Uppsats

advertisement
Två röster mot Descartes substansdualism
Innehåll
Inledning s.1
Bakgrund till Descartes tankar bakom substansdualismen s. 3
Analys av Descartes argument för substansdualismen s. 4
Descartes om föreningen mellan kropp och själ s.
Prinsessan Elisabeths filosofi och kontakt med Descartes s.
Prinsessan Elisabeths brev till Descartes s.
Bakgrund till Anne Conways filosofi s.
Anne Conways kritik mot substansdualismen s.
Sammanfattning s. 11
Inledning
Det var med den kunskapsteoretiska frågeställningen och det mekaniska sätt att bedriva filosofi
som den franske filosofen René Descartes (1596-1650) runt mitten på 1600-talet bröt med den
gamla filosofiska traditionen. Hans nya tankesätt som här tog fäste blev ett avgörande steg i
filosofihistorien och fick som resultat en av de mest omdiskuterade hållningarna och den ännu
ifrågasatta teorin om substansdualismen, som håller fast vid att kropp och själ är två väsenskilda
substanser.1
Problemet angående interaktionen mellan de två substanserna som denna ståndpunkt
efterlämnar, är utgångspunkt för den här uppsatsen och handlar dels om hur kroppen kan
påverka själen, men framförallt om hur en immateriell själ kan påverka och styra över kroppen
och dess rörelser. Hur är det möjligt att något immateriellt utan rumslig utsträckthet genom
viljehandlingar kan röra något materiellt? Två personer som tar upp denna typ av problematik
som kritik mot substansdualismen är prinsessan Elisabeth av Bhömen (1618-1680) och den
Lübcke, Poul (utg.), Filosofilexikonet, 1983, övers. Jan Hartman, Stockholm, Bokförlaget Forum,
1988.
1
1
engelska filosofen Anne Conway (1631-1679), båda samtida med Descartes och väl utbildade
inom den cartesianska filosofin. De reagerar på att substansdualismen, inte verkar
överensstämmande med den verklighet som de tycker sig uppfatta och de frågar sig båda,
intressant nog, hur det i enlighet med denna teori kan komma sig att själen påverkas så mycket
av kroppslig smärta.2 En fråga som inte tycks kunna besvaras inom ramarna för
substansdualismen.
Meditation On First Philosophy (1641), är verket där Descartes i sex meditationer
systematiskt presenterar sin metafysik och kommer fram till det slutgiltiga resultatet att kropp
och själ måste vara två skilda substanser med motsatta egenskaper.3 Argumentationen för detta
avgörande steg sker i den sjätte och avslutande meditationen och kommer inledningsvis att
undersökas för att se vilka antaganden Descartes gör och hur dessa leder honom till slutsatsen.
Genom att också vidare utreda hans teori om hur kropp och själ interagerar, samt prinsessan
Elisabeths och Anne Conways invändningar mot substansdualismen, kommer orsaken till
problemet att närmare kunna undersökas, och frågan om vad som ligger till grund för
motsättningen mellan de olika ståndpunkterna, att försöka besvaras.
Prinsessan Elisabeth presenterar år 1643 sin problematik i en brevkorrespondens med
Descartes och hon vänder sig där framförallt mot hans definition av själen som en immateriell
substans och dess möjlighet att utan någon fysisk kontakt kunna styra över kroppens rörelser.
Descartes försöker i sina svar förtydliga sin teori från den sjätte meditationen om hur kroppen
och själen påverkar varandra, men utan någon verklig framgång. Anne Conways kritik mot den
cartesianska dualismen finner man i hennes verk The Principle of the Most Ancient and
Modern Philosophy från 1690, där hon lägger fram flera argument för att kroppen och själen
måste vara av samma natur.4 Ett av dessa handlar om att det finns en inre förening mellan kropp
och själ som gör att de också måsta vara av samma natur.5 Denna förening är grunden för deras
samverkan och gör det möjligt för själen att styra kroppens rörelser.
Fortsättningsvis följer analyser av de tre filosofernas texter och introduktioner till deras olika
idéer. Resultaten summeras i en avslutande sammanfattning.
Anne Conway, The Principles of the Most Ancient and Modern Philosophy, 1690, övers. & utg.
Allison P. Coudert & Taylor Corse, Cambridge, Cambridge University Press, serie ‘Cambridge Texts in
the History of Philosophy’, 199, introduction ss. xvi.
3
Originaltitel: Meditationes de Prima Philosophia
4
The Principle of the Most Ancient and Modern Philosophy skrevs under Anne Conways nio sista
levnadsår, men sammanställdes och publicerades först elva år efter hennes död av hennes vän Mercury
Van Helmont. (introduction ss. xxix)
5
Anne Conway, ss 56.
2
2
Bakgrund till Descartes tankar bakom substansdualismen
Med det genomgående tvivlet som metod börjar Descartes i Meditations On First Philosophy
undersökningen av vad som är sann och säker kunskap. Han finner därigenom anledningar till
att allt han tidigare ansett sig kunnat lita på, nu skulle kunna vara falskt. På så sätt överger han
helt och hållet det sunda förnuftet som kunskapskälla och börjar exempelvis tvivla på existensen
av en yttre värld och tillförlitligheten av det egna förnuftet. Detta sker i den första meditationen
och Descartes ger här exempel som att det inte med säkerhet går att skilja ett vaket tillstånd från
ett drömmande och att en ond demon skulle kunna bedra honom på matematiska sanningar.
