Karaktärsdrag i gudstjänster i den tidiga
kyrkan
Korteboskolan
Henrik Sjöholm
Uppsats 7,5 hp
Handledare: Bruno Frandell
Examinator: Gunne Oscarsson
2010-05-26
Innehållsförteckning
1 Inledning............................................................................................................................................1
1.1 Bakgrund .............................................................................................................................. 1
1.2 Syfte och frågeställning ........................................................................................................ 1
1.3 Avgränsning och metod ........................................................................................................ 2
1.4 Litteraturöversikt .................................................................................................................. 2
1.4.1 Paul Bradshaw ......................................................................................................... 2
2 Gudstjänst i Nya testamentet – en ordstudie .....................................................................................4
2.1 Inledning .............................................................................................................................. 4
2.2 κκλησία.............................................................................................................................. 4
2.3 συνέρχοµαι............................................................................................................................ 5
2.4 συναγωγή .............................................................................................................................. 5
2.5 θρησκεία ............................................................................................................................... 5
2.6 πάντες µο
π τ α τό ............................................................................................... 5
2.7 λατρεία.................................................................................................................................. 6
2.8 λειτουργέω............................................................................................................................ 6
2.9 Slutsats ................................................................................................................................. 6
3 Apostlagärningarna............................................................................................................................7
3.1 Bakgrundsinformation .......................................................................................................... 7
3.2 Församlingen i Jerusalem ..................................................................................................... 7
3.2.1 De kristna i templet.................................................................................................. 7
3.2.2 Samlade i hemmen................................................................................................... 8
3.3 Församlingar startade genom mission .................................................................................. 9
3.3.1 Kristna samlade i synagogor.................................................................................... 9
3.3.1.1 Deltagande i judiska synagogor ..................................................................9
3.3.1.2 Kristna synagogor .....................................................................................11
3.3.2 Hemmen................................................................................................................. 12
3.4 Paulus och templet.............................................................................................................. 13
3.5 Dag för samlingen .............................................................................................................. 13
3.6 Gemenskapen...................................................................................................................... 14
3.7 Bönerna............................................................................................................................... 14
3.8 De kristnas predikan .......................................................................................................... 16
3.8.1 Hur predikade man................................................................................................. 16
3.8.2 Innehållet i predikan .............................................................................................. 17
3.9 Brytningar mellan judar och kristna ................................................................................... 19
3.9.1 Kristna i konflikt med andra .................................................................................. 19
3.9.1.1 Tidiga konflikter med judar i Jerusalem.....................................................19
3.9.1.2 Konflikter mellan Paulus och judar............................................................19
3.9.1.3 Konflikter med icke-judar ..........................................................................20
3.9.2 Orsaker till konflikter............................................................................................. 21
3.9.2.1 Predikan......................................................................................................21
3.9.2.2 Jesus uppståndelse och konflikten med sadduceerna.................................21
3.9.2.3 Matlagar, orenhet och omskärelse..............................................................21
3.9.2.4 Tolkning av skrifterna ................................................................................22
3.9.2.5 Judars och kristnas relation till Rom..........................................................23
3.10 Slutsats ............................................................................................................................. 23
4 Gudstjänsten i breven ......................................................................................................................25
4.1 Praktiska instruktioner om gudstjänst ................................................................................ 25
4.1.1 Om nattvarden........................................................................................................ 25
4.1.2 Enhet i gudstjänsten ............................................................................................... 25
4.1.3 Bön och profetia - 1 Kor. 11:2-16 .......................................................................... 25
4.1.4 De andliga gåvorna i gudstjänsten - 1 Kor. 12-14 ................................................ 26
4.1.4.1 Gåvornas mångfald ...................................................................................26
4.1.4.2 Gåvornas syfte............................................................................................28
4.1.4.3 Ordning i användandet av gåvorna ............................................................31
4.1.5 Dagen för insamlingen - 1 Kor. 16:1-2 .................................................................. 32
4.1.6 Bön i församlingen - 1 Tim. 2................................................................................ 32
4.1.7 Försumma inte sammankomsterna – Heb. 10:25................................................... 34
4.1.8 Ingen diskriminering i gudstjänsten – Jak. 2:1-13 ................................................. 34
4.1.9 Sång i gudstjänsten – Kol. 3:16, Efes. 5:19 ........................................................... 35
4.2 Bekännelser i breven .......................................................................................................... 35
4.2.1 Allmänt om tidiga bekännelser ............................................................................. 35
4.2.2 Bekännelser i Paulus brev...................................................................................... 36
4.2.2.1 Filipperbrevet 2:6-11..................................................................................36
4.2.2.2 Kolosserbrevet 1:15-20 ..............................................................................37
4.2.2.3 1 Timoteusbrevet 3:16................................................................................37
4.2.3 Bekännelser i 1 Petrusbrevet.................................................................................. 38
4.2.4 Judisk bekännelse och kristen tro ........................................................................ 39
4.3 Gudstjänst som något mer än bara den kristna samlingen.................................................. 40
4.4 slutsats ................................................................................................................................ 41
5 Avslutning........................................................................................................................................42
5.1 Syntes.................................................................................................................................. 42
5.2 Konklusion.......................................................................................................................... 43
Käll- och litteraturförteckning............................................................................................................45
Biblar ........................................................................................................................................ 45
Lexikon ..................................................................................................................................... 45
Artiklar i lexikon ...................................................................................................................... 45
Tidskriftsartiklar ....................................................................................................................... 48
Övrig litteratur ......................................................................................................................... 48
Appendix I. Sammanställning av ställen i Nya testamentet där ordet gudstjänst finns i svenska
översättningar. ...................................................................................................................................51
Gudstjänster där kristna deltar .................................................................................................. 51
Himmelsk gudstjänst ................................................................................................................ 52
Felaktig gudstjänst .................................................................................................................... 53
Israels gudstjänster i det gamla förbundet ................................................................................ 53
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Att samlas till en gemenskap har alltid varit en mycket viktig del av den kristna församlingens
liv. Idag är den viktigaste samlingen i de allra flesta församlingarna söndagens gudstjänst.
Gudstjänsten har blivit ett nav där alla i församlingen kan mötas samtidigt för att i gemenskap ära
och tillbe Gud och ta emot undervisning. Idag kan gudstjänster se mycket annorlunda ut mellan
olika samfund men även mellan församlingar inom ett samfund. Också i den lokala församlingen
kan det förekomma stora skillnader från söndag till söndag med olika typer av gudstjänster som kan
variera mellan pampiga första advents gudstjänster, barnvänliga scoutgudstjänster och lågmälda
samtalsgudstjänster för att nämna några exempel.
Mitt i detta kommer jag att stå som pastor med uppgiften att vara herde och lärare. Gudstjänsten
som kanske den viktigaste mötesplatsen för församlingen blir då en viktig och central del för att
undervisa och vägleda församlingen som helhet. Men den vikt som kan läggas vid gudstjänsten blir
det givetvis viktigt att fundera kring vad gudstjänst är och hur den bör utformas. Jag kan ibland
fråga mig om allt vi idag kallar gudstjänst på söndag förmiddag är gudstjänst men jag undrar också
om inte fler av församlingens samlingar är gudstjänster. Många har en bestämd uppfattning om hur
gudstjänster ska utformas och vilket innehåll som bör finnas med men traditioner utmanas ständigt
av nya generationer. För att inte en splittring och konflikt ska ske runt gudstjänsten tror jag det
behövs en viss enighet om vad gudstjänst är och inte är.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka vad gudstjänst var i den tidiga kyrkan.
Frågeställningen är vad gudstjänst blev i brytningen mellan den judiska och den kristna
gudstjänsten. Specifika frågor som uppsatsen hoppas besvara är: Vilka delar av den judiska
gudstjänsten togs över av kyrkan och vilka delar tog man inte över? Varför slutade kristna att delta i
gudstjänstfirandet i synagogor? Vilka delar lades till den judiska gudstjänsten som specifikt kristna
inslag? Förändrades betydelsen av gudstjänst i samband med brytningen mellan judiskt och kristet?
1
1.3 Avgränsning och metod
Huvudsakligen kommer det bibliska vittnesbördet om vad den kristna gudstjänst är studeras.
Med hjälp av bibelkommentarer och annan litteratur kommer en jämförelse och kontrast göras med
den judiska gudstjänsten.
Uppsatsen kommer inte behandla frågan om man som grundprincip enbart får göra sådant som
bibeln uttryckligt befaller i gudstjänsten eller om allt som inte förbjuds är tillåtet. Uppsatsen
kommer heller inte i detalj studera nattvardsfirande eller genusperspektiv.
1.4 Litteraturöversikt
1.4.1 Paul Bradshaw
Paul Bradshaw gör i sin bok The Search for the Origins of Christian Worship en överblick över
tidigare forskning inom den tidiga kristna gudstjänsten och samtidigt så problematiserar han han hur
sådan forskning görs. Många har ansett att den tidiga kyrkan hade en enhetlig gudstjänsttradition
som senare kom att splittras allt eftersom men Bradshaw menar att det redan från början fanns en
stor variation så att ”... research is making it clear that a single, simple picture of early liturgical
practice can no longer be painted”1. Grunden för variationen i gudstjänsten i den tidiga kyrkan är
finns redan i den judiska gudstjänsten.2 Tidigare ansåg man att den judiska gudstjänsten var enhetlig
vid Jesus och apostlarnas tid men Bradshaw visar att det verkar ha funnits en stor variation.
Problemet är att det inte finns någon litteratur om den judiska gudstjänsten bevarad från de första
århundradena utan den kunskap man har kommer från mycket senare dokument som berättar om
hur gudstjänsterna var tidigare och dessa dokument är mycket svåra att tolka då de kan spegla de
senare författarna snarare än den tid de beskriver3. Synagogsgudstjänsten påverkades också radikalt
efter år 70 då templet förstördes vilket gör det ytterligare svårare att veta hur synagogsgudstjänsten
som påverkade den allra tidigaste kyrkan såg ut. För att ytterligare komplicera det hela så fanns det
flera olika traditioner i synagogorna under det första århundradet förutom den senare dominerande
fareseismen, dessa andra traditioner kan också ha påverkat den kristna gudstjänsten4.
Även när det gäller vad nya testamentet säger om gudstjänsten så finns det en spridning i
åsikterna i tidigare forskning. Vissa anser att nya testamentet inte ger särskilt mycket information
om gudstjänsterna medan andra ser gudstjänst och liturgi i alla texter5. Det har funnits en tendens att
1
2
3
4
5
2
Bradshaw, 1992, x
Bradshaw, 1992, s1
Bradshaw, 1992, s10
Bradshaw, 1992, s14
Bradshaw, 1992, s30ff
se liturgi i nästan alla nya testamentets texter utifrån tanken att de skrevs för att användas i
gudstjänsten. Denna tanke kommer från obevisade antagande om ett ”judiskt kyrkoår” där nya
testamentet på olika sätt skulle relatera och ersätta detta. I relationen mellan den judiska och den
kristna gudstjänsten finns vitt skilda åsikter där vissa har betonat en kontinuitet mellan judiskt och
kristet medan andra har betonat brytningen så att allt sant kristet bröt med tidigare religion6. Precis
som för den judiska gudstjänsten finns det få tidiga källor för hur liturgin såg ut7. Först från 700talet finns tydliga manuskript om liturgi, innan dess finns enbart fragmentarisk information som är
svår att tolka. Istället har många läst tillbaka senare liturgiska traditioner in i den bibliska texten och
där sett allusioner till dessa liturgier snarare än vad bibeltexten själv säger8. Bradshaw lyfter fram
ytterligare några problem när man söker efter den ursprungliga kristna gudstjänsten som bland
annat att det finns en risk i att harmonisera alla källor till en enhetlig gudstjänst snarare än att se
dem som specifika uttryck för den församling och situation som beskrivs9. Detta är speciellt vanligt
i studiet av gudstjänsten i apostlagärningarna där en rad olika orter och kontext beskrivs.
6
7
8
9
3
Bradshaw, 1992, s33
Bradshaw, 1992, s56
Bradshaw, 1992, s35f
Bradshaw, 1992, s37ff
4
2 Gudstjänst i Nya testamentet – en ordstudie
2.1 Inledning
I svenska översättningar10 av Nya testamentet används ordet gudstjänst i 27 olika bibelverser (se
Appendix I). Bo Giertz använder ordet gudstjänst oftast i sin översättning av nya testament, 19
gånger. De övriga översättningarna använder ordet enbart 5-8 gånger vardera. Av de 27 olika ställen
där olika översättare har valt att använda ordet gudstjänst så syftar 8 på tillbaka på hur Israel firade
gudstjänst i det gamla förbundet, en vers omtalar den himmelska gudstjänsten inför Lammets tron
och en vers talar om en felaktig gudstjänst. Resterande 17 verser syftar på olika sätt till den
gudstjänst som kristna bör delta i.
Det finns 7 olika ord eller uttryck som översatts med gudstjänst i de olika bibelöversättningarna
här kommer ett kort ordstudie göras för vart och ett av dessa ord eller uttryck.
Det bör också nämnas att i engelskspråkig litteratur så används oftast ordet worship för att
beskriva gudstjänst.11 Worship har dock en bredare betydelse än enbart att samlas till gudstjänst, det
har också betydelsen av tillbedjan i allmänhet.
2.2 ἐκκλησία
ἐκκλησία finns 114 gånger i grekiska Nya testamentet och av dessa översätter Bo Giertz sju till
gudstjänst, i enbart ett av dessa fall (1 Kor. 14:23) översätter också B2000/NT-81 med ordet
gudstjänst. ἐκκλησία kommer av ἐκκαλέω – att utkalla – och hade i allmänt grekiskt bruk
betydelsen av en samling av människor.12 I Nya testamentet översätts det oftast med församling
eller kyrka. Schmidt anser att församling är det bästa ordet att använda då det tar in både betydelsen
av att man är församlade och församlingen som Guds utvalda folk. Det är Gud som samlar
församlingen och de bibliska författarna gör ingen skillnad på en liten huskyrka eller hela den
världsvida församlingen, båda kallas ἐκκλησία.
10 De översättningar som inkluderas är Svenska Folkbibeln, Bibelkommissionens översättning (B2000/NT-81), Nya
testamentet översatt av Bo Giertz, samt 1917 års översättning. I Åkesons översättning av Nya testamentet finns inte
ordet gudstjänst med.
11 Se till exempel Peterson, 1993, och Martin, 1974.
12 Heikel och Fridrichsen, 1934, s65, och Schmidt, 1995, s397-402
5
2.3 σ
ρχομαι
σ
έρχομαι förekommer 30 gånger i grekiska Nya testamentet och av dessa översätter enbart
Bo Giertz två till gudstjänst. Ordet har flera olika betydelser med grunden av att komma samma.13
Det kan betyda att resa tillsammans med någon på en missionsresa, att samlas i församlingen men
även att ha sexuellt umgänge.
2.4 σ
αγωγή
Av de 56 gånger som σ
αγωγή föregkommer i Nya testamentet översätter B2000/NT-81 och
Bo Giertz detta en gång vardera med gudstjänst. I sekulär grekiska betyder σ
αγωγή något som
samlats ihop, det kan vara människor, skatt, eller andra saker, men i Nya testamentet har det
huvudsakligen betydelsen av en plats där man möts.14 Även om det huvudsakligen syftar till
byggnaden finns dock en inneboende innebörd av den lokala församlingen som samlades på den
platsen. Enbart i Apg. 13:43 och möjligen Jak. 2:2 finns det en syftning till att det skulle vara en
samling av kristna.
2.5 θρησκεία
θρησκεία är vanligt i grekisk litteratur men förekommer enbart fyra gånger i nya testamentet
varav två i Jak. 1:26-27 där alla svenska biblar utom B2000/NT-81 översätter det med gudstjänst.15
Då det är så ovanligt i Nya testamentet är betydelsen något oklar men syftar till religion och
religiösa riter. Ordet kan användas både i positiv och negativ bemärkelse beroende på vilket som är
objektet för religionen.
2.6 πά
τες ὁμοῦ ἐπὶ τὸ αὐτό
Bo Giertz översätter uttrycket πάτες ὁμοῦ ἐπὶ τὸ αὐτό i Apg. 2:1 med ”hade de alla samlats
till gudstjänst”. Den egentliga betydelsen är att de alla är samlade på samma ställe.16 Men utifrån
användningen av detta uttryck på andra ställen så anser Giertz att det är korrekt att översätta detta
med att man var samlad till gudstjänst.
13
14
15
16
6
Heikel och Fridrichsen, 1934, s214, och Schneider, 1964-, s2:684
Schrage, 1995, s1108-1111
Schmidt, 1964-, s3:155-159
Giertz, 1980, s23
2.7 λατρεία
I sekular grekiska betyder λατρεία betald tjänst men i Nya testamentet är λατρεία alltid
kopplat till offertjänst.17 Verbet λατρεύω innebär alltid tjänst som görs till Gud, dettta kan vara
offertjänst, tjänst genom bön och lovsång eller tjänst i livet till Guds ära. λατρεία som enbart
förekommer fem gånger i Nya testamentet översätts i ett fall, Rom. 12:1, av SFB och B2000/NT-81
som gudstjänst. Även här finns en koppling till offer då det handlar om att leva sitt liv, både inre och
yttre, så att man tjänar Gud och Guds vilja snarare än sin egen.
