Háskóli Íslands
Svenska lektoratet
Höstterminen
Ingmar Bergman - fadersupprorets filmer
SÆN105G (5,0 hp) H [5,0 ECTS]
Lärare: Maria Riska
[email protected]
Studiebrev 8
Nattvardsgästerna [1962]
Efter att du har sett filmen kan du gå till Bergmans hemsida och ta del av den
information som finns om filmen www.ingmarbergman.se
Klicka därefter på ”Universum” i den övre spalten och sedan på rubriken:
”Under en tom grym himmel”. Där finns en teologisk infallsvinkel på Bergmans
filmer som jag tycker är en bra introduktion till Nattvardsgästerna.
Under en tom grym himmel (utdrag)
Så inbördes skilda filmskapare som Carl Theodor Dreyer, Robert Bresson, Alfred Hitchcock,
Eric Rohmer, Martin Scorsese och Lars von Trier har åtminstone det gemensamt att de är
religiösa och att det märks i deras filmer. Intressant nog är nästan alla av de nyss uppräknade
katoliker. Enda undantaget är Dreyer, som precis som Ingmar Bergman är protestant.
Bergman har emellertid till skillnad från den djupt troende Dreyer både i sina filmer och på
annan plats ofta anfört tvivel på Guds existens, vilket gett honom epitet som "den
protestantiske ateisten".
Men att kalla Bergman för en icke-troende är ändå att gå för långt. Detta är knappast platsen
för någon ingående teologisk analys av Bergmans filmer, inte minst som ämnet redan har
avsatt hundratals böcker, avhandlingar, artiklar och seminariediskussioner. Emellertid kan
man också kortfattat göra reda för vissa fakta, som att han som prästson växte upp i en
högkyrklig miljö, att många av hans filmer behandlar religiösa frågeställningar och att redan
filmernas titlar, som Det sjunde inseglet, Såsom i en spegel eller Ansikte mot ansikte, är
uppenbara bibelreferenser.
Det var med Det sjunde inseglet som Ingmar Bergman blev filmkonstens religionsfilosof par
excellence. En livstrött riddare på hemväg från korstågen far genom en pestdrabbad bygd och
möter döden, högst bokstavligt. Riddarens skicklighet som schackspelare ger honom ett visst
uppskov från sin oundvikliga hädangång, vilket han använder till att rädda en ung familj från
pesten. Lakoniskt sammanfattat så förefaller de teologiska problem, som filmen presenterar,
inte alltför sofistikerade, snarare naiva. Den "barnsliga fromhet" (med Bergmans ord om
filmen) som på vissa sätt kännetecknar Det sjunde inseglet räcker därför knappast till för att
förklara filmens enorma status eller de otaliga teologiska studier den har avsatt. Jämfört med
till exempel Robert Bressons i detta avseende betydligt mer sofistikerade filmer från samma
tid så kan man nästan undra över den uppståndelse som Det sjunde inseglet orsakade.
Förklaringen måste ligga någon annanstans än i det tankegods som presenteras.
Kanske ligger emellertid orsaken till att Det sjunde inseglet blivit en sådan klassiker i ett filmreligion-sammanhang just i dess troskyldiga framställningsform. Den personifierade Döden i
svart slängkappa och med vitmenat ansikte (något som Bergman senare inte skulle förstå hur
han vågade sig på) är kanske så drabbande just i kraft av sin naivitet. Trots mängden av senare
parodier framstår Bengt Ekerots Döden i Det sjunde inseglet ännu som en av filmhistoriens
mäktigaste gestaltningar.
Samma år som Det sjunde inseglet hade premiär skrevs den sannolikt första analysen (i en
som sagt lång rad) av en kristen tematik hos Bergman. Det var kritikern Bengt Forslund som
skrev en längre essä med titeln ”Prästsonen Ingmar Bergman":
”Ingmar Bergman är prästson, son till den nu pensionerade, väl ansedde och mycket
omtyckte kyrkohereden i Hedvig Eleonora i Stockholm. Jag tror att detta är ett mycket
betydelsefullt, och alltför ofta förbisett faktum när det gäller att skaffa sig en rätt uppfattning
av Ingmar Bergman som dramatiker och filmdiktare.”
Med tanke på den numer helt osannolika mängden studier på temat har Forslunds analys
profetisk precision och faktumet är knappast längre förbisett.
Det var under 1960-talet som Bergmans religionsfilosofiska hållning blev på en gång tydligast
och intressantast. Men redan i Det sjunde inseglet finns ett frö till vad som skulle komma.
