KUNGL VETENSKAPSAKADEMIEN
2010-02-14
Fysikklassens Forskningsstrukturkommitté, FFSK
Rapport I
Analys av den svenska teknisk-naturvetenskapliga forskningsstrukturen
i ett nationellt perspektiv
1. Inledning
Under 1900-talets första decennier fanns flera länder i Europa som med avseende på
vetenskap och forskning tillhörde de allra främsta i världen. Även utbildningen ansågs
vara av hög klass, och de europeiska universiteten hade ett högt attraktionsvärde. Därför
var det inte överraskande att nästan alla Nobelpris under den tiden tilldelades europeiska
forskare. Men andra världskriget drabbade hårt europeisk forskning och utbildning.
Mycket har sedan dess förändrats.
EU-kommissionen har liksom flera regeringar i Europa under senare tid uttryckt sin oro
”about the increasing gap in science between Europe and the USA”. (Med ”science”
menar man vanligen natur- och ingenjörsvetenskaplig forskning, och vi begränsar oss till
detta område här, även om mycket av det vi framhåller troligen är relevant också för andra
discipliner, t. ex. medicin.) I flera rapporter har EU-kommissionen anfört åtskilliga skäl
varför gapet jämfört med USA har ökat. I en av dessa rapporter (2003-58) skriver man:
“European Universities are not at present globally competitive with those of our major
partners”. Uttalanden av denna typ har väckt oro och många frågor inom vetenskapssamhället i Europa.
Fysikklassen inom K. Vetenskapsakademien (KVA) gjorde under hösten 2008 ett besök
på EU-parlamentet i Strassbourg, varvid frågor av det slag som ovan nämnts diskuterades.
Några EU-parlamentariker ställde specifikt frågan varför Europa har så relativt få
Nobelpristagare jämfört med USA. (Under de senaste 20 åren har 24 % av Nobelprisen i
naturvetenskap och medicin tilldelats forskare i Europa, medan under samma tid 64 %
tilldelats forskare i USA.) Det visar sig dessutom att av de forskare som belönats i USA
finns ett betydande antal med bakgrund i Europa. EU-parlamentet ansåg att det här finns
ett handlingsbehov.
Nobelprisen är endast en av många möjliga referenspunkter i detta sammanhang, men lika
nedslående jämförelser erhålles när man tittar på andra utvärderingar som t.ex.
universitetsrankningarna. Oberoende av vilken av de ledande rankningarna man väljer de
senaste åren så lägger man märke till att bland de 30 högst rankade finns endast ett fåtal
europeiska universitet.
Fysikklassen anser att det som här framhållits ger anledning att fundera över vilka de
främsta orsakerna kan vara till den utveckling som skett och tillsatte därför under våren
2009 en kommitté, Fysikklassens forskningsstrategiska kommitté (FFSK)1, för att
Ledamöter: Hermann Grimmeiss (ordf.), Ingmar Bergström, Ingvar Lindgren, Jan Nilsson och Bo
Sundqvist, den sistnämnde senare ersatt av Mats Larsson.
1
2
analysera situationen och komma med förslag till åtgärder för förbättringar, på såväl
svensk som europeisk nivå.¨
Det problemkomplex som här berörts är mycket omfattande och vittförgrenat, och
kommittén har därför beslutat att dela upp rapporteringen i ett antal rapporter. I denna
första rapport diskuteras läget utifrån ett svenskt perspektiv, och i följande rapporter
kommer frågor på den europeiska nivån att diskuteras och analyseras.
2. Nuläget i svensk grundforskning och tillämpad forskning. Problemanalys
Det råder stor enighet inom vetenskapssamhället om att den rådande skillnaden inom den
högre utbildningen och forskningen mellan Europa och USA varken beror på skillnad i
kreativitet eller intelligens utan snarare på skillnad i forskningsstrukturen. De större
universiteten i USA har en struktur som är mer gynnsam än den som finns i Europa för att
skapa goda forskningsmiljöer med god möjlighet att såväl utveckla yngre forskare till
självständiga forskningsledare som att attrahera ledande forskare från andra länder och
universitet. Dylika ”kreativa miljöer” är betydligt svårare att bygga upp i Europa och
speciellt i Sverige, även om det också här finns enstaka goda exempel. En nackdel som
Europa har är givetvis den nationella uppdelningen, som leder till mindre rörlighet och
trögare samarbete mellan länderna än det som råder mellan USAs stater.
