Våra känslouttryck
Våra behov är tätt sammanlänkande med våra känslor. Får vi inte ett behov uppfyllt känner vi ofta
frustration och irritation medan om vi får behoven uppfyllda kan vi känna glädje och tillfredsställelse.
Det tycks finnas ett genensamt sätt för människor att visa vissa känslor på, oberoende av kultur eller
miljö. Man brukar säga att ett leende betyder mer än tusen ord och ett leende uppfattas på samma
sätt världen över. Darwin var en bland de första forskarna som forskade just kring människans
känslouttryck. Han stora fråga var om känslouttrycken var medfödda eller om det är något vi lär oss
med tiden. Han fann fem olika uttryck som han tyckte var gemensamma för alla och han var övertygad
om att dessa var genetiskt betingade.
De ursprungliga känslouttrycken som Darwin fann
kallas affekter. Affekter kan sägas vara den
känslomässiga komponenten hos människan. Dessa
affekter var: Glädje, Intresse, Rädsla, Ledsnad och
Förvåning.
Den amerikanske psykologen Silviain Tomkins har i
sin forskning istället funnit nio så kallade baseffekter.
Han menar att varje basaffekt kan vara antingen
stark eller svag hos individen. Han menar även att
basaffekterna inte är utvecklade då vi föds men att
de kommer att utvecklas redan under det första
levnadsåret. Tomkins basaffekter är: Välbehag,
Intresse, Förvåning, Ilska, Rädsla, Ledsnad,
Avsmak, Avsky och Skam.
Våra gemensamma känslouttryck
Enligt Darwin
o Glädje
o Intresse
o Rädsla
o Ledsnad
o Förvåning
Enligt Tomkins
o Välbehag
o Intresse
o Förvåning
o Ilska
o Rädsla
o Ledsnad
o Avsmak
o Avsky
o Skam
Medföddheten, den genetiska påverkan på våra
känslouttryck kan styrkas ytterligare genom studier
som gjorts på blinda och döva barn. Dessa barn har
trots respektive funktionshinder uppvisat samma
känslouttryck som andra barn. Detta borde ju
rimligtvis inte vara möjligt utan den genetiska komponenten eftersom det inte är möjligt att en blind
person att lära sig genom att studera hur andra gör. I så fall borde inte alla blinda individer le när de är
glada.
