Behövs filosofi?
Det är det väldigt få människor även inom vetenskapen som skulle vilja medge att de aktivt
använder sig av filosofi. Tvärtom försöker många nästan krampaktigt hålla sig borta från
filosofi för att de inte vill uppfattas som testuggare, abstrakta drömmare eller världsfrånvända
teoretiker. Inom odontologi och medicin som är mina vetenskaper, vill man vara objektiva
och gärna pryda sina kunskaper med evidens men de glömmer att test av statistisk signifikans
bygger på ett subjektivt val. De bortser från att ord är, med Platons beskrivning, skuggor på
väggen och inte sanningen, och de glömmer att det är ett eller flera subjekt som kommer
överens om vad som är evidens samt att experiment aldrig helt kan likna verkligheten. Hur vi
än vänder oss ser vi aldrig hela sanningen, och vi som ser är alltid subjekt. Det är i det läget
jag menar att det finns ett stort behov av filosofi, ett sätt att gå från verklighet till studier och
tillbaka utan att bortse från begränsningarna, ett sätt att gå från det konkreta till det abstrakta
och tillbaka, att hantera skuggorna som skuggor och inte som verkligheten.
I filosofiläroböcker strävar författarna efter att framställa filosofi som något tydligt, klart och
till stora delar färdigt, men det jag vill lyfta fram är att det också finns det otydliga, oklara och
allt annat än färdiga. Lärobokens sammanhållna filosofi kallar jag här för den systematiska
delen av filosofin och den andra delen för den spekulativa. Spekulativ kan låta stötande och
ovetenskapligt och det kan det också vara, men det innebär inte att det måste vara det. Jag
menar att filosofin behövs för att den nödvändiga spekulationen skall vara användbar inom
vetenskapen, för att vi skall kunna dechiffrera skuggorna till användbar kunskap.
För nästan hundra år sedan skrev filosofen Hans Larsson en essäsamling som heter ”Den
grekiska filosofin”. Han försöker i inledningen beskriva varför filosofin kunde utvecklas så
starkt som den gjorde i den grekiska kulturen och hans tes är att grekerna genom att spekulera
runt verkligheten och sedan pröva dessa spekulationer upptäckte nya sanningar. Genom en
annan syn på verkligheten kunde de lösa både gamla och nya problem. Grekerna såg
uppenbarligen en väldig kraft och förmåga i att spekulera, något som vi idag kanske inte alltid
har så lätt att ta till oss. Vi kan ha svårt att sätta oss ner och bara diskutera och spekulera i tron
att vi på det sättet skall kunna hitta viktiga sanningar om tillvaron, vi litar mer på insamlade
data och experiment.
Hur utbredda spekulationerna var hos de vanliga grekerna kan vara svårt att avgöra.
Historiska texter har den nackdelen att de kan framstå som viktigare än de oftast var. De
texter som bevarats från den tiden är troligen bara toppen av ett isberg och kanske mer en
spegling av deras samhälle än av det som skapade det. Men om texterna speglar samhället
verkar ändå samhället ha varit intresserat av att skapa en intellektuell förståelse utifrån både
kunskap och spekulation. Varför skulle annars så många texter ha skrivits om just filosofi?
Hur kan man annars förklara de andra tecknen på lusten att lyfta fram problem i offentligheten
som i de grekiska tragedierna och komedierna?
En annan punkt är att de texter som överlever över tid måste på något sätt vara till nytta. Inom
sociologin talar man om rutiner som överförs mellan generationer och mellan samhälle och
individer. Vi som människor har en enorm förmåga att ta till oss färdiga lösningar utan att
närmare reflektera över dem och det tydligaste exemplet är kanske språket. Få barn
ifrågasätter ordens betydelse, de bara övertar dem från andra barn och vuxna. Men om inte
orden skulle fungera eller om det man vill uttrycka inte ryms i orden skapar både barn och
vuxna gärna nya ord och försöker få andra att förstå dem. Det centrala är att rutinerna måste
fungera, annars dör de ut, och på samma sätt är det med gamla texter att de försvinner om de
inte fungerar i de nya samhällena. Eftersom Platon och Aristoteles med flera fortfarande läses
innebär det att grekerna inte bara kunde vinna sanningar som fungerade i deras samhälle utan
även i vårt. Det är återigen ett argument för att filosofi kan åstadkomma om inte mirakel, så
nästan underverk. Därmed menar jag att frågan om behovet av filosofi besvarats av historien
med att den har behövts och spelat en roll, inte bara hos grekerna.
Men har vi fortfarande behov av den spekulativa delen av filosofin? Vet vi inte så mycket att
det räcker med att systematisera det vi vet? Är det inte bara att knyta igen säcken som
behövs? Eftersom jag vill hävda att den spekulativa delen fortfarande behövs behöver jag
beskriva en plats inom dagens vetenskap där spekulation fortfarande spelar en roll, något som
inte kan reduceras till mätbarhet men vars implikationer kan mätas. För kan det reduceras till
något mätbart blir det genast en empirisk vetenskap, och kan inte implikationerna mätas
spelar inte heller spekulationerna någon roll. Vi kan inte mäta oss till om det finns en gud men
spekulationerna för och emot kan få nog så tydliga implikationer. Men frågan ”om gud finns”
är kanske inte central i dagens vetenskap så för att visa att den vetenskapliga spekulationen
behövs, behöver vi visa på andra exempel på att den kan och bör användas. Jag menar att
övergången mellan yttre och inre krafter är ett sådant område och att det kan fungera som
modellområde. Detta bland annat för att det har så tydliga implikationer för vår förmåga att
förutsäga framtiden.
Karl Marx skriver i sin första tes om Feuerbach att ”Den största bristen hos all hittillsvarande
materialism – … – är att föremålet, verkligheten, det sinnliga blott tages i form av objekt eller
i form av åskådning, men inte som mänsklig sinnlig verksamhet, inte som praxis, inte
subjektivt.” Människan inte bara skapas av verkligheten, det materiella, utan skapar även
verkligheten. Detsamma verkar gälla våra tankar om verkligheten vilka inte bara avspeglar
verkligheten utan även påverkar den. Det kan låta som ett udda påstående av en man som
senare skrev att ”det är inte människans medvetande som skapar hennes vara, utan hennes
vara som skapar hennes medvetande”. Detta senare var skrivet mot dem som såg människan
som en varelse styrd av den fria viljan och den första mot dem som inte erkände inverkan av
den fria viljan. I mångt och mycket återkommer samma resonemang om kopplingen mellan
det objektiva och subjektiva eller passiva och aktiva, hos evolutionsbiologen Rickard
Lewontin i boken ”The triple helix”. Där visar han att alla levande varelser både är skapade av
och skapar sin miljö, där den förra processen dominerar men att även den senare är avgörande
för vad vi ser och framför allt för evolutionen. På samma sätt kan man referera till dagens
sociologi och dess syn på ”rutiner” som dominerar vårt handlande men som samtidigt också
förändras av oss. Vad de alla visar är att det finns en spekulationszon runt livet, en zon som
inte helt kan mätas eller bestämmas, men som kan ha stora implikationer för vad som händer.
Allt levande är subjekt, formade av arv och miljö men ändå till viss del oförutsägbara.
Descartes skapade en gång metaforen att människan var en maskin som skall undersökas som
en sådan. Vi kan stötas av en sådan metafor och mitt intryck är att han inte heller tänkte på sig
själv som en maskin. Men ingen av oss kan förneka att den vetenskap som började undersöka
människan som just en maskin har lyckats upptäcka många användbara sanningar som också
har gynnat oss. Även om vi gärna vill att läkaren skall behandla oss utifrån vem vi är godtar vi
gärna att han använder erfarenheter från andra sjuka, erfarenheter som samlats in under
premissen att människan kan ses som en maskin. Samtidigt finns en gräns för metaforen.
Människan och allt annat liv är inte bara maskiner utan även något mer. Feuerbach och hans
samtida materialister missar människans subjektiva, handlande eller skapande sida. Precis
som Lewontins menar att dagens fokus på DNA som blåkopia för livet missar bland annat det
levandes aktiva sida. Ingen människa kan helt förklaras bara för att vi känner hennes DNA,
ingen växts utseende är förutbestämd genom dess DNA och inte ens bakterierna kan beskrivas
bara genom dess DNA. Det finns alltid en zon för aktivitet vid miljöpåverkan för allt liv vilket
inte ryms inom maskinmetaforen eller DNA. Livet är inte förutsägbart och kommer aldrig att
kunna bli det.
Mycket tyder på att zonen som gör det svårt med förutsägelser är bredare än vi vanligtvis
föreställer oss. Analytikern Nassim Nicholas Taleb, som sysslat med bland annat
börsanalyser, kritiserar i boken ”The black swan” många fenomen i vår tid utifrån ett
resonemang om att slumpen spelar en större roll än vi tror, han hävdar till och med att den
spelar en växande roll. Samtidigt som de flesta beskriver samhället som alltmer stabilt och
förutsägbart går utvecklingen enligt honom åt andra hållet. Det intressanta är vad han anser att
man kan göra åt det. Receptet är att skapa insikt om att vi vet väldigt lite om framtiden, därför
att den till så stor del styrs av det vi inte kan kontrollera, och att vi därför måste ha
reservplaner. Men inte vilka reservplaner som helst utan sådana som är väl underbyggda
utifrån vad vi vet och vad som kan tänkas hända, med andra ord spekulationer byggda på
kunskap. Det krävs alltså någon som tydliggör vad vi inte vet och förmedlar insikten om vilka
alternativ som är möjliga. Det är just där filosofin kommer in, enligt mig, med dess kritiska
reflekterande och reflekterande spekulation som grund för den lärda spekulationen.
Den danske litteraturvetaren Georg Brandes skriver i sin essä ”Att läsa” om hur läsandet av en
text alltid är en aktiv process hos den som läser. Han propagerade därför för att man skall läsa
det som passar en själv och låta litteraturen utvecklas tillsammans med sig själv. Detta i
motsats till dem som tyckte att alla borde läsa samma klassiker. Han tes var knappast att vi
inte kan lära och utvecklas med hjälp av klassikerna, men att avståndet mellan oss och dem
inte får vara för stort, vi måste vara mogna för dem. Att läsa James Joyce ”Odysseus” bara för
att den är en klassiker kan ge mycket mindre än att läsa en deckare av någon som skriver om
din hemstad. Att kunna relatera till sin egen erfarenhet, sitt eget liv, är centralt för att
litteraturen skall leva. Sedan kan man läsa James Joyce den dagen man är redo för den och
den dagen få ut mer av den än man en gång fick ur deckaren. Vi skall på motsvarande sätt inte
heller förvänta oss eller eftersträva att alla skall bli goda filosofer. Men precis som
litteraturvetare har en utvecklad känsla för litteratur behövs filosofer som proffs på ”Platons
skuggor” och dess implikationer.
Jag kan inte annat än tänka på den i mitt tycke spännande filosofen Hegel som förmådde att
skapa ett alternativ till vårt sätt att se på utveckling, inte för att den i detaljerna stämmer bättre
än andra och absolut inte för att den är lättare att förstå, utan just därför att den aldrig är färdig
utan är öppen inför en oförutsägbar framtid. Den filosofins kärna som jag velat slå ett slag för
kan spåras i hans berömda påstående om att ”Minervas uggla flyger i skymningen”, vi förstår
inte skeenden förrän i efterhand, precis som Nassim Nicholas Taleb menar när han avvisar
historien och samtiden som tillräckliga underlag för förutsägelser om framtiden. För det är för
att vi inte kan invänta skymningen och Minervas uggla som jag anser att vi behöver filosofin.
Det är för att skapa en vetenskaplig förmåga att undersöka skuggorna som skuggor och för
baserat på det skapa användbara spekulationer om verkligheten, väl medvetna om att varje
dag har nya skuggor innan en ny skymning. För att för att parafrasera Marx sista tes om
Feuerbach, ”det primära är inte kunskap för att förstå världen utan det primära är kunskap att
förändra den” och därför behöver vi filosofin!