Ett annat problem med forskningsstrukturen i Sverige -- och även i Europa -- är att antalet
universitet (och högskolor med forskning) har ökat starkt under senare tid, betydligt
snabbare än forskningsanslagen. Detta har medfört att fler forskargrupper skapats som
bedriver likartad forskning, de flesta med vanligtvis otillräckliga resurser.
Vi ska här belysa tre problemområden för svensk forskning,
(i)
forskningsfinansieringen,
(ii)
tjänstestrukturen samt
(iii)
rörlighet inom forskningssystemet (mobilitet).
2.1 Forskningsfinansiering
Den akademiska forskningen vid våra universitet är i ökande omfattning externt
finansierad, d.v.s. genom anslag från forskningsråd, stiftelser, myndigheter och näringsliv.
Universitetens egna medel, fakultetsanslagen, svarade vid 1980-talets början för 70
procent av den totala forskningen, men andelen har nu sjunkit till strax över 40 procent.
Vid de tekniska högskolorna och Karolinska Institutet är andelen externfinansiering i flera
fall 80 procent eller mer, och många forskare/forskargrupper är nästan helt finansierade
genom externa anslag.
Fakultetsanslagen utgör den mer långsiktiga basfinansieringen för den akademiska
forskningen. Den ger forskarna frihet att välja forskningsproblem och att initiera
verksamhet inom nya områden utan omedelbara krav på resultat. Dagens otillräckliga
basfinansiering innebär att forskarna saknar resurser att utveckla idéer till mer
konkreta projektförslag för vilka man kan söka externt stöd. Detta hämmar
kreativiteten och utvecklingen av nya forskningsinriktningar.
Externa anslag är tidsbegränsade och avser i de flesta fall väl avgränsade projekt. En
normal kontraktstid är tre år. Fortsatt stöd förutsätter en ny ansökan, som skall lämnas in
3
två år efter att den första ansökan beviljats. Detta innebär att forskaren bör ha uppnått
tillräckligt intressanta resultat att redovisa redan efter två år. På så sätt framtvingar
externfinansieringen satsningar företrädesvis på relativt kortsiktiga och ”säkra” projekt.
Originella och djärva projekt äventyrar fortsatt stöd och forskarna undviker att ta den
risken. På så sätt hämmas återigen kreativitet och satsningar på nya forskningsområden.
Forskningsfinansieringen i Sverige via forskningsråden är idag dessutom i stor
utsträckning inriktad på små individuella forskningsanslag. Detta försvårar skapandet av
koordinerade och mer långsiktiga forskningsprogram. De större satsningar, som
tillkommit under senare år för att skapa excellenta miljöer, såsom forskningsrådens
Linnéanslag, SSF:s Strategiska Centra och vissa av Wallenbergstiftelsens satsningar, är
steg i rätt riktning för att avhjälpa problemet med de alltför små projektanslagen men
otillräckliga för att få till stånd någon mer genomgripande förändring av
forskningsstrukturen mot mer kreativa miljöer.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att finansieringsformerna för akademisk
forskning under de senaste decennierna i allt större utsträckning har premierat
kortsiktiga, säkra projekt på bekostnad av den mer långsiktiga och originella
forskningen. I ett längre perspektiv är detta en mycket oroande utveckling. Viktiga
vetenskapliga genombrott är ofta förknippade med att man vågat söka nya vägar för att
vinna kunskap.
2.2 Tjänstestrukturen
Den nuvarande tjänstestrukturen i Sverige är platt och lämnar föga naturligt utrymme för
akademiskt ledarskap. Genom det rådande befordringssystemet har den öppna
konkurrensen vid tillsättning av topptjänster i stor utsträckning försatts ur spel. Den redan
tidigare otillräckliga mobiliteten, där forskare rör sig mellan olika lärosäten, har i
praktiken helt upphört, och många institutioner utgör idag relativt slutna miljöer.