Ganska snart i den andra meditationen vinner Descartes dock sin första säkra kunskap genom
att insikten om sin egen existens, en slutsats han drar utifrån resonemanget att tankarna och
tvivlet som han upplever måste vara någonting över huvud taget. Han måste alltså åtminstone
finnas som en tänkande substans, cogitot.6 Redan här visar Descartes tecken på att vilja skilja
mellan olika substanser, och det första steget är taget mot substansdualismen.
Vidare undersöker Descartes de idéer han har i sitt medvetande. Utifrån idén om en
allsmäktig Gud kan han härleda dennes existens med två olika typer av gudsbevis. Först i den
tredje meditationen genom resonemanget att orsaken alltid måste innehålla mer realitet än dess
verkan, alltså orsaken till idén om Gud måste vara mer verklig än denna själv, alltså Gud
existerar. Därefter i den femte meditationen genom det som brukar kallas det ontologiska
gudsbeviset, nämligen, Gud har alla perfektioner, existens är en perfektion, alltså Gud existerar.
I och med det detta kan inte heller Gud vara någon bedragare och Descartes kan med denne
som garant för sanning, säkerställa ytterliggare kunskap utifrån kriteriet att det med förnuftet ska
inses klart och tydligt. Det är också med hjälp av Gud som yttervärldens och de kroppsliga
tingens existens kan bevisas, eftersom det vore motsägelsefullt om Gud bedrog honom på detta
faktum, som han är så benägen att tro på. I samband med denna slutledning befäster han också
skillnaden mellan den kroppsliga och den själsliga substansen, som alltså bevisas som två
separata storheter. Detta är också målet och det slutgiltiga resultatet av hela metafysiken.7
Med substansdualismen vill Descartes att kunna skilja på objektiv och subjektiv kunskap. Den
objektiva menar han sig kunna få endast med hjälp av det rena förnuftet eftersom detta kan
separeras ifrån de övriga mentala förmågorna och utgör den enda essentiella egenskapen för
medvetandet och alltså honom själv. Genom resterande förmågor som sinnesperception,
föreställningsförmåga och den fria viljan fås den subjektiva kunskapen som handlar om hur
6
7
Descartes, Meditations, mediation. I och II
Descartes, Meditations, meditation. V och VI
3
man själv ska förhålla sig till yttervärlden. Den är i sig inte tillräcklig för att dra säkra slutsatser
och får sin tillförlitlighet i kraft av Guds godhet. Målet är alltså urskilja denna säkra grund för
kunskap och separera den materiella substansen som följer en viss mekanism och lagar i
naturen ifrån den själsliga substansen som på något sätt befinner sig vid sidan av dessa och som
med olika förmågor gör människan mer komplex.
Analys av Descartes argument för substansdualismen
”It remains for me to examine whether material things exists”, inleder Descartes den sjätte
meditationen.8 Han antyder med detta, och med det faktum att en tänkande substans redan har
kunnat bevisas separat, på en uppdelning mellan de olika substanserna. Möjligheten till de
kroppsliga tingens existens har också klargjorts i den femte meditationen i och med
konstaterandet av deras essentiella rent matematiska egenskaper. I utredningen av huruvida den
materiella världen existerar börjar nu Descartes med att undersöka om föreställningsförmågan
kan ge några argument för detta. Det visar sig att materiella ting skulle vara ett bra alternativ till
hur föreställningar uppkommer, då han med säkerhet menar att det inte kan ligga i förståelsen.
Eftersom att han kan förstå saker oberoende av föreställningsförmågan betyder det att denna
inte är essentiell för honom och att dess existens med största sannolikhet måste bero på något
annat. När han vidare undersöker sina sinnesförnimmelser är det framförallt två tecken som
tyder på att dessa inte orsakas av något inifrån honom själv. Det går nämligen inte att
kontrollera huruvida dessa uppkommer och de är dessutom mycket livligare när han upplever
dem än när han bara tänker på dem. Därför är han starkt benägen att tro att även
sinnesförnimmelser uppkommer på grund av materiella ting utanför honom själv.
Descartes undersöker vidare varför han skulle vara mer berättigad att nu lita på det faktum att
en yttre värld existerar, än före dess att han fann anledningar till att tvivla på precis samma sak.
Han finner då, genom beviset av Guds existens, garanti för att kunna lita på allt som kan inses
klart och tydligt. Ett tydligt exempel på detta, menar han, är förmågan att kunna separera saker
ifrån varandra, vilket kroppen och själen med säkerhet går att göra. Eftersom ingenting annat än
att just vara ett tänkande ting är essentiellt för själva varandet går det alltså att separera som en
egen enhet och som en sak för sig oberoende av kroppen. Descartes skriver:
8
Descartes, Meditations, AT 71
4
”But nevertheless, on the one hand I have a clear and distinct idea of myself, in so
far as I am simply a thinking non-extended ting; and on the other hand I have
distinct idea of body, in so far as this is simply an extended non-thinking ting. And
accordingly, it is certain that I am really distinct from my body, and can exisist
without it.”9
Och det viktigaste budskapet är därmed poängterat. Att han har kommit fram till att han själv
som tänkande ting dessutom har andra egenskaper än den just tänkande förmågan, går att liknas
med vilket annat ting som helst som har andra egenskaper än just de som är essentiella för att
definiera tinget som sådant.
