Nattvardsgästerna

Höskuldur Ketilsson
-1-
Lärare: Lars-Göran Johansson
Bergmans uppgörelse med den patriarkale Guden
Introduktion
Nattvardsgästerna kom ut 1962 och är räknad som en del i trilogin om Guds
tystnad (De andra två filmerna är Såsom i en spegel (1961) och Tystnaden (1963)).
Bergman har senare däremot sagt att hann kallade filmerna för en trilogi eftersom det
var inne på en tiden att göra trilogier och att han egentligen inte själv kunde hitta
någon gemensam nämnare för filmerna (Bergman och Filmen). Men ändå har
filmerna mycket gemensamt så som de också har gemensamt med många av hans
tidigare och senare filmer: De hanterar alla Bergmans pågående brottning med frågan
om Guds närvaro, eller rättare sagt frånvaro. I filmerna kan man se en utveckling av
hans teologiska tankegångar.
I sin dokumentär om Nattvardsgästerna, Ingmar Bergman gör en film, frågar
Vilgot Sjöman Bergman om den tematiska gudsbildsförvandlingen i hans filmer.
Bergman säger att det är så intrikat att det är inte säkert om han klarar beskriva det
men han försöker ändå:
”I dom tidigare filmerna har jag ju liksom alltid lämnat frågan öppen, om guds existens eller
inte, inte sant. I Jungfrukällan så lät jag ju Gud svara, och det fick liksom folkvisan stå för, inte
sant. Källan som springer upp, inte sant. Men det var för mej då ett sätt att väldigt skyggt närma
mej det där och dokumentera min egen förvissning, min egen föreställning om en guds
verklighet, inte sant. I Såsom i en spegel så har du det väldigt fast manifesterat, där ju kontentan
och credot är att Gud är kärleken, och kärleken är gud och altså gudsbeviset är kärlekens
existens som någonting verkligt i människornas värld. Och sedan här, vet du, och det är ju det
ruskiga och det svåra, så har jag ju fått ta upp hela det problemet i den här Nattvardsgästerna
och tvingats slå sönder hela den gudsbilden och som är ju liksom en form att trygghetssökande
Jag har nu försökt söka mig fram till en ännu mera bredare och distinktare och klarare
gudsföreställning…och där har jag fått göra rent hus själv, väldigt smärtsamt föresten, med en
gamal gudsföreställning just med fadersguden, ett far-son förhållande på något sett, en
självssuggestionsgud, en trygghetsgud, inte sant. Där har jag fått göra väldigt sträng räfst med
hela det begreppet och det är ju liksom det som den här filmen djupast rör sig”
Vilgot Sjöman påpekar att i Bergmans tidigare filmer fanns ett uppror mot
auktoriteter och fäder av olika slag och i religiösa sammanhang. Senare kom en period
Höskuldur Ketilsson
-2-
Lärare: Lars-Göran Johansson
av försoning där han accepterar den faderliga trygga gudsbilden. På detta svarar
Bergman:
“Ja det gällde ju först att göra det. Det var ju naturligtvis på den vägen det gick, först så
revolutionerade, opponerade man mot fadersbilden och sedan accepterade man den alltså. Och
sedan gällde det ju att ställa den alldeles lungt åt sidan. Att inte kalkera fadersbilden och
gudsbilden på varann.
Bergmans tidigare revolt och opposition mot Gud, Jesus och kyrkritualerna kan
tydligt ses i hans ungdomsåsikter uttryckta i Laterna Magica:
Märta är troende och sjunger med stark röst de förtröstansfulla sångerna. Jag kan inte
behärska min olust, jag hatar Gud och Jesus, särskilt Jesus som är äcklig med sina tonfall, sin
slaskiga nattvard och sitt blod. Gud finns inte, ingen kan bevisa att hann finns. Om han finns är
han en påtagligt läskig gud, småaktig, långsint och partisk, var så god! Läs bara Gamla
Testamentet, där framstår han i all sin glans. Och den här skulle vara kärlekens gud som älskar
människorna. Världen är ju ett skithål som Strindberg säger! (Bergman, Ingmar sid. 96)
I den här uppsatsen har jag tänkt att visa hur Bergman gör sig av med iden om den
patriarkaliska guden som han så länge brottats med och också skriva om hur hann
ersätter honom. För att göra detta kommer jag främst ta upp tre viktiga personer i
filmen. Jag kommer också visa på hur Bergman framställer kyrkan och dess
förhållande till religionen.