2.8 λειτοργω
I icke biblisk grekiska betydde λειτο
ργέω från början att göra en tjänst för samhället men
senare fick det betydelse både av att göra en tjänst överhuvudtaget men även att göra en
kulthandling.18 I LXX används λειτο
ργέω och λειτο
ργία så gott som uteslutande om
kulthandlingar och prästernas uppgifter. I Nya testamentet finns bara λειτο
ργέω tre gånger, alla
tre i olika betydelser.19 I Hebreerbrevet används λειτο
ργέω och nära relaterade ord med
utgångspunkt i Gamla testamentet med syftning till offerhandlingar gjorda av prästerna och hur
Jesus offer förhåller sig till de tidigare offren. När Paulus använder λειτο
ργέω gör han det på ett
helt annat sätt genom att ge det mer av betydelsen av en tjänst i allmänhet då han använder det om
insamlingen till församlingen i Jerusalem (Rom. 15:27). Det är dock en del av en tjänst gentemot
Gud. I Apg. 13:2 där B2000/NT-81 översatt λειτο
ργέω med gudstjänst lägger man dock en ny
betydelse i ordet då det istället för en kulthandling används för en andlig tjänst till Gud i ett
sammanhang av bön. Det används inte för att beskriva hur församlingens ledare gjorde sina tjänster
då kulthandlingarna inte längre behövs som visas i Hebreerbrevet då alla i församlingen var präster.
Istället proklamerade alla den tjänst som Jesus gjort på korset som gjorde alla andra offertjänster
onödiga.
2.9 Slutsats
Det finns inget ord i Nya testamentet som direkt motsvarar det vi oftast avser med gudstjänst.
De ord som man översätter med gudstjänst syftar istället till plats för samlingen, att man samlas,
17 Strathmann, 1964-a, s4:58-65
18 Strathmann, 1995, s526-529
19 Strathmann, 1964-b, s4:226-228.
7
församlingen eller den tjänst som man gör för Gud. Detta innebär dock inte att Nya testamentet inte
beskriver det som vi skulle se som gudstjänst men man har inget specifikt ord för detta.
3 Apostlagärningarna
3.1 Bakgrundsinformation
Den titel som Apostlagärningarna har fått gör att den förefaller tillhöra en genre inom grekisk
litteratur vars uppgift var att framställa en person som sänd från Gud och även om en del av detta
tema finns i Apostlagärningarna så är detta inte den genre som passar bäst.20 Snarare så är
Apostlagärningarna en historisk bok av judiskt snitt där författaren velat ge en historisk beskrivning
av hur kyrkan växte fram. Denna historiska beskrivning är dock mycket selektiv när det gäller vilka
delar som beskrivs.
I Apostlagärningarna nämns inte vem författaren är men den allmänt vedertagna slutsatsen är att
det är Lukas som skrev Apostlagärningarna.21 Denna slutsats dras delvis utifrån bibliska bevis men
också från den tradition som är belagd sedan slutet av 100-talet och som inte utmanats förrän i
modern tid. Mer omdiskuterat har tiden för när Apostlagärningarna skrevs varit. Vissa har
argumenterat för en mycket sen tillkomst, en bit in på 100-talet, men de flesta väljer mellan en tidig
tillkomst, mellan år 62 och 65 eller mellan år 80 och 100.22 På det hela taget anser de här citerade
verken att det är mest sannolikt att Apostlagärningarna skrevs tidigt och att det är en relativt kort tid
mellan händelserna och deras nedtecknande vilket anses ge god tillförlitlighet i att det som
återberättas inte är påverkat av senare kyrklig tradition.
3.2 Församlingen i Jerusalem
3.2.1 De kristna i templet
På flera ställen i Apostlagärningarna berättas det om att de kristna i församlingen i Jerusalem var
samlade i templet (Apg. 2:46, 3:1, 3:11ff, 4:1, 5:12, 5:21, 5:42). Man tog inte avstånd från det som
var det religiösa navet för judarna utan fortsatte dagligen att vara i templet (Apg. 2:46, 5:42). I
templet möttes de kristna (Apg. 2:46, 5:12), de bad (Apg. 3:1), undervisade (Apg. 3:11ff, 5:21, 42).
20 Bock, 2007, s2f
21 Bock, 2007, s15ff, Carson, Moo och Morris, 1992, s185ff
22 Bock, 2007, s25ff, Carson, Moo och Morris, 1992, s190ff
8
Enligt beskrivningen i Apostlagärningarna offrade kristna inte i templet vilket annars var dess
viktigaste funktionö.23 Mest offer var det i samband med de stora helgdagarna men det var också
dagliga offer.24 De dagliga offren gjordes två gånger per dag, morgon och kväll. I samband med
dessa offer lästes välsignelser, de tio budorden samt Shema.25 Dessutom kom dessa två dagliga offer
att förknippas med bön i templet eller om man var på annan plats bön vänd mot templet.26 De
dagliga judiska bönerna i templet var av flera olika sorter. Prästerna bad dagliga liturgiska böner,
tempelsångarna ledde dagligen i bön genom psalmer och andra sånger och vanliga människor kunde
komma dagligen för att be för olika saker i templet.
I Apg. 3:1 är Petrus och Johannes på väg till templet vid tiden för bön och även om det inte sägs
uttryckligt att de ber så visar detta att de samlades för bön i templet.27 Detta var inte en onormal
händelse utan det är kopplat till att man samlades dagligen i templet och att bönen var en del av
dessa dagliga samlingar. Enligt Martin ska detta att församlingen samlades i templet för att be vara
helt i linje med Jesus syn på templet.28 Martin menar att Jesus såg templet som en plats för först och
främst bön utifrån det han gör och säger i Mark. 11:15ff.
Utifrån Jesus förebild är det heller inte svårt att se att de dagliga samlingarna också innehöll
undervisning (Apg. 3:11ff, 5:21, 42) då Jesus själv hade undervisat dagligen i templet (Luk. 19:47).
Den dagliga undervisningen i templet var inte något nytt som Jesus införde då han själv hade blivit
undervisad i templet som barn (Luk. 2:46).
3.2.2 Samlade i hemmen
Församlingen i Jerusalem samlades inte bara i templet, de samlades också i hemmen (Apg. 1:13,
2:1-2, 46, 4:2329, 5:42, 12:5,12). Hemmet eller huset (οἶκος) hade en bredare funktion i den judiska
kulturen än det har idag.30 Att tillhöra ett hem gav en social identitet och satte in alla människor i ett
socialt sammanhang.
23 Enda gången som det nämns att kristna offrar i templet i Jerusalem är i Apg .21:26 när Paulus betalar för offret som
några judekristna ska göra som en del av ett nasirlöfte. Detta är dock enbart ett sätt att vara kulturellt anpassade (
Stott, 1990, s342, Martin, 1974, s23)
24 Ferguson, 2003, s566
25 Shema är en enkel trosbekännelse som innehåller 5 Mos. 6:4-9, 11:3-21 och 4 Mos. 15:36-41. Ferguson, 2003, s561.
26 Falk, 1995, s285-292
27 Falk, 1995, s272
28 Martin, 1974, s21-23
29 Uttrycket ”sina egna” (Bibelkommissionens översättning) i Apg. 4:23 kan syfta till sitt eget folk i.e. de kristna eller
till en plats som skulle kunna vara ett hem där man samlas. (Bock, 2007, s203)
30 Gehring, 2004, s17f
9
I hemmen samlades man antagligen i allmänhet i det som kallas det övre rummet (e.g. Apg.
1:13), dessa var på andra eller tredje våningen och kunde vara ett extra rum på taket av ett hus.31
Dessa rum användes inte för vardagliga ändamål utan kunde användas för avkoppling, som
gästrum, eller som mötesrum och studiekammare för skriftlärda. Från arkeologiska utgrävningar har
man funnit att det sannolikt fanns hus i Jerusalem som kunde ha strax över hundra personer samlade
i ett sådant övre rum.
Efter pingsten samlades de kristna dagligen i hemmen (Apg. 2:46, 5:42). Den dagliga samlingen
i hemmen sägs uttryckligen innehålla brödsbrytelse, undervisning och predikan, därutöver kan man
utgå från att det var bön i dessa samlingar.32
Innebörden av brödsbrytelsen i samband med att man är samlade i hemmen är omdiskuterad.33
Brödsbrytelse har en bredare betydelse av en måltid som man äter tillsammans men i den tidiga
kyrkan firades nattvarden som en del av en hel måltid och inte som idag i en separat ritual. Vissa
menar att man ska förstå brödsbrytelse här enbart som en måltid som visar på den gemenskap man
hade i församlingen medan andra menar att den kan kopplas till ett firande av nattvard i en
gemensam måltid.
Riesner menar att när de kristna samlades i hem i den övre salen så var detta som att man
formade en egen synagoga.34 Detta är fullt möjligt då det var möjligt att bilda en synagoga utan
några speciella tillstånd, det enda som krävdes var att 10 män ville bilda en synagoga.35
3.3 Församlingar startade genom mission
3.3.1 Kristna samlade i synagogor
3.3.1.1 Deltagande i judiska synagogor
Det är väl belagt att det fanns flera synagogor i Jerusalem under den period som
Apostlagärningarna beskriver men det nämns aldrig att församlingen i Jerusalem går till
synagogorna.36 Däremot är det Paulus ständiga missionsstrategi att gå till synagogorna för att söka
vinna människor till Kristus (Apg. 9:20, 13:5, 14, 43, 14:1, 17:1, 10, 17, 18:4, 19, 19:8). Den ende
förutom Paulus och hans följeslagare som omnämns vara i synagogan är Apollos som predikade i
synagogan i Efesos (Apg. 18:26). Det är dock möjligt att även andra kristna deltagit i synagogornas
31
32
33
34
35
36
10
Gehring, 2004, s65f, Blue, 1994, s132-136
Gehring, 2004, s80
Bock, 2001, s150-151, Stott, 1990, s85, Gehring, 2004, s80-85
Riesner, 1995, s206, se även Martin, 1974, s18-19
Ferguson, 2003, s581
Riesner, 1995, s180-211
gudstjänster eftersom Paulus far till Damaskus med ett brev till synagogorna där för att fängsla
kristna (Apg. 9:1-2). Eftersom Jesus själv hade predikat i synagogorna (e.g. Mat. 4:23) förefaller det
inte heller osannolikt att de kristna fortsatte med detta efter hans död.
Ursprunget till synagogor är omdebatterat och även om vissa judiska rabbiner anser att
synagogan kom till vid Abrahams tid så är det tidigaste man idag diskuterar den babylonska
fångenskapen eller strax därefter.37 Det är möjligt att man ser en föregångare till synagogan i Neh.
8:1-3 och den ursprungliga funktionen skulle då ha varit att läsa och studera lagen.38 De tidigaste
arkeologiskt belagda synagogorna är från 300-talet f.kr. och det är sannolikt att den synagoga som
vi känner till kom till i den hellenistiska kulturen.39
Det grekiska ordet συναγωγή kunde beteckna både en samling av människor och en byggnad
men det är belagt att det under det första århundradet kunde avse en byggnad. I diasporan var det
tidigare vanligt att byggnaden kallades προσευχή (bön, bönehus, böneställe40) men under det första
århundradet skedde en förskjutning så att också i diasporan kallades byggnaden synagoga.
Synagogorna före 70 e.kr. var sannolikt i stor utsträckning inte byggda med detta syfte utan var del
av privata hem även om det även fanns vissa som var byggda specifikt med syfte att vara
synagogor.41 Synagogan var en relativt intellektuell miljö, den var antagligen mycket influerad av
fareseism och läsning av skrifterna och utläggning av dessa var centrala delar.42 Synagogan var
dessutom centrum för mycket av det judiska religiösa och sociala livet utanför Jerusalem.43 Utöver
att man hade gudstjänster i synagogan användes den som skola, möteslokal, domstol, bönehus och
var också ett gästhus för resande. Gudstjänsten i synagogan hölls på sabbaten men det var även
möten på marknadsdagarna, måndag och torsdag.44
Som nämnts i introduktionen så finns det anledning att tro att det fanns variation i hur
gudstjänsten såg ut mellan synagogor på olika platser och kanske även på en ort (se 1.4). Det som
allmänt ses som grunden för synagoggudstjänsten var en öppnande välsignelse av Gud följt av
Shema. Detta följdes av bön i form av Tefillah (se 3.7). Shema och Tefillah reciterades gemensamt
av alla samlade. Därefter var det två läsningar ur skrifterna, en från Torah och en från profeterna.
Under första århundradet fanns ingen bestämd ordning för läsningen, detta tillkom dock tidigt under
det andra århundradet. Efter textläsningen följde en predikan som kunde vara tematisk utifrån de
37
38
39
40
41
42
43
44
11
Riesner, 1995, s180, Ferguson, 2003, s573f
Bradshaw, 1992, s21, Ferguson, 2003, s573f
Riesner, 1995, s180ff
Heikel och Fridrichsen, 1934, s190
Riesner, 1995, s186
Riesner, 1995, s186,s207
Ferguson, 2003, s575f
Ferguson, 2003, s576ff
lästa texterna eller lägga ut en av de lästa texterna för att tillämpa den i ett specifikt sammanhang.
Det finns dock en viss tveksamhet om att detta verkligen var regeln för synagoggudstjänsten då
dessa aktiviteter är en del av en längre lista som inte skedde varje sabbat.45 Det är också
omdiskuterat om det förekom sång av psaltarpsalmer i synagogan under tiden för
Apostlagärningarna.46 Det finns inga tidiga bevis för att så skulle vara fallet även om många tror att
det var så. Det finns dock bevis för att musik användes men det kan ha varit i andra samlingar än
gudstjänsten på sabbaten.
Som nämnts ovan (3.1) så är Apostlagärningarna en selektiv historieskrivning och vi kan inte
veta hur mycket de kristna deltog i synagoggudstjänster men det står klart att Paulus ofta deltog när
det var möjligt för att kunna tala till de som samlats. Det är dock bara i tre fall som det nämns
specifikt att det var gudstjänsten på sabbaten som Paulus deltog i (Apg. 13:14, 17:1, 18:4), i de
övriga fallen nämns inte vilket sammanhang som Paulus talade i (Apg. 9:20, 13:5, 14:1, 17:10, 17,
18:19, 19:8) men det är sannolikt att han talade både i gudstjänster och i andra samlingar.
I de fall där Paulus förkunnat i synagogorna ledde detta till en brytning så att han inte längre var
välkommen i synagogorna på den ort han uppehöll sig men det är oklart om kristna under längre
tider kunde delta i synagogorna på andra orter. Detta skulle kunna vara fallet då Apollos talade i
synagogan i Efesos innan Paulus kom dit (Apg. 18:24-28) och detta hindrade inte Paulus från att
tala fritt i synagogan under en tre månaders period innan det blev konflikt (Apg. 19:8).
3.3.1.2 Kristna synagogor
Som nämnts ovan så finns det många som anser att kristna sågs som en judisk sekt och alltså
kunde bilda egna synagogor. Detta är möjligt eftersom de flesta av de första kristna var judar eller
nära knutna till den judiska kulturen och inte såg någon anledning att uppfinna en ny gudstjänst utan
man behöll mycket av det gamla.47 Ett exempel på detta skulle vara i Efesos där Paulus använder en
föreläsningssal under två år för att tala i (Apg. 19:9-10).
Ytterligare bevis för denna tanke förefaller finnas i Jakobsbrevet där Jakob skriver ”Tänk om det
i er synagoga kommer in en man ...”48. Det finns två möjliga förklaringar för vad som ligger bakom
Jakobs uttryckssätt.49 Antingen avses här en kristen gudstjänst där synagoga avser den byggnad som
45
46
47
48
Bradshaw, 1992, s17-18
Bradshaw, 1992, s22-24
Martin, 1974, s18-19
Jak. 2:2 i Bibelkommissionens översättning. I Svenska Folkbibeln översätts det med ”er sammankomst”.
Grundtexten är σ
αγωγὴ.
49 Martin, 2002, s57-8
12
man samlats i eller så avser Jakob här att församlingen var samlad för att utdöma kyrkodisciplin i
likhet med vad som beskrivs i 1 Kor. 6:1-6, en funktion som också fanns i den judiska synagogan.
3.3.2 Hemmen
Att de församlingar som Paulus grundat samlades i hemmen är väldigt tydligt i hans brev (e.g. 1
Kor. 16:19, Rom. 16) men som visats ovan så var det inte Paulus som påbörjade detta.50 Även i
andra missionsområden så finns det anledning att anta att församlingarna samlades i hemmen till
gudstjänst även om det inte uttrycks klart.51 Detta började med de kristna som fick fly från
Jerusalem efter att Stefanos stenats som missionerade och bildade församlingar på en rad orter (Apg
8). Petrus mötte Cornelius i hans hem i vad som kan kallas ett väckelsemöte och man kan anta att
det formades en församling som samlades i Cornelius hus (Apg. 10:25-48).52
När Lukas återger Paulus första missionsresa (Apg. 13-14) så finns det inget som antyder att
man samlades i hemmen eller att Paulus skulle grundat husförsamlingar, men när Paulus ger sig ut
på sin andra resa förändras detta och en del anser att Paulus antagligen inriktade sin första
missionsverksamhet på varje ort mot personer som hade hus där en församling kunde samlas.53 När
Paulus kom till Filippi var en av de första som döptes Lydia som erbjöd Paulus och hans
följeslagare att bo hos henne (Apg. 16:13-15). Ordet bakom detta erbjudande är μέω som i Lukas
ibland bär innebörden av att man delar bordsgemenskap och Gehring menar att detta innebär att
man firade nattvard i Lydias hem.54 Att kristna i Filippi samlades i Lydias hus är också klart
eftersom det var där Paulus mötte dem för att tala till dem innan han lämnade Filippi (Apg. 16:40).
Också i Korinth samlades man i hemmen först hos Priscilla och Aquila och senare hos Titius Justus
och kanske även Crispus (Apg. 18:1-8).55 Dock får vi ingen information om vad som händer i dessa
samlingar utöver just att man samlades i hemmen och sannolikt delade måltidsgemenskap och
firade nattvard där.
Senare när Paulus är på väg till Jerusalem efter sin tredje missionsresa så besöker han Troas där
man samlas på den översta våningen vilket indikerar ett hem (Apg. 20:7-8). Man var samlade för att
bryta bröd vilket som ovan nämnts kan avse enbart en gemensam måltid eller nattvardsfirande som
en del av en måltidsgemenskap, Bock tror på det första medan Stott tror måltiden innehöll
50
51
52
53
54
55
13
Gehring, 2004, s119
Gehring, 2004, s105ff
Gehring, 2004, s108
Blue, 1994, s152, Gehring, 2004, s185-7
Gehring, 2004, s131
Gehring, 2004, s134-138
nattvard.56 I sammankomsten talade även Paulus i en lång predikan som till innehållet kan ha liknat
den som senare hålls i Efesus.57 I det avskedstal som Paulus höll till de äldste från Efesus (Apg.