I motsats till amerikansk forskning präglas svensk forskning också av bristande öppenhet,
vilket begränsar möjligheterna till samverkan över traditionella ämnes- och
kompetensgränser. Forskning kräver idag tillgång till en omfattande och ofta dyrbar
infrastruktur i form av utrustning och specialistkompetens. En enskild forskargrupp, som i
sin verksamhet finner behov av kompletterande expertis eller instrumentering, skulle i
många fall kunna tillgodose dessa behov genom att samverka med andra forskargrupper.
Så sker i viss utsträckning men borde kunna utökas betydligt.
Internationella undersökningar av kreativa miljöer har visat att sådana inte nödvändigtvis
är stora men de kännetecknas av rimligt trygg basfinansiering, visionärt ledarskap och
en öppenhet för samverkan över traditionella ämnesgränser. Redovisningen ovan ger
vid handen att det är just på dessa punkter svensk forskning uppvisar tydliga svagheter.
Man måste samtidigt notera, att det inom landet finns exempel på forskargrupper, som
trots forskningssystemets strukturproblem genom starkt ledarskap och skicklighet lyckats
bygga upp kreativa och mycket framgångsrika forskningsmiljöer. Problemet är att detta
snarare är undantag än regel och att strukturproblemen leder till ineffektivt resursutnyttjande och en lägre ambitionsnivå för forskningen.
Samtidigt är det viktigt för våra universitet att kunna rekrytera och behålla goda lärare och
forskare. För detta krävs fungerande system för rekrytering, lönesättning, karriär och
befordran. Dagens situation är på dessa punkter otillfredsställande.
4
Ingången till en akademisk karriär efter doktorsexamen är högst oklar. Det kan vara ett
postdoktoralt stipendium eller en tidsbegränsad anställning i något forskningsprojekt.
Som fortsatta meriteringstjänster erbjuder det nuvarande systemet alternativen forskarassistent och biträdande lektor, men dessa tjänster används i jämförelsevis ringa
omfattning. Universiteten har istället i ökande omfattning använt sig av tidsbegränsade
tjänster som forskare. Med ändringen av LAS så att en visstidsanställning efter 24
månader automatiskt övergår i en tillsvidareanställning har universiteten på detta sätt fått
en kategori av ”fast anställda” forskare ofta rekryterade inom ramen för externfinansierade projekt och ofta tillsatta utan öppen konkurrens.
De enda reguljära fasta tjänsterna vid våra universitet är i dag tjänst som adjunkt, lektor
och professor. En lektor har rätt att påfordra prövning för befordran till professor. Denna
möjlighet har i sträva ekonomiska tider fått till följd att universiteten i allt större
utsträckning ersätter en professor, som går i pension eller av annat skäl lämnar
universitetet, genom att befordra en lektor.
Nuvarande praxis att i stor utsträckning låta befordrade professurer ersätta professurer
som tidigare tillsatts efter ledigförklarande hämmar starkt mobiliteten i systemet, och
innebär att man åsidosätter den kvalitetsdrivande effekt som tillsättning i öppen
konkurrens innebär. Vi ser detta som den kanske viktigaste enskilda orsaken till att
svensk forskning på senare tid inte kunnat hävda sig lika väl internationellt som
tidigare.
2.3 Fri rörlighet inom forskningssystemet (mobilitet)
I en kreativ miljö flödar kunskap och idéer mellan forskarna genom seminarier och
informella diskussioner. Varje enskild forskare bidrar med sina erfarenheter och
specialintressen liksom med det kontaktnät, som hon eller han etablerat under sin karriär.
Det kan omfatta kontakter inom den egna specialiteten, men också med andra discipliner
eller verksamheter. Ju vidare kontaktnätet sträcker sig desto bredare blir den kunskapsoch erfarenhetsbas som miljön har tillgång till. Hur omfattande och väl fungerande ett
sådant system kan bli är en fråga om mobiliteten inom forskarsamhället.