Om filmen
Nattvardsgästerna handlar om människor som på något sätt är isolerade från
varandra (och gud) och har problem att kommunicera. Den utspelar sig ute på
glesbyggden under vintertiden och mycket av handling är förlagd till två kyrkor.
Dramat utspelas i ett sterilt och ödsligt vinterlandskap, där den visuella kargheten
förstärker känslan av mänsklig isolation och ödsligheten blir en slags metafor för den
enorma emotionella ”distans” som är mellan människorna. Sven Nykvist (filmens
fotograf) och Bergman höll länge på med att söka rätta sättet att fotografera filmen, de
ville inte ha några skuggor som hade varit så övervägande i Såsom i en spegel.
(Bergman och filmen) Denna skugglösa och “sterila” teknik ökar på känslan av
karghet och isolation. Filmen är ett kammarspel, där som Bergman renodlar
Höskuldur Ketilsson
-3-
Lärare: Lars-Göran Johansson
filmmediet till en slags puritaniserad minimalism. Personerna är få och
händelseförloppet utspelar sig under endast 3 timmar (mellan 12:00 och 15:00 en
vintersöndag). Inspelningsplatserna är även få. Med denna minimalism lyckas
Bergman fokusera på själva kärnan av filmerna, förhållandena mellan personerna,
utan att åskådaren blir distraherad av några störande utanförliggande omgivningar.
Nyckelfigurerna i filmen är pastorn Tomas Ericsson (spelad av Gunnar
Björnstrand) och skolfröken Märta Lundberg (spelad av Ingrid Thulin). Tomas är
präst i en glesbygdsförsamling. Hans fru har dött för 5 år sedan. Tomas är tveksam
över Guds existens och känner sig förtvivlad eftersom han inte kan höra gud tala till
honom. Därför kan han inte sköta sitt jobb som spirituell ledare. Karin (spelad av
Gunnel Lindblom) kommer med sin man, fiskaren Jonas (spelad av Max von Sydow)
till Tomas för att tala med Jonas om hans ångest. Tomas brister i sin roll som
själasörjare och resultatet blir att Jonas begår självmord. Tomas har haft ett
förhållande en tid med lärarinnan Märta, men vägrar att gifta sig med henne eftersom
han på en gång föraktar henne. I en av filmens slutscener häver Tomas ur sig allt som
han äcklas av hos Märta (och det är en lång lista). Märta har till exempel haft enorma
problem med kraftiga eksem som äcklar Tomas. Men efter han har sagt allt detta om
henne vill han ändå ha henne med sig till den andra kyrkan. Filmen börjar med en
lång nattvardsscen och slutar också med nattvard i den sista kyrkan.
Bergmans hantering av kyrkritualet
Filmen börjar alltså med en lång nattvardsscen. På sättet som Bergman har valt att
visa nattvardsritualen kan man märka att han ogillar den. Bergman sa också att han
ville protestera på hur den modärna svenska kyrkan bedrevs och menade att den håller
på att gräva sin egen grav (Bergman gör en film). Uppsättningen av nattvarden är död
och mekanisk. Organisten tittar på klockan mitt under att han spelar, allt går efter en
förutbestämd planerad ram, inget rum för mänsklig värme. Nattvarden blir därför en
kall och tom ritual. Efter nattvarden blir kylan än mera märkbar när vi märker att
prästen Tomas antagligen inte har något intresse att tala med människorna omkring
sig. Bergman beskriver också hyckleriet i det att Tomas inte bara har bristande tro
under ytan av kyrkritualerna utan också föraktar tron, han tittar på Jesus hängande på
korset och säger: “Vilken löjlig bild”. I slutet av filmen efter att vi har fått höra allt
Höskuldur Ketilsson
-4-
Lärare: Lars-Göran Johansson
om Tomas bristande tro visar Bergman hur det tomma ritualet fortsätter. Tomas går
upp till predikstolen som vanligt och yttrar de heliga orden: “Helig, helig, helig är
herren Gud allsmäktig” efter att filmen visat hur lite de betyder för honom.