20:17-35) så säger Paulus själv att han hade predikat och undervisat58 både i hemmen och offentligt.
Också senare när Paulus sitter i husarrest i Rom samlas man hos honom för att lyssna till hans
undervisning och vittnesbörd (Apg. 28:17-30). I sitt hus som han hyrde själv59 tog han emot alla
som kom. Ordet för ta emot är i grundtexten ἀπεδέχετο som dels har en betydelse av att ta emot
med gästfrihet men framför allt har betydelsen att man välkomnar någon med kärlek till en
gemenskap.60
3.4 Paulus och templet
När Paulus återkommer till Jerusalem efter sin tredje missionsresa besöker han bland annat
templet för att be (Apg. 24:11) och han hade också tidigare varit och bett i templet precis som de
andra i församlingen i Jerusalem (Apg. 22:17). Men Paulus är vid detta besök i Jerusalem också
med och offrar i templet (Apg. 21:23-26). Detta offer var inte av sådan art att det påverkade Paulus
ställning när det gällde förhållandet mellan tro och lag eller andra doktriner utan handlade om en
kulturell känslighet gentemot de kristna judarna.61 Paulus ville alltid sprida evangeliet och för att
inte kulturella olikheter i hur lärjungaskap formades var han villig att delta i de löften som fyra män
avgett.
3.5 Dag för samlingen
När det gäller dag och tid för när man samlades i de församlingar som beskrivs i
Apostlagärningarna fanns det inga tydliga regler. Församlingen i Jerusalem samlades dagligen
(Apg. 2:46) och likaså samlade Paulus människor dagligen i Efesos för att tala till dem (Apg. 19:9).
Som nämnts ovan bad delar av församlingen i Jerusalem i samband med offren i templet som
skedde morgon och eftermiddag/kväll.62 Utifrån textvarianter så har man funnit det troligt att Paulus
undervisade i Tyrannus sal mellan 11 och 16 då det var som varmast och inget arbete skedde.63
Paulus var även en flitig besökare av synagogor på sabbaten och antagligen även andra dagar (se
ovan).
56 Bock, 2001, s619, Stott, 1990, s319
57 Bock, 2001, s619
58 Enligt Svenska Folkbibeln. I Bibelkommissionens översättning enbart predikat. Grundtexten använder orden
ἀαγγεῖλαι och διδάξαι
59 Bock, 2001, s757
60 Grundmann, 1964-, 2:50-56
61 Bock, 2001, s643-649, Stott, 1990, s340-342
62 Ferguson, 2003, s566
63 Bock, 2001, s601
14
När det gäller dag för den kristna samlingen har speciellt intresse riktats mot samlingen i Troas
kvällen den första dagen i veckan (Apg. 20:7). Detta kan vara en av de tidiga indikationerna på hur
kristna betonade den första dagen i veckan som också ska ha varit den dag då Jesus uppstod.64 Vissa
har hävdat att kvällen den första dagen i veckan skulle vara lördag kväll utifrån att den judiska
dagen sträcker sig från solnedgång till solnedgång. Det förefaller dock mer sannolikt att Lukas har
skrivit utifrån den romerska synen på dagar som sträcker sig från soluppgång till soluppgång. Alltså
skulle denna samling varit söndag kväll.
3.6 Gemenskapen
När Coleman skriver om den gemenskap som kyrkan i Apostlagärningarna hade pekar han också
på betydelsen av gemenskapen i gudstjänsterna.65 I Apg. 2:42 finns en betoning i kontinuiteten av
att mötas tillsammans och dela tro i gudstjänsten. Gudstjänsterna, som Coleman tror var mycket
enkla, gav mycket tid för gemenskap, delande och personligt deltagande. Detta speglas också i att
man oftast möttes i hemmen för att kunna dela måltidsgemenskap i eller i samband med
gudstjänsten.
3.7 Bönerna
På alla de platser som ovan nämnts för gudstjänst så fanns bönen med som en naturlig del i
gudstjänsten. Bönen var en självklar del av de olika former av gudstjänst som fanns i alla områden
där kyrkan fanns, bland såväl judar som greker och romare.66 Ingen av den här konsulterade
litteraturen nämner att kristna skulle tagit intryck av grekiska eller romerska böner och Jesus varnar
i sin undervisning om bön för att be som hedningarna.67 Man kan därför utgå från att bönerna i den
tidiga kyrkan till stor del utgick från den judiska bönetraditionen.
Judar bad i templet, i synagogorna68 och i hemmen69. Två gånger dagligen70 bad man bestämda
böner, Tefillah, som bads vid tiderna för de dagliga offren i templet även om man inte var i
Jerusalem.71 Den Tefillah72 som idag är känd består av 18 välsignelser och böner men alla dessa
bads inte vid tiden för Apostlagärningarna då en del av dessa tillkommit efter templets förstörelse
64
65
66
67
68
69
70
71
72
15
Bock, 2001, s619-20
Coleman, 2001, 21-23
Ferguson, 2003, s193-195, s576-581
Mt 6:7
Falk hyser tvivel om synagogan som böneplats och reserverar sig mot att bön skulle ha varit en viktig del av
gudstjänsten i synagogorna (Falk, 1995, s269-270).
Ferguson, 2003, s561, s566, s575
Vissa källor pekar på att man bad tre gånger dagligen (Ferguson, 2003, s561).
Ferguson, 2003, s561
Tefillah kallas även Shemoneh Esre eftersom det är 18 delar i den. Tefillah är också känt som Amidah då den bedes
stående.
men de flesta fanns i någon form redan före år 0.73 I slutet av första århundradet fastslogs att det
skulle vara 18 böner i Tefillah men fram till dess hade den varierat i innehåll och antal
välsignelser.74 Falk anser att det är sannolikt att kristna judar tog över delar av den judiska bönen
när man bad i hemmen och att man bad tillsammans med judar i templet.75
För judar var inte tron begränsad till templet eller synagogor utan man levde hela tiden med Gud
så Torah läsning och böner i hemmen var viktiga för alla troende judar.76 Man bad alltid i samband
med måltiderna där böner om välsignelse bads vid flera tillfällen under varje måltid. Detta ses i
bibeln när nattvarden instiftades och kristna fortsatte att be i samband med alla måltider. Judar bad
även Tefillah hemmen med tillägg för egna personliga böner.
Som ovan nämnts så skriver Lukas upprepade gånger i Apostlagärningarna om hur de kristna
bad i templet, synagogorna och i hemmen men enbart tre gånger så får vi ta del av innehållet i dessa
böner (Apg. 1:24-25, 4:24-31, 7:59-60). Ingen av dessa tre böner är av den regelbundna typ som
ovan nämnts utan det var specifika situationer som föranledde dem. Bönerna stämmer i sitt innehåll
och i sin struktur överens med judisk bön under denna period.77 Av intresse kan vara att se vem man
i dessa böner vänder sig till. Judarna vände sig självklart i sina böner till den ende Guden,
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.78 I de tre bönerna som återges i Apostlagärningarna så används
olika ord för vem man vänder sig till. När man i Apg. 1:24-25 ber om vägledning om vem som ska
efterträda Judas är bönen riktad till Σὺ κύριε, Du Herre (Åkeson). Det finns olika åsikter om Herre
här syftar till Gud Fader eller till Herren Jesus.79 Det finns andra tillfällen i Apostlagärningarna där
Jesus benämns som Herre som till exempel Apg. 1:21 och det är Jesus som utväljer lärjungarna
enligt Luk. 6:13. Bock anser dock att det vanliga i Apostlagärningarna är att det är Gud Fadern som
känner människors hjärtan och som utför verken med Jesus som medlare så därför håller Bock det
för mest troligt att Herre här syftar till Gud Fadern. I Apg. 4:24-31 använder man två olika ord för
den man vänder sig till δέσποτα och κύριε. Δέσποτα, härskare (Åkeson), används också av
Simeon när han bad i templet för Jesus som barn och syftar till Gud som allsmäktig som har skapat
allting. Så här förefaller det osannolikt att man ber till Jesus även om även om Δέσποτα används
om Jesus i Jud. 4 och 1 Pet. 2:1.80 I den sista bönen som återges i Apostlagärningarna när Stefanus
73
74
75
76
77
78
79
80
16
Ferguson, 2003, 576,ff, och Bradshaw, 1992, s19-20
En engelsk översättning av Tefillah finns i Ferguson, 2003, s578-579
Falk, 1995, s300
Beckwith, 1992, s71-72, och Falk, 1995, s275
Falk, 1995, s275
Se till exempel Tefillah i Ferguson, 2003, s578
Bock, 2007, s89
Bock 2007, s204 och Rengstorf, 1995a, s146
stenas är det dock tydligt att bönen är riktad till Jesus då han ber till Κύριε Ἰησοῦ. Detta visar klart
att man i den tidiga församlingen hade en hög syn på Jesus och att man bad till Honom.81
Som helhet får vi dock väldigt lite information om bön i Apostlagärningarna förutom att det var
en viktig del av församlingens liv från början.
3.8 De kristnas predikan
3.8.1 Hur predikade man
På en mängd ställen i Apostlagärningarna omtalas det om hur apostlarna predikade, samtalade,
förklarade, övertygade och undervisade. Enbart ett fåtal av dessa ställen innehåller information om
vad som sades men utifrån de ord som används för aktiviteten att förkunna kan man se hur
apostlarnas förkunnelse framfördes och kanske något av innehållet.
De ord som används i olika sammanhang i Apostlagärningarna är διδάσκω (lära, undervisa,
Apg. 4:2, 5:21, 5:42, 11:26,15:35, 18:11, 20:20, 28:31), λαλέω (tala, yttra, säga, förkunna, Apg.
4:1, 14:1, 14:25, 16:13), λέγω (tala, säga, Apg. 13:16, 28:17), κηρύσσω (förkunna, predika, Apg.
8:5, 9:20, 28:31), διαλέγομαι (samtala, disputera, tala med, Apg. 17:2, 17:17, 18:4, 18:19, 19:8-9,
20:7), παρρησιάζομαι (tala frimodigt, tala öppet, Apg. 9:27-28, 13:46, 14:3, 18:26, 19:8),
εὐαγγελίζω (förkunna ett glatt budskap, förkunna evangelium, Apg. 5:42, 8:4,12,25,35,40, 11:20,
14:7,21, 15:35, 16:10, 17:18), ἀποφθέγγομαι (upphäva sin röst, taga till orda, uttala sig, Apg.
2:14), ἀποκρίομαι (svara , Apg. 3:12), καταγγέλλω (förkunna, 1Apg. 3:5,38), ἀαγγέλλω
(omtala, förkunna, predika, Apg. 20:20,27), διαοίγω (öppna, utlägga, uttyda, Apg. 17:3),
παρατίθεμαι (framställa, utlägga, Apg. 17:3) och διαμαρτύρομαι (försäkra, betyga, framlägga
vittnesbörd, Apg. 2:40, 8:25, 10:42, 18:5, 28:23).82
διδάσκω används ofta tillsammans med ett annat ord för förkunnelse. Apostlarna undervisade
om Jesus som Messias och bevisade utifrån skrifterna att detta var fallet.83 Men denna undervisning
var inte bara presentation av fakta utan den var sådan att den tvingade fram ett val där man antingen
accepterade detta och då omvände sig eller att man ansåg att det stod i motsats till Moses och lagen.
81 Bock, 2007, s315
82 Översättningar enligt Heikel och Fridrichsen, 1934
83 Rengstorf, 1995b, s163
17
κηρύσσω översätts oftast med att predika men detta är inte helt rätt även om det är en del av
meningen, snarare så handlar det om att proklamera något som har hänt.84 Det som proklameras är
Jesus som Messias och Guds rike är här för att leda människor till omvändelse. Proklamationen har
omvändelsen som mål snarare än kunskapen men vi ser att detta till exempel i Apg. 28:31
kombineras med undervisning. εὐαγγελίζω har en liknande betydelse med en betoning på att det
är goda nyheter som proklameras.85 Att predika de goda nyheterna är att berätta om vad Jesus gjort
på ett sätt som griper människor och ger ett erbjudande om frälsning.
Lukas använder flera gånger διαλέγομαι för hur Paulus lägger fram evangeliet under den
senare delen av Apostlagärningarna. Beroende på sammanhanget får det innebörden av att debattera
med åhörarna eller att framlägga evangeliet på ett apologetiskt sätt.86 Det senare ses tydligt i Apg.
17:2-3 där διαλέγομαι förklaras med διαοίγω (uttyda) och παρατίθεμαι (utlägga). medan det
i Apg. 18:4 förefaller vara mer av en debatt där Paulus övertygade både judar och greker.
παρρησιάζομαι pekar på den frimodighet som de kristna hade när de predikade evangeliet
oavsett om de var tränade talare eller inte.87 Det förefaller som att det var en av Andens gåvor att
kunna tala på detta frimodiga sätt och denna frimodighet bekräftades också genom de under som
skedde.
Både καταγγέλλω och ἀαγγέλλω kommer ur ordet för budskap (ἀγγελία) och de har
båda betydelsen av att proklamera ett budskap.88 Det budskap som proklameras handlar om vad
Gud har gjort genom Jesus. Detta kan lärjungarna vittna om, διαµαρτύροµαι, de är inte enbart
förmedlare av något utan har upplevt det budskap de proklamerar.89
Stott visar att predikan i Apostlagärningarna hade två olika syften; att undervisa och att
evangelisera.90 De som blev kristna hängav sig inte åt antiintellektuell mystik utan tog till sig av allt
som de blev undervisade om. Det som kyrkan predikade i ord och handling ledde också till att fler
blev kristna men det var inte predikan som gjorde dem kristna utan det var Herren (Apg. 2:40).
84
85
86
87
88
89
90
18
Friedrich, 1995a, s432-434
Friedrich, 1995b, s268-269
Bock, 2007, s578
Schlier, 1995, s795
Schniewind, 1995, s10-12
Bock, 2007, s145
Stott, 1990, s82-87
3.8.2 Innehållet i predikan
Då cirka 25% av Apostlagärningarna består av återgivning av tal som olika lärjungar gör kan här
inte en detaljerad exeges göras på allt det som predikas i Apostlagärningarna.91 Därutöver finns en
rad ställen där Lukas ger hänvisningar till att lärjungarna predikar men där innehållet enbart
sammanfattas i några ord.
Utifrån att en del andra författare i den judiska och grekiska litteraturen hade tal i sina böcker
som var helt påhittade har en del menat att talen i Apostlagärningarna inte har något historiskt värde
utan enbart är Lukas egna ord.92 Detta motsägs dock av många som har visat att detta inte var en
vedertagen sed bland alla författare och att talen i Apostlagärningarna skiljer sig åt så mycket att de
måste komma från historiska källor. Talen som återges i Apostlagärningarna är dock inte återgivna
bokstavligt vilket dels framgår av att de i Apostlagärningarna är allt för korta för att vara hela tal
och Lukas också själv skriver i Apg. 2:40 om Petrus första predikan ”Också med många andra ord
vittnade han” De återgivna talen kan alltså ses som sammanfattningar av det som sades vid ett
tillfälle.
De allra flesta tal som återges hade som funktion att sprida evangeliet om Jesus, som exempel
kan nämnas Petrus tal vid den första pingsten (Apg. 2:14-41) och Paulus tal i Antiokia i Pisidien
och i Aten (Apg. 13:16-41 och 17:22-31). De två första av dessa tal är framlagda i en judisk kontext
och tar sin utgångspunkt i de judiska skrifterna för att visa vem Jesus var och vad han hade för
betydelse. Det som båda dessa tal har som mål är att lyssnarna ska förstå att det enbart genom att tro
på Jesus finns förlåtelse för synderna och att man alltså behövde omvända sig och tro (Apg. 2:38
och 13:38-39). Talet i Aten är i en annan kontext och Paulus utgår därför inte från de judiska
skrifterna utan ifrån allmänna filosofiska tankar där dock Paulus har något bättre att komma med
genom att han har lärt känna den ende Guden. Paulus visar på Gud som skaparen och härskaren
över allt som en dag kommer för att döma alla utifrån hur man har levt, och utfallet av denna dom
är beroende av tron på Jesus som uppväckts från de döda och som alla ges möjligheten att tro på.
Själva essensen är alltså densamma här som i talen i judisk kontext, att man behöver omvända sig
och tro på Jesus. Budskapet är alltså detsamma oavsett vem Paulus predikar till; att man måste
omvända sig och tro på Jesus även om det framläggs på olika sätt beroende på kontexten.93
På många ställen återger inte Lukas vad som sägs utan ger endast en kort mening om att
lärjungarna predikade ordet, Jesus eller Kristus (se till exempel Apg. 8:4-5,25, 35, 9:20, 14:25,
91 Stott, 1990, s69
92 Stott, 1990, s69-72
93 Bock 2007, s627
19
16:31-32, 17:3, 18:5, 28:23,31). Dessa uttryck är sammanfattningar av att man predikade hela
evangeliet och behovet av tro och omvändelse.94
Men allt som sägs i Apostlagärningarna är inte till för att evangelisera och vinna nya människor
till Jesus. I Apg. 20:18-35 återges Paulus avskedstal till de äldste i Efesus, ett tal enbart riktat till
redan kristna. Detta är ett tal av uppbyggnad och vägledning för församlingen på ett sätt som liknar
en del av Paulus brev.95 På ett liknande sätt hade han på tidigare resor återvänt till redan planterade
församlingar för att styrka dem (se till exempel Apg. 14:21-22). Även andra personer riktade tal till
församlingen för att uppmuntra och styrka den, till exempel Judas och Silas i Antiokia (Apg. 15:32).
