Tillsammans - Frihetsfronten

Tillsammans
Regi: Lukas Moodysson.
I huvudrollerna: Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Gustaf Hammarsten
Vi människor är som gröt. Från början är vi isolerade individualister, precis som
havregrynen. Men sedan blir vi tillsammans, vi kokas ihop, och upplöses nästan.
Detta är kollektivismens programförklaring, levererad vid spisen av den blide G öran
som, genom att anpassa sig och medla, håller ihop kollektivet "Tillsammans". Detta
kollektiv, med ett tiotal boende, är huvudperson i Lukas Moodyssons film med samma
namn.
Det är en riktigt bra film, även om den för en 70 -talistgeneration inte har samma
igenkännandevärde som "Fucking Åmål". Där den förra kändes självupplevd i
småstadstristessen, framstår "Tillsammans" mer som karikatyr över en märklig tid.
Den briljanta scenografin överskuggar nästan handlingen. 70-talets frisyrer och
glasögonbågar lockar till större skrattsalvor än de genuina skämten. Men de som var
med s äger att det var precis så det var. Vi andra f år väl tro dem.
Man bör ändå göra sig besväret att titta f örbi utsv ängda byxor, Che-planscher och
proggmusik, för där finns, om inte en intelligent intrig, så i alla fall en intelligent bild av
en epok och de uttryck den tog sig.
I "Tillsammans" får vi en glimt av den livsstil som associeras med 70-talet. Den fria
sexualiteten, den känslomässiga vidöppenheten, kollektivboende, demonstrationer,
fest, droger. Traditioner och vanor ska brytas ned. Allt som inte kan motiveras
offentligt och rationellt ska omedelbart förändras, även om det inneb är att man tar
ifrån dottern hennes rosa kudde för att byta den mot en bl å. För en 00-talspublik blir
det en lång drift med märkliga levnadsmönster.
70-talets lockelse
Men ändå gör Moodysson denna attityd begriplig. Mitt över gatan bor en k ärnfamilj,
som misstänksamt spejar på de kollektivboende med kikare. Här finns den stela
traditionen, behovet att kontrollera allt oväntat, och även instängdheten, oförm ågan
att tala med varandra om känslor. Det är med denna traditionalism i bakhuvudet som
man förstår lockelsen i 70-talets utlevelse. Hierarkier ersätts med jämställdhet, krav
med frigörelse. F ör den som vuxit upp med 50-talets könsroller och konventioner blev
70-talet en v älkommen vindpust som vädrade ut.
Men filmen illustrerar också hur vindpusten kunde bli snålbl åst. Att få folk att reflektera
över konventioner och att fr åga sig själva om det verkligen passar dem, är inte
detsamma som att förbjuda dem från att leva efter dem. Alla är inte lika, och en
tradition som är pest för den ene är bäst för någon annan.
Det är något som många av dagens självutnämnda fritänkare inte har insett. Men det
är vad som f år det mysiga kollektivet att övergå i kollektivism, i bemärkelsen
likriktning och anpassning. Det är vad som gör de vägledande principerna om
solidaritet och fritänkande till ett sätt att utverka uppoffringar fr ån de andra, och till
den grund där allt individuellt agerande måste legitimeras.
Därf ör får man inte se på TV, äta k ött, dricka coca-cola eller leka med lego i den
annars så fria livsstilen. Allt är tillåtet, utom det "vanliga". Kan man inte legitimera sitt
levnadssätt med allmänt hyllade, moderna slagord måste man anpassa sig. Livsglädjen
stelnar till nya konventioner och ett nytt tvång. I det till synes frigjorda kollektivet
finns alltså lika lite av respekt för den avvikande som i den traditionalistiska
kärnfamiljen. Skillnaden är att man har valt olika konventioner.
Kollektivismens filosofi
Men vi är olika individer, med olika mål och viljor. Varje förs ök att r öra ihop oss till en
enda gröt innebär ett förtryck. Exemplet Göran, mannen som över gr ötkastrullen kokar
ihop kollektivismens filosofi, visar detta tydligt. Storsint förs öker han att vara alla till
lags. Att vara snäll blir för honom detsamma som att ge upp allt som är viktigt, att inte
ha en egen uppfattning. När flickvännen vill ha fri sex med en kompis till åter hans
altruistiska filosofi honom inte att ens uttrycka den motvilja han k änner.
Man kan inte i längden undertrycka sig själv och sina känslor. Det slår tillbaka i
bitterhet och förlorade drömmar. Till slut går Göran mitt itu i sina förs ök att hålla med
alla, och exploderar. Man kan vara hur nära varandra som helst rent geografiskt eller
fysiskt, men mentalt måste man f å ha en privat sfär och en egen vilja.
Kollektivet lever upp först när det befrias från de principiella fanatikerna, både marxistleninisten, som vill skjuta de andra som klassförrädare, och de hippies som ser TV:n
som djävulens redskap. Det blir en ny vindpust som föser bort de nya konventionerna
och tvången. Och då kan man plötsligt acceptera kött på tallrikarna och "Fem myror är
fler än fyra elefanter" i vardagsrummet. Det är då glädjen kommer tillbaka, när de
kollektivboende slappnar av och bara har roligt. För det är faktiskt kul att vara
tillsammans, bara tillsammans inte innebär total kontroll och krav på sj älvutplåning.
Copyright © 1997 -2002 Marknadskraften. All Rights Reserved.