”.
Den svenska bilden av Katyń morden
11
Man konstaterade också att
många ryska iakttagare ha ansett att polackerna begått höjden
av diplomatisk taktlöshet genom att så ofta öppet vidhålla sin
dispyt med Ryssland, när det skulle vara politiskt mer förnuftigt
att tiga stilla och avvakta utvecklingen på nuvarande stadium.
(SSD 27.4 1943)
Efter påtryckningar från Churchill formulerade den polska regeringen en
officiell deklaration, vari det betonades att dess fortsatta politik skulle baseras på vänskapliga förbindelser mellan Polen och Sovjet, men på grundval av den polska republikens integritet och suveränitet, vilket kan tänkas ha haft en lugnande inverkan på de allierade liksom även på Sverige.
Två dagar senare meddelade Sydsvenska Dagbladet Snällposten att London avvisat beskyllningarna mot Sovjetunionen angående Katyńmorden:
Kommentatorerna i Londontidningarna äro utan undantag
av den uppfattningen, att det direkta ursprunget till intermezzot
ligger i den tyska propagandan. Flertalet tidningar avvisa den av
Goebbels lanserade historien om massmord på polska officerare
såsom saknande grund. (29.4 1943)
Denna uppgift mottogs, under ett skede av kriget då östfronten snabbt
började förflyttas västerut, med viss lättnad i Sverige.
Den mer ”neutrala”, dock prosovjetiska, svenska synen på morden
Medan vissa borgerliga tidningar till en början faktiskt gav en korrekt bild
av Katyńmorden, baserad på den tyska rapporteringen, och först efterhand, i takt med signalerna från London, frångick denna bild, ifrågasatte
den socialdemokratiska pressen redan från första stund de tyska rapporternas sanningshalt.
En viktig fråga i detta sammanhang var vilken inställning man hade till
den polska exilregeringen. Socialdemokraten (28.4 1943), för att ta ett
exempel, ville inte acceptera den tyska versionen, samtidigt som den försökte förhålla sig neutral. Att Sovjet bröt de officiella kontakterna med
Polens regering i London ansågs helt motiverat. Socialdemokraten anslöt
sig till de engelska anklagelserna som riktades mot den polska regeringen.
12
Andrzej Nils Uggla
Det sades bland annat att den ”fallit för skicklig axelpropaganda” och
att den helt okritiskt avvisat den ryska versionen. I artikeln redogjordes
för den oro som ”Polens affärer” vållade i London och om den engelska
pressens negativa inställning till denna konflikt. I Socialdemokraten
påpekades det också att den engelska pressen ansåg att polackernas antiryska inställning i frågan hade helt subjektiva orsaker, som bottnade
i konflikter och fientligheter förankrade i deras gemensamma historia.
För att inte äventyra sin neutralitet undvek tidningen att diskutera frågan
om vem som var den skyldige. Istället dominerade oron över att upptäckten av Katyńmassakern kunde leda till en brytning mellan västmakterna
och Sovjet. Sett ur ett svenskt perspektiv verkade då strävan efter fred
överskugga intresset av att få fram sanningen och skipa rättvisa.
På ledarsidan av Socialdemokraten 28 april 1943 fanns klara antydningar
om att Katyńmorden var en av den tyska propagandan preparerad affär,
vars enda syfte var att få till stånd en brytning mellan de allierade:
Det vill synas som om man å tyskt håll alltför väl lyckats med
den troliga avsikten att splittra de allierade. Syftet härmed kan
återigen inte gärna vara annat än att med polackerna som tillhygge oroa de rysk–brittisk–amerikanska relationerna i högsta
möjliga grad.
I en senare artikel försökte Socialdemokraten ännu starkare betona sin
neutralitet i Katyńfrågan (9.5 1943): man ville fortfarande inte ta ställning i skuldfrågan, utan hävdade endast att båda sidor lägger skulden på
varandra och att
”den polska exilregeringen är av den meningen, att ryssarna har
varit bödlarna”. I samma artikel lovordades Stalin för att han genom en Times-korrespondent låtit meddela ”att sovjetregeringen
önskar se ett starkt och oberoende Polen efter kriget”.
