Behövs filosofin?
Om behov i denna mening är synonymt med de gränslösa, efemära och kontigenta
behov vår kära marknadsekonomi både hjälper till att skapa och gör anspråk på att
tillfredställa, så kommer svaret på frågan att vara nekande. Filosofin är inte ett flyktigt
behov bland andra. Behovet av filosofi är av ett annat slag, det är nödvändigt. I Staten
skiljer Platon mellan de nödvändiga och de överflödiga behoven och om denna
distinktion säger han följande: ”De begär som vi inte kan avvisa torde med rätta kallas
nödvändiga, likaså alla de som det är nyttigt för oss att uppfylla. Det är nödvändigt på
grund av vår natur att eftertrakta föremålen för båda dessa begär, inte sant?”1 Han
exemplifierar med födan, behovet av mat är en förutsättning för att vi ska överleva
och är således till gagn för oss, samtidigt är maten som vi begär nyttig för
välbefinnandet, dvs. att det också finns en lust knuten till den. Min tanke är nu att på
samma sätt som maten förhåller sig till kroppen förhåller sig filosofin till själen, den
är nödvändig och dessutom angenäm för vår själ. Men det är inte vilken filosofi som
helst som är nödvändig. Den filosofi jag syftar på är den som hjälper människan i
hennes utsatta position och ger henne referenser att förhålla sig till och vägleder
henne i hennes handlande. Vi behöver inte en filosofi som gör det lätt för sig genom
att hävda att det inte finns något absolut eller att det inte finns någon sanning. Det är
ett lättjans tänkande som knappast ens förtjänar att kallas filosofiskt.
Diskussionerna kring människans väsen eller natur är otaliga, men det jag här önskar
lyfta fram är att det som främst utmärker det mänskliga varat är det hypotetiska
tänkandet. I Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes
framför Rousseau tanken att människan får en historia genom att hon är perfectible,
dvs. att hon både som individ och art har en möjlighet att utvecklas. Människan har
alltså ett medvetande om sin plats i en bestämd tid som inte är identisk med hennes
förfäders, liksom hon har en kunskap om den egna kroppens utveckling och tidens
gång. Hon har även vetskap om släktets historia, vilket hennes fränder djuren saknar,
en medvetenhet om en plats i en viss epok. Denna medvetenhet medför att hon får en
kunskap om att hon inte är densamma från en tid till en annan och att hon skiljer sig
från tidigare generationer på ett sätt som kommer att prägla hela hennes väsen. Det är
denna förmåga till jämförelse och distinktion som är förutsättningen för det
hypotetiska tänkandet. Med andra ord kommer det mänskliga varat med nödvändighet
att ställa sig frågor om sin omvärld, om andra och om sig själv och försöka besvara
dem.
Det hypotetiska tänkandet, skulle man kunna säga, har gett oss både det värsta och det
bästa i mänsklighetens sammanlagda historia. Det har gett upphov till de mest
imaginära idéer som relativism, utopier och föreställningar som saknar förankring,
men samtidigt har det drivit oss att söka kunskap om verklighetens uppbyggnad och
om hur sanningen är beskaffad. Förståelse för hur världen är utformad har gett
människan möjlighet att utvecklas, förändras och öka sin perfectibilité och det har
tagit sig många uttryck. Det hypotetiska tänkandet har resulterat i både ökad kunskap
och materiell välfärd, men på samma gång har det också tjänat de mest destruktiva
krafterna. Genom det hypotetiska tänkandet får vi tillgång till en dimension som
skapar en önskan om att förbättra och förbättras, dvs. att det förhåller sig till vår
1
Platon, Staten, s 354.
perfectibilité. Det är också genom det hypotetiska tänkandet som vi har en möjlighet
att reflektera över förhållandet mellan det som är och hur vi bör handla.
Filosofin står i relation till vårt hypotetiska tänkande. Den fyller ett nödvändigt behov
genom att dels ställa grundläggande frågor om verkligheten och sanningen, dels
genom att klara upp, definiera och förtydliga vad det är vi talar om och vad det är vi
söker. Filosofin ger oss förankringspunkter och hjälper oss att se vad som är möjligt
och rimligt eller inte. Om sanningen kan ses som den yttersta gränsen för vad som är
möjligt, rymmer den inom sig en möjlighet att förbättra både våra egna och andras
villkor och just sanningen är ju filosofins raison d’être. Den är på så vis dubbel – å
ena sidan möjliggör den för oss att tänka annorlunda, å den andra sätter den gränsen
för vår vittgående fantasi. Filosofins objekt har ju från första början varit kunskapen
om varat, att försöka ge vår tillvaro en mening genom att ställa de grundläggande
frågorna och söka svaren som kan öka vår förståelse av omvärlden och vår plats i den.