3.9 Brytningar mellan judar och kristna
3.9.1 Kristna i konflikt med andra
3.9.1.1 Tidiga konflikter med judar i Jerusalem
Tre skildringar ges av hur den första församlingen i Jerusalem utsattes för förföljelse (Apg. 4:122, 5:17-42 och 6:8-8:3). Dessa tre skildringar visar hur intensiteten i konflikten ökade stegvis.96
Först varnades lärjungarna, sedan pryglades de och till sist så dödades en av dem. Denna
intensifiering kan förklaras av att det fanns en judisk sed där man vid en första förseelse varnades
för att senare vid upprepade förseelse fick hårdare straff.97 De två första tillfällena av förföljelse av
kristna startas av sadduceer och det fanns så väl politiska som religiösa motiv till detta.98
Motståndet fanns alltså främst hos judiska ledare och inte hos folket, som kan ses i Apg. 5:26, där
man inte brukade våld på apostlarna av rädsla för folket. Senare spreds detta till åtminstone delar av
folket även om kristna fortsatt var tolererade i Jerusalem då en livaktig judekristen församling med
apostlar fanns kvar även i slutet av Apostlagärningarna.99 Det är möjligt att den förföljelse som bröt
ut enbart var riktad mot de grekisktalande kristna som Stefanus representerade och inte mot hela
kyrkan i Jerusalem.
3.9.1.2 Konflikter mellan Paulus och judar
Under sina missionsresor och i sin tjänst som apostel främst till hedningarna möttes Paulus ofta
av motstånd från judar (Apg. 9:23-25, 29-30, 13:44-52, 14:2, 5, 17:5-9, 13, 18:12-16, 19:9,
94
95
96
97
98
99
20
Bock, 2007, s580
Bock, 2007, s623-625
Bock, 2007, s267
Bock, 2007, s184
Stott, 1990, s95-96
Bock, 2007, s267, s317-318
21:27ff). När Paulus hamnar i konflikt med judar märker man att det bakom konflikten ligger både
avundsjuka mot att många lyssnar till Paulus och ett motstånd mot det budskap som han
predikade.100 Detta leder till att man förkastar allt det som Paulus säger och att man flera gånger
försöker döda honom. Det finns ett mönster i att Paulus först välkomnas men när många vänder sig
till honom vänder sig judarnas ledare och sedan många av judarna emot Paulus så att han tvingas
lämna staden eller åtminstone synagogan där han predikat.101 Av intresse är att notera att när Paulus
kommer till Efesus så har redan Apollos predikat där ”med glöd” (Apg. 18:24-28) men Lukas
nämner inget om att någon schism skulle ha uppstått mellan kristna och judar förrän Paulus kommit
dit och framgångsrikt predikat. Det förefaller därför som om en del av förföljelsen av kristna är
specifikt kopplad till Paulus predikan. Detsamma ses i Jerusalem där de kristna verkar leva i en
fredlig samvaro med judarna tills dess Paulus kommer tillbaka till Jerusalem och blir arresterad i
templet.
Stott påpekar att trots att Lukas många gånger pekar på det judiska motståndet mot de kristna
och främst mot Paulus så är det inte någon antisemitism som Lukas driver.102 Det är enbart fakta
som Lukas rapporterar där man ser att många judar förkastar Jesus som Messias.
3.9.1.3 Konflikter med icke-judar
Vid flera tillfällen, när judar vänder sig emot Paulus, görs detta genom att man även drar in även
hedningar i konflikten (Apg. 13:50, 14:2, 17:6-8, 18:12-16, 21:27ff). Att även hedningar dras in i
konflikten med Paulus har delvis att göra med att Paulus även vände sig till hedningar med
evangeliet så att både den judiska såväl som den hedniska makteliten kände sig hotad av Paulus.103
Men det fanns också ett element av att judar uppviglade andra så att de vände sig mot Paulus utan
någon egen orsak.104
I Filippi hamnar Paulus för första gången i konflikt uteslutande med hedningar (16:16-40).
Denna konflikt har sitt ursprung i pengar då Paulus driver ut en spådomsande ur en slavinna vilket
leder till inkomstbortfall. Det som används som argument i konflikten är ett etniskt element samt att
Paulus skulle predika seder som var störande i staden.105 Detta ledde till att Paulus blev piskad av
antingen en lynchmob med domarens tillstånd eller på domarens order för att avskräcka fler från att
ansluta sig till Paulus. När Paulus och de kristna i Efesus senare hamnar i konflikt med hedningarna
100
101
102
103
104
105
21
Bock, 2007, s462
Bock, 2007, s468
Stott, 1990, s336
Bock, 2007, s465-466
Bock, 2007, s470
Bock, 2007, s535-539
där så finns det återigen ekonomiska motiv bakom (Apg. 19:21-40). De kristna i Efesus hade tagit
till sig evangeliet på ett tydligt sätt som gjorde avtryck i deras liv så att de inte längre kunde se
avgudarna som gudar och därmed inte delta i tempelritualerna.106 Detta att man inte längre kunde
följa gudarna, det ekonomiska avbräck som det innebar för vissa samt den degradering av Artemis
som följde med detta, var orsakerna till konflikten. Detta leder till upplopp i staden som dock lugnas
ganska snart då det kan ses som ett upplopp mot Rom.
3.9.2 Orsaker till konflikter
Brytningen mellan judar och kristna hade en rad orsaker som var och en bidrog till att man
hamnade i konflikter.
3.9.2.1 Predikan
Under 3.8 visades att den kristna predikan till stor del var sådan att den framlade evangeliet klart
och tydligt. Detta gjordes på ett sätt så att de som hörde skulle ta ställning till budskapet som man
hörde. Detta innebar att ingen kunde stå likgiltig utan man var tvungen att ta ställning och när olika
ställningstagande finns uppstår lätt konflikter och brytningar. Att Jesus proklamerades som enda
vägen till frälsning var ett uppenbart brott med den judiska tron.
Dessutom är de kristna i sin predikan tydliga med att judar har missförstått mycket av det de
håller heligt.107 De ledare och profeter som Gud har gett Israel har man inte lyssnat till utan snarare
vid många tillfällen förföljt. Detta förstärker att man måste välja det ena eller andra och konflikten
blir tydligare.
3.9.2.2 Jesus uppståndelse och konflikten med sadduceerna
Sadduceerna ansåg att den messianska eran hade börjat under den Mackabeiska perioden och
väntade därför inte på Messias.108 Vidare så trodde de inte på uppståndelsen från de döda i någon
form, varken fysisk eller andlig.109 Detta ledde till konflikt med de kristna då de sågs som både
villolärare och upprorsmakare. Men även för judar som trodde på en uppståndelse vid tidens slut så
var tanken ny att en enda person skulle uppstå vid en tidpunkt mitt i historien, och för ledarskapet
var tanken direkt hotande.110 Detta ledde till att saducceerna som satt i ledande positioner kände sig
tvingade att ta avstånd och tydligt markera mot de kristna.
106
107
108
109
110
22
Bock, 2007, s606-610
Bock, 2007, s276-277
Stott, 1990, s95
Ferguson, 2003, s519-520
Bock, 2007, s187
3.9.2.3 Matlagar, orenhet och omskärelse
En ortodox jude kunde aldrig tänka sig att umgås med en hedning även om denne var en person
som fruktade Gud och inte heller dela bordsgemenskap med en sådan då det fanns en stor risk för
att bli oren vid en sådan måltid.111 Detta utmanas radikalt i församlingen när Petrus får se en syn där
all mat förklaras som ren att äta och Petrus gör tolkningen att detta innebär att församlingen också
ska innesluta hedningarna (Apg. 10:1-11:18). Detta är så utmanande att det även blir en diskussion
inom församlingen om det är från Gud, men genom att Cornelius och hans hushåll fick del av Helig
Ande så var det tydligt att detta var från Gud. Gud undanröjer alltså tanken att kristna kunde bli
orena genom att äta och umgås med hedningar.112
Denna debatt återkom senare i församlingen och förtydligades ytterligare (Apg. 15:1-21). Här
handlade det inte bara om matlagar och orenhet utan om identiteten som troende som antingen
hämtades i att man var omskuren och höll sig till lagen eller enbart fanns i tron på Kristus. Judar
definierade sig utifrån sina handlingar, till exempel omskärelse, att man enbart åt ren mat och höll
de många renhetslagarna samt att man firade de olika judiska högtiderna.113 Allt detta bröts när allt
fler hedningar blev kristna och kyrkan nu tillät dessa att bli kristna utan att behöva följa alla dessa
regler; man blev en del av Guds folk enbart genom tron.
Konflikten mellan kristna och judar när det gäller renhet och omskärelse blir tydlig när Paulus
grips i templet (Apg. 21:27-30). Judarna utgår från att Paulus tagit med sig hedningar som genom
sin närvaro orenat templet. Men även i det vardagliga livet var konflikten tydlig då judar inte kunde
möta kristna om de var rädda för att själva bli orena genom kristnas samvaro med hedningar.
3.9.2.4 Tolkning av skrifterna
Kyrkan tog över de judiska skrifterna i det som vi idag kallar Gamla testamentet och man gav
det samma auktoritet som judarna men de skiljde sig åt i hur man tolkade dessa skrifter.114 Judarna
följde sina traditioner för tolkning och de kristna tog delvis över dessa metoder men lade till Jesus
undervisning som grunden för hur man skulle förstå skrifterna.
Det stora paradigmskiftet i hur skrifterna skulle tolkas startades av Jesus själv när Han tolkade
skriften som lästes i synagogan såsom att den handlade om Honom själv (Luk. 4:16-30).115 Detta
sätt att förstå Gamla testamentet tas sedan över av kyrkan och Paulus använder samma sätt att förstå
skriften när den lästs i synagogan i Antiokia i Pisidien där han sätter Jesus som uppfyllelsen av hela
111
112
113
114
115
23
Stott, 1990, s185-186, Bock, 2007, s390
Bock, 2007, s394
Ferguson, 2003, s537
Ferguson, 2003, s544
Kvarme, 1984, s189-190
skriften (Apg. 13:16-41). De judiska skrifterna visar för Paulus på en frälsningshistoria som får sitt
klimax i den uppståndne Jesus. Det som apostlarna predikade utifrån skrifterna var att Messias var
en lidande Messias som skulle uppstå från de döda och att denne Messias var Jesus vars namn
skulle predikas för alla folk. Allt detta hade skett i enlighet med skrifterna.
Det finns en grundläggande skillnad i hermeneutiken mellan hur judarna tolkade Gamla
testamentet och hur den tidiga kyrkan tolkade det.116 Skillnaden ligger i att judarna använde Torah
som sin hermeneutiska nyckel för att tolka alla skrifter medan kyrkan hade Guds försoningsverk
genom Kristus som sin hermeneutiska nyckel. Som exempel pekar Kvarme på att man i judisk
tradition tolkar Jes. 55:1-3 som att man ska vända sig till Torah där man fritt finner det man behöver
utan att behöva betala i enlighet med Ordsp. 9:1-6. Men Jesus pekar på sig själv som det levande
vattnet som man får fritt ta emot. Jesus får därmed för de kristna ta den plats som judarna gav till
Torah.
Men både för Jesus och senare för Paulus leder inte tanken att Jesus ersätter Torah till en negativ
syn på Torah.117 Istället är det så att Jesus är uppfyllelsen av Torah. Inget som står i Torah tas bort
av Jesus utan det får sin uppfyllelse i det nya förbundet. Jesus själv vänder sig inte mot Torah utan
den tradition av tolkning som uppkommit. Gamla testamentet kan för kyrkan enbart förstås i ljuset
av Jesus och då tolkas på ett korrekt sätt och vara något gott givet av Gud.
3.9.2.5 Judars och kristnas relation till Rom
Judar hade en privilegierad ställning i Romarriket såsom varande ett gammalt folk med en
traditionell religion och som dessutom hade ställt sig på Romarrikets sida.118 Judar fick därför fritt
utöva sin religion och behövde inte tillbe romerska gudar. De hade också rätt att iaktta sabbaten och
var befriade från militärtjänstgöring. Till att börja med gjorde de romerska auktoriteterna ingen
skillnad på judar och kristna utan såg kristna som en del av judendomen.119 Behandlingen av kristna
skiljde sig dock från plats till plats utifrån hur den lokale domaren förhöll sig till de kristna.
Vid några tillfällen blir de kristnas ”snålskjuts” på den judiska ställningen i Romarriket en del av
konflikten mellan judar och kristna. I Apg. 18:12ff så drar judarna Paulus inför Gallio för att få
denne att skilja på judar och kristna då de ansåg att Paulus undervisade på ett sätt som bröt mot
lagen.120 Den lag de sannolikt syftade till var den judiska men med undertonen av att om Paulus inte
116
117
118
119
120
24
Kvarme, 1984, s192-194
Kvarme, 1984, s194-200
Ferguson, 2003, s429
Ferguson, 2003, s602
Bock, 2007, s580-582
höll sig till judisk lag så skulle han inte vara skyddad av den romerska lagen. Gallio avfärdade dock
anklagelserna med att detta var interna angelägenheter för judarna.
3.10 Slutsats
Eftersom man tillbad samma Gud fanns ingen anledning för de tidiga församlingarna att sluta
delta i det judiska gudstjänstlivet. Istället deltog man troget i det, förutom i vissa offer som gjordes i
templet som inte längre behövdes då Jesus offrat sig på korset. Det framgår inte i
Apostlagärningarna om det fanns andra delar som de kristna inte deltog i eller där man modifierade
innehållet. Dock kan man se hur man till det som gjordes i templet och synagogorna lade ytterligare
egna samlingar i hemmen där man bad, undervisade och firade nattvard. Det märks att
gemenskapen med andra kristna var viktig för församlingen. Utöver en grov översikt av innehållet i
de kristnas samlingar säger oss inte Apostlagärningarna något om hur dessa var utformade. Till
exempel så vet vi inte mycket om formuleringen av bönerna mer än att de influerades av den
judiska böntraditionen, men med tillägget att man även riktade sina böner till Jesus.
Trots att de kristna var villiga att fortsätta delta i det judiska gudstjänstlivet så var detta inte
alltid möjligt då det blev konflikt mellan kristna och judar. Dessa konflikter var delvis grundade i
avundsjuka mot att många valde att lyssna till Paulus och andra kristna men också till stor del
beroende på att man inte kunde tolerera det budskap som framfördes. Kristna fortsatte dock att fira
gudstjänst tillsammans med judar så länge det var möjligt för att föra fram sitt budskap till dem.
25
4 Gudstjänsten i breven
4.1 Praktiska instruktioner om gudstjänst
4.1.1 Om nattvarden
I 1 Kor. 11:17-34 tar Paulus upp hur man i församlingen ska fira nattvard. Som nämnts ovan
(2.2.2) så firades nattvard på annorlunda sätt än idag men en större genomgång av detta ligger
utanför denna uppsats frågeställning. Av vikt att notera här är att det förefaller som det var normalt
att fira Herrens måltid tillsammans när församlingen i Korinth samlades. Problem i samband med
nattvarden var inte unikt för församlingen i Korinth utan även Petrus och Judas nämner i sina brev
på vad som förefaller problem i samband med nattvarden (2 Pet. 2:13, Jud. 12). Petrus brev är riktat
till församlingar i mindre Asien vilket indikerar att både firande av nattvard och problem i samband
med detta var utspridda företeelser.121
4.1.2 Enhet i gudstjänsten
Paulus skriver i romarbrevet 14 om förhållandet mellan de som kallas svaga och starka i
församlingen och på denna linje fortsätter Paulus in i det 15:e kapitlet där han uppmanar till enighet.
I Rom. 15:5-6 pekar Paulus också på hur denna enighet ska finnas när man är samlade för att prisa
Gud.122 Judar, hedningar, svaga, starka, och alla andra olika kategorier som man kan placera kristna
i skall inte bara tolerera varandra utan också acceptera varandra och detta ska uttryckas igenom den
gemensamma gudstjänsten. Denna enhet kommer inte av sig själv utan man tar emot den från Jesus
i vilken man är förenade.
Enhet i den mångfald som är församlingen är också ett tema i det som Paulus skriver om
nådegåvorna i gudstjänsten i 1 Kor. 12-14 (se nedan 4.1.4).
4.1.3 Bön och profetia - 1 Kor. 11:2-16
Detta stycke står i ett sammanhang där Paulus undervisar om olika problem när församlingen
möttes för att fira gudstjänst.123 Paulus pekar här tydligt ut att bön och profetia är naturliga delar i
församlingens gudstjänstliv och att det finns en förväntan att alla i församlingen har ansvar för båda
dessa delar. De problem som fanns i församlingen har sin bakgrund i en alltför överrealiserad
121
122
123
26
Wheaton, 1994, s1370, 1387, 1393
Dunn, 1988, s840-843
Fee, 1987, s491
eskatologi124 vilket gjorde att vissa kvinnor bröt med seder och därmed uppträdde på ett sätt som
kulturen såg som skamligt.125 Problemet är för Paulus främst den överrealiserade eskatologin och
inte de specifika traditionerna som fanns vid denna tid men bön och profetia är viktiga delar av
gudstjänsten som inte får bli till uttryck för felaktiga föreställningar.