Ett än mer sovjetvänligt ställningstagande i Katyńfrågan intog den socialdemokratiska Aftontidningen (19.1 1944). Sovjets brytning med den polska exilregeringen i London sågs här vara en faktor som inte bara kunde
störa de framtida fredsförhandlingarna med Sovjet utan också äventyra
utformningen av det framtida politiska systemet i Polen. I Aftontidningen
beklagade man att den polska exilregeringen i London provocerat fram
denna brytning med Moskva och därmed förlorat chansen att med Sovjets hjälp bygga upp ett demokratiskt Polen efter kriget.
Den svenska bilden av Katyń morden
13
Den Moskvainspirerade propagandan
Liksom i frågor med kanske mer uppenbart politisk dimension rådde det
oenighet över skuldfrågan i den svenska pressen. Reaktionerna dikterades
av de enskilda tidningarnas politiska färg. Redan 17 april 1943 rapporterade den kommunistiska Ny Dags Moskvakorrespondent om Katyńmorden. Rubriken löd, ”Sovjetunionen tillbakavisar de tyska lögnerna.”
I samma nummer informerade tidningens Londonkorrespondent om
att polackerna fallit offer för den tyska propagandan. I artikeln, betitlad
”London-polacker följer signalen från Göbbels”, står att läsa:
De reaktionära polska kretsarna i London, som redan tidigare
genom sin inbitna fientlighet mot det land, vilket gjort den största insatsen för deras folks befriande, sökt åstadkomma friktioner mellan de allierade, har nu mot all förmodan även upptagit
detta monstruösa påhitt av fiendepropagandan. (17.4 1943)
Tre dagar senare, den 20 april, skriver tidningens Moskvakorrespondent
vidare om morden i Katyń under rubriken
”Organiserat samarbete mellan Sikorski och Hitler avslöjas” (20.4 1943).
Det faktum att Sovjet hade brutit sina diplomatiska förbindelser med Polen vändes nu till dess motsats av den svenska kommunistiska tidningen:
det var Polen som, genom att gå över till fiendesidan, hade brutit kontakterna med Sovjet:
Alla dessa omständigheter tvingar sovjetregeringen att konstatera, att den nuvarande polska regeringen, som slagit in på vägen
till överenskommelse med hitlerregeringen, i verkligheten har
avbrutit förbundsrelationerna till Sovjetunionen och intagit en
fientlig position gentemot Sovjetunionen. (27.4 1943)
Indirekt kan man i den kommunistiska Ny Dag utläsa att tidningen i så
hög grad gick Sovjetunionens ärenden att den inte bara beskyllde tyskarna för massakern utan även förkunnade något så absurt som att Tysklands
utpekande av Sovjet som ansvarigt för Katyńmorden hade skett i samarbete med den polska regeringen i London.
14
Andrzej Nils Uggla
TYSKA PROPAGANDAAKTIVITETER
Olika motiv
De starkaste och mest effektiva informationskanalerna disponerades från
krigsutbrottet av Tyskland. Det är därför naturligt att en stor del av informationen i Katyńfrågan kom till Sverige direkt från Berlin.
Upptäckten av det ohyggliga dådet var givetvis mycket gynnsam för tyskarna och gav dem många propagandafördelar: prestigemässiga – de
kunde visa att Sovjetunionen, dvs. en av de allierade, tillämpade minst
lika grymma metoder som de själva i detta krig; strategiska – genom att
rikta världens uppmärksamhet på morden på över 10.000 polska officerare i Katyń kunde de avleda uppmärksamhet från de egna just pågående
massmorden på 400.000 judar i Warszawas ghetto; politiska – tyskarna
försökte utnyttja Katyńmorden så att England och USA skulle tvingas dra
sig ur alliansen med Sovjet.
Brottsplatsen visas upp
Efter upptäckten av Katyńmassakern inbjöd det tyska propagandaministeriet utländska journalister, experter och andra betydande personer att
besöka brottsplatsen. En av dessa var den nazistvänlige finlandssvenske
författaren Örnulf Tigerstedt, som i början av kriget inbjudits till Tyskland
för att föreläsa om finländsk litteratur. Han hade av det tyska propagandaministeriet utvalts att som neutralt ögonvittne bekräfta gravarnas existens. Tigerstedt flögs till brottsplatsen i ett junkerplan och meningen var
naturligtvis att han skulle skriva om massakern i den svenska pressen,
vilket han också gjorde, helt enligt tyska önskemål. I Svenska Dagbladet
kunde man läsa:
[...] inget kan dock i grymhet jämföras med den händelse som
idag är förknippad med namnet ”Dödsskogen vid Katyn”.