Både relativism och föreställningar som tappat kontakten med verklighet och sanning
kastar ut människan i en absurditet, i en tillvaro präglad av frånvaro av mening där
hon inte kan vistas. Ty både relativism och föreställningar som saknar egentlig grund
har upphävt skillnaden mellan svaret och frågan, deras utsagor har tagit formen av
tautologier och de försöker på så vis upplösa möjligheten till ett hypotetiskt tänkande
som ger människan möjlighet att finna sanning och mening. Men om det finns något
som kan överleva absurditeten är det möjligen filosofin. Olika kriser som har präglat
mänsklighetens historia, vilka ofta har uppstått som svar på stora samhällsomvandlingar eller nya vetenskapliga upptäckter, leder ofta till den här typen av
extrema positioner. Hanna Arendt menar i La crise de la culture att krisen är ett
tillstånd där förhållandet mellan föreställning och svar har upphävts och att man i
samma veva har glömt att de tidigare föreställningarna i sig gav svar på vissa
fundamentala frågor. Krisen tvingar oss därför att återgå till frågorna som sådana och
kräver att vi besvarar dem – än med äldre kunskap, än med ny. Väljer man i denna
stund att besvara dessa frågor med grundlösa antaganden kommer krisen dels att
fördjupas ytterligare, och dels låta en verklighetserfarenhet och de reflektioner den
kräver av oss, blott passera förbi. Detta resonemang är lika giltigt för relativismen,
denna fördjupar enbart krisen och förmenar oss tillträde till sanning och mening. Där
fördomen i första hand på felaktig grund begränsar vårt handlande och vår möjlighet
till vidare reflektion, så upplöser relativismen desamma. Relativismen fråntar oss
möjligheten att förhålla oss till något som finns bortom oss själva, att reflektera över
skillnaden mellan det som faktiskt är och hur det skulle kunna vara. Genom att hävda
att allt är relativt ger man upp varje försök att finna svar på de stora livsfrågorna som
berör hur vi bör och kan handla och därigenom blir det inte längre möjligt att
tillgodose det behov av mening som en sann filosofi kan bidra med. Orsaken till att
krisen aldrig överlever sig själv är att verkligheten kommer alltid ikapp, frågan ställer
sig således inte som en möjlighet utan med nödvändighet.
Kanske är det så att även filosofin, som genom sina frågeställningar öppnar upp för ett
tvivel och på så vis har kommit att ge näring åt en gökunge i form av relativism som
kännetecknas av sanningsfientlighet. Sofisterna har manifesterat sig i alla tider och
deras läror har tagit sig många olika uttryck och burit många olika namn under många
olika fanor. Idag har sofismen många skepnader, utanför filosofin tar den sig uttryck i
en retorisk marknad som försöker övertyga människor att tillfredställa behov som de
själva inte ens visste att de hade, med löften om ökad lycka, och bland postsofister
som orerar om de stora och små berättelserna (och som man under drabbning av
patologisk inklination bara vill hänvisa till sandlådan där de kan fortsätta fabulera)
eller likt en sentida Gorgias hävdar att allt enbart är sociala konstruktioner.
Men även om man får betrakta dessa sofister som dogmatiska slumrare som företräder
en filosofi på villovägar tror jag ändå att de är en förutsättning för den sanna filosofins
existens. Sofisterna kanske just är antitesen, negationen som Hegel skulle säga, som
garanterar den positiva existensen av sanningssökandet. Denna totala negation av det
som är tvingar den sanna filosofin att skärpa sina tankar och att återgå till grunden, till
det som skapar det kierkegaardska tvivel som är en förutsättning för språnget mot
sanningen. Det är i denna dialektiska rörelse vi når fram till kunskap om sanningen.
Det är väsentligt att betona vikten av sanning för människan, vilken roll den faktiskt
spelar för att livet inte skall bli fullkomligt absurt, och just därför är filosofin
nödvändig. Vare sig man tänker på vilket fruktansvärt obehag filmen Truman Show,
eller för all del Nozicks exempel med lyckomaskinen, genererar, eller begrundar vilka
fruktansvärda men det innebär för en människa att inse att hon har blivit lurad eller
har lurat sig själv. Om filosofin bildar allians med moderna tankeströmningar som
kännetecknas av relativism och nihilism eller med postsofister och
socialkonstruktivister, så riskerar den att avskaffa sig själv. Man behöver ju inte bry
sig om att söka sanningen när det inte finns någon sanning. Då kan man ju som
kungen i Alice i Underlandet bara konstatera: If there’s no meaning in it,” said the
King, “that saves a world of trouble, you know, as we needn’t try to find any. Men
man kan ju ställa sig frågan om inte priset för en sådan inställning blir allt för högt.
Men om filosofin axlar ansvaret och tar sig an allvaret att reflektera över de stora
frågorna om det mänskliga livet och sanningen har den en mycket viktig funktion att
fylla i vår moderna värld. Om filosofin ska göra skäl för sitt namn är det nog rimligt
att tänka sig att den är subversiv och företräder ett kritiskt tänkande i förhållande till
de allmänt vedertagna uppfattningarna och ställa retoriken mot väggen genom att
avslöja falska föreställningar. Filosofin har inte bara till uppgift att tillgodose detta
nödvändiga behov – det är dess förbannande skyldighet.