Bergmanforskaren Peter Cowie har lagt fram den ide att filmen även är en
uppgörelse med Bergmans egen fader som var präst. Cowie talar om att Bergman med
dubbeltydigheten mellan den kyrkliga kristna fasaden och verkligheten hos dem som
bedriver den vill visa hyckleriet som hann upplevde hos sin fader och inte kunde
förstå. Å ena sidan såg han fadern predika ord av kristendomlig kärlek i kyrkan för att
senare hemma tvinga Ingmar ha på sig en röd klänning och utsätta honom för kraftiga
fysiska bestraffningar. (Nattvardsgästerna DVD)
De centrala figurernas mening
Tomas och Märta bildar ett mycket intressant idépar. Man kan se Tomas som
sökaren och Märta som pragmatikern. Denna typ av par har tidigare förekommit i
Bergmans filmer, som till exempel Riddaren (sökaren) och väpnaren (pragmatikern) i
Det sjunde inseglet.
Tomas (antagligen nämnd efter Jesuslärjungen Tomas tvivlaren) lever i en ständig
kris där han tvivlar på guds existens och meningen med allt. Detta har pågått sen
hustrun dog. Men man får ändå lite känsla av att det inte är enbart hans tro som är en
fasad utan också kärleken till hans fru. I alla fall tror jag de flesta som älskar en
människa så högt som det sägs i filmen, brukar knappast enbart ha en bild av den
älskade med stämpeln “Råkopia” över pannan. Tomas står i filmen för den
traditionella kyrkliga gudstron, som endast är inlärd (Tomas föräldrar ville att han
skulle bli präst) och tom med löften utan underbyggnad. I filmen ser vi tron på den
övervakande paternistiska guden hela tiden svika. Fiskaren Jonas tycks söka sig till
denna slags trygghet hos prästen Tomas, någon högre som kann klappa honom på
huvudet och säga att allt komer att bli bra. Tomas kan inte ge Jonas denna säkerhet
eftersom den existerar inte för honom själv. I en stark scen säger Tomas till
fiskareparet: ”Vi måste lita på gud”. Jonas söker ögonkontakt med Tomas men Tomas
vänder genast bort sin blick. Tomas klarar inte av att ge Jonas den säkerhet han söker.
Hans ord var lika tomma och meningslösa som orden han yttrat under nattvarden. I
desperation över sin sviktande tro frestas Tomas ut i nihilism när han säger till Jonas:
Höskuldur Ketilsson
-5-
Lärare: Lars-Göran Johansson
”Om det är så att Gud inte finns vad gör det för skillnad. Livet blir begripligt, vilken
lättnad! döden blir ett utslocknande.” Tomas bristande tro svek Jonas.
Men hoppet för en ny och bättre tro finns att finna på ett annt ställe i filmen.
Bergman säger själv att fröet till den nya Guden är i Märta (Bergman gör en film).
Märta är en ateist och svarar Tomas funderingar över Guds tystnad med orden “Gud
har aldrig talat, för Gud finns inte”. Medan Tomas håller på att drunkna i sin troskris
handlar Märta hela tiden. Hon försöker med värdsliga sätt att få Tomas att må bättre,
t.ex. ge honom mediciner och annan behandling mot hans influensa.
I andra av Bergmans tidigare filmer kan man säga att svaren och den slutliga
upplysningen ligger hos sökaren (t.ex. Det sjunde inseglet), men i Nattvardsgästerna
ligger nycklen till upplysning och överlevnad hos pragmatikern (Märta). Eftersom i
vår värld kann man inte överleva genom att enbart tro och söka sig til en förmyndande
patriarkalisk gud, då går man under. I stället för att sträva efter en döv/stum Gud
handlar Märta hela tiden. Man kan tolka det som att Bergman vill med filmen säga
samma som det gamla ordspråket “Gud hjälper den som hjälper sig själv”
Kyrkvaktmästaren Algot Frövik (spelad av Allan Edwall) är en intressant person
som har likheter med andra figurer som förekommit i Bergmans filmer. Han är
handikappad av en skelettsjukdom och är helt opretentiös på alla sätt. Det är tydligt att
Tomas och kyrkvärden ser ner på honom, och hann hinner knappast stänga dörren
efter sig förr en de börjar prata nedvärderande om honom. Kan hända att Tomas
föraktar Algot på grund av hans kondition (Tomas äcklas ju över Märtas alla
imperfektioner). Men Tomas förakt kanske härstammar mer från avundsjuka,
eftersom han kanske förstår att Algot är mer kristen och närmare gud än han själv. I
en viktig slutscen visar Algot en djupare gudsförståelse än Tomas. Denna typ av
person kan då sägas vara återkommande i Bergmans filmer, som til exempel gyckaren
Jof i Det sjunde inseglet, där Bergman vill visa att denna djupare förståelsen kan bli
funnen i den mest opretentiösa och enkla människan.