Vidare bevisar Descartes yttervärlden existens; på grund av att sinnesperceptionernas och
föreställningsförmågans orsak inte kan finnas hos det tänkande tinget själv, (eftersom det som
visat inte kräver något intellektuellt arbete) så måste det ligga någon yttre aktiv förmåga bakom.
Denna måste på något sätt innefatta utsträckthet eftersom det ingår i förmågornas koncept.
Utifrån Guds godhet kan det inte finnas något annat alternativ för Descartes än att denna
förmåga därför tillhör de kroppsliga tingen, vilka därför måste existera.
Kroppens och själens existens bevisas alltså oberoende av varandra, själen utifrån att det finns
en tänkande substans och kroppen utifrån de andra förmågorna i medvetandet och Guds
godhet. Separationen som därmed går att göra leder Descartes till slutsatsen att de inte med
nödvändighet behöver kopplas samman och att de därmed måste tillhöra olika storheter eller
substanser. Det som garanterar att denna uppdelning är det rena förnuftet som Descartes
fortfarande menar är den enda källan för helt säker kunskap. Att han däremot aldrig har kunnat
separera någon själ ifrån dess kropp eller haft något medvetande utan alla de förmågor som det
nu innehar, visar också på att han inte grundar resonemanget på någon själv erfaren upplevelse,
utan endast abstrakt tänkande. Antagandet han gör är alltså att kunna förlita sig på detta rena
tänkande och därmed utgå ifrån att det som går att tänka separat ifrån varandra också i
verkligheten kan skiljas.
Descartes om föreningen mellan kropp och själ
9
Descartes, Meditations, AT 78
5
Som följd av att ha konstaterat de materiella tingens existens, med garantin att Gud inte är
någon bedragare, inser Descartes att han även måste kunna sluta sig till att det finns något av
sanning i det som sinnesperceptionerna säger honom. Exempel som att hunger är ett tecken på
att behöva äta, eller att smärta fungerar som en varningssignal, är kunskap som han menar sig få
av naturen, ”by nature” som han säger, och beror på att kroppen och själen i honom är själv är
blandade (”intermingled”). Det som Descartes kallar att vara lärd av naturen, menar han, är en
särskild gåva från Gud och handlar om något som är en kombination av kroppen och själen.
Det är precis som det rena förnuftet eller fysikaliska naturlagarna för kroppsliga ting, ett separat
fenomen och kan inte förklaras i termer av vare sig kropp eller själ. Kombinationen som
kunskapskälla kan ge information om hur man ska förhålla sig till sina upplevelser, men säger
inget om vilka slutsatser om går att dra om de yttre tingen i sig. Missbruk av sådana
bedömningar ligger till grund för våra misstag och Descartes skriver så här om sina
sinnesförnimmelser:
”But I misuse them by treating them as reliable touchstones for immediate
judgement about the essential nature of bodies located outside us; yet this is an
area where they provide only very obscure infromation”10
Citatet visar på att Descartes själv ser på kombinationen mellan kropp och själ som något som
inte kan ge oss säker kunskap om yttervärlden och medger samtidigt att det finns något dunkelt
och svårförståligt gällande detta fenomen.
Närmare än så förklarar inte heller Descartes hur kombinationen av kropp och själ fungerar
och verkar nöja sig med att se det som en primitiv kunskapskälla som inte går att förklaras med
hjälp av andra komponenter. Detta kan inte heller enligt Descartes ifrågasättas eftersom det
inses klart och tydligt att separation kan göras mellan dessa tre primitiva element för kunskap,
alltså kroppen, själen och kombinationen mellan dem. Därmed har Descartes också dragit
slutsatsen att det rent av är omöjligt att säga någonting ytterliggare om interaktionen mellan
kropp och själ.
Descartes lutar sig här på antagandet att de beståndsdelar av världen, vars existens han har
kunnat bevisa skilt från varandra också skulle kunna existera utan varandra. Det är egentligen
ingenting som han kan bevisa, då han aldrig har existerat utan varken föreställningsförmågan,
känslor eller sinnesperceptioner, eller befunnit sig i en värld där kropp och själ existerat separat.
10
Descartes, AT 83
6
Det är alltså fråga om samma typ av slutsats som angående separationen mellan kropp och själ,
men gäller nu ett tredje element som inte är en egen substans, men ett fenomen med en egen
essens. Detta kan ses som det avgörande problemet med substansdualismen och har alltså att
göra med Descartes sätt att bedriva filosofi. Med det abstrakta tänkandet förutsätter han att det
går att dra slutsatser om all metafysik utan att behöva jämföra eller verifiera med
sinnesintrycken från den yttervärld det handlar om. Han landar därmed också i ett problem
som för honom verkar förbli olöst.