Den fria rörligheten eller mobiliteten har flera dimensioner. Att rekrytera forskningsledare
och medarbetare från andra institutioner och lärosäten ökar den externa kontaktytan och
ger möjlighet att få medlemmar med en annorlunda bakgrund än den som är förhärskande
i den egna miljön. Vi har tidigare påpekat att befordringssystemet vid svenska lärosäten
medfört att all extern rekrytering i praktiken upphört och därmed har svenska lärosäten
gått miste om de fördelar, som denna form av mobilitet erbjuder.
Extern rekrytering är en väg att berika en miljö med ny kompetens. En annan möjlighet är
att ha ett gästforskarprogram så att prominenta nationella eller internationella forskare kan
inbjudas att förlägga en kortare eller längre tid vid en institution. Ett program, som ger de
egna forskarna möjlighet att vistas vid en annan institution för att bedriva forskning kan
på samma sätt ge institutionens forskning ökad spännvidd. Professorerna hade en gång i
tiden rätt till regelbundna sabbatsterminer för just detta ändamål, men knappare
ekonomiska villkor har medfört att systemet har avvecklats.
I USA utvecklades tidigt ett system med postdoc-tjänster, där unga, nydisputerade
forskare erbjöds möjlighet att under ett par år bedriva forskning vid ett annat universitet.
5
Att postdoc-tjänsten var förlagd till ett annat universitet syftade till att ge den unge
forskaren vidgade vyer. Med det amerikanska systemet som förebild har postdoc-program
med stor framgång inrättats i Sverige liksom i många andra europeiska länder, och detta
har utan tvekan varit en viktig insats för ökad mobilitet. Flera stipendieprogram för
kortare eller längre vistelse vid utländska universitet har tjänat samma syfte. Många yngre
svenska forskare har på så sätt skaffat sig en gedigen internationell bakgrund till fromma
för verksamheten vid svenska institutioner.
Att öka mobiliteten mellan olika discipliner har hittills rönt rätt ringa uppmärksamhet.
Det förekommer på det mer praktiska planet i gränsområdet mellan fysik, kemi och
livsvetenskaperna inklusive medicin. Tekniskt kan det fungera väl, men kommunikationsproblemen är stora för en mer genuin samverkan, och det svenska forskningsfinansieringssystemet uppmuntrar inte en sådan aktivitet.
Mobiliteten mellan akademi och näringsliv eller mer allmänt det omgivande samhället
innehåller många problem, och vi återkommer till dessa i senare rapporter.
3. Förslag till förbättringar av den teknisk-naturvetenskapliga forskningsstrukturen
i Sverige
Vi ska här försöka komma med förslag till mer eller mindre konkreta åtgärder för att
förbättra situationen inom de tre problemområden som ovan belysts.
3.1 Skapande av kreativa miljöer
Vi bedömer att ett viktigt steg mot en förbättring av den rådande forskningssituationen i
Sverige är att man kan skapa vad vi kallat ”kreativa miljöer”. Med detta avser vi en
miljö/struktur som dels har förmåga att producera framstående forskning och bevara
grundforskningens höga nivå, dels fungerar som en plantskola för unga forskare. Det
sistnämnda är inte minst viktigt för att trygga den framtida forskningskvaliteten. En sådan
enhet kan utgöras av en eller flera forskningsgrupper som samverkar men i övrigt är
förhållandevis självständiga och som har ett starkt och visionärt akademiskt ledarskap.
Enheten ska ha tillräckliga finansiella basresurser för att kunna ta egna initiativ utan att
varje gång behöva vända sig till forskningsråd eller andra finansiärer. Med dagens
fiansieringssystem är detta svårt att åstadkomma. De knappa fakultetsanslagen och den
långt drivna fragmentiseringen av forskningsrådsanslagen gör att enskilda forskare i
allmänhet inte får anslag som är tillräckliga för att skapa en kraftfull miljö. För att göra
systemet mer effektivt bör därför enligt vår mening ett antal forskningsgrupper som
uppfyller högt ställda krav tilldelas fasta fakultetsanslag liksom större rådsanslag, så att de
kan planera sin verksamhet på ett friare sätt, bl. a. med möjlighet att inom anslagets ram
engagera såväl yngre forskare som gästforskare och finansiera deras forskning. Detta
skulle bl.a. innebära att yngre forskare behöver använda mindre del av sin tid till att skriva
ansökningar och rapporter.
