Recensioner
Livet i kärlekssagan
Märta Tikkanen
Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap. Söderströms
2004, Helsingfors, 363 s.
H
ur skaka av sig de myter och projektioner som omger kändisparet Märta och
Henrik Tikkanen och deras äktenskap? Det är
inte möjligt att läsa dessa minnen tjugo år
efteråt utan en barlast av attityder som avslöjar vår egen människosyn när vi psykologiserar dessa människoöden som är kopplade till
kumulerande tragedier. Diktsviten ”Århundradets kärlekssaga” var ett verkligt
lyckokast år 1978. Den grep även mig starkt och
jag engagerade mig i försvaret när den hånades
som brukslyrik. Är det inte fint beröm att dikt
läses och brukas! Till nytta blev dessa dikter i
sanning för förtryckta kvinnor i många länder.
Vem kan glömma det trotsiga ”Behåll dina rosor/ Duka av bordet istället/ Behåll dina rosor”
– kamporden fick symbolisera nordiska kvinnors alternativa litteraturpris initierat av
norska kvinnor som en påminnelse om att det
även fanns skrivande kvinnor.
I en röd soffa nattetid
Denna biktbok är en fördjupad version av
Kärlekssagan. Bilden av kvinnan i en röd soffa som skriver om nätterna för att uthärda är
inte ”lögn och förbannad dikt”. Det är patetiskt, tragiskt och gripande skrivet i en journalistisk lätt ironisk kortprosa utan strävan
efter skön litteratur.
Otroligt att Märta Tikkanen har orkat hålla
framför sig dessa scener som smakar både
jubel, bitterljuv honung, en stor portion
smärta, nederlag och galla. Presentationen
av den dynamiske Henrik Tikkanen är briljant med sin uppräkning av paradoxala motsatser. Vi dras in i trollkretsen som läsare och
förstår fascinationen och projektionerna hos
den förälskade kvinnan. Hon ansåg sig inte
ha något annat val än sitt öde att leva med
denne oförglömlige man som hon fick tre
barn med.
En fortsättning på memoarerna utlovas. I
denna första del ges mest utrymme åt Henrik
Tikkanen (1924–1984), i något som nästan
liknar genidyrkan. Han var bl.a. en ordens
mästare, med pregnanta bilder som aforistiker. Själv kunde han aldrig få nog av applåder i familjen där han ofta verkar ha stått som
på en scen med tröttsamma maniska monologer. Henrik var inte psykotisk. Men ändå
har jag svårt att skjuta undan minnet av Åsa
Mobergs skildring av det slitsamma och dramatiska samlivet med den manisk-depressive Adam. Även han hade alkoholproblem.
Alkohol som tröst och vila
Märta Tikkanen insåg tidigt att Henriks alkoholkonsumtion ingalunda var okomplicerad. Själv förnekade han länge att han skulle
ha haft alkoholproblem. Hans enorma arbetskapacitet var ett bra alibi. Men även för honom var alkohol ett sätt att fly. Han kunde
dricka flera dagar i sträck och fick tydligen
även sjukhusvård i olika repriser och hemineurin för att bryta en alkoholperiod. En scen
bränner sig in. Märta ser fram emot två dagar
på tu man hand på skärgårdsön. Men Henrik
väljer flaskan eller rättare sagt fyra flaskor
vittvin och sover sedan resten av tiden.
Märta Tikkanen betonar att alkohol inte var
den röda tråden i Kärlekssagan, även om
många tolkade det så. Enligt Henrik kom Märta från en familj där ”en konjaksflaska nästan
gick i arv från far till son”. Besök hos en psykiater utföll inte väl utan ledde till skramlande
flaskor i portföljen vid hemkomsten. Läkaren
hade rekommenderat öl. Märta ringde upp
honom och upplyste om att rådet hade lett till
en dosering bestående av 117 flaskor!
Tillsammans med vännen Christer Kihlman ställde Henrik upp nyktra mål. Även
barnen oroades över att pappa skulle dricka
ihjäl sig. De undrade hur han skulle få hjälp.
Märta ansåg att berusning var det enda som
gav honom paus och vila. Hon fann det inte
omöjligt att han tack vare den höll ett psyksikt sammanbrott ifrån sig. Eller var baksmällans outhärdliga ångest den innersta
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K AT I D S K R I F T
V O L . 21. 2 0 0 4
.