Ett frågtecken som kvarstår för Descartes själv, trots utredningen om vad det innebär att som
en kombination av kropp och själ vara lärd av naturen, är hur denna ibland är direkt
missvisande i fråga om att förhålla sig till sina sinnesintryck. I utredningen av detta problem gör
Descartes några viktiga iakttagelser angående kroppens och själens beskaffenheter som också
ligger till grund för den senare kritik som riktas mot honom. För det första konstaterar
Descartes att själen till sin natur är odelbar, medan och kroppar alltid går att dela upp i mindre
delar. För det andra så menar han att det endast är en liten del i hjärnan som är förenad med
själen och mottaglig för exempelvis sinnesintryck. Till denna del går signaler som följer
lagbundenheten för kroppars rörelse ifrån olika ställen på kroppen och producerar där sedan
ett korresponderande intryck hos själen. Slutsatsen av dessa iakttagelser blir att
missbedömningar av hur vi ska förhålla oss till våra sinnesförnimmelser i regel inte sker då vi
befinner oss i normalt, utan endast när något står fel till med kroppen. Detta eftersom systemet
av signaler mellan kropp och själ är skapat av Gud och därför så väl anpassat som möjligt. Alltså
kan det tidigare tvivlet som följd konstateras som överflödigt och det är tvärtom snarare troligt
att sinnena inte bedrar.
Dessa iakttagelser är egentligen bara ett sätt för Descartes att få ordning på sin egen teori och
ett försök att förklara hur naturen enligt denna, trots att den är Guds skapelse, kan vara
missvisande. Det är inget som tillför något till problemet angående hur kombinationen av kropp
och själ fungerar, eftersom det inte säger något om hur det går till när denna del i hjärnan, som
Descartes pratar om, påverkar själen.
Prinsessan Elisabeths filosofi och kontakt med Descartes
7
Prinsessan Elisabeth var svärdotter till James den I av England och en av få kvinnor under
denna period som hade chansen att utbildas.11 Hon hade speciellt intresse för filosofi och
skickade i maj 1643 sitt första brev till Descartes, som också senare kom att bli hennes lärare i
filosofi.12 Elisabeth kunde enligt teorin om substansdualism inte förstå hur en immateriell
substans som själen med den fria viljan kunde påverka kroppens rörelser, då ingen fysisk
kontakt kunde finnas mellan dessa. Hon hade också svårt att tänka sig vad detta immateriella
skulle kunna vara för någonting och kritiserade Descartes sätt att endast definiera själen utefter
vad den gör. Denna kritik kunde han själv inte ta till sig och menade att Elisabeth var ute djupt
vatten i sina försök att förstå interaktionen mellan kropp och själ. Diskussionen resulterade i en
lång brevväxling.13
Prinsessan Elisabeths brev till Descartes
I sitt första brev till Descartes ifrågasätter Elisabeth substansdualismen på grund av den, enligt
henne, orimliga definitionen av själen. Hon undrar hur det i enlighet med denna kan vara så att
människans själ råder över kroppen och dess frivilliga handlingar, då det enligt henne krävs en
impuls för all form av rörelse. För detta, är det nödvändigt med kontakt mellan två ytor, vilket
också kräver utsträckthet hos föremålen. Impulsen och föremålens former och egenskaper är
avgörande för att rörelsen ska kunna te sig på ett speciellt sätt vilket en rörelse alltid gör.
Elisabeth visar med detta resonemang att själen måste vara en utsträckt substans och hon
frågar därför Descartes efter ett förtydligande av sin definition, eftersom själen enligt honom är
immateriell. Det hon gör, är alltså inte att helt döma ut substansdualismen, utan att påpeka att
bestämningen av själsubstansen i Descartes Meditationer är ofullständig och endast beskriver
vad själen gör, inte vad den är för någonting. Att den tänkande substansen påverkar hur
kroppen rör sig, säger ingenting om vad substansen är, menar Elisabeth. Även om kroppen och
själen är oskiljaktiga, som Descartes menar är fallet hos människan där det ingår en
kombination av kropp och själ, löser inte det problemet. Elisabeth menar att det alltid går att få
mer kunskap om substanserna om man granskar dem separat, än genom att betrakta dem i en
förening, vilket är det Descartes försöker göra när han förklarar interaktionen mellan kropp och
själ. Elisabeth förnekar alltså möjligheten att kombinationen skulle vara något oanalyserbart, då
11
Anne Conway, introduction ss. xvi
Wikidepdia, The Free Encyclopedia, Elisabeth of the Palatinate, 2012-05-15,
http://en.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_of_the_Palatinate
13
Descartes och Prinsessan Elisabeth Correspondance, ss. 105-117.