(28.4 1943)
Den svenska bilden av Katyń morden
15
Till hans försvar får sägas att han troligen inte visste någonting vare sig
om den massaker som pågick i Warszawas ghetto just i april samma år
eller om utrotningslägret i Auschwitz. De första avslöjandena, i alla fall
vad gäller pressens vetskap därom, kom hösten 1944, då de tyska koncentrationslägren i Polen började befrias av Röda armén: Majdanek nära
Lublin i juli 1944. (Auschwitz i januari 1945.) En annan inbjuden svensk
observatör var den vid denna tid pro-tyska Stockholms-Tidningens Berlinkorrespondent, Christer Jäderlund, som i en detaljerad artikel berättar om
sina samtal med ögonvittnen från brottsplatsen och beskriver den makabra åsynen av de döda kropparna som lätt kunde identifieras som polska
officerare.
Många av dem som rest till Katyń hade gjort det mer eller mindre privat eller i egenskap av journalister. Tyskarna ville nu att en officiell representant
från Sverige, därtill läkare, skulle sändas till platsen. I det sammanhanget
bör en viktig episod uppmärksammas. På riksarkivet finns ett dokument
daterat 28 april 1943, rubricerat ”ang. massgravarna vid Katyn”, skrivet
av kabinettssekreterare Staffan Söderblom (senare Sveriges ambassadör
i Moskva) till envoyé A. Richert i Berlin. Söderblom skriver att tyskarna vänt sig till en svensk läkare,
doktor Karlmark, med en förfrågan om denne kunde tänka sig
att delta i den kommission som
skulle undersöka massgravarna i
Katyń. Efter konsultationer med
den svenske statsministern, Per
Albin Hansson, svarade Karlmark
att han ej kunde acceptera ett
sådant uppdrag utan ett officiellt
svenskt bemyndigande. Söderblom förklarade att ”hänvändelsen ju skett till Internationella
röda korset och att man från
svensk sida icke kände någon som
helst lust att bliva indragen i saken
vid sidan av Internationella röda
korset” (RA UD HP 1 vol. 485).
16
Andrzej Nils Uggla
Publikationen om Katyń med bevismaterial och kommentarer
Det mest intressanta exemplet på hur det tyska propagandaministeriet försökte utnyttja Katyńmorden i det politiska spelet är broschyren
Nackskottet. Dödsskogen vid Katyn, som trycktes i Berlin 1 juni 1943.
Från titelbladet till broschyren Nackskottet, svensk utgåva,
tryckt av Berliner Verlagsanstalt GmbH, Berlin, [1 juni 1943].
Den svenska bilden av Katyń morden
17
Den innehåller rikt illustrerad dokumentation, samtal med vittnen, polska Röda korsets rapport i åtta punkter sänd till Genève (undertecknad av
Vaclav Lacher från Warszawa), europeiska journalisters berättelser från
brottsplatsen, ett protokoll undertecknat av representanter från tolv länder (Belgien, Bulgarien, Danmark, Finland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Protektoratet Böhmen och Mähren, Rumänien, Schweiz, Slovakien
och Ungern) samt rättsmedicinska resultat från de utförda ”besiktningarna och undersökningarna”.
Värt att uppmärksamma är med vilken kraft den tyska propagandabroschyren försöker återge polackernas reaktion på brottet:
Alla polacker äro uppskakade och tidningar, som publicerat namnlistor med de hittills identifierade likens namn, får mottaga
hundratals brev från alla befolkningsskikt. (s. 30)
Författarna till broschyren redovisar även de polska exiltidningarnas
reaktion världen över, bl.a. från Washington, Buenos Aires och London. Polackernas stora upprördhet över morden exponeras liksom deras
övertygelse om att de begåtts av Sovjetunionen. I broschyren citeras även
ett utdrag ur kommunikén från den polske försvarsministern i London,
general Kukiel, angående de polska officerarnas försvinnande den 17 september 1939 (ss. 33–34).