4–5
353
orsaken, det efterlängtade straffet? Den som
vill spekulera har övernog av multifaktoriella orsaker från barndomstrauman och tonåringens upplevelser vid fronten till åren med
laddad atmosfär i äktenskapet. När leukemin gick mot sitt fatala slut på sjukhuset fick
patienten åka hem på eget ansvar. Han dog
omgiven av sin familj – iskalla stop starköl
blev barmhärtig tröst inför dödsångesten.
Att leva är att minnas med förtvivlan1
Är det inte förödande att samla på sårande repliker som skulle må bäst av att glömmas? Hur
många sorgeår lever de utan att musten går ur?
Att rycka ut gadden är terapi. Men det är inte
sant att tiden läker sår. En författare har inte
råd att glömma. Imponerande är klarsynen och
förmågan att undvika en skönmålning post
festum. Ibland känns det olidligt med detta
titthål och att lyssna på parets destruktiva repliker. Man tycker uppriktigt synd om båda
och hade helst velat slippa. Märta konkluderar
”Ingen kunde ha haft bättre förutsättningar än
vi. Fortfarande kan jag inte förstå att det måste
bli så svårt”. Hon slår överraskande trosvisst
fast: ”Hade jag inte börjat skriva så skulle han
och jag och kärleken ha levat lyckliga till vår
död”. I ett tidigt stadium upplevde hon traumat att Henrik inte förstod vad som gick förlorat då han lät bli att läsa de brev hon skrivit
medan han var i Amerika.
Förödande maktkamp och rivalitet
Henrik förnekade med bestämdhet att han
skulle ha motsatt sig hustruns författarskap.
Han bedyrade motsatsen. Men den ekvationen håller inte. Rivalitet torde prägla många
konstnärsäktenskap. Nu var Märta ingen
vanlig kvinnlig författare utan en unik feministisk pionjär som spräckte tabun om kvinnoförtryck och våldtäkt. Väl att märka i ett
land som stod ljusår från den nordiska jämställdhetsdebatten. För en narcissistisk man
som Henrik blev överdosen tydligen för stark
när hans tillkortakommanden och alkoholism torgfördes för en skandalhungrig publik. Trankilare män – och kvinnor – kände
sig provocerade av de feministiska budskapen. En komplikation var att även vecko354
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K AT I D S K R I F T
pressen hade stor insyn i parets privatområde. Visserligen var hänsynslös självbekännelse och kränkande avslöjanden av andra
Henriks signum i hans egen romanserie, den
s.k. adressviten. Sin rätt att förvränga motiverade han med ”Jag omformar sanningen
till en sannare helhet”. Men sin Märta idealiserade han. Låt gå för att det kan vara ett
subtilt sätt att undertrycka genom att upphöja. Man behöver inte vara lyhörd för att höra
sarkasmen i Henriks replik om Kärlekssagan:
”Jag är så lycklig över att det är jag som har
kunnat inspirera dig till det här”. Inte var
han förberedd på att bli distanserad på sitt
eget område. Sin vrede agerade han ut även i
handling. Patetisk var hans önskan att Märta
skulle ha skrivit ett kort inlägg i den svenska
debatten och gjort klart att Henrik i Kärlekssagan ”också kom att få stå för och personifiera en del av det som rörde sig i tiden, att
han i vissa avseenden blev tvungen att bära
ett ställföreträdande lidande”.
En problematisk tråd tvinnas i boken – hur
skriva om sitt liv utan att det skadar ens närmaste? Varför har frågan en särskild laddning för Märta Tikkanen? Konstnärens förbannelse att utnyttja sin omgivning har Ingmar Bergman vittnat om. Priset blir högt när
konsten nästan blir viktigare än livet. Naturligtvis måste en författare få skriva om sina
erfarenheter och Saskia om sin konstnär. Intima dagböcker och brev ges även offentlighet. Märta Tikkanen skonar inte sig själv när
hon berättar om sina reaktioner på de attacker hon utsattes för av Henrik under de helvetiska åren. Barnens integritet är central för
henne – den frågan sysselsätter henne men
hon saknar ett definitivt svar. En av sönerna
frågar: ”Måste du skriva så alla vet precis hur
det ser ut hos oss?”
Passion betyder lidande. För mig är det en
tragisk bok om älskande som blev två ensamma människor.
Ingalill Österberg, fil.kand.,
Petersgatan 6 D 99, FIN-00140 Helsingfors
NOT
1 Den här rubriken är lånad från Karl
Vennbergs dikt ”När du i detta mörker”.
V O L . 21. 2 0 0 4
.
4–5