12
8
den innefattas av två olika substanser. Visserligen menar Descartes också att det går att få
kunskap om kropp och själ separat, men att denna inte är tillräcklig för att förklara
interaktionen mellan dem
Svårigheten som framgår av första brevet grundar sig alltså i det som Descartes menar vara
kombinationen av kropp och själ, en modell som enligt Elisabeth inte räcker till för att svara på
frågan angående kroppens rörelse. I sitt svar anser han sig däremot inte behöva göra några
förändringar av teorin, utan menar tvärtom att just de definitioner av kropp och själ som ges i
den sjätte meditationen är själva målet med projektet. För att istället tydliggöra hur kopplingen
fungerar skriver Descartes: ”[…]for the soul and the body together we have only that of their
union[…]”, och betonar därmed att den enda kunskap vi har om detta är att kropp och själ är
förenade.14 Av denna förening, är också de rörelser som Elisabeth pratar om, beroende. Orden
”that of” hänvisar till det som Descartes i den sjätte meditationen kallar kombination mellan
kropp och själ och som han i brevet benämner som ”primitive notion”.15 Detta är en
beskrivning av våra mest grundläggande begrepp eller element, liksom även kropp och själ är
var för sig, och som ingår i vår natur. Vi har därför endast direkt och separat insikt om dessa
och kan bygga på ytterliggare kunskap på dem var för sig och utifrån förmågan att kunna
separera dem ifrån varandra. Kärnan till Elisabeths problem enligt Descartes är alltså att hon
blandar den direkta kunskapen om kroppen med den om själen för att förklara något som
enligt honom måste förstås som en sak för sig. Genom regler gällande den kroppsliga
substansen försöker hon alltså att förklara ett fenomen som tillhör kombinationen av kropp och
själ, vilket aldrig kan lyckas, enligt Descartes.
Man kan se att Elisabeths ursprungliga fråga om hur själva kontakten mellan kropp och själ
kan uppstå grundar sig i Descartes förklaring om hur sinnesförnimmelser upplevs på grund av
att rörelse genom materiella impulser i kroppen omvandlas eller orsakas vid en viss punkt i
hjärnan. Descartes förnekar trots det att frågan ens går att svara på och menar att det ligger
utanför vår förmåga att säga någonting om detta fenomen.
Diskussionen fortsätter utan någon verklig framgång och Elisabeth kan i det tredje brevet,
som avslutar partiet av brev, analyserade i denna uppsats, konstatera att hon fortfarande inte har
förstått Descartes definition av själen som en immateriell och outsträckt substans. Enligt hans
egen teori om att det är felaktiga bedömningar som ligger bakom våra misstag och att dessa bara
görs i de fall då något inte uppfattas tillräckligt klart och tydligt, menar Elisabeth att det också
kan finns utrymme för fel i Descartes egen bedömning av själen. Det skulle, menar hon, inte
14
15
Descartes och Prinsessan Elisabeth, Correspondance, s. 108
Descartes och Prinsessan Elisabeth, Correspondance, s. 108
9
behöva ligga något oförenligt i att själen är utsträckt och påpekar att denna utsträckthet bara
skulle kunna vara en mindre betydelsefull egenskap än vad den är hos kroppen. Inte heller
skulle motsägelsen i att kroppen och själen upptar precis samma rumsliga utrymme behöva
uppstå, menar Elisabeth, utan att riktigt förklara hur.
Inget av svaren från Descartes verkar alltså kunna ge Elisabeth någon tillfredsställande lösning
till problemet och de kan inte enas om huruvida själen måste vara materiell eller immateriell för
att kunna åstadkomma rörelser genom frivilliga handlingar. Elisabeth verkar ändå vilja behålla
själen som en egen substans, eller åtminstone egen aspekt av människan, men kan inte
acceptera att denna som något outsträckt eller en substans som inte följer de lagar för kontakt
och rörelse som hon tar upp i sin frågeställning. Detta är däremot just det som Descartes har
som mål med själen, nämligen att den genom den tänkande förmågan och den fria viljan i kraft
av att vara immateriell sträcker sig utanför dessa och därför kan räknas som egen substans.
Deras uppfattningar verkar alltså därför inte kunna mötas, och substansdualismen i Descartes
mening kan sägas vara otillräcklig för att besvara Elisabeth fråga. Hennes sista försök att övertala
Descartes om att kropp och själ som två materiella substanser på samma plats inte skulle
behöva uppta samma rumsliga utrymme är däremot aningen oklart och hon har själv ingen
fullständig lösning till sitt problem. Det verkar snarare som om uppfattningen att själen är
materiell skulle leda till den utgjorde en annan dimension av samma fysiska objekt.
Bakgrund till Anne Conways filosofi
Lite senare under samma århundrade verkade också filosofen Anne Conway, en kvinna vars
idéer antagligen har varit mer betydelsefulla än vad hennes namn talar om. Hon var en viktig
inspirationskälla till den mer uppmärksammade filosofen Leibnitz och stora likheter går att
finna i deras teorier.
Anne Conway hade som mål att försöka förena gammal och modern filosofi med religiösa
trosföreställningar och titeln på hennes enda utgivna verk, The Principle of the Most Ancient
and Modern Philosophy, är talande för detta.16 Det är en fullständig redogörelse över
16
Förutom kristendomen påverkades Anne Conways filosofi framförallt av två religiösa samfund:
Kabbalismen som var en judisk tradition med en mystisk tolkning av Gud och tron på reinkarnation
(introduction, ss. xviii). Samt Vännernas samfund (eller Kväkarna), ett protestantiskt samfund, som var
emot hierarkin inom kyrkan och hade stark tro på den personliga kontakten med Gud (introduction ss.
xxii). I sitt verk refererar hon till både Biblen och den kabbalistiska skriften Kabbala Denudata, dock
inte Kväkarna, vilket tyder på att verket skrevs innan dess att hon konverterade till detta samfund.