4.1.4 De andliga gåvorna i gudstjänsten - 1 Kor. 12-14
4.1.4.1 Gåvornas mångfald
De judiska synagoggudstjänsterna hade en viss liturgi där bön och läsning från skrifterna var de
viktigaste delarna.126 Det förekom även ofta en textutläggning men allt förefaller ha gott mycket
ordnat till. Men i församlingen i Korinth så förefaller det som att gudstjänsterna kunde bli oordnade
på grund av betoningen av tungotalet och det sätt som det praktiserades.127 Men även här är det
bakomliggande problemet en överrealiserad eskatologi.128 Paulus argumentation när det gäller de
andliga gåvorna i gudstjänsten sträcker sig från 1 Kor. 12 till slutet av kapitel 14. Det uttryck som
den överrealiserade eskatologin som Paulus här vänder sig emot är tungotal. Detta förstods som att
man var del av en ny andlighet då man tänkte sig att man talade med änglars språk när man talade i
tungor. För Paulus var inte de andliga gåvorna till för att leva i en annan sfär utan de var till för att
leva i denna värld som svag människa tjänande Gud i Andens kraft (1 Kor. 2:1-5). För att motverka
att tungotal skulle ses som en speciell Andens gåva så visar Paulus i 1 Kor. 12 på den mångfald av
gåvor som finns och hur dessa alla är viktiga och nödvändiga i församlingen. I användandet av alla
dessa gåvor är kärleken en essentiell del (1 Kor. 13, se nedan). Paulus går inte emot användandet av
Andens gåvor i gudstjänsten för Anden hade givits på ett nytt sätt jämfört med det gamla förbundet
men han ville gå emot felaktiga uttryck som inte byggde upp församlingen.
En första uppräkning av Andens gåvor som kan komma till uttryck i gudstjänsten finns i 1 Kor.
12:8-10.129 Denna uppräkning är inte på något sätt uttömmande av alla Andens gåvor som kan
komma till uttryck i gudstjänster utan Paulus har lagt fokus på de som tydligast manifesteras på ett
övernaturligt sätt när de är samlade. Senare uppmärksammar Paulus även andra gåvor som inte är så
tydliga i sin manifestation.130
124
Fee, 1987, s10-12. Församlingen i Korinth såg sig själva som andliga på ett sådant sätt att de andligen redan
levde fullt ut i det slutliga riket förutom att man ännu hade en kropp. Andligen såg man sig därför redan tillhöra
himmelriket då man redan talade änglars språk i tungotalet.
125
Fee, 1987, s498
126
Ferguson, 2003, s576-581, Bradshaw, 1992, s17-24
127
Fee, 1987, s688
128
Fee, 1987, s569-574
129
Fee, 1987, s590-591
130
1 Kor. 12:28-30
27
Den första gåvan som Paulus nämner är ”ord av vishet” (SFB) eller ”gåvan att meddela vishet”
(B2000). Detta uttryck refererar tillbaka till början av brevet där Paulus har uttryckt vad verklig
vishet är till skillnad från det som församlingen i Korinth såg som vishet.131 Detta gör Paulus dels
för att visa på mångfalden av gåvor och dels för att åter visa på vad verklig vishet är. Vishet är inte
att förstå något djupare och dolt mysterium utan det är erkänna budskapet om den korsfäste Kristus
som Guds visdom och ord av vishet är att proklamera budskapet om Kristus. Även gåvan av ”ord av
kunskap” (SFB) eller att ”meddela kunskap” (B2000) ställs i kontrast till församlingen i Korinths
syn på kunskap.132 Vad dessa ord av kunskap innebär är inte klart men har sannolikt någon koppling
till profetia eller uppenbarelse.
Att ”En får tro genom samme Ande” (SFB) handlar inte här om att man av Anden får frälsande
tro vilket Paulus visar i andra brev.133 Istället avser Paulus en tro som en övernaturlig gåva, en ” tro
så att jag kunde flytta berg” (1Kor. 13:2, SFB). Denna gåva är kopplad till de följande gåvorna av
”att bota sjuka” och ”att utföra kraftgärningar” (SFB) eller ”att bota” och ”att göra under” (B2000).
Helande av sjuka var en gåva till den person som Gud använde för helandet.134 Gåvan förstås som
att den ges varje gång ett helande sker så att man inte har den hela tiden. Ett helande är i sig ett
mirakel men när Paulus pekar på gåvan av kraftgärningar eller under så avser det allt annat som
görs i kraft av Anden som ses som mirakel.
”Gåvan att profetera” (SFB) eller att ”tala profetiskt” (B2000) ställs i 1 Kor. 14 i kontrast till att
tala i tungor och vi får genom denna kontrast en uppfattning om vad Paulus menar med att
profetera.135 Att profetera är att tala inspirerad av Anden på ett sätt som alla förstår och har inget att
göra med att hamna i extas. Profetia är inte nödvändigtvis en förutsägelse om framtiden även om
detta kan vara en del av budskapet, snarare är de centrala delarna att visa på Guds dom och
frälsningen som finns hos Kristus. Den profetiska gåvan finns tillgänglig för alla utifrån Joel 2:2830 eftersom alla nu är fyllda av Anden. Profetian i gudstjänsten är ett spontant och förståeligt
budskap till församlingen för att uppbygga och uppmuntra församlingen och den som får profetiska
ord är i kontroll och kan själv välja när dessa ska uttalas. De profetiska orden ska prövas av dem
som har gåvan ”att skilja mellan andar” (SFB).136 Vad uttrycket att skilja mellan andar betyder har
debatterats då det också kan förstås utifrån ”pröva andarna om de kommer från Gud” (1 Joh. 4:1,
SFB). Fee anser att det kan förstås i båda meningarna men att det huvudsakliga syftet här är att man
131
132
133
134
135
136
28
1 Kor. 1:17-2:16, Fee, 1987, s591-592
1 Kor. 8:1-3, 7, Fee, 1987, s592-593
Fee, 1987, s593
Fee, 1987, s594-595
Fee, 1987, s595
Fee, 1987, s596-597, 1 Tess. 5:20-21
ska pröva profetior då det står parallellt med att det som talas i tungor ska uttydas samt att Paulus
förefaller förstå det som att när Anden talar genom en person i en profetia så talar Anden genom den
personens egen ande. Följaktligen ska varje profetia prövas så att den verkligen är från Anden.
Sist i uppräkningen av gåvor från Anden kommer här ”gåvan att tala olika slags tungomål” och
att ”uttyda tungmål” (SFB) eller ”tungotal” (B2000). Precis som med profetians gåva så får man i
hela detta sammanhang (1 Kor. 12-14) en bild av vad Paulus menar med dessa gåvor.137 Precis som
med profetior är det något som sägs inspirerat av Anden men man är inte i extas eftersom man är i
kontroll av sig själv (1 Kor. 14:27ff). Till skillnad från profetian är dock tungotalet oförståeligt för
lyssnarna om det inte tolkas (1 Kor. 14:16) och är främst riktat till Gud (1 Kor. 14:2, 28). Huruvida
tungotal är ett jordiskt språk eller ej framgår inte men det finns ingen förväntan att någon ska förstå
det såsom skedde på den första pingstdagen. Utifrån 1 Kor. 13:1 så förefaller det mest sannolikt att
det inte var ett mänskligt språk. Att uttyda tungomål är inte främst en tolkning utan att i mänskliga
ord uttrycka vad den som talar i tungor har sagt för att församlingen ska kunna instämma i det som
sagts. Denna gåva kan ges till både den som talar i tungor och en av de som lyssnar och är också en
Andens gåva för att tala rätt ord.
I slutet av 1 Kor. 12 ger Paulus åter exempel på Andens gåvor och här finns två ytterligare
exempel på gåvor i ”att hjälpa” och ”att styra” (SFB och B2000) eller ”att ta sig an människor” och
”att stå i ledningen” (Bo Giertz). Ordet för att hjälpa är ἀτίλημψις och finns enbart här i Nya
testamentet. Som gåva tar sig detta inte uttryck i mirakel som de ovan nämnda gör utan det handlar
om en aktivitet av kärlek i församlingen.138 Detta kan eventuellt kopplas till gåvorna som nämns i
Rom. 12:8 men oavsett så är det klart att det handlar om att hjälpa med de fysiska och andliga
behoven hos andra i församlingen.139 Inte heller att styra eller stå i ledningen ses som mirakel men
är ändå en av Andens gåvor. Det handlar inte om att vara den som bestämmer i församlingen istället
är det frågan att ha gåvan att ge visa råd till församlingen.140
4.1.4.2 Gåvornas syfte
Genom hela kapitel 12 så är Paulus argument för att det ska finnas en mångfald i gåvorna som
kommer till uttryck i gudstjänsten.141 Det ska alltså inte vara som i synagoggudstjänsten där Anden
inte längre ansågs vara verksam. Men i mångfalden av gåvor ska det finnas en enighet där alla
gåvor får komma till uttryck för att hela församlingen ska må bra. Paulus verkar dock motsäga sig
137
138
139
140
141
29
Fee, 1987, s596-599
Delling, 1964-, 1:375-376
Fee, 1987, s621
Fee, 1987, s622
Fee, 1987, s617
själv när han i 1 Kor. 12:31 skriver ”sök vinna de nådegåvor som är störst” (B2000). Vissa tolkar
detta som att den uppräkning av nådegåvorna som finns i 1 Kor. 12:28 visar hur man ska rangordna
dem men detta går helt emot Paulus resonemang som han fört så långt att det finns en mångfald av
gåvor som alla är lika i värde.142 Om man utgår från att Paulus inte motsäger sig själv så finns det
tre vanliga tolkningar. Två av dessa pekar på samma uppmaning även om de kommer fram dit på
olika vägar. Det Paulus vill säga enligt dessa tolkningar är att istället för att vara ”andliga” och söka
först och främst tungotalet så ska man söka ”en väg som vida överträffar alla andra” (1 Kor. 12:31,
SFB), vilket är kärlekens väg. Fee anser dock att det är mer sannolikt att Paulus avslutar sin första
argumentation om gåvorna i 1 Kor. 12:30 och att han här börjar en ny argumentation som kommer i
1 Kor. 14:1-25. Där pekar han på att de gåvor är störst som bygger upp församlingen genom att det
som ges i församlingen förstås av alla. Paulus påbörjar bara detta argument här innan han kommer
in på ett sidospår för att visa på ”en väg” att använda dessa gåvor. Kärleken är inte en av Andens
gåvor utan en del av Andens frukt (Gal. 5:22) och kärleken är det enda rätta sättet att använda
gåvorna på.
I ”kärlekens väg” lägger Paulus i tre steg fram en etik för Andens gåvor i gudstjänsten.143
Återigen ska det noteras att kärleken inte sätts mot Andens gåvor utan är gåvornas rätta miljö. Först
pekar Paulus på hur en person kan ha Andens gåvor men inte vinna något på det om inte livet är
präglat av kärleken (1 Kor. 13:1-3). Paulus anknyter till några av Andens gåvor som han redan
nämnt, både Paulus och korinthierna såg ett värde i dessa gåvor men det Paulus går emot här är ett
felaktigt användande av gåvorna.144 Korinthiernas andlighet var missriktad och Paulus visar här hur
Andens gåvor ska användas, nämligen i kärlek.
Sedan visar Paulus på vad denna kärleken är och inte är (1 Kor. 13:4-7).145 Detta visar dels hur
man som gudstjänstdeltagare ska förhålla sig i gudstjänsten och till de som använder sina gåvor. Det
visar också hur gåvorna ska användas och inte användas. Så ska till exempel det inte finnas skryt
eller självcentrering i gudstjänsten, man ska inte vara uppblåst i sig själv och vara arrogant, och i
gudstjänsten ska man inte söka sitt eget bästa utan se till vad andras behov är.
Till sist visar Paulus hur korinthiernas överrealiserade eskatologi där ”andlighet” sätts högst inte
stämmer med verkligheten där kärleken är det som består (1 Kor. 13:8-13).146 I sin överrealiserade
eskatologi ansåg korinthierna att tungotalet var ett bevis på att man redan var delaktiga i det slutliga
142
143
144
145
146
30
Fee, 1987, s623-625
Fee, 1987, s626-628
Fee, 1987, s629-630
Fee, 1987, s628, 636-640
Fee, 1987, s628, s641-652
andliga livet, men Paulus visar här att de Andliga gåvorna inte hör till denna framtid utan de har
enbart en funktion här i denna tid där de har desto större betydelse så länge de används i kärlek.
Paulus har i 1 Kor. 12-13 lagt en allmän grund om Andens gåvor i gudstjänsten och fortsätter i 1
Kor 14 att gå till rätta med församlingen i Korinth med deras specifika problem.147 Paulus
återupptar här sitt argument från 1 Kor. 12:31 och förklarar att de nådegåvor som är störst i
gudstjänsten är de som är förståeliga så att de bygger upp hela församlingen. Detta argument börjar
Paulus i 1 Kor. 14:1-5 med att visa varför profetian är viktigare än det outtydda tungotalet i
gudstjänsten.148 Det outtydda tungotalet är enbart mellan den som tungotalar och Gud och bygger
enbart upp den som talar. Detta är inget dåligt för Paulus men det är inget att sträva efter i
gudstjänsten utan hör snarare till den privata andakten. Profetian är förmer i gudstjänsten därför att
den ”ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst” (1 Kor. 14:3, SFB). Där uppbyggelse för alla
som är med i gudstjänsten är det som Paulus strävar efter. Orden för uppbyggelse och att uppbygga
är οἰκοδομή och οἰκοδομέω har grundbetydelsen av att bygga hus men det finns också en bildlig
betydelse.149 När Paulus talar om att bygga upp tar detta sin början när en församling grundas. På
denna grund kan andra bygga så att församlingen växer till både i antal men också att församlingens
medlemmar växer till andligt. Uppbyggelse har alltså både en betydelse både för församlingen och
individerna som utgör församlingen. Denna uppbyggelse kommer av undervisning som ger kunskap
men detta är inte nog utan alla Andens gåvor behöver utövas i kärleken som beskrivits i 1 Kor. 13.
Denna uppbyggelse kan enbart ske när man talar ord som församlingen kan förstå (1 Kor. 14:6-12).
Tungotalet kan ha en plats i denna uppbyggelse om det uttyds (1 Kor. 14:13-19).150 Att be till
och prisa Gud i tungotalet är något gott men ingen annan i församlingen kan dela bönen eller
lovprisningen om det inte uttyds. Man delade och höll med om det som någon annan sagt eller
sjungit genom att säga ”amen”. I gudstjänst ska man därför hellre tala sådant som alla kan förstå
och därför delta i genom att säga amen. Men detta utesluter inte tungotalet från gudstjänsten men
det sätter gränser för det genom att det ska finnas någon som kan uttyda tungotalet för att det ska få
ta plats i gudstjänsten. Det är inte bara för att outtytt tungotal inte bygger upp de troende i
församlingen som det inte ska vara en del av gudstjänsten utan också för att det inte heller är till
någon hjälp för en icke troende som besöker en gudstjänst (1 Kor. 14:20-25).151 Tungotalet gör att
Jes. 28:11 går i uppfyllelse genom att ingen förstår vad som sägs, istället kommer icke troende se de
147
148
149
150
151
31
Fee, 1987. s652
Fee, 1987, s653-660
Michel, 1995, s676-678, Peterson, 1993, s77-80
Fee, 1987, s668-676
Fee, 1987, s677-688
kristna som galna. Men om förståeliga ord talas i profetior så kommer en icke troende att känna av
den helige Ande i sitt liv så att dennes inre exponeras för Gud och detta leder till omvändelse.
Paulus skriver ”Men om alla profeterar” (1 Kor. 14:24, SFB) vilket visar att i gudstjänst
sammanhang ska alla söka profetians gåva snarare än att alla ska söka tungotalet som korinthierna
gjorde. Profetians gåva finns alltså tillgänglig för alla i församlingen precis som tungotalet gör.
4.1.4.3 Ordning i användandet av gåvorna
Till sist så ger Paulus allmänna instruktioner för gudstjänsten (1 Kor. 14:26-40). Också här går
Paulus till rätta med fel hos korinthierna och det förefaller som att det förekom att man pratade i
mun på varandra och att man ansåg att man inte kunde styra över sig själv när man fick någon av
Andens gåvor och då främst tungotalet.152 Denna uppfattning att man hamnar i någon slags extas
kom från avguda templen som fanns i Korinth där extas var vanligt förekommande. I motsats mot
detta säger Paulus att alla har kontroll över sig själva även när de får ett tilltal av Anden och att detta
kommer sig av Guds natur som är frid och inte oordning. Att det inte ska vara oordning innebär inte
att det ska vara en strikt liturgi utan pekar på harmoni i gudstjänsten där alla samverkar så att alla
byggs upp. Så har alla något att ge utifrån sin gåva. Utöver de som redan nämnts ovan
(undervisning, uppenbarelse, tungotal och uttydning) så nämner Paulus här också psalm eller sång
(SFB respektive B2000). Dessa sånger var dels lovsånger men även sånger för att undervisa och
instruera. En del sånger var sannolikt kända sånger men andra var spontana sånger inspirerade av
Anden. Trots att Paulus visar att många olika personer tillför gudstjänsten något så finns det ingen
antydning om att någon skulle leda gudstjänsten som var fallet i de judiska synagogorna där det
fanns föreståndare som bland annat hade denna funktion.153 Istället skulle var och en vara ledd av
Anden även om Paulus här ger riktlinjer om att inte för mycket tungotal ska förekomma. Vidare
säger Paulus också att om profetior framförs ska inte mer än två eller tre läggas fram inför
församlingen innan dessa prövas. Alla ska få sin chans att lägga fram det man får från Gud och detta
görs i ödmjukhet i enlighet med vad Paulus sagt i 1 Kor. 13 så att ingen förhäver sig utan allt görs
så att alla byggs upp. Fee anser att orden i 1Kor. 14:33b också hör till detta stycke för att påpeka att
detta är det sätt som man firar gudstjänst i alla kristna församlingar.154
152
Fee, 1987, s688-698
153
Ferguson, 2003, s581
154
Svenska bibelöversättningar döljer att detta skulle kunna vara fallet genom att man i översättningen tar
subjektet kvinnorna från vers 34 redan i vers 33. En direkt översättning av 1 Kor. 14:33b kan exemplifieras från
ESV ”As in all the churches of the saints“.