Syftet med broschyren var att försöka åstadkomma en brytning mellan de
allierade genom att få England och Förenta staterna att känna sig medansvariga till detta brott i egenskap av Sovjetunionens allierade.
Det sägs bl.a.:
England och Amerika har emellertid också stor del i denna förbrytelse. I sin pakt med Sovjetunionen har de utlämnat Europa
till de bolsjevikiska mördarna. Denna insikt utbreder sig överallt
i Europa, och fallet Katyn ställer varje ansvarsmedveten europé
på nytt inför frågan, hur denna fara skall avvärjas. Katyn måste
bli en vändpunkt i det europeiska tänkandet. (s. 37)
En klart protysk inställning i Katyńfrågan intog den notoriskt nazivänliga tidningen Aftonbladet. I den nämnda broschyren Nackskottet citerades en ledarartikel ur Aftonbladet, i vilken England och USA görs medansvariga för brottet.
18
Andrzej Nils Uggla
ANDRA ORSAKER TILL DEN SVENSKA
INSTÄLLNINGEN
En vändning i uppfattningen av Polenfrågan
Sveriges inställning till Katyńfrågan måste naturligtvis förstås i relation
till det tryck som de tyska och sovjetiska propagandaapparaterna utövade på opinionen. Men samtidigt ska Sveriges ”neutralitet” i Katyńfrågan
också ses i ett större sammanhang. Denna hållning betingades i hög grad
av det då aktuella politiska läget i Europa och världen.
Den traditionella synen på tyskarna som ett gammalt kulturfolk bidrog
till att många svenskar, framför allt i början av kriget, hade svårt att tro
på alla de anklagelser som riktades mot Tyskland. När krigslyckan vände
till förmån för de allierade vintern 1942 och våren 1943, och östfronten
började krypa allt närmare tyskt kärnland, uppkom emellertid förutsättningar för förändrade synsätt.
Den svenske författaren Eyvind Johnson delade i ett annat sammanhang – artikeln ”Warszawaupproret” i boken Warszawa (1944, tills. med
Gunnar Almstedt) – upp de ofta likgiltiga svenskarna i två kategorier.
Den första utgörs av sådana som aldrig haft förmåga att bestämma sig
i politiska frågor. Den andra gruppen består av dem som under detta krig
aldrig varit neutrala och hela tiden stått på västmakternas sida. Dessa har
nu plötsligt tystnat när det gäller Polen. De har med andra ord vänt kappan efter vinden och bytt åsikt inför Röda arméns snabba frammarsch.
De hänvisar till den polska ”odemokratiska” förkrigsregeringen och menar, att polackerna i London är fascister, medan polackerna i Ryssland
är demokrater.
Den svenska bilden av Katyń morden
19
DIPLOMATISKA RAPPORTER
Katyńfrågan i Sverige kan också ha påverkats av de diplomatiska rapporter som sändes hem av svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom
(och andra före honom). Denne rapporterade till Sverige, med kopior till
de svenska beskickningarna i Berlin, Bern och London, de färskaste officiella sovjetiska versionerna av ”Polens affärer”.
I ett brev från 6 februari 1944 (hänvisning nedan) skriver han att ryssarna
efter återerövringen av Smolensk hävdar att ”undersökningen obestridligen visat, att de 11.000 begravda polska officerare på hösten 1941 skjutits av tyskarna”. Söderblom informerar
också om att sovjetpressen i sina kommentarer till rapporten riktade
nya hätska utfall mot polska Londonregeringen som förebråddes
för att av sovjetfientlighet och i syfte att utså splittring mellan de
allierade ha anslutit sig till de tyska propagandapåståendena om
att det varit ryssarna, som bragt dessa polska officerare om livet
(s. 5).
I samma brev kan dock avläsas en viss tveksamhet hos Söderblom.