10
metafysiken och en beskrivning av hur världens ordning, enligt Anne Conway, är beskaffad.
Här presenteras flera argument för att kroppen och själen måste vara av en och samma
substans, något som tjänar både som kritik mot bland annat Descartes och de två andra samtida
filosoferna Hobbes och Spinoza. Anne Conway menar att det bland annat inom den
cartesianska filosofin finns utrymme för ateism och materialism, vilket strider mot hennes egen
uppfattning av verkligheten.17
Argumenten hon lägger fram för att all skapelse måste vara av samma natur, hänger alla mer
eller mindre ihop och följer av varandra. Även det beträffande föreningen mellan kropp själ, är
till stor del kopplat till det som presenterats tidigare i verket. Allt bygger på hennes
grundläggande idé om att det finns tre olika typer av vara, nämligen Gud, som är fullkomlig och
skaparen till allt, skapelsen, som är allt i världen runt omkring oss och till sist Kristus, som är
medlaren mellan Gud och skapelsen och han möjliggör förändring inom denna. Lite kort
förklarat är det enligt Anne Conway så att det ständigt sker förändring mellan allt som är
skapelse, vilket också är avgörande för skapelsens natur och skiljer den från Gud som är
oföränderlig. Här ingår både kropp och själ som två dimensioner av skapelsen. Den ständiga
förändringen i naturen innebär också att kropp och själ förändras mellan varandra vilket kräver
att dessa är av en och samma natur. Allting i vår värld måste innehålla en viss grad av liv eller
själ, eftersom allt är skapat av Gud och har en del av hans vara representerat inom sig. Det kan
därför inte heller finnas någon död substans utanför detta system. Kroppen är enligt Anne
Conway det mörka, täta och den mer passiva sidan av skapelsen, medan själen är den ljusa, lätta
och mer aktiva. Som en liknelse till hur kroppen och själen förhåller sig till varandra beskriver
hon hur dessa egenskaper skulle kunna övergå i varandra utan skarpa gränser. Det vill säga om
något går från mörkt till ljust så finns det inte en viss punkt då det ena plötsligt blir det andra,
utan förändringen sker hela tiden gradvis. På så vis kan också kropp och själ övergå i varandra
utan att någon förändring sker i själva essensen hos skapelsens natur. Det är därmed en
gradfråga huruvida någonting är mer kroppsligt eller själsligt.
Anne Conways kritik av substansdualismen
17
Anne Conway, introduction ss. xvi
11
Ett centralt argument i Anne Conways kritik mot den cartesianska substansdualismen är
angående det som hon kallar kroppens och själens förening. Med dess ord inleder hon det näst
sista kapitlet i sitt verk The Principle of Most Ancient and Modern Philosophy,:
”It is further proved by three additional proofs that spirit and body, in sofar they
are creatures, do not essentially differ. And a fourth reason is taken from that
intimate union or bond which exists between spirit and bodies”18
Hon uttalar därmed sin uppfattning att kropp och själ hänger ihop och förhåller sig till varandra
genom en inre förening som gör det möjligt för själen att styra över kroppens rörelser och
handlingar. Ett sådant tydligt samband, menar hon, skulle omöjligt kunna finnas om kropp och
själ var av substanser med så motsatta egenskaper som de är enligt Descartes. Problemet för
Anne Conway ligger alltså i Descartes definition av kropp respektive själ, där kroppen är en
utsträckt substans som följer mekaniska naturlagar och själen i motsats något outsträckt och har
perceptiv förmåga. Denna egenskap menar både Descartes och Anne Conway vara avgörande
för att utgöra en levande substans, men eftersom att allt kroppsligt enligt substansdualismen
saknar den perceptiva förmågan leder det till att denna substans enligt Anne Conway kan räknas
som död. Detta är något som hon i tidigare kapitel reagerat på då det inte är möjligt att Gud kan
ha skapat något i vilket han själv inte är representerad (Gud är högst levande).
Anne Conway undrar nu vad för någonting, som kan hålla samman två så skilda substanser.
”[…] [T]hen what, I ask, is it that units and joins them so much?”, skriver hon och frågar sig
även vad som till exempel kan hålla dem samman över tid, och om de ändå skulle separeras,
som hon menar att de enligt Descartes faktiskt kan, vad finns det då för anledning till detta?