Som antytts ovan finns i Sverige några större forskningscentra, vilka skulle kunna
utvecklas till ”institut-liknande enheter” inom universitetens ram. (Ett exempel är Göran
Sandbergs institut i Umeå som nu har ca 100 forskare.) I Frankrike är en kombination av
universitets- och CNRS:s institut, såsom Jean-Marie Lehns institut i Strasbourg, av denna
typ. I Spanien vid Madrid-universitetet, liksom på flera andra håll i Europa, har man infört
en överordnad universitetsstruktur ovanpå den klassiska strukturen som bygger på
6
fakulteter och institutioner. Denna överordnade universitetsstruktur består av en sammanföring av olika forskargrupper från olika institutioner och/eller fakulteter för att bedriva
forskning inom ett område som inte täcks inom den klassiska strukturen av en ensam
institution. På vissa universitet har dessa projekt en egen styrelse som samordnar och
bestämmer över projektet oberoende av vilka institutioner medarbetarna kommer från. I
Sverige har Institutionen för Mikroteknologi och Nanovetenskap (MC2) vid Chalmers i
Göteborg en liknande struktur, liksom Nanometer Structure Consortium i Lund. Ett
efterföljansvärt exempel är även det år 2008 inrättade Oscar Klein Center vid SU, som
tilldelats 80 MSEK under en tioårsperiod för fem grupper inom SU och KTH, som på
olika sätt söker efter mörk materia.
Enligt vår mening bör fakultetsanslag och forskningsrådsanslag i större utsträckning
än i dag koncentreras på större enheter med starkt och internationellt erkänt ledarskap.
3.2 Ändringar i tjänstestrukturen
I medvetande om strukturproblemen inom universitetens tjänsteorganisation tillkallade
Regeringen 2006 en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av befattningsstrukturen vid landets universitet och högskolor. Denna Befattningsutredning framlade
2008 sitt betänkande ”Karriär för kvalitet” med förslag på en ny sammanhållen
befattnings- och karriärstruktur. Med avseende på forskarkarriär omfattar förslaget fyra
successiva steg efter doktorsexamen. Första steget är en tvåårig postdoktortjänst, som kan
sökas inom tre år efter doktorsexamen. Nästa steg är tjänst som biträdande lektor. En
sådan tjänst kan sökas inom fem år efter doktorsexamen. Tjänsten är på fyra år med rätt
för innehavaren att prövas för tillsvidareförordnande som biträdande professor, vilket är
nästa steg i karriärstegen. Biträdande professorer har i sin tur rätt att begära prövning för
befordran till professor. Denna befordran innebär inte med nödvändighet förändringar i
arbetsuppgifter utan är främst en titelreform.
K. Vetenskapsakademien har i sitt remissyttrande över utredningen tillstyrkt denna i sina
huvuddrag med några kompletterande synpunkter. Dessa gäller i första hand behovet av
ett stärkt akademiskt ledarskap, vilket förutsätter att topptjänster alltid ledigkungörs
internationellt, att tillsättningsprogrammen är relativt breda och att man tillämpar
sakkunnigförfarande vid tillsättningen. För att attrahera kvalificerade kandidater är det
vidare av vikt att tillräckliga resurser knyts till tjänsterna för att möjliggöra uppbyggnaden
av kreativa miljöer. I exceptionella fall bör ett kallelseförfarande kunna tillämpas.
I huvudsak tillstyrker vi Befattningsutredningens förslag -- liksom KVAs
kompletterande synpunkter -- och vill framför allt betona vikten av att ledande
akademiska befattningar ledigförklaras och söks i öppen konkurrens i betydligt större
utsträckning än som blivit praxis i dag. Åtminstone vissa av dessa tjänster bör förses
med fasta fakultetsresurser för att göra dem mer attraktiva i internationell konkurrens.