32
Fee argumenterar starkt för att 1 Kor. 14:34-35, som vers 33b oftast sammankopplas med, inte
ursprungligen hör till brevet.155 Detta och diskussionen om kvinnors roll i gudstjänsten ligger dock
utanför denna uppsats frågeställning.156
Fee ser 1 Kor. 14:36-40 som en avslutning på Paulus tillrättavisande av korinthierna när det
gäller användandet av Andens gåvor i gudstjänsten.157 Först går Paulus till attack mot korinthierna
som inte såg honom som en ledare i deras församling. Paulus har auktoritet också i församlingen i
Korinth även om det där också finns profeter som talar Guds ord. De som har profetians gåva ska
använda den, likaså ska de som har tungotalets gåva använda den men på ett rätt sätt som Paulus
visat dem. Detta sker inte i oordning utan på ett värdigt sätt.
4.1.5 Dagen för insamlingen - 1 Kor. 16:1-2
Paulus har tidigare bett församlingen i Korinth att samla in pengar till församlingen i Jerusalem
på samma sätt som han gjort i andra församlingar och i 1 Kor. 16:1-2 ger han några instruktioner
om denna insamling.158 Korinthierna ska på första dagen i veckan lägga undan pengar, att detta ska
ske på första dagen indikerar att detta är dagen för gudstjänsten. Detta för att Paulus nämner den
första dagen specifikt och inte bara säger en dag i veckan och det verkar mest sannolikt att just
denna dag är vald utifrån religiösa motiv. Det uttrycks sätt som Paulus använder är också kopplat
till evangeliernas beskrivning för när Jesus uppstod.
Den insamling som gjordes var inte i gudstjänsten som en kollekt utan var och en skulle lägga
undan hemma hos sig för att kunna komma med det man lagt undan när insamlingen skulle skickas
till Jerusalem. Det var dock utifrån dagens innebörd som man lade undan pengar för att hjälpa
andra.
4.1.6 Bön i församlingen - 1 Tim. 2
Många biblar sätter som rubrik för 1 Tim. 2 att detta kapitel handlar om gudstjänst, till exempel
”Föreskrifter för gudstjänst” (SFB). Detta har antagligen gjorts utifrån att de pastorala breven har
setts som handböcker för kyrkoledare men detta är inte en korrekt syn på dem utan de är som alla
brev skrivna utifrån att Paulus vill gå tillrätta med de problem som fanns i de specifika
155
Fee, 1987, s699-708
156
När det gäller synen på kvinnans roll i församlingen och gudstjänsten presenteras olika ståndpunkter i Two
Views on Women in Ministry. 2001. Beck, James R. och Blomberg, Craig L. Eds. Grand Rapids: Zondervan och
Women in Ministry: Four Views. 1989. Clouse, Bonnidell och Clouse, Robert. Eds. Downers Grove: InterVarsity
Press. Se även Mounce, 2000, s103 för ytterligare litteratur.
157
Fee, 1987, s708-713
158
Fee, 1987, s810-817
33
församlingarna som Timoteus och Titus fanns .i159 Huvudsyftet med 1 Timoteusbrevet är att gå till
rätta med de falska lärare som fanns i Efesus där Paulus lämnat Timoteus.160 Ett av de problem som
fanns var en tendens att exkludera dem som inte höll sig till judisk lag. Att 1 Timoteusbrevet inte är
en kyrkhandbok hindrar dock inte att Paulus skriver om gudstjänsten men behöver ta hänsyn till det
sammanhang som det görs i.
Paulus uppmanar ”Först av allt” till ”bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla
människor” (1 Tim. 2:1-7, SFB). ”Först av allt” syftar inte till att bön är det första man ska göra i
gudstjänsten utan syftar till ”för alla människor”.161 Bönen har alltså en given plats i gudstjänsten
men här behöver Paulus korrigera bönens innehåll. Vissa i församlingen i Efesus uteslöt vissa
personer och folkgrupper från sina böner och därmed uteslöts dessa från att erbjudas frälsningen.162
Då man som kristen bekänner sig som monoteist med bara en väg till frälsning innebär detta att man
helt stänger dörren för frälsning för vissa människor, denna felaktiga lära går Paulus helt emot när
han uppmanar till bön för alla människor.
Paulus använder fyra olika ord för bön när han förmanar församlingen i Efesus. Fee och Mounce
anser att man inte ska lägga någon betydelse i de olika orden utan Paulus poäng är att alla sorters
böner ska bes för alla människor.163 Knight däremot ser i dessa fyra ord olika nyanser av bön som
Paulus önskar ska finnas med.164 Knight lägger fram att det första, δέησις (bön), är att be om eller
fråga efter något specifikt som man saknar och är i behov av. Sedan kommer ett allmänt ord för bön,
προσε
χή (åkallan). Dess fokus här är att komma inför Gud och att lägga fram dem som man ber
för inför Gud. Förbön (ἒτε
ξις) visar att man i sin bön ska vara angelägen om att komma inför
Gud med medkänsla för den man ber för och dennes behov. Till sist nämner också Paulus
tacksägelse (εὐχαριστία) för att betona att alla bön all bön görs i ett sammanhang där man
medvetet också uttrycker tacksamhet. Knight påpekar också att i grekiskan står alla fyra orden i
plural vilket visar att var och en av bönerna har flera olika uttryck och sannolikt att flera i
församlingen är med och ber.
Problemen i Efesus rörde inte enbart innehållet i bönerna utan även sättet att be på (1 Tim. 2:815).165 Detta stycke är mycket diskuterat utifrån synen på kvinnans roll i församlingen men som
ovan nämnt ligger detta utanför denna uppsats frågeställning. Det är dock tydligt att både män och
159
160
161
162
163
164
165
34
Fee, 1988, s21
Fee, 1988, s7-10, Knight, 1992, s10-12
Fee, 1988, s62
Mounce, 2000, 77-78, Knight, 1992, 113
Fee, 1988, 62, Mounce, 2000, s79
Knight, 1992, s114-115
Mounce, 2000, s103-117, Fee, 1988, s70-72
kvinnor bad i gudstjänsten. Det är också tydligt att när de bad, gjordes det inte alltid på ett rätt sätt. I
alla församlingars gudstjänster oavsett storlek ska männen ”be med heliga, upplyfta händer, utan
vrede och diskuterande” (1 Tim. 2:8). Att be med upplyfta händer var en vanlig ställning bland
judiska män i synagogan men det är inte själva kroppsställningen som är Paulus poäng utan med
heliga händer. De skulle ha en attityd av helighet som genomsyrade deras liv så att de ordnade upp
sina konflikter i församlingen och inte bad med ilska eller i osämja om teologiska frågor. När man
ber till Gud ska man komma på ett tillbörligt sätt inför Gud. På samma sätt skall kvinnorna komma
till Gud på ett tillbörligt sätt. Paulus verkar fokusera på kläder och utseende men det viktiga är de
gärningar som ligger bakom det sätt som man klär sig på. De skall också komma med ett heligt
sinne inför Gud och ett utmärkande drag för kvinnor som har ett heligt sinne ser Paulus i deras goda
gärningar.
4.1.7 Försumma inte sammankomsterna – Heb. 10:25
När hebreerbrevets författare skriver ”låt oss inte försumma våra sammankomster, som några
brukar göra, utan uppmuntra varandra,” (Heb. 10:25, B2000) så är detta inte en instruktion om hur
gudstjänsten ska se ut men det berör den gemenskap som ska finnas i gudstjänsten. Koester noterar
att när man försummar eller överger församlingens samlingar så finns det också en ton av att man
lämnar dessa samlingar utsatta för destruktiva krafter.166 Men främst är det av omsorg av dem som
inte kommer till gudstjänsterna som detta skrivs. De som inte kommer gör det inte utifrån apati eller
rädsla för vad omvärlden ska tycka om dem.167 Oavsett vilken orsaken var så såg författaren mycket
allvarligt på det då man utan församlingens samlingar inte fick ta del av den uppmuntran och
förmaning som sker när man samlas. För att motverka detta så skall man uppmuntra varandra så att
man åter igen kommer in i församlingens gemenskap där man får dela livet med andra och får hjälp
och stöd i livet.
4.1.8 Ingen diskriminering i gudstjänsten – Jak. 2:1-13
Jakob lägger fram en situation ”Antag att det kommer någon till er gudstjänst i dyrbara kläder
och med guldring på fingret, och samtidigt en fattig i smutsiga kläder. ” (Jak. 2:2, Bo Giertz) som
ett exempel på en större princip som också ska tillämpas i gudstjänsten.168 I Jak. 1:19-27 lägger
Jakob fram riktlinjer för ett kristet liv som bygger på att höra ordet och sedan göra i enlighet med
det man hört. Här lägger nu Jakob fram ett exempel på hur man inte ska göra detta när han visar hur
166
167
168
35
Koester, 2001, s445
Lane, 1991, s289-290
Moo, 2000, s98-118
människor inte ska behandlas i gudstjänsten.169 Den fattige och den rike ska behandlas lika i
gudstjänsten på tre grunder säger Jakob. Först därför att Gud har utvalt de fattiga och som människa
kan man då inte gå emot Guds val. Sedan går det emot deras egen upplevelse av att bli förföljda av
de som är rika och har makt i samhället att ge dessa positiv särbehandling. Men det främsta skälet är
det högsta budet ”Du skall älska din nästa som dig själv”, alltså om man gör skillnad på människor
begår man en synd och står under domen. Hur man behandlar människor i gudstjänsten (och i
övriga livet) visar på vilken tro man har, såsom Jakob visar i nästa stycke av sitt brev.
4.1.9 Sång i gudstjänsten – Kol. 3:16, Efes. 5:19
Som ovan noterats så nämns i förbigående sången i gudstjänsten i 1 Kor. 14:26 (4.1.4.3). I de två
parallella verserna i Kol. 3:16 och Efes. 5:19 så ger Paulus liknande instruktioner om sång i
gudstjänster.170 Att det är för gudstjänst framgår dels av att man ska ”tala” och ”förmana” varandra
genom sången men också i Kolosserbrevet där Paulus önskar att Kristi ord ska bo hos dem vilket
pekar både mot varje persons hjärta men också gemenskapen i gudstjänsten. Lincoln och O'Brien är
överens om att man inte ska göra en stor sak av att det talas om psalmer, hymner och andliga sånger,
dessa ord är synonyma i detta sammanhang. De sånger som Paulus uppmanar till är av olika art, det
är spontan sång i Anden som nämnts ovan (4.1.4.3) dock ej i tungomål utan med ord som alla kan
förstå för att alla ska kunna bli uppbyggda. Men det är inte bara sång i Anden utan också sånger
som alla kan vara med och sjunga i vilket inte hindrar att även dessa sånger är inspirerade av
Anden. Sådana sånger kan man se i de tidiga bekännelserna (Se nedan 4.2). Sångerna i gudstjänst är
dock inte bara riktade till människor för att dessa ska uppbyggas, det ska också finnas sånger som
prisar och ärar Gud. Att ära Gud ska finnas med i alla sånger som en grundton av tacksamhet och
lovprisning men det förefaller också som man sjöng specifikt för att ära Gud.
4.2 Bekännelser i breven
4.2.1 Allmänt om tidiga bekännelser
Det finns inga heltäckande trosbekännelser liknande de apostoliska eller nicenska
trosbekännelserna bevarade från det första århundradet.171 Däremot finns det bekännelser bevarade i
bibeltexterna, till exempel i sin enklaste form ”Jesus är Herre” (Rom. 10:9). Det förefaller också
som att det fanns en samlad undervisning som sågs som grunden för att vara kristen och som man
169
Moo, 2000, s99-100 Traditionellt har man tagit för givet att den situation som beskrivs är en gudstjänst, nyare
forskning har dock lyft fram möjligheten av att det är en slags domstolssituation där församling ska avgöra i en tvist
mellan medlemmar. Moo finner det dock mest sannolikt att det är en gudstjänst som beskrivs.
170
O'Brien, 1982, 206-210, Lincoln, 1990, 345-347
171
Martin, 1974, s53-65, Martin, 1996, s241-242
36
bekände sig till. Det förefaller också sannolikt att det fanns hymner eller bekännelser som användes
och lästes eller sjöngs gemensamt i gudstjänsterna. De hymner eller bekännelser som finns i Nya
testamentet är inte riktade till Kristus utan återberättar vad Jesus gjort liknande vissa psalmer i
psaltaren.172 Genom att visa på vad Gud gjort för att rädda oss och på så sätt lovsjunger de Gud i en
berättande lovsång och indirekt därmed också Kristus. Vissa av dessa, eller delar av dem, förefaller
finnas med i breven i Nya testamentet.173 Dessa korta stycken som finns insprängda i breven liknar
den tidens poesi, sång och bekännelse litteratur. De flesta teologer är överens om att de som skrev
breven lånade ord från välkända och högt aktade texter och använde i sina brev. Dessa känns igen
på att de har en poetisk stil som bryter av text som annars är av prosa stil, den grammatiska
inledningen och dess koncisa läroinnehåll. Dessa bekännelser kan hjälpa oss att se vad de tidiga
församlingarna såg som viktigt i sin tro jämfört med andra, främst judisk tro. Här studeras några av
de mest citerade exemplen där man anser att breven innehåller denna typ av bekännelser.
4.2.2 Bekännelser i Paulus brev
4.2.2.1 Filipperbrevet 2:6-11
Detta stycke anses som det viktigaste men också det svåraste att tolka i Filipperbrevet.174 De
flesta exegeter är överens om att detta är sannolikt är en tidig kristen hymn men där slutar ofta
enigheten. Det finns en rad olika sätt att dela in detta stycke i strofer och rader vilket leder till olika
tolkningar. Alla dessa tolkningar kan inte redovisas här utan enbart Bauckhams kristologiska
tolkning av denna text kommer att diskuteras. Bauckham utgår från frågan om hur Jesus kunde ses
som Gud av judekristna som kom från en monoteistisk bakgrund.175 Bauckham ser detta som
möjligt utifrån hur man såg på Guds identitet och vad som gör Gud till Gud.
I judisk monoteism var suveränitet över allt en definition av vem Gud var och här tillbeds Jesus
av alla i universum vilket pekar på hur Jesus är en del av Gud och är ett eko av Jes. 45:23.176 Denna
tillbedjan kommer av att Jesus har fått ”namnet över alla namn”. Namnet över alla namn är Guds
namnet, YHWH, som ingen jude uttalade vilket i grekiskan ersattes med Herren. Guds namn är en
del av Guds unika identitet och genom att Jesus också har detta namn så är Han också en del av
Gud. Gud var den som skulle frälsa sitt folk (Jes. 45:21-23, 52:10) och här sätts Jesus i rollen av
den som uppfyller detta och alltså är Gud. Detta är parallellt till den lovsång som ges Jesus i Upp. 5.
172
173
174
175
176
37
Bauckham, 2008, s137
Klein, Blomberg och Hubbard, 2004, 435-436
Hawthorne och Martin, 2004, s99-104
Bauckham, 2008, s1-5
Bauckham, 2008, s197-200
Ytterligare en parallell mellan dessa texter är hur Jesus inte är ett alternativ som tillbeds utöver att
man tillber Gud utan att tillbe Jesus är inkluderat i att tillbe Gud och vice versa.
Jesus har alltid varit en del av Guds identitet i sin preexistens och delade Guds ära i himmelen
även innan Han inkarnerades.177 Att Jesus hade denna ära var inte något som han drog nytta av för
att bli tjänad utan Jesus utgav sig själv till ödmjukelse och lidande och precis därför har Han del i
äran. Fil. 2:6-9 har paralleller i Jes. 52 och 53, främst 52:13 och 53:12, där den lidande tjänarens
lidande är det sätt på vilket Gud kommer att erkännas av alla folk. Bara den som är tjänare kan vara
herre över alla och Jesus är den som gjort detta för oss.
4.2.2.2 Kolosserbrevet 1:15-20
Precis som för Fil. 2:6-11 så är de flesta eniga om att Kol. 1:15-20 är en tidig kristen hymn som
Paulus citerar men även är finns en stor oenighet om struktur och bakgrund till texten.178 Denna
hymn lovsjunger Jesus som herre i skapelsen och i försoningen.179 Även om Jesus inte nämns vid
namn så är det tydligt att den ”han” som lovsjungs är Jesus Kristus som är Herre. I Honom har Gud
som är osynlig blivit synlig. Dock inte som en sämre kopia som ordet avbild kan indikera utan i
perfektion, Jesus är helt som Fadern. Som förstfödd har Jesus inte blivit skapad då han var före allt
skapat och allt skapas genom Honom, istället så innebär förstfödd i vers 15 att Jesus är den högste,
att Han är högst i rank. Men inte bara i skapelsen är Jesus den högste utan även i sitt
försoningsverk, församlingen, är Jesus den högste. Precis som skapelsen ”består genom Honom” så
är församlingen beroende av Jesus. På grund av fallet behövde den gamla skapelsen försonas och
detta gjorde Jesus ”i kraft av blodet på Hans kors” och därför är Jesus Herre i både den gamla och
den nya skapelsen.
I vers 19 syns det hur högt den tidiga församlingen höll Jesus då man talar om att ”hela fullheten
bor i Honom”.180 Detta innebär att alla Guds attribut och gärningar, bland andra ande, ord, vishet
och ära, visades i Jesus.