En ”känd journalist” hade efter sin återkomst från Katyń i ett privat samtal berättat, att den ryska kommissionen ”visserligen frambragt en del indicier, som tyder på att de undersökta liken hade dödats först på hösten
1941, men några bindande bevis härför hade icke framlagts utan luckorna i bevisningen vore tvärtom uppenbara”. Denna kommentar kunde vid
den här tidpunkten i krigsskedet naturligtvis inte påverka den officiella
svenska inställningen i Katyńfrågan eller spridas i pressen (s. 5).
(RA UD HP 1 vol. 485.)
20
Andrzej Nils Uggla
NÜRNBERGRÄTTEGÅNGEN
Under rättegången i Nürnberg fick tyskarna skulden för Katyńmorden.
Den polska Londonregeringens version och den tyska ställdes mot den
sovjetiska. Sovjetunionen hade inkallat en mängd experter och vittnen.
Vidare ville Sovjet att Katyń skulle betraktas som en sak mellan Sovjet
och den nya kommunistiska regeringen i Polen. De allierades gemensamma anklagelseakt från 6 oktober 1945 stödde, med en hänvisning till tiden
för brottet, den sovjetiska versionen: ”I september 1941 dödades 11.000
polska officerare, som voro krigsfångar i Katynskogen nära Smolensk.”
Tyskarna hade befunnit sig där sedan juli 1941.
“Besök av utlandsjournalister”. Ur Nackskottet, s. 20.
Den svenska bilden av Katyń morden
21
Tysk version
Den tyska versionen gick ut på att polackerna mördades på våren 1940
medan Smolenskområdet ännu var ryskt. Området föll i tyskarnas händer
först i juli 1941 (dvs. några veckor efter brytningen med Sovjetunionen).
De tyska utgrävningarna av brottsplatsen påbörjades i juni 1943.
Sovjetisk version
Enligt den sovjetiska versionen, å andra sidan, ägde avrättningarna rum
hösten 1941, dvs. efter den tyska inmarschen i juni 1941. Med mutor och
tortyr hade tyskarna tvingat den ryska ortsbefolkningen att vittna falskt.
De polska officerarnas kroppar hade förts dit från olika läger och grävts
ner i Smolensk. Ryssarna gjorde samtidigt allt för att bagatellisera brottet
och få det att framstå som endast ”en episod” (SvD 27.5 1949, Nils Ahnlund).
22
Andrzej Nils Uggla
SENARE TID: EXILPOLACKERNAS INSATS
Utgången i frågan under Nürnbergrättegången blev avgörande för den
fortsatta svenska uppfattningen av Katyńmorden. Att tyskarna var skyldiga tycks man ha varit ganska enig om – i alla händelser i officiella sammanhang. Så sent som 1948 kan man t.ex. i Svenska Dagbladet läsa att
Goebbels med ”diabolisk skicklighet” förberett denna manöver. Först
efter Chrustjevs makttillträde uppträdde artiklar i svensk press som rakt
på sak beskyllde NKVD för brotten i Katyń. Dessa artiklar var skrivna av
ledande exilpolacker, bland andra Stefan Tadeusz Norwid – författaren
till den kända, avslöjande boken Landet utan Quisling – och Wiesþaw
Patek – tidigare förste legationssekreterare i Stockholm. Någon riktig debatt kring frågan om vem som var skyldig till de ohyggliga massmorden
kom emellertid aldrig till stånd i svenska media. Några artiklar skrevs
även av svenskar, bl.a. av den tidigare nämnde journalisten Christer Jäderlund, som i april 1943 inbjudits av tyskarna för att som vittne biträda vid
utgrävningarna. År 1957 skrev han ånyo en stor artikel i Stockholmstidningen, betitlad ”Vad hände i Katyn?”, där han på nytt utpekar ryssarna
som de skyldiga.
De som eventuellt väntade på en signal från Chrustjev om ett fördömande
av Katyńmorden väntade, som bekant, förgäves.
Resandet av Katyńmonumentet i Stockholm
Exilpolackerna i Sverige arbetade under många år på att få resa ett monument över de mördade officerarna. Men själva placeringen stötte på stora problem. Initiativtagaren, dåvarande preses för Polska Flyktingrådet
(SPK, Stowarzyszenie Polskich Kombatantów) Tadeusz Głowacki har berättat att de svenska myndigheterna till en början inte ens ville diskutera saken med honom. Inte heller Kommittén för den Katolska kyrkan
i Stockholm ville gå med på att monumentet placerades på den Katolska
kyrkogården, eftersom det var ”av politisk karaktär” (Nowa Gazeta Polska
[NGP] 2001, 8, s. 1).