Bergman beskriver det bäst själv när han skriver om filmen i Bilder (1990):
”På den tiden levde jag med några förtvinade rester av en barnslig fromhet, en alldeles naiv
föreställning om vad man skulle kunna kalla en utomvärldslig frälsning. Min nuvarande
övertygelse hade samtidigt manifesterat sig. Mänskan bär sin egen Helighet och den är
inomjordisk, den äger inga utomjordiska förklaringar. I min film lever alltså en tämligen
oneurotisk rest av en uppriktig och barnslig fromhet. Den samsas fredligt med en kärv och
rationell verklighetsuppfattning.”
Bergmans "nuvarande övertygelse" om en frånvarande Gud men en närvarande mänsklig
helighet sammanfattar hans "religiösa" credo. Men hur går det ihop? Kan man tro på något
heligt utan Gud? Den motsägelsefulla benämningen "protestantisk ateist" verkar ha fog för
sig. Men samtidigt är det svårt att kalla Bergman för icke-religiös. Något slags tro finns där
fortfarande, vilket manifesteras i filmer som Såsom i en spegel eller Nattvardsgästerna och i
viss mån i Tystnaden, Persona, En passion, Viskningar och rop eller Fanny och Alexander.
Såsom i en spegel är den första filmen i vad som har kallats en "Trilogi om Guds tystnad".
Filmens Karin får en religiös uppenbarelse som emellertid för det första kan förklaras
rationellt (hon är diagnostiserad psykotisk); för det andra är mötet med Gud helt och hållet
skräckfyllt: guden som kommer till henne är en ohygglig spindel. Så långt tycks Såsom i en
spegel vara en vidräkning med resterna av den trosuppfattning Bergman hade kvar i Det
sjunde inseglet. Om Gud finns så är det bara som en frammanad illusion hos en sjuk människa
och inte ens då är han på något sätt god.
Men så kommer filmens slut som visserligen känns påklistrat och förljuget, men samtidigt
innehåller ett tankestoff som Bergman skall återkomma till senare och som tycks viktigt för
honom. Efter att Karin har förts till sjukhus efter sitt (förmodade) sammanbrott så talar hennes
far och yngre bror med varandra, uppenbarligen för första gången på länge, kanske någonsin.
Efter att brodern har förklarat det omöjligt att tro på Gud svarar fadern i predikostil att
kärleken – "all slags kärlek" – är ett bevis för Guds existens.
Att Gud är kärleken är en gammal tanke, som också pregnant formulerats av Paulus i just
det första korintierbrev från vilket filmens titel [Såsom i en spegel] är hämtad. Formeln kan
också förstås genom sin motsats: om Gud är frånvarande, eller tiger, så är det för att ingen
kärlek finns. Utan kärlek, ingen Gud. Denna variation på samma teologiska tema är ämnet
för Bergmans nästa film Nattvardsgästerna och skulle senare varieras på ett mer subtilt sätt i
till exempel Tystnaden eller Persona. I Nattvardsgästerna finns en scen som, åtminstone när
den återges i skrift, nästan låter som en parodi på Ingmar Bergman:
Märta:
Tomas:
Märta:
Tomas:
Märta:
Tomas:
Vad tänker du på, Tomas?
Dig är det likgiltigt.
Säg i alla fall.
Guds tystnad.
Guds tystnad?
Ja, Guds tystnad.
Den av tvivel ansatte prästen – Tomas är ett nästan övertydligt namn för den som kan sin
bibel [Tomas, tvivlaren, Jesu lärjunge som tvivlar på om det verkligen är Jesus som uppstått]
– kan efter hustruns död inte förmå sig att tro längre. Hans liturgiska plikter reduceras till
tomma ritualer och hans själavård för församlingsmedlemmarna blir tafatta självbespeglingar:
i stället för att rädda den deprimerade Jonas Persson närmast driver Tomas honom till
självmord med sin cyniska egoism.
När människor inte kan mötas eller ens försöka förstå varandra, är Gud avlägsen. Tomas
älskarinna, den beskäftiga skollärarinnan Märta, ser det som sin uppgift att frälsa honom från
hans olyckliga tillstånd. Ironiskt kan tyckas, eftersom hon inte tror på Gud och han är präst så
borde väl förhållandet vara det omvända. Ändå verkar hon – eller åtminstone någonting –
lyckas. För när Jonas Persson är död och Tomas fått det slutgiltiga beviset på sin
otillräcklighet, och efter att han har förklarat för Märta hur utled han är på hennes omsorger
[hatscenen], så händer uppenbarligen något med honom. Kyrkvaktmästaren Algot Fröviks till
synes barnsliga, men i själva verket bråddjupa, funderingar kring Kristi lidande verkar också
hjälpa till.