4.2.2.3 1 Timoteusbrevet 3:16
Precis som för hymnerna i Filipperbrevet och Kolosserbrevet så är strukturen i 1 Tim. 3:16
omdebatterad och det finns i huvudsak tre olika alternativ; sex rader i kronologisk ordning, två
strofer med tre rader i varje, eller tre strofer med två rader i varje.181 Knight håller sig till det tredje
177
178
179
180
181
38
Bauckham, 2008, s42-45
O'Brien, 1982, s32-42
O'Brien, 1994, s1266-1267
O'Brien, 1982, s52-53
Mounce, 2000, s214-218
alternativet och ser i varje strof en kontrast mellan kött och Anden, änglar och nationer, samt
världen och härligheten.182 Mounce och Fee däremot ser enbart två strofer där det första handlar om
Jesus gärning på jorden och det andra om Hans fortsatta gärning efter att han lämnat jorden.183
Beroende på vilken struktur man finner mest trolig skiljer tolkningarna sig något åt även om
huvuddragen är de samma. Den första raden handlar om Jesu inkarnation och pekar också på Jesus
preexistens. Den andra raden är mer svårförståelig men förefaller syfta till att uppståndelsen
bevisade att de påståenden som Jesus gjort om sig själv var sanna. Den tredje raden är också oklar i
betydelsen men kan kopplas antingen till att Jesus visade sig efter uppståndelsen eller att änglarna
ärar Honom efter himmelsfärden. Om man delar hymnen i två strofer handlar denna första strof om
Jesu inkarnation, uppståndelse och upphöjelse. Om delar i tre strofer blir det en kontrast mellan den
tredje raden, att änglarna får se Jesus, och den fjärde raden, att Jesus blir predikad för folken. I en
sådan struktur med tre strofer ser man då i den sista strofen reaktionen på föregående strof; att
människor på jorden tror och att Jesus blir upptagen och ärad i himlen. Om hymnen delas i två
strofer handlar de sista raderna om Jesus efter himmelsfärden och visar den apostoliska tiden där
Jesus predikas, blir trodd på och själv sitter i härlighet på Guds högra sida.
4.2.3 Bekännelser i 1 Petrusbrevet
I 1 Pet. 1:18-21 finns det sannolikt en koppling till en kristen hymn som Petrus citerar eller
anknyter till.184 Språket är lånat från Gamla testamentet men går också i polemik med
avgudadyrkan.185 Det är inte med guld som man blir friköpt utan det är enbart Gud som kan göra
det och som har utsett en plan för hur det ska ske före världens skapelse. Det ska ske genom Kristi
blod och inte genom något som människor kommer med. Det betonas också att det är genom tron på
Gud som denna frälsning kommer till människor.
Många ser 1 Pet. 2:21-25 som en kristen hymn som Petrus inkorporerat i sitt brev men Michaels
visar att så inte behöver vara fallet utan att det kan vara en utläggning av Jes. 53:4-12 utifrån texten
in septuaginta.186 Om verserna ändå är en del av en tidig kristen hymn kan man konstatera att fokus
är på Kristus som försonare på korset men också att visa på Jesus är det perfekta exemplet för hur
man ska leva som kristen.
182
183
184
185
186
39
Knight, 1992, s182-186
Fee, 1988, s92-95, Mounce, 2000, 224-230
Michaels, 1988, s53
Michaels, 1988, s60-71
Michaels, 1988, 136-137
Även 1 Pet. 3:18-22 har en omdebatterad bakgrund. För Michaels står det klart att dessa verser
bygger på någon slags tradition men det är oklart exakt vart orden kommer från.187 Det kan vara
från en hymn eller bekännelse men det kan också vara material från tidig kristen bibelutläggning.
Detta stycke visar på hur Kristus är förhärligad och sitter på tronen med Gud.188 Petrus vill visa att
även om det ännu inte syns på jorden så är segern vunnen och att trots lidanden här som kristen så
har man en säker framtid med Kristus.
4.2.4 Judisk bekännelse och kristen tro
Shema kan ses som den grundläggande bekännelsen för den judiska tron.189 Ursprungligen
innehöll den enbart orden från 5 Mos. 6:4 ”Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en.” (SFB),
detta var det största budet enligt Jesus (Mark. 12:29). Dessa ord följde även författarna av Nya
testamentet men man lade även till ny innebörd i orden.190 Två exempel på detta finns i Rom. 3:2830 och 1 Kor. 8:1-6.
Judarna såg sig själva som utvalda av Gud, Gud som var en och den ende. I Rom. 3:30 refererar
Paulus till Shema när han skriver att ”Gud är en” men Paulus säger också att eftersom enbart Gud är
gud så kan Gud inte enbart vara judarnas Gud utan också hedningarnas.191 Om hedningar måste bli
judar för att tillhöra Guds folk så kan inte Gud vara en och den ende guden, för om Gud enbart är
judarnas Gud är hans enhet förstörd. Istället säger Paulus att Gud är den ende guden som är en
därför att alla som tror tillhör Guds folk oavsett om man är jude eller hedning. Paulus använder
alltså Shema för att visa att det är enbart genom tro, inte genom omskärelse, som man blir del i
Guds folk.
När Paulus diskuterar kött från avgudaoffer i 1 Kor. 8:1-6 använder han den judiska
monoteismen som grund i sina argument.192 Avgudarna är inga gudar utan det finns enbart en Gud
och en Herre förklarar Paulus i en omskrivning av Shema (1 Kor. 8:6). Det kan förefalla som att
Paulus lägger till något till Gud som den ende när han också talar om ”en Herre, Jesus Kristus” men
Paulus inkluderar istället Jesus i Guds unika identitet. Jesus och Fadern är båda Gud; Gud som är
en.
187
188
189
190
191
192
40
Michaels, 1988, s196-199
Michaels, 1988, s220-222
Ferguson, 2003, s561
Bauckham, 2008, s95
Bauckham, 2008, s95-97
Bauckham, 2008, s97-104
Bauckham visar i Jesus and the God of Israel hur det är möjligt att i den judiska monoteismen
inkludera Jesus i Gud men detta förhindrar inte att det fanns brytningar mellan kristna och judar.
Utöver redan utpekade brytningar var ytterligare en stötesten att Gud genom Jesus skulle ha dött på
korset.193 För judarna var Gud så hög och mäktig när Han satt på sin tron i himmelen att det var helt
omöjligt att tänka sig att Gud skulle kunna födas som en människa. Dessutom en människa som var
ödmjuk och tjänade andra ända till döden på ett kors, den mest förödmjukande död som fanns. Detta
ser Bauckham som ett nästan oöverkomligt hinder för judar att tro på Jesus som Gud.
Hedegård klarlägger också både likheter och olikheter mellan judendom och kristendom när han
påpekar att skillnaden inte står mellan en sträng och straffande judisk Gud och en kärleksfull kristen
Gud.194 Det framgår av judiska böner hur man såg på Gud som barmhärtig då han förlåter syndare
som ångrar sig. Synden försonas alltså i ångern. Men mot detta ställs att synden helt försonas av
Jesus. Jesus är medlaren mellan Gud och människor och utan döden på korset finns ingen förlåtelse.
Paulus är tydlig i sina brev att den judiska tron inte gick att förena med den kristna (till exempel Fil.
3:1-11).195 Han kritiserar ofta och tydligt de som försökte föra in judiska traditioner in i kyrkan som
tillägg till tron som grund för frälsningen.
4.3 Gudstjänst som något mer än bara den kristna samlingen
Jesus visar i Joh. 4:20-24 att tillbedjan i det nya förbundet inte i första hand är en rit som ska
utföras på en viss plats och på ett visst sätt utan att det handlar mycket mer om att leva i en rätt
relation till Gud.196 Detta återkommer också i breven i Nya testamentet i bland annat Jak. 1:26-27
och Rom. 12:1. Jakob går emot gudstjänst som enbart blir en yttre rit utan koppling till livet i
övrigt.197 Gudstjänst riter har sin plats men ska finnas i ett sammanhang där man lever hela livet
utifrån den kristna etiken.
I Romarbrevet ägnar Paulus i huvudsak de första 11 kapitlen åt att visa på grundläggande kristen
lära med fokus på rättfärdighet genom tro men från kapitel 12 och framåt skriver han mest om hur
man ska leva som kristen.198 Den andra delen är dock helt beroende av den första då det kristna
uppförandet inte är abstrakt etik utan grundas i vad Jesus gjort för oss. Det Paulus önskar se hos
kristna är att man tänker om när det gäller gudstjänst. Gudstjänst ska gå från speciella riter till
193
194
195
196
197
198
41
Bauckham, 2008, s44-45, s54
Hedegård, 1943, s31-37
Schreiner, 2001, s45-47
Peterson, 1993, s63-64
Moo, 2000, s95-97
Morris, 1988, s431-432
vardagslivet och från dagliga offer i templet till att leva ut tron varje dag.199 Detta är ett offer av
våra kroppar, vilket är hela vårt jag och inte enbart vår fysiska kropp. Detta kallas för vår andliga
gudstjänst vilket inte innebär att det ska vara något enbart inom oss utan att vi lägger våra liv inför
Gud på grund av vad Jesus gjorde på korset och låter detta avspegla sig i vårt yttre liv. Framför allt
ska det uttrycka sig i vår gemenskap med andra så att våra liv vittnar om vad Gud gjort. Detta kan
handla om att predika ordet, att ge gåvor till behövande och andra praktiska tjänster. Denna tjänst är
beroende av den helige Ande som leder och ger kraft för detta. Också Hebreerbrevets författare
skriver om detta.200 Den tjänst som uppmanas till är sådan att den syns i gärningar gjorda av kärlek.
Dessa ska ske i vardagslivet och gärna genom att gå ut i samhället. Att göra gott och dela med sig
på detta sätt är offer som Gud har behag till (Heb. 13:16).
4.4 slutsats
Breven i Nya testamentet är skrivna till specifika sammanhang, ofta för att tillrättavisa
församlingar för fel som begås. Detta innebär att de inte ger heltäckande beskrivningar av
gudstjänster utan enbart de områden som det är problem med nämns. Det är heller inte självklart hur
det som sägs om gudstjänster till ett specifikt sammanhang ska appliceras i andra sammanhang. När
Paulus skriver för att bemöta problem i gudstjänster så är det inte själva detaljerna i gudstjänsterna
som är det största problemet för honom utan det som ligger bakom dessa problem. Detta märks när
Paulus skriver om bön, det är inte exakt hur man ber som är viktigt utan att det görs med ett rent och
heligt hjärta och att även i bönen det syns att alla människor är älskade av Gud.
Gudstjänsterna är viktiga för gemenskapen och de ska vara öppna för alla oavsett status i
samhället och alla ska när man kommer till gudstjänst bli uppbyggda. Uppbyggelse kommer genom
att Andens gåvor kommer till uttryck på många olika sätt men endast när församlingen förstår vad
som sägs. Hur eller vilka uttryck som av Andens gåvor som finns i gudstjänster är inte avgörande
utan att det bygger upp. Gudstjänsten ska spegla Gud inte något mänskligt eller världens
avgudadyrkan.
Breven ger även en viss insikt i sånger och ord som användes i gudstjänster genom att citera
hymner eller bekännelser som användes i församlingarna. Dessa visar hur högt man höll Jesus, Han
var Gud och den ende frälsaren. Detta framställdes i ett språk starkt präglat av judisk tro men det
nya innehållet var ändå sådant att det visar en klar skillnad mellan judisk och kristen tro. Detta är
säkert en anledning att judar och kristna slutade fira gudstjänst tillsammans.
199
200
42
Peterson, 1993, s67-71
Peterson, 1993, s73-75
Gudstjänst är dock för kristna inte enbart när man församlades och delade gemenskap till
uppbyggelse utan även att gå ut och visa för alla genom det man gör vad Gud gjort. Hela det kristna
livet ska vara gudstjänst.
43
5 Avslutning
5.1 Syntes
Även om det inte finns något ord i Nya testamentet som direkt motsvarar vår gudstjänst så står
det klart i både Apostlagärningarna och breven att det var viktigt för församlingen att samlas. I
Apostlagärningarna beskrivs det hur församlingen samlades varje dag för att ha gemenskap, be, få
undervisning och äta tillsammans. Också i breven nämns det många gånger om hur de kristna var
samlade och Hebreerbrevet betonar vikten av att inte överge dessa samlingar. Dessa samlingar
skulle präglas av enhet och gemenskap där alla skulle vara välkomna och man inte skulle göra
skillnad på personer. Man samlades dels tillsammans med judar i templet och synagogor men även
separat i hemmen. Det är oklart om man i alla församlingar alltid samlades varje dag då detta endast
nämns i vissa sammanhang. Dock framkommer det att man redan tidigt hade en viss betoning av
samlingen på söndagen. Denna samling betonades eftersom det var denna dag Jesus uppstått.
Det finns ingen beskrivning på exakt hur man gjorde när församlingen samlades. I
Apostlagärningarna beskrivs med några korta ord vad som sker när församlingar på olika orter
samlas. De delar som återkommer är bön, brödsbrytelse, undervisning och förkunnelse på olika sätt.
Även i breven nämns bön och brödsbrytelse i form av nattvard. Undervisning och förkunnelse
nämns inte tydligt i de avsnitt som här studerats men då allt ska ske till uppbyggelse kan man förstå
att undervisning utifrån de nådegåvor som församlingens medlemmar hade fanns som en del av
samlingarna. I breven nämns även att sånger fanns med i samlingarna som en del i att bygga upp. I
synagoggudstjänsten bad, sjöng och undervisade man så den praktiska skillnaden i den kristna
gudstjänsten gentemot den judiska var att man också åt en måltid, nattvarden, som del av
gudstjänsten. Dock så är det också en skillnad i att allt som görs i den kristna gudstjänsten ska vara
till uppbyggelse genom att Andens gåvor praktiserades.
Gudstjänsten begränsades dock inte till när man var samlade utan hela livet skulle vara
gudstjänst. Detta innebar att allt man gjorde skulle vara till Guds ära och spegla Guds kärlek. Detta
utifrån vad Gud gjort för alla människor och i kraft av Anden. I Apostlagärningarna framgår detta
främst genom att Paulus inte bara predikade i synagogor och de kristna hemmen utan även på
platser som Aereopagen och alltid var villig att vittna oavsett situationen. Det framgår också genom
att man delade med sig till de som var behövande genom insamlingar och genom att ha allt
gemensamt i församlingen.
44
De första församlingarna fortsatte att fira gudstjänst tillsammans med judar i både templet och
synagogorna med tillägget att man också samlades i hemmen. I det här studerade materialet finns
inget som tyder på att församlingen villigt helt lämnade det judiska sammanhanget. I Jerusalem
fängslades Paulus när han tillsammans med andra från församlingen gick dit för att offra. Detta trots
att det tidigt varit en konflikt i Jerusalem vilket gjorde att många kristna fått fly. Paulus började
alltid att predika i synagogor på de platser han reste till och gjorde det så länge han fick göra det
obehindrat. Enbart vid konflikt så drog han sig undan och fann en annan plats för att predika. I
Efesus hade redan Apollos predikat i synagogan när Paulus kom dit och Paulus själv fick göra det i
tre månader. Det nämns dock att det på många platser blev en tydlig splittring vilket gjorde att man
inte längre kunde delta i de judiska gudstjänsterna. Ofta fanns avundsjuka med i bilden då de
judiska ledarna såg sig själva marginaliserade. Mer grundläggande var dock församlingens predikan
som ställde allt på sin spets genom att leda till ställningstagande för eller emot tron på Jesus. Denna
tro förde med sig ett liv som inte var acceptabelt för judar vilket gav en konflikt. Tron tog sig också
uttryck i bekännelser som judar inte kunde ställa upp på. Bauckham visar att problemet inte bör ha
legat i den judiska monoteismen utan i det Jesus gjorde i förhållande till den judiska gudsbilden.
Dessutom hade församlingen helt annan hermeneutik där man utgick ifrån Jesus försoningsverk i
tolkningen av skriften. Detta gjorde att man i hymner eller bekännelser satte Jesus i centrum och
framför allt Jesus roll som medlare och försonare. Tillsammans gjorde detta att det kristna
budskapet inte var acceptabelt för judar och kristna var därför på många ställen inte välkomna till de
judiska gudstjänsterna.
5.2 Konklusion
Jag har funnit att den tidiga kyrkan tog över tre moment från den judiska gudstjänsten; bön,
undervisning och sång. Det enda man avstod var offren som ersatts av Jesus offer på korset och
detta firade man genom brödsbrytelse när man samlades. Det som för mig blir tydligare i den
kristna gudstjänsten än i den judiska är vikten av gemenskap. Dessutom lägger man till att Andens
gåvor används i gudstjänsten. Att Andens gåvor poängteras samt att Bradshaw visar på hur det
under det första århundradet fanns en mångfald i gudstjänstlivet gör att jag inte kan se att det är
möjligt att utforma en gudstjänstmall som skulle vara specifik för de första kristna. Istället finner
jag vägledning i att gemenskap och uppbyggelse var två betonade grundtankar när församlingen
samlades. Detta anser jag också kan kopplas till den nya betoning hos de kristna av gudstjänst som
något som skulle genomsyra hela livet och inte enbart när församlingen var samlad.
45
Den brytning som skett med den judiska gudstjänsten finner jag i huvudsak två orsaker till. Dels
så började de kristna samlas för sig själva för att uttrycka specifikt kristna delar och då främst
nattvarden. Men brytningen berodde också på att de kristna tydligt uttryckte sin tro som på vissa
punkter inte gick att förena med den judiska religionen. En del av dessa brytpunkter märks i de spår
av kristna bekännelser som finns i breven. Där framträder Gud på ett nytt sätt genom att det
osynliga blir synligt i Jesus. Jesus som fullt ut är Gud, herrarnas Herre, är också den lidande
tjänaren genom vilken alla kan få frälsning. Dessa brytningar gjorde att kristna på många platser
inte var välkomna till den judiska gemenskapen. Denna brytning förefaller ha skett stegvis och varit
beroende på de lokala förhållanden.
46
Käll- och litteraturförteckning
Biblar
1917 års översättning av Gamla och Nya testamentet (1917).
Aland, K., Black, M., Martini, C. M., Metzger, B. M., Robinson, M., & Wikgren, A. (1993;
2006). The Greek New Testament, Fourth Revised Edition (with Morphology). Deutsche
Bibelgesellschaft.
Bibel 2000 (B2000). Bibelkommissionens översättning.
Bibeln översatt av Helge Åkeson
The Holy Bible : English standard version. (ESV) 2001. Wheaton: Standard Bible Society.
NT-81. Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet 1981.