Den svenska bilden av Katyń morden
23
År 1975 lyckades till slut exilpolackerna resa ett monument,
men inte på den önskade offentliga
platsen, utsidan av exilpolackernas
lokal mot Östermalmsgatan, utan
inne på gården. Monumentet ställdes
således upp på en förhyrd plats
(på 49 år) på Polska Flyktingrådets
gård i närheten av några soptunnor.
Enligt en rapport tyckte hyresgästerna inte om ”det konstiga monumentet” på sin gård, där de bland annat
piskade mattor (efter NGP, ibid.).
Protester från sovjetiskt håll
Resandet av monumentet framkallade protester från den Sovjetiska
ambassaden i Stockholm, vilket
i sin tur skapade ny uppmärksamhet kring Katyńmorden. I en tidning publicerades även ett fragment
av den sovjetiska protesten i vilken
”en grupp antikommunistiska polacker” beskylldes för att smutskasta
Sovjetunionen (efter NGP, ibid., s. 2).
Enligt Zofia Stadfors, som var svensk
representant i den polska regeringen
i London under 1980-talet, var denna placering av monumentet ett resultat av ett beslut på högsta nivå. Olof Palme hade fått kritik av den sovjetiske representanten i FN, Dobrynin, och därför fick det inte placeras på
offentlig plats i Stockholm.
Med anledning av 60-årsdagen av Katyńmorden anordnades den 13 april
2000 en minnesstund av Polska Flyktingrådet i Stockholm. På inbjudan står
att läsa att gravstenen inne på Polska Flyktingrådets gård (Östermalmsg. 75)
”är det första offentliga monumentet i världen där de skyldiga namnges”.
Men detta överensstämmer inte helt med sanningen: polackerna i USA
hade faktiskt varit något före.
24
Andrzej Nils Uggla
EN NY INSTÄLLNING
HOS DE SVENSKA MYNDIGHETERNA
Monumentets flyttning samt uttryck för den svenska regeringens
tydliga attitydförändring i Katyńfrågan
Monumentet stod alltså helt osynligt för allmänheten. De polska exilorganisationerna i Sverige var, trots olika konflikter gällande framförallt
frågan vem som hade rätt att bestämma över monumentets öde, eniga om
att det måste flyttas till en annan plats. Polens generalkonsul, Piotr Kaszuba, lyckades få myndigheterna i Stockholm att gå med på en förflyttning
av monumentet till kyrkogården vid S:t Johannes kyrka. Monumentet
byggdes också om till ett något större.
Den 6 maj 2001 flyttades till sist Katyńmonumentet från insidan av gården
på Östermalmsgatan till kyrkogården vid S:t Johannes kyrka i Stockholm.
På stenen kan läsas:
Till minne och ära av de 25.000 polska officerare som bestialiskt mördades av den sovjetiska regimen i Katyń, Charków och
Miednoje under åren 1940–1941.
Na wieczną Pamięć i Chwałę 25.000 polskich oficerów bestialsko
zamordowanych przez władze Rosji Sowieckiej w Katyniu, Charkowie i Miednoje w latach 1940–1941.
Vid avtäckningsceremonin deltog representanter för den svenska regeringen, bl.a. Stefan Noréen, tidigare Sveriges ambassadör i Warszawa och sedan några år tillbaka statsminister Göran Perssons rådgivare
i Polenfrågor. I sitt tal på polska betonade Noréen att Katyńmorden inte
bara var ett kommunismens brott gentemot Polen utan mot hela den civiliserade världen. Han placerade Katyńmorden i ett aktuellt sammanhang
och såg dem som en länk i Centraleuropas långa demokratiseringsprocess. Noréen sade även att ”linjen mellan Katyń, Gdańsk och Berlinmuren
är mycket tydlig”.