I filmens sista scen skall Tomas hålla gudstjänst. Men eftersom ingen tror på Gud längre så
kommer inga besökare utom Märta, som enligt kantorn "inte räknas". Tomas har influensa
och feber, kantorn vill hem och kyrkvaktmästaren undrar om han skall ringa i klockorna eller
om det blir mässfall. I sin enda beslutsamma handling i filmen förkunnar Tomas att det blir
högmässa i alla fall. Klockorna ringer in och filmen slutar med att vi ser Tomas i närbild som
predikar inför tomma kyrkbänkar: "Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Himlen och
jorden är full av hans härlighet."
Det är ett mycket bergmanskt slut och ett mycket bättre än det i Såsom i en spegel. För hur
skall vi egentligen förstå det? Med tanke på vad som har hänt - en småbarnsfar och älskad
make har tagit livet av sig, Tomas har betett sig förskräckligt mot Märta - så verkar
slutrepliken djupt ironisk. Var finns den härlighet prästen talar om? Å andra sidan tycks inte
Tomas nya ansiktsuttryck kunna säga annat än att han nu, för första gången, tror på vad han
säger.
Om slutet i Nattvardsgästerna, som nyss uppmärksammats, har Bergman tidigare sagt
följande:
Han [Tomas] genomför högmässan trots att ingen är där mer än Märta Lundberg. Om man
är troende kan man nu säga att Gud talat till honom. Om man saknar gudsföreställningar kan
man hellre säga att Märta Lundberg och Algot Frövik är två mänskor som reser en
medmänska som fallit omkull och är på väg ner i jorden.Då är det likgiltigt om Gud är tyst
eller om Gud talar.
(Bilder 1990)
Tystnaden, Persona, En passion, Viskningar och rop eller Scener ur ett äktenskap uppvisar
alla ett likartat mönster som Nattvardsgästerna. Ett fåtal närstående personer, ofta ett par, gör
förskräckliga saker mot varandra, misshandlar den andra fysiskt eller psykiskt. De lever, med
en finurligt motsägelsefull formulering av Bergman i essän "Ormskinnet", i en "självisk
gemenskap". För trots sitt avskyvärda beteende mot varandra är de ömsesidigt beroende. De
klarar sig inte själva. Rollfigurernas enda hopp om räddning står till få ögonblick av kontakt,
av medmänsklighet, rentav kärlek. Så kanske Ingmar Bergmans moral kan sammanfattas. En
moral som - oavsett om han eller vi tror eller inte tror - verkar djupt kristen.
I sin artikelserie Visionen i svensk film från 1962 anklagade författaren och filmkritikern,
senare regissören Bo Widerberg Bergman för att göra "metafysiska", "vertikala" filmer som
behandlade förhållandet mellan människan och Gud på bekostad av relationen människor
emellan.
”Den fråga Ingmar Bergman i film efter film låter ställa, gärna av Max von Sydow mot en
fond av barrskog, är om det finns en Gud, om det finns en högre rättvisa, om det finns någon
uppifrån kommande kärlek. Han riktar nästan alltid sina frågor uppåt [...] men mera sällan i
sidled, mot människor. Han gör vertikala filmer i ett läge då vi mer än någonsin behöver en
horisontell film, en konst i sidled. Metafysiska frågor kan betyda något också i profan
transponering, det kan gå att översätta en fråga om Gud till ett plan där den kan vara
meningsfull också för den av den kristna problematiken behovslöse. Men i Bergmans filmer
går det sällan att byta ut Gud mot någon annan kraft, något annat värde. I en IB-film är Gud
sig själv nog.”
Det är ett roligt och på vissa sätt kanske träffande omdöme, men frågan är om inte Widerberg
skjuter över målet. För gör inte Bergman just den "sekulära transponering" som Widerberg
efterfrågar? Gud är visserligen "närvarande" hos Bergman, men bara som ett negativt
avtryck, genom sin frånvaro. Och just detta tema om Guds tystnad är vad som möjliggör
för Bergman att "kondensera" den mänskliga erfarenheten. Bergmans övergripande ämne är
bristen på kommunikation, och religionen blir därvidlag en institution som tydliggör
problematiken. (Bergman gör liknande saker med konsten och familjeinstitutionen.)
Guds tystnad blir hos Bergman en metafor för en högst profan kärlekslöshet. Frälsningen, om
den finns, blir därför en paradox. Vi är alla ensamma och eftersom all kommunikation har
upphört att fungera kan vi inte få kontakt med andra. Samtidigt är denna fåfänga strävan vårt
enda hopp. Tänk på de tafatta, språkförbistrade mötena mellan Ester och den åldrade kyparen
i Tystnaden, eller Tomas som predikar inför en obefintlig församling i Nattvardsgästerna.
Hälsar Maria!
© Lars-Göran Johansson 2014