Svaren på dessa frågor går enligt Anne Conway inte att finna i Descartes meditationer. Ett
alternativ till förening mellan kropp och själ, som Anne Conway vidare undersöker, är det som
hon kallar ”vital affinity”. Det vill säga att det på något sätt finns ett livsnödvändigt släktskap
mellan kroppen och själen som håller dem samman. Dock saknas det svar på vad detta skulle
kunna bestå i, då ett släktskap enligt Ann Conway alltid innebär någon form av likhet. På grund
av att alla kroppens essentiella egenskaper enligt Descartes följer av dess utsträckthet, så skulle
det av, att om kroppen och själen delade en enda egenskap, också logiskt följa att de delade
alla, och att de därmed vara av samma essentiella natur. ”For if they cannot tell us in what this
affinity consists, they are talking foolishly with insane words wich have sound but not sense”
18
Anne Conway, s. 56
12
skriver hon, vilket antyder på att hon ser detta som en logisk omöjlighet.19 Kroppen och själen
är alltså antingen av motsatt natur och problemet med vad som verkligen håller dem samman
förblir olöst. Eller så är de av samma natur och kan omöjligen separeras.
För Anne Conway verkar saken vara klar, men hon föreställer sig ändå en situation som
Descartes skulle kunna tänkas ha kontrat med.20 Nämligen ett fall då den själsliga substansen är
beroende av en kroppslig substans och att kroppen och själen i den bemärkelsen är oskiljbara.
Så skulle man kunna tänka sig att Descartes teori om hur kombinationen av kropp och själ
fungerar gällande människor. Inte heller detta resonemang håller eftersom frågan om varför det
skulle vara så, återigen uppstår. Varför behöver egentligen själen kroppsliga organ för att ta in
information av olika slag? Svaret på detta ger inte Descartes, även om han ger sig på att försöka
förklara samverkan mellan kropp och själ med det som han kallar att av naturen vara en
kombination. Denna ger själen berättigandet att förhålla sig till kroppen, men inte att dra några
slutsatser om den. Anne Conway å andra sidan verkar tycka att det är orimligt att inte kunna
säga något om de intryck vi har från våra upplevelser, eftersom det finns en anledning till att vi
har dem och att de därmed även säger något om verkligheten.
Även kopplingen mellan kroppars rörelse och kontakt med varandra tas upp av Anne
Conway som ett tillägg till argumentet kring den inre föreningen mellan kropp och själ. Här
kritiserar hon definitionen av själen som en immateriell substans eftersom det enda sätt att få
kroppar att förflytta sig, är genom det motstånd som skapas när utsträckta kroppar vidrör
varandra. Hon skriver:
”Furthermore, how can a spirit move its body or any of its members if the spirit
(as they affirm) is of such a nature that no part of its body may resist in any way,
moved by it? For if spirit so easily penetrates every body, why, when it moves from
place to place, does it not leave its body behind since it can so easily pass through
it without any or the least resistance?”21
Själen skulle alltså, enligt Anne Conway, inte kunna besluta om eller framkalla kroppens
rörelser om den var immateriell och outsträckt.
Alla exempel som Anne Conway tar upp i sina argument är hämtade ifrån egna upplevelser
och det är tydligt att hon vill förena dessa med rationellt tänkande. Hon pekar på att den
19
Anne Conway, s. 57
The Principle of the Most Ancient and Modern Philosophy, publicerades först efter Descartes död
och han hade därför aldrig chansen att lägga fram ett svar till Anne Conway.
21
Anne Conway, s. 57
20
13
ordning som finns i naturen inte är överensstämmande med Descartes substansdualism, utan
istället tyder på att kropp och själ är av samma essens. I ett annat stycke i boken talar Anne
Conway om kärleken mellan kropp och själ som ett bevis för att de är av samma natur. Hon
menar att vi kan se detta genom vår kärlek till varandra, men också mellan individer av andra
arter. Vi har en strävan efter det goda, vilket är något konkret existerande som också finns i det
materiella, desto högre grad av själ som inryms. Här använder sig också Anne Conway vid ett
tillfälle av den aristoteliska termen enteleki som en alternativ förklaring till vad själen är för
någonting.22 Det är en term för att beskriva ändamålsenliga förändringar i naturen och för
Aristoteles handlade det om förverkligandeprocessen av potentiella former hos ting i naturen.23
Sammanfattning
Angående själens påverkan på kroppens rörelser har Anne Conway och prinsessan Elisabeth
ungefär samma typ av invändning mot substansdualismen. Båda ser de ett problem i att något
immateriellt skulle kunna röra något materiellt och menar att Descartes definitioner av kropp
och själ därför måste vara felaktiga. De ifrågasätter hur detta rent tekniskt kan fungera, alltså hur
något som inte kan komma i kontakt med en kroppsdel ändå kan flytta på den. Anne Conway
menar att substansdualismen inte heller kan förklara varför själen påverkar kroppen och tvärt
om. Det vill säga vad det finns för anledning för att två olika substanser att interagera på detta
sätt. Descartes själv verkar inte tycka det att ligger något problem i detta och menar att rörelsen
helt enkelt beror på att kroppen och själen är förenade i en kombination.