Den svenska bilden av Katyń morden
25
26Appendix
Appendix
KATYŃDOKUMENT I SVENSKA ARKIV
KONGRES POLAKÓW W SZWECJI
POLSKA KONGRESSEN I SVERIGE
POLISH CONGRESS IN SWEDEN
Diarienummer: 030416-P-01
REGERINGSKANSLIET
103 33 STOCKHOLM
Till Statsminister Göran Persson
Den 13 april var det 60 år sedan tyska trupper påträffade massgravar efter
tusentals polska officerare, krigsfångar mördade av sovjetregimen våren 1940 i
Katyn-skogen, väster om Smolensk.
Med anledning av denna årsdag överlämnade Storbritanniens myndigheter till
polska regeringen hittills hemliga dokument angående detta massmord. Av de
offentliggjorda handlingarna framstår att Storbritanniens regering från början
kände sanningen om detta illdåd, men av politiska skäl undanhöll dessa uppgifter.
Även den Amerikanska Kongressen överlämnade till polska myndigheter dittills
hemligstämplade dokument från sina arkiv från undersökningar av
Katynmassakern gjorda under 1950-talet.
Vi har starka skäl att tro att i svenska UD:s, underrättelsetjänstens samt
kontraspionagearkiven finns material som kan ge nya fakta om denna fortfarande
ej fullständigt förklarade händelse.
Ifrån uppgifter överlämnade till oss av den nu bortgångne polska
underrättelsetjänstens överstelöjtnant Witold Szymaniak, som samarbetade med
den svenska kontraspionage i ovan nämnda frågor, vet vi att under andra
världskriget såväl svenska diplomater som svenska pressens krigskorrespondenter
som i sitt arbete hade kontakt kring Katynmorden lämnade skriftliga rapporter
efter återkomsten till Sverige. Överstelöjtnant Szymaniak påstod att han hade sett
och läst de handlingarna, men absolut inte kunde kopiera dem.
Vi har även information, att chef för SS internationella underrättelsetjänst general
Walter Schellenberg, som hade fått tillfällig asyl i Sverige 1945, förhördes
angående Katynmordtemat.
Med anledning av ovanstående begär Polska Kongressen i Sverige formellt att alla
dokument i svenska myndigheternas ägo som berör detta ämne offentliggörs.
Att klargöra hittills fördolda fakta i Europas historia kan bidra endast till att
snabbare och starkare bygga den gemensamma framtiden.
Stockholm, den 16 april 2003.
För Polska Kongressen i Sverige
/-/ Michal Bieniasz - ordförande
/-/ Ludomir Garczynski-Gassowski - sekreterare
Till kännedom: Republiken Polens Ambassad i Stockholm.
Polska Kongressens brev till Statsminister Göran Persson 2003-04-16.
Den svenska bilden av Katyń morden
27
Statsminister
Göran Perssons
svar 2003-05-07
Överlämnande
av dokument
till Institutet
för National
Remembrance
i Warszawa
2003-11-17
6
Andrzej Nils Uggla
1940-2011
Han var professor vid Upsala Universitet,
litteraturvetare och specialist på svensk-polska relationer och exilpolacker i Sverige. Den polskfödde Andrzej Nils Uggla
härstammade från en svensk släkt, bosatt
i Polen sedan första hälften av 1800-talet.
Han ägnade svensk-polska relationer en
stor del av sitt vetenskapliga arbete och
publicerade en rad böcker och artiklar
inom området, bla annat en bok ägnad
polska sjömän internerade i Sverige under
andra världskriget.
Han var den förste svenske vetenskapsmannen som hade svensk-polska kulturkontakter inskrivna i sina arbetsuppgifter.
Det var också det som stod honom varmast om hjärtat. Han publicerade i ämnet
en lång rad böcker och artiklar på svenska. Hans monografi över exilpolackernas
historia i Sverige under andra världskriget
gavs även ut på polska.
I 13 år har han varit redaktör för den
svensk-polska vetenskapliga tidskriften
Acta-Sueco Polonica, utgivna av Uppsala Universitet. Hans seminarieserie kring
Polens historia och kultur resulterade
också i flera publikationer under hans redaktörskap.
1989 fick han en hedersutmärkelse av Republiken Polens President i exil, Ryszard
Kaczorowski. I det fria Polen uppmärksammades han för sina insatser av president Kwasniewski med Förtjänstorden.