Nya testamentet i översättning av Bo Giertz (Bo Giertz). Göteborg: Pro Caritate
Svenska Folkbibeln (SFB). Stockholm: Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Lexikon
Heikel, Ivar och Fridrichsen, Anton. 1934. Grekisk-Svensk ordbok till nya testamentet och de
apostoloiska fäderna. Uppsala: Universitetstryckeriet
Artiklar i lexikon
Delling, Gerhard (1964-) ”ἀτιλαμβάομαι, ἀτίλημψις, σ
ατιλαμβάομαι” i
Theological dictionary of the New Testament. G. Kittel, G. W. Bromiley & G. Friedrich, Ed. Grand
Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company. 1:375-376
Friedrich, Gerhard. 1995a. ”k ryx [herald, preacher], (hierok ryx [temple herald]), kērýssō [to
announce, proclaim], k rygma [proclamation], prokērýssō [to proclaim publicly or beforehand]” i
Theological Dictionary of the New Testament. Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., &
Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company. s430-435
Friedrich, Gerhard. 1995b. ”euangelízomai [to proclaim good news], euangélion [good news,
gospel], proeuangelízomai [to proclaim beforehand], euangelist s [evangelist]” i Theological
Dictionary of the New Testament. Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G.
W. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company. s267-273
47
Grundmann, Walter. 1964-. ”δέχομαι, δοχή, ἀποδέχομαι, ἀποδοχή, ἐκ-, ἀπεκ-, εἰσ-,
προσδέχομαι, δεκτός, ἀπό-, εὐπρόσδεκτος” i Theological dictionary of the New Testament.
Kittel G., Bromiley G. W. och Friedrich, G. Eds. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing
Company 2.50-59
Martin, Ralph P. 1996. “Creed” i The New Bible Dictionary (3rd Ed.). Wood, D. R. W., &
Marshall, I. H (Eds). Leicester: InterVarsity Press. s241-242
Michel, Otto. 1995. “oíkos [house, family, household, race], oikía [house, family], oikeíos
[member], oikéō [to live, inhabit], oikodómos [builder], oikodoméō [to build, edify], oikodom
[building, edifying], epoikodoméō [to build on], synoikodoméō [to build together], oikonómos
[steward, manager], oikonomía [management, administration], katoikéō [to dwell], oikēt rion
[dwelling place], katoikēt rion [dwelling place], katoikízō [to make to dwell], oikouménē [the
inhabited world]” i Theological Dictionary of the New Testament. Abridged in one volume. Kittel,
G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company.
s674-679
Rengstorf, Karl Heinrich. 1995a. ”despótēs [owner, master], oikodespótēs [master of the
household], oikodespotéō [to rule one’s household]” i Theological Dictionary of the New Testament.
Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B.
Eerdmans Publishing Company. s161-166
Rengstorf, Karl Heinrich. 1995b. ”didáskō [to teach], didáskalos [teacher], nomodidáskalos
[teacher of the law], kalodidáskalos [teacher of what is good], pseudodidáskalos [false teacher],
didaskalía [teaching], heterodidaskaléō [to teach strange doctrine], didach
[teaching], didaktós
[taught], didaktikós [able to teach]” i Theological Dictionary of the New Testament. Abridged in one
volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing
Company. s161-166
Schlier, Heinrich. 1995. ”parrhēsía [openness, candor], parrhēsiázomai [to speak openly]” i
Theological Dictionary of the New Testament. Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., &
Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company. s794-795
Schmidt, Karl Ludwig. 1964-. ”θρησκεία, θρῆσκος, ἐθελοθρησκεία” i Theological
dictionary of the New Testament. Kittel G., Bromiley G. W. och Friedrich, G. Eds. Grand Rapids:
William B. Eerdmans Publishing Company. 3.155-159
48
Schmidt, Karl Ludwig. 1995. “kaléō [to call], kl sis [calling], klētós [called], antikaléō [to
invite back], enkaléō [to accuse], énklēma [accusation], eiskaléō [to invite], metakaléō [to bring],
prokaléō [to provoke], synkaléō [to call together], epikaléō [to call out, appeal], proskaléō [to invite,
summon], ekklēsía [assembly, church]” i Theological Dictionary of the New Testament. Abridged in
one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B. Eerdmans
Publishing Company. s394-402
Schneider, J. 1964-. ”συνέρχομαι.” i Theological dictionary of the New Testament. Kittel G.,
Bromiley G. W. och Friedrich, G. Eds. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company
2.684
Schniewind, Julius. 1995. ”angelía [message], angéllō [to announce], anangéllō [to tell],
apangéllō [to report], diangéllō [to proclaim], exangéllō [to publish abroad], katangéllō [to
proclaim], prokatangéllō [to foretell], katangeleús [herald]” i Theological Dictionary of the New
Testament. Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids:
William B. Eerdmans Publishing Company. s10-12
Schrage, W. 1995. ”synagōg
episynagōg
[assembly, gathering place, congregation, synagogue],
[assembly, meeting], archisynágōgos [ruler of the synagogue], aposynágōgos
[expelled from the synagogue, excommunicated]” i Theological Dictionary of the New Testament.
Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids: William B.
Eerdmans Publishing Company. s1108-1113
Strathmann, Hermann. 1964-a. ”λατρεύω, λατρεία” i Theological dictionary of the New
Testament. Kittel G., Bromiley G. W. och Friedrich, G. Eds. Grand Rapids: William B. Eerdmans
Publishing Company. 4:58-65
Strathmann, Hermann. 1964-b. ”λειτο
ργέω, λειτο
ργία, λειτο
ργός, λειτο
ργικός” i
Theological dictionary of the New Testament. Kittel G., Bromiley G. W. och Friedrich, G. Eds.
Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company. 4:215-231
Strathmann, Hermann. 1995. ”leitourgéō [to serve, minister], leitourgía [service, ministry],
leitourgós [servant, minister], leitourgikós [in service, ministry]” i Theological Dictionary of the
New Testament. Abridged in one volume. Kittel, G., Friedrich, G., & Bromiley, G. W. Grand Rapids:
William B. Eerdmans Publishing Company. s526-529
49
Tidskriftsartiklar
Coleman, Robert E. 2000. “The Fellowship of the Church in the Book of Acts” Evangelical
Review of Theology. 12:17-28
Kvarme, Ole, Chr, M. 1984. “Torah and Christ On the Use of the Old Testament in the Early
Synagogue and in the Early Church” Evangelical Review of Theology. 8(2):183-201
Övrig litteratur
Bauckham, Richard. 2008. Jesus and the God of Israel. Grand Rapids: William B. Eerdmans
Publishing Company
Beckwith, R. T. 1992. ”The Jewish Background to Christian Worship” i The Study of Liturgy.
Rev. Ed. Jones, Cheslyn, et al, Eds. London: SPCK
Blue, Bradley. 1994. “Acts and the House Church” i The Book of Acts in its First Century
Setting. Volume 2. Graeco-Roman Setting. Gill, David W.J. och Gempf, Conrad. Eds. Grand Rapids:
William B. Eerdmans Publishing Company
Bradshaw, Paul F. 1992. The Search for the Origins of Christian Worship. London: SPCK.
Bock, Darrell L. 2007. Acts. Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Grand
Rapids: Baker Academic.
Carson, D.A., Moo, Douglas J., och Morris, Leon. 1992. An Introduction to the New Testament.
Leicester: Apollos.
Dunn, James D.G. 1988. Vol. 38B: Word Biblical Commentary : Romans 9-16. Word Biblical
Commentary. Dallas:Word, Incorporated.
Falk, Daniel K. 1995. “Jewish Prayer Litterature and the Jerusalem Church in Acts” i The Book
of Acts in its First Century Setting. Volume 4. Palestinian Setting. Bauckham, Richard, Ed. Grand
Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company
Fee, Gordon D. 1987. The First Epistle to the Corinthians. The New International Commentary
on the New Testament. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company.
Fee, Gordon D. 1988. 1 and 2 Timothy, Titus. New International Biblical Commentary. Peabody:
Hendrickson Publishers Inc.
Ferguson, Everett. 2003. Backgrounds of Early Christianity. 3rd Ed. Grand Rapids: William B.
Eerdmans Publishing Company
50
Gehring, Roger W. 2004. House Church and Mission. Peabody: Hendrickson Publishers Inc.
Giertz, Bo. 1980. Apostlagärningarna. Göteborg: Pro Caritate
Hawthorne, Gerald F. och Martin, Ralph P. 2004. Philippians. Rev. Ed. Word Biblical
Commentary. Dallas: Word, Incorporated.
Hedegård, David. 1943. Kring kampen för tron. Örebro: Evangeliipress.
Klein, William W., Blomberg, Craig L., och Hubbard, Robert L. 2004. Introduction to Biblical
Interpretation (Rev Ed.). Nashville: Thomas Nelson Inc.
Knight, George W. III. 1992. The Pastoral Epistles. The New International Greek Testament
Commentary. Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company
Koester, Craig R. 2001. Hebrews. The Anchor Bible. New York: Doubleday, a division of
Random House Inc.
Lane, William L. 1991. Hebrews 9-13. Word Biblical Commentary. Dallas: Word, Incorporated.
Lincoln, Andrew. T. 1990. Ephesians. Word Biblical Commentary. Dallas: Word, Incorporated.
Martin, Ralph P. 1974. Worship in the Early Church. 2nd Ed. Grand Rapids: William B.
Eerdmans Publishing Company
Michaels, J. Ramsey. 1988. 1 Peter. Word Biblical Commentary. Dallas: Word, Incorporated.
Moo, Douglas J. 2000. The Letter of James. The Pillar New Testament Commentary. Grand
Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company
Morris, Leon. 1988. The Epistle to the Romans. The Pillar New Testament Commentary. Grand
Rapids: William B. Eerdmans Publishing Company
Mounce, William D. 2000. Pastoral Epistles. Word Biblical Commentary. Dallas: Word,
Incorporated.
O'Brien, Peter T. 1982. Colossians, Philemen. Word Biblical Commentary. Dallas: Word,
Incorporated.
O'Brien, Peter T. 1994. “Colossians” i New Bible Commentary 4th ed. Carson, D.A., France, R.T,
Motyer, J.A., och Wenham, G.J. Eds. Leicester: Inter-Varsity Press. 1260-1276.
Peterson, David. 1993. “Worship in the New Testament” i Worship: Adoration and Action.
Carson, D.A. Ed. World Evangelical Fellowship. s51-91
51
Riesner, Rainer. 1995. Synagogues in Jerusalem. i The Book of Acts in its First Century Setting.
Volume 4. Palestinian Setting. Bauckham, Richard, Ed. Grand Rapids: William B. Eerdmans
Publishing Company
Schreiner, Thomas R. 2001. Paul, Apostle of God's Glory in Christ. Downers Grow: InterVarsity
Press.
Stott, John, R.W. 1990. The Message of Acts. Bible Speaks Today. Leicester: Inter-Varsity Press
Wheaton, David H. 1994, ”1 Peter” och ”2 Peter” i New Bible Commentary 4th ed. Carson, D.A.,
France, R.T, Motyer, J.A., och Wenham, G.J. Eds. Leicester: Inter-Varsity Press. 1369-1396.
52
Appendix I. Sammanställning av ställen i Nya testamentet
där ordet gudstjänst finns i svenska översättningar.
Gudstjänster där kristna deltar
Grekiskt ord/uttryck Översättning Bibelställe
som översatt
med gudstjänst
Svensk översättning (i den överst angivna
bibeln)
πάτες ὁμοῦ ἐπὶ
τὸ αὐτό
Bo Giertz
Apg 2:1
När pingstdagen var inne, hade de alla samlats
till gudstjänst
λειτο
ργέω
B2000
NT-81
Apg 13:2
Medan de en gång höll gudstjänst och fastade
sade den heliga anden till dem: ”Avdela
Barnabas och Saul för den uppgift som jag har
kallat dem till.”
σ
αγωγή
B2000
NT-81
Apg 13:43
Och när man skildes åt efter gudstjänsten
gjorde många judar och gudfruktiga proselyter
sällskap med Paulus och Barnabas, som talade
till dem och uppmanade dem att hålla sig till
Guds nåd.
λατρεία
SFB
B2000
NT-81
Rom 12:1
Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds
barmhärtighet, att frambära era kroppar som
ett levande och heligt offer som behagar Gud –
er andliga gudstjänst.
ἐκκλησία
σ
έρχομαι
Bo Giertz
1 Kor
11:18, 20
18För det första påstås det, att när ni samlas
till församlingens gemensamma gudstjänst, så
delar ni upp er i grupper — och delvis tror jag
det är så. 19Nu kan också partierna bland er ha
sin betydelse: genom dem blir uppenbarat
vilka bland er som håller måttet. 20När ni
alltså samlas till gemensam gudstjänst, kan ni
inte fira Herrens måltid.
ἐκκλησία
Bo Giertz
1 Kor 14:19 Men vid gudstjänsten vill jag hellre tala fem
ord med mitt förstånd till undervisning också
för andra än tio tusen i tungotal.
ἐκκλησία
B2000
NT-81
Bo Giertz
1 Kor 14:23 Anta att hela församlingen håller gudstjänst
och att alla talar med tungor. Om det då
kommer in oinvigda eller otroende, så säger
de: ”Ni är galna.”
σ
έρχομαι
ἐκκλησία
Bo Giertz
1 Kor
14:26, 28
53
26Alltså, bröder: när ni samlas till gudstjänst,
så medverkar var och en på sitt sätt, kanske
med en psalm eller någon undervisning eller
en uppenbarelse eller med tungotal eller
uttydning. Allt skall vara sådant att det tjänar
till uppbyggelse. 27Är det fråga om tungotal,
så får två eller högst tre tala, en i sänder, och
det skall finnas en som uttyder. 28Finns det
inte det, så skall han som talar med tungor tiga
vid gudstjänsten. Han får tala för sig själv och
för Gud.
ἐκκλησία
ἐκκλησία
Bo Giertz
1 Kor
14:34, 35
34Liksom i alla kristna församlingar skall
kvinnorna tiga vid gudstjänsterna. Det är icke
tillåtet för dem att tala där, utan de bör
underordna sig, så som också lagen säger.
35Men är det så att de vill veta något, så får de
fråga sina egna män därhemma, ty det är en
skam för en kvinna att tala vid gudstjänsten.
ἐκκλησία
Bo Giertz
Kol 4:15
Lukas hälsar till er, den älskade läkaren, och
Demas. 15Hälsa bröderna i Laodikea och
Nymfe och dem som håller gudstjänst i hennes
hus.
ἐκκλησία
Bo Giertz
Filem 2
och syster Appia och vår vapenbroder
Arkippus och hela den församling som firar
gudstjänst i ditt hus.
θρησκεία
θρησκεία
SFB
1917
Bo Giertz
Jak 1:26-27 Om någon menar sig tjäna Gud men inte tyglar
sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans
gudstjänst ingenting värd. 27Men att ta sig an
föräldralösa barn och änkor i deras nöd och
hålla sig obesmittad av världen, det är en
gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud
och Fadern.
σ
αγωγή
Bo Giertz
Jak 2:2
Totalt
17 ggr
Bo Giertz
14 ggr
SFB
2 ggr
Antag att det kommer någon till er gudstjänst i
dyrbara kläder och med guldring på fingret,
och samtidigt en fattig i smutsiga kläder.
B2000/NT-81 4 ggr
1917
1 ggn
Himmelsk gudstjänst
Grekiskt ord/uttryck Översättning Bibelställe
som översatt
med gudstjänst
54
Svensk översättning (i den översta bibeln
angiven)
λατρεύω
Bo Giertz
Upp 22:3
Någon fördömelse kommer aldrig mer att
finnas. Guds och Lammets tron skall stå där,
hans tjänare kommer att hålla gudstjänst till
hans ära,
Bibelställe
Svensk översättning (i den översta bibeln
angiven)
Kol 2:23
Detta uppfattas visserligen som ’vishet’, med
sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och
sin späkning av kroppen, men det har inget
värde utan är bara till för att tillfredsställa det
köttsliga sinnet.
Felaktig gudstjänst
Grekiskt ord/uttryck Översättning
som översatt
med
gudstjänst
ἐθελοθρησκία
SFB
Israels gudstjänster i det gamla förbundet
Grekiskt ord/uttryck Översättning
som översatt
med
gudstjänst
Bibelställe
Svensk översättning (i den översta bibeln
angiven)
λατρεύω
1917
Apg 7:7
’Men det folk vars trälar de bliva skall jag
döma’, sade Gud; ’sedan skola de draga ut och
hålla gudstjänst åt mig på denna plats.’
λατρεύω
Bo Giertz
Apg 26:7
det löfte som våra tolv stammar i hoppet ser
fram emot när de dag och natt med sådan
trohet håller fast vid sina gudstjänster. För det
hoppets skull blir jag nu anklagad — av judar,
o Konung!
λατρεία
B2000
NT-81
Rom 9:4
De är ju israeliterna, som har fått söners rätt,
härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och
löftena,
λατρεία
SFB
B2000
NT-81
Bo Giertz
Heb 9:1
Det första förbundet hade alltså sina
föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska
helgedom.
λατρεία
B2000
NT-81
1917
Heb 9:6
Så var det hela anordnat. I tältets främre rum
går prästerna ständigt in när de förrättar
gudstjänsten.
λατρεύω
B2000
NT-81
1917
Heb 9:9
Det ger en bild av den tid som nu är: man
frambär offergåvor som dock inte kan göra den
som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att
hans samvete är till freds.
λειτο
ργία
SFB
Heb 9:21
På samma sätt stänkte Mose blod på
55
1917
Bo Giertz
λατρεύω
tabernaklet och på alla föremål som hörde till
gudstjänsten.
B2000
NT-81
1917
Bo Giertz
Heb 10:2
Totalt
8 ggr
Bo Giertz
4 ggr
SFB
2 ggr
B2000/Nt-81
4 ggr
1917
5 ggr
Skulle man inte annars ha upphört att offra? De
som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en
gång ha blivit renade, inte längre vara
medvetna om några synder.
Totalt 27 olika verser där man översatt med ordet gudstjänst.
Bo Giertz
19 ggr
SFB
5 ggr
B2000/NT-81 8 ggr
1917
6 ggr
56