Filmen lockar fram tolkningar av en personlig eller självtillverkad Gud. Tomas går
omkring med sina tankar om en patriarkalisk Gud som ska vaka över honom. Tomas
erkänner i filmen att han innerst inne har trott på en faderlig Gud som visserligen
älskade människorna men älskade honom mest av alla. Men denna patriarkaliska Gud
är inte gjord för att svara och när den inte gör det blir han desperat.
Höskuldur Ketilsson
-6-
Lärare: Lars-Göran Johansson
Märta är en ateist som var uppfostrad i ett hem av lycka och värme. För henne är
gud ett helt annat begrepp. När hon beslutar sig för att be till gud och fråga gud vad
meningen med hennes lidande är, svarar hennes inre vad hon skall göra, eftersom
hennes gudsbild är antagligen en helt annan och inte baserad på samma kalla och
neurotiska premisser som den klassisk kristendomens. Hon vet själv innerst inne att
hon vill hjälpa Tomas, därför svarar hennes ”gud” att hon skall hjälpa Tomas.
Människor har jämfört Märtas exem på händerna med Jesus stigmata. Denna
jämförelse är väldigt passande eftersom Märta kann ses som en Kristus figur i filmen.
Hon älskar Tomas och försöker hjälpa honom även om hann ratar henne. Hon lider
för honom. Och man får känslan att om Tomas kan räddas är det enbart genom henne.
Genom att tolka filmen på detta sättet kan man se gudomligheten eller det heliga som
en del av människan själv. Som tidigare har nämnts sa Bergman själv att fröet till den
nya guden låg i Märta. Det är kanske för att än mera föra sig från den klassiska faders
uppenbarelsen av gud att han låter gudsfiguren uppenbara sig i en kvinna. Gud har
inte bara blivit människa utan även kvinna. I följande scen från Enskilda samtal som
kom ut 1996 kan man se en mera utvecklad form av dessa tankegångar hos Bergman.
Filmen var skriven av Ingmar Bergman och regisserad av Liv Ullman. Personerna i
scenen är Anna (spelad av Pernilla August) och Jacob (spelad av Max von Sydow):
Anna: Tror farbror Jakob på Gud, en fader i himmelen, en, en kärlekens gud. En gud med
händer och hjärta och vakande ögon.
Jacob: Säg inte ordet Gud. Säg det heliga, i varje människa finns det heliga, människans
helighet, allt annat är attribut…manifestationer, tilltag. Du kan aldrig räkna ut eller fånga
människans helighet. Samtidigt så är det någonting att hålla sig till, någonting alldeles konkret in
i döden, det som därefter sker, det är fördolt, det är bara diktarna och musikerna och helgonen
som har räckt oss speglar där vi kan skönja det ofattbara. Dom har sett och vetat och förstått,
inte helt men i skärvor. För mig så är det tröstrikt att tänka på människans helighet.
I dokumentären Bergman och Fårö, som var spelad in 2004, säger Bergman själv
om denna scen: ”Vi har ju pratat en hel del om den religiösa problematiken i min
produktion, och det borde ju egentligen försöka och koncentrera det och nu tycker jag
ju det att, mycket bätre än om jag sitter här och försöker att stammande förklara det,
så tycker jag att biskopen [Jacob] här har formulerat sig väldigt bra, därför att han
Höskuldur Ketilsson
-7-
Lärare: Lars-Göran Johansson
säger precis det jag upplever, att vi ska inte tala om Gud utan vi ska tala om det heliga
i människan.” (Bergman och Fårö)
Sammanfattning
I Nattvardsgästerna har Bergman gjort upp med den patriarkaliska Guden och
ersatt den med en intern aspekt av människan själv, en slags inre helighet som finns i
oss alla, motsatt den utomstående övervakande paternistiska guden. I filmen gör
Bergman antagligen också upp med sin egen far.
Höskuldur Ketilsson
-8-
Lärare: Lars-Göran Johansson
Källor:
A Film Trilogy by Ingmar Bergman - Criterion Collection DVD
Nattvardsgästerna
Ingmar Bergman gör en film
Bergman, Ingmar. 1987. Laterna Magica. Norstedts Förlag, Stockholm.
En dokumentärserie om och med Ingmar Bergman av Marie Nyreröd:
Del 1 av 3 Bergman och Filmen
SVT 2004
Del 3 av 3 Bergman och Fårö
SVT 2004