3.3 Förslag till åtgärder för att förbättra forskarnas rörlighet/mobilitet.
Den enskilt viktigaste åtgärden för att åstadkomma ökad mobilitet inom den akademiska
forskningen i Sverige är att, som ovan framhållits, åter öppna för att akademiska topptjänster annonseras och tillsätts i öppen konkurrens. Om detta sker och om tjänstestrukturen innehåller åtminstone några karriärsteg, så att det finns incitament att söka
tjänst vid annat lärosäte eller institution, finns förutsättningar för ökad mobilitet. Med det
idag rådande befordringssystemet finns absolut inget incitament att söka tjänst vid annat
7
lärosäte. Om befordringssystemet kommer att bestå är det därför också viktigt att i
enlighet med Befattningsutredningens förslag i betänkandet ”Karriär för kvalitet”
befordran inskränker sig till att vara en titelfråga.
Om högre tjänster för akademiskt ledarskap ledigförklaras i större utsträckning, ökar
förutsättningarna högst väsentligt för mobilitet i det akademiska samhället. Det förutsätts
då att man till dessa tjänster knyter tillräckligt med basresurser för att etablera och driva
en forskargrupp. Att i öppen konkurrens få en sådan tjänst med ett attraktivt paket av
basresurser skall vara svårt att motstå.
Större och mer samlade forskningsanslag bör, som tidigare framhållits, inrymma resurser
för att inbjuda gästforskare och/eller låta forskare tillbringa viss tid vid andra lärosäten
inom eller utom landet. Det finns också skäl att forskningsstödjande organ finansierar
stipendieprogram med samma syfte. Så sker redan i viss utsträckning, men det finns
utrymme för nya initiativ. Olika EU-program ger också rika tillfällen till forskarutbyte,
men det kan finnas behov av resurser för att frigöra en forskare från andra
tjänsteåligganden för att delta i ett utbytesprogram.
En fortsatt utbyggnad och vidareutveckling av postdoc-systemet är naturligtvis ett viktigt
led i strävan att öka mobiliteten. Genom att på nationell eller europeisk nivå organisera
workshops/symposier inom aktuella forskningsområden kan tillfällen för knyta nya
kontakter skapas. Ansökningar till sådana workshops/symposier kan t.ex. skickas till
European Science Foundation i Strasbourg. Initiativ kan tas av en enskild forskargrupp
eller ett lärosäte.
När det gäller mobilitet och kontakter mellan discipliner krävs sannolikt mer av
nytänkande. Mobilitet mellan discipliner är särskild angelägen och har en avgörande
betydelse och är därför särskild viktig inom områden som t.ex. materialfysik. Kanske bör
det inom forskarutbildningen eller postdoc-tiden organiseras kortare kurser, där man mer
översiktligt redovisar aktuella forskningsproblem, experimentella metoder och tekniska
lösningar. Det kan gälla biologiska frågeställningar, där fysikerna kan erbjuda nya
detektorer eller sensorer för att nämna ett annat exempel. Kanske skulle KVA i samverkan
med Vetenskapsrådet kunna organisera några pilotförsök i denna riktning.
4. Sammanfattning
Vi anser att den svenska teknisk-naturvetenskapliga forskningen skulle kunna väsentligt
förbättras genom en förnyad forskningsstruktur. De främsta förändringar vi föreslår är
följande:
1. Mer kreativa miljöer skapas vid våra universitet genom att forskningen samordnas i
större enheter under starkt akademiskt ledarskap.
2. Dessa enheter bör i stor utsträckning erhålla flerårigt ekonomiskt stöd från
forskningsråd och liknande.
3. Ledande akademiska befattningar vid universiteten utses efter ansökan i öppen
(internationell) konkurrens i väsentligt större utsträckning än som sker i dag. Några av
dessa förses med fasta fakultetsresurser.
8
4. Åtgärder bör vidtas för att öka mobiliteten mellan lärosätena och mellan akademi
och näringsliv. Speciellt viktigt är att mobilitet och kontakter mellan discipliner
förbättras.