En avgörande skillnad på Elisabeth och Anne Conway respektive Descartes, som också ligger
till grund för motsättningen mellan dem, är deras olika utgångspunkter för filosoferandet. Det
gemensamma för Elisabeth och Anne Conway är att de ser till sig själva och sin omgivning och
undersöker huruvida substansdualismen kan överensstämma med verkligheten som de
uppfattar. Båda drar de slutsatsen att teorin får orimliga konsekvenser och att något måste
justeras, enligt Anne Conway helt byggas upp på nytt. Descartes vänder sig tvärtemot inåt för att
inte luras av felaktiga bedömningar av verkligenheten och drar slutsatsen att endast förnuftet
och den rena tanken kan bidra till sann och säker kunskap. Deras filosoferande börjar på alltså
motsatta positioner och utgår därmed ifrån olika premisser. Descartes nollställer sin kunskap
genom att tvivla på allt, medan Elisabeth och Anne Conway prövar sig fram för att se vad som
22
23
Anne Conway, s. 51
Enteleki betyder på grekiska fullkomlig eller förverkligande
14
verkar rimligt utifrån sådant som de redan anser sig veta. Synen på kunskap, och vad som kan
betraktas som tillförlitliga källor för detta, är alltså en väsentlig skillnad mellan de två
utgångspunkterna. Medan Elisabeth och Anne Conway litar på sina intryck och bedömningar av
yttervärlden, förlitar sig Descartes på det egna förnuftet och det som kan inses klart och tydligt.
Vare sig den ena eller den andra utgångspunkten är på något sätt förutsättningslöst och hur
mycket Descartes än vill sätta sin intuition på spel, kommer han aldrig ur sina egna tankar. Med
hans föga överraskande resultat att yttervärlden mestadels är som den ger intryck av att vara, är
frågan om vilken utgångspunkt för filosofi som är mest rimlig att ha och vad substansdualismen
verkligen kan säga om oss människor och interaktionen mellan kropp och själ.
För att återgå till detta problem, så har de olika tankesätten stor betydelse. Anne Conways
fråga om varför själen behöver en kropp att styra över, och exempelvis varför vi behöver ögon
för att se, är kanske den kritik mot Descartes som är mest träffande. Svaren för detta ryms inte i
hans teori och det finns inte heller någon rimlig förklaring till hur kombinationen mellan kropp
och själ som Descartes pratar om fungerar. Anne Conways resonemang om att kropp och själ
med nödvändighet måste tillhöra samma substans på grund av ett så kallat släktskap, är däremot
mer en intuition än något hon har säkra grunder för.
Relevant är även Elisabeths kritik mot Descartes uteblivna förklaring om vad själen är för
något. Hon menar att han i meditationerna bara beskriver vad denna gör och hon har svårt att
tänka sig att dessa konkreta handlingar skulle kunna vara utförda av en immateriell substans.
Detta skulle även Anne Conway hålla med om, då hon menar att själen är en sida eller
dimension av all skapelse. För Anne Conway är det dock ett lika stort problem att materia inte
skulle innehålla en själslig sida, något som inte nämns av Elisabeth.
Även om Anne Conways och Elisabeths invändningar mot substansdualismen liknar
varandra, är de inte identiska. Den största skillnaden mellan dem är att Elisabeth utifrån
omöjligheten av en immateriell själ, inte drar slutsatsen att kroppen och själen måste vara av
samma natur, vilket blir en logisk konsekvens utifrån Anne Conways resonemang. Elisabeth
presenterar inte heller någon egen fullkomlig teori, utan riktar endast kritik mor luckorna i
Descartes substansdualism. Hon säger till skillnad från Anne Conway inte heller så mycket om
Descartes definition av kroppen, vilket är en av de viktigaste delarna hennes kritik, då det just i
denna uppsättning egenskaper, enligt Anne Conway, finns utrymme för materialism och ateism.
Kritiken som riktats mot Descartes substansdualism, talar alltså för att teorin innehåller brister
och inte ger några fullständiga förklaringar till frågorna angående interaktionen mellan kropp
och själ. Man kan därför fråga sig i fall det är en nödvändighet för Descartes att dra slutsatsen att
kropp och själ är olika substanser bara för att deras koncept innefattas av olika egenskaper och
15
för att deras existens lyckas bevisas oberoende av varandra. Att kropp och själ är olika aspekter
av skapelsen och att själen specifikt är något som inte kan beskrivas i termer av mätbara
storheter, är ju annars något som alla tre verkar vara överens om.
Referenser
Conway, Anne, The Principles of the Most Ancient and Modern Philosophy, 1690, övers. &
utg. Allison P. Coudert & Taylor Corse, Cambridge, Cambridge University Press, serie
‘Cambridge Texts in the History of Philosophy’, 1996.
Descartes, René, Meditation on First Philosophy, With Selections from the Objections and
replises, 1641, övers. John Cottingham, Cambridge, Cambridge University Press, serie
‘Cambridge Texts in the History of Philosophy’ 1996.
Descartes, René, Descartes. His Moral Philosophy and Psychology, Prinsessan Elisabeth av
Bhömen och René Descartes, Correspondance 1643, övers. John J. Blom, Hasocks, The
Harvester Press, 1978, ss.105-117.
Lübcke, Poul (utg.), Filosofilexikonet, 1983, övers. Jan Hartman, Stockholm, Bokförlaget
Forum, 1988.
Wikidepdia, The Free Encyclopedia, Elisabeth of the Palatinate, 2012-05-15,
http://en.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_of_the_Palatinate
16
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards