VAD ÄR FISKSÄTRA ? vardagsliv maktperspektiv rörelser Amelie Tham projektledare Ida Madsen projektassistent Vad är Fisksätra? vardagsliv maktperspektiv rörelser Texter: Amelie Tham, Ida Madsen Omslag, layout: Katarina Lindahl Foto: Staffan Anderssson Copyright: Fisksätra museum 2015 www.fisksatramuseum.se Tryck: Lenanders Grafiska AB Miljödeklaration: Denna trycksak uppfyller kriterierna för Svanenmärkt trycksak VAD ÄR FISKSÄTRA? vardagsliv maktperspektiv rörelser INNEHÅLL Varför en rapport om Fisksätra? 5 Vad är ett lokalsamhälle? 7 Vad kan medborgarskap vara? 13 Hur uppstår sammanhang? 19 Vem tar ansvar för skolan? 23 Om kulturens närvaro 31 Biblioteket frågar: Vad behöver ni? 41 Kulturpolitiskt laboratorium 47 Om tillgången till vatten 53 Om kommunens blick 59 Om det gemensamma i samhället 63 Fotnoter69 VARFÖR EN RAPPORT OM FISKSÄTRA? Fisksätra museum prövar hur ett museum kan ta plats i ett lokalsamhälles långsiktiga utvecklingsprocesser. Hösten 2014 genomförde Fisksätra museum URB-Z, en nationell konferens i Fisksätra om Fisksätra, som då var fyrtio år. En tidsrymd som ger stora möjligheter att överblicka samhällsförändringar, både nationellt och lokalt. Fisksätra museums syfte med URB-Z var att ge en fördjupad bild av ett lokalsamhälle där invånarna kommer från 126 nationer. Tillsammans med inbjudna forskare, praktiker och aktivister ville vi väcka uppmärksamhet om frågor som Fisksätra delar med många andra lokalsamhällen. Vår ambition var också att bidra till den nationella diskussionen om samhällen som präglas av migration. URB-Z fokuserade områden som ökande fattigdom, barns och ungas uppväxtvillkor, lokala skolors problematiska villkor, hur arbete inom kultur, konstarter och kulturarven kan förstås och värderas, hur arbete för stadsutveckling och urban rättvisa kan drivas. URB-Z kan ses som ett sentida eko på den nationella konferens som föreningen Svensk Form genomförde i Fisksätra 1976, när samhället var två år. Svensk Forms initiativ, ”Är samhället barntillåtet?”, samlade praktiker, forskare och administratörer inom sjukvård, psykiatri, pedagogik, kultur. Under två dagar undersökte och diskuterade man uppväxtmiljön i ett av Sveriges många nybyggda miljonprogramsområden. 5 Många miljonprogramsområden, Fisksätra och andra, kallas för allt från ”satelliter” till ”utanförskapsområden”. Det är beteckningar som är problematiska och ibland säger mer om avsändarens position än om det de ska beskriva. Olika forskningsfält med begrepp som transnationella perspektiv, intersektionell analys, hållbar stadsutveckling (energi och långsiktig social hållbarhet), bidrar med helt andra och tydliggörande perspektiv. Vi har prövat att betrakta Fisksätra med deras utgångspunkter, med ambitionen att synliggöra vardagslivets villkor och konkretisera några olika maktperspektiv. FAKTARUTA FISKSÄTRA När statistikens officiella kategorier mäter samhällen som präglas av migration skapas sifferbilder som gör att dessa samhällen indirekt ofta pekas ut som ensamma bärare av sociala problem. Invandring och flyktingströmmar, folkhälsobegreppets olika delar (till exempel livslängd, arbetslöshet, socialbidrag) placerar bristerna här, i Fisksätra. Det gäller också begrepp som utanförskap, segregation och bristande integration. Kanske behöver vi också prata om innanförskapets brister och faror. I Fisksätra bor drygt 8.000 människor från 126 nationer. Ungefär hälften av invånarna är födda i Sverige. Medelinkomst. I höghusområdet var medelinkomsten, år 2012, 183.000 kronor. I de tre låghusområdena runt hyreshusen var medelinkomsten 316.000 kronor. I det intilliggande Saltsjöbaden var medelinkomsten samma år 519.000 kronor. Folkhälsa. Som forskning visat är folkhälsa relaterat till faktorer som inkomst, utbildning och uppväxtvillkor. Fisksätras invånare har dubbelt så många dagar för sjuk- och aktivitetsersättning jämfört med kommunen som helhet. Måttet för ohälsotal är för Fisksätra 182, samma mått för kommunen som helhet är 100. Valdeltagande 2014 för hela Fisksätra: 66,87 procent, nästan 20 procent under valdeltagandet för hela riket. För en hyresrätt i Fisksätra är det i dag omkring fem års kötid. 6 VAD ÄR ETT LOKALSAMHÄLLE? Hur går det att fånga ett lokalsamhälles inre liv? Hur skulle en möjlig skildring av Fisksätra kunna se ut? En plats som präglas av migration och där omkring 8.000 människor lever? Fisksätrabornas känslor och uppfattningar om platsen där de bor har många nivåer och en väldig komplexitet. I diskussioner om Sverige och svenskhet kan barn och unga här ibland säga att de inte bor i Sverige. Så var bor de då? Vad är Fisksätra? Det ena väsentliga perspektivet är fisksätrabornas egen blick på samhället. På en plats där många människor delar upplevelser av flykt eller av andra skäl valda uppbrott, förluster av det invanda, välbekanta och betydelsefulla, flyter alla de laddningar det skapar omkring i det samhälleliga rummet. Andra dimensioner, som täta kontakter med andra platser, kanske kvarvarande familjemedlemmar, lever parallellt. Det är inte ovanligt att möta fisksätrabor som har bott i samhället i trettio eller fyrtio år. Men Fisksätra är också ett samhälle som präglas av stor in- och utflyttning. En omflyttning såväl från och till andra orter inom landet, som från och till andra nationer. Det innebär att många i lokalsamhället behöver organisera sina liv för nya omständigheter, för en ny plats, kanske också för ett nytt land. Det pågår därför i många lägenheter omfattande processer som handlar om det svenska vardagslivets konkreta uppgifter: att lära sig svenska, att hitta och välja utbildning från förskola och uppåt, 7 att skaffa ett eller flera arbeten, att förstå kommunikation med andra människor i samhället och inte minst med myndigheter, Migrationsverkets beslut, arbetsförmedling, social förvaltning, diagnoser på sjukhus och vårdcentral, pedagoger på förskolor och skolor. Fisksätra är en plats som präglas av ett omfattande översättnings- och tolkningsarbete, här är dagligen runt hundra språk i rörelse. Det andra perspektivet är den yttre blicken, hur olika delar av omvärlden uppfattar Fisksätra. I möten, samtal med barn, unga och vuxna, och ibland särskilt tydligt i museets längre konstnärliga arbetsprocesser, tar omvärldens blickar plats i rummet. Frågan kan beröra oavsett ålder. Men inte minst många barn och unga tycks behöva arbeta med att tolka, bearbeta och hitta vägar att avvisa eller helst vända omvärldens blickar på den plats där de lever sina liv. Det är processer som handlar om att förstå i sitt inre. Och om möjligt, tillsammans med andra, formulera olika motstrategier för att inte omvärldens diskriminerande blick ska dominera enskilda fisksätrabors och samhällets självbild. Den sortens mentala arbetsprocesser har i Fisksätra, sedan tio till femton år tillbaka, blivit en konstruktiv grogrund för en rad projekt, nätverk och lokala institutioner som initierats och drivs av grupper, föreningar och enskilda fisksätrabor. Konsekvenserna syns i det lokala Under åttio- och nittiotalet uppstod en rad genomgripande samhällspolitiska förändringar som har fått långsiktiga konsekvenser både nationellt och lokalt. Sveriges ekonomi hade stora underskott. Socialbidragsnormen, som egentligen var avsedd att klara kortare perioder av individers arbetslöshet, följde inte med kostnadsutvecklingen. Dessutom blev arbetslöshetsperioderna nu och framåt ofta påtagligt längre. Krig, förtryck och politisk oro runt om i världen innebar en stadigt ökande migration, med Sverige som ett av de stora mottagarländerna. Främlingsfientlighet, rasism och segregation blev mer påtaglig i det svenska samhället. Parallellt släppte staten en stor del av ansvaret för skolan till Sveriges kommuner och systemet med varje barns ”skolpeng”, friskolor och skolval infördes. Konsekvenserna av samtliga de här förändringsprocesserna blev mycket påtagliga i ett lokalsamhälle som Fisksätra. Fisksätra var under nittiotalet ett samhälle vars ohälsa kostade Nacka omkring trettio miljoner om året, i form av arbetslöshetsersättning, socialbidrag och andra stöd. Kommunen såg Fisksätra 8 som en komplex ansamling av stora problem, men förvaltningarna arbetade ännu inte med gemensamma strategier. Med en liknande tankefigur koncentrerade sig medierna i sin rapportering på samhällets brister och svaghet. Det bidrog i sin tur till omvärldens omfattande och ofta negativa fantasier om livet i Fisksätra. Fisksätra var under flera decennier en plats där det inte var svårt att hitta lediga hyreslägenheter. En plats där bank och post försvann, utan apotek, där bankomaten kunde vara sönder i veckor. Det var och är fortfarande också en plats där skolor läggs ner och alltid trots stora protester från samhällets invånare. Sammantaget påverkar de här samlade konsekvenserna av nationella och kommunala politiska beslut och effekterna av globala politiska och ekonomiska processer Fisksätras befolkning. Livet här levs samtidigt i det globala och lokala. Det kan av många i Fisksätra uppfattas som intressant och berikande att leva i ett sådant samhälle. Men det kan också ibland vara både utmattande och oroande. År från år kan man märka en återkommande pendling i Fisksätra. En pendling bland många unga mellan hoppfullhet och hopplöshet, beroende på växlande ambitioner och insatser från kommunen. Hur uppstår förändringsprocesser? I slutet av nittiotalet fanns det flera lokala föreningar i Fisksätra. Några med utgångspunkt i gemensam nationalitet, etnicitet eller religion som Islamiska Kulturföreningen, som redan då hade inrättat den första lokala moskén i en liten lägenhet vid Fisksätra Allé. Några riktade sig till kvinnor som Kvinnoföreningen Rosen, eller var öppna för alla som Fisksätra Kulturförening. Men det fanns då ännu inget större medborgardrivet projekt med syftet att arbeta med samhällets många komplexa och sammanhängande frågor. Fisksätra museums koncept, att arbeta med utgångspunkt i samhället som helhet, växte fram i skiftet 1999/2000. Sedan kom fler medborgardrivna initiativ, som föreningen för ett Folkets Hus i Fisksätra 2003, Nätverket för Fisksätras framtid och ytterligare fler. De projekt och organisationer som vuxit fram så rör samhällets hållbarhet på lång sikt. En strävan mot hållbarhet när det gäller jordens resurser och klimat, ekonomiska strategier, människors hälsa, människors aktiva 9 del i politik och samhällsfrågor, kultur, konstarter, kulturarv och utbildning som viktiga delar i strategier för samhällsutveckling, dialog och gränsöverskridande samarbeten mellan religioner och olika kulturer. Några exempel: Odla med Solen, bildades 2009, undersöker lokala lösningar på globala problem.Arbetar med lokal stadsodling, kolonilotter och plantskola. Odla med Solen har också prövat att bilda ett socialt företag för att, i samarbete med kommunen, involvera områdets arbetslösa i utvecklingsarbetet. Fisksätra Folkets hus, verksamheten startade 2009, har en stark inriktning att skapa jobb i samarbete med Nacka kommun, men driver också projekt inom kultur, deltagande och andra områden. Folkets hus arrangerar sedan några år tillbaka firandet av Valborg och Internationella Festen. Fisksätra Folkets hus har basfinansiering från Nacka kommun. Projektet Guds Hus har väckt både nationell och internationell uppmärksamhet. År 2000 påbörjade biskop Bengt Wadensjö och Fisksätras imam Awad Olwan en dialog mellan Fisksätra kyrka och den lokala moskén. Något som ledde vidare till idén att förena Fisksätras kristna och katolska församlingar med den lokala muslimska församlingen. Projektet Guds Hus handlar om religionsdialog och förståelse mellan olika religioner och konkret om att bygga en moské, som en påbyggnad till Fisksätra kyrka. De tre församlingarna har enats om en gemensam värdegrund. Nu finns bygglov och en insamling har påbörjats för att finansiera bygget. Nätverket för Fisksätras framtid började sitt arbete 2004 och arbetar med ett helhetsperspektiv på Fisksätras utveckling. Nätverket är en informell organisation, vars möten på biblioteket är öppna för alla i Fisksätra. Representanter från biblioteket, Odla med Solen, hyresgästföreningen, projektet Guds Hus, andra föreningar och enskilda fisksätrabor deltar regelbundet. Nätverket bevakar kontinuerligt kommunens planarbete och är sedan flera år remissinstans. Fisksätra museum började utvecklas för femton år sedan. Utgångspunkten är att pröva om det är möjligt att på lång sikt bidra till empowerment i Fisksätra genom ett undersökande arbete med samhällets globala kulturarv och konstnärliga processer som kopplas till kunskapsprocesser. Verksamheten innebär samtidigt en undersökning av hur ett museum kan ta plats i ett samhälle som Fisksätra, som i så hög grad präglas av migration. 10 Andra viktiga aktörer: Fisksätra bibliotek, nu 41 år, har en odiskutabel särställning i Fisksätra. Från slutet av nittiotalet hade Fisksätra bibliotek börjat utveckla olika förhållningsätt som i hög grad handlade om att rikta en mycket skarp uppmärksamhet mot Fisksätra och de behov som samhällets invånare i alla åldrar hade. Utgångspunkterna för den medvetna satsningen var mer omfattande än uppdraget från kommunen. Men hade tydligt stöd i Unescos ramverk för folkbibliotekens uppdrag, samt den internationella biblioteksorganisationen IFLA, (International Federation of Library´s Association). Fisksätra bibliotek har drygt 200.000 besökare per år. Stena Fastigheter äger och förvaltar sedan nittiotalet samtliga hyresfastigheter och centrumbyggnaden i Fisksätra. Stena arbetar runt om i landet också med utgångspunkt i konceptet ”relationsförvaltning”, som handlar om att utveckla olika former av samarbeten med hyresgäster och aktörer i olika bostadsområden. I Fisksätra har Stena blivit en aktör i flera frågor som rör lokalsamhällets utveckling. Stenas förvaltare deltar regelbundet i Fisksätraakademins möten. Företaget ger ibland riktat ekonomiskt stöd till Fisksätra Folkets hus, som har basfinansiering från kommunen. Tillsammans med Nacka kommun tog Stena för några år sedan initiativet att i stället för väktare anställa ”Fisksätravärdar”. De är fisksätrabor, ungdomar och vuxna, som med Folkets hus som bas vandrar omkring, samtalar, uppmärksamma på samhällets hälsa och ohälsa. Stena stöder också Källan, Fisksätras Råd och Stödcenter, samarbetar med Odla med Solen (miljövärdar, samt nya energilösningar), betalar Katthemmets vaccinationskostnader, stöder på olika sätt andra mindre föreningar, samt har möjliggjort att Fisksätra museum numera har lokal. Stena har också bidragit med finansiering till konstnärlig utsmyckning i Fisksätra. Man har bland annat, tillsammans med Statens konstråd och Nacka kommun, finansierat ”Fisksätra Mönsterarkiv”, ett konstprojekt och offentlig utsmyckning i flera steg, producerat av Wiklund&Wiklund. 11 VAD KAN MEDBORGARSKAP VARA? ”Informella praktiker och politiska subjekt som inte har formella rättigheter påverkar ändå det politiska landskapet. Icke-medborgare som sedan länge bor i ett samhälle deltar i vardagslivets olika praktiker. Det här skapar ett socialt kontrakt mellan icke-medborgarna och lokalsamhället.” Saskia Sassen, ”The Repositioning of Citizenship”, Berkely Journal of Sociology Fisksätra är ett lokalsamhälle där befolkningen, omkring 8.000, kommer från 126 nationer. Det är en samhällsbildning långt från tidigare seklers idealbild av en nations tänkta enhetlighet, ett folk, en religion, ett språk, en kultur. I Fisksätra bor också människor som av olika skäl inte är mantalsskrivna. De kan vara papperslösa, EU-migranter, tredjelandsmedborgare1 eller människor som saknar uppehållstillstånd. Många fisksätrabor som migrerat hit delar erfarenheten att de aldrig har haft, eller har förlorat, sina medborgerliga rättigheter i sitt ursprungsland. Decennier av ökande migration och nu, 2015, redan omfattande och stadigt ökande flyktingströmmar ifrågasätter både nationers gränser och begreppet medborgarskaps etablerade former. Och vilken sorts människa blir man om man har ett medborgarskap som på grund av pågående krig, politiskt 13 förtryck eller klimatförändringar inte går att utöva? På vandring mellan nationsgränser och utan lagstadgade rättigheter? Fisksätrabor utan uppehållstillstånd, papperslösa, EU-migranter och tredjelandsmedborgare, är på flera sätt en del av lokalsamhället. Många bor trångt, andra saknar helt bostad. De vuxna kan ha ett, ibland flera arbeten eller vara arbetslösa. Morgnar när många är på väg till arbete och utbildning, kan andra komma vandrande med hoprullad sovsäck. Några sveper en filt om ryggen och sätter sig på sina vanliga platser vid de två ingångarna till Fisksätra centrum. Barn vars familjer har uppehållstillstånd går i skolan tillsammans med andra barn, som när som helst kan hotas av utvisning. När det gäller barn till papperslösa och EU-migranter växlar deras rättigheter mellan olika kommuner. Barn till papperslösa ges i flera kommuner fler rättigheter än barn till EU-migranter, det kan till exempel gälla rätten att gå i förskolor och skolor. I Fisksätra får papperslösas och EU-migranters barn gå i de lokala skolorna. Precis som på andra platser har många människor i Fisksätra ordnade liv, med arbete och bostad. Men både bland fastboende, särskilt bland arbetslösa, och bland dem som är mer eller mindre nyanlända finns grupper av människor med stora hjälpbehov. Socialbidragsnormen för långvarigt arbetslösa täcker sedan flera år tillbaka inte en minimal nivå för basbehov. Det betyder att fattigdomen sedan några år tillbaka ökar i Fisksätra. Nacka kommun har inget socialkontor eller hjälpcentrum i Fisksätra. Men kommunen ger ekonomiskt stöd till Källan – Fisksätra Råd och Stödcenter. Källan, som drivs av Nacka församling, Stockholms katolska stift, Stadsmissionen, samt muslimernas förening i Nacka, har sedan hösten 2008 etablerat en fysisk plats i Fisksätra kyrka. Till Källan kommer allt fler människor, från Fisksätra men också från olika delar av Stockholm. Källans verksamhet utvidgar medborgarbegreppet. Här ges alla människor, med eller utan medborgarskap, rätten att få rådgivande samtal, juridisk rådgivning, språkundervisning, matkassar, kläder, blöjor och respengar för lokaltrafiken. När medborgarbegreppet utvecklades efter andra världskriget var det starkt knutet till en framtidstro och till stater vars mål var att utveckla inte bara politiska, utan också sociala rättigheter. Sociala rättigheter, som kan sammanfattas under begreppet välfärd, omfattar rätten till arbete, bostad, 14 förskola, skola samt högre utbildning, samt rätten till social omsorg och sjukvård, trygghet och förutsättningar för god hälsa. Parallellt med medborgarskapets olika rättigheter följer också grundläggande skyldigheter. Det handlar dels om att betala skatt, men också om en helt annan dimension. Medborgares och icke-medborgares oskrivna uppdrag Det handlar om rätten och ansvaret att följa och delta i olika former av diskussioner som rör samhällets utveckling. En rättighet som förmodligen är minst lika viktig för samhällsutveckling som ekonomiska investeringar. Samtida internationell och svensk forskning om medborgarskap och mänskliga rättigheter betonar just den här dimensionen. Alltså alla medborgares och icke-medborgares oskrivna uppdrag att genom både ord, initiativ och konkret handling bidra till diskussionen om utvidgade krav på rättvisa, om behov av förändring för möjlig, mer rättvis samhällsutveckling. Genom historien är det i hög grad människors krav på olika former av rättvisa, återkommande demonstrationer, politisk agitation och öppna samhällskonflikter, som har möjliggjort framväxten av olika former av offentlighet och politiskt inflytande för att skapa ökad rättvisa. Det här är en dimension av begreppet medborgarskap som i konkret praktik ofta kan väcka motstridiga känslor på myndighetsnivå. Dels på statlig och mellanstatlig nivå när det till exempel gäller flyktingars akuta behov att passera över nationsgränser, dels på regional och kommunal nivå. Inom forskning om medborgarskap har det under senare år uppstått nya fält som i högre grad fokuserar migrantens perspektiv. En sådan riktning är ”autonomy of migration”, en internationell lös forskargemenskap, som också har samband med aktivism och sociala rörelser för flyktingars och migranters rättigheter. Inom det här fältet betonar forskare att även om gränskontroller blir strängare, övervakning teknologiskt mer sofistikerad och migration därigenom blir svårare, ofta farligare, är det åtgärder som ändå inte gör att människor slutar migrera. Forskare inom det här fältet ser alltså migration som en autonom företeelse, som mobiliserar ett helt spektrum av mänsklig kreativitet. Bara ett exempel på det är de stora skaror flyktingar som hösten 2015 vill undvika den farliga färden över Medelhavet. De tar i stället landvägen genom Ryssland upp mot den norska gränsen. Den ryska gränsen får inte passeras till fots, norsk lag tillåter inte att migranter utan rätt dokument passerar gränsen till Norge i bil. Så flyktingarna köper cyklar strax före 15 gränsen, många vuxna kommer på barncyklar och trampar den korta sträckan över de två gränserna och in i Norge (BBC News, 2015.10.24). Inom forskning om ”autonomy of migration” finns också tanken om migration som ”mobile commons”, alltså migration som allmänning.2 En allmänning, migranters gemensamma ”rum” av socialt liv, med delad kunskap, förmedlad information, knep för att överleva, ömsesidig hjälp, solidaritet. En rörlig allmänning som delas av dem som är på flykt, passerar gräns efter gräns eller har kommit till ett nytt land, ett nytt lokalsamhälle. Betoningen av migration som en autonom företeelse har också en konkret historisk grund i det faktum att människor genom tusentals år alltid har vandrat för att söka bättre livsvillkor. Långt innan det fanns nationer, långt innan det fanns gränser. Vilket handlingsutrymme har engagerade medborgare? Och nu i vår samtid, hur använder fisksätraborna sina möjligheter att vara delaktiga i samhällsprocesser? Har lokalsamhällets invånare konkreta möjligheter att utvidga sina samhälleliga rättigheter? I vilken utsträckning gör deras ansträngningar avtryck i Nacka kommuns planering och beslutsfattande? Det finns en lång förhistoria i Fisksätra av kraftfulla protester, upprördhet, ilska mot kommunens beslut. Inte minst när det gäller flera skolnedläggelser från nittiotalet och framåt. Och bara mellan 2012 och fram till rapportens nu, hösten 2015, finns en rad exempel på medborgarinitiativ och lokalsamhällets krav på inflytande över Nacka kommuns, ibland också Stena Fastigheters, planering. I samtliga fall grundas fisksätrabornas synpunkter såväl i ingående kunskap om samhällets vardagsliv som i professionell kunskap. En samlad kunskap som rör områden som stadsplanering, arkitektur, byggnormer och byggprocesser, kommunal planering och handläggning, energisnåla system och miljöforskning, stadsodling, övergripande kulturstrategi och kulturpolitik, samt skolutveckling. Nacka kommun har ambitionen att kommuninvånarna ska vara ”engagerade medborgare”. Men mot bakgrund av senare års upprepade remissprocesser, lokala möten med kommunens politiker och handläggare, samt politiska beslut. Vilket handlingsutrymme har engagerade medborgare? Finns det oskrivna regler för hur engagerade medborgargrupper kan vara i de frågor som de driver? 16 Finns det möjligen frågor medborgare inte förväntas engagera sig i? Frågan uppstår också om det i Nacka och flera andra svenska kommuner, redan före formella beslut, återkommande finns en så långt framskriden planering, så utvecklade handläggningssystem, att ”engagerade medborgare” konkret inte kan påverka plan och beslut? Några korta exempel från 2012-2015: Simhall. Utredning, beslut om prioritering om kommundelens nya simhall ska placeras i Saltsjöbaden eller Fisksätra. En aktionsgrupp bildas i Fisksätra, som samarbetar med andra medborgardrivna nätverk och verksamheter, bland annat genomförs en hearing i Folkets hus med Nackas politiker. Moderaterna, majoritetsparti, samt centerpartiet, avstår från att delta. Kommunens utredning inför beslut kritiseras som undermålig också av externa bedömare och experter, viktiga fakta för att göra en korrekt avvägning saknas eller har ibland uteslutits. Den borgerliga alliansen driver igenom beslut om att prioritera fortsatt utredning av förutsättningar för att bygga en ny simhall i Saltsjöbaden med en (1) rösts övervikt i kommunfullmäktige, 2015.9.21. Gröna Dalen, ett lummigt stråk med kolonilotter mellan Fisksätra och Saltsjöbaden, där många promenerar och cyklar. Nätverket för Fisksätras framtid, Odla med Solen med flera diskuterar sedan flera år tillbaka att utveckla Gröna Dalen till en mötesplats med utvecklad odling, kurser i odling och hållbarhet, handelsträdgård, kafé. Parallellt har kommunens planavdelning arbetat fram ett förslag som rör byggande av bostäder. Här uppstår alltså en ny yta för samråd mellan Nacka kommun och boende. I ett samråd våren 2015 avvisas kommunens förslag av samtliga inbjudna boendegrupper i såväl Saltsjöbaden som Fisksätra. Fisksätras olika aktörer utvecklar nu sitt alternativ vidare. Marinan/Fisksätra holme. En detaljplan för området ska, trots omfattande remisskritik från Nätverket för Fisksätras framtid och Nacka miljövårdsråd, beslutas i december 2015. Kommunens tidigare beslut, också mycket kritiserade, har bidragit till att vattnets kvalitet vid den omtyckta badplatsen på Fisksätra holme nu är kraftigt försämrat. Omfattande byggarbeten nära stranden har rivit upp bottensediment. Föroreningen av vattnet har ytterligare ökat genom utsläpp av bensin och diesel från båtarna vid den långa piren som byggdes 2013. 17 Fisksätraskolan, för några år sedan en f-9-skola. Kommunen beslutade 2012 att skolans högstadium, år 7-9, skulle läggas ner på grund av för litet antal elever. Beslutet orsakade omfattande protester i olika former, dels från föräldrar, barn och unga, men också från lokala institutioner som Nätverket för Fisksätras framtid, Folkets hus, den lokala moskén, Fisksätra museum. På andra håll i landet finns etablerade sätt att skapa hållbar ekonomi för mindre skolor. Kritikerna varnade också för att om barnen i år 7-9 måste sluta, är risken stor att deras småsyskon också lämnar skolan. Alltså ytterligare förlust av elever och skolpeng. I Fisksätra är det ofta familjens äldre barn som lämnar och hämtar yngre syskon i skolan. Kommunen vägrade lyssna på kritiken. Fisksätraskolans elevantal minskade drastiskt. Samtliga exempel utgör möjliga arenor för konstruktiva förhandlingar mellan Nacka kommun och ”engagerade medborgare”, som i takt med att antalet planeringsfrågor ökar också märkbart ökar sin expertis och samarbeten med omvärlden. De är också exempel på utveckling av olika perspektiv på samhällsutveckling som leder till konflikter mellan befolkning och makthavare. Internationell och svensk forskning inom fältet medborgarskap och mänskliga rättigheter ser olika former av samhällskonflikter som möjliga och nödvändiga plattformar för processer som prövar och utvidgar medborgarskapsbegreppet. Det kontinuerliga samarbetet mellan fisksätrabor och lokala medborgardrivna nätverk och projekt ska ses som en sådan plattform. Det perspektivet är också en del av en växande lokal självförståelse. 18 HUR UPPSTÅR SAMMANHANG? En viktig dimension som utvecklats parallellt med framväxten av de större medborgardrivna verksamheterna i Fisksätra är en ständigt återkommande och ofta påfallande tät kommunikation mellan alla de här aktörerna. För att försöka överblicka komplexiteten i det här informella kommunikationsnätet behöver man också förstå vilken roll Fisksätra bibliotek har haft i utvecklingen av det lokala samspelet. Under en lång rad år har Fisksätra biblioteks strategi varit att intresserat följa och tolka rörelser i Fisksätra. Lösa grupperingar, nätverk, föreningar och enskilda människor i olika åldrar, har kommit till biblioteket inte bara som låntagare. De har kommit med livets olika frågor och med ideer. Ideer om program (musik, film, poesi, dans osv) på biblioteket och om stora projekt, som Fisksätra museum, Folkets Hus, Odla med Solen. Fisksätra bibliotek har alltså expanderat sitt uppdrag som ett led i lokalsamhällets utveckling. Det har samtidigt inneburit en utveckling för biblioteket att delta i en rad olika dialoger om bibliotekets verksamhet, samt om projektutveckling i större skala. Biblioteket har på det sättet skapat en långsiktig närvaro i tät kommunikation, då och då också samarbete, med många av de projekt och verksamheter som utvecklats i Fisksätra. Det har haft en oerhörd betydelse. Det har konkret inneburit att olika medborgardrivna projekt och verksamheter har haft en gemensam referenspunkt, biblioteket. En informell och öppen plats för korskommunikation. Vissa dagar har olika gruppers möten avlöst varandra och många deltagare ingår ofta i flera grupperingar. Biblioteket 19 som mötesplats innebär också att frågorna och kunskapen på ett immateriellt sätt ”stannar” i bibliotekets väggar. Men samtidigt har möjlighet att ”vandra vidare” med hjälp av bibliotekets stora kontaktnät i omvärlden, vilket ibland ger upphov till ytterligare utveckling. Det konkreta arbetet i nätverk, föreningar och andra grupper om lokalsamhällets olika frågor får utsträckt i tid, år efter år, en omfattande volym. Det handlar om förberedande samtal, öppna möten, organisering av hearings, namninsamlingar, research, remissvar och andra texter. Med hjälp av en socialantropologisk blick skulle man kunna likna det som uppstår vid en både social och kunskapsutvecklande täthet. En täthet som vi bär och utvecklar mellan oss, en deladhet som är betydande. Nätverket för Fisksätras framtid – initiativ och praktik Nätverket för Fisksätras framtid bildades 2004, efter det att kommunen trots protester 1998 lade ner Lännboskolan. En grupp föräldrar beslöt då att driva skolan vidare som friskola, Lännbo friskola. I de lokala skolorna gick sedan många år både barn från Fisksätras hyreshus och barn från de omgivande höjdernas radhus och småhusområden. Syftet med Nätverket för Fisksätras framtid är att skapa ett lokalt forum för diskussion om Fisksätras utveckling med utgångspunkt i fisksätrabornas perspektiv och behov. Ett forum för att granska olika utvecklingsstrategier, samt för att bevaka och ge respons på kommunens och Stenas utvecklingsplaner i Fisksätra. Nätverket är sedan dess en viktig faktor i det lokala samarbetet för Fisksätras utveckling. Nätverket har sina möten på biblioteket och de är öppna för alla i Fisksätra. Representanter från biblioteket, Odla med Solen, hyresgästföreningen, projektet Guds Hus, Fisksätra museum, andra föreningar och enskilda fisksätrabor deltar regelbundet. I nätverket finns viktig professionell kompetens, bland annat flera arkitekter, för att granska nya detaljplaner. Nätverket skriver sedan flera år remissvar på samtliga viktiga planärenden. Man ger plats för aktuella diskussioner och gör kontinuerliga konsekvensanalyser av processer i och runt samhället. Nätverket bjuder regelbundet in representanter från kommunen, Stena Fastigheter och andra aktörer för att deras perspektiv ska möta det lokala sammanhanget. Och vart fjärde år, inför riksdagsval, arrangerar Nätverket för Fisksätras framtid lokala hearings, med företrädare för samtliga partier i Nacka kommuns fullmäktige. Alla fisksätrabor är välkomna och det blir ofta kraftfulla diskussioner. Nätverkets hearing inför valet 20 2006 bidrog till att kommunens politiker pressades att fatta beslut om en planerad familjecentral i Fisksätra (BVC, mödravård, vårdcentral mm). En fråga som hade förhalats i flera år. Nätverket för Fisksätras framtid arbetar dels med ett helhetsperspektiv på Fisksätra, dels med enskilda frågor som är mer eller mindre akuta. En annan viktig faktor är Nätverkets öppenhet, alla som är intresserade kan delta i Nätverkets möten och arbete. Under senare år har Nätverket bevakat och kritiserat kommunens initierade utbyggnad av en pir för motorbåtar alldeles intill Fisksätras badplats vid Fisksätra holme. Nätverket har bidragit till att Stena drog tillbaka och nu omarbetar tidigare planer på nybyggnad i Fisksätra. Nätverket bevakar också kontinuerligt situationen för det relativt hårt ansträngda biblioteket, följer läget i de lokala skolorna, Folkets hus, hur projektet Guds Hus, Odla med Solens sociala företag, samt Fisksätra museum utvecklas. 21 VEM TAR ANSVAR FÖR SKOLAN? Den nationella svenska skolpolitiken innebär att kommunerna har stort utrymme att själva utforma skolverksamheten. Införandet av fria skolval och etableringsrätt för friskolor är något som i varierande utsträckning påverkat skolor i hela landet. Genom att undersöka det lokala sammanhanget kan effekten av såväl nationell som kommunal skolpolitik synliggöras. I Fisksätra finns det i dag två skolor: den kommunala Fisksätraskolan (f-6) och friskolan Akademiska skolan som öppnade höstterminen 2014 (f-8, från och med läsåret 2016/2017 f-9). Det bor många barn i Fisksätra, över 900 i åldrarna 6-15, men av dem går omkring 75 procent i andra skolor. I skolorna i Fisksätra står många rum tomma, eftersom lokaler har stängts av för att minska hyreskostnaderna. År 2014 gick barnen i Fisksätra i 48 olika grundskolor, i Saltsjöbaden men också i andra delar av Nacka och Stockholm. På Fisksätraskolan går många barn som har varit relativt kort tid i Sverige. Enligt skolans rektor, Gabriella Pierrou Nyström, gör inte de föräldrarna något ”aktivt val” utan tar helt enkelt den skola som är närmast. När de har varit i Sverige ett tag börjar de fundera på att välja, vilket innebär att skolan ofta förlorar många barn under deras tredje läsår. Föräldrar med högre utbildningsnivå, liksom föräldrar med svensk bakgrund väljer i hög utsträckning bort Fisksätraskolan. Enligt Gabriella Pierrou Nyström handlar det ofta om yttre faktorer när föräldrar väljer bort 23 skolan, sällan om undervisningen, pedagogerna eller lokalerna. Det största skälet till att föräldrar väljer skolor utanför Fisksätra är att de vill att barnen ska gå i skolor där fler har svensk bakgrund. Det här är en tendens som finns på många platser där en stor andel av befolkningen har utländsk bakgrund. I praktiken innebär det att skolor i dag inte främst konkurrerar med sin undervisning, utan med sina elever och i förlängningen barnens föräldrars bakgrund och status i samhället. Fisksätraskolan har höstterminen 2015 133 elever, varav de flesta har utländsk bakgrund och 25 procent är nyanlända, det vill säga barn som har varit i Sverige i upp till fyra år. I takt med att allt fler väljer bort skolan ökar andelen barn med utländsk bakgrund, därmed minskar också Fisksätraskolans konkurrenskraft. Den svenska skolan präglas av en ökad rörlighet, där barn ofta byter skolor och där skolor läggs ner eller byter huvudman i högre utsträckning än tidigare. Fisksätraskolan präglas enligt Gabriella Pierrou Nyström av en oro. En orsak är att elever byter till skolor med fler barn med svensk bakgrund. Andra orsaker till skolbyte är dels att vårdnadshavare hanterar konflikter eller andra svåra situationer genom att byta skola, dels att många i Fisksätra har en osäker bostadssituation. En stor andel av Fisksätraskolans elever bor i andra hand eller som inneboende. Många av eleverna har kommit som nyanlända till Fisksätra, eftersom de har släkt här, men har saknat eget boende och efter en tid varit tvungna att flytta. – Så plötsligt försvinner man och så kommer det nya barn. Så här går det, klasserna blir aldrig riktigt färdiga. Varje klass har tagit emot två barn under ett läsår, men också släppt två barn. Och det påverkar grupperna, säger Gabriella Pierrou Nyström. Skolan inte längre mötesplats för alla Fisksätra borde ha goda förutsättningar för att skapa skolor med blandad elevsammansättning, både vad gäller klass-, utbildningsbakgrund och etnicitet. Bebyggelsen består av både hyresrätter och privatägda bostäder vilket bidragit till att Fisksätra fått en blandad befolkning. Det som saknas är platser där invånare med olika bakgrunder möts, till exempel skolor. Innan 1990-talets skolreformer genomfördes gick barn från de olika områdena i Fisksätra i samma skolor. Det fanns då tre skolor i Fisksätra, med blandad elevsammansättning. Om alla som bor i Fisksätra idag skulle välja den närmaste skolan till sina barn, skulle området ha flera fulla skolor med barn och familjer med olika bakgrunder. 24 I forskningsprojektet ”Den svenska skolans nya geografi: rörlighet, attityder och resultat” har kulturgeografer undersökt hur det fria skolvalet påverkar skillnader mellan skolor.3 Undersökningarna visar att många vårdnadshavare är skeptiska till skolvalssystemet och har motstridiga känslor gentemot valfriheten i grundskolan, som de tror kan bidra till ökad segregation. Men de känner sig ändå tvungna att förhålla sig till systemet och agera inom det. Att välja och välja bort. Som statsvetaren Magnus Dahlstedt skriver har rätten att välja snarare blivit ett tvång: ”Det är helt enkelt inte möjligt att avstå från att välja – ickevalet är också ett val. För den som inte är aktiv på rätt sätt väntar sanktioner.”4 I ett skollandskap där skillnadsskapande – mellan skolor och mellan elever – är något som är inbyggt är valet bort något som varje vårdnadshavare måste förhålla sig till. Att ”aktivt” välja skola för sitt barn blir synonymt med att vara en god och ansvarstagande medborgare. Boendesegregation och skolval En av de skolor som tar emot allt fler barn från Fisksätra är den närliggande Igelbodaskolan i Saltsjöbaden. Skolan har tidigare haft en stor andel barn med svensk bakgrund och föräldrar med hög utbildningsbakgrund. Skolans rektor, Maria Arnvaller, berättar att hon vill att Igelbodaskolan ska vara en mötesplats där barn från Fisksätra och Saltsjöbaden kan lära känna varandra. Men även om lärarna i den styrda verksamheten arbetar aktivt med att alla barn ska möta varandra kan det ändå bli en uppdelning av barnen på rasterna. Barn som bor i Fisksätra umgås med varandra och barn som bor i Saltsjöbaden umgås med varandra. Maria Arnvaller menar att det kan handla om en rädsla för det som är annorlunda och det man inte känner till. – Man söker likhet hos andra människor. Har vi samma intressen, gillar vi samma sak, kommer vi från samma ort … Då känner man en koppling till den personen. Är det någon som är annorlunda än en själv på ytan, då finns den där nedärvda rädslan för främlingar. Så det gäller ju att man vågar närma sig. Ansa Messner, lärare på Igelbodaskolan sedan många år, berättar att ett flertal föräldrar från Saltsjöbaden har valt att låta sina barn sluta på skolan, eftersom det nu för tiden går så många barn från Fisksätra där. – Men det finns också föräldrar i Saltsjöbaden som tycker att det är bra att det är en skola med barn från många olika kulturer. De tycker att det är sorgligt att andra flyttar bort sina barn från skolan av den anledningen. 25 Något som också är intressant i det här sammanhanget är Igelbodaskolans två spår: ett utan särskild pedagogisk inriktning och ett montessorispår för f-3. Maria Arnvaller beskriver hur det i montessorispåret mest går barn från Saltsjöbaden, vars föräldrar väljer det spåret. Skolan har ett skolråd för alla klasser, men montessorispåret har utöver det en egen föräldraförening. Maria Arnvaller tror att skillnaden i elevsammansättning, med fler barn från Saltsjöbaden i montessorispåret, handlar om att de föräldrarna är mer insatta i skolfrågor. Man kan också fråga sig i vilken utsträckning det handlar om att inte bara välja till (montessori som pedagogik), utan också välja bort (det andra spåret med större andel barn från Fisksätra). I projektet ”Den svenska skolans nya geografi …” framkommer det att många vårdnadshavare ofta motiverar skolval med att de vill ha hög kvalitet i utbildningen. När de sedan ska förklara vad det innebär handlar det ofta om att de vill att de andra barnen på skolan ska ha en liknande bakgrund som de själva. Framför allt vill de bort från skolor med många socialbidragsberoende och synliga minoriteter. Maria Arnvaller ser en risk att de två spåren kan försvåra arbetet för integration, men eftersom många barn går på montessoriförskolor vill de föräldrarna ha den inriktningen även i skolan. Igelbodaskolan kan helt enkelt inte riskera att förlora några elever. Liksom alla skolor måste de förhålla sig till det fria skolvalet och den ständigt överhängande risken att väljas bort. Skolans två spår är ett konkret exempel som illustrerar hur skillnader byggs in i skolsystemet, inte bara mellan skolor utan också inom skolor. Satsningen på Internationella Skolan En parallell kan dras till den förändring av Fisksätraskolan som kommunen genomförde år 1995. Med ett nytt namn, Internationella Skolan i Nacka, ISN, ville man försöka locka till sig också andra elevgrupper från ett större upptagningsområde. Skolan hade två parallella utbildningsspår, ett svenskt och ett engelskt. En uttalad ambition med ISN var att skapa möten mellan elever från olika områden och med olika erfarenheter, både geografiskt och socioekonomiskt. Men förhoppningen om att skapa möten mellan barn med olika bakgrunder infriades inte. Med det engelska spåret riktade sig skolan i hög grad till elever som vistades i Sverige under en begränsad tid. Det innebar i praktiken att de hade föräldrar som arbetade internationellt och hade en högre utbildningsbakgrund. De bodde också i stor utsträckning i andra områden i Nacka och 26 Stockholm. Enligt en inspektion som Skolverket gjorde 2007 fanns det stora skillnader mellan de två spåren. De engelska klasserna hade större arbetsro, mer studiemotiverade elever och mer engagerade lärare. Skolverket skriver: ”Skolans uppdelning i två sektioner bidrar till en upplevelse av att inspektionen egentligen omfattar två skilda skolor”.5 År 2008 bytte skolan namn igen, till Fisksätraskolan (f-9), och undervisningen följde åter enbart svensk läroplan. Den fristående Akademiska skolan i Fisksätra startade sin verksamhet hösten 2014. Inspirationen har hämtats från den amerikanska KIPP-modellen, ”Knowledge is Power Program”, med etablering av skolor i socioekonomiskt utsatta områden. Annika Eliasson Frick, skolans rektor, ser det som problematiskt att så många barn i Fisksätra åker till skolor i andra områden. Skolans ambition är att fungera kompensatoriskt och ge eleverna sådant som barn från många medelklasshem får med sig automatiskt. Skolan har från och med höstterminen 2015 97 elever, varav de flesta har utländsk bakgrund och 26 procent är nyanlända. Eftersom skolan bara har funnits i drygt ett år är det svårt att se någon utveckling över längre tid eller sätta verksamheten i relation till övriga skolor i närområdet. Om delegerat ansvarsutkrävande Nacka kommuns utbildningsnämnd ansvarar för både kommunala och fristående skolor och ska behandla alla likvärdigt. Inom produktionsenheten ”Välfärd skola” (motsvarar förvaltning) finns ett verksamhetsstöd för rektorerna på de kommunala skolorna. Centralt i kommunens styrsystem är vad utbildningsstrategen Jonatan Lannemar beskriver som ett delegerat ansvarsutkrävande: – Det betyder att så mycket som möjligt av verksamheten ska så långt ut i beslutskedjan som möjligt. Rektorerna ska ha stor autonomi, driva och fatta egna beslut. De kommunala rektorerna utvecklar och ansvarar själva för sina respektive skolor med tillhörande budget. Alla skolor fungerar som egna bärande enheter. Liksom det fria skolvalet är det delegerade ansvarsutkrävandet en viktig ideologisk del av den kommunala skolpolitiken i Nacka. Tanken är att ett system med stor valfrihet för både elever och rektorer ska leda till en höjning av kvaliteten på skolorna. Det är en frihet och ett ansvar som kan ge positiva effekter för en del skolor och 27 enskilda elever. Men med ett strukturellt perspektiv är bilden mer komplicerad. Valfriheten får också segregerande effekter, där vissa skolor och områden sorteras bort. Decentraliserat huvudmannaskap – tre exempel 1. Mottagandet av nyanlända I ett samhälle som i stor utsträckning präglas av migration är en viktig del av skolans verksamhet att ta emot nyanlända elever. I många kommuner är det de respektive skolorna och rektorerna som organiserar det arbetet. I Nacka kommun finns det inte någon övergripande organisation av mottagandet av nyanlända. Många av de nyanlända eleverna kommer till områden som Fisksätra, med många hyresrätter och en relativt stor andel invånare med utländsk bakgrund. Det gör att det också blir en koncentration av nyanlända elever på de närliggande skolorna. Kommunen har dessutom flera gånger kontaktat Fisksätraskolan för att be dem ta emot nyanlända barn som bor i andra områden, med hänvisning till att skolorna där är fulla. Fisksätraskolan tog under 2014 emot flest nyanlända i kommunen. Gabriella Pierrou Nyström kommenterar hur kommunen tar emot nyanlända elever: – Här i Nacka är det upp till var och en som rektor. Å andra sidan är skollagen utformad så att det är rektor som har ansvar för allting. Så det kanske går åt det hållet, att rektor blir suverän. Och då är ju huvudmannen … ointressant. Men rektors uppdrag blir väldigt stort. 2. System för resursfördelning Enligt skollagen ska svensk utbildning vara likvärdig för alla och fungera kompenserande i förhållande till socioekonomisk bakgrund. När Skolinspektionen 2013 granskade kommuners resursfördelningssystem, de olika system som kommuner tillämpar för att kompensera elevers socioekonomiska bakgrunder, framkom att nästan alla av de granskade kommunerna brister vad gäller uppföljning och utvärdering av sådana system.6 I Nacka sker omfördelningen genom den så kallade ”likvärdighetsgarantin”, där också bidrag för nyanlända elever och modersmålsundervisning ingår. Skolinspektionen konstaterade att kommunen inte gör någon uppföljning av om, och i så fall i vilken utsträckning, resursfördelningssystemet verkligen kompenserar segregationens negativa effekter. Hur verksamheter som fått förstärkning fördelar dessa resurser beslutas av de enskilda rektorerna. I Skolinspektionens intervju med kommunens rektorer säger en av dem 28 att policyn i kommunen är att ”lämna resurser till varje rektor, och om en skola inte klarar ekonomin läggs den ner”.7 Eftersom de extra resurserna inte är öronmärkta, utan går till skolans budget i sin helhet, är det alltså inte helt lätt att överblicka bidragen var för sig. Med start 2015 har kommunen genomfört en förändring av systemet, som i praktiken innebär att bidrag för modersmålsundervisning och bidrag för elever med utländsk bakgrund, har sänkts samtidigt som bidraget för nyanlända höjts. Forskning visar också att tidiga satsningar på nyanlända är viktiga. Annika Eliasson Frick och Gabriella Pierrou Nyström är dock kritiska till hur den här förändringen har gjorts. För dem har det inneburit att de totalt sett, från ett år till ett annat, får avsevärt mindre budget. Men skolornas och elevernas behov har inte förändrats i samma takt som budgeten. Att genomföra en sådan förändring utan att under en övergångsperiod kompensera det ekonomiska bortfallet kan ses som ett exempel på en kortsiktig och på många sätt fragmentarisk skolpolitik. 3) Hyressättning av skollokaler Skolinspektionen beskriver hur så kallade ”lokala undersystem” påverkar det faktiska utfallet av den ursprungliga omfördelning som beslutats inom kommunen. Fisksätraskolans lokalhyra kan ses som ett sådant undersystem. Nacka kommun är fastighetsägare för skolan. Kommunen tillämpar en hyresmodell där faktorer som närhet till vatten och natur vägs in, liksom hur väl skolan är anpassad för sin verksamhet. Fisksätraskolan får enligt modellen kommunens maxhyra för skolbyggnader, 2.100 kronor per kvadratmeter, och har idag den högsta hyran bland de grundskolor där kommunen är fastighetsägare. En orsak är att skolan har utsikt mot vatten och närhet till natur och kommunikationer.8 – Om vi hade samma hyreskostnad som Sickla skola i Nacka har per kvadratmeter skulle vi ha 800.000 kronor mindre att betala i hyra per år. Det är klart att det är en ansenlig summa för en skola, säger Gabriella Pierrou Nyström. Så även om Fisksätraskolan får en jämförelsevis stor summa genom likvärdighetsgarantin äts pengarna upp av det låga elevantalet (som i praktiken innebär mindre pengar), det stora behovet av personal och den höga hyran. Men det här är något som inte vägs in i kommunens uppföljningar 29 av resursfördelningssystemet. Det blir därmed en osynlig variabel, trots att det påverkar verksamheten och möjligheten att ge eleverna en likvärdig utbildning. Konkurrens och samarbete? Behovet av samarbete och ett helhetsgrepp om skolsituationen i området är något som återkommer hos alla tre rektorerna. Enligt Maria Arnvaller finns det en stark vilja hos rektorerna och skolorna att skapa nätverk och samarbeta mer, men hon säger också att de behöver hjälp från produktionen och från politikerna när det gäller att ta långsiktiga beslut om framtiden. Samtidigt är det en paradoxal och svårnavigerad situation som skolorna har att förhålla sig till. De har ett behov av att samarbeta med varandra, men de konkurrerar också med varandra om eleverna. När det i ett tätbefolkat område som Fisksätra finns två halvtomma skolor, när åttio procent av barnen varje dag åker till skolor i andra områden, uppstår frågan om det verkligen är en ansvarstagande skolpolitik som lett fram till den situationen. Vad händer med ett samhälle där det inte finns någon skola? Vad innebär det för människors möjligheter att knyta band med varandra och till den plats där man bor? 30 OM KULTURENS NÄRVARO Kulturens, alltså konstarters och kulturarvens betydelse lyfts återkommande fram i offentlig debatt. Inom våra traditionella politiska partier råder det i hög grad koncensus om kulturens betydelse i samhället och för samhällsutveckling. Men det finns alltför ofta ett djupt gap mellan återkommande utsagor om kulturens betydelse å ena sidan och många politikers och kulturadministratörers otillräckliga kunskap. Det handlar framför allt om bristande kunskap om de arbetsvillkor och de finansieringsformer som krävs för att utveckla kulturprojekt och mindre kulturinstitutioner, som både är långsiktiga och håller hög kvalitet. Så hur kan vi mer djuplodande utveckla förståelsen av kulturens möjliga roll i det svenska samhället som helhet? Kulturens potentiella betydelse för samhällsutveckling och specifikt för svenska lokalsamhällen som präglas av migration? En påtaglig del i dagens kulturpolitiska landskap är att kultur (olika konstarter och kulturarv) i hög grad ses som verktyg för att nå socialpolitiska mål. Det betyder att kulturinstitutioner och kulturprojekt antas bidra till sociala avtryck, till ”aktivt medborgarskap”, till ”integration”. Verksamheter inom kultur, konstarter och kulturarv, antas förbättra hur deltagarna och mottagarna mår, få hela samhällen att må bättre, samt utveckla människors förmåga att verka och ta ansvar som ”medborgare”. 31 Argumentation för kultur som ”verktyg” för sociala mål möts kontinuerligt av motreaktioner som argumenterar för att kultur utgör en rymd i egen rätt utan socialpolitiska ”uppdrag”. En rymd som per definition utgör en oupplöslig del av mänskligt liv, av samhällsliv. En oumbärlig kraft utan vilken samhällsutveckling av människors gemensamma villkor är omöjlig. När Alice Bah Kuhnke utnämndes till kulturminister och demokratiminister återkom diskussionen om kultur som verktyg eller kultur utan uppdrag på nationell nivå. För att i ett samhälleligt perspektiv utveckla förståelsen av den möjliga och långsiktiga betydelsen av kultur, olika konstarter och kulturarv, blir det nödvändigt att flytta diskussionen bortom de antagonistiska polerna ”verktyg” och ”utan uppdrag”. Det måste vara möjligt att formulera kulturens rymd och komplexa samband med både enskilda individers och hela samhällens utveckling, utan att den därför reduceras till ”verktyg”. Det måste också vara möjligt att formulera de komplexa tidsperspektiven som ryms i konstnärliga arbetsprocesser. Det handlar dels om det som uppstår i skapande ögonblick och dels om det som kan hända långt efteråt inom enskilda individer eller grupper, som en kraftfull och ibland avgörande efterklang. Det handlar om utvecklingsprocesser som, på samma sätt som kunskapsutveckling, är konkret svåra att mäta. Hur kan ekonomin bidra till att skapa kultur? Lars Strannegård är företagsekonom och rektor på Handelshögskolan, samt ledamot i Statens kulturråds styrelse: Hur ser du på den svenska diskussionen om kulturens roll i samhället? – Det finns flera diskussioner och de är olika till sin karaktär. En är kultursidornas, man ser kulturen som en nödvändig infrastruktur i ett civiliserat samhälle. En annan som vissa partier, till exempel Sverigedemokraterna, tar upp handlar främst om kultur som en fråga om identitet. Sedan finns det också en diskussion som är mer ekonomiskt inriktad eller nyttoinriktad. Lars Strannegård fortsätter: – De här diskussionerna pågår ju samtidigt och många kan inte riktigt hålla isär när kulturen ska ses som ett medel och när den ska ses som ett mål. Kultur och kreativa näringar kan ju ibland bidra till ekonomisk tillväxt. Då blir kulturen ett medel för att nå bättre ekonomi som är ett mål. 32 Men, betonar Lars Strannegård, tillväxt och pengar är bara ett medel för något annat. Pengar i sig gör oss inte lyckliga, pengar skapar inte ett gott samhälle: – Och det som är farligt är ju själva instrumentaliseringen. Alltså att man tänker att man vet vad man ska uppnå genom kultur. Så fungerar ju inte kultur, konst och konstnärer. Lars Strannegård ser kulturyttringar som ett lackmuspapper för vår samtid, att kultur sammantaget är bärare både av vår historia och vår samtid. Och det som har kommit att bli en grundkomponent för Lars Strannegård och hans kollegor i forskningsprogrammet ABC (Art, Business and Culture) på Handelshögskolan är att försöka vända på frågan hur kultur kan bidra till ekonomin till den rakt motsatta: Hur kan ekonomin bäst bidra till att skapa kultur? Kulturen, menar Lars Strannegård, är samhällsbärande och meningsskapande. Men i forskargruppens arbete konstaterar man att nyttoretoriken har letat sig in i så många delar av kulturens områden att det är angeläget att påminna om vad ekonomi faktiskt handlar om. Ekonomi, säger han, handlar om hushållning av resurser. Och resurser kan ses som verktyg för att uppnå något. Tillväxt och ökade resurser är alltså aldrig mål i sig, utan enbart medel för att uppnå något annat. Och detta andra handlar om möjligheter att leva liv som kan vara solidariska, innehållsrika, bekväma, hälsosamma, kärleksfulla och meningsfulla. Ekonomi och tillväxt skapar ingenting annat än medel för att möjliggöra sådana liv. Många kulturfonder, både statliga, regionala och privata, arbetar med projekttider på ett år eller kortare. Det innebär i praktiken att kulturaktörer som försöker utveckla mer långsiktigt hållbara kulturprojekt, eller alternativa mindre kulturinstitutioner, vanligtvis bara kan planera för ett år i taget. Det är också svårt att hitta kulturfonder som vill stödja utveckling av kärnverksamhet. Det leder ofta till att nyskapande projekt och kulturinstitutioner, som strävar efter att bygga upp en stark intressant kärnverksamhet, i stället drivs att hitta på nya projektideer, som ska löpa parallellt med deras kärnverksamhet som får allt mindre resurser. Hur ser du på nuvarande finansieringssystem för kultur? – Alla finansiärer vill ju se en tydlig effekt av de projekt man ger pengar till, säger Lars Strannegård. Men det är egentligen just det vi inte behöver. Jag ser kultur, konstarter och kulturarv som ett lok som ska tugga sig framåt hela tiden. Han fortsätter: 33 – Men i stället går kulturstöd ofta snarare till kortare projekt. De kan vara intressanta, men de blir ändå som bloss mot natthimlen. Kulturen ska i stället vara en integrerad del av infrastrukturen. Jag anser att kultur måste basfinansieras med offentliga medel. Det är viktigt att vi ständigt ges möjligheten att uppleva klassiska verk och uppsättningar inom alla konstarter, samtidigt som en del av kulturen måste vara experimentell och nydanande. Alternativa finansieringsmöjligheter är naturligtvis av godo, men basfinansieringen fungerar som samhällets grundpelare. I senaste kulturutredningen diskuterade man längre finansieringsperioder, till exempel upp till fem år? Hur ser du på det? – Jag tycker att det vore bra. Det finns väldigt många korta finansieringsmöjligheter, och väldigt få långsiktiga. Det är som för många i forskarvärlden. Men det är ju först när man har arbetsro som man kan komma med intressant och banbrytande kultur. Lars Strannegård fortsätter: – Om man vill diskutera kulturens värde, då tycker jag att man samtidigt ska tala om värdet av sjukvård. Eftersom de befinner sig på samma nivå när det gäller deras betydelse för samhället. Kultur och sjukvård är, på olika sätt, båda livsavgörande områden, det handlar om samhällsbygge. Det handlar om hur man skapar en civilisation, det handlar om hur man skapar fred. Det är där kulturen befinner sig. Kultur handlar om liv eller död, så ser jag det. Konstnärliga processer och nya tankeformer Under senare år har det kommit några intressanta rapporter som tydligare skriver fram de många olika lager av ”värden” som produceras inom det kulturella fältet. De granskar också konsekvenserna av kortsiktiga finansieringsformer, samt förtydligar mindre konst- och kulturinstitutioners villkor. Rapporten ”Kultur 3.0. Konst, delaktighet, utveckling” av Pier Luigi Sacco publicerades 2011. Sacco är professor i kulturekonomi vid IULM, universitetet i Milano. Han är internationellt mycket uppmärksammad för sin forskning om kulturens betydelse för ekonomin i det post-industriella samhället. Han påverkar strategierna för utveckling av EU:s kulturprogram. Sedan flera år har han också uppdrag med inriktning på regional utveckling runt om i världen, utvecklingsprogram där kulturen har en central betydelse. 34 Sacco flyttar uppmärksamheten från kulturens ofta omtalade potential att skapa marknader och kreativa industrier. Han betonar i stället den ofta underskattade betydelsen av nya inte marknadsförmedlade former av kulturellt utbyte och skapande. Sacco laborerar med fenomenet ”aktivt kulturellt deltagande”. Begreppet fokuserar att individer inte begränsar sig till passivt musiklyssnande utan också spelar, inte bara läser utan också skriver. Genom att agera så, konstaterar Sacco, utmanar individer sig själva att utvidga sin förmåga att uttrycka sig, att omförhandla sina förväntningar och föreställningar, att omskapa sin sociala identitet. Sacco utvecklar sitt resonemang ytterligare och beskriver hur individer strukturerar sina intressen på kulturområdet som sammanvävda processer, mycket snabba förlopp, av eget skapande som går över i mottagande av andras kulturella uttryck. Han bedömer att den här utvecklingen på individnivå får konsekvenser för samhällsutveckling i olika dimensioner. När individer kommer i kontakt med och lär sig behärska det estetiska skapandets olika former uppstår ur det förmåga till nya tankeformer och praktiker. Betydelsefulla erfarenheter som i sin tur kan komma att utmana och dekonstruera tidigare föreställningar, attityder och fördomar. Sacco förutspår att ju mer sådana kulturella praktiker sprids i samhällen, i desto högre grad kommer de samhälleliga effekterna av kulturellt deltagande att märkas som ett allt mer synligt intresse för innovationer och förändring. Mer allmänt, konstaterar Sacco, är de indirekta effekterna av kulturellt deltagande på social sammanhållning att det uppstår individuella processer som handlar om att komma förbi ett vidmakthållande av stereotyper när det gäller ”jag och andra”. Det beror, enligt Sacco, på det faktum att ökat deltagande ger individer och grupper nya förmågor att begreppsliggöra och förstå mångfald. Samt att förändra ett försvarspräglat beteende till kommunikation, samtidigt som de avtäcker nya möjligheter för individers personliga utveckling. Om man, konstaterar Sacco, ser på kostnaderna i Europa för samhällskonflikter skulle de indirekta effekterna av kulturellt deltagande kunna undersökas specifikt, med möjliga makroekonomiska och sociala konsekvenser. Community Art och samhällskonflikter Tre mindre, men i hög grad intressanta rapporter ger konkreta närbilder av mindre kulturinstitutioners arbetsvillkor. De bidrar därigenom också konkret till den svenska diskussionen om hur och i 35 vilken grad kulturfältet skapar ”värde”. ”Contradiction, collaboration and criticality: Researching empowerment and citizenship in community-based arts”, (2011) av Alison Rooke, Goldsmith College, London, ”Storleken spelar roll”, (”Size Matters”, London, 2011, svensk översättning Nätverkstan, 2013) av Sarah Thelwall, forskare inom kulturekonomi, samt ”Inga undantag” – om värdeskapande i små och medelstora konsthallar” (2015), av kulturjournalisten Mikael Löfgren, på uppdrag av Nätverket Klister. De dokumenterar på olika sätt arbetet i några, mindre och lokala, kulturinstitutioner. Det är verksamheter som utvecklas med omfattande kunskaper, i samarbete med konstnärer inom olika konstarter. De har samtliga begränsad och i flera fall relativt kortsiktig finansiering, men utvecklar trots det långsiktiga strategier och projektplaner. Flera, men inte alla, har uttalat fokus på att kulturinstitutionens arbete ska vara en väsentlig faktor för långsiktig lokal samhällsutveckling. Och samtidigt också på att utveckla målmedvetna strategier för att befinna sig mitt i den samtida konstdiskussionen. Nivåerna för det svenska offentliga stödet till kultur har inte drabbats av samma allvarliga nedskärningar som stöd till engelska kulturorganisationer och kulturprojekt. Men stödformerna påminner ändå så mycket om varandra att engelska erfarenheter är mycket relevanta för den svenska diskussionen. Där finns samma krav att kulturinstitutioner och kulturprojekt som söker finansiering ska ge effekter som snarare är socialpolitiska mål, till exempel ökad integration, ökat demokratiskt deltagande, ökad folkhälsa. De här socialpolitiska målen betraktas alltså som en önskvärd effekt av konstnärligt arbete. Men konstnärliga arbetsprocesser tar egna och komplexa vägar. Alison Rooke konstaterar: ”Vi måste lyfta fram de specifika arbetssätt som utvecklas inom Community Art om vi ska kunna börja förstå både de komplexa sätt genom vilka projekten kan utveckla aktivt deltagande och samhällsutveckling och betydelsen av den estetiska kommunikationen i själva den konstnärliga processen.”9 Med utgångspunkt i att kulturprojekt ofta förväntas bearbeta sociala orättvisor påpekar Alison Rooke att reflekterande samtal också måste föras mellan kulturprojekt och sociala verksamheter. Samtal mellan de olika fältens praktiker, konstnärer och socialarbetare, som dokumenterar och problematiserar politiska, etiska och sociala laddningar som deras respektive praktik undersöker. 36 Rooke påpekar också att det är viktigt att även inom mindre kulturinstitutioner och kulturprojekt initiera långt mer utvecklade, fördjupande utvärderingspraktiker. Hon ser det som ett nödvändigt steg för att de ska kunna presentera och i högre grad än nu tydliggöra sin erfarenhets- och kunskapsmassa i kommunikation med fonder, beslutsfattare, samt kommunala uppdragsgivare på olika nivåer. De flesta lokalsamhällen rymmer mängder av åsikter och behov. Det är inte ovanligt att lokalbefolkning och den kommun de tillhör definierar samhällsutveckling på helt olika sätt. Just inom Community Art är det inte ovanligt att ett projekts konstnärer och deltagare i lokalsamhället i sitt gemensamma arbete driver och gestaltar frågor som kritiserar olika missförhållanden eller orättvisor, lokala planprocesser och olika former av politiska beslut. Deras arbete synliggör och formulerar ofta konflikter. Alison Rooke följde i sitt arbete bland annat konstnärer i organisationen ”Stream Art”. De hade ett kommunalt formulerat uppdrag att fånga upp lokalbefolkningens synpunkter på en omfattande stadsomvandling i sydöstra London. Deras uppdragsgivare var lokala stadsdelsförvaltningar, samt kommunens samarbetsparter, privata aktörer. I arbetet tillsammans med områdets boende skapade ”Stream Art´s” konstnärer olika former av ”rum” för deltagande. De speglade och vred lekfullt de lokala myndigheternas metoder för demokratiskt deltagande. ”Stream Art” genomförde en rad olika workshops med de boende som fångade upp lokala, kritiska synpunkter och andra utvecklingsperspektiv. En del av arbetet presenterades på stora hängande digitala skyltar i området, sådana som brukar användas för information på motorvägar. Skyltarna lyste sedan med de lokala myndigheternas uttalanden och de boendes kritiska åsikter om pågående stadsomvandling. De lokala myndigheternas reaktion blev att släcka ner skyltarna och kräva att texterna ändrades. Med projektet snedställde ”Stream Art” på så sätt myndigheternas officiella bild av ”medborgardialog” och visade upp den ”deltagande demokratins” motsägelser och misslyckanden. Rookes exempel lyfter fram makt och vanmakt och pekar på svårigheten att utvärdera deltagande när synen på boendes deltagande har så väsensskilda utgångspunkter. Och dessutom när utvärderingen i första hand ska gå tillbaka till uppdragsgivaren, i det här exemplet lokala myndigheter och deras samarbetsparter i stadsförnyelseprocesser. 37 Begreppet ”uppskjutet värde” Nätverket Klisters rapport ”Inga undantag”, handlar specifikt om små och medelstora konsthallar runt om i Sverige. Men de frågor som lyfts fram har hög relevans också för andra former av lokala kulturinstitutioner eller längre kulturprojekt som driver ett utforskande arbete. Fisksätra museum är bara ett exempel. I ”Inga undantag” utgår kulturjournalisten Mikael Löfgren dels från de senaste decenniernas internationella forskning och debatt om kultur, konstarter och kulturens ”värde”. Men han beskriver också i detalj, liksom Alison Rooke och Sarah Thelwall, hur verksamhet i Nätverket Klisters konsthallar konkret ser ut. Det handlar ofta om hög professionell kompetens inom konstfältet och samtidigt underbemanning, ofta osäker alltför kortsiktig ekonomi, små resurser för marknadsföring. Verksamheternas struktur innehåller för flera ett mångfacetterat samarbete med lokala grupperingar, föreningar, kommuner osv, och samtidigt utveckling av nationella och internationella nätverk och samarbeten. De har också en omfattande konstpedagogisk verksamhet i olika former för barn och unga. Flera av konsthallarna i Klisters nätverk är kommunala, andra drivs av små ideella föreningar som kommunicerar med den internationella konstscenen. Men samtliga riktar sig, enligt Mikael Löfgren, till en större offentlighet och till lokalsamhällets medborgare. Flera betonar att en del av deras uppdrag är att fungera som ”en samlingsplats för olika grupper”, ”en plats för reflektion, kritik och nytänkande”. Så frågan är då hur Nätverket Klisters medlemmar och andra små kulturinstitutioner, som ibland konstrueras som gränsöverskridande hybrider, kan förstås? Vilka olika former av värden bidrar de med i en lokal kontext och också utanför det lokala sammanhanget? I ”Storleken spelar roll”, undersöker Sarah Thelwall, kulturekonom verksam i England, värdet, funktionen och potentialen hos några mindre konstorganisationer i London. Och hon formulerar ett intressant kulturanalytiskt begrepp ”uppskjutet värde”, som innebär en möjlighet att frilägga värden som uppstår på lång sikt. Värden som sällan blir tydliga i projektutvärderingar eller samtida mer kortsiktig kulturpolitik eller administration. 38 ”Uppskjutet värde” kan till exempel handla om hur små lokala konsthallar kan fungera som en plattform för lokala konstnärer i början av sin karriär. De får en möjlighet att presentera sitt arbete för publik och kan på längre sikt ofta ta plats inom konstfältets system av professionell kritik, konstmarknader, ingångar öppnas till professionella nätverk. Den värdeutveckling Thelwall undersöker när hon följer ett konstnärligt objekt eller en idé ryms inom fyra kategorier, konstnärligt, socialt (inom det kulturella fältet), samhälleligt och ekonomiskt värde. Behov av fördjupad utvärdering Sarah Thelwall inventerar bland annat de små organisationernas skapande av immateriella tillgångar. Det kan handla om kompetens, upphovsrätt, utveckling av professionella metoder och processer, forskning. Hon ser den sortens immateriella tillgångar som en potential som på sikt skulle kunna omvandlas till intäkter. Och därmed minska den ekonomiska osäkerhet som små organisationer ständigt måste hantera. Thelwall konstaterar också att viktiga komponenter i små organisationer som forskning och utveckling, utbildning, samt marknadsföring ofta förblir outvecklade på grund av alltför knapp ekonomi. Hon föreslår därför att offentlig finansiering går in med strategiskt riktade stöd bland annat för forskning och utveckling (FOU) för att stödja utvecklingen av små värdefulla organisationer. Thelwall påpekar vidare att organisationer på den här nivån som utvecklar en både lokal, nationell och internationell verksamhet med hög kvalitet, också forskarsamarbeten, kräver en utvärdering som tar hänsyn till verksamhetens djup, långsiktighet, samt samhälleliga påverkan. Begreppet ”uppskjutet värde” skulle också kunna vara brukbart för en mängd former av svåridentifierade resultat och värden som i dagens kulturdiskussion ibland kallas för omätbara. Ett återkommande mått i nuvarande redovisningar handlar om hur många deltagare i olika åldrar ett projekt eller en verksamhet når. Men den långt mer intressanta frågan är ju vad som sker inom varje deltagare och inbördes mellan deltagarna. Ofta handlar det om kunskapsprocesser på längre sikt där projektets innehåll kan fungera som en trampolin för deltagarna. 39 Diskussionen om hur kultursfärens olika praktiker mer djuplodande kan förstås och värderas är lång. För drygt tio år sedan publicerade John Holden, tankesmedjan Demos i England, ”Capturing Cultural Value”. En genomgång av tidigare forskning och samtida diskussion och ett försök att formulera utgångspunkter för en konstruktiv mall, användbar för en mer perspektivrik och adekvat handläggning av verksamheter inom kultursfären. Liknande arbete har pågått och fortsätter initieras på många olika håll internationellt. Frågan är vart det leder konkret? Kanske är det mest konstruktiva just nu för mindre lokala kulturinstitutioner och långsiktiga kulturprojekt att själva initiera alternativa modeller för utvärdering. Ett spår kan vara samarbete med forskare, som i exemplen med Rooke och Thelwall, ett annat kan vara att driva frågor om utvärdering i nätverk i kultursfären. Alternativa modeller för synliggörande av verksamheters samtliga aspekter och ”värden”. Modeller som sedan i större skala kan bidra till diskussionen på olika nivåer, där besluten fattas om villkoren för kultur, konstarter och kulturarven. 40 BIBLIOTEKET FRÅGAR: VAD BEHÖVER NI? Det har hänt några gånger genom åren, just när biblioteket i Fisksätra ska stänga, att en långväga resenär kliver in och ställer sin packning på golvet. En fråga om hjälp, vart kan jag gå, var kan jag sova? Barbro Bolonassos hörde med moskén, där får alla som behöver det sova en natt. Den här erfarenheten gjorde att hon började fundera över om kanske också bibliotek skulle ha möjlighet att vid behov erbjuda tillfälliga sovplatser. Barbro Bolonassos har arbetat som chef för Fisksätra bibliotek under sjutton år fram till årsskiftet 2014/2015: – Jag tänker ofta på betydelsen av sammanhang. Sammanhang är ju en känsla människor kan ha, att de hör samman, hänger samman på något betydelsebärande sätt. Att andra ser deras förmågor, ser dem som individer. Det handlar om att finna sin plats, att förstå att man behövs. Och det kanske är kopplat till medborgarskap, alltså att ha rätt att vistas, rätt att delta, skyldigheter och rättigheter. – Vi har kanske alla egentligen ett ansvar att skapa sammanhang. Men arbetar man på en offentlig institution, som till exempel ett bibliotek tycker jag att det ansvaret är särskilt tydligt. När jag började här tittade jag på folkhälsorapporten, det behöver man egentligen göra regelbundet. Den presenterar statistik över faktorer som till exempel hälsa, ohälsa, sysselsättning och arbetslöshet, deltagande i politiska val. Jag såg då i rapporten att lamporna lyste röda i det här samhället. Och jag saknade gemensamma politiska mål för områdets utveckling. 41 – Folkhälsorapporten ger också en jämförelse mellan kommuner, det blev så tydligt med skillnaderna mellan ett välmående område som Saltsjöbaden och Fisksätra. Då fanns ingen samordning inom Nacka kommun för att lösa Fisksätras frågor, det fanns ingen metodik. Då började jag titta på andra liknande områden, till exempel Gårdsten i Göteborg, jag började samla på modeller för hur man skulle kunna arbeta. Fisksätra bibliotek ligger i centrum, med entré också från Fisksätra torg. I ett samhälle där många bor trångt har biblioteket blivit en plats där barn, unga och vuxna kan hitta frirum för studier, samtal, möten och upptäckter av kulturell rymd genom bibliotekets många olika program. Antalet besökare är mycket högt, drygt 200.000 per år. De frågor som besökarna kommer med till biblioteket rör allt från boklån, hjälp med val till förskola och skola, läxhjälp, akuta ekonomiska problem, bostadsproblem, hot om utvisning. Hit kommer också många med ideer de vill genomföra, barn som vill göra en dansföreställning, unga en poesiperformance. Biblioteket har, under Barbro Bolonassos tid, i flera år också fungerat som resurs och samarbetspart för fisksätrabor som vill utveckla större projekt som till exempel Folkets Hus, Nätverket för Fisksätras framtid, Odla med Solen samt Fisksätra museum. Du arbetar ju med att dra in funktioner i bibliotekets uppdrag som skrivs in av platsen, men som formellt inte ingår i uppdraget från kommunen? – Ja, det beror ju på den analys vi som arbetar här kontinuerligt måste göra. Jag har funderat mycket på institutionens roll. Hur kan ett biblioteks resurser bidra till utveckling av ett område? Jag har ställt den enkla frågan: Vad behöver ni? – Jag har suttit i många möten i stadshuset och försökt föra fram det här. Men där ser man inte alltid att medborgarnas behov är en fråga för kommunen. Där kunde man ibland säga att vi arbetade utanför vårt uppdrag, men det stämmer inte. Numera pågår forskning, bland annat i Norge, om vilken verksamhet bibliotek konkret bedriver. Man kommer fram till att ett bibliotek är en mycket komplex institution, mer komplex än många kanske föreställer sig. Allt från hjälp till låntagare med forskarunderlag, att skapa rum för uppläsningar, rum för utställningar och föreställningar, plats för möten, läxhjälp, samhällsinformation. Och människor använder bibliotek på så olika sätt, från boklån till att tvätta strumpor, om man inte har någon annanstans där man kan göra 42 det. Som helhet handlar det om att skapa ett tredje rum, utanför arbete och hem. Ett offentligt rum där alla möts, en sorts torg. Bibliotek ska granska makten Så vilket uppdrag har ett folkbibliotek? Uppdraget formuleras i Bibliotekslagen från 2014, samt av varje kommuns kulturnämnd. Men uppdraget formuleras också övergripande av Unesco, samt av den internationella biblioteksorganisationen IFLA (International Federation of Library Associations). – I Unescos manifest för världens folkbibliotek betonar man vikten av att bibliotek arbetar med frågor som rör medborgarskap, delaktighet. Bibliotek, påpekar Barbro Bolonassos, har en stor uppgift att på många olika sätt informera människor. IFLA betonar också särskilt att folkbibliotek har en ”social uppgift”. Det kan till exempel handla om att granska hur olika lagar påverkar människor och att faktiskt också väcka diskussion om det. – I folkbibliotekens grunduppdrag står också att vi ska garantera yttrandefriheten. Vi ska faktiskt granska makten. Det behöver kommunens politiker känna till. Och det innebär faktiskt att om en människa kommer till mig och på något sätt är i konflikt med min uppdragsgivare, alltså kommunen, så ska jag som bibliotekarie ta ställning för den personens rätt att yttra sig och alltså kanske riskera mitt jobb. Gå på lina brukar jag kalla det och gör man inte det är det ett ofarligt bibliotek. Ett bibliotek har alltså ytterst en anledning att vara en ganska provocerande plats. Fisksätra bibliotek har ju antagit profilen ”Arena för demokrati” och hur uppfordrande är inte det? Hur har då biblioteket i Fisksätra formats av det här samhället? Det handlar dels om att biblioteket ska förse människor från 126 nationer och många olika språkområden med både klassiker och nyutkommen fakta-, kurs- och skönlitteratur, filmer, musik, tidningar från många länder, tidskrifter. Dessutom kommer ständigt många frågor som uppstår i ett samhälle som präglas av migration. Att ha beredskap för olika ibland akuta behov, till exempel att tolka och begripliggöra myndighetsbeslut, hjälpa till vid val av förskola och skola. Alla livets områden dras in på Fisksätra bibliotek. – Det ringde en man nyligen, han var väldigt allvarlig. Barbro, jag vet att du har gått i pension, men jag vill få ett jobb, jag vill utbilda mig. Jag behöver komplettera min ”svenska för invandrare” (SFI). 43 Jag har gjort allt man skulle, men jag blev ändå nekad att fortsätta undervisningen. Jag pratade med tjänstemannen i kommunen och bad honom skriva och förklara vad det var som saknades. Men han vägrade. Vad gör jag nu? – Det var oerhört uppfordrande. Jag sa att han hade rätt att träffa en annan tjänsteman eller chefen och att om han ville kunde jag vara med på mötet. Det har varit ganska många sådana situationer under årens lopp. Man uppfattar alltså att man kan få hjälp med väldigt många olika frågor på ett bibliotek. Jag tycker att det är spännande! Barbro Bolonassos ger fler exempel: – En kvinna kommer till biblioteket, hon har blivit änka och behöver hjälp med sina bankärenden. Hon försöker lära sig, men hon behöver hjälp med att betala sina räkningar en gång i månaden. Och då är det lätt at säga, men ursäkta det här är ett bibliotek! Och inte hjälpa henne. Men i Unescos manifest för folkbibliotek finns just det, att vi ska hjälpa människor med både information och teknik som de kan behöva för att klara sig som medborgare. Och den här kvinnan kanske inte har råd att åka till banken för att få hjälp där. Bankerna har dessutom dragit ner på sin personal, så här sitter vi på olika svenska bibliotek och gör det de borde göra. Vi hjälper också till ibland när människor har problem med att beställa biljetter för resor. En äldre mamma är sjuk, de måste resa, men har kört fast när de ska köpa biljetter på internet. Då hjälper vi dem att boka sina biljetter. – Människor kommer också ibland hit för att de inte kan tolka beslut från Migrationsverket. Då kan vi vara en rad välutbildade personer här på biblioteket som läser texten. Men vi förstår inte heller beskedet, om en kvinna som just fött barn får stanna eller måste lämna landet. En annan gång kom en man som inte förstod ett meddelande från sin läkare, trots att han bott här i trettio år. Hade han cancer eller inte? Jag hjälpte honom med det, han kom sedan tillbaka och frågade om det var något särskilt hans hustru skulle tänka på inför en gynekologisk undersökning. Hur har platsen skapat dig som bibliotekschef? – Det där är intressant! Om någon här har bett mig om något så har jag inte definierat bort det. Jag har tänkt att det här är viktigt. Det har berikat mig hela tiden, som bibliotekarie har jag fått feedback. Det har ibland handlat om människor som ser helheten, som vill delta i utvecklingen av lokalsamhället. De kommer till biblioteket med sina ideer, som till exempel Nätverket för Fisksätras framtid. Nätverkets arbete är ju en fantastisk sak! Jag har ofta valt att sitta med och lyssna, när 44 de har sina möten på biblioteket på kvällstid, på min fritid. Jag har tyckt att det var viktigt både för mig och mina arbetskamrater. – Det här gäller också bibliotekets arbete med barn och unga. När de kommer med sina frågor ska biblioteket fungera som inkubator, alltså mer än bara ett bollplank. Om ungdomar här vill ordna en öppen poesiperformance efter stängning så hjälper vi till. Om de har en ofärdig idé om en verksamhet för unga diskuterar vi den tillsammans. Men vi ska inte ta över och säga hur de ska göra. Det har också hänt att unga har fått låna nyckeln till biblioteket på söndagar för att visa och diskutera film, när många drog omkring i centrum under ett jullov. Jag tror de förstår att det här är deras bibliotek också. Vad tror du krävs för att ett samhälle som Fisksätra ska kunna utvecklas på ett sätt som är meningsfullt för medborgarna? Nu tänker jag inte på målbilder och andra strategier från Nacka kommun. – Vi har ju ingen makt här, det finns ingen makt här ute. Det finns inget organ här för lokalt beslutsfattande. Vi kan sitta här och diskutera, skriva remissvar, forska, undersöka, skapa möten, men någon maktposition har vi inte. Det är ju inte klokt! Och på biblioteket blir vi ju också ibland en sorts medsysslare i den här maktlösheten. Det gillar jag inte! Och många människor här är alldeles för långt från den känslan att man kan ta sig makt. Empowerment, som vi pratar om, egenmakt, makt att utöva sina mänskliga rättigheter, makt att vara med och påverka i lokalsamhället. Det är ju det arbetet för empowerment vi hela tiden måste göra. Men hur länge ska vi hålla på med det? Det är ju en intressant tanke att Fisksätras invånare skulle pröva att ställa krav på mer makt? – Under 2013 hittade kommunen gift i vattnet vid Fisksätra holme, badplatsen där är en viktig plats för många som bor i Fisksätra. Kommunen har nu fattat beslut att bygga ut piren för fler motorbåtar. Piren ligger alldeles nära badet, det innebär att föroreningen av vattnet vid badet riskerar att bli ännu större. – Det här handlar om makt, konstaterar Barbro Bolonassos. Men hur ska alla de människor i Fisksätra som inte behärskar svenska tillräckligt kunna delta i diskussioner om ett sådant problem? Man skulle behöva visa ordentliga tredimensionella modeller för att förklara. Bara en för oss här så bekant sak som kartor är ingen självklarhet i många länder. Och är man analfabet har man ännu svårare att fullt ut förstå information, om sådant som är långt borta från ens känslomässiga upplevelser. 45 Mot bakgrund av bibliotekets mångåriga erfarenhet av att förklara innehållet i samhälleliga frågor och samhällspolitik. Hur kan diskussioner om lokalsamhällets frågor förbättras så att de uppfattas som mer öppna för alla? – Människor här är ganska oroliga för hur de ska kunna delta som medborgare. Det kan ibland handla om att de behöver hjälp med att tolka det konkreta innehållet bakom de politiska partiernas retorik och slogans inför valet vart fjärde år. Och om man har barn och kanske flera jobb, har man då ork att dessutom diskutera samhällets utveckling? Jag tror att det säkert går att göra mycket mer! Både kommunen och lokalsamhället måste pröva flera olika former där diskussioner om samhället kan ta plats. 46 KULTURPOLITISKT LABORATORIUM Människor är kulturvarelser och vi är oavbrutet upptagna med att förhålla oss till korsdraget mellan nuet, det framtida och det förflutna. Vi gör ett ständigt pågående minnesarbete, som både kan handla om att försöka glömma det svåra eller att försöka komma ihåg det vi inte vill förlora. Vi arbetar också ständigt med våra sinnen för att försöka förstå allt som rör sig nära och långt borta. Det här mänskliga arbetet synliggörs kanske tydligare i samhällen som präglas av migration. En förälder som leker med sitt barn på lekplatsen får frågan av ett annat barn: Har du uppehållstillstånd? I skolan säger ett barn, vars familj just har förlorat sin bostad, till en kulturpedagog: Glöm inte bort mig! Ett annat barn säger en dag efter en stunds funderande: De säger att jag är arab, jag vet inte. Fisksätra museums självformulerade uppdrag är att undersöka hur ett museum kan ta plats som ett i vid mening kulturpolitiskt laboratorium. Vi vill knuffa på gränserna för vad ett museum kan vara i ett samhälle som präglas av migration. Med förankring i många former av samarbeten med fisksätrabor, grupper, nätverk och enskilda i lokalsamhället, utvecklar vi parallellt museet som scen för kulturarv och olika konstarter. Vi initierar lokala, nationella och internationella konstnärliga samarbeten, samt forskning om bland annat konstnärliga processer och kunskapsutveckling, stadsutveckling och urban rättvisa. 47 I museets arbete ser vi kultur, konstarter och kulturarven som ett fält för förnimmelser av djupa känslor, ett fält för utveckling av förståelse som både gradvisa, långsamma processer och stora, plötsliga fall in i nya insikter. Vi påminns också oupphörligt om att många av museets arbetsprocesser kräver lång tid. När deltagarna i museets projekt laborerar med olika berättelseformer och gestaltningsformer uppstår hela tiden frågor som handlar om hur de vill välja att berätta. Det innebär i förlängningen att deras jag dras in i processen. I någon mening möter de sig själva. Paul Ricoeur, fransk filosof, har formulerat begreppet ”narrativ identitet”. Begreppet skiljer sig från en annan aspekt av identitet, som är något mer fast etablerad. Det kan då till exempel handla om en något mer stadigvarande likhet med andra, en likhet som till exempel kan handla om etnicitet, religion etc. Begreppet ”narrativ identitet” handlar, på både individuell och kollektiv nivå, om människors ständiga möjlighet att tolka och omtolka sitt jag, som en oupplöslig del av att vara människa. Vi möter det där undersökandet av jaget och andra i många samtal som uppstår på museet, särskilt i samarbeten med barn och unga. Det finns så många frågor, en del har inga tydliga svar. Men det behövs rum där de kan ställas i lugn och ro. Fisksätra museum har numera två rum, kök och uteplats vid Fisksätra torg. Barn kliver in i ateljén och utbrister: Men hur kunde ni göra det här till ett museum? Var inte det här vardagsrummet? Att göra museum i en lägenhet innebär en perspektivförskjutning. En perspektivförskjutning som utmanar vårt tänkande och också våra besökares. Museet har tidigare varit mobilt, vi har arbetat med lätt packning i drygt fem år. Att arbeta utan lokal var lärorikt. Vi genomförde under de åren en rad projekt i Fisksätras skolor, på Fisksätra bibliotek. Ett internationellt projekt ”Art Makes Place for Urban Life” med konstnärer från Italien och Frankrike. De bodde på plats och arbetade tillsammans med fisksätrabor i olika åldrar under två veckor. Museet tog också emot ett gästspel av Unga Klara i lånad lokal. De spelade föreställningen ”Häst, Häst, Häst” för gymnasieelever under en hel vecka. Att inte ha lokal innebar att vi byggde upp en rad samarbeten som blev en viktig plattform. Museet byggde på så sätt trots allt upp en närvaro i lokalsamhället. Ett samhälleligt rum Med två rum, kök och uteplats kan Fisksätra museum ta plats i samhället, från dag till dag och på många olika sätt. Vår ambition är att museet alltmer ska tas i anspråk som ett samhälleligt rum. En annorlunda rymd för fisksätrabor i alla åldrar, men också en plats dit omvärlden kommer, 48 nyfikna mer långväga besökare, forskarsamarbeten, konstnärer in residence. Och nu, efter snart ett och ett halvt år med lokal ser vi allt tydligare vad det betyder att museet har en fast plats. Mer eller mindre dagligen öppnar nya besökare dörren och kliver in. Ibland hamnar vi i långa samtal. Alltfler kommer med egna ideer och vill diskutera möjliga samarbeten. I museets koncept ställer vi några frågor: Hur gör man kulturarv och kultur? Hur gör man kunskap? Hur gör man medborgarskap och demokrati? Frågorna låter kanske en smula okokta och är brant ställda. Men det stämmer bra med våra utgångspunkter. Vi tar inte de här begreppen för givna. Vi prövar både att iscensätta dem och undersöka dem från olika håll i museets verksamhet. Fisksätra museums långsiktiga mål är att bidra till empowerment och i museets projekt försöker vi få syn på hur olika former av empowerment kan uppstå. Så hur gör vi? Bara några exempel: I ett längre Skapande Skola-projekt undersöker vi, nu på tredje året, vad som kan uppstå när barns handskrivna och ibland också ritade poesi möter rytmer och melodier och blir sånger. Hur känns det i magen och hjärnan när man sjunger sin egen text? Vi arbetar tillsammans med barn och lärare på Fisksätraskolan, från f-3. I en annan del av projektet arbetar vi med filosofiska samtal och drama i år 4-6. Projektet som helhet handlar om att skapa ramar för olika former av språkutveckling, också i estetiska språk. Det handlar också om att introducera barnen i en rad olika tankeformer. I projektet ”Ungt inflytande”, ett samarbete med Nacka kommun, diskuterade en grupp unga möjliga förändringsprocesser, ideer för egna projekt. Workshops under tre dagarresulterade i ett antal ideer, samt en presentation för andra aktörer i Fisksätra. Nästa fas handlar om att inte släppa taget om genomförbara intressanta ideer, att hitta finansiering och vägar att konkret genomföra projekt. Det innebär en lång process, Fisksätra museums roll är att ge rum för projektplanering, rådgivande samtal, stöd när det gäller ansökningar om finansiering, samt i konkret genomförande av projektet. 49 I medieprojektet ”Berätta Fisksätra!” arbetar deltagarna i olika medieformer, blogg, text, radio, film, för att begripliggöra och gestalta hur samhällsprocesser påverkar individer och hur individer och grupper kan påverka samhällsprocesser. Flera av deltagarna valde att arbeta med omvärldens blickar (negativa) på Fisksätra. De var särskilt påtagliga inför det då kommande valet, 2014, när SD lanserade en lokal kampanj ”Inga fler Fisksätra!” Det blev viktigt för oss att handleda de unga deltagarna, från 12-25 år, i ofta långa samtal så att deras känslomässiga reaktioner på kampanjen inte alltför mycket dominerade deras val av gestaltning och hur de arbetade med innehållet. De arbetade med flera produktioner, dels film med intervjuer och i ett fall också med inslag av tidigare dokumentationer gjorda i Fisksätra, dels text/reportage. Vi påbörjar hösten 2015 också ett arbete tillsammans med en grupp fisksätrabor i olika åldrar, det handlar om fotografi. Vi kommer att fotografera i Fisksätra, pröva olika vägar att berätta om platsen och livet här. Vi kommer också arbeta med äldre fotografier från samhällets olika skeden, även fotografier från andra platser. Projektet är en del av ett samarbete med Stockholms läns museum och deras utställning ”Situation hembygd”, som pågår till maj 2016. Insamlingen av andra berättelser, fisksätrabornas livsberättelser, är en annan väsentlig del av museets verksamhet. Museets utställningar av livsberättelser vänder sig främst till vuxna, men många barn prövar också att lyssna en stund. Samlingen av livsberättelser är också utgångspunkt för andra konstnärliga processer. Det ofullständigas möjligheter Vår utgångspunkt är att museet ska kunna utvecklas till ett membran som med stor känslighet uppfattar samhällets behov och drömmar. Vi behöver därför verkligen kunna navigera i lokalsamhället, uppfatta förändringar och förskjutningar. Vi behöver känna till olika strömmar av kommunikation mellan människor här. Och hur många fisksätrabor också kommunicerar globalt med sina hemtrakter och andra platser på jorden. Samtidigt vill vi försöka följa hur det politiska i fisksätrabornas vardagsliv blir synligt och kan förstås. Hur går människors vardag här ihop? Vad har fisksätrabor och vad har de inte? Vad är makt och vad är vanmakt? Hur påverkas samhället när en skola läggs ner eller när biblioteket får mindre resurser? Därför behöver museet också följa hur kommunen styr och formar Fisksätra bortom nuet. Och det gör vi i hög grad i samarbete med andra nätverk och organisationer i lokalsamhället. 50 Vi som arbetar inom Fisksätra museum känner oss verkligen hemma i tanken om det ofullständigas möjligheter. Museet ska vara rörligt, program och verksamhet ska ha beredskap och utrymme för både det plötsliga och det okända. Samtidigt bygger även vi långsiktigt upp samlingar. Den mest uppenbara samlingen är fisksätrabornas livsberättelser, det globala kulturarvet. Den andra skulle kunna beskrivas som en samling av arbetsprocesser, där vi i en rad projekt prövar varierande förhållningssätt i arbete inom olika konstarter. Det är arbetsprocesser som ofta konkret kopplas till olika former av kunskapsområden. Den tredje samlingen kommer förhoppningsvis att ha sin plats i fisksätrabornas inre. Den handlar om empowerment bland både barn, unga och vuxna, om att ha modet att träda fram som både konstnärlig och politisk människa. De här samlingarna kommer alla till sitt väsen att vara och förbli ofullständiga. 51 OM TILLGÅNGEN TILL VATTEN Vems är staden? Om vi tar den frågan till Fisksätra och drar den vidare till en specifik aspekt av platsen, vattnet, vad blir synligt? Vem har tillgång till vattnet? Vad är det för sorts vatten? Vad säger det om makt, plats, politik och stadsplanering? Fisksätra är en del av Stockholms skärgård. Tillgången till vatten och bad är här större än på många andra platser i Stockholm. Men under de senaste åren har ett antal lokalpolitiska beslut inneburit en begränsning av den tillgången. I Saltsjöbaden ligger sedan omkring fyrtiofem år en simhall, Näckenbadet, som nu är i så dåligt skick att den behöver rivas. Två förslag har diskuterats, att bygga en ny simhall där Näckenbadet nu ligger eller att bygga en simhall i Fisksätra. I kommunens utredning blev rekommendationen att bygga simhallen i Saltsjöbaden. Enligt utredningen skulle det alternativet bli billigare och gå fortare. Men utredningen slog också fast att Fisksätra skulle vara ett bättre alternativ med tanke på tillgänglighet och folkhälsa. I Fisksätra bor det omkring 8.000 personer och det är nära till kollektivtrafik. Simkunnigheten är betydligt lägre i Fisksätra jämfört med Saltsjöbaden.10 Trots det valde alltså utredaren att rekommendera näckenalternativet och förslaget röstades igenom i kommunfullmäktige i september, 2015. 53 Kampen om en simhall Den lokala arbetsgruppen ”Ja till simhall i Fisksätra!” har gjort en omfattande granskning av kommunens simhallsutredning. De intervjuade utredaren som konstaterade att han borde ha gjort tydligt att utredningens kostnadsberäkning utgick från att simhallen i Fisksätra skulle vara mycket större än simhallen i Saltsjöbaden. Enligt honom var uppdraget från kommunen att utreda den största möjliga anläggningen för de respektive platserna. Det resulterade i en missvisande jämförelse, där en betydligt mindre simhall i Saltsjöbaden skulle kosta 95 miljoner jämfört med en större simhall i Fisksätra som skulle kosta 120 miljoner. Förespråkare för näckenalternativet har, i media och debatten i kommunfullmäktige, trots det felaktigt fortsatt att hävda att fisksätraalternativet skulle vara 25 miljoner kronor dyrare. En annan viktig del av planprocessen är hur återremittering sker, alltså att utreda frågan igen för att synliggöra eventuella nya fakta. I början av sommaren beslutade kommunfullmäktige att skicka ärendet på återremittering. Utredningen skulle undersöka fisksätraalternativets betydelse för tillgänglighet, besöksprognos, möjligheter till ökade intäkter och brukarnas intresse. Enligt Mats Widgren, professor emeritus i kulturgeografi och fisksätrabo, har återremissutredningen allvarliga brister och svarar inte mot de frågor som skulle undersökas. – Det är närmast en katastrof. Man kan inte ens till namnet påstå att det är en utredning. De redovisar inte vilka de har pratat med och de enda kontakter som det framgår att man har haft är med Saltsjöbaden IFs simsektion. Man säger att man har pratat med skolledare, men det framgår inte vilka man har pratat med. – Utredningen konstaterar att tillgängligheten är bättre i Fisksätra. Man har inte gjort någon besöksprognos. Möjligheter till ökade intäkter har man inte tagit upp. Det står bara att det inte är troligt, men man har inte utrett det på något sätt. Det är ingen utredning. Det är en tjänsteskrivelse, efter att ha pratat med Saltsjöbadens IF. En utredning kan inte vara samma sak som att en tjänsteman tycker saker. En utredning måste inhämta ny information. Och det har man inte gjort. Ett av argumenten för ny simhall i Saltsjöbaden är att grundskolorna i området får längre restid till Fisksätra. Arbetsgruppen ”Ja till simhall i Fisksätra!” och Mats Widgren har gjort en egen beräkning av skolornas totala tidsåtgång för att ta sig till Fisksätra respektive Näckenbadet. Den visar att det blir ungefär samma transporttid för båda alternativen, med en marginell skillnad – det tar 54 något kortare tid totalt sett till en simhall i Fisksätra. De flesta besök (88 procent) görs dessutom utanför skoltid.11 Förespråkare för en simhall i Saltsjöbaden lyfter också fram att en viktig del av simundervisningen sker på barns fritid i Saltsjöbaden IFs simsektion. Om målet är att öka simkunnigheten och om det mesta av simundervisningen dessutom sker på fritiden, kan man fundera över varför man inte bygger simhallen i Fisksätra. I stället har både politiker och aktiva i Saltsjöbaden IFs simsektion, upprepade gånger, uttryckt en oro över att simundervisningen skulle hotas och att föreningen skulle förlora medlemmar och personal vid en flytt till Fisksätra. Hur kommer det sig att man inte räknar med möjligheten att simsektionen får många fler medlemmar, om simhallen skulle placeras i ett närområde med 8 000 invånare? Utan att det uttalas explicit skapas i debatten en känsla av att det inte behöver bli något avbrott i simverksamheten om man bygger på samma plats som tidigare. Men i själva verket kommer det med nödvändighet att bli ett avbrott oavsett alternativ. Att bygga en simhall i Fisksätra skulle dessutom eventuellt kunna innebära ett kortare avbrott. Simhallen i Saltsjöbaden skulle då kunna användas parallellt med att simhallen i Fisksätra planeras och byggs. Hur kan samhällsplanering bli mer rättvis? Arbetsgruppen ”Ja till simhall i Fisksätra!” har betonat att det redan finns en detaljplan för ett område i Fisksätra, i anslutning till sporthallen, som är avsedd för fritidsaktiviteter. Men den detaljplanen finns inte med i kommunens utredning, där räknar man med ett helt annat område. – Det har inte framgått för mig varför man valde den tomten, för den är inte i linje med detaljplaneprogrammet. Lokaliseringen dit var tagen rakt ur luften och följde inte de tidigare samrådsdiskussioner som har varit i området, menar Mats Widgren. Vad är det som gör att kommunen ändå väljer att prioritera att simhallen ska placeras i Saltsjöbaden? När så mycket talar för Fisksätra med tanke på både tillgänglighet, folkhälsa, ekonomi och ekologisk hållbarhet (eftersom det skulle vara lättare för människor att åka kollektivt till simhallen). I debatten i kommunfullmäktige betonade ledamöterna gång på gång att beslutet om simhall måste fattas på rationella grunder. Men kanske handlar det också om en oro för att förlora väljare i Saltsjöbaden? Mats Gerdau, kommunstyrelsens ordförande (m), har sagt att det skulle kunna ”uppstå en konflikt” om man flyttar Näckenbadet från Saltsjöbaden till Fisksätra: ”Jag tror att det 55 skulle upplevas som provocerande av boende i Saltsjöbaden, och det är onödigt. I stället har vi bett fritidsnämnden att återkomma med ett förslag om att titta på en helt ny idrottsanläggning i Fisksätra.”12 Zakia Mirza, socialdemokratisk kommunpolitiker och fisksätrabo, kommenterar idén om idrottsanläggningen: ”Ni slänger in en idrottshall som ett köttben, ett tröstpris till Fisksätra. Vi betalar också skatt. Varför ska vi som bor i Fisksätra behandlas som andra klassens medborgare?” I kommunfullmäktige sa Mats Gerdau (m): ”Vi vill att alla ska vara vinnare. Inte att några ska gå härifrån som förlorare.” Uttalandet speglar en samhällsplanering som utgår från att det finns neutrala och objektivt riktiga svar på frågan om hur en plats bör utformas. Men platsens politik är inte neutral eller rationell och den kan sällan innebära att ”alla är vinnare”. Lars Orrskog, samhällsplanerare, betonar att den stora frågan för en lyssnande planerare är ”vilka berättelser hon ska lyssna till och vilka som ska lyftas fram på bekostnad av andra”.13 Att platser genomkorsas av olika berättelser och intressen som ibland hamnar i konflikt med varandra måste, enligt Lars Orrskog, vara utgångspunkt för en rättvis stadsplanering. Simhallen tycks ha stor symbolisk och känslomässig betydelse, både för fisksätrabor, saltsjöbadsbor och politiker. Trots att så mycket talar för fisksätraalternativet fattade kommunfullmäktige beslutet att prioritera fortsatt planering för att bygga en ny simhall i Saltsjöbaden. Det väcker frågor om olika invånares behov och känslor rangordnas och förstås på olika sätt? Om olika väljargruppers missnöje och oro bara ibland ges rationell betydelse och därmed får politisk legitimitet? Arbetsgruppen ”Ja till simhall i Fisksätra!” har samlat in 4 000 namnunderskrifter, huvudsakligen från fisksätrabor. I september arrangerade gruppen en hearing med politiker i Folkets Hus i Fisksätra. Fjorton lokala föreningar har skrivit under en appell till kommunfullmäktige, för en simhall i Fisksätra. Engagemanget i Fisksätra kan ses som en reaktion på en politik som ställer kommundel mot kommundel. Utbyggnad av Fisksätra marina Fisksätrabadet ligger på det som i folkmun kallas ”holmen”, en liten ö på gångavstånd från bostadsområdet. Vid renovering av marinan år 2011 upptäcktes miljögifter i berget som rann ut i 56 vattnet. Badplatsen stängdes av och området kring marinan sanerades. I dag ligger halterna under gränsvärdena, även om vattenkvaliteten fortfarande inte är bra. Men badplatsen är populär bland fisksätrabor, framför allt barnfamiljer. Kommunen har dock fattat beslut om att fortsätta en påbörjad utbyggnad av Fisksätra marina, något som allvarligt riskerar badplatsens vatten- och sandkvalitet. I dagsläget finns det plats för cirka 275 båtar vid marinan, vilket ska utökas till 500 platser. Den pir som ligger närmast badplatsen ska också flyttas ännu närmare och förlängas. Det här innebär att båtar som passerar piren, till den planerade upptagningsrampen, kommer att röra sig mycket nära badplatsen. Det finns en betydande risk att miljögifter från bottensedimenten frigörs. En ökad båttrafik kommer att störa badet, genom svall, föroreningar, buller och avgaser. Risken för båtbränder bedöms också som relativt hög, något som skulle kunna få mycket negativa konsekvenser. För att minska risken för kollision mellan badande och båtar planerar kommunen att markera badet med bojar och länsar. Vid höga halter av miljögifter i vattnet kommer badplatsen att stängas av till dess prover visar att vattenkvaliteten möjligen kan godkännas igen. Det här är säkerhetsåtgärder i förhållande till marinan, men innebär samtidigt rumsliga begränsningar för dem som vill använda badplatsen. Orsaken till den planerade utbyggnaden är att det enligt kommunen finns många båtar i Nacka och att behovet av båtplatser kommer att öka ytterligare i framtiden. Men det är ett behov som framför allt finns på andra platser i kommunen, inte i Fisksätra. Däremot är behovet av ”holmen” som rekreationsplats stort, framför allt med tanke på att många av barnen i Fisksätra tillbringar hela sommarlovet här. Varför inte bygga båtplatser närmare de personer som faktiskt har det behovet? Varför försämra en plats som sedan många år är viktig för fisksätrabors friluftsliv, simning och badande? Nätverket för Fisksätras framtid och Nacka miljövårdsråd har framfört synpunkter på planförslaget till kommunen. De har krävt att badplatsen prioriteras framför utbyggnad av båthamnen och att kommunen ger garantier för badets fortlevnad. Deras förslag har bland annat varit att flytta piren och minska antalet båtplatser, alternativt att vid utbyggnad av marinan bygga en havsbassäng vid Fisksätra holme. Deras kritiska synpunkter har inte påverkat det slutliga förslaget från kommunen, där det framgår att man avser att genomföra projektet som planerat. I en rapport skriver Sweco att Nacka kommun bör ”överväga sitt engagemang vid badet om man inte kan svara för rimlig säkerhet”.14 57 I kommunens plandokument framstår en utbyggnad av marinan som ofrånkomlig, som en självklar utgångspunkt att förhålla sig till. Skyddsåtgärder i förhållande till marinan framstår som en positiv utveckling för Fisksätra. Men det är en berättelse som osynliggör de politiska beslut som över huvud taget lett fram till behovet av skyddsåtgärder. En positiv utveckling för Fisksätra vore om kommunen beslutade att sanera badplatsen och lokalisera båtplatserna närmare de invånare som faktiskt använder sig av dem. Nu har vi i stället en situation där kommunen har fattat beslut som innebär att Fisksätra varken kommer att ha en simhall eller en säker badplats. Fisksätraskolans hyra Fisksätraskolan ligger på en höjd med utsikt mot vattnet, något som skulle kunna ses som positivt för skolan. Nacka kommun tillämpar en hyresmodell, där bland annat närhet till natur och vatten innebär högre hyra. Fisksätraskolans närhet till vatten har därför bidragit till att man, bland kommunens grundskolor, betalar den högsta hyran. 58 OM KOMMUNENS BLICK Nacka kommun styrs sedan flera decennier av en borgerlig allians, där moderaterna är störst. Redan under mitten av nittiotalet sålde Nacka kommun de kommunala hyreshusen och centrum i Fisksätra till det privata bolaget Stena Fastigheter. Nacka var då första kommun i landet som genomförde en försäljning av kommunala bostäder. Parallellt genomfördes en ny organisationsform på skolområdet, som innebar att Nackas skolor skulle hyra skollokalerna av kommunens fastighetsbolag. Samma process pågick också i flera kommuner runt om i landet. Nationellt väckte förändringen omfattande protester och debatt. Många svenska kommunala skolor befann sig nu på en hyresmarknad med stigande hyror. Parallellt ökade antalet friskolor som letade efter nerlagda, välutrustade kommunala skolor, som de ofta kunde köpa till ett pris långt under det reella värdet. Nacka kommun driver mycket aktivt en politik för att på olika sätt flytta verksamhetsansvar från kommunen till externa aktörer. Under perioden 2010/2012 prövade Nacka att, som en av de första kommunerna i landet, upphandla driften av kommunens folkbibliotek. Åre kommun hade prövat samma sak några år tidigare, men satsningen misslyckades. Nackas initiativ drog in flera av kommunens bibliotekschefer i en omfattande och mycket kritiserad planeringsprocess. Resultatet blev att driften av tre av kommunens bibliotek övergick till privata entrepenörer. Fisksätra bibliotek, samt ytterligare två, förblev i kommunal produktion. 59 I flera decennier och in på 2000-talet präglades många av kommunens initiativ och beslut om Fisksätra av brist på samordning mellan kommunens olika verksamheter. Fisksätra utgjorde en stor kostnad för kommunen, framför allt när det gällde socialbidrag och arbetslöshetsersättning. Men olika kommunala initiativ och projekt avlöste varandra utan att ge tillräckliga resultat. Omkring 2005 blev bristen på samordning mer konkret uppmärksammad dels av en kommunal handläggare, dels av Fisksätra biblioteks chef. De såg båda ett akut behov av en mer synkroniserad organisation i kommunens handläggning av Fisksätra. Fisksätraakademin – plattform för dialog Och under 2006 initierade kommunen Fisksätraakademin, till en början för samordning och samarbete mellan olika verksamhetschefer, Stena Fastigheter, polismyndigheten samt Nacka församling, i frågor som rör Fisksätra. Sedan flera år tillbaka har dock Fisksätraakademin utvecklats till en mötesplats för i stort sett alla verksamheter i Fisksätra, som Fisksätra bibliotek, familjecentralen, vårdcentralen, polis och det lokala Brottsförebyggande rådet, kommunala handläggare från Stadshuset, förskolor, skolor, fritidshem, idrottsföreningar, Fisksätra kyrka och projektet Guds Hus, fisksätravärdar, Stena Fastigheter, Folkets Hus, Nätverket för Fisksätras framtid, Odla med Solen och andra medborgardrivna föreningar och verksamheter. Malin Westerback, arbetsmarknadsdirektör, samt chef för ”Arbete och fritid”, ansvarar för Fisksätraakademin. I hennes uppdrag ingick tidigare ett ansvar för Fisksätras utveckling. Några av kommunens återkommande fokus på akademins möten är att få fler fisksätrabor i arbete, bättre kommunikation mellan aktörer inom området, att nyansera bilden av Fisksätra, samt att fisksätrabor i högre grad blir ”engagerade medborgare”. Aktörer från omvärlden bjuds in regelbundet, som till exempel NAV i Sickla, ett nätverk som utvecklar ”samspel mellan myndigheter, näringsliv och civilsamhälle”. Fisksätraakademin har under flera år varit en intressant plattform, alla lokala aktörer har regelbundet presenterat sin verksamhet och nya satsningar. Positiva och negativa aspekter i samhället har synliggjorts och diskuterats, korta och längre samarbeten har initierats. Alla lokala medverkande i Fisksätraakademin kan betraktas som på olika sätt ”engagerade medborgare”. När dagordningen inte innehåller punkter som rymmer konflikter har akademins öppna samtal fungerat tillfredsställande. Men som projekt för lokalt deltagande har Fisksätraakademin också en skuggsida. 60 När kommunen 2012 just har beslutat att lägga ner år 7-9 (högstadiet) i Fisksätraskolan framträder andra, vanligtvis osynliga, regelverk i Fisksätraakademin. Kommunens beslut har väckt omfattande protester i Fisksätra. Inte bara föräldrar och deras barn är mycket upprörda och starkt kritiska till beslutet. Många lokala föreningar, Fisksätra bibliotek, Folkets hus, den lokala moskén, Nätverket för Fisksätras framtid, Fisksätra museum är också starkt kritiska. Flera lokala aktörer ifrågasätter beslutet också i Fisksätraakademin. De undrar varför nedläggningen av högstadiet inte finns på dagordningen. Men de möts bara av fullständig tystnad från kommunens närvarande tjänstemän. Inget svar, inga ord, bara fullständig tystnad. På samma sätt blir kommunens mycket kritiserade utveckling av Fisksätra Marina komplicerad att hantera. Bygget av en omfattande pir för motorbåtar, 2013, som dessutom kraftigt försämrar vattenkvaliteten i det omtyckta badet på Fisksätra holme, är en fråga som är svår att diskutera på jämbördiga villkor i Fisksätraakademin. Det blir också tydligt att en plattform som Fisksätraakademin, som gör anspråk på att vara demokratisk, är en skör inrättning som både kräver kontinuerlig överblick och kontinuerligt ansvar. Bara små förändringar i Fisksätraakademins organisation tycks kunna ge utrymme för både bristande historieskrivning och olika former för maktanspråk. Om segregation och integration I diskussioner och politik som rör lokalsamhällen som präglas av migration återkommer ständigt begreppen integration och segregation. Men hur används begreppen och på vems villkor? Kravet på integration placeras ofta bland invånarna i de lokalsamhällen som av omvärlden betraktas som problematiska. Och de tilldelas av en kritisk omvärld ofta ansvaret för sin segregation, sitt ”utanförskap”. Så hur kan vi förstå begreppet integration? Hur uppstår integration, vem ska integreras med vem? Om begreppet integration ska kunna användas på ett meningsfullt sätt behöver det förstås som en ömsesidig rörelse. Kravet på kontakt, intresse och rörelse in i det svenska samhället behöver, bland svenskar sedan generationer, mötas av krav på kontakt, intresse för och möten med de människor som migrerar hit. Här blir bilden av Fisksätra och Saltsjöbaden intressant. En kommundel vars två lokalsamhällen befinner sig på nära gångavstånd till varandra, men som med utgångspunkt 61 i familjeekonomi och folkhälsa befinner sig långt från varandra. Och trots geografisk närhet är det stora skillnader när det gäller hur mycket fisksätrabor och saltsjöbadsbor rör sig i varandras lokalsamhällen. Integration framstår ofta som ett kliniskt begrepp. Något måste göras! Vad? Jo, integration. När makten talar, till exempel den politiska majoriteten i en kommun, blir ”integration” ofta en sorts nyckelord som ska följa varje satsning. Ett nyckelord som alltför sällan problematiseras eller ifrågasätts. Det gäller ett stort antal av Nacka kommuns initiativ under senare år i området Fisksätra/ Saltsjöbaden. Och i de debatter och reaktioner som är en del av politiska processer och beslut synliggörs också det emotionella motstånd som tycks vara en av drivkrafterna i det borgerliga blockets integrationspolitik i området Fisksätra/Saltsjöbaden. Det senaste exemplet är beslut i kommunfullmäktige i september, 2015. Ett beslut om prioritering om var en ny simhall ska byggas. Hela handläggningen, förstudie och så vidare av simhallens placering har blivit starkt kritiserad av oppositionen, aktionsgruppen i Fisksätra, samt av externa experter. Fakta har förvrängts, alternativ har uteslutits, det ekonomiska underlaget har felaktigt tolkats till Saltsjöbadens fördel. Hela processen återuppstod under några timmars slutdebatt i kommunfullmäktige före beslut. Och där framstod också med all tydlighet hur det faktiskt för en betydande del av den politiska majoriteten tycks te sig nästan otänkbart att saltsjöbadsbor skulle vilja gå till en simhall om den låg i Fisksätra. Och frågan om vem som ska integreras med vem och var uppstår åter. Kan det vara så att majoriteten i den borgerliga alliansen i Nacka faktiskt har ytterst svårt att föreställa sig att en simhall i Fisksätra skulle kunna utgöra en stor möjlighet till möten mellan saltsjöbadsbor och fisksätrabor? Möten som i förlängningen kan tänkas bidra till en mer kraftfull integrationsprocess. 62 OM DET GEMENSAMMA I SAMHÄLLET För bara några decennier sedan kunde kommuninvånare runt om i Sverige med självklarhet tala om våra skolor, vår vårdcentral, vårt sjukhus, vårt bibliotek. Vi visste alla att vi som skattebetalare kraftfullt bidrog till det gemensamma, till vårt samhälles gemensamma nyttigheter. Så är det inte längre. Som kommuninvånare betalar vi fortfarande kommunalskatt, men på många orter drivs nu flera tidigare gemensamma nyttigheter av privata aktörer. Det gäller också i större skala, flera både regionala och nationella kommunikationer, som bussar, tåg, drivs av privata företag. Detsamma gäller också telekommunikationer, post och listan kan göras ännu längre. Något händer när en verksamhet, en plats eller en naturresurs, som i en fundamental mening varit en del av en delad gemensamhet drivs av privata aktörer eller ”utvecklas” för helt andra syften. Ibland märks förändringen mycket konkret. Olika tågföretag har svårigheter att samordna sina kommunikationer, ibland med svåra tågkollisioner som följd. Fullt utrustade kommunala skolor och vårdcentraler säljs ut, ofta till underpris. Systemet för vattenförsörjning i Colombia såldes ut till Bechtel, ett amerikanskt företag. Priset för vatten höjdes drastiskt och befolkningen började i protest hämta dricksvatten från cisterner som samlade upp regnvatten. Företaget hävdade att användningen av regnvattnet innebar en illojal konkurrens. Växande våldsamma konflikter år 2000 ledde till att Colombia bröt avtalet med Bechtel och vattnet återgick till den colombianska staten. 63 Förutom den sortens mycket påtagliga förändringar händer också något med den kollektiva, av många delade föreställningen om det gemensamma. Vad är det som går förlorat? En idé om ett annat samhälle, med en annan idé om deladhet och hållbarhet? Elinor Ostroms forskning om allmänningar, om hur naturresurser som till exempel fiskevatten, skogar och betesmarker tas om hand och delas av generationer av brukare var banbrytande. Ostroms arbete bidrog också till en utveckling av forskningsfält som prövar ”commons” som begrepp i olika sammanhang. Forskning om ”urban commons” rör sig om både materiella och immateriella allmänningar, från parker, skolor, ödetomter, stadsodling, till gemensamma kunskapsresurser, samt uppbyggnad av öppna arkiv på internet. Företeelser i ett lokalsamhälle som upplevd trygghet, upplevd känsla av tillhörighet, en kollektiv förmåga att mobilisera och lösa problem kan också ses som en allmänning. Ett socialt kapital, en gemensam resurs, knuten till en plats, som bör vara en faktor i stadsplaneprocesser.15 Vad är ett torg? År 2011 skulle det italienska folket ta ställning till om landets vattenförsörjning skulle privatiseras. Resultatet blev att nittiofem procent röstade nej. I samband med folkomröstningen skrev den italienske rättsfilosofen professor Ugo Mattei ”Beni Communi, un manifesto”, 2011 (kommer på svenska under 2016, på Balders förlag). Det är en tunn, men tungt vägande bok, som sedan dess trycks och översätts i ständigt nya upplagor. Ugo Mattei driver forskning om villkoren för ”gemensamma nyttigheter” i vår samtid. Mattei beskriver hur gemensamma nyttigheter var ett vedertaget begrepp i den västerländska rättstraditionen ungefär fram till upplysningen. Gemensamma nyttigheter hade alltså tydliga juridiska rättigheter, ett tredje samhälleligt ”rum” som varken var statligt eller privat. Det kunde handla om rätten att jaga och samla ved i skogar, rätten att fiska och på andra sätt använda vattnet i floder och sjöar, rätten att släppa ut djur på bete på ”allmän” mark. Men det kunde också handla om rätten att delta i byte av varor och tjänster i byar och städer. Formellt var all denna mark i statens ägo, men i praktiken tillhörde den befolkningen. Från och med den succesiva övergången från medeltid till upplysning uppstår en synvända, ett perspektivskifte. Både i rättstraditionen och i den politiska sfären. ”Gemensamma nyttigheter” ses då inte längre som 64 okränkbara. Där uppstår, enligt Ugo Mattei, den utveckling som genom de senaste århundradena har lett till att stater och privata företag numera bedriver handel med medborgarnas skattefinansierade nyttigheter. Och i en tid när det är nödvändigt att utan fördröjning utveckla en mer hållbar ekologisk global politik skriver Ugo Mattei: ”Att återge politisk och kulturell värdighet åt de gemensamma nyttigheterna innebär att grunda den politiska och juridiska diskursen på en annan verklighetsuppfattning, en som inte ser naturen som en möjlig ägodel, utan som något som bör delas och vara tillgängligt för alla.”16 En process, påpekar Mattei, som kräver en utveckling mot en syn på världen som förmår se samband mellan allt levandes förutsättningar för att leva tillsammans. Alltså på tvärs mot vår tids dominerande tankestrukturer som ser stora delar av verkligheten som åtskilda objekt, möjliga att dominera och strukturera. ”Ett torg är till exempel en gemensam nyttighet inte bara i egenskap av en urban fysisk plats, utan i egenskap av en plats för social samverkan och existentiellt utbyte. Det går inte att skilja ett torgs fysiska egenskaper från dess sociala, uteslutandet av vissa grupper eller individer från parkbänkar och trottoarserveringar, är ett brott mot den grundläggande principen om gemensamma nyttigheters universella tillgänglighet. Erkännandet av torget som en gemensam nyttighet skulle ogiltigförklara ett kommunalt påbud om att hemlösa inte får sova på parkbänkarna, bartenderns vägran att låta papperslösa medborgare sitta ned skulle också anses olaglig eftersom handlingen är diskriminerande. Torget ”tillhör” i själva verket en typiskt global gemenskap, såväl resande som bofasta har rätt att nyttja dess funktion som bytesplats. På vilket sätt och under vilka former är upp till var och en att uttolka.”16 Ugo Matteis begrepp ”gemensamma nyttigheter” kan möjligen få en utvidgad användbarhet jämfört med begreppet ”allmänning” eller det engelska ”commons”. Mattei och hans kolleger driver i sin forskning arbetet att åter ge begreppet juridisk status, vilket det alltså hade tidigare. Intressekonflikt om Gröna Dalen I Fisksätra har det i flera år pågått en diskussion mellan Fisksätra bibliotek, Nätverket för Fisksätras framtid, Fisksätra museum och Odla med Solen om fysiska och immateriella allmänningar. Vi 65 har inspirerats av pågående forskning. Vi har också vridit och vänt på tanken att det kommunalt ägda i Fisksätra, numera bara en av de lokala skolorna, den vackra Fisksätra holme med badplatsen, Fisksätra bibliotek, kolonilotterna, Gröna Dalen, i någon djup mening också ägs av oss alla som bor här. Under våren 2015 bjöd Nacka kommun in boende i Fisksätra och Saltsjöbaden för ett samråd om programarbetet för Saltsjöbadens Centrum och Gröna Dalen inför kommande arbete med detaljplan. Gröna Dalen, en dalgång kantad av en hög bergssida och på andra sidan av skogsdungar, är nu ett omtyckt gångstråk utan biltrafik mellan Fisksätra och Saltsjöbaden. Här finns också två mindre områden med kolonilotter. Redan under 2002 planerade kommunen, med syftet ”ökad integration”, att bygga en baskethall med stor parkering och avfart från en större trafikled i Gröna Dalen. Ett förslag som stoppades av de boende. Med samma syfte, att nå högre grad av integration, vill kommunen nu utreda förutsättningarna för att bygga bostäder i Gröna Dalen. Men av de inbjudna grupper, boende i närområdet Fisksätra och Saltsjöbaden som deltog i samrådet, finns det ingen som stödjer kommunens förslag. Gröna Dalen är intressant, den uppfattas som en gemensam nyttighet av boende både i Fisksätra och Saltsjöbaden. Redan 2010 skrev koloniföreningen Gröna Dalen, där flera medlemmar också är engagerade i föreningen Odla med Solens arbete, ett förslag för en socialt och ekologiskt hållbar utveckling av platsen. Gröna Dalens kolonilotter är redan nu en mötesplats mellan människor från minst tjugo olika nationer, man byter fröer, växter och diskuterar olika former av odling. Koloniföreningen föreslog att odlingsområdena utökas i Gröna Dalen, att man också skapar en mötesplats för alla som går genom området, en skogsträdgård och ett kafé med ekologisk inriktning, där det också finns utrymme för kursverksamhet. I Gröna Dalens koloniförenings förslag ingår också växthus och plantskola, där besökare kan köpa fröer och uppdragna plantor. Platsen kan vidare bli en intressant resurs för konkret lärande för förskolor och skolor i både Fisksätra och Saltsjöbaden. Ideerna för Gröna Dalen har alltså varit i rörelse sedan 2010 och nu pågår samtal i Fisksätra om hur nästa utvecklingssteg skulle kunna se ut. Ugo Matteis ”Gemensamma nyttigheter, ett manifest” väcker på allvar frågan om hur föreställningen om gemensamma nyttigheter kan levandegöras och också användas i ett samhälle som 66 Fisksätra. Begreppet ger möjligheter att synliggöra den lokala allmänhetens, fisksätrabornas, medborgarnas och icke-medborgarnas, upplevelser av vad som är platsens gemensamma nyttigheter. Och frågan uppstår om begreppet ”gemensamma nyttigheter” skulle kunna användas konkret redan nu, till exempel i diskussioner med kommunen om planering som rör Fisksätras utveckling? 67 Fotnoter 1. Tredjelandsmedborgare är personer med ursprung utanför Europa, som har uppehållstillstånd i något annat europeiskt land än Sverige. Sid 13 2. Papadopoulos and Tsianos, 2013, ”After Citizenship: Autonomy of Migration, Citizenship Studies”. Sid 16 3. Bo Malmberg et al. 2013, ”Det fria skolvalet ökar klyftor mellan skolor: Den svenska skolans nya geografi”. Sid 25 4. Magnus Dahlstedt, 2013, ”Tillbaka till framtiden: Om medborgarideal, välfärd och valofrihetens politik”. Sid 25 5. Skolverket, 2007, ”Utbildningsinspektion i Internationella skolan, i Nacka, förskoleklass och årskurs 1 – 9”. Sid 27 6. Skolinspektionen, 2014, Kommunernas resursfördelning och arbete mot segregationens negativa effekter i skolväsendet. Sid 29 7. Skolinspektionen, 2012, ”Rapport efter kvalitetsgranskning av kommunernas resursfördelning och arbete mot segregationens negativa effekter i skolväsendet i Nacka kommun”. Sid 29 8. En annan orsak är att man, vid införandet av den nuvarande hyresmodellen, lade in alla investeringstillägg för ombyggnationer som gjorts i de respektive fastigheterna. I Fisksätraskolan genomförde man vid satsningen på Internationella Skolan omfattande ombyggnationer och renoveringar, vilket medförde stora kostnader. Anpassningen av lokalerna i samband med att kommunen år 2012 lade ner årskurs 7-9 blev enligt kommunens årsredovisning dyrare än beräknat. Vi har försökt få fram uppgifter om vilka specifika investeringskostnader som förts över till hyran, men kommunen har inte kunnat lämna några sådana uppgifter. Sid 29 9. Alison Rooke, 2013. ”Contradiction, collaboration and criticality: Researching empowerment and citizenship in community-based arts” In: Mayo, Bendek, Packham, eds. ”Community Research for Community Development”. Sid 36 10. Simkunnigheten i år 5 på Fisksätraskolan var 2011 62 procent, vilket kan jämföras med grundskolorna i Saltsjöbaden, där simkunnigheten i motsvarande elevgrupper var 100 procent. Nacka kommuns tjänsteskrivelse ”Resultatredovisning för förskoleklass, grundskola och gymnasieskola våren 2011”. Sid 53 11. Mats Widgren, ”Synpunkter på lokaliseringsutredning för simhall i Fisksätra”. Dokumentet går att ladda ner på Nätverket för Fisksätras framtids Facebooksida, finns även som fysiskt exemplar på Fisksätra museum. Sid 55 12. Gustav Grändeby, ”Ny simhall vid Myrsjö IP” i Nacka Värmdö Posten, 1 juni 2015. Sid 56 69 13. Lars Orrskog, 2005, ”Stora och små berättelser om svenskt stadsbyggande” i Wessel, Tunström, Bradley (red) ”Bor vi i samma stad?” Sid 56 14. Sweco, 2012, ”PM - tänkbara effekter på bad vid Fisksätra holme av utökad verksamhet vid småbåtshamn i Fisksätra, Nacka kommun”. Sid 57 15. Foster, ”City as an ecological space: social capital and urban land use”, The Notre Dame Literary Review. Sid 64 16. ”Gemensamma nyttigheter, ett manifest”, ges ut 2016, Balders förlag. Sid 65 70 Fisksätra museum prövar hur ett museum kan ta plats i ett lokalsamhälles långsiktiga utvecklingsprocesser. Hösten 2014 genomförde Fisksätra museum URB-Z, en nationell konferens i Fisksätra om Fisksätra, som då var fyrtio år. Museet vill ge en fördjupad bild av ett lokalsamhälle där invånarna kommer från 126 nationer. Vår ambition är också att bidra till den nationella diskussionen om samhällen som präglas av migration, med fokus på frågor som ökande fattigdom, barns och ungas uppväxtvillkor, lokala skolors problematiska villkor, hur arbete inom kultur, konstarter och kulturarven kan förstås och värderas, hur arbete för stadsutveckling och urban rättvisa kan drivas. Många miljonprogramsområden, Fisksätra och andra, kallas för allt från ”satelliter” till ”utanförskapsområden”. Det är beteckningar som är problematiska. Olika forskningsfält med begrepp som transnationella perspektiv, intersektionell analys, hållbar stadsutveckling (energi och långsiktig social hållbarhet), bidrar med helt andra och tydliggörande perspektiv. I rapporten ”Vad är Fisksätra?” prövar vi att betrakta Fisksätra med deras utgångspunkter, med ambitionen att synliggöra vardagslivets villkor och konkretisera några olika maktperspektiv. Denna rapport ingår i projektet ”Skapa sammanhang – Fisksätra museum tar plats”, som genomfördes 2014/2015 med stöd från PostkodLotteriets Kulturstiftelse. Rapporten har tryckts med stöd från Statens kulturråd